Jag kunde ha älskat den här boken, för det är en väldigt lockande miljö: vi är i Oxford i slutet av 1800-talet. Universitetsmiljö kryllande av kloka, belästa människor, av studentkappor, vita skägg, konstiga etikettsregler, besök på Bodleian Library - och så mitt i allt detta den plats, Skriptoriet, där man skapar den första Oxford English Dictionary. Ord samlas på speciella kort som sorteras in i specialbyggda fack längs hela husets väggar. I mitten står ett stort bord, och där sitter ordboksredaktörerna och deras assistenter.
Ord skickas från volontärer (som är en stor mängd lärda personer), och ska sedan beläggas av skrivna citat, sorteras, diskuteras... Citaten ska granskas källkritiskt genom att hitta böckerna de kommer ifrån, synonymer ska hittas... det är en enormt stor apparat, och det tar tid att fastställa vilka ord språket består av och hur de ska definieras. I bokens början har man en stor fest när första bandet i verket släpps, det som innehåller bokstäverna A och B, och då har det gått ca 10 år sedan arbetet satte igång. Många av redaktörerna och assistenterna kommer inte själva leva att se slutet på sitt arbete.
Under det där arbetsbordet i Skriptoriet sitter Esme, dotter till en av ordboksredaktörerna. Hon är bokens huvudperson, och när boken börjar är hon bara ett litet barn. Eftersom vi får läsa allt ur hennes perspektiv med ett barns förståelse så tog det ett tag innan jag började förstå dels hur ordboksarbetet gick till, dels att personerna och arbetet jag läser om faktiskt baserar sig på verkliga personer och händelser när Oxford English Dictionary kom till.
Skriptoriet är den bästa platsen i världen enligt Esme, och där känner hon sig trygg. Hennes värld består också av huset som Skriptoriet hör till, det vill säga chefredaktören mr Murrays hus och familj med elva barn, och tjänstefolk varav Lizzie, pigan, är en viktig person i Esmes liv.
Esme börjar som liten samla på de förlorade orden. Det kan vara excerptlappar som tappats, eller dubbletter av citat. När hon blir äldre och själv börjar arbeta som assistent i Skriptoriet så börjar hon aktivt samla de ord som inte får komma med i ordboken. Det är detta boken handlar om: hur hon alltmer börjar förstå att orden som finns i boken definieras av en viss sorts människor, större delen lärda vita män. Att andra ord inte kommer med. Orden som används av dem utan utbildning, de med tungt kroppsarbete, de som aldrig läser. De fula orden, de billiga orden, de som inte är lika fina. Och många ord som handlar om kvinnor och kvinnoliv. Dessa ord kommer inte med i ordboken, och vad gör det med språket? Betyder ord olika saker för män och kvinnor, i olika miljöer?
Det här låter ju som en fantastisk bokidé i en fantastisk bokmiljö. Ändå är den tråkiga sanningen att jag bara läste halva boken, gäspade käkarna ur led och sedan gav upp. Varför?
Jo – för det blir för mycket av orden. Det räcker inte att få sporadiska delar av Esmes liv, och även om show not tell är att föredra så blir det här lite för mycket som händer utanför det som berättas, saker som jag själv bara ska ana mig till. Esme skickas t ex iväg till en internatskola och har det inte alls bra där förstår jag som läsare, men jag får inte veta ett dugg mer än att hon inte vill åka dit och har dåliga minnen därifrån när hon väl får komma hem. Däremot får jag veta väldigt,
väldigt mycket om sorteringen av ord och korrespondens i Skriptoriet - det blir för mycket diskussioner kring ord, excerptlappar och citat och alldeles för lite berättelse för mig.
Det som också blir konstigt är att läsa den svenska översättningen av en bok där orden har en så stor betydelse. Vi får en svensk översättning av orden, och eftersom de engelska orden liksom ska bära den här berättelsen framåt blir det ibland bara konstigt. Det första ordet som Esme sparar till De förlorade ordens bok är
bond-maid. Det är vad jag förstår en slags livegen piga, kan dra åt lite sexuellt utnyttjad också, men framför allt en person som har ett väldigt låst liv. Den svenska översättningen av ordet blir här
deja. Vilket inte är samma sak, utan mer för tankarna till rödkindad mjölkerska eller något liknande. Översättaren var tvungen att hitta ett ord som var någon typ av piga, som dessutom började på någon av alfabetets första bokstäver, så det här är en medelväg. Men det här är genomgående i boken – orden som diskuteras bär handlingen, men när de har måst översättas till svenska så haltar det.
Den största invändningen är dock att jag får för mycket ordboksfakta och för lite människoliv.
Titel: De förlorade ordens bok
Författare: Pip Williams
Originaltitel: The Dictionary of Lost Words
Översättning: Annika Sundberg
Utg år: 2022
Förlag: Historiska media
