Always Remember

Jag har låtit Ravenswood-serien av Mary Balogh vila lite efter bok 2, eftersom jag kände mig lite trött på det som hon nu ägnar sig mer och mer åt i sina böcker: att äntligen behöva räkna upp vad exakt alla familjemedlemmar och släktingar gör varenda stund (var de sitter på festen och vem de pratar med, vad alla gör under den där soliga dagen och i vilket sällskap de gör det, osv osv). Det tar alldeles för mycket plats i hennes böcker, och jag får för lite av själva lovestoryn.

Men den här är mycket bättre! Det finns en hel del av räkna-upp-vad-alla-gör-sjukan, men Bens och Jennys story får allra mest plats, och är dessutom kul att läsa, så den här boken gillar jag mycket mer än de två första böckerna i serien.

Jenny, lady Jennifer Arden, syster till hertig Lucas i bok 2, kan inte gå eller ens stå särskilt bra. Hon sitter i en klumpig rullstol (som hon inte kan förflytta själv) och får bli buren när hon ska förflytta sig någonstans. Men hon är trots det alltid glad och nöjd, möter alla med ett strålande leende, är social och gillar att sitta och prata med vänner och bekanta på fester och sammankomster, och hon skulle aldrig, aldrig beklaga sig över att hon har ont i sitt ben. För det har hon, faktiskt för det mesta. Det ena benet är förtvinat och förvridet sedan hon som liten hade någon oförklarlig och allvarlig sjukdom. Hon drömmer om att kunna gå som alla andra, kunna springa, kunna rida, kunna dansa... men vet att det aldrig kommer att ske. Och hon vill ha man och familj, men de få män som uppvaktat henne har tydligt bara varit ute efter hennes titel, pengar och arv och absolut inte sett henne, Jenny, som den person hon är, oaktat hög börd och oaktat ett uselt missformat ben.

Ben Ellis är halvbror till Devlin Ware, earlen av Stratton, huvudpersonen i första boken i serien. Ben är äldre än Devlin men eftersom han inte är född inom äktenskapet (förre earlen av Stratton, Devlins och Bens pappa, var inte av den särskilt trogne typen, vilket vi fick veta allt om i första boken) så har han förstås inte kommit ifråga för att ärva Ravenswood och earl-titeln. Han har vuxit upp på Ravenswood, som en i familjen men samtidigt alltid väldigt tydligt inte helt en i familjen eftersom han ju är (huuuu) den oäkte sonen. För syskonen Ware har detta aldrig varit något konstigt, men för Ben själv har det hela livet varit något som definierat honom: en av dem, men aldrig helt en av dem, och kommer aldrig att vara godkänd i de aristokratkretsar där resten av syskonen Ware rör sig. 
Ben har nu varit ute i Napoleonkrigen tillsammans med Devlin, och har under den tiden varit gift, fått en dotter och blivit änkling, så nu är han ensamstående pappa med en liten dotter som heter Joy.

Nu är det sommar, och lady Jennifer Arden är på ett flera veckor långt houseparty på Ravenswood, tillsammans med många andra (och ja, vi får veta exakt vilka, och var de är och gör, och vem de gör det tillsammans med...) och har varit lika sprudlande social som alltid där hon sitter i sin rullstol omgiven av trevliga och pratsamma människor. Men hon har dragit sig undan en stund, för att vila sitt ben som värker, och få vara tyst en stund. Och då gör hon det som hon gör ibland, mot sina läkares råd och aldrig så att någon ser: hon tränar att gå på kryckor. Det går inte bra, det gör ont och det är jobbigt, men hon vill så gärna kunna gå... 
Det hon inte vet den här gången är att Ben Ellis också dragit sig undan sällskapet lite och sitter och njuter av tystnaden i rosenträdgården han också. Och han råkar se hennes vinglande försök med kryckorna. Det blir lite pinsam stämning, för han kan inte dra sig undan och låtsas som att han inget sett, för hon har sett honom också. Så de tvingas sitta ner och prata lite, för det vore oartigt annars. Men det som de bägge trodde skulle bli en jobbig och plågsamt artig stund blir något helt annat, för konstigt nog har de inte alls svårt för att prata med varandra, och lika konstigt känns det helt ok att direkt prata om saker de aldrig pratar om med någon annan. De finner varandra, helt enkelt. Och så har ju Ben den egenheten att han bara inte kan se ett problem eller något som behöver fixas utan att själv fixa det eller försöka komma med en lösning på problemet. Nu, eftersom de verkar kunna prata om allt, så tar han upp hennes missformade ben (något som annars aldrig görs) och frågar om hon inte brukar rida trots benet? Det borde ju gå? Eller om hon har provat att köra med häst och vagn? Hon får ju alltid sitta still, men att köra borde ju fungera och ge henne mer frihet? Och finns det inte några bättre kryckor? Någon sko som kunde stödja hennes fotled bättre? Och en rullstol hon själv kan styra?? Jenny blir helt överväldigad. Arg först, för att han tar upp det, men sen går tankarna igång, för tidigare har alla i hennes familj alltid bara försökt skydda henne, bära henne och göra henne glad trots hennes påtvingade stillasittande liv. Aldrig har någon kommit med idéer om att hon kunde göra annat än bara sitta still (hon är ju så ömtålig och skör, och hon var så nära att dö den gången när hon var liten och sjuk), och hon själv har aldrig vågat tänka längre än kryckorna. Men... finns det möjligen hopp om lite frihet även för henne?

Nej, det är inget ta-daaa-Jenny-släpper-kryckorna-och-kan-dansa-och-springa-maraton-moment. Men det kommer att bli små förändringar som betyder mycket för hennes liv, självkänsla och frihet, och det är fint att läsa om. Och så blir hon och Ben såklart kära i varandra. Och det är, också såklart, helt olämpligt eftersom hon ju är syster till en hertig och han bara den oäkta sonen till en earl. Men vet ni vad: det löser sig. Det här är ju romance.

Titel: Always Remember
Serie: Ravenswood #3
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2024

The Christmas Castle in Scotland

Izzy, en av dem som var med på matlagningskursen i Irland i förra boken i serien, har ärvt ett helt slott i Skottland. Förvisso ett slott i väldigt stort behov av renovering - men ett slott...! Dessutom med tillhörande steward som heter Duncan och pratar väldigt bred skotska, så vi liksom ska få rätta känslan av wee lass, dinna fash, parritch fur brekfest osv osv. Det förekommer dessutom ett antal kiltar, det äts haggis, det dansas reel, och ja: det strösslas av allt man kan tänkas vilja ha av Skottland. Caplins romaner är rena reseguiderna ibland. Men på ett bra sätt!

Izzy har alltså ärvt ett nedgånget slott, och tänker nu renovera det till ett bed-and-breakfast-hotell. Hon har inte jättemycket pengar, så hon tänker göra det mesta jobbet själv. Eller, ja, med hjälp av sin mamma Xanthe. Fast man kanske hellre skulle säga trots att hon har sin mamma Xanthe boende med sig i det där slottet. För Xanthe (som absolut inte vill bli kallad "mamma" eftersom det gör henne såååå mycket äldre) är en rätt krävande person att leva med. Hon är enormt kreativ och har tusen idéer - men hon har inte riktigt koll på såna där trista saker som pengar, eller verklighet, eller jobbet som krävs för att genomföra alla de där idéerna hon sprudlar av. 

När nu Izzy kommer hem från matlagningskursen och trött efter resan går till köket för att göra sig en kopp te - så står där en vilt främmande man i full färd med att laga kvällsmat. När hon frågar honom vem han är och vad han gör i hennes kök så svarar han att han "bor här", och det har han kommit överens om med landladyn Xanthe. Men åååhh... mamma! tänker Izzy, du kan ju inte ta emot betalande gäster förrän vi är klara med renoveringen. Men när hon försöker få Xanthe att förstå detta så förstår denna inte alls att det är något problem, och meddelar glatt att det förresten blir ännu fler gäster snart eftersom hon bokat in ett helt sällskap över jul, ett sällskap som dessutom kommer betala väldigt bra. Och "du säger ju hela tiden att vi behöver mer pengar" så det borde väl vara en toppengrej? 

Sällskapet som ska komma till jul visar sig ganska snart ha väldigt höga krav på komfort, service och mat och skickar ett otal mail som kräver allt ifrån särskilda sorters tvålar till krav på lakanskvalitet. Och de är tydligt vana vid riktigt bra mat - hur långt kommer Izzys nyförvärvade matlagningskunskaper att räcka för dem? Och hur ska hon hinna renovera allt det som behövs innan de kommer? Det känns nästan omöjligt, men Izzy har precis fått veta exakt hur mycket det kommer kosta att renovera slottets tak (och det är akut - det läcker som ett såll) så pengarna från de krävande julgästerna behövs verkligen.

Så det blir renovering, och inredning, och juldekorationer, och mycket matlagning, och nya vänskaper, och fler och fler som hjälper Izzy i renoveringsjobbet. Och jadå, det blir så klart romantik också - buttre karln i köket visar sig heta Ross och vara rätt trevlig när han sätter den sidan till. Det är mysig läsning.

Titel: The Christmas Castle in Scotland
Serie: Romantic Escapes #9
Författare: Julie Caplin
Utg år: 

Perfect State

Jag läste ju nyligen mastodontboken Wind and Truth av Brandon Sanderson, och höll knappt på att ta mig igenom den pga lång-lång-lång, med många-många karaktärer och lååånga utvikningar som inte förde handlingen framåt. Och jag kände att jag höll på att tappa tron på min husgud Sanderson, han med de fantastiska idéerna och överraskande twisterna - var höll han hus i detta mastodontbygge till bok? Så jag tog mig raskt an en av hans kortromaner ("novellas") som jag ännu inte läst, men som länge legat i min Kindle och väntat. Perfect State alltså. Hittade jag "min" Sanderson i den?

Ja, minsann. Det gjorde jag. För något sånt här kan bara han komma på, och göra en bra story av på mindre än hundra sidor.

Vi får läsa om God-Emperor Kairominas, Kai. Han är verkligen högst av alla, titeln "god-emperor" är hyfsat imponerande. Han har ett eget slott i sin egna stad, han har makt över hela världen, han har vunnit alla krig och enat alla länder under sitt styre. Han har lyckats så fantastiskt bra att han nu nästan börjar bli lite uttråkad - om man har fått all makt, är både gud och kejsare och vunnit allt? Vad gör man då? Hans projekt nuförtiden är att lära sig behärska sin magi bättre, och har ett lite mer långsiktigt mål att via magi lära sig kontrollera vädret, för det verkar kul att kunna.

Men hur mäktig han än är så finns det de som bestämmer över honom. Han har nu fått meddelande från någon/några/något som kallar sig "the Wode". Dessa the Wode kräver nu att Kai går på date. Att han skaffar barn med en annan som är av samma sort som han själv. Denna date ska genomföras i en annan "state". Och kvinnan han ska träffa är bäst och mäktigast i världen även hon. Fast... i en annan värld. En annan "state". För som vi får förstå redan på de första sidorna (och det slängs ut i en mening utan förberedelse och jag bara "men... vänta lite här nu. Va?"): Kai är bara en av miljoner, eller triljoner, brains in jars.

Ja. Precis så. Matrix - släng dig i väggen.

Titel: Perfect State
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2015
Förlag: Dragonsteel Entertainments

Desserts & Dragons

Jag råkade på den här boken, läste beskrivningen och tyckte att det hela var så knäppt att jag bara var tvungen att testa att läsa den. Och jag gillade den en hel del, faktiskt. Den är helt galen, med underbara knäppa detaljer, men handlingen i sig ger jag inte mycket för. Däremot karaktärerna, vilket jag inte riktigt hade väntat mig. Jag gillar Gregor och hans kompisar!

Gregor är dvärg, kommer från generationer av dvärgar som lever under ett berg och försörjer sig på sånt som dvärgar brukar göra i fantasyböcker: de gräver gångar och hackar efter metaller och är duktiga på... ja, stenar och grävande. Men Gregor har nu, som första i släkten någonsin, gjort något riktigt stort: han har sökt in på universitetet. Där ska han läsa teknik och utbilda sig till ingenjör, så att han sedan kan återvända hem och Utveckla Grävandet med Större Kunskaper. Typ.

Grejen är att han i sitt fina antagningsbesked till universitetet har fått fel adress. Så när han nu kommer vandrande till den stora staden så råkar han i stället hamna i slottet, och blir där visad till slottets stora kök. Eller ett av köken, nämligen det kök där det bakas kakor och tårtor. En konditormästare (eller vad han kan tänkas kallas) står och skäller ut sina lärlingar som inte presterat på den yttersta nivå han förväntar sig att de ska, och just när Gregor kommer in så pekar mästaren förnärmat på ett bakverk (tror det är en éclair) som enligt honom inte håller måttet, och så får han syn på Gregor och "Du där! Smaka på den här och säg vad du tycker!". Gregor smakar - och kommer direkt till smaksensationernas himmelrike. Det är så gott så han nästan svimmar. Han har aldrig tidigare ätit socker i hela sitt liv, och det här är bara så gott. Mästaren ser hans eufori, och känner att "den här killen, han har känslan för ett gott bakverk han" och så får Gregor plats som en av de utvalda lärlingarna i konditoriköket. Bara så där. 

Och han älskar detta. Att lära sig baka, vara noga med mängder, vikter, temperaturer. (det är en liten drake som ser till att bakugnen i köket har rätt temperatur - drakar i den här världen är ibland till hjälp för människorna, men oftast bara ivägen och ses mest som ohyra som ska hållas ute ur kök och hus för annars äter de upp all din mat och framför allt allt ditt socker. Oftast är de ungefär lika stora som katter, men kan i det vilda bli mycket större sägs det, men det är det egentligen ingen som riktigt tror på). Att kombinera smaker. Att dekorera. Gregor har absolut fallenhet för det här, han blir snart väldigt duktig. Men vad säger hans familj, då? Inget. För Gregor vågar inte berätta för dem att han ägnar dagarna åt att baka kakor och bakelser. Han ljuger i alla brev han skickar hem och säger att han lär sig så mycket, så mycket om grävning, att han inte hinner komma hem för han håller på att gräva en vallgrav, först runt slotttet, men sen utökas den där påhittade vallgraven att räcka runt hela stan så Gregor kan verkligen inte komma hem och hälsa på.

Handlingen sen är... ja, det ska bakas en bröllopstårta till prinsessans bröllop (men det är verkligen en utmaning, för hon är både gluten- och laktosintolerant och dessutom allergisk mot ägg...). Tänk er The Great British Bakeoff fast i fantasyvärlden, så alla tv-kameror har bytts ut mot magiska speglar som följer allt vad tävlingsdeltagarna gör i köket men också överallt annars, som en slags urflippad reality-fantasy-serie... Det finns en deltagare som man misstänker använder sig av magi, och det är ju fusk. Men så där värst dramatiskt blir det inte - som jag skrev är det inte handlingen som är det fina här. Det är karaktärerna. Gregor, som blir vän med de andra lärlingarna, konditormästaren som blir skogstokig när han får höra om bröllopstårtan som ska vara utan laktos, gluten eller ägg, säger upp sig och drar till skogs. Det är detaljerna som drakarna som sköter ugnarna men också alla dessa brevduvor som sköter postgången, men som allihop har seriösa problem med spriten och för det mesta ligger asberusade och inte kan flyga någonstans alls. Det är... ja, det är helknäppt. 

Vad jag förstår är detta författarens första bok, och jag tycker hon är lovande. Andra boken, som också handlar om landet Everdorne, verkar fristående från den här. Den har precis kommit ut, jag har köpt den och ska testa den också. Tänker att författaren kanske får ihop en handling som funkar också, inte bara kulknäppa detaljer och intressanta karaktärer - och om hon får det så kan det bli riktigt bra. Och roligt.

Titel: Desserts & Dragons
Serie: Everdorne #1
Författare: Bo Huffman
Utg år: 2024
Förlag: Bordas Books

Wind and Truth

Jag har kämpat med den här. Jag HAR läst den till slut, men det har tagit väldigt lång tid, och jag har avbrutit läsningen många gånger och stuckit in med andra böcker eftersom den här är... ja, faktiskt inte så kul.

Och tänk att jag skulle behöva skriva det om en av Brandon Sandersons böcker?? Dessutom om en av hans Stormlight Archive-böcker, hans magnum opus, den serie som ska bli 10 böcker och som han i princip redan har handlingen klar för sig och "bara ska skriva". Jag älskade de två första böckerna i serien (se här vad jag skrev om bok 1, The Way of Kings, och bok 2, Words of Radiance), läste dem i rätt tät följd och hade koll på alla personer och allt som hände. Sedan fick jag vänta några år på att tredje boken kom ut, och tyckte att den var bra men lite väl lång, fick vänta ännu fler år på att bok 4 kom ut och tyckte väl att den var OK, hade svårt att komma in i den och tyckte att även den var alldeles för lång. 
Nu har det alltså gått fyra år igen sedan jag läste förra boken, och jag hade glömt alldeles för mycket och hade väldigt svårt att komma in i den här. Personerna som nämndes betydde liksom inget för mig nu. Men värre var att handlingen var så seg. Jag förstår inte varför de här böckerna måste vara på 1300-1400 sidor vardera - det är som att Sanderson gett sig själv OK att "i Stormlight Archive-böckerna ska ALLT med, jag stryker inget för de SKA vara tjocka". Men resultatet blir att det som är viktigt och intressant räcker till kanske 400 sidor eller så - resten är mycket upprepningar av personernas tankar och filosofiska funderingar, och det är så många mindre viktiga karaktärer som egentligen inte tillför något som man också får följa i hundratals sidor. Det blir segt.

Dessutom blir det stundtals obegripligt, det som händer. Jag förstår ju vad det står, och vad personerna gör, men det är så konstigt så jag ofta inte alls kan se det framför mig. Ja, det är fantasy och det är en egen värld med magi, men jag som ju ändå har läst väldigt mycket fantasy tappar bort mig i det här. Ta till exempel "The Spiritual Realm" där ett antal av huvudpersonerna tillbringar en stor del av boken i. Det är som en parallell värld, men en värld som utgörs av syner, minnen, visioner. Huvudpersonerna ingår i visionerna, kan prata med människorna i dem, lyder under fysiska lagar ibland men ibland inte. Ibland måste de säga det som sades i den ursprungliga historiska situationen som visionen återger, ibland kan de säga egna saker. De kan hoppa mellan olika visioner, men förutsättningarna för hur de gör det ändras konstant. Några av dem söker sanningen om "det som hände för länge sen", några letar efter en "unmade" (typ gud fast ändå inte, det är komplicerat) som är fängslad i den här Spiritual Realm, och så finns det ett (möjligen utomjordiskt) lönnmördargäng som också letar efter denna "unmade" men samtidigt vill ha ihjäl våra huvudpersoner.... och ja, jag fattar ju alltså vad som händer och vad de gör men jag förstår det inte och kan inte se det framför mig. Det har egentligen varit likadant bokserien igenom, men förut har jag liksom kunnat flyta med och struntat i att jag inte begriper allt - men nu blir det bara för mycket. Och då har jag ändå inte nämnt alla dessa "spren" som i första boken var liksom som små figurer i luften som kunde vara "vindspren", "eldspren" men också känslor som "oro-spren" eller "arg-spren". De där har utvecklats, och i den här boken finns det små och stora spren, med eller utan medvetande, spren som kan vandra mellan olika världar, som kan vara bundna till människor, som har egna sociala lagar och samhällen (en del av dem men andra inte), som ibland ses som gudar, ibland som kompisar, ibland bara som något som finns i naturen eller runt folk. Dessa spren är väldigt viktiga för handlingen, jag försöker begripa men kan inte.

OK. 1365 sidor eller vad det är kräver kanske någon typ av återgivning av handlingen mer än att Carolina-beklagar-sig-över-sånt-hon-inte-begriper? Jag ska försöka:

• Kaladin, Stormblessed-killen som i bok 1 och 2 var verkligt begåvad på att kriga med spjut och som i bok 3 och 4 blev först en flygande stridsmaskin och sedan tappade tron på sig själv och blev less på allt och alla. Han har ju sedan han blev mindre suicid kommit till insikt om hur livet ska levas, men i stället för att skriva en självhjälps-bok så har han tagit som sitt uppdrag att vara läkare-för-själen för alla de som behöver det. Och den som nu behöver det är Szeth, den gråtande lönnmördaren som också varit med i bok 1-4. Detta kan för övrigt sägas vara Szeths bok, det är honom vi får följa i återblickar till hans barndom och uppväxt och får förstå hur han kunde bli den otroligt farlige (men gråtande) lönnmördare som han är nu. Kaladin och Szeth vandrar nu omkring i Szeths hemland Shinovar, Szeth har en pilgrimsresa (som går ut på att ha ihjäl ett antal klosteröverhuvuden (typ)) och Kaladin har fått i uppdrag av en gud att försöka få Szeth lite gladare. Ungefär. Det är måååånga samtal om hur livet ska levas för att man ska må bra.
• Shallan har fortfarande flera personligheter hon växlar mellan. Det är hon, Renarin (Adolins bror) och Rlain som hoppar hit och dit i The Spiritual Realm på jakt efter den där Unmade, och under tiden försöker hon reda ut sig själv och sin trassliga barndom och varför hon blivit som hon blivit. Rätt mycket ältande här också om hur livet borde levas och om skuldfrågor.
• Dalinar vill bli en gud. I förra boken bestämdes att världens öde ska avgöras i en tvekamp mellan de bägge sidornas (går inte att kalla dem "onda" och "goda" för det är inte helt klart om någon är något av det, det är komplicerat) förkämpar. Dalinar kommer vara den ena sidans förkämpe, och eftersom den andra sidan nog slänger fram en gud som sin förkämpe så behöver Dalinar nog också bli en gud. Och hur blir man det? Svaret borde finnas i The Spiritual Realm, och att genom diverse historiska visioner ta reda på hur de nuvarande gudarna blev gudar, hur en av dem dog och om det går att ta över jobbet på något sätt. 
• Och så har vi Adolin. Dalinars son och Shallans äkte make. Han slåss. Boken igenom slåss han. Han är en Trevlig Karl som alla gillar. Han gör det rätta. Han lär en kejsare att spela den här världens motsvarighet till schack. Han saknar Shallan, som ju är i någon annan värld och gör Något Viktigt. Och så slåss han. 
  Gudars, så många stridsscener jag skummat igenom i den här boken, ni anar inte. Det är inte bara Adolins delar, det är många andra också. Vi har en kille som heter Sigzil, som ursprungligen ingick i Kaladin kompani "Bridge four" (oh, the days, då när böckerna var så där svindlande bra...!). Eftersom Kaladin nu hikar runt i Shinovar och är egenutbildad psykolog, och Bridge fours alla Windrunners står utan ledning så steppar Sigzil upp, och så får vi läsa oändliga stridsscener från när han och hans arméer slåss mot andra sidan i vad som hela tiden verkar vara en helt hopplös fight. 
• I de fyra föregående böckerna har vi då och då fått läsa om kungen Taravangian, som en mindre men väldigt intressant karaktär. Han blev under ett dygn (genom gudaingripande? minns inte) världens smartaste man, och kom då på hur alla världens problem skulle lösas. Han skrev frenetiskt ner allt i en enorm plan, "the diagram", som skrevs på papper, på väggen, på golvet. Nästa dag vaknade han och var "dum" igen, och förstod inte sin egen plan. Men han fick återkommande "smarta" dagar, då han kämpade med att bit för bit tolka sitt "the diagram" för att förstå och komma ihåg hur världen skulle räddas. Jag älskar hela den här idén, och Taravangian kom med mer och mer i handlingen. 
  Nu har då Taravangian råkat bli en gud (oops) vilket ju borde vara bra? Nja. Nej. Eller kanske. Det vet man ännu inte. Men de delar av den här boken där han är med är faktiskt de bästa.

Jag har säkert missat massor, men nu börjar det här inlägget bli lika onödigt långt som den här boken är, så jag nöjer mig här.

Summa summarum: Boken är för lång, och den tar med alldeles för mycket. Jag vet ärligt talat inte om jag kommer läsa vidare i den här serien - den kräver så mycket tid och energi, och efter de två första böckerna så ger den inte alls lika många aha- eller wow-upplevelser i utbyte. Så vi får se.

Titel: Wind and Truth
Serie: The Stormlight Archive #5
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2024
Förlag: Tor

The Cosy Cottage in Ireland

Jag läser vidare i serien Romantic Escapes och fortsätter gilla kombon med specifika geografiska platser för varje bok, lagandet och ätandet av mängder av god mat samt en del kärlek. Och: mysfaktorn. Den här delen har till och med "cosy" i titeln. (och den första boken i serien, den om Köpenhamn, redde verkligen ut det här med det danska ordet "hygge" och allt vad det står för).

Den lilla "mysiga stuga" i Irland som Hanna nu kommer till är hennes boende under den sex veckor långa matlagningskurs på internat hon rätt oplanerat har anmält sig till. Hanna är syster till Mina i förra boken (den om Schweiz), och har alltid stått för det trygga och förnuftiga hos systrarna. Ordning och reda, försörjer sig som advokat, bor i en präktig (men tråkig) lägenhet i Manchester, skötsamt liv, alla dagar likadana. Så att hon nu tar tjänstledigt ett tag och hoppar på en matlagningskurs i Irland är inte alls likt henne. Och det är lite det hon känner: hon vill testa att vara någon annan. Våga göra saker. 

Det börjar redan i Dublin, där hon har ett dygn först innan hon ska köra ner till Killorgally i County Kerry - på kvällen på hotellet sitter hon och lyxar till det med ett (eller två) glas gott vin framför brasan vid receptionen. In kommer en vansinnigt snygg kille, som hon efter bara några minuter (ja, det finns anledningar) har satt sig i knäet hos och sätter igång med att kyssa. Det är SÅ olikt vanliga-trygga-Hanna. Men, som hon säger sig, "det som händer i Dublin stannar i Dublin" och ingen kommer få veta vem hon är, vad hon gör och vad hon vågar just den här kvällen. Så kvällen och natten tillbringas med vansinnigt-snygge-och-trevlige-killen som visar sig heta Conor. På morgonen är hon inte fullt så modig längre, så hon plockar ihop sina kläder och smiter ut från Conors rum utan att säga hejdå, tar sig till sin hyrbil och kör alla milen till Killorgally för matlagningskursen.

Men. Ja. Jo. Vi som har läst såna här böcker förr, vi vet ju. Och mycket riktigt: den där jämra Conor, som ju skulle vara en "hände-bara-i-Dublin-grej". Han dyker ju så klart upp i Killorgally. Så klart. Så klart. Och ännu mer så klart: han går INTE att undvika. Heh.

Det lagas mat. Det myses i stuga. Det görs utflykter. Irland upplevs. (jodå, vi bockar av det mesta, inklusive fiolspel och dans på pub) Kärlek uppstår. Och jag gillar. Det är inte en av mina favoriter i serien, men jag gillar den mycket ändå.
Och nästa bok i serien ska handla om en annan av deltagarna på den här matlagningskursen: Izzy. Hon har ärvt ett helt slott i Skottland, och dit ska vi få följa med. Jag ser fram emot det!

Titel: The Cosy Cottage in Ireland
Serie: Romantic Escapes #8
Författare: Julie Caplin
Utg år: 2021

Väninnorna på Nordiska Kompaniet

Jag fortsätter läsa om vängruppen som bildades i förra boken De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel. I den här boken handlar det mer om Märta, som ju redan i förra boken lämnade hotellet och började jobba på NKs handskavdelning, och då på det gamla NK som låg vid Stureplan. Nu ska det byggas ett nytt och gigantiskt varuhus - hela kvarteret invid Hamngatan jämnas först med marken (och hela Stockholm hostar och famlar sig igenom flera månader när stan nästan försvinner i dammolnet som rivningen orsakar) och sedan byggs det nytt. Stort, storslaget, nytänkande, vackert. Endast det bästa är gott nog. Och det är spännande att läsa - även här finns det en hel del verkliga historiska personer med i boken och jag googlar och googlar. Och läser ju med det historiska facit i hand - tänk att våga bygga, och lyckas slutföra, detta stora när världen mullrade och snart brakade loss i ett världskrig...!

Och ja, såklart får vi läsa om hur världskriget påverkade den svenska vardagen, med ökande priser på mat och många som fick det svårt att få livet att gå ihop - men det är ändå många som handlar på Nordiska kompaniet, som kan köpa de där dyra handskarna och väskorna, som kan beställa handsydda klänningar från NKs franska damskrädderi. Och det där tyckte jag var så extra intressant - jag visste inte ens om att det fanns, NKs "franska", med egna mannekänger och en hel hord av sömmerskor. Och att Greta Garbo arbetade som mannekäng där en tid innan hon slog igenom. Kul! 

Vi får alltså följa Märta i det här, och hennes kollegor på NK, men också Ottilia från förra boken och hennes systrar. Torun jobbar nu på Norstedts, Birna har blivit läkare och lillasystern Victoria får äntligen lämna det lilla Rättvik (där inget händer) och flytta till Stockholm för att jobba hon också (för de senaste tio åren har varit såååå orättvisa när hennes systrar bott i Stockholm där ALLT händer och livet har gått henne själv förbi där i eländiga Rättvik). Jag gillar att läsa om dem alla. Och är väldigt nyfiken på om serien Stockholms pärlor får en fortsättning, och vilken byggnad det då ska handla om?

Titel: Väninnorna på Nordiska Kompaniet
Serie: Stockholms pärlor #2
Författare: Ruth Kvarnström-Jones
Utg år: 2024
Förlag: Printz

De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel

Den här boken har lånats väldigt flitigt på biblioteken där jag jobbar - trots att vi har många ex av den har det varit långa reservationsköer på den. Faktiskt är det fortfarande kö på den trots att det nu är två år sedan den kom ut. Så den här motsträviga bibliotekarien jag-brukar-aldrig-gilla-det-andra-gillar fick ju ge sig och testläsa. Och gillade jag, då? Oh, ja! Det tog mig bara några sidor in i boken så var jag helt fast, och jag läste ut den över en helg. Jag tyckte om de här "fenomenala fruntimren" Vilhelmina Skogh, Ottilia och hennes systrar och vänner, jag tyckte mycket om miljön och tidsandan och allt som då (början på 1900-talet) var i förändring, men mest gillade jag det här praktiska. Vad det är som gör de här fruntimren så fenomenala. 

Ta till exempel Vilhelmina Skogh (och ja, så klart jag var tvungen att googla henne och läsa mer) som när boken börjar redan äger och framgångsrikt driver fyra hotell i Sverige. Hon får frågan om hon vill bli chef för Grand Hôtel, vilket ju är en dröm som kommer i uppfyllelse för henne - men hon undersöker hotellets ekonomi, hur det sköts, hur det ser ut, och så kommer hon med ett svar till höga herrarna i styrelsen som frågade henne: jodå, visst kan jag ta över Grand Hôtel, men då måste det byggas om, då måste vi göra så här med ekonomin, då har jag de här och de här kraven... Och när hon så tillträder som chef så får vi följa med på hennes första dag, när hon har möte med nyckelpersonerna i personalen (källarmästare, husfru m fl) och vi förstår ganska snabbt att här kommer det bli förändringar i organisation och skötsel, och "så här har vi alltid gjort förut" är från och med bannlyst. Jag älskar att läsa om det!

Likaså gillar jag att läsa om när Ottilia i Rättvik redan i unga tjugoårsåldern förvisso trivs bra med att jobba som hovmästare på Vilhelmina Skoghs hotell där, men redan känner att hon vill mer, vill utvecklas och lära sig allt om hur hotell funkar, säger det till chefen Vilhelmina och snart får jobb på Grand Hôtel. Hon kastas in i en situation där den manliga personalen precis fått sitt "så här har vi alltid gjort" omkullkastat, och i protest lagt ner arbetet för att visa det där fruntimret som nu är chef att hon inte kan göra hur som helst. Men Ottilia löser den omöjliga situation hon försatts i (att utan medhjälpare och utan guidning på studs ta över hela rumsbetjäningen på Grand Hötel) med snabbtänkthet och effektivitet. Och jag älskar att läsa om det också.

Detta är en tid i förändring, och så mycket är annorlunda. Ta bara det här med arbetet, att det är så långa arbetsdagar och nästan inget ledigt, och att man kan bli uppsagd på studs ifall man gör något fel. Eller att chefen kan bestämma att "ja, du sa ju att du ville ha något nytt jobb, så på måndag klockan 8 börjar du jobba på festvåningen. Fråga efter herr Harglömthansnamn så kommer han visa vad du ska göra". 
Ja, vi har såklart hela Stockholm där allt förändras, det byggs, det finns både häst-och-vagn-transporter och bilar, det finns fattigdom, smuts och trängsel samtidigt som det finns modern lyx, det finns massor. Men det är de små detaljerna som får mig att verkligen förstå hur annorlunda vardagen var mot min. 

Och underbart inslag: vi får läsa om när Selma Lagerlöf som första kvinna fick ta emot nobelpriset i litteratur och om att hennes tacktal var så fint (och har du inte läst det så behöver du göra det, du hittar det här /mvh Stort-Lagerlöf-fan).

Titel: De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel
Serie: Stockholms pärlor #1
Författare: Ruth Kvarnström-Jones
Utg år: 2023
Förlag: Printz Publishing

Att fånga en liten gädda

Det är Elina som varje sommar åker upp till östra Lappland för att fånga den lilla gäddan i titeln - och ganska snart när jag började läsa om hennes färd ut i träskmarkerna så undrade jag varför...? För det är ingen trevlig fisketur hon gör. Det är myriader av mygg, det är lerigt, det är otillgängligt, och hon har dessutom en tå som av anledningar jag ännu inte fått veta är sönderslagen och värker infernaliskt. Hon binder om foten, svär och drar på sig gummistövlar, och klafsar ut i en natur som mer eller mindre attackerar henne.

Varför? Jo, för om hon inte fångar just den där gäddan i just den där lilla gölen så kommer hon drabbas av en förbannelse och dö.

Och bara kolla på omslaget! Visst ser det ut som en jättejättestor mygga kånkar iväg med en hel ko? Konstigt, och vad menas egentligen och hur ska bilden tolkas...? Mja, det ska inte tolkas så himla mycket. Det är ju helt enkelt så att det i östra Lappland finns gigantiska myggor som kallas randben, är stora som helikoptrar och mycket väl kan bära iväg med en ko. Det vet väl alla? Det finns vidare jotunar, torvtroll och spejon. Och annat. 

Så ja - redan från första början inser man att i den här boken kan precis vad som helst hända. Men författaren berättar det med en helt vardaglig röst och får all denna magiska realism att kännas som rena diskbänksrealismen. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det bättre - jag har aldrig läst något liknande. Språket är alldeles infernaliskt bra - jag skulle bara testläsa lite på första sidan för att kolla vad den här gäddhistorien med myggor och kossor på framsidan kunde handla om - och fastnade direkt. Jag ser allt det där framför mig, och vet snart inte vad som är menat att vara på riktigt och vad som är hittepå. Till exempel måste Elina och andra i boken passera en gränskontroll innan de kör in i Lappland, med en uttråkad gränsvakt som avråder från vidare färd. ("jag vet", säger Elina ungefär, "jag kommer härifrån")

Förutom att Elina då ska fånga den där gäddan (i år går det inte alls bra - linan går av, och så ska den jämra Näcken blanda sig i också) så har vi en polis som strax kommer efter Elina och söker efter henne, eftersom Elina är efterlyst för mord. 

Va? Är hon?? 

Jodå. Men polisen börjar med att fråga efter Elina hos folket i byn, och de ger helst inte ut några upplysningar alls. Möjligen om polisen ställer upp på en gentjänst, och eftersom hennes chef har sagt åt henne innan hon körde upp till Lappland att hon "ska gå med på vad som helst, det blir lättare då" så gör hon det. 
Gentjänsten är att följa med fiskaffärsinnehavaren hem till hans kök och ta med varelsen som stökar runt där ut på en fisketur. Varelsen är ett spejon (nä, jag visste inte heller att de fanns) och har ställt till en enorm oreda. Grus, löv och jord ligger på golvet, allt i köksskåpen är utrivet och diskhon är överfull av makaroner. Och spejonet sitter där på golvet, svart och med svarta ögon. Och den ska polisen Janatuinen alltså ta med ut på älven för att sitta och meta en stund...?

Det gör hon. Och så där håller boken på, och vi får veta varför Elina kommer råka ut för den där förbannelsen, och hur det är att bo i en liten by i Östra Lappland, och en hel del annat.

Även om den här boken fullständigt ballar ur på slutet (kan man inte ens godta att Näcken och spejon är med så ska man nog inte ge sig på den, för det blir värre. Mycket värre.) så älskar jag den. Jag har som sagt aldrig läst något liknande, och det här är så precis min grej, roligt och väldigt bra.

Titel: Att fånga en liten gädda
Författare: Juhani Karila
Originaltitel: Pienen hauen pyydystys
Översättning: Emil Johansson
Utg år: 2024
Förlag: Bookstrap Publishing

The Original

Det här är en kortroman, en novella, som först gavs ut enbart som ljudbok men några år senare även som vanlig bok. Och om jag förstått det hela rätt så utgjordes författarsamarbetet genom att Brandon Sanderson hade idén och handlingen i stora drag, Mary Robinette Kowal skrev utifrån detta ett råmanus och så redigerade de detta tillsammans. Jag kan ha missuppfattat, men jag förvånades alltmer under läsningen över hur jag inte kände igen Sandersons stil, undrade hur samarbetet fördelats, googlade och drog egna slutsatser. För jag var inte helt nöjd - jag älskade själva bokidén, men tyckte inte att jag fick det jag förväntade mig (och slutet blev jag direkt missnöjd med). Idén hade gjort sig bättre som en riktig fullängdsbok, med mer fördjupning i både karaktärer och världsbygge, för här finns så mycket jag hade velat få veta mer om. Men nu blev det alltså en kortroman, lite action-handling, en rätt trist huvudperson som ägnar alldeles för mycket av de få boksidorna åt att tycka synd om sig själv, och så ett abrupt slut där jag inte fått reda på hälften av allt det jag ville.

Vad handlar den om, då? Jo, vi är i framtiden, och människorna kan här med hjälp av teknik själva välja hur de vill se sin värld med hjälp av olika filter och konstgjorda teman. De blir aldrig sjuka, och skadas de får de injektioner som gör att skador läker eller saknade kroppsdelar växer ut igen, och vill man kan man välja evigt liv (och jadå, det går också att uppväcka döda igen). Ingen behöver egentligen längre jobba - maskiner sköter allt. Så därför kan personer tillbringa sina dagar som t ex "apelsinskalsskulptörer" - vilket huvudpersonen gör. Det tog ett tag i boken innan jag begrep att det faktiskt var det hon gjorde... helt knäppt.

Holly vaknar upp i ett sjukhusrum och vet inte alls varför hon kommit dit. Det sista hon minns är att hon var på en fest tillsammans med sin man. Nu ligger hon i en säng, omgiven av människor som frågar henne saker, antecknar och ser bistra ut. Hon får veta att hon egentligen inte alls är Holly. Inte riktiga Holly. Nej, hon är en klon, som skapats utifrån den äkta Holly Winseed. Hon ser precis ut som The Original Holly Winseed, har samma minnen, allt - men också lite tillägg: hon har programmerats till att vara duktig på att slåss och på att hantera vapen, något som den ursprungliga Holly aldrig kunnat. Så hon känner sig väldigt konstig när hon får hålla i ett vapen och det känns helt hemtamt samtidigt som hon ju vet med sig själv att hon aldrig hållit i ett vapen förut någonsin... 

Samma minnen... alltså ända till den där kvällen, den där festen, som är det sista hon minns. Sedan vet hon inget. Men det är det hon har som uppdrag att ta reda på nu. För The Original Holly har tydligen efter den där festen slagit ihjäl sin man, Jonathan. Och Holly har nu en vecka på sig att söka upp The Original Holly och döda henne. Lyckas hon får hon ta platsen som original-Holly och ta över sitt eget liv (igen - allt det här är väldigt förvirrande...). Lyckas hon inte så kommer hon utplånas - hon måste nämligen ta livsuppehållande injektioner ett par gånger om dygnet och efter en vecka så upphör de och hon dör.

Så Holly ger sig, fullständigt lamslagen av sorg (men hallå! hon har precis fått veta att hennes älskade man Jonathan har dött!) och förvirring (och att det var hon själv som hade ihjäl honom) ut i denna märkliga framtidsvärld för att bokstavligen finna sig själv.

Som sagt: jag tyckte väldigt mycket om idén, upplägget och världsbygget, och hade velat ha en riktig, Sanderson-lång roman utifrån detta. Men fick en alldeles för kort och grund story jag läste ut på några timmar och blev helt besviken på.

Titel: The Original
Författare: Brandon Sanderson & Mary Robinette Kowal
Utg år: 2020

In the likely event

Eftersom jag älskade Fourth Wing så mycket fortsätter jag läsa Rebecca Yarros andra böcker, de som absolut inte är fantasy, för att se om jag hittar fler att gilla lika mycket. Det här är en nutids-romance, och den är OK men inte wow. 

Vi följer Nate och Izzy i två parallella berättelser: en i ett "nu" i Afghanistan, där Nate och Izzy möts. Han ska som arméofficer beskydda henne som är där i politiskt ärende. Men man förstår ganska direkt att det inte är första gången de träffas, och att de betyder, och har betytt, mycket för varandra sedan länge. Och så en berättelse i ett "då", för kanske 15 år sedan och framåt, som börjar med att Nate och Izzy träffar varandra första gången. Det är när de får sätena bredvid varandra i ett flygplan och omgående bägge känner att "wow! honom/henne gillar jag!". De pratar med varandra medan planet rullar bort mot start, Izzy är väldigt flygrädd och Nate (som aldrig har flugit förut) försöker lugna henne. Planet lyfter - och störtar ner i en flod efter 90 sekunders flygning. 

Och ja, de överlever såklart - annars hade de ju inte kunnat stå där på flygplatsen utanför Kabul och skälla på varandra som de gör i bokens början. Varför skäller de på varandra? Vad hände med den där omedelbara förälskelsen och hur försvann de där 15 eller nåt åren? Det är det vi får veta nu, samtidigt som vi följer dem i Afghanistan.

Jag brukar inte ha problem med tidshopp, återblickar eller parallella handlingar - men i den här boken stör det mig. Jag får inte flyt i läsningen - jag gillar att läsa om Nate och Izzy i då-berättelsen, men den blir så upphackad att jag aldrig blir riktigt uppslukad. Sedan blir jag, som alltid, irriterad när personer i böcker missförstår varandra och aldrig pratar ut om saken, och så är det här vid flera tillfällen. Så även om dialogen på många ställen är bra och rolig att läsa så blir jag ganska ofta mest irriterad på dem bägge. 

Titel: In the Likely Event
Författare: Rebecca Yarros
Utg år: 2023

Tale of the Heart Queen

Jag läste de tre första böckerna i den här serien i ett svep förra året, och var rätt road av dem. (läs här vad jag skrev om dem) Fjärde och sista boken i serien hade då inte kommit ut, och det har inte blivit av att läsa den fast den kom i höstas. Men nu var det dags. Och vad tyckte jag då om denna sista del, Tale of the Heart Queen, som ska knyta ihop alla trådar och ge lyckliga slut?

Ganska så aptrist, om jag ska vara ärlig.

Bok 3 slutade i en cliffhanger, eländes elände, död och inget hopp i sikte. När bok 4 tog vid så var det lite jobbigt i någon sida, men sedan ryckte en gud in och löste alltihop. Även om nämnda gud hade lite egna planer och tvingade våra bägge huvudpersoner att göra saker de inte ville göra. Boken var fortfarande rätt lovande, men sen lyckas våra kära Lor och Nadir ta sig loss från gudinnan ifråga, och sedan händer egentligen ingenting alls förrän alldeles i slutet på boken. Vad vi får är sida upp och sida ner med en slags epiloger på det som hände i bok 3. Återföreningar av människor som berättar hur allt (som hände i bok 3) gick till, vad de tyckte om det, och så fyra eller fem omtagningar av hur solkungen Atlas får sitt straff och vad alla tycker om det och vad han själv tycker om det (märk väl att tredje bokens titel är Fate of the Sun King vilket man kunde tycka skulle innebära att vi då var färdiga med hans "fate" i den boken?). Vi får inte veta något nytt om den här världens historia och vad som ledde fram till katastrofen - vi har redan fått veta allt i bok 1-3. Här i bok 4 ska saker och ting bara lösas, och det görs det genom att "hörni - om vi alla bestämmer oss för att vara sams, och så förstör vi de här artefakterna som verkar rätt dumma och farliga? Ja, så gör vi!" Och så gör de det. 

Och sen i slutet på boken, då? När det börjar hända grejer igen, och Lor och Nadir ska konfrontera den person/gud som var Ondskefulla Kraften Bakom Allt? Ja, då sker det i en slags tävling, som i stort är en kopia på Hungerspelen från Collins böcker, inklusive "tv-publik". Det är hysteriskt fånigt. Och sen lever alla lyckliga i alla sina dagar. Utom de onda och dumma som får sina straff. 

OK - läs bok 1-3 om du vill ha underhållande romantasy. Men den här boken kan du strunta i.

Titel: Tale of the Heart Queen
Serie: Artefacts of Ouranos #4
Författare: Nisha J. Tuli
Utg år: 2024
Förlag: Forever

Den som vaktar flocken

Martin, Sanna och deras två tonårsbarn bor i en villa i Täby. De har rätt gott om pengar, bra jobb även om vi under läsningens gång förstår att det ändå skaver en hel del med de där jobben. Martin är fastighetsmäklare och tjänar bra på det, men känner själv att han tappat hungern han hade som yngre, och dessutom känns det som att hans (fina) familj aldrig godkänt hans vägval i livet. Sanna har precis börjat på kommunikationsavdelningen på Täby kommun, och även om det är naturligt att nya jobbet på kommunen skiljer sig från det hon tidigare hade på ett privat företag så visar det sig snart att avdelningen hon nu hamnat på verkar ha stora personalproblem.

Dottern Mya går på högstadiet och har tidigare haft problematik med hög frånvaro i skolan, men det verkar ha blivit bättre senaste tiden. Sonen Theo är några år äldre men ännu inne i bänglig-stor-tonårskropp-som-vill-äta-hela-tiden och det är mycket träning, kompisar och uppkäftighet. 

Nu är det något som kryper sig på det här ändå rätt normala familjelivet. De nyinstallerade strålkastarna i trädgården, som ska tändas när någon eller något rör sig i trädgården, tänds alldeles för ofta vilket känns obehagligt. Är de felinställda vid installationen? Och så verkar Mya ha en ny kompis, eller pojkvän, som Martin och Sanna först inte fått träffa alls men som sedan råkar stöta på när de oplanerat kommer hem över lunchen och träffar Mya och kompisen hemma. Skulle inte Mya vara i skolan? Myas mentor kallar också till ett möte som blir jättekonstigt eftersom hon inte riktigt vill berätta i klartext vad det är som oroar henne, men "verkar Mya som vanligt nuförtiden?". Det visar sig efter tag att Mya finns med i en film där hon uttalar dödshot mot ett antal elever på sin skola. Martin och Sanna är minst sagt förtvivlade - vad är det som händer? Hur kan det hända utan att de vetat eller förstått?

Jag har läst Johan Rundbergs barn -och ungdomsböcker, och tyckt väldigt mycket om dem, särskilt de historiska böckerna om Månvind & Hoff, så jag var nyfiken på hans första roman för vuxna. Tyvärr blir jag lite besviken - jag är ju förstås ytterst svårflörtad när det gäller deckare och spänningsromaner som oftast inte är min grej alls. Men det här blir i mina ögon för mycket problem i allting. Det ska vara en vanlig familj - men var är den vanliga familjejargongen? Allt, allt verkar så jobbigt och svårlösligt, vardagen verkar bara bestå av bekymmer, och samtalen med barnen alltid nu-måste-vi-sitta-ner-och-prata-igenom-det-här-typen. Det är problem på jobbet, det är problem med Martins familj, och släktkalasen verkar vara en ren pina. Middagar är ett problem, och samtalen mellan Sanna och Martin verkar mer vara en ständig maktkamp än vardagliga samtal. Det blir för svart och besvärligt - och då blir problemen med Mya sedan bara ytterligare något som lägger sig ovanpå berget av allt annat som är jobbigt. Jag vet att det är en psykologisk thriller för vuxna - men det jag saknar allra mest är Johan Rundbergs enorma humor som alltid funnits i hans barn- och ungdomsböcker. Jag hade velat ha spänningen och roliga dialoger, och definitivt mindre av Sannas och Martins arbetsplatsproblem. Så ett "nja" från mig.

Titel: Den som vaktar flocken
Författare: Johan Rundberg
Utg år: 2025
Förlag: Forum

De förlorade ordens bok

Jag kunde ha älskat den här boken, för det är en väldigt lockande miljö: vi är i Oxford i slutet av 1800-talet. Universitetsmiljö kryllande av kloka, belästa människor, av studentkappor, vita skägg, konstiga etikettsregler, besök på Bodleian Library - och så mitt i allt detta den plats, Skriptoriet, där man skapar den första Oxford English Dictionary. Ord samlas på speciella kort som sorteras in i specialbyggda fack längs hela husets väggar. I mitten står ett stort bord, och där sitter ordboksredaktörerna och deras assistenter.
Ord skickas från volontärer (som är en stor mängd lärda personer), och ska sedan beläggas av skrivna citat, sorteras, diskuteras... Citaten ska granskas källkritiskt genom att hitta böckerna de kommer ifrån, synonymer ska hittas... det är en enormt stor apparat, och det tar tid att fastställa vilka ord språket består av och hur de ska definieras. I bokens början har man en stor fest när första bandet i verket släpps, det som innehåller bokstäverna A och B, och då har det gått ca 10 år sedan arbetet satte igång. Många av redaktörerna och assistenterna kommer inte själva leva att se slutet på sitt arbete.

Under det där arbetsbordet i Skriptoriet sitter Esme, dotter till en av ordboksredaktörerna. Hon är bokens huvudperson, och när boken börjar är hon bara ett litet barn. Eftersom vi får läsa allt ur hennes perspektiv med ett barns förståelse så tog det ett tag innan jag började förstå dels hur ordboksarbetet gick till, dels att personerna och arbetet jag läser om faktiskt baserar sig på verkliga personer och händelser när Oxford English Dictionary kom till.

Skriptoriet är den bästa platsen i världen enligt Esme, och där känner hon sig trygg. Hennes värld består också av huset som Skriptoriet hör till, det vill säga chefredaktören mr Murrays hus och familj med elva barn, och tjänstefolk varav Lizzie, pigan, är en viktig person i Esmes liv.

Esme börjar som liten samla på de förlorade orden. Det kan vara excerptlappar som tappats, eller dubbletter av citat. När hon blir äldre och själv börjar arbeta som assistent i Skriptoriet så börjar hon aktivt samla de ord som inte får komma med i ordboken. Det är detta boken handlar om: hur hon alltmer börjar förstå att orden som finns i boken definieras av en viss sorts människor, större delen lärda vita män. Att andra ord inte kommer med. Orden som används av dem utan utbildning, de med tungt kroppsarbete, de som aldrig läser. De fula orden, de billiga orden, de som inte är lika fina. Och många ord som handlar om kvinnor och kvinnoliv. Dessa ord kommer inte med i ordboken, och vad gör det med språket? Betyder ord olika saker för män och kvinnor, i olika miljöer?

Det här låter ju som en fantastisk bokidé i en fantastisk bokmiljö. Ändå är den tråkiga sanningen att jag bara läste halva boken, gäspade käkarna ur led och sedan gav upp. Varför?

Jo – för det blir för mycket av orden. Det räcker inte att få sporadiska delar av Esmes liv, och även om show not tell är att föredra så blir det här lite för mycket som händer utanför det som berättas, saker som jag själv bara ska ana mig till. Esme skickas t ex iväg till en internatskola och har det inte alls bra där förstår jag som läsare, men jag får inte veta ett dugg mer än att hon inte vill åka dit och har dåliga minnen därifrån när hon väl får komma hem. Däremot får jag veta väldigt, väldigt mycket om sorteringen av ord och korrespondens i Skriptoriet - det blir för mycket diskussioner kring ord, excerptlappar och citat och alldeles för lite berättelse för mig.

Det som också blir konstigt är att läsa den svenska översättningen av en bok där orden har en så stor betydelse. Vi får en svensk översättning av orden, och eftersom de engelska orden liksom ska bära den här berättelsen framåt blir det ibland bara konstigt. Det första ordet som Esme sparar till De förlorade ordens bok är bond-maid. Det är vad jag förstår en slags livegen piga, kan dra åt lite sexuellt utnyttjad också, men framför allt en person som har ett väldigt låst liv. Den svenska översättningen av ordet blir här deja. Vilket inte är samma sak, utan mer för tankarna till rödkindad mjölkerska eller något liknande. Översättaren var tvungen att hitta ett ord som var någon typ av piga, som dessutom började på någon av alfabetets första bokstäver, så det här är en medelväg. Men det här är genomgående i boken – orden som diskuteras bär handlingen, men när de har måst översättas till svenska så haltar det.

Den största invändningen är dock att jag får för mycket ordboksfakta och för lite människoliv.

Titel: De förlorade ordens bok
Författare: Pip Williams
Originaltitel: The Dictionary of Lost Words
Översättning: Annika Sundberg
Utg år: 2022
Förlag: Historiska media

Glömda om söndagen

Justine är 21, och jobbar som vårdbiträde på äldreboendet i den stad hon är född och uppvuxen i. Hennes kusin Jules, som hon vuxit upp tillsammans med (deras bägge föräldrar omkom i samma bilolycka när Justine och Jules var små), kan inte förstå hur Justine kan nöja sig med detta. Stanna kvar här? När Paris finns? Han kan själv inte vänta på att få komma iväg härifrån och börja det riktiga livet, som helt klart finns någon annanstans än i den här sömniga hålan.

Men grejen är att Justine inte vill flytta, inte vill jobba någon annanstans - hon tycker om sitt jobb väldigt mycket. Det hon gillar mest är att höra de boende berätta om sina liv. Hon tröttnar aldrig på att lyssna på deras berättelser. Och de är såklart många - det här äldreboendet, precis som alla andra över hela världen, är fullt av människor med levda liv, långa livserfarenheter, mängder av minnen av allt det där som är ett liv: kärleken, intressena, barnen, familjen, besvikelserna, tragedierna... allt. Och det är det här jag tycker den här boken handlar om, och det som gör att jag gillar den mycket.

En av dem som bor på boendet är Hélène, som är nästan hundra år gammal och Justines favorit. Hélène är inte närvarande här och nu - nej, hon sitter i sitt sinne på en strand en solig sommardag, och väntar på att hennes kärlek Lucien och deras dotter ska komma tillbaka från sitt bad. Solen lyser på henne, och hon berättar för Justine om andra människor hon ser på den där stranden.

Men det hon också berättar, fast i brottstycken och skärvor, är sitt liv. Minnena kommer som fragment, och Justine har hört dem alla många gånger, och har kunnat pussla ihop Hélènes berättelse. Hon skriver nu ned den i en blå anteckningsbok, och vi får läsa det hon skriver om Hélènes stora problem med att som barn aldrig kunna lära sig läsa. Det gick inte. Hon ville så gärna, men bokstäverna bara hoppade runt för henne. Så när Lucien dyker upp i Hélènes liv så är det som hon får ett nytt liv eftersom han lär henne att läsa punktskrift med fingrarna. Sedan kommer kriget, tragedierna och eländet, och vi får läsa om det också.

Jag tycker väldigt mycket om att läsa om Hélène och Lucien! Och om de andras berättelser, de på boendet vars liv bara skymtas för oss. Titelns "glömda på en söndag" är de på boendet som aldrig får besök av sina familjer eller släktingar, och det finns en liten sidohistoria här om hur någon från boendet ringer anonyma samtal till de anhöriga för att berätta att deras släkting gått bort, och kan de komma för att ordna upp med begravning, papper och så vidare? Släktingarna kommer - och upptäcker att den som sades vara död är hur levande som helst, och väldigt glad att äntligen få besök.

Sedan finns det ytterligare en berättelse i den här boken, och det är den om Justine och Jules och bilolyckan som gjorde dem föräldralösa. De har vuxit upp tillsammans med sina farföräldrar som alltså miste bägge sina söner (de var tvillingar) på samma gång, och har måst leva med sorgen över detta samtidigt som de fått ansvar för sina barnbarn. Den här berättelsen ger mig mindre och är lite väl överdramatisk kan jag tycka. 

Läs boken för Hélènes och Luciens, och alla andras, berättelser! Läs den också för Valérie Perrins alldeles fantastiska språk! Det är en njutning att läsa. Jag började på Färskt vatten till blommorna för några år sedan men kom inte in i den då - jag måste ge den ett försök till, tror jag, och även boken Tre. De skrevs ju efter den här Glömda om söndagen som alltså är Perrins debutbok. Imponerande!

Titel: Glömda om söndagen
Författare: Valérie Perrin
Originaltitel: Les Oubliés du dimanche
Översättning: Sara Gordan
Utg år: 2024
Förlag: Éditions J

Highfire

Som alla läsare av den här bloggen vet så älskar jag att läsa om drakar. De elaka och onda (Smaug et al), de kloka och fina (Temeraire & Co, åh älskar Temeraire), de oändligt högtstående, långtlevande och rätt snobbiga som ändå nedlåter sig till att bli partner med en människa (t ex Tairn, som mer än gärna drar hela sin fina ättelängd i tid och otid)... det finns så många olika.

Och så har vi Vern.

Vern är, vad han vet, den siste draken. Och hur kul är det? Särskilt som han helt tappat tron på människorna. Aldrig mer ska han lita på eller ingå partnerskap med någon människa - det slutar ändå alltid med elände, förräderi och ett uppbåd av våldsamma människor som utrustade med facklor och vapen ska döda drake. Han har varit med om det så många gånger under de tusentals år han levat, och han är less.

Så han håller sig för sig själv i sitt träsk. Bingear tv-serier, försöker äta kolhydratsnål kost men misslyckas eftersom han älskar frukostflingor, klär sig gärna i over-sized t-shirtar med Flashdancetryck (han älskar filmen Flashdance, och man får exakt veta varför i boken. Det har inte med dansen att göra, utan mer... ja, sånt som en ensam han-drake drömmer om). Och så dricker han kopiösa mängder med Absolut vodka. Han påminner mig både om Shrek och om Murderbot. 

Det som nu händer i Verns liv är Squib. Squib heter egentligen Everett, är väl i 15-årsåldern och är lite på glid i tillvaron. Han vill så gärna vara den gode son hans älskade mamma tycker han är, men lyckas inte riktigt, och nu är han på väg att ta första steget in i den kriminella världen för att kunna tjäna ordentligt med pengar. Grejen är bara att hans första skumma jobb går helt åt fanders när han hamnar i en uppgörelse mellan en korrumperad (och genomond, fullkomligt vidrig) polis och en småskurk. Det är mörkt, lerigt, fullt av ormar och insekter (vi är i Lousianas våtmarker) och plötsligt är det bukar som skärs upp, tarmar som trillar på marken och brutalt mord. Och explosioner. Och så... Vern. 

Vern räddar Squib från katastrof. Det var inte riktigt meningen, och eftersom Vern vill fortsätta leva ensam och ostörd och framför allt hemlig i sitt träsk så tänker han nu raskt elda ihjäl den här unge människan så att han inte sticker iväg och skvallrar om att "det finns en drake ute i träsket!!" vilket ofelbart skulle leda till det där vanliga med "arga människor, facklor och vapen". Men precis när Vern öppnar gapet för death by fire-grejen.... så kommer krokodilerna. De har haft ett eget möte och bestämt sig för att här och nu ta upp vissa orättvisor med den där stöddige drak-typen som tror han är något. Death-by-fire blir avbrutet. Åtminstone för Squib.

Alltså. Den här boken liknar inget annat jag läst. Vänskap mellan en deprimerad drake och en ung smart kille som det håller på att gå snett för - jättefint men framför allt roligt att läsa om. Men det här är bara en del av boken som också innehåller massor av action - här är skurkiga skurkar som vill ta över om inte världen så åtminstone varandras syndikat. Här skjuts och lemlästas och dödas hej vilt, och den där polisen jag nämnde är så vidrig att han nästan inte går att läsa om. Ibland tar vapnen och dödandet över för mycket, och jag hade hellre velat läsa mer om hur Verns och Squibs vänskap utvecklas (för jo, det gör den, trots att Vern lovat sig själv att aldrig mer lita på en människa).

Men det som nog kommer att stanna kvar efter den här boken är bilden av en ensam drake som gång på gång på gång kollar på Jennifer Beals i Flashdance, scenen där hon får vatten hällt över sig, för om man kisar med ögonen och kollar på ett visst sätt så ser det i någon tiondels sekund ut som att hon har vingar på ryggen. Tydligen.

Titel: Highfire
Författare: Eoin Colfer
Utg år: 2020
Förlag: Harper

The House in the Cerulean Sea

Linus Baker lever det alldagligaste av liv: han lever ensam i sitt lilla grå radhus i en rad av hundratals likadana hus, han tar bussen varje dag till jobbet på ett kontor. Han lever ensam, om man inte räknar katten som bestämde sig för att flytta in hos honom för några år sedan, och som bäst tydligen kan beskrivas som ett ting av ondska. Hans granne är utsökt otrevlig, arbetstempot på kontoret är högt och rasterna är få och extremt klockade, det regnar jämt, han har problem med både vikt och blodtryck och har väl egentligen för mycket att göra på jobbet. 

Fast det han jobbar med är definitivt inte alldagligt: han är inspektör av barnhem för barn med magiska förmågor. Och nu blir han, helt utan förvarning, uppkallad till Extremely Upper Management, det vill säga de chefer som är så höga att de nästan känns mytologiska. Och dessa chefer ger honom ett uppdrag som är så hemligt att han inte får andas om det till någon: han ska under en månads tid på plats inspektera det barnhem som heter Marsyas Island Orphanage, som i sig är så hemligt att Linus aldrig har hört talas om det förut. 

Han reser dit med tåg, och resan tar många timmar. Och under tiden blir världen allt mer i färg och det slutar regna, och när han kommer fram har han kommit till havet, the Cerulean Sea. Här ligger då barnhemmet på en ö, och där bor bara sex barn. Men vilka barn...! Ett av dem är ett klassiskt slemmigt tentakelmonster som gärna vistas under sängar, men som nu fått veta att han inte behöver bli det alla förväntar sig. Han skulle t ex kunna bli springpojke på hotell, det vi väl kallar piccolo men som här benämns bellhop. Och han tränar nu så ofta han kan på att bära väskor, tvätta kläder och be om dricks. Ett annat av barnen är Antikrist, och jadå, han kan ryta ut domedagshotelser om allas död och få röda ögon och vara allmänt läskig - men gillar också 50-talsrock på klassiska vinylskivor. 

Det är väldigt speciella barn. Och föreståndaren på barnhemmet, en Arthur Parnassus, har ett tålamod som är oändligt samt en särdeles pedagogisk begåvning. Vår Linus ägnar de första dagarna på barnhemmet åt att vara rädd för allt och alla (men hallå... antikrist liksom, tänk Damien och Exorcisten och alltihop) men lugnar snart ner sig och gör det inspektörer på Department in Charge of Magical Youth aldrig får göra: blir känslomässigt engagerad. I barnen, i havet, i huset, i alltihop men alldeles särskilt i barnhemsföreståndaren.

En bok med mycket humor men framför allt med en underbar miljö och stämning - jag skulle vilja bo på det där barnhemmet, med det där havet utanför. Och jag har nog aldrig läst någon liknande bok - det är lite som feel-good fast med magi, eller som en fantasy-internatskole-roman, eller relationsroman med både svärta och Monty Python... 
Och författaren T.J. Klune har skrivit fler böcker, som det verkar alltid i gränsland fantasy/sf/romantik och alltid med gay- eller HBTQ-karaktärer. Jag ska läsa fler!

Titel: The House in the Cerulean Sea
Författare: T.J. Klune
Utg år: 2020
Förlag: Tor Books

Om uträkning av omfång 5

Jag har läst vidare i Balles septologi Om uträkning av omfång, nu bok 5 i ordningen. Och jag känner fortfarande samma kluvenhet som jag skrev i inlägget om bok 1-4 (som du kan läsa här) - jag vet inte om jag gillar de här böckerna eller inte. Ändå läser jag vidare. Det är något med omöjligheten i det hela som lockar. Och så är böckerna tunna och snabblästa, och när jag nu läst fem böcker så kommer jag ju läsa de två sista när de kommer för att se om jag får något slags avslut.

Bok 5 handlar egentligen om samma tema som bok 4 gjorde: vad gör människor egentligen med sin tid när det inte längre finns några måsten kvar? När pengar inte är något problem? Och hur byggs nya samhällen upp när förutsättningarna ändras? Vad styr? Vem styr? 

Det har nämligen flyttat in ett väldigt stort antal människor (alla fast i den 18 november) i någon typ av nedlagt forskningscentrum i centrala Europa. Tara är en av dem, och hon får snart en slags funktion som arkivarie. Har man all tid i världen så kan man ju lägga den på att forska om diverse olika ting, så det är det 18-november-människorna gör här. Och Tara arkiverar deras forskning. Vilket vi verkligen, verkligen får veta: en stor del av boken handlar om något så urbota tråkigt som hur man resonerar kring kategoriseringen av all denna forskning. Jag skumläste, och gäspade, och tänkte att jo, ja, här finns säkert någon klok tanke om att ta med alla dessa kategoridiskussioner, men jag begriper inte den tanken och jag intresserar mig inte alls och när ska det hända något?? Det som händer är att åren nu börjar gå väldigt snabbt (eller, ja, det är fortfarande 18 november, men det går väldigt många dagar mellan varje "dagboksinlägg" som Tara gör) och jag börjar mer och mer undra var och när det här ska ta slut? Vad händer när folk dör i den 18 november? Kommer vi någonsin att få reda på något varför eller det är inte längre intressant? 
Jag kommer läsa bok 6 och 7 också, men kommer garanterat att skumläsa vidare om det ska fortsättas med sidlånga diskussioner om kategorier och termer, och alla dessa namn på personer som gör och tycker saker. (Det var länge sedan i böckerna jag höll reda på någon annan än Tara och de två personer hon hittade först - nu är där hundratals.) Det är den där märkliga kluvenheten: jag både gillar och inte gillar, har egentligen redan ledsnat men måste läsa vidare för att få veta.

Titel: Om uträkning av omfång 5
Serie: Om uträkning av omfång #5
Författare: Solvej Balle
Originaltitel: Om udregning af rumfang V
Översättning: Ninni Holmqvist
Utg år: 2024
Förlag: Wahlström & Widstrand

Poster Girl

Spännande med en ny dystopi av Veronica Roth! tänkte jag och började läsa om Sonya Kantor som sedan tio år lever i ett giganto-fängelse i storleksordningen "inmurad del av stad". Det här är tiden efter att den klassiska dystopi-regimen har störtats av rebeller, och efter att alla ledare avrättats eller satts i fängelse, och den superteknologi som användes för att övervaka alla människor har avvecklats och även om den i viss mån finns kvar så misstros den eftersom den hör ihop med regimen. Detta är alltså inte typ fjärde boken i en serie där de föregående tre delarna har handlat om och avslöjat hur det dystopiska samhället fungerat och sedan raserats och så skulle detta vara lite av en epilog - nej, här hoppar alltså Roth direkt på "efter". Och jag känner mig lite snuvad på konfekten samtidigt som jag blir nyfiken på idén.

Sonya var ung när hon fängslades, och hennes enda brott var att hennes föräldrar var höjdare i regimen som störtades. Själv var hon alltså "the poster girl", flickan som på affischer personifierade hur lyckliga alla var i det perfekta och kontrollerade samhället. Hon har kvar sin "insyn" (insight) som är ett slags implantat i hjärnan, via ögat, och som när det begav sig dels funkade på ungefär samma sätt som våra mobiltelefoner gör nu med ett ständigt informationsflöde, men också var ett sätt att kontrollera vad hon gjorde. Gjorde hon goda gärningar, typ hjälpte äldre över gatan, så fick hon poäng, gjorde hon fel fick hon poängavdrag. Fel var att göra elaka saker obviously men värre var att kritisera regimen. Nu funkar inte den där "insynen" längre, men sitter kvar i hennes huvud eftersom den inte går att ta bort igen. Och hon saknar den. Hon gillade att tjäna ihop DesCoins på att vara duktig, och det var så praktiskt att hitta information. Hon saknar överhuvudtaget det gamla samhället. Och sin familj. Men här sitter hon, fängslad.

Tills det är en man som söker upp henne i fängelset, och ger henne ett uppdrag: hon ska hitta en liten flicka som försvann för flera år sedan, innan regimen föll. För att kunna göra det så får hon för korta stunder lämna fängelset och ge sig ut i samhället. Och hon går alltså med på detta, ger sig ut och detektivar lite efter försvunna tjejen, ser hur det samhälle hon minns har raserats men får också veta sanningar om hur det var förut, på riktigt. 

Det är en helt OK story, men jag känner fortfarande att jag gärna hade velat vara med från början i det här intressanta världsbygget, och inte bara efteråt när allt redan har hänt. Sonya har blivit en hård och bitter person (ja, tio år i fängelse för något hon tycker hon är oskyldigt anklagad för) och även om jag förstår det så tycker jag inte särkilt mycket om henne. Jag hade velat lära känna henne då och upptäckt sanningarna bakom regimen och samhället tillsammans med henne medan det fortfarande fanns kvar.

Titel: Poster Girl
Författare: Veronica Roth
Originaltitel: Poster Girl
Översättning: Katarina Falk
Utg år: 2024
Förlag: Modernista

Svartstick

Paula kommer till en kursgård i Dalarna - hon ska vara med på en sommarkurs i svartstick, ett slags broderi. Hon är egentligen inte jätteintresserad av broderi, utan mer av att "vara på kurs". Hon brukar åka på kurser i diverse ting, men väl på plats struntar hon högaktningsfullt i det kursen lär ut men tycker om att falla in i kursrutinerna med mat på särskilda tider och ett rum att dra sig tillbaka till för att undvika kontakt med övriga kursdeltagare. Helt ärligt så blev jag mest irriterad på Paula när jag läste, och det blev inte bättre när jag fick veta mer om hennes liv i övrigt heller, allt hon inte vill bestämma, allt hon drar sig undan. Hon mår inte bra, det begriper jag, men jag vill mest bara säga åt henne att skärpa sig, och det är nog inte alls det jag är tänkt att känna.

På kursgården bor och jobbar Gunni. Hon har bott där i större delen av sitt liv - hennes mamma jobbade i köket på den tiden det var folkhögskola här. Gunni kan varenda skrymsle på gården, och ser till att allt går rätt till. Även om det är en sträv och avig kvinna gillar jag henne, och av de tre kvinnorna i boken är det Gunnis liv jag gillar att läsa mest om. Särskilt om hennes förhållande till den där mamman som är en ytterst krävande person, och som Gunni bara ger och ger utan att det verkar som att hon får något tillbaka.

Den tredje kvinnan vi får läsa om är Anita, och det är utdrag ur hennes dagbok från slutet av 1950-talet när hon som ung kvinna fick jobb i nya snabbköpet i samhället folkhögskolan/kursgården ligger utanför. Det är modernt tänkande i det där snabbköpet - ägaren Bengt har varit i Amerika och lärt sig hur det ska gå till, och Anita är djupt imponerad av honom, det nya, allt amerikanskt, allt modernt, och hon blir kär. I alltihop egentligen, men mest Bengt. Fast han är gift.

Även om det fanns delar av den här boken jag gillade så blev jag rätt besviken. Jag gillade Blybröllop av Paborn (har inte läst ngn annan av henne) mycket, och även om en del av den svarta humorn från den finns även här så räcker det inte. För mig blir det tre skilda berättelser om tre kvinnoliv, där sammanknytningen känns lätt krystad. Och av de tre är det egentligen bara Gunni som intresserar mig - jag hade hellre läst en hel bok om bara henne, hennes uppväxt, hennes förlorade kärlek och nuvarande rätt bittra liv - medan Anitas berättelse möjligen kunde varit med som lite bakgrund och Paulas helst inte alls.

Titel: Svartstick
Författare: Sara Paborn
Utg år: 2023
Förlag: Albert Bonniers förlag

Onyx Storm

Onyx Storm är tredje delen i serien The Empyrean som börjar med Fourth Wing och fortsätts av Iron Flame. Och oj, som jag längtat efter att få läsa den! För att ha koll på allt och alla (alltså, nej, man glömmer inte Xaden och Violet och drakarna, men det finns många andra personer här och har hänt väldigt mycket) så tyckte jag absolut att jag behövde läsa om bok 1 och 2, så jag ägnade julen åt det. De var fortfarande lika bra. Och Onyx Storm? Jepp. Bra. Osläppbar. Men... jag hade fått för mig att den skulle vara den avslutande boken i serien och trodde jag skulle få svar på allt. Tji fick jag, och det började jag inse när jag kommit en bit in i läsningen och allt började se väldigt mörkt ut. Hur ska de lösa det här? undrade jag, googlade och fick veta att detta är bok 3 av 5...!!! Gaaahh! Och inte nog med det: nu tänker sig författaren vila sig lite från drakvärlden, skriva en contemporary-romance-bok och först därefter ta tag i skrivandet av bok 4. Hon vet redan hur allt ska sluta, så det är ingen George R.R. Martin. Men jag är absolut inte OK med detta. Hon vet, ja. Men jag?? Grejen är nämligen den att om bok 2 slutade i en förfärlig cliff-hanger så är det ingenting mot hur den här tredje boken slutade. Allt är katastrof. Vi har lämnat Violet sittande lutad mot en vägg, trött bortom allt förstånd, och med en minneslucka från det senaste dygnet, och vi vet inte vad som har hänt, bara att allt gått åt fanders. Det finns diskussionssajter på nätet som ägnar sig åt Vad Hände I Kapitel 66 I Onyx Storm Och Vad Betyder Det? ungefär. Jag har lusläst dem. Vi är många som nu ska försöka klara oss fram till vad? 2026? 2027?? innan vi får veta.

Vad händer i Onyx Storm, då? (och läs nu för allt i världen inte vidare om du inte läst bok 1 och 2, spoilervarning!!)

Även om det nu inte längre går att dölja att det finns ett alldeles verkligt krig mot wyverns och venin, och att man nu tillsammans har slagit dem tillbaka oavsett om man rider på drakar, gripar eller tillhör infanteriet - så är det inte helt lätt när vardagen återvänder och man nu måste försöka samsas på Basgiath War College. Det är mycket tjafs, bråk och intriger (och ja, dödsfall, detta är ju Basgiath) när drakryttarna och gripryttarna ska ha sin utbildning tillsammans.

Och Violet kämpar med att försöka styra sin magiska gåva (det här med att nedkalla blixtar är ju ett vansinnigt bra vapen, men det är inte särskilt lätt att vara precis i sina träffar) samtidigt som hennes ena drake fortfarande är väldigt mycket tonåring och aldrig gör som man säger åt den. (och den andre draken är av en väldigt mästrande typ - dialogerna dessa bägge drakar emellan är helt underbara) Andarna vill nu bara en sak: att ge sig ut i världen bortom alla magiska barriärer och leta upp sin egen familj. Och det ska hon få - det är bara det att människorna måste förbereda, planera, diskutera, tjafsa, bråka om det hela först. Var ska letandet börja? Vilka ska följa med? Vem ska bestämma? 

Men det värsta är ju såklart inte blixthanterandet eller letandet efter Andarna-släkten - nej, vi har ju en Xaden som ju i Iron Flame var så förtvivlad och ville rädda hela världen att han sträckte sig efter den förbjudna kraften. Nu är han i dess våld, och finns det någon enda liten möjlighet att ändra på detta? Läka honom? Innan han helt går över på den mörka sidan och totalt blir Darth Xaden liksom? 

Så en stor del av boken reser vi ut på ett leta-drakar-quest i delar av världen som knappt funnits på kartan förut. Tonårsdrake, sammanbiten-kontrollerad-ska-inte-tappa-det-Xaden och konflikterna gripryttare-drakryttare tar vi med oss. Och... det går alltså inte att sluta läsa den här gången heller. 

Titel: Onyx Storm
Serie: The Empyrean #3
Författare: Rebecca Yarros
Utg år: 2025
Förlag: Red Tower Books

My Lady Jane

I höstas såg jag tv-serien My Lady Jane, en underbar blandning av kostymdrama från engelsk tudortid, kärlek, fantasy och humor, allt med en allvetande berättarröst som med krass humor kommenterade det som hände på ett fantastiskt vis. Jag gillade personerna, storyn, alltihop! Och när jag fick veta att serien baserades på en bok med samma namn så var jag ju absolut tvungen att läsa den.

Men... även om boken är helt OK så är den inte alls lika bra som tv-serien. (och hur ofta hör man mig säga något sånt??) Ja, vi har i stort sett samma personer och i stort sett samma handling (även om tv-serien bara täcker ungefär första halvan på boken), men det är en del grejer som skiljer sig rejält mellan boken och tv-serien, och dessutom tar tv-serien ut svängarna så mycket mer. Mer humor, mer elakhet, mer heta kärleksscener, mer dramatik. Så om någon som sett tv-serien inte alls känner igen det mer återhållna i det jag skriver nedan om handlingen så är det just därför: boken är mer ljum. Om Jane och Guildford har hett sex i tv-serien - så har vi i boken i stället en scen där Jane läser högt ur en bok för Gifford (han heter Gifford i boken men Guildford i tv-serien...) samtidigt som hon matar honom med äpplen. Och om bok-Jane är en försiktig person så är tv-serie-Jane den som självklart slåss med kniv.

Lady Jane Grey är kusin och barndomsvän till den unge och sjuklige kung Edward. (Vi befinner oss alltså i England, 1500-tal, och Edwards systrar heter Elisabeth och Mary.)
Är man en lady i närmast-tronen-kretsarna så är bröllop en politisk- och familje-makt-rikedomsgrej, så därför är det inget konstigt om Jane nu blir bortgift fast hon bara är 16 år. Det är väl rätt lugnt, tycker hon själv, bara hon får fortsätta läsa böcker? Böcker är Janes liv, hon har alltid en bok i handen.

Den hon blir bortgift med är Gifford Dudley. Han avskyr själv sitt namn (han vill alltid bli kallad "G" i stället) men hans största problem är något annat: när solen går upp förvandlas han till häst. Varje morgon. Och så förvandlas han tillbaka till man när solen går ner. Så: Jane är gift med en häst. Det är ju inte helt... vanligt. Fast ändå inte otroligt i just den här skruvade historieversionen. Det är nämligen så att det här finns många som kan förvandla sig till olika djur, och de kallar sig ethians. De "vanliga" människorna som inte kan förvandla sig kallas för verities och det pågår mer eller mindre krig mellan dessa olika grupperingar. Det som skiljer Gifford från andra ethians är att han inte själv kan välja när han vill byta från människa till häst eller tvärtom. Det sker alltid i gryning/skymning, som en förbannelse. 

Nu krånglar vi till det: kung Edward försvinner - han flyger iväg i falkform, för jepp, även han är en ethian (likt hans far Henry VIII som förvandlades till ett lejon när han blev riktigt arg). Men hovet tror att Edward är död, så nu ska det utropas en ny regent, och Edward har i sitt testamente utsett sin kusin Lady Jane till tronföljare. Så Jane blir drottning av England, samtidigt som hon kämpar med att få hästäktenskapet att fungera. 

Inte lätt. Inte blir det bättre av att testamentet bestrids, och det intrigeras för att störta Jane från tronen. Kan man anklaga henne för något? Och få henne halshuggen? 

Författarna tyckte det var så roligt att skriva alternativa "Jane-historier" så de fortsatte, och det finns alltså Plain Jane om Jane Eyre och Calamity Jane i vilda västern. Jag kanske testar dem.

Titel: My Lady Jane
Serie: The Lady Janies #1
Författare: Cynthia Hand, Brodi Ashton, Jodi Meadows
Utg år: 2016
Förlag: HarperTeen