Iggy & jag

Iggy & jag av Jenny Valentine

Det här är en samling berättelser som Flo berättar om sin lillasyster Iggy. Det händer ganska mycket i Iggys liv eftersom hon är en speciell och påhittig liten dam, så det räcker till många kapitel, och till flera böcker dessutom (finns även Iggy & jag och födelsedagen och Iggy & jag har sommarlov). Visst är Flo med på mycket av det som Iggy gör, men det är Iggy som är huvudperson.
Man förstår att även om Flo tycker att Iggy är jobbig ibland, så tycker hon mest om henne i hela världen just därför att hon är så påhittig och busig och rolig. Ta till exempel det här med doktor Iggy.
Iggy kan nämligen inte se ett gosedjur som är trasigt utan att vilja ta hand om det. Då bäddar hon ner det i en säng i sitt rum och plåstrar om det med toapapper eller så. Problemet är att det finns så väldigt många trasiga gosedjur här i världen. Och Iggy får fler och fler djur att bädda ner. Hon har små sängar gjorda av sina egna kläder överallt i sitt rum. På bordet, i sängen och framförallt över hela golvet. Så kommer Flo på att eftersom Iggy ändå inte använder sin stora garderob (kläderna är ju gosedjursemballage, liksom) så kan ju den göras om till ett djursjukhus, med sängar målade på hyllorna. Wow, tycker Iggy, världens bästa idé! För då blir ju golvet tomt igen! Så att man kan ta hand om ännu fler gosedjur...

Jag gillade inte den här boken i början när jag läste för den är ganska svår med svåra ”barnkonstruerade” ord - alltså såna som ett barn skulle kunna hitta på men som är svåra för ett annat barn att läsa i skrift (T ex ”inte-skoldagar”. Varför inte skriva "lovdag"?). Ungarna är ganska jobbiga också och andan är liksom att ”uppmuntra kreativitet” med allestädes närvarande föräldrar som stöttar eller förmanar. Jag blir lite trött - kan inte mamman och pappan vara lite mer mänskliga och inte alltid orka ställa upp på alla upptåg och skälla lite i stället för att vara förstående och resonerande?
 Men sen i kanske tredje kapitlet så tar berättandet fart och det blir bättre. Föräldrarna är fortfarande förstående och de barnkonstruerande orden är kvar - men berättelserna blir roligare och då har jag mer tålamod med det som stör mig.
Det här lämpar sig nog mer som högläsning än som egen-läsning, tror jag, pga de där svåra orden. Och också just för att alla kapiteln är avslutade episoder. Något kapitel handlar om när Iggy klipper av sig håret, ett annat om när de ska ha en barnvakt som kommer och har lila hår och piercade öron och näsa. Iggy är mycket misstänksam. Så har vi gosedjurssjukhuset, och så mot slutet av boken så ska hela familjen flytta till ett nytt hus för det gamla har blivit för litet.