Flickan under jorden

Jag gillar Ruth. Och jag gillar den här boken. Inte så mycket som jag hade hoppats, men jag gillar den helt OK. Och allra mest är det för att jag gillar att läsa om Ruth. Ganska direkt känner jag mig som hemma hos henne, och på något sätt i sättet som texten är skriven på. Något får mig att trivas, och så vill jag gärna ha det när jag läser en bok.

Ruth är arkeolog. Undervisar i arkeologi på universitetet i Norfolk, och bor i en liten stuga mitt ute på de ödsliga saltängarna där det mesta av bokens handling avgörs. Hon har föreläsningar, läser artiklar, läser böcker, klappar sina katter, klär sig helst i svart och vågar inte ställa sig på vågen för att vågen förmodligen säger det den brukar säga: du väger för mycket. Och hon är en person som verkar helt osannolik att bli indragen i en mordutredning. Men det blir hon. En dag står en man utanför hennes arbetsrum på institutionen och hon ser direkt att han inte hör hemma på universitetet. Han ser liksom för farlig ut. Det är Nelson, och han är kriminalkommissarie. Man har hittat ett skelett ute på saltängarna, och han behöver Ruths expertis för att avgöra om skelettet är nutida eller inte. Det är det inte - benen härrör sig från järnåldern. Ett antal tusen år fel för att kunna vara skelettet efter den flicka som försvann från trakten för tio år sen, och som Nelson lett utredningen för att finna.
Ruth återgår raskt till sitt saltängs-klappa katt-lyssna på mammas tjat i telefonen-föreläsningsförberedelser-medelålders-akademiker-liv. Men Nelson hör av sig igen, för nu är det ett barn till som är försvunnet, och han behöver Ruths hjälp om mytologi och sånt. Det har nämligen kommit ganska många brev där någon som kanske är mördaren antyder var flickan är (eller flickorna som det ju handlar om nu). Och Ruth blir helt indragen i det hela. Med hela sitt saltängs- och arkeologliv.

Jag trivdes som allra bäst i början på boken, när Ruths liv var tämligen normal och händelselöst. När mordgåtan började ta över och det började misstänkas hit och hotas dit - ja då tappar jag faktiskt lite intresset. Det är nog lite mig det är fel på snarare än boken, för en deckare bör ju kretsa kring en mordgåta? Men jag vill ha mer av personerna. Mer om Ruth, och för all del mer om Nelson. Men de försvinner in i allt det andra. Och tyvärr tycker jag inte att mordgåtan är spännande nog för att fånga mig. Eländigt nog var det också så att jag mycket tidigt fick en aning om att "aha! det där tror jag är mördaren!". Sedan hände det fler saker som fick mig ännu mer säker på min sak. Och så....i slutet så hade jag rätt. Det var den jag trodde. Och så vill jag INTE ha det i en deckare. Jag vill bli överraskad.

Men jag vill ha mer av Ruth. Av myter och spår efter människor som levde för tusentals år sedan. Jag har en känsla av att senare böcker om Ruth kanske har mer av det jag vill ha, och mer komplicerade mordgåtor. Så jag fortsätter definitivt att läsa serien.

Titel: Flickan under jorden
Författare: Elly Griffiths
Orginaltitel: The Crossing Places
Översättning: Carla Wiberg
Förlag: Minotaur
Utg år: 2009
Köp den till exempel här eller här