Sidor

onsdag 27 juni 2012

Månfågel

Månfågel av Ingelin Angerborn

Angerborn har skrivit tre böcker de senaste åren som har handlat om tonårstjejer som kommer i kontakt med övernaturliga ting: För alltid, Sorgfjäril, Rum 213. Det är spökerier men mer i vardagsmiljö, det är lite läskigt men fortfarande mycket igenkänning, det känns modernt med laptop och mobil som självklara hjälpmedel man har med sig överallt, chatten som kommunikation är så självklar liksom att messa och på en sekund dela sitt liv med andra genom att skicka foton. Alla tre böckerna har haft en krypande spänningskänsla - man anar att det spökar men eftersom ju spöken inte finns så förklaras det som händer bort på olika vis och leder till och med till konflikter i något fall. Det känns väldigt verkligt trots det övernaturliga. Och de här böckerna har lästs enormt mycket på min skola. Både av killar och tjejer och i alla åldrar från 10 år och uppåt.

Månfågel är i samma stil - men ändå inte. För även om det som sker är absolut övernaturligt och konstigt så är det aldrig läskigt utan mer mysigt, faktiskt. Lite feel-good-spökbok. Fast egentligen är det inga spöken med i boken heller (om man inte räknar med en ovanligt närgången koltrast som nog kanske kan vara lite mer än en vanlig svart fågel som sjunger fint). Det handlar mer om vänskap och ensamhet, och om att mötas genom tiden fast det är omöjligt. När nu huvudpersonen äntligen får en vän så får hon en som har varit död i snart 100 år eller nåt. Det är egentligen sorgligt - ändå blir man rätt glad av att läsa.

Vendela är ledsen och känner sig ensammast i hela världen. Hon bor med sin pappa (mamma dog för några år sedan) och nu har hennes allra bästa vän Minna precis flyttat till London. Hela sommarlovet har Vendela saknat henne, och samtidigt gått och varit kär på avstånd i en kille, Gabriel, som hon blev kär i på skolavslutningen. Hon tänker att om hon kunde bli ihop med honom så skulle det inte kännas så jobbigt med att Minna är borta.
Men så har hon nu sett Gabriel på stan. Tillsammans med en tjej. Tillsammans som i tillsammans… Och Vendela blir helt knäckt. Ingen kille. Ingen mamma. Och ingen bästis. Hon är ensammast i hela världen. Och hon skriver ett fånigt brev, till ”vem-som-helst” om hur ensam hon är och hur hon skulle vilja ha en vän. Hon tänker absolut inte skicka det till någon. Men hon vill ändå lämna det ifrån sig på något sätt. Så hon sticker in det mellan stenarna nere vid ån – men så att det är väldigt svårt att hitta.
Efter att hon har suttit vid ån på kvällen och gråtit och ”postat brev” så blir hon sjuk i körtelfeber. När hon legat till sängs ett par dagar och drömt om en svart fågel flera gånger – kanske just den fågeln hon så särskilt såg den där kvällen vid ån – så kommer ett brev nerdimpande i brevinkastet. Fast det är ganska tidigt på morgonen och posten inte brukar komma förrän vid 10-tiden.
Brevet är från Wilhelm Silveus. Det är skrivet med gammaldags handstil, med riktigt bläck, och det känns som att den där Wilhelm är 150 år gammal eller nåt. Han skriver att även han känner sig väldigt ensam och hoppas att de kan ”finna tröst och glädje i varandra”.
Vendela tycker det är konstigt och lite läskigt. Vem är Wilhelm? Hur vet han var hon bor? Hur vet han att hon känner sig ensam? Sen kommer hon ihåg brevet vid ån som hon lämnade – hon skrev sin adress där också. Så han måste ha hittat brevet och svarat på det, helt enkelt. Men vem är han? När hon söker på Eniro.se och Google så hittar hon ingen med det namnet överhuvudtaget.

Hon diskuterar det hela med Minna på chatten och kommer fram till att det förstås måste vara någon som driver med henne. Men vem?
Jag kan tycka att det blir ganska jobbigt att läsa hur Vendela vägrar att tro på brevens riktighet och på att Wilhelm finns, för hon håller på med det i över halva boken. Men sen tänker jag att om jag själv hade fått såna där brev hade jag ju förstås tagit för givet att det var fejk och att någon lurades. Givetvis. Något annat finns ju inte. Och det är ju det som är den här bokens anda - det ska kännas verkligt och som något som skulle kunna hända. Fast det inte kan det.

Vad det gäller det moderna: lite kul är det när Vendela försöker förklara för Wilhelm vad en laptop är. Efter långa förklaringar tror han att det kan vara något liknande en grammofon. Han har nämligen läst i tidningen om en ny uppfinning i Amerika som heter så och som kan spela musik. ("Han skulle bara veta..." säger Vendela)

För vem? 10 - 16 år

2 kommentarer:

  1. Denna bok ligger faktiskt och väntar på mig när jag ska beställa hem böcker nästa gång :) Den verkar väldigt bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du har en mys-feel-good-stund framför dig.

      Radera