Amulett

Amulett av Kazu Kibuishi

Bok 1: Stenväktaren
Bok 2: Stenväktarens förbannelse
Bok 3: Molnsökarna

Den senaste veckan har jag och mina barn slukat serieböckerna Amulett. En skolbibliotekariekollega till mig tipsade om dem. Tydligen lånades de ut ständigt på hennes bibliotek. Hur kan jag ha missat något sånt? Så kan vi inte ha det, och raskt köpte jag in del ett, två och tre. (del fyra ska komma i september och del fem i november) Tog hem dem för provläsning när de kom, och mina barn (11 och 13) kollade in, började läsa och slukade allihop (mycket snabbare än jag). Jag gillar dem också och de kommer alldeles säkert att lånas ut lika mycket hos oss som i kollegans bibliotek.

I Sverige ges Amulett ut av Hegas förlag, som specialiserar sig på lättlästa böcker för barn och ungdom. Texten i serierna är alltså lättläst (lix 17) med korta meningar. Att sätta en seriebok i händerna på de där tveksamma barnen som säger "näää..." till de flesta böcker man erbjuder dem, och få dem intresserade nog att börja läsa och fastna och vilja ha nästa bok - ja det tycker jag är ett utmärkt sätt att odla läsglädje.

Serien börjar med en liten prolog där man får läsa om en familj som råkar ut för en trafikolycka med bilen. Pappan i familjen följer med bilen när den trillar utför ett stup - övriga familjen klarar sig. När sedan själva berättelsen börjar så kommer mamman med de två barnen, Emily och Navin, till det hus de nu ska flytta in i och börja om på nytt efter att pappan dött. Huset har tillhört Emilys och Navins gammelfarfar som försvann för ett antal år sedan.
Det är action redan från början. Barnen upptäcker gammelfarfars arbetsrum, och hittar där en slags amulett som Emily sätter på sig. Det är den amuletten som har fått ge namn åt hela serien. Emily blir den nya stenväktaren. Amuletten, eller stenen, talar med henne och ger henne magiska krafter.
På natten hör familjen märkliga ljud nerifrån källaren, och de går ner för att ta reda på vad det är. Det visar sig att ljuden absolut inte har någon naturlig förklaring. I stället är det faktiskt ett monster där nere, ett monster som öppnar sitt gigantiska gap med tretusenåttahundratrettiofyra tänder och äter upp mamman... Det äter så småningom även upp Navin, men honom lyckas Emily rädda genom att dra ut honom genom ett litet hål i monstrets kropp. Mamman kan de inte dra ut - de ser hennes arm förtvivlat vinka genom ett av hålen - och monstret drar iväg genom en dörr till en annan värld. Barnen följer efter, och så är det hela igång.

Världen de har kommit till heter Alledia, och här finns det massor av märkliga varelser och maskiner om vartannat. En söt liten följeslagare Emily och Navin får är Miskit, som mest ser ut som en rosa gosedjurskanin med ett lappat öra. Han är dock en robot. Det kryllar av robotar här, och de flesta kan prata och bär sig rent allmänt åt som människor. Det finns människor i Alledia också, men de flesta av dem ser inte ut som människor för en förbannelse har gjort att de alla sakta men säkert förvandlas till djur. Till exempel får Emily och Navin hjälp av "räven" Leon. Rätt kul är det när de vid ett tillfälle kommer till ett sjukhus, och vi får se en läkare uttala en diagnos över en patient: "det är nog tyvärr så att du håller på att förvandlas till snigel", varpå patienten i nästa bild vänder sig om och man får se att hans ögon sitter längst ut i två tentakler.
Alver finns i Alledia, men de ser verkligen inte ut som standardmodell 1 A av alver (långa, ljusa, vackra och allt det där). Nej, de har grå hy, läskigt lysande ögon med en smal pupill som hos en katt och så mängder med huggtänder. Det är alverna som är the bad guys i Amulett.
Och så alla monster. De är roliga att se och läsa om. Och alla vackra miljöer - det är allt från regnskog, grottor, berg, städer till molnstäder och himmelsformationer.

Jag tycker verkligen mycket om detta. Och ser fram mot september och november när del 4 och 5 kommer, precis lika mycket som barnen ser fram mot det.

För vem? 10 - 15 år