Sidor

fredag 13 januari 2023

The Burning White

Recept för katastrofalt uselt blogginlägg om bok: läs en 992 sidor tjock bok mitt under en diger lässvacka, bara för att "jag måste faktiskt avsluta den här fantasyserien pga har investerat så många lästimmar i den redan och jag gillade ju första böckerna i serien mycket". Låt sedan bli att blogga om boken. Låt det gå mer än ett halvår så att det lilla du minns av boken helt har försvunnit. Skriv sedan blogginlägget för att du har någon OCD som gör att "jamen har jag skrivit om de fyra tidigare böckerna i serien och HAR läst den sista så måste jag väl skriva om den? Vad skulle annars mina enorma horder av läsare säga om de inte får något avslut?" (om det är tre personer som läser mina inlägg om fortsättningsböckerna i obskyra fantasyserier så är det nog högt räknat)(men ändå)(och dessutom har jag bestämt att jag skriver de flesta av mina blogginlägg om böcker för att själv senare kunna gå tillbaka och se vad jag tyckte om dem).

Följ sedan upp med ett alldeles försenat blogginlägg där du dessutom krossar allt intresse med en monsterlång och helt ovidkommande inledning. Ta-daa! There you have it: Uslaste blogginlägget. 

Nå. Som man nu förstår så har jag kämpat mig igenom den femte och avslutande boken i Brent Weeks serie Lightbringer, där jag tyckte om bok 1 och bok 2, började tycka det var lätt segt och förvirrande i bok 3 och 4 och i bok 5... alltså. Jag vet nu inte. Jag vet att det var dags för slutstridernas slutstrider. The Onda Guys anföll den (rätt så) goda staden med hjälp av någon slags jämra flytande öar av färg. (magisystemet i serien består av att skapa materia av olika färgers ljus, och ju längre jag har läst desto mindre har jag kunnat se detta framför mig) Kip Guile och hans närmaste vänner/vapendragare, med flera, kämpar med att försöka slå ned de där flytande öarna och deras Ondskefulla Härskare/Färgglada Sjökaptener, men de kan fan inte vara överallt samtidigt, och hela boken är full av svek och förräderi och förfärliga planer. Och de slåss och de skjuter och de slåss och de skjuter och någon dör... för att sedan återuppstå och inte alls ha dött. Och så dör någon igen och kanske på riktigt den här gången. Och jag skumläste och skumläste och undrade hur mycket färgkrig en människa kan läsa om innan det är nog och övernog. Lite då och då får vi också reda på hur det går för Gavin Guile, som har flugit iväg till en ö (en riktig ö den här gången, och han åkte nog båt en del också tror jag) för att klättra upp i ett högt torn och ha en lång diskussion med någon som jag tror jag minns är en gud av något slag. 

Hur slutade det då, med alla ondskefulla färg-öar och diskussionen med den eventuelle guden? Eh. Jag minns inte. Det gick nog bra, tror jag. Öarna kanske sjönk. Eller bleknade. Eller förstördes. Vem, säg vem var den "Lightbringer" som profetiorna siat om?? Det pinsamma svaret är: jag vet inte. Jag minns inte ens denna centrala grej - men har för mig att det var en slags kombination av de tre centrala figurerna. Typ Fadern, Sonen och den heliga färgen. 

Om jag ska läsa något mer av Brent Weeks? Alltså, ja. Jag gillade verkligen de första böckerna i serien, innan allt blev så komplicerat och böckerna dubbelt så tjocka som de borde varit. Om karln kan hålla sig till att skriva böcker om något helt annat än materialiserad färg? Och om böckerna är på max 400 sidor styck? Då kommer jag att läsa dem. För när han skriver bra - då skriver han bra. 

Titel: The Burning White
Serie: Lightbringer #5
Författare: Brent Weeks
Utg år: 2019
Förlag: Orbit

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar