Sidor

tisdag 4 juni 2013

Läsfunderingar 7 - urgamla ruiner

Jag läser just nu två böcker som väl egentligen är totalt olika: Spinnsidan av Cedervall och Flickan under jorden av Griffiths. Men i bägge böckerna förekommer det mer eller mindre ruiner, eller spår, av människor som levde för mycket länge sedan. Hervor trampar rätt ut i den gotländska skogen och sitter och dricker sitt morgonkaffe där när hon får en syn. Platsen där hon sitter är nu ingen skog - det är en samling hus, och hon ser människor röra sig mellan husen. Hon förstår att det är minnen från platsen hon sitter på, fast det hände för flera hundra år sedan. Människorna har sedan länge övergivit stället och nu är det alltså mitt i skogen. Ruth å sin sida är ju överlycklig över att hitta pålar som är nedstuckna i saltängarna vid havet - pålar som visar att det gick en slags väg här för tretusen år sen eller så. Och hon hittar offerplatser och vallar sen den tiden.

Detta - att hitta spår av människorna som levde för så länge sen - fascinerar mig något oerhört. Hittar jag själv någon gammal husruin i skogen kan jag bli stående i funderingar där löjligt länge. Hur var det då? Hur såg det ut då,  när inte skogen hade täckt allting? Eller när jag står vid någon gammal kyrkoruin i Visby. Eller uppe på Stenshuvud där det ska ha funnits en försvarsborg av något slag för riktigt länge sen. Eller när jag går in i Kungagraven i Kivik som är en enorm hög av sten som folk från andra trakter burit dit en och en (om jag minns det rätt från faktatexterna). Varför gjorde de det? Säkert lika självklart för dem som raketerna på nyårsafton för oss nu, men tänk att det kan falla i glömska?

Ett hus. För länge sen.

Kungagraven i Kivik
Just Spinnsidan lyssnar jag på när jag springer. Och i skogen där jag ofta springer finns det över ett ganska stort område mängder av jordvallar, eller övervuxna murar, som anas under alla gamla löv som ligger på marken. Där finns små och stora kullar. Området ligger vid en sjö, och jag tänker att här var det ett viktigt område förr. Här bodde många människor. Här fanns hus, stenmurar, handelsplatser...Jag bara önskar jag kunde få en liten kort glimt av hur det var.

Nu bärs jag iväg och börjar (som alltid) skriva för långt igen, men: Det här är något jag älskar när det förekommer i fantasy. Vi har en annan värld, och i den anas förekomsten av tidigare civilisationer som glömts bort. Ruiner, bortglömda vägar, berättelser som blivit till barnsagor eller visor. Sagan om ringen är proppfull med sånt. Wheel of Time också. I svenska Ondvinter kan urgamla vägar väckas till liv av dem som är av blodet, likaså offerringar från förr.

Jag kanske har valt helt fel jobb. Jag kanske skulle ha blivit arkeolog i stället?

 
 

2 kommentarer:

  1. Jag ville absolut bli arkeolog när jag var liten! Men så blev jag bibliotekarie istället, vilket jag är rätt glad för. Tänk att ha utomhusjobb när regnet öser ner, det är kallt och du är blöt om fötterna. Tror dock det finns en hel del gemensamma nämnare i yrkena, det borde ju finnas nån slags gemensam förtjusning för att klassificera, ordna och systematisera.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, och även en bibliotekarie kan ju gräva i urgammal kunskap från förr. Fast mer torrskodd, liksom.

      Radera