Jag är inte riktigt i fas med mitt bloggande nu, kan erkännas. Det är semester, sovmorgnar, springande efter Pokémons med mobilen i högsta hugg. Och så håller jag på med slalomläsning av flera tjocka böcker samtidigt. Men, visst, det är som det ska vara i juli. Här kommer dock en liten trudelutt om en bok jag lyssnade färdigt på för några veckor sedan, och det kommer inte att gå till historien som det Mest Välskrivna Blogginlägget Ever eftersom jag redan har glömt stora delar av boken (så går det när hjärnan försätts i träda):
Men innan jag gick på semester lyssnade jag på Allegiant av Veronica Roth. Inte för att det var en bok jag längtat särskilt efter (nä, för jag blev ju rätt less på Tris och Tobias när de mestadels var osams på varandra i Insurgent), men för att den dök upp där när jag surfade runt på Storytel efter något lagom spännande att lyssna på. Ett avslut på den trilogin äntligen då? Fast jag redan fått slutet spoilat för mig och visste att Veronica Roth tagit stora intryck av George RR? Jepp. Dags att avsluta.
Berättarperspektiv i Allegiant skiftar mellan Tris och Tobias, och i ljudboken är det då så att det är två olika uppläsare som alternerar. Det är rätt kul, faktiskt, fast jag gillade inte tjejens uppläsning som var mer än lovligt träig. Hon läste liksom texten utan att bry sig om innehållet, och betonade därför ofta meningarna helt märkligt med tyngdpunkt på fel ord. Inget man tänker på när betoningen görs rätt, men när det blir fel som här? Mycket störigt. Han som läste Tobias lät för det mesta återhållet vrålarg, som om han tryckte fram varje ord genom hårt sammanbitna tänder. Men det funkade rätt bra, eftersom Tobias boken igenom är rätt arg. Och förtvivlad.
Jo, för hans gener är inte OK, visar det sig. Här kommer vi till det som tog över boken till stor del, och som jag inte orkade med att reda ut: skillnaden på folk som har defekta gener och de som är genetiskt rena. Och i förlängningen: experiment med gener, och också vääääldigt många injektioner med diverse serum som fick folk att somna, dö, se syner, bli manipulerade och bära sig konstigt åt i allmänhet. För mig blev det hela en enda soppa av gener, labb, serum och konstigheter, och en förundran över hur de skillnader i genetiska uppsättningar som från början var liksom en hemlighet som knappt kunde anas nu har blivit det som avgör hur folk behandlar varandra. (hur ser de skillnad, liksom?)
Sen är det en hel del action, världen vidgas från att omfatta Staden (f.d Chicago) till att vara det Utanför också. Det vill säga f.d USA. Resten av världen får inte vara med så mycket. De har väl defekta gener eller nåt.
Tris och Tobias fortsätter med sina eviga och ändlösa varför-kan-du-inte-lita-på-mig-diskussioner som i god tradition avslutas med att de är osams någon dag innan de åter bedyrar varandra evig kärlek och full förtröstan.
Och slutet... ja, det går ju åt h-vete för somliga, men det visste ni redan. Övrigt slut på boken känns, jamen lite lättlöst så där?
Titel: Allegiant
Serie: Divergenttrilogin #3
Författare: Veronica Roth
Originaltitel: Allegiant
Översättning: Katarina Falk
Ljudbok - uppläsning: Callin Öhrvall Delmar + Viktor Åkerblom
Utg år: 2015
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här
”I have lived a thousand lives and I’ve loved a thousand loves. I have walked on distant worlds and seen the end of time. Because I read.” George R.R. Martin
tisdag 19 juli 2016
torsdag 14 juli 2016
The Selection - The Elite - The One
Lite undrar jag över mig själv ibland, och vad det är som gör att jag får läsflyt. De senaste dagarna har jag dragit igenom alla tre böckerna i The Selection i princip i ett enda svep. Detta trots att jag bara tänkte testläsa första boken lite eftersom jag tyckte att upplägget var så utomordentligt fånigt att jag bara var "tvungen att se HUR fånigt det kunde bli egentligen", typ. Och jag testläste, och stötte på det här som fick mig att kräkas lite inombords:
America Singer (jo, hon heter America och jag tänker mig henne liksom insvept i amerikanska flaggan, med ett gnistrande leende) har i hemlighet varit ihop med snygge och helpräktige Aspen (tänk er Barbies Ken, fast live liksom) i något år eller så. De har suttit och pussats i trädkojan i Americas trädgård, och föräldrarna får inget veta eftersom de tillhör olika kaster i det kastsamhälle som råder (de här böckerna är en slags dystopi). Americas kast är något finare än Aspens. Bara de har sparat ihop lite mer pengar kommer de att gifta sig, och leva lyckliga fast fattiga. Men nu pajar America allt det genom att ta med sig en hel liten lyxig middag som picknick till den där trädkojan. Aspen freakar ut och vill knappt äta, eftersom det är hon som har skaffat maten. Enligt gammal rejäl grottmänniskotradition ska det ju vara han som står för försörjandet av familjen och hemförandet av föda medan hon bara ska gå runt i grottan och
vara vacker och sedan tillreda maten när den anländer. Nu förstår han hur framtiden kommer att bli - hans stolthet kommer inte att fixa att hon kommer från en finare kast. Alltså gör han slut. America gråter ut i sin kudde och kommer Aldrig Mera I Sitt Liv Bli Lycklig Eftersom Hennes Hjärta Är Krossat For Ever And Ever (ja, hon är tonåring).
Men när jag kräkts färdigt inombords så fortsatte jag läsa. Bara lite till? Nu börjar ju själva The Selection-tävlingen? Det går ut på att trettiofem flickor i lagom ålder får komma till hovet och bo där tills den giftasvuxne prinsen av dem har valt ut vilken han vill gifta sig med. Allt visas på TV.
America blir en av de där trettiofem. Hon bryr sig egentligen inte om den där tävlingen, eftersom hennes Hjärta Är Krossat For Ever And Ever ni minns, och hon kommer därför aldrig att bli kär eller gifta sig med någon. Allraminst prins Maxon som på TV verkar vara en tråkig typ. Så när hon första gången stöter ihop med prinsen (det råkar vara ett av alla de tillfällen hon har brutit ihop i någon typ av gråtattack) så berättar hon just det för honom: "jag skiter i den här tävlingen men ni har god mat så jag stannar ett tag till" ungefär. Andra gången hon träffar honom så knäar hon honom i skrevet.
Jo, klart han blir kär i henne? Jodå, helt klart. Detta ungefär en tredjedel in i första boken. Och några sidor längre fram står det ganska klart att America tycker att Maxon är rätt söt han också. Och inte så trist som han verkade från första början. Och... allt klappat och klart? Nä. För nu kommer Aspen. Ken-Aspen, som har blivit soldat och ska jobba som säkerhetsvakt på slottet. Och nu vill han ha America igen. Han tycker det är helt OK att smyga sig in i hennes rum på kvällen, lägga sig i hennes säng och berätta för henne hur väldigt mycket hans hon är. Skit samma att han gjorde slut för ett par veckor sedan, skit samma att hon kanske inte är intresserad av Aspen längre, skitsamma att hon är med i en fakking tävling om att få gifta sig med prinsen, och framför allt: skitsamma om det är spöstraff (ja!) för tävlingsdeltagare som får ihop det med någon annan än prinsen under pågående tävling.
Vad gör då America? Ber Aspen fara och flyga? Nej, hon kramar honom tillbaka och känner sig trygg. Och lite velig i sina känslor. Ska det bli Maxon eller Aspen??? Och så där håller hon på att vela alla tre böckerna igenom. Aspen ger sig inte, Maxon fortsätter att vara kär i America trots att hon aldrig ger honom något tillbaka, och America är lite kär hit, lite kär dit och bryter ihop i ytterligare någon gråtattack på ungefär var tredje sida.
Lägg så till detta hela samhällsbygget, där Maxons pappa kung Clarkson styr hela landet i princip själv (det är lite luddigt, men Maxon som håller på att lära sig jobbet måste sitta med på lite tråkiga budgetmöten på förmiddagarna, eller annat småtråkigt som krigsplanering eller diplomati...ni vet sånt där konstigt som Män Har För Sig Utanför Grottan på dagarna). Vi har någon slags mystiska rebellgrupper som inte är nöjda med tingens ordning och anfaller slottet med jämna mellanrum, stökar till, klottrar på väggarna och stjäl böcker. Samt dödar en eller annan säkerhetsvakt. Det verkar vara lite dåligt ställt med säkerheten på slottet. Eller i landet. Eller med världen och dess uppbyggnad i allmänhet.
Det finns egentligen ingen ände på alla fånigheter i de här böckerna, så den stora frågan är fortfarande: Varför, oh VARFÖR läste jag dem till slut? ALLA TRE??? Och på bara några dagar, dessutom?? Jag borde definitivt inte ha någon som helst rätt att klaga när jag nu drogs in i storyn som jag gjorde...
Alltså - jag vet inte. Kanske det där med tanken på att ha tre personliga tjänsteflickor som badar mig, sätter upp mitt hår, putsar mina naglar och syr kläder åt mig (som de på framsidorna kanske?)? Lyxlivslockelsen? Eller är det det absolut knäppa i alltihop - att välja prinsessa i en hungerspelsliknande tävling som sänds på TV? (när det är bara sex kvar i tävlingen, i The Elite, så är det lite som att Maxon är ihop med sex tjejer samtidigt... )
Eller är det min inre tonåring som jublar, hon som var kär i diverse popstjärnor och pussade affischer på dem godnatt varje kväll och drömde om att vara Den Utvalda, den som på riktigt fick lära känna människan och inte bara bilden, tonårsidolen? Det är ju lite så det är: prins Maxon visar sig vara en trevlig kille som gillar fotografering och som ännu aldrig har kysst en tjej, och så får America vara den första.Tonårsdröm, det där.
Det är alltså fånigt, samhället är helt ologiskt, genustänket....nä, vi tar inte upp det, va?, triangeldramat olidligt. Men faktum kvarstår: jag slukade alla tre böckerna i princip i ett svep. Jepp. Har ungefär samma känsla som när jag har ätit mig proppmätt på ostbågar - himla onyttigt men kunde inte låta bli för det knastrade så gott i munnen. Typ.
Titel: The Selection - Ceremonin + The Elite + The One (jag läste första delen på svenska, och de två andra på engelska)
Serie: The Selection #1 #2 #3
Författare: Kiera Cass
Översättning: (första boken) Carina Jansson
Utg år: 2016 + 2013 + 2014
Förlag: B. Wahlströms + HarperTeen + HarperTeen
Köp den The Selection AdLibris + Bokus
The Elite AdLibris + Bokus
The One AdLibris + Bokus
America Singer (jo, hon heter America och jag tänker mig henne liksom insvept i amerikanska flaggan, med ett gnistrande leende) har i hemlighet varit ihop med snygge och helpräktige Aspen (tänk er Barbies Ken, fast live liksom) i något år eller så. De har suttit och pussats i trädkojan i Americas trädgård, och föräldrarna får inget veta eftersom de tillhör olika kaster i det kastsamhälle som råder (de här böckerna är en slags dystopi). Americas kast är något finare än Aspens. Bara de har sparat ihop lite mer pengar kommer de att gifta sig, och leva lyckliga fast fattiga. Men nu pajar America allt det genom att ta med sig en hel liten lyxig middag som picknick till den där trädkojan. Aspen freakar ut och vill knappt äta, eftersom det är hon som har skaffat maten. Enligt gammal rejäl grottmänniskotradition ska det ju vara han som står för försörjandet av familjen och hemförandet av föda medan hon bara ska gå runt i grottan och
vara vacker och sedan tillreda maten när den anländer. Nu förstår han hur framtiden kommer att bli - hans stolthet kommer inte att fixa att hon kommer från en finare kast. Alltså gör han slut. America gråter ut i sin kudde och kommer Aldrig Mera I Sitt Liv Bli Lycklig Eftersom Hennes Hjärta Är Krossat For Ever And Ever (ja, hon är tonåring).
Men när jag kräkts färdigt inombords så fortsatte jag läsa. Bara lite till? Nu börjar ju själva The Selection-tävlingen? Det går ut på att trettiofem flickor i lagom ålder får komma till hovet och bo där tills den giftasvuxne prinsen av dem har valt ut vilken han vill gifta sig med. Allt visas på TV.
America blir en av de där trettiofem. Hon bryr sig egentligen inte om den där tävlingen, eftersom hennes Hjärta Är Krossat For Ever And Ever ni minns, och hon kommer därför aldrig att bli kär eller gifta sig med någon. Allraminst prins Maxon som på TV verkar vara en tråkig typ. Så när hon första gången stöter ihop med prinsen (det råkar vara ett av alla de tillfällen hon har brutit ihop i någon typ av gråtattack) så berättar hon just det för honom: "jag skiter i den här tävlingen men ni har god mat så jag stannar ett tag till" ungefär. Andra gången hon träffar honom så knäar hon honom i skrevet.
Jo, klart han blir kär i henne? Jodå, helt klart. Detta ungefär en tredjedel in i första boken. Och några sidor längre fram står det ganska klart att America tycker att Maxon är rätt söt han också. Och inte så trist som han verkade från första början. Och... allt klappat och klart? Nä. För nu kommer Aspen. Ken-Aspen, som har blivit soldat och ska jobba som säkerhetsvakt på slottet. Och nu vill han ha America igen. Han tycker det är helt OK att smyga sig in i hennes rum på kvällen, lägga sig i hennes säng och berätta för henne hur väldigt mycket hans hon är. Skit samma att han gjorde slut för ett par veckor sedan, skit samma att hon kanske inte är intresserad av Aspen längre, skitsamma att hon är med i en fakking tävling om att få gifta sig med prinsen, och framför allt: skitsamma om det är spöstraff (ja!) för tävlingsdeltagare som får ihop det med någon annan än prinsen under pågående tävling.
Vad gör då America? Ber Aspen fara och flyga? Nej, hon kramar honom tillbaka och känner sig trygg. Och lite velig i sina känslor. Ska det bli Maxon eller Aspen??? Och så där håller hon på att vela alla tre böckerna igenom. Aspen ger sig inte, Maxon fortsätter att vara kär i America trots att hon aldrig ger honom något tillbaka, och America är lite kär hit, lite kär dit och bryter ihop i ytterligare någon gråtattack på ungefär var tredje sida.
Lägg så till detta hela samhällsbygget, där Maxons pappa kung Clarkson styr hela landet i princip själv (det är lite luddigt, men Maxon som håller på att lära sig jobbet måste sitta med på lite tråkiga budgetmöten på förmiddagarna, eller annat småtråkigt som krigsplanering eller diplomati...ni vet sånt där konstigt som Män Har För Sig Utanför Grottan på dagarna). Vi har någon slags mystiska rebellgrupper som inte är nöjda med tingens ordning och anfaller slottet med jämna mellanrum, stökar till, klottrar på väggarna och stjäl böcker. Samt dödar en eller annan säkerhetsvakt. Det verkar vara lite dåligt ställt med säkerheten på slottet. Eller i landet. Eller med världen och dess uppbyggnad i allmänhet.
Det finns egentligen ingen ände på alla fånigheter i de här böckerna, så den stora frågan är fortfarande: Varför, oh VARFÖR läste jag dem till slut? ALLA TRE??? Och på bara några dagar, dessutom?? Jag borde definitivt inte ha någon som helst rätt att klaga när jag nu drogs in i storyn som jag gjorde...
Alltså - jag vet inte. Kanske det där med tanken på att ha tre personliga tjänsteflickor som badar mig, sätter upp mitt hår, putsar mina naglar och syr kläder åt mig (som de på framsidorna kanske?)? Lyxlivslockelsen? Eller är det det absolut knäppa i alltihop - att välja prinsessa i en hungerspelsliknande tävling som sänds på TV? (när det är bara sex kvar i tävlingen, i The Elite, så är det lite som att Maxon är ihop med sex tjejer samtidigt... )
Eller är det min inre tonåring som jublar, hon som var kär i diverse popstjärnor och pussade affischer på dem godnatt varje kväll och drömde om att vara Den Utvalda, den som på riktigt fick lära känna människan och inte bara bilden, tonårsidolen? Det är ju lite så det är: prins Maxon visar sig vara en trevlig kille som gillar fotografering och som ännu aldrig har kysst en tjej, och så får America vara den första.Tonårsdröm, det där.
Det är alltså fånigt, samhället är helt ologiskt, genustänket....nä, vi tar inte upp det, va?, triangeldramat olidligt. Men faktum kvarstår: jag slukade alla tre böckerna i princip i ett svep. Jepp. Har ungefär samma känsla som när jag har ätit mig proppmätt på ostbågar - himla onyttigt men kunde inte låta bli för det knastrade så gott i munnen. Typ.
Titel: The Selection - Ceremonin + The Elite + The One (jag läste första delen på svenska, och de två andra på engelska)
Serie: The Selection #1 #2 #3
Författare: Kiera Cass
Översättning: (första boken) Carina Jansson
Utg år: 2016 + 2013 + 2014
Förlag: B. Wahlströms + HarperTeen + HarperTeen
Köp den The Selection AdLibris + Bokus
The Elite AdLibris + Bokus
The One AdLibris + Bokus
måndag 11 juli 2016
Ett Outlander-erkännande
Det var ett tag sedan jag läste ut Written In My Own Hearts Blood, åttonde Outlanderboken, och det finns ännu ingen mer skriven. Just då var jag rätt mätt och trött på allt vad högländare i Amerikat hette, och på amerikanska revolutionen och allt möjligt.
Men nu? Åh, jag saknar dem! Jamie, Clare och allihop. Längtar liksom hem. Eller nåt.
Så när dottern, som just nu kollar på Outlander-tvserien och precis har börjat nosa på hela den här världen, sa att hon "nog vill prova att läsa böckerna också"? Då tyckte jag att det var absolut tillräcklig anledning till att köpa hem hela serien. Som vanliga, rejäla pappersböcker. Jag har ju läst dem på min Kindle, men jag har liksom fått ett stort behov av riktiga Outlanderböcker att gå och klappa på, och gå tillbaka till i bokhyllan för att läsa om någon favoritpassage. Då, när hemlängtan till Frasers Ridge sätter in som värst.
Vi behöver inte prata så mycket om det där med "plats i bokhyllan", va?
Men nu? Åh, jag saknar dem! Jamie, Clare och allihop. Längtar liksom hem. Eller nåt.
Så när dottern, som just nu kollar på Outlander-tvserien och precis har börjat nosa på hela den här världen, sa att hon "nog vill prova att läsa böckerna också"? Då tyckte jag att det var absolut tillräcklig anledning till att köpa hem hela serien. Som vanliga, rejäla pappersböcker. Jag har ju läst dem på min Kindle, men jag har liksom fått ett stort behov av riktiga Outlanderböcker att gå och klappa på, och gå tillbaka till i bokhyllan för att läsa om någon favoritpassage. Då, när hemlängtan till Frasers Ridge sätter in som värst.
Vi behöver inte prata så mycket om det där med "plats i bokhyllan", va?
söndag 10 juli 2016
Ormens väg på hälleberget
"Det är som det är."
Hur mycket förtvivlan, hopplöshet och uppgivenhet kan det inte rymmas i de där orden?
De upprepas gång på gång i Ormens väg på hälleberget, lästa av Torgny Lindgrens egen, dröjande västerbottniska, och det är liksom att i total förtvivlan springa rätt in i en stenvägg. Smärta och tvärstopp. Finns inget att göra. Det är bara att samla ihop sig och ta sig vidare.
För sådana liv levs det här, i torpet Kullmyrliden där morfar var usel på det där med ekonomi och till sist fick se äganderätten till hemmanet tagen ifrån sig. I stället skulle det nu betalas arrende varje år. Arrende taget av vilka pengar? Nej, det finns inga. Och när morfar dör är det Tea kvar, Tea som är ensam om ansvaret och försörjningen av sina barn.
Den som nu äger Kullmyrliden är ortens handelsman. Och denne, Ol Karlsa, ger även kredit i handelsboden så att Tea och hennes familj kan få köpa det de behöver för att överleva. Men betalning av arrende och kredit? Det får hon göra genom att handelsmannen utnyttjar henne sexuellt. För vad ska hon göra? Eller, det andra omkvädet: "Herre - till vem skole vi gå?" Och när handelsmannen dör så fortsätter hans son, Karl Orsa, att ta betalt på precis samma sätt. "Det är som det är".
Det måste vara så här den här boken ska läsas: uppläst av Torgny Lindgren själv. Långsamt, dröjande, eftertänksamt... och med en ocean av förtvivlan och vanmakt bakom de korta, konstaterande meningarna och orden. Jag, som inte tycker om när författare förklarar eller beskriver för mycket för mig, får nu så jag tiger. Här kan jag själv fundera så mycket jag orkar ta in hur det kunde vara att leva där, i Västerbottens inland på slutet av 1800-talet och inte veta hur jag skulle ge mat till mina barn.
Länge, länge orkar hon ändå ha en ljus inställning till livet, Tea. Musiken hon spelar, barnen, dottern Eva och hennes fiolspelande... men sedan finns det en gräns. Fingrarna som inte lyder, åldern som kommer så tidigt, och så det där arrendet som ska betalas. Och krediten. Utan något slut. Av henne. Eller av hennes dotter.
Det är som det är.
Titel: Ormens väg på hälleberget
Författare: Torgny Lindgren
Ljudbok - uppläsning: Torgny Lindgren
Utg år: 1982
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här
Hur mycket förtvivlan, hopplöshet och uppgivenhet kan det inte rymmas i de där orden?
De upprepas gång på gång i Ormens väg på hälleberget, lästa av Torgny Lindgrens egen, dröjande västerbottniska, och det är liksom att i total förtvivlan springa rätt in i en stenvägg. Smärta och tvärstopp. Finns inget att göra. Det är bara att samla ihop sig och ta sig vidare.
För sådana liv levs det här, i torpet Kullmyrliden där morfar var usel på det där med ekonomi och till sist fick se äganderätten till hemmanet tagen ifrån sig. I stället skulle det nu betalas arrende varje år. Arrende taget av vilka pengar? Nej, det finns inga. Och när morfar dör är det Tea kvar, Tea som är ensam om ansvaret och försörjningen av sina barn.
Den som nu äger Kullmyrliden är ortens handelsman. Och denne, Ol Karlsa, ger även kredit i handelsboden så att Tea och hennes familj kan få köpa det de behöver för att överleva. Men betalning av arrende och kredit? Det får hon göra genom att handelsmannen utnyttjar henne sexuellt. För vad ska hon göra? Eller, det andra omkvädet: "Herre - till vem skole vi gå?" Och när handelsmannen dör så fortsätter hans son, Karl Orsa, att ta betalt på precis samma sätt. "Det är som det är".
Det måste vara så här den här boken ska läsas: uppläst av Torgny Lindgren själv. Långsamt, dröjande, eftertänksamt... och med en ocean av förtvivlan och vanmakt bakom de korta, konstaterande meningarna och orden. Jag, som inte tycker om när författare förklarar eller beskriver för mycket för mig, får nu så jag tiger. Här kan jag själv fundera så mycket jag orkar ta in hur det kunde vara att leva där, i Västerbottens inland på slutet av 1800-talet och inte veta hur jag skulle ge mat till mina barn.
Länge, länge orkar hon ändå ha en ljus inställning till livet, Tea. Musiken hon spelar, barnen, dottern Eva och hennes fiolspelande... men sedan finns det en gräns. Fingrarna som inte lyder, åldern som kommer så tidigt, och så det där arrendet som ska betalas. Och krediten. Utan något slut. Av henne. Eller av hennes dotter.
Det är som det är.
Titel: Ormens väg på hälleberget
Författare: Torgny Lindgren
Ljudbok - uppläsning: Torgny Lindgren
Utg år: 1982
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här
fredag 8 juli 2016
Det lånade mörkrets riddare
Jag dras oemotståndligt till den här typen av böcker: föräldralöst barn som visar sig 1. ha någon typ av fantastisk egenskap och/eller förmåga, och sedan 2. använda sig av denna till att rädda världen på ett behändigt vis, och där dessutom 3. barnets föräldrar visar sig ha varit betydelsefulla och kanske till och med fortfarande lever.
Det hela får gärna ta sin början på lämpligt barnhem där vidriga förhållanden och elaka vuxna utgör en naturlig del av miljön. Jepp, standard och förutsägbart och allt det där, men jag gillar det. Om det är bra skrivet och världsräddandet är spännande.
Det lånade mörkrets riddare har allt det här. Lite kul är det dessutom att barnen på det där inledande barnhemmet helt har förläst sig på böcker av just den här typen med punkterna 1-2-3 ovan, och samtliga går runt och väntar på att just de ska visa sig vara Utvalda och Speciella. (Samtidigt är det många av dem som vet vilka deras föräldrar var, men att de har dött i olika tragiska omständigheter - det är egentligen helt bedrövande att läsa.)
Denizen Hardwick är alltså föräldralös, och bor på ett dystert barnhem. Han blir helt skeptisk när det nu anländer ett meddelande från barnhemsföreståndaren att Denizens faster har kontaktat honom, och att Denizen ska få resa bort med henne några dagar. Han har väl ingen faster!? Hade han inte vetat om henne, i så fall? Och om han nu hade det - varför har han inte fått bo hos henne i stället för på det här eländiga barnhemmet? Om hon finns ska hon banne mig få svara på en del frågor, tänker han.
Det är inte hans faster som kommer - det är en kostymklädd man som kallar sig Grey, och redan på vägen hem från barnhemmet får Denizen se på när denne Grey bekämpar något slags ohyggligt monster som uppstår ur skuggorna i en vägtunnel. Ett monster! Vad är den där Grey för någon? Och fastern?
Denizen får träffa sin faster så småningom, men hon är definitivt inte av den omhändertagande typen. Hon bär rustning. Och en gigantisk, ful och tung hammare fäst vid midjan. Och hon svarar inte på några frågor överhuvudtaget.
Och den här boken? Tja, se punkterna ovan... Denizen visar sig ha 1. "någon typ av fantastisk och/eller egenskap eller förmåga" etc etc.
Gillar jag? Ja! Trots svåra drag av berättargreppet jag avskyr, det när huvudpersonen inte får svar på sina frågor eftersom "du får veta i sinom tid", "det är en lång historia och vi har inte tid nu" eller liknande så gillar jag den här boken. Det är fart och spänning och mycket humor. Jag är lite osäker på om det här är första boken i en serie eller ej - men jag läser i alla fall gärna mer av den här författaren!
Titel: Det lånade mörkrets riddare
Författare: Dave Rudden
Originaltitel: Knights of the Borrowed Dark
Översättning: Carla Wiberg
Utg år: 2016
Förlag: Modernista
För vem? ca 10-15 år
torsdag 7 juli 2016
Brummas och Bambis böcker
Jag, som alltid efterlyser fler böcker i spannet mellan börja läsa-böckerna och de vanliga kapitelböckerna, blev glad när jag läste de här två böckerna av Pernilla Stalfelt. Mittemellanböcker, och så om katter! Vad kan gå fel med det?
Det är precis lagom mycket text för nybörjarläsaren som vill ha lite mer att bita i, och det är dessutom indelat i 28 mycket korta kapitel (oftast inte längre än en sida var). Det är fina illustrationer (av Pernilla Stalfelt själv, förstås) på varje uppslag, på katterna eller på saker som finns i deras omgivning.
Och det är alltså katterna själva som får berätta om sina liv. Bambi om hur det var alldeles från början när han var liten kattunge (Brumma är hans mamma), och Brumma om hur livet på landet skiljer sig från livet i stan. Det är små korta betraktelser om allt från favoritleksaken till hur de smiter ut från huset om kvällarna till hur den en dag kom in en vårtbitare i huset till hur gott det är att bita
tag i lillmattes tår. Det är en kattberättelse samtidigt som det är som en lättläst faktabok om hur det är att ha (eller vara...) katt.
Jag gillar Brummas och Bambis böcker mycket, och tror och hoppas att många barn kommer att hitta till dem. Dessutom tror jag att de funkar fint för högläsning!
Titel: Brummas bok + Bambis bok
Författare: Pernilla Stalfelt
Illustrationer: Pernilla Stalfelt
Utg år: 2016
Förlag: Lava
Köp dem till exempel här och här eller här och här
Det är precis lagom mycket text för nybörjarläsaren som vill ha lite mer att bita i, och det är dessutom indelat i 28 mycket korta kapitel (oftast inte längre än en sida var). Det är fina illustrationer (av Pernilla Stalfelt själv, förstås) på varje uppslag, på katterna eller på saker som finns i deras omgivning.
Och det är alltså katterna själva som får berätta om sina liv. Bambi om hur det var alldeles från början när han var liten kattunge (Brumma är hans mamma), och Brumma om hur livet på landet skiljer sig från livet i stan. Det är små korta betraktelser om allt från favoritleksaken till hur de smiter ut från huset om kvällarna till hur den en dag kom in en vårtbitare i huset till hur gott det är att bita
tag i lillmattes tår. Det är en kattberättelse samtidigt som det är som en lättläst faktabok om hur det är att ha (eller vara...) katt.
Jag gillar Brummas och Bambis böcker mycket, och tror och hoppas att många barn kommer att hitta till dem. Dessutom tror jag att de funkar fint för högläsning!
Titel: Brummas bok + Bambis bok
Författare: Pernilla Stalfelt
Illustrationer: Pernilla Stalfelt
Utg år: 2016
Förlag: Lava
Köp dem till exempel här och här eller här och här
onsdag 6 juli 2016
Rosor, min kära, bara rosor
Jag har lyssnat på ännu en samling av Mark Levengoods kåserande texter, upplästa av honom själv, och ännu en gång är jag helt förtjust. Det är så bra! Det är så roligt! Och Mark är en så fantastisk uppläsare!
Men sedan efteråt är det så svårt att skriva om vad jag lyssnat på, eftersom texterna är så korta och så väldigt mycket för stunden att det är svårt att göra någon sammanfattning. Den här gången var det så förträffligt att pappersboken Rosor, min kära, bara rosor fanns inne på biblioteket där jag jobbar, så jag kunde gå och hämta den och bläddra lite för att komma ihåg. Det här kom jag på då:
Att Mark är en fantastisk uppläsare - men om man lyssnar på de här böckerna i stället för att läsa dem i pappersformat så missar man Ilon Wiklands fina illustrationer och det är synd. Å andra sidan när jag läser texten i de här böckerna så saknar jag Marks röst som läser upp dem och då lyfter dem till helt nya höjder. Så ljudbok eller pappersbok?? Bägge, samtidigt?!
Nå, även om jag nu bläddrade i boken för att komma ihåg är det ändå svårt att skriva om den. Det är roligt ibland och klokt ibland, och hela tiden väldigt bra. Så ett citat i stället? Här kommer inledningen till en text om slöjdläraren Kronstedt:
Titel: Rosor, min kära, bara rosor
Författare: Mark Levengood
Illustrationer: Ilon Wikland
Ljudbok - uppläsning: Mark Levengood
Utg år: 2012
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
Men sedan efteråt är det så svårt att skriva om vad jag lyssnat på, eftersom texterna är så korta och så väldigt mycket för stunden att det är svårt att göra någon sammanfattning. Den här gången var det så förträffligt att pappersboken Rosor, min kära, bara rosor fanns inne på biblioteket där jag jobbar, så jag kunde gå och hämta den och bläddra lite för att komma ihåg. Det här kom jag på då:
Att Mark är en fantastisk uppläsare - men om man lyssnar på de här böckerna i stället för att läsa dem i pappersformat så missar man Ilon Wiklands fina illustrationer och det är synd. Å andra sidan när jag läser texten i de här böckerna så saknar jag Marks röst som läser upp dem och då lyfter dem till helt nya höjder. Så ljudbok eller pappersbok?? Bägge, samtidigt?!
Nå, även om jag nu bläddrade i boken för att komma ihåg är det ändå svårt att skriva om den. Det är roligt ibland och klokt ibland, och hela tiden väldigt bra. Så ett citat i stället? Här kommer inledningen till en text om slöjdläraren Kronstedt:
Jag vet inte varifrån ryktet kommer, men det är säkert - slöjdläraren har fått sparken. Rektorn kom och hämtade honom i början av lektionen, Kronstedt hann knappt få undan flaskan i skrivbordslådan innan rektorn hostade ihåligt i dörren och nickade åt honom att följa med.Och vart tar den där texten vägen, då? Hur kan Mark få till något knorrigt avslut på en inledning som säger att alla slöjdlärare dricker?? Jag säger som jag brukar säga när jag har bokprat för barnen i skolan: Det får ni väl läsa boken för att få reda på. Eller lyssna!
Vi tycker om vår lärare, inte mycket men lite, och kan inte låta bli att tycka synd om honom. Han dricker, förvisso, men det gör alla slöjdlärare. Ska det vara ett hinder för att man ska få undervisa barn om cirkelsågar?
Ibland är han bra våldsam, i vintras slog han mig så hårt att mina glasögon gick sönder. Mor blev arg, för bågarna hade kostat över trehundra mark, och hon gick till rektorn och klagade. 'Men snälla fru Levengood', sade rektorn urskuldande, 'läraren var ju inte nykter'.
Titel: Rosor, min kära, bara rosor
Författare: Mark Levengood
Illustrationer: Ilon Wikland
Ljudbok - uppläsning: Mark Levengood
Utg år: 2012
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
tisdag 5 juli 2016
Vattnet drar
Allting börjar med ett inbrott i kyrkan i det lilla samhället i Gästrikland - det ska stjälas en urgammal madonnabild i trä som säkert kan inbringa mycket pengar om den säljs i Stockholm till de rätta människorna. Men det där inbrottet? Åh, det är så väldigt mycket människor det handlar om, och så många bra detaljer med det där att jag direkt känner att jag gillar den här boken. De är stressade och nervösa, skriker på varandra och kommer på att den där väskan de tänkt bära ut madonnan i nog är för liten, och så blir det argt skrik för det. Och så mitt i allt det där väldigt mänskliga småtjuvsskrikandet så blir det övernaturligt när Viktor hittar en underlig sten inmurad vid altaret. En sten han känner att han bara måste ha. Så han lägger onödig tid mitt under brinnande inbrott på att karva loss den där stenen, och gängets okrönte (och oerhört läskige) ledare Calle blir skogstokig.
Det är alltså den där stenen som sätter igång saker. Något väcks ute i naturen som inte borde ha väckts, och det händer ofattbara och otäcka saker. Den här boken är en blandning mellan skräck och fantasy, och rör sig i landet mellan vuxen- och ungdomsbok. Visst påminner miljön en del om Engelsforstrilogin, men det här är svartare och vuxnare tycker jag nog.
Jag gillar väldigt många saker i Vattnet drar. Detaljer om vardagsliv, enkla saker som när de gör omelett till frukost eller hur förhållandet till föräldrar skildras. Det finns fascinerande karaktärer, som party-Celia och våldsamme Calle (och en del riktigt vidriga, som lokalbossen Harte). Det övernaturliga tycker jag mycket om, och ibland blir det rena mardrömsupplevelserna som när Krister har någon varelse sittande på sin mage, en varelse som letar upp hans mun med sin egen och suger... Fast frågan är om inte vardagen i det där lilla samhället skrämmer ännu mer med hur den har blivit - med en korrumperad lokalpolitiker och en försäljningsorganisation för hembränd sprit som verkar ha gått helt överstyr, och annat.
Sedan finns det det jag inte tycker om också. Jag får alltför få förklaringar till det som händer. Visst, det ska inte beskrivas och trumpetas ut alltför snabbt i en sådan här bok där det ska vara mystiskt och uppdagas allteftersom. Men jag får inget sammanhang i det märkliga som händer, det blir mest fristående händelser eftersom jag inte får veta ursprunget och varför allt sker. Varför får Krister de där upplevelserna, varför är han sådan där med djur? Vad händer med den där stenen Viktor har och hur hänger den ihop med allt det andra som händer? Vad hände förra gången, då för länge sen? Riktigt irriterad blir jag när det äntligen dyker upp en person som verkar veta lite mer om det som händer, men som glider undan med icke-svaren att "det tar för lång tid att berätta" eller typ "den kunskapen är för farlig för dig". Finns det något jag avskyr i böcker som den här så är det just sådana icke-svar.
Det är alltså den där stenen som sätter igång saker. Något väcks ute i naturen som inte borde ha väckts, och det händer ofattbara och otäcka saker. Den här boken är en blandning mellan skräck och fantasy, och rör sig i landet mellan vuxen- och ungdomsbok. Visst påminner miljön en del om Engelsforstrilogin, men det här är svartare och vuxnare tycker jag nog.
Jag gillar väldigt många saker i Vattnet drar. Detaljer om vardagsliv, enkla saker som när de gör omelett till frukost eller hur förhållandet till föräldrar skildras. Det finns fascinerande karaktärer, som party-Celia och våldsamme Calle (och en del riktigt vidriga, som lokalbossen Harte). Det övernaturliga tycker jag mycket om, och ibland blir det rena mardrömsupplevelserna som när Krister har någon varelse sittande på sin mage, en varelse som letar upp hans mun med sin egen och suger... Fast frågan är om inte vardagen i det där lilla samhället skrämmer ännu mer med hur den har blivit - med en korrumperad lokalpolitiker och en försäljningsorganisation för hembränd sprit som verkar ha gått helt överstyr, och annat.
Sedan finns det det jag inte tycker om också. Jag får alltför få förklaringar till det som händer. Visst, det ska inte beskrivas och trumpetas ut alltför snabbt i en sådan här bok där det ska vara mystiskt och uppdagas allteftersom. Men jag får inget sammanhang i det märkliga som händer, det blir mest fristående händelser eftersom jag inte får veta ursprunget och varför allt sker. Varför får Krister de där upplevelserna, varför är han sådan där med djur? Vad händer med den där stenen Viktor har och hur hänger den ihop med allt det andra som händer? Vad hände förra gången, då för länge sen? Riktigt irriterad blir jag när det äntligen dyker upp en person som verkar veta lite mer om det som händer, men som glider undan med icke-svaren att "det tar för lång tid att berätta" eller typ "den kunskapen är för farlig för dig". Finns det något jag avskyr i böcker som den här så är det just sådana icke-svar.
Trots min frustration över all kunskap som är dold och för farlig för att veta så överväger allt det jag tycker om med boken. Klart jag kommer att läsa del 2, Jorden vaknar, när den kommer nästa vår.
söndag 3 juli 2016
Emperor of Thorns
Tredje och avslutande boken i The Broken Empire, och huvudpersonen Jorg Ancrath har inte på något sätt blivit vare sig trevligare eller någon mjukis. Fast ju längre man läser om honom desto mer förstår man varför han är som han är, och att han har sina skäl. Och att det fortfarande längst inne finns en liten rädd tioårig pojke som det är väldigt synd om. Men... det han har gjort och det han gör, påtvingat eller ej, det är inte några snälla saker. Detta är den mörkaste sortens fantasy.
Det som är bäst med de här böckerna är det att berättaren, Jorg själv, alltid är flera steg framför alla andra, inklusive läsaren. Han har redan kommit på en lösning, eller har redan listat ut hur saker hänger ihop, och har en plan, men jag som läser får inte veta. Jag får bara små, små ledtrådar, eller detaljer, och får försöka gissa varför han gör saker. Och när jag sedan får veta varför, och hur allt hänger ihop, så blir det så bra. Det är inte bara slutet på boken, utan hela vägen igenom - läsningen är en lång rad aha! aha! ahaaa! liksom, och jag får känna mig smart när jag pusslar ihop och listar ut. (för det är banne mig inte mycket jag får gratis här - det här är en tänka-själv-bok)
Själva handlingen i den här tredje boken är det inte lätt att säga alltför mycket om utan att spoila bok 1 och 2 sönder och samman, så bara detta som titeln redan antyder: de hundra rikena har krigat i så många år nu att civilisationen aldrig tar någon fart efter den där katastrofen (de tusen solarnas dag) som för kanske tusen år sedan gjorde slut på den förra civilisationen. Den som alltså var vår egen. Världen behöver fred. För att få det behöver den enas kring en kejsare, och den kejsaren tänker Jorg att han ska bli. Kosta vad det kosta vill (i liv).
Även denna bok försiggår i två olika tidsplan: det nu där Jorg är på väg till Vyene (det som för länge sedan var Wien och som numera är centrum för de hundra rikena) för att försöka norpa åt sig kejsartronen, och så ett fem år sedan som förvirrande nog är förra bokens nu men någonstans mellan händelserna i den. Förvirrande eftersom det man nu får veta att Jorg var med om har stor betydelse, och han ju visste allt detta i slutskedet på förra boken...han, och författaren, men inte jag som läsare... och ja, jag blir förvirrad. Men gillar att bli förvirrad om jag sedan får reda på svaren och alla varför. Och det får jag.
Det jag också gillar är att sitta och grunna på vilka motsvarigheter i vår egen värld de olika platserna har i Broken-Empire-världen. Kustlinjer har ritats om, nya berg har bildats och namn har förvanskats, men vissa saker går att känna igen i denna tusen-år-efter-katastrofen-värld. Vyene som Wien till exempel, eller när man anar vad byggnaderna de är i nu en gång faktiskt var (parkeringshus...?) Eller vad kejsartronen nog är för en slags stol...
Men, som (rätt flummigt) sagt - bäst är det här med att jag som läsare får tänka själv, lista ut själv och känna mig smart.
Titel: Emperor of Thorns
Serie: The Broken Empire #3
Författare: Mark Lawrence
Utg år: 2013
Förlag: Harper Voyager
Köp den till exempel här eller här
Det som är bäst med de här böckerna är det att berättaren, Jorg själv, alltid är flera steg framför alla andra, inklusive läsaren. Han har redan kommit på en lösning, eller har redan listat ut hur saker hänger ihop, och har en plan, men jag som läser får inte veta. Jag får bara små, små ledtrådar, eller detaljer, och får försöka gissa varför han gör saker. Och när jag sedan får veta varför, och hur allt hänger ihop, så blir det så bra. Det är inte bara slutet på boken, utan hela vägen igenom - läsningen är en lång rad aha! aha! ahaaa! liksom, och jag får känna mig smart när jag pusslar ihop och listar ut. (för det är banne mig inte mycket jag får gratis här - det här är en tänka-själv-bok)
Själva handlingen i den här tredje boken är det inte lätt att säga alltför mycket om utan att spoila bok 1 och 2 sönder och samman, så bara detta som titeln redan antyder: de hundra rikena har krigat i så många år nu att civilisationen aldrig tar någon fart efter den där katastrofen (de tusen solarnas dag) som för kanske tusen år sedan gjorde slut på den förra civilisationen. Den som alltså var vår egen. Världen behöver fred. För att få det behöver den enas kring en kejsare, och den kejsaren tänker Jorg att han ska bli. Kosta vad det kosta vill (i liv).
Även denna bok försiggår i två olika tidsplan: det nu där Jorg är på väg till Vyene (det som för länge sedan var Wien och som numera är centrum för de hundra rikena) för att försöka norpa åt sig kejsartronen, och så ett fem år sedan som förvirrande nog är förra bokens nu men någonstans mellan händelserna i den. Förvirrande eftersom det man nu får veta att Jorg var med om har stor betydelse, och han ju visste allt detta i slutskedet på förra boken...han, och författaren, men inte jag som läsare... och ja, jag blir förvirrad. Men gillar att bli förvirrad om jag sedan får reda på svaren och alla varför. Och det får jag.
Det jag också gillar är att sitta och grunna på vilka motsvarigheter i vår egen värld de olika platserna har i Broken-Empire-världen. Kustlinjer har ritats om, nya berg har bildats och namn har förvanskats, men vissa saker går att känna igen i denna tusen-år-efter-katastrofen-värld. Vyene som Wien till exempel, eller när man anar vad byggnaderna de är i nu en gång faktiskt var (parkeringshus...?) Eller vad kejsartronen nog är för en slags stol...
Men, som (rätt flummigt) sagt - bäst är det här med att jag som läsare får tänka själv, lista ut själv och känna mig smart.
Titel: Emperor of Thorns
Serie: The Broken Empire #3
Författare: Mark Lawrence
Utg år: 2013
Förlag: Harper Voyager
Köp den till exempel här eller här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)