Och tänk att jag skulle behöva skriva det om en av Brandon Sandersons böcker?? Dessutom om en av hans Stormlight Archive-böcker, hans magnum opus, den serie som ska bli 10 böcker och som han i princip redan har handlingen klar för sig och "bara ska skriva". Jag älskade de två första böckerna i serien (se här vad jag skrev om bok 1, The Way of Kings, och bok 2, Words of Radiance), läste dem i rätt tät följd och hade koll på alla personer och allt som hände. Sedan fick jag vänta några år på att tredje boken kom ut, och tyckte att den var bra men lite väl lång, fick vänta ännu fler år på att bok 4 kom ut och tyckte väl att den var OK, hade svårt att komma in i den och tyckte att även den var alldeles för lång.
Nu har det alltså gått fyra år igen sedan jag läste förra boken, och jag hade glömt alldeles för mycket och hade väldigt svårt att komma in i den här. Personerna som nämndes betydde liksom inget för mig nu. Men värre var att handlingen var så seg. Jag förstår inte varför de här böckerna måste vara på 1300-1400 sidor vardera - det är som att Sanderson gett sig själv OK att "i Stormlight Archive-böckerna ska ALLT med, jag stryker inget för de SKA vara tjocka". Men resultatet blir att det som är viktigt och intressant räcker till kanske 400 sidor eller så - resten är mycket upprepningar av personernas tankar och filosofiska funderingar, och det är så många mindre viktiga karaktärer som egentligen inte tillför något som man också får följa i hundratals sidor. Det blir segt.
Dessutom blir det stundtals obegripligt, det som händer. Jag förstår ju vad det står, och vad personerna gör, men det är så konstigt så jag ofta inte alls kan se det framför mig. Ja, det är fantasy och det är en egen värld med magi, men jag som ju ändå har läst väldigt mycket fantasy tappar bort mig i det här. Ta till exempel "The Spiritual Realm" där ett antal av huvudpersonerna tillbringar en stor del av boken i. Det är som en parallell värld, men en värld som utgörs av syner, minnen, visioner. Huvudpersonerna ingår i visionerna, kan prata med människorna i dem, lyder under fysiska lagar ibland men ibland inte. Ibland måste de säga det som sades i den ursprungliga historiska situationen som visionen återger, ibland kan de säga egna saker. De kan hoppa mellan olika visioner, men förutsättningarna för hur de gör det ändras konstant. Några av dem söker sanningen om "det som hände för länge sen", några letar efter en "unmade" (typ gud fast ändå inte, det är komplicerat) som är fängslad i den här Spiritual Realm, och så finns det ett (möjligen utomjordiskt) lönnmördargäng som också letar efter denna "unmade" men samtidigt vill ha ihjäl våra huvudpersoner.... och ja, jag fattar ju alltså vad som händer och vad de gör men jag förstår det inte och kan inte se det framför mig. Det har egentligen varit likadant bokserien igenom, men förut har jag liksom kunnat flyta med och struntat i att jag inte begriper allt - men nu blir det bara för mycket. Och då har jag ändå inte nämnt alla dessa "spren" som i första boken var liksom som små figurer i luften som kunde vara "vindspren", "eldspren" men också känslor som "oro-spren" eller "arg-spren". De där har utvecklats, och i den här boken finns det små och stora spren, med eller utan medvetande, spren som kan vandra mellan olika världar, som kan vara bundna till människor, som har egna sociala lagar och samhällen (en del av dem men andra inte), som ibland ses som gudar, ibland som kompisar, ibland bara som något som finns i naturen eller runt folk. Dessa spren är väldigt viktiga för handlingen, jag försöker begripa men kan inte.
OK. 1365 sidor eller vad det är kräver kanske någon typ av återgivning av handlingen mer än att Carolina-beklagar-sig-över-sånt-hon-inte-begriper? Jag ska försöka:
- Kaladin, Stormblessed-killen som i bok 1 och 2 var verkligt begåvad på att kriga med spjut och som i bok 3 och 4 blev först en flygande stridsmaskin och sedan tappade tron på sig själv och blev less på allt och alla. Han har ju sedan han blev mindre suicid kommit till insikt om hur livet ska levas, men i stället för att skriva en självhjälps-bok så har han tagit som sitt uppdrag att vara läkare-för-själen för alla de som behöver det. Och den som nu behöver det är Szeth, den gråtande lönnmördaren som också varit med i bok 1-4. Detta kan för övrigt sägas vara Szeths bok, det är honom vi får följa i återblickar till hans barndom och uppväxt och får förstå hur han kunde bli den otroligt farlige (men gråtande) lönnmördare som han är nu. Kaladin och Szeth vandrar nu omkring i Szeths hemland Shinovar, Szeth har en pilgrimsresa (som går ut på att ha ihjäl ett antal klosteröverhuvuden (typ)) och Kaladin har fått i uppdrag av en gud att försöka få Szeth lite gladare. Ungefär. Det är måååånga samtal om hur livet ska levas för att man ska må bra.
- Shallan har fortfarande flera personligheter hon växlar mellan. Det är hon, Renarin (Adolins bror) och Rlain som hoppar hit och dit i The Spiritual Realm på jakt efter den där Unmade, och under tiden försöker hon reda ut sig själv och sin trassliga barndom och varför hon blivit som hon blivit. Rätt mycket ältande här också om hur livet borde levas och om skuldfrågor.
- Dalinar vill bli en gud. I förra boken bestämdes att världens öde ska avgöras i en tvekamp mellan de bägge sidornas (går inte att kalla dem "onda" och "goda" för det är inte helt klart om någon är något av det, det är komplicerat) förkämpar. Dalinar kommer vara den ena sidans förkämpe, och eftersom den andra sidan nog slänger fram en gud som sin förkämpe så behöver Dalinar nog också bli en gud. Och hur blir man det? Svaret borde finnas i The Spiritual Realm, och att genom diverse historiska visioner ta reda på hur de nuvarande gudarna blev gudar, hur en av dem dog och om det går att ta över jobbet på något sätt.
- Och så har vi Adolin. Dalinars son och Shallans äkte make. Han slåss. Boken igenom slåss han. Han är en Trevlig Karl som alla gillar. Han gör det rätta. Han lär en kejsare att spela den här världens motsvarighet till schack. Han saknar Shallan, som ju är i någon annan värld och gör Något Viktigt. Och så slåss han.
Gudars, så många stridsscener jag skummat igenom i den här boken, ni anar inte. Det är inte bara Adolins delar, det är många andra också. Vi har en kille som heter Sigzil, som ursprungligen ingick i Kaladin kompani "Bridge four" (oh, the days, då när böckerna var så där svindlande bra...!). Eftersom Kaladin nu hikar runt i Shinovar och är egenutbildad psykolog, och Bridge fours alla Windrunners står utan ledning så steppar Sigzil upp, och så får vi läsa oändliga stridsscener från när han och hans arméer slåss mot andra sidan i vad som hela tiden verkar vara en helt hopplös fight. - I de fyra föregående böckerna har vi då och då fått läsa om kungen Taravangian, som en mindre men väldigt intressant karaktär. Han blev under ett dygn (genom gudaingripande? minns inte) världens smartaste man, och kom då på hur alla världens problem skulle lösas. Han skrev frenetiskt ner allt i en enorm plan, "the diagram", som skrevs på papper, på väggen, på golvet. Nästa dag vaknade han och var "dum" igen, och förstod inte sin egen plan. Men han fick återkommande "smarta" dagar, då han kämpade med att bit för bit tolka sitt "the diagram" för att förstå och komma ihåg hur världen skulle räddas. Jag älskar hela den här idén, och Taravangian kom med mer och mer i handlingen.
Nu har då Taravangian råkat bli en gud (oops) vilket ju borde vara bra? Nja. Nej. Eller kanske. Det vet man ännu inte. Men de delar av den här boken där han är med är faktiskt de bästa.
Titel: Wind and Truth
Serie: The Stormlight Archive #5
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2024
Förlag: Tor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar