När vi var fåglar

Jag blev nyfiken på den här eftersom den har beskrivits som magisk realism i nutid – och det är den. Här finns de som är döda sedan länge fortfarande kvar och kan blanda sig in i pågående samtal. De är inte läskiga spöken utan mer en självklar del av vardagen. Det påminner en hel del om Andarnas hus som jag läste för så länge sen att jag glömt bort det mesta, men just det där minns jag: hur döda personer fortfarande är en del av familjen och livet. Här i När vi var fåglar är dessutom myter från afrikansk-karibisk folktro en verklig del av vår värld. 

Vi är på Trinidad/Tobago i Karibien, och följer Yejide och Darwin i vartannat kapitel: Yejide bor i ett stort hus på ett berg, ett hus som funnits i många generationer och byggts ut rätt oplanerat av sina många ägare. I hennes familj styr kvinnorna, och dessa har en särskild egenskap: de kan se de döda. Deras uppgift är att hjälpa dem, och se till att andarna kommer vidare när kroppen dött.
Och så Darwin, som kommer till staden Port Angeles eftersom han efter mycket letande har fått ett jobb som han är tvingad att ta eftersom han behöver skicka pengar hem till sin mamma för mat och mediciner. Men: jobbet är som dödgrävare på den stora kyrkogården i Port Angeles. Och Darwin är uppvuxen som rastafari, uppfostrad av en mamma med sträng tro, ”nasir” som de kallar sig själva. Som nasir får de inte klippa sina hår – och de får inte ha med de döda att göra. Att då jobba på kyrkogården är helt emot allt detta. Darwin tar  jobbet ändå, och för att liksom markera att han svikit sina löften och byter liv så rakar han av sig alla sina dreadlocks. Men hans mamma förlåter honom inte – trots att han tar jobbet för att kunna skicka pengar till henne så vägrar hon att ens prata med honom mer.

Kyrkogårdsjobbet visar sig vara helt OK. Grävandet av gravar är väl sisådär kul, men den stora kyrkogården är ju också en slags trädgård. Och Darwin gillar att  rensa ogräs, plantera blommor, beskära träd och buskar, lyssna på fåglar och få vara ifred. Det han inte riktigt trivs med är att det försiggår märkliga ting på kyrkogården: på natten ser han människor där efter att grindarna stängts, och han ser gravar som plötsligt ser ut att ha grävts upp igen med färska jordhögar. Snart nog får han veta vad det är som händer - och snart nog får han också träffa Yejide.

Yejides mamma Petronella har nämligen dött, och ska begravas. Kraften att tala med de döda har nu "ärvts" av Yejide, men eftersom mor och dotter aldrig stått varandra nära så är Yejide dåligt förberedd på vad tala-med-döda-uppdraget innebär och hennes liv har blivit ganska kaosartat. Men: kaos med nya jobbet eller ej så behöver mamma Petronella begravas, och då såklart på kyrkogården i Port Angeles, för så måste det vara.  

Det finns en hel del jag gillar med den här boken. Miljöbeskrivningarna, maten de äter, Yejides stora och bullriga familj av levande och döda personer, Darwins påtande med växter. Men det är när mytologin och legenderna blir en del av vardagen här som boken tappar mig: det blir bara för konstigt. Jag läser mycket fantasy och är med på magi, men här klarar jag inte av det. Titeln "när vi var fåglar" ska tas bokstavligt: ibland blir de här människorna fåglar och kan flyga. Om det är i en drömvärld eller ej verkar oklart. De kan också bli andra djur. Och det kommer stormar som som blåser sönder saker och påverkar ting, men om stormarna finns på riktigt eller ej begriper jag inte. Lika oklart är det för mig vad Yejide nu förväntas göra - hur går hennes nya jobb att "ta hand om de döda" till rent praktiskt? Det här är en magisk värld där jag känner att jag inte har rätt bakgrund eller förutsättningar för att förstå, för mig blir det bara konstigt. Så jag är kluven, för de delarna av boken jag begriper gillar jag mycket. (och märkligt nog så är det som försiggår på kyrkogården helt begripligt och mänskligt när vi väl får reda på vad det är)

Titel: När vi var fåglar
Författare: Ayanna Lloyd Banwo
Originaltitel: When We Were Birds
Översättning: Eva Åsefeldt
Utg år: 2023
Förlag: Albert Bonniers förlag