söndag 29 april 2012

Rör mig inte!

Rör mig inte! av Tahereh Mafi

Jag tyckte den här jobbig i början och ville nästan lägga den ifrån mig. Det var som att läsa någons ambitiösa utkast till en bok där det poetiska språket var huvudnumret och om man trängde igenom det så hittade man en dystopi någonstans bakom. Men utkast, alltså, eftersom det var omtagningar och överstrykningar och väldigt många ord. Sedan förstod jag att det var så här det skulle vara, och lärde mig både läsa och bortse från de överstrukna orden och se personen och berättelsen bakom. För jag ville läsa vidare. Det var nämligen en person i djupaste förtvivlan jag såg och samhället hon levde i, eller rättare sagt utstängd från, verkade mer än ruggigt. Så småningom tog berättelsen över och ordmängden och poesin fick ge lite vika även fast de överstrukna orden fortfarande fanns med här och var. Det är ett väldigt speciellt sätt att skriva - jag tänker på skrivboken som är så viktig för Juliette i början på boken och kanske nästan det som håller henne vid liv, att det skulle kunna se ut så här i den. Men - boken är skriven för ungdomar. Och jag vet inte hur mycket de orkar brottas med att ta sig igenom början. Här är ett exempel taget från alldeles i början på boken (överstrykningar och kursivering som i boken):

"Jag stänger dörren om världen. Låser in den. Vrider om nyckeln så hårt.
Mörkret sveper in mig.
'Du...'
Mina ögon bryts upp. 2 krossade fönster som fyller min mun med glas.
'Vad är det?' Hans röst är ett misslyckat försök till likgiltighet, ett ängsligt försök till apati.
Ingenting.
Jag koncentrerar mig på den genomskinliga rutan mellan mig och min frihet. Jag vill slå den här betongvärlden sönder och samman. Jag vill bli större, bättre, starkare.
Jag vill bli arg-arg-arg.
Jag vill bli fågeln som flyger iväg.
'Vad skriver du?' Cellkamraten pratar igen.
De här orden är spyor.
Den här darriga pennan är min matstrupe.
Det här pappret är min toalettstol.
'Varför svarar du inte?' Han är för nära för nära för nära.
Ingen är någonsin nära nog.
Jag drar efter andan och väntar på att han ska gå sin väg som alla andra i mitt liv."

Vackert. Väldigt vackert. Men oerhört svårtillgängligt. Speglar lite Juliette som hon är i början - inspärrad på mentalsjukhus sedan en lång tid, utan mänsklig kontakt, på gränsen till att tappa greppet. Men så kommer hon ut i världen och börjar återfå sin mänsklighet och då förändras även texten och blir lättare att läsa. Vi förstår mer hur världen ser ut utanför det där fruktansvärda mentalsjukhuset - det är grått och dött och fullt med soldater. Alla djur döda och inget hopp alls. Tror man först. Men det förändras lite och hoppet växer. Och något man inte alls väntade sig vid bokens början är att det blir en hel del kärlek i den. Fint beskriven tycker jag - här passar det poetiska språket alldeles fantastiskt.
Det centrala i boken måste ändå vara det att när Juliette rör vid människor så kan de dö. Hon har av misstag haft ihjäl ett litet barn som hon ville hjälpa. Hennes egenskap kan användas som ett vapen - men det fasar hon själv för. Hon skulle vilja bli berörd och en del av samhället samtidigt som hon vet att hon aldrig kan vara nära någon annan - Rör mig inte!
En väldigt annorlunda bok. Man måste först tränga sig in i den men gör man bara det så går det inte att sluta läsa.




"Lågt-begåvade" Rico som är så klok

Rico, Oskar & skuggorna i gårdshuset av Andreas Steinhöfel

Den här boken läste jag när den kom 2010 och tyckte mycket om. Tyvärr har den fått stå lite undangömd i bokhyllan på biblioteket för den är en sån där bok som det är svårt att bokprata om och så är omslaget så förgrymmat tråkigt så barnen ger det en blick innan de lägger boken åt sidan och väljer något annat. Sen kan jag lovorda den tills jag blir blå, men de vill inte.
Nu har jag fått snilleblixten att använda den här boken i de bokcirklar jag har för elever i femman (ja, jag SKA få dem att läsa den här boken om det så är det sista jag gör...) för då måste de ju läsa och diskutera och kan inte bara slänga boken åt sidan för den ser tråkig ut. Och ja!! de gillar den!! Seger! Själv läser jag om boken nu för att komma ihåg alla underbara detaljer och tycker ännu mer om den vid högläsning, så det är klart att jag måste ha med den i min blogg. Förutom att den är perfekt till bokcirklar för mellanstadiet så är det också en alldeles underbar högläsningsbok (samma målgrupp). Läs!
Rico är en kille i kanske 11-12-årsåldern som bor med sin mamma i ett hyreshus i Berlin. Han beskriver sig själv som ett "lågt begåvat barn" och att det betyder att han visserligen kan tänka riktigt mycket men att det oftast tar lite längre tid än för andra. Han har svårt att koncentrera sig på det han berättar, och kan inte skilja på höger och vänster "och sånt". Därför kan han till exempel bara följa en rak gata när han går ut från huset, annars går han vilse. I hans huvud är det "ibland lika rörigt som i en bingo-trumma". Men åh, så klok han ändå är, tycker jag. Han kommer med så roliga beskrivningar av saker och ting, och ser världen på ett klarare sätt än alla vi andra som kanske är "normalt begåvade".

Rico träffar en dag Oskar, killen med en ljusblå motorcykelhjälm på huvudet. Oskar är en oerhört smart kille, "högt begåvad" alltså. Hjälmen har han därför att det är farligt i världen och så rabblar han i en mening olycksstatistiken för barn i Tyskland där 25% tydligen förolyckas som gående.

Detta osannolika par, Rico och Oskar, blir vänner. Men ganska direkt så blir Oskar tagen av Mr 2000, kidnapparen som härjar i Berlin. Och det är upp till Rico (fullt kaos på bollarna i bingotrumman) att rädda honom, för han får en aning om vem Mr 2000 kan vara.
Vi får också lära känna alla de människor som bor i Ricos hus - oförglömliga karaktärer. Rico går in och ut i deras lägenheter eftersom han ju inte vågar ge sig ut på stan för då går han vilse.

Boken börjar med att Rico hittar en bit pasta på trottoaren, och med stort allvar börjar fråga ut sina grannar om det kan vara deras pastabit (kokt och med oidentiferbar sås på). Och slutar 166 finurliga sidor längre fram. Alldeles för tidigt.

lördag 28 april 2012

En hund och hans pojke

En hund och hans pojke av Eva Ibbotson

När man läser en bok av Ibbotson så kan man vara förvissad om en sak - den kommer att sluta bra. För de snälla, alltså. De dumma får sitt straff. Allting knyts ihop i slutet och vi får ett trevligt äventyr på mitten.
Och den här boken, som är Ibbotsons sista, är precis så. Jag tycker om det! Ibland vill man ha en bok med ett riktigt bra äventyr som man tryggt kan läsa, vippa på foten och veta att ja, det är synd om dem nu, men vänta bara - det blir bra, det vet jag.

Här har vi en liten blandrashund - Pricken - och en ensam, rik och ganska olycklig 10-årig pojke - Harry - som finner varandra. Harry har alltid önskat sig en hund men inte fått någon för hans mor har renlighetshysteri och blir totalt fnoskig om hon hittar ett hundhår i trappan eller en grushög i hallen. Men så får Harry trots allt en hund på sin födelsedag! Han och pappa åker till Hundoteket och så får Harry välja själv. Lyckan är total. I sisådär två dagar. Sen, när Harry är hos tandläkaren, så åker mamma och lämnar tillbaka Pricken till Hundoteket. För det som ingen berättade för Harry var att Pricken aldrig var hans egen, utan bara hyrd över helgen. Hundoteket är alltså ett ställe som hyr ut hundar till folk per timme eller dag.Total, stor sorg, förstås. Både hund och pojke håller på att tyna bort på var sitt håll.

Så går det som det måste gå. Harry rymmer, och tar Pricken med sig. Det som lyfter boken är att de liksom får med sig hela avdelningen av hundar från Hundoteket. Alla av olika raser, och olika personligheter. Och så drar de tillsammans genom England på jakt efter trygghet och goda hem. De som är snälla mot dem på vägen slutar det bra för, de onda och elaka kommer i fängelse eller blir olyckliga (fast faktiskt har vi en halv-elak person som det slutar rätt bra för. Hur elak kan man egentligen vara ens passion är att samla på och använda olika lösmustascher?)

Det är också en väldigt hundig bok. Många hundraser är beskrivna, och jag blir nyfiken på att veta mer om dem. Alla illustrationer (svartvita) är på hundarna - Harry och resten av människorna som är med får vi själva tänka ut hur de ser ut.

En bli-glad bok. 

Iggy & jag

Iggy & jag av Jenny Valentine

Det här är en samling berättelser som Flo berättar om sin lillasyster Iggy. Det händer ganska mycket i Iggys liv eftersom hon är en speciell och påhittig liten dam, så det räcker till många kapitel, och till flera böcker dessutom (finns även Iggy & jag och födelsedagen och Iggy & jag har sommarlov). Visst är Flo med på mycket av det som Iggy gör, men det är Iggy som är huvudperson.
Man förstår att även om Flo tycker att Iggy är jobbig ibland, så tycker hon mest om henne i hela världen just därför att hon är så påhittig och busig och rolig. Ta till exempel det här med doktor Iggy.
Iggy kan nämligen inte se ett gosedjur som är trasigt utan att vilja ta hand om det. Då bäddar hon ner det i en säng i sitt rum och plåstrar om det med toapapper eller så. Problemet är att det finns så väldigt många trasiga gosedjur här i världen. Och Iggy får fler och fler djur att bädda ner. Hon har små sängar gjorda av sina egna kläder överallt i sitt rum. På bordet, i sängen och framförallt över hela golvet. Så kommer Flo på att eftersom Iggy ändå inte använder sin stora garderob (kläderna är ju gosedjursemballage, liksom) så kan ju den göras om till ett djursjukhus, med sängar målade på hyllorna. Wow, tycker Iggy, världens bästa idé! För då blir ju golvet tomt igen! Så att man kan ta hand om ännu fler gosedjur...

Jag gillade inte den här boken i början när jag läste för den är ganska svår med svåra ”barnkonstruerade” ord - alltså såna som ett barn skulle kunna hitta på men som är svåra för ett annat barn att läsa i skrift (T ex ”inte-skoldagar”. Varför inte skriva "lovdag"?). Ungarna är ganska jobbiga också och andan är liksom att ”uppmuntra kreativitet” med allestädes närvarande föräldrar som stöttar eller förmanar. Jag blir lite trött - kan inte mamman och pappan vara lite mer mänskliga och inte alltid orka ställa upp på alla upptåg och skälla lite i stället för att vara förstående och resonerande?
 Men sen i kanske tredje kapitlet så tar berättandet fart och det blir bättre. Föräldrarna är fortfarande förstående och de barnkonstruerande orden är kvar - men berättelserna blir roligare och då har jag mer tålamod med det som stör mig.
Det här lämpar sig nog mer som högläsning än som egen-läsning, tror jag, pga de där svåra orden. Och också just för att alla kapiteln är avslutade episoder. Något kapitel handlar om när Iggy klipper av sig håret, ett annat om när de ska ha en barnvakt som kommer och har lila hår och piercade öron och näsa. Iggy är mycket misstänksam. Så har vi gosedjurssjukhuset, och så mot slutet av boken så ska hela familjen flytta till ett nytt hus för det gamla har blivit för litet.

fredag 27 april 2012

Gladiator - Kampen för frihet

Gladiator - Kampen för frihet av Simon Scarrow

Ganska spännande, men egentligen först när Marcus, huvudpersonen, kommer fram till gladiatorskolan och påbörjar sin utbildning. Innan dess är det rätt segt. Det är också ganska brutalt och blodigt, slagsmålen skildras i detalj och det blir smaskigt. Men det är väl svårt att skriva en bok om gladiatorer utan att det blir blodigt. Man får en hel del miljöskildringar av romartiden, med mat, högtider, hur husen såg ut, skeppen såg ut, hur slavar behandlas etc. Jag har alltid varit glad för att läsa historiska romaner och lära känna människor i andra tider. Men det här känns nästan som att läsa en fantasyroman eftersom utspelar sig för så länge sen att världen känns väldigt olik vår, och så är det en ganska detaljerad beskrivning av vapenutbildningen (jag tänker på "militär-fantasy" som Paksenarrion av Elizabeth Moon).
Redan i början på boken antyds att Marcus riktige far var den berömde Spartacus. Jag tänker att kommande böcker i serien (som jag bara antar att det ska bli) därför gör Marcus till galjonsfigur för upprorsrörelser i romarriket och ser fram mot att läsa om det.

torsdag 26 april 2012

Vera - en riktig häxa

Häxskolan av Mårten Melin

Mårten Melin är så oerhört skicklig att med enkla meningar och kort text berätta en bra historía. Det här är Hcg-böcker med kanske 26 sidor, med bilder, som ändå berättar en rolig berättelse om en tjej som heter Vera och som är – eller ska bli – en riktig häxa. Väldigt modern häxa är hon också, för hon har lärt sig några fungerande trollramsor på internet (men hon lär inte ut dem, det får man kolla upp själv…) och köpt sitt trollspö på eBay.
Det är hemligt att Vera är en häxa - mamma och pappa och framförallt storebror Rasmus får inget veta. Hon övar i hemlighet på sitt rum. Stolt lyckas hon med en trollramsa få sin nallebjörn levande (fast han uppför sig verkligen inte som man borde, vare sig i den första eller den andra boken). Och hon lyckas få andra saker
levande också - fast det blir lite för bra och leder i slutändan till att hon måste börja i Häxskolan, som hon alltså gör i den andra boken.

Matchad

Matchad av Ally Condie

Den här boken utspelar sig i framtiden, och den målar upp ett samhälle som bara blir otäckare och otäckare ju mer man får reda på om det. Människornas liv är fullständigt reglerade av några som kallas Samfundet. Samfundet bestämmer vad man ska jobba med (man får sin "arbetsplacering" ungefär vid 18 års ålder), var man ska bo, när man ska dö (på kvällen av sin 80-årsdag) och vem man ska leva med. Allting bestäms av statistik och sannolikhet och detta har gjort att människorna lever lyckliga och friska alla sina utmätta 80 dagar. Ingenting som stör. Ingenting som oroar. Eller?
Fler och fler detaljer ges om samhället och människors liv: Alla bär ständigt på en behållare som innehåller tre kapslar. En blå med näring ifall man skulle hamna i en nödsituation. En grön ifall man känner sig orolig och behöver bli lugn. Och en röd som man inte får ta förrän en funktionär från Samfundet ger order om det. Ingen vet vad den röda kapseln gör. (fast man får veta det senare i boken) All mat levereras i folieformar direkt till matplatserna i husen. Ingen får smaka av någon annans mat för all mat är individuellt anpassad. Eftersom det gamla samhället (vårt nuvarande alltså) drunknade i för mycket information så har man dragit ner på det och alla övriga intryck till ett minimum - man får bara så mycket kunskap som behövs för att kunna sköta sitt arbete på sin arbetsplacering. Och för många år sen utsåg hundra-kommittén vilka hundra sånger, hundra konstverk, hundra böcker och hundra dikter som var värda att bevaras. Resten av alla kulturyttringar förstördes.

Och det blir värre, och värre, och värre, tills man förstår att människorna lever i en mardröm. Jag påminns mycket om En vacker dag av Ira Levin, en av mina absoluta favoritböcker genom tiderna, och om Den utvalde av Lois Lowry.

Här lever Cassie, som på sin 17-årsdag ska bli matchad med den kille hon ska dela sitt liv med. I en stor bankett i stadhuset får hon reda på vem hennes "match" är (och oj! vad jag stör mig på den översättningen. Matcha kan vi säga om att passa ihop, men bara match är för mig en idrottsterm. Kunde man inte översatt till "utvald" eller nåt?) - Xander. Men det har blivit något fel i informationen, för nästa dag ska hon se på ett fotografi av sin blivande man, men på datorskärmen visas bilden av en annan. Ky.
Samfundet gör inga misstag. Men Cassie blir ändå kär i Ky. Och det är här boken tyvärr börjar sacka, för när väl samhället och Cassies dilemma är beskrivna så tillförs inget mer. Cassie velar och har ångest för att hon är kär i någon annan än samfundet har bestämt, och om hon kan vara det så kan det ju tänkas att andra delar av samhället också är fel. Ungefär. Och det här ältandet fortsätter hon med boken igenom. Jag vill ha förändring! Jag vill inte bara läsa om ett otäckt totalstyrt samhälle utan någon som helst hopp om förbättring - de ytterst försiktiga upprorstankar Cassie har leder inte vidare till något. Samfundet vinner och jag blir deprimerad.

onsdag 25 april 2012

Allan Zongo - killen från rymden

Allan Zongo - killen från rymden av Henrik Einspor

Lättläst Hcg - rolig story med fina bilder. Jag gillar den här och sätter den gärna i händerna på både läsovilliga barn och såna som redan läser.
Allan Zongo är en tvättäkta rymdvarelse, och han har egenskaper från alla filmers rymdvarelser sammanslagna. Han kan lysa med lillfingret typ som E.T, och zappa folk med det. Han har minnesborttagning som killarna i Men in Black. Han kan förvandla sig till vad som helst i sin omgivning, typ en hund, eller huvudpersonens fröken, eller som i slutet på boken till Jesus på korset, trästaty, och skrämma slag på fröken. Det blir ganska roligt, speciellt om man känner till filmerna som nog en hel del barn gör.

Allan har kraschat med sitt rymdskepp utanför Max och hans familjs hus, och i stället för att larma myndigheter och bli hysteriska så låter de Allan bli som en i familjen och bo i Max rum (va?! ska jag bo med en alien? Ja, kalla honom Allan, det låter nästan likadant...). Alltså, bara tills pappa lagat hans rymdskepp (och så får man se en fantastisk bild där pappa ligger uppkrupen på rymdskeppet med skiftnyckeln i högsta hugg). Max tycker det är mindre kul att ha en alien som bror, han är nämligen rätt besvärlig att tas med visar det sig. Det är mindre kul för Max att exempelvis hitta någon slags mystiskt vapen bland böckerna i skolväskan när han sitter i klassrummet. Ett vapen som han inte lagt dit. Och som lyser rött, och bränns, och inte går att stänga av. Det leder till samtal med rektorn och det är ändå bara början på alla problem. Allan erbjuder sig tjänstvilligt någonstans i mitten på boken att zappa Ulla (fröken) men på något sätt känns inte det som någon toppenidé tycker Max.

Dagen efter

Dagen efter av Lionel Shriver

En bok som jag egentligen inte skulle läsa - vår bokcirkel väljer ut en av kanske fyra böcker och det här var inte den vi valde. Jag ville bara testläsa några sidor, och var fast innan jag ens läst färdigt första sidan. Det är någonting med Lionel Shriver som håller mig kvar, precis som när jag läste Vi måste prata om Kevin. Hon skriver om människor, vanliga människor, på ett sätt som får mig att tycka att "Ja! precis så där är det! så där brukar jag också tänka! Och tänk att det alltså finns andra som tänker så med!" Och det är inte de stora övergripande livsvisdomarna hon ger (eller, jo, kanske det också) utan de små iakttagelserna. Sånt som hur jobbiga vissa telefonsamtal kan vara att göra (Irina gruvar sig för att ringa upp Ramsey och bjuda honom på födelsedagsmiddag, för det egentligen är Lawrence som vill umgås med honom men Lawrence är bortrest och nu kanske hennes telefonsamtal kan missuppfattas för hon tror kanske att Ramsey är lite intresserad av henne...) och olika sätt att skjuta upp dem från den ena dagen till den andra (ja, det är nog för tidigt att ringa vid 9, och vid 13 är han nog upptagen och vid 22 är det nog försent, bäst att vänta tills i morgon). Eller hur man bäst ska ta upp ett känsligt samtalsämne. Hur Irina brukar göra och hur hon känner igen hur Lawrence brukar göra. Kanske inga bra exempel, men hela, hela boken är full av såna här vardagsdilemman och Jag Känner Igen Mig. Det får mig att känna mig som en av alla människor i världen, ungefär.
Samtidigt som jag ändå inte känner igen mig i det liv som huvudpersonerna lever och de val som de gör. Det är ett väldigt intressant upplägg av boken. Först får vi träffa Irina och Lawrence som lever i ett bra och trivsamt förhållande sedan ganska många år. De känner rätt ytligt Ramsey och Jude och brukar äta middag på Ramseys födelsedag som tradition. Det fortsätter de med även sedan Ramsey och Jude skilt sig, och alltså även det året när Lawrence är bortrest. Irina och Ramsey går själva ut och äter, och blir mer och mer attraherade av varandra, ända tills det viktiga ögonblicket inträffar, det som kan förändra Irinas liv, det ögonblicket när hon står nära honom och känner att de kommer att kyssas.
Resten av boken får vi i vartannat kapitel läsa om hur Irinas liv blir om hon kysser Ramsey, nämligen det livet när hon lämnar Lawrence och ger sig av med Ramsey, som är en känd och rik snooker-spelare. Men i de andra kapitlen har hon i stället inte kysst Ramsey och stannat kvar hos Lawrence. Det är två olika liv, men ändå med parallella händelser som Irina får uppleva helt olika. Man bara måste, måste läsa vidare för att se hur "Irina-kvar-hos-Lawrence" upplever det som "Irina-med-Ramsey" just varit med om. Det är smart gjort, och intressant. Och så är det då de där livsbetraktelserna Shriver gör, de som gör att man måste liksom läsa och smälta ett stycke i taget för det är så bra, så bra.
Det är inte lättläst, för det går inte att läsa snabbt och skumma förbi vissa partier. Allt måste läsas. Och avnjutas.

Stick iväg!

Stick iväg! av Sverre Henmo

En börja-läsa-bok i ”norsk” stil, dvs lite lagom utflippad och alla svängar tas ut. Stackars Jon ska gå hem från skolan ensam för första gången (han går väl i första klass ungefär) och när han går stigen genom skogen hoppar det fram en pojke med bar överkropp (det står inte om killen är stor eller så) som skriker ”Stick iväg! Här bor jag!”. Det blir väldigt jobbigt för Jon som ska gå hem varje dag och han går långa omvägar kring skogen. Så fort han ensam går där igen så hoppar den barbröstade rödhårige killen fram och skriker. Men till sist löser det sig – och det löser sig genom att Jon blir arg! Och skriker tillbaka! "Jag bor också här!" Jaha, vad bra, tycker den andre killen, då kan vi ju ha sällskap…. Ilska och skrik löser alla problem, eller?

Oksa Pollock - Det sista hoppet

Oksa Pollock - Det sista hoppet av Anne Plichota

Jag gillar inte den här. Den har blivit upphaussad och beskrivs som ”ett fenomen bland franska ungdomar” motsvarande Harry Potter. Och jag förstår inte vad det är som lockar de där franska ungdomarna. Det är en fånig bok av den arten jag avskyr mest. Det är den verkliga världen, London, där folk från en annan värld lever i hemlig exil, och dessa människor har vissa övernaturliga eller magiska egenskaper och de har också med sig följeslagare från den världen som inte är mänskliga. Dessa varelser heter sånt som ”lilltossen”, ”vederstyggen” och liknande trams. Jag kräks. Och så beskrivningen av den andra världen, Edefia, är så fullsprängd av konstiga termer på vanliga saker (typ så heter regeringen ”pompinjacken”) så det är svårt att fatta vad som beskrivs, och det är så onödigt. Oksa, huvudpersonen, upptäcker att hon är Edefias nästa blivande härskarinna. Det som hade kunnat vara roligt att läsa är hur hon gradvis upptäcker sina nya magiska egenskaper. Men det sker så hastigt och slarvigt så jag hänger inte ens med på vad som händer och hur hon styr det och vad det är för egenskaper hon har, för helt plötsligt en kväll så kan hon göra alltihop. Typ få saker att lyfta sig, lyfta sig själv, kasta eldbollar, få personer att göra som hon vill. Oklart vad och varför. Och så är det miljoner namn att hålla reda på, alla konstruerade och främmande. Jag begriper alltså inte vilken unge som skulle kunna ta sig igenom det här. Och alla över 15 måtte tycka det är hysteriskt fånigt och tramsigt. Jag slutade efter en tredjedel av boken för jag var inte det minsta sugen på att veta hur det gick.

Jag är Love

Jag är Love av Mårten Melin

Fristående fortsättning på Förvandlad och väl egentligen samma story en gång till - men det spelar ingen roll för jag gillar den i alla fall. Lite grann har det blivit så att står det bara Mårten Melin på boken så gillar jag den - innan jag ens har läst den. Jag säger till barnen att de inte ska döma boken efter framsidan, fast sen gör jag likadant. Fast tvärtom, liksom.
I vilket fall som helst har vi även här en tonårskille som har problem i vardagen för han är inte som andra, och hux flux får han reda på att nu måste han gå på en annan skola för att han är så annorlunda och kommer över en natt till Skogsbingelskolan mitt i ingenstans. Precis som Måns i Förvandlad förstår han snart att alla elever på skolan har egna ”krafter” och är speciella, men på olika sätt, och precis som för Måns är det ingen som vill tala om någonting för honom, bara antyda att alla andra vet, liksom. Det blir lite störigt. En del av eleverna känner man igen - Adam, vampyren, till exempel. Måns är också med (och Love som har allergi för katter börjar nysa så fort han kommer i närheten).
Loves egenhet är att han har stark ”kärlekskraft” (hans pappa är Amor) – alla blir kära i honom och det blir rena upploppsscenerna ibland. När jag bokpratade om den här boken var det faktiskt många killar som räckte upp handen och ville ha den. Vet inte om det var den här kärlekskraften som intresserade?
Och roligt är att Lucia från Jävla Lucia dyker upp, eftersom Love lär känna Hella, Lucias lillasyster. Lucias och Hellas kända pappa visar sig minsann ha haft en hel del affärer ihop med Loves pappa. Minsann!

måndag 23 april 2012

Tror du på ufon?


En lättläst Hcg-bok. Jag tycker det kommer en hel del lättlästa Hcg-böcker just nu, och det behövs. Läsovilliga barn i 10-11-årsåldern blir inte mer sugna på att läsa om de bara erbjuds barnsliga böcker. Den här har också lite "serietidningsaktiga" illustrationer vilket brukar locka de där som helst vill läsa Bellmanböcker. (fast den ene killen på bilderna ser ut att vara i 43-årsåldern i stället för sisådär 10-11 vilket han ju bör vara)
Jag gillar storyn – de två killarna Oskar och Emil ska sova ensamma i en husvagn som står i Oskars trädgård. De har spelat datorspel om ufon och precis innan de ska somna pratar de om ufon också. Mitt i natten väcks de av ett ljussken och att husvagnen skakar – ett ufo landar! Rymdvarelser (som ser ut som flygande potatisar, en arm - inga ben) flyger ut. De tar Emil! Oskar ser honom sväva upp mot rymdskeppet med de gula gubbarna. Men han har inga ögon! De har blåst ut Emils hjärna! Sånt gör rymdvarelser! Läskigt! Fast sen vaknar Oskar och det är en dröm. Eller…..? (och det är det som är lite kul) För Emil är inte kvar i sängen. Även om han sen faktiskt står utanför husvagnen, endast iförd kalsonger (för det var varmt…säger han...), hur kan man veta säkert att det faktiskt fortfarande är den riktiga Emil? Hans hjärna har kanske blivit utbytt? Gräset är fortfarande tillplattat där rymdskeppet landade. Fast de spelade ju badminton där tidigare idag. Brukar verkligen Emils ögon vara så där svarta??

Kaspar - en kunglig katt


En bra och spännande äventyrsbok med bra slut. Sidorna är liksom blanka och ganska tjocka vilket gör att det går snabbt att läsa den. Huvudpersonerna överlever Titanics undergång, vilket ju tydligt och klart framgår av framsidans bild. Barnen jag bokpratat för säger direkt "Titanic! Åh, Titanic! Jag älskar Titanic! Den måste jag läsa!" Hur nu en katastrof för 100 år sen kan bli "inne" så har den i alla fall blivit det bland ungarna. Men omslaget är lite av en spoiler, för huvudpersonen, och katten, listar sig inte med på Titanic förrän långt in i boken, i andra halvan. Miljön i första halvan är London 1912, och väldigt fascinerande (de fina färgbilderna hjälper fantasin). Man blir sugen på att åka till hotell Savoy och titta. Tänk att folk tog in och bodde där flera månader i sträck, med alla måltider på den fina restaurangen. Vad det måste ha kostat!
Jag tycker om att läsa om vänskapen mellan den 14-årige Johnny (piccolo på Savoy där han även bor i tjänstefolkets våning högst uppe på vinden) och grevinnan Kandinsky som liksom bara intar hotellet med all sin packning och sin vackra, vackra katt Kaspar. Det är en mycket högfärdig katt som vet precis hur fin han är. När Johnny gullat med honom några dagar, gått ut på promenad i parken med honom och allmänt varit Kaspars sällskapsdam (eller herre) så får han tillåtelse att klappa honom lite under hakan med ett finger. Vilken ynnest! Synd bara att vänskapen med grevinnan ska få ett så abrupt slut.


Warhorse

Warhorse av Michael Morpurgo

Om en hästs vedermödor i första världskriget. Fantastiskt nog överlever hästen kulsprutor och svält, tungt slit med att dra kanonvagnar, elände, lera, mer elände, hjärtesorg och faktiskt ännu mer elände innan han mirakulöst nog återförenas med sin unge husse som man lärde känna i bokens början.
Fascinerande är att läsa om första världskrigets miljö, på väldigt nära håll och så kaotiskt och överjävligt som det var. Och helt otroligt är det att det faktiskt i början på kriget fanns kavalleri, som gick till anfall mot kulsprutor.

Jag kan inte bli klok på om den här boken skrevs efter filmen gjordes eller om filmen är baserad på boken. Den är nämligen väldigt filmisk – man kan se varenda scen framför sig. Det är också amerikanskt (fast författaren är engelsk) övertydligt när det ska vara sorgliga partier med fiolmusik och publiken ska gråta. Utsvulten chockad sårad häst strövar genom ingenmansland på västfronten exempelvis. Till livet räddad häst drabbas av stelkramp och är nära döden. Mirakulöst återfunnen häst återfinner Albert och de rider in i solnedgången till sin hemby i slutet på boken. Tårar. Fantastisk överlevare till häst nära att säljas till slakt vid krigsslut fast han varit så duktig. Fast räddas av god morfar som köper honom för att sedan skänka honom till snälla hussen från bokens början, för att det hade hans barnbarn Emelie velat. Hon som dog av sorg när snälla hästen togs ifrån henne i mitten av boken för att bli kanondragare och eländigt behandlad.

Well – det är mycket om krigets fasor och bra beskrivet om hur meningslöst första världskriget var, hur många som dog för att erövra några meter lerig mark. Det är mystiskt nog hästen själv som berättar, och han kan fantastiskt mycket om människornas värld och vanor för att vara häst, han.

torsdag 19 april 2012

Den stora jakten

Den stora jakten av Jan Kjaer

Utspelar sig i en lite fantasy-aktig miljö. Fast det är mer åt Vargbröder-hållet, med en by som försörjer sig på att jaga och med en schaman som kan se in i ens hjärta vilken slags jägare man ska bli. Det blir en totalt annan miljö när killarna från byn går några km till den närliggande staden för att jobba i slottsköket  - här blir det mer medeltidskänsla med vallgrav, stadsvakt och kungens armé. Varför går två tonårskillar från en by med jägare iväg för att arbeta i ett slottskök? Finns det inte jobb till dem i byn? För de behöver väl inte jobba i slottet för att lära sig fint sätt, eller? Det känns som att de går iväg för att jobba där bara för att den här bokens story ska gå ihop, nämligen det att de på vägen till slottet brukar stanna och prata med en fånge i fängelsehålorna. Luka tror att han egentligen är en trevlig kille som hamnat lite snett i livet.

”Kallet” kallas den ceremoni när schamanen ser in de 14-åriga pojkarnas hjärta för att se vad de ska bli för slags jägare. (Vad de 14-åriga flickornas hjärtan säger är det ingen som bryr sig om, verkar det. Jaga ska de inte göra.)
Luka ska inte bli någon av de vanliga jägarsorterna, pälsdjursjägare eller så. Han ska bli människojägare, säger schamanen. Och schamanen har aldrig fel. Människojägare – det är inga beundrade typer i byn. Det är såna man skäms för. Så Luka flyr – till stan. Och i stan är det fullt uppror för den där fången som Luka blivit kompis med och som skulle hängas idag – han har flytt. Och Luka är ju människojägare nu, för schamaner har aldrig fel. Så det är bara till att ge sig ut och jaga den där fången, fast han verkade så snäll.

 Precis som i böckerna om Taynikma så låter Kjaer ibland bilderna föra berättelsen framåt. Här är det dock mycket mindre bilder och mer text, och faktiskt också en och annan faktaruta om ”människojakt”, dvs hur man följer ett spår.