måndag 30 september 2013

Bokhataren

Detta är en mycket lättläst och kort (40 s) ungdomsbok som jag skulle vilja sätta i händerna på alla dem som är som Olle, huvudpersonen i boken: de som hatar att läsa böcker för det är så jobbigt. Jobbigt att bläddra, jobbigt att förstå, jobbigt överhuvudtaget. Film är så mycket lättare, för då måste man bara hålla ögonen öppna, tycker Olle. Det enda han orkar läsa någonsin är bruksanvisningar, om han verkligen måste.

Jag vill inte ge dem boken för att de ska bli mer sugna på att läsa andra böcker, för det är liksom inte det som händer Olle i boken. Men jag tror att detta är en bok som de faktiskt orkar ta sig igenom (trots att det inte är en bruksanvisning) eftersom jag tror att de blir lika glatt överraskade som Olle blir över att svärord används som ett smart sätt att lära sig använda ordklasser. Olle får nämligen en ny lärare som lär sina elever att substantiv är sådana ord man kan sätta jävel efteråt (ex lärarjävel), adjektiv sådana man kan sätta jävligt framför (jävligt blåst) och verb är de man kan sätta som fan efter (springa som fan). Och när den eventuelle läsaren hämtat sig från detta och läst alla svordomar och ordklassbestämmelser de medför så är boken liksom igång och man har lärt känna Olle. Han gillar att köra skoter. Han har en kompis. Han blir kär. Och så är boken hastigt och lustigt slut och man (alltså den presumtive bokhataren) har faktiskt läst en hel bok.

Det där sättet att definiera ordklasser har jag hört förr. Kommer det inte ursprungligen från någon revy eller så? HasseåTage?? I vilket fall som helst är det kul att det används i pedagogiska sammanhang. Ändå kan jag tycka att det blir för lite Olle och för mycket svärords-ordklassande i den här boken. Visst, det är kul - men det blir lite tjatigt. Jag läste boken för någon vecka sedan, och nu när jag skriver inlägget så fick jag bläddra i boken för att komma ihåg vad huvudpersonen hette och vad han gjorde, för det enda jag mindes som fan (verb) var just lärarjäveln (substantiv), och det jävligt roliga (adjektiv) sättet att bestämma ordklasser. För mig räcker inte det. Men för målgruppen? Jo, det blir  nog bra.

Titel: Bokhataren
Författare: Christina Wahldén
Utg år: 2013
Förlag: Nypon förlag
Köp den till exempel här eller här
För vem? 12 - 15 år

torsdag 26 september 2013

Tusen tips till en fegis

Vilken alldeles underbar miljö Eva Susso har placerat "Rika Rolf" i! Han bor i ett stort fint hus mitt i centrala Paris. Det är tjänstefolk, smidesbalkonger, fisförnäma äldre damer, trerätters söndagslunch med inbjudna släktingar varje söndag, ett privat bibliotek med många våningar böcker, släktporträtt på väggarna, hundpromenader till Pont Neuf och kvällsutsikt mot Eiffeltornet. Rolf har kristallkrona i sovrummet, eget badrum samt verkar för det mesta gå klädd i kostym (även hemma, alltså). På kvällen när Rolfs pappa Gaston har lite kvalitetstid med sina barn framför brasan så frågar han dem (efter att ha läxat upp dem lite för att de inte uppförde sig nöjaktigt under söndagslunchen) om det är något särskilt de behöver. Rolfs syster tycker hon behöver en ny dator, för den gamla börjar bli ful och tråkig. Pengar saknas förstås inte och det är klart att dottern ska ha en ny dator, tycker pappa. Rolf säger att det enda han behöver är mod. Intressant, tycker pappa Gaston, men mod kan inte köpas för pengar. Nähä, säger Rolf, då är det inget jag behöver.

Och det är precis det här boken handlar om - det där som inte kan köpas för pengar. Även om Rolf har det väldigt bra materiellt sett så har han ganska många problem ändå. Skolan går inget vidare. Han är usel i matematik och idrott, och har väl inte så många kompisar, faktiskt. Han blir retad av Hugo (som briljerar i både matte och idrott och dessutom är otroligt beundrad av alla tjejer i klassen) och sitter mest och drömmer sig bort på lektionerna. Han drömmer om att få vara modig. En superhjälte! För då skulle han kunna visa Ofelia att han inte är så feg som hon verkar tro. Ofelia är den söta flickan som Rolf älskar att sitta och titta efter genom fönstret. Hon brukar hjälpa sin pappa i grönsaksaffären som ligger i kvarteret bredvid Rolfs hus. Men han vågar inte prata med henne:

"Jag är jättefeg, tänker Rolf. När jag ska prata med Ofelia börjar benen skaka. Hur jag än försöker kommer orden inte ut. Mina pratbubblor är tomma och det är väldigt pinsamt."


Bild från boken - söndagslunch
Jag tycker väldigt mycket om den här boken. Miljön, som sagt, men också Rolf själv. Han avskyr tråkiga släktmiddagar, är klumpig och tappar ofta skeden i soppan så att det skvätter på någon släktings fina kläder, drar sig gärna undan en stund och stänger in sig i sitt eget badrum där han har fullt med serietidningar och böcker, och en kikare som står uppställd framför fönstret. Jag gillar också storyn - det här med att bli så pass modig så att han åtminstone vågar prata med Ofelia. Och illustrationerna gillar jag också. Och mormor Clara, henne glömde jag! Mycket passande, för hon glömmer nämligen också allting. Var hon bor, vem Rolf är, vem hon själv är... Utom när hon spelar poker, för då är hon skärpt och minns allting.

Hoppas verkligen det kommer fler böcker om "Rika Rolf".

Titel: Tusen tips till en fegis
Serie: Rika Rolf
Författare: Eva Susso
Illustratör: Benjamin Chaud
Utg år: 2013
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? 7 - 12 år

onsdag 25 september 2013

Ulrike och kriget

Allra först ett pinsamt erkännande: Det här är en gammal bok, som finns på alla bibliotek, och på alla skolor i gruppuppsättningar och tummade exemplar. Det här är en sån där bok som man alltid plockar fram när barn eller vuxna vill ha bra böcker om andra världskriget - "och så Ulrike och kriget, förstås, den är ju fortfarande så bra...". Den här boken hör så självklart till skolbibliotekariens kanon att det nästan är en av de obligatoriska förkunskaperna inför bibliotekarieutbildningen: att ha läst Ulrike och kriget. Klart jag hade läst den. För länge sen.

Trodde jag.

Nu skulle jag läsa om den som högläsning för mina barn som kunde behöva en bok att fundera lite mer än vanligt över, tänkte jag. När jag läst ett tag så insåg jag det pinsamma: nä, jag hade ju inte alls läst den här boken. Många böcker om andra världskriget, men inte den här.

Och oj, vad jag tyckte om den. Den hör hemma i skolbibliotekariens kanon, som gruppuppsättning i skolor och på alla bibliotek. Den borde läsas av alla, faktiskt.

Ulrike bor i München med sin mamma, pappa och två bröder. När hon är tolv år får hon en tredje lillebror - på samma dag som andra världskriget börjar. Ulrike välkomnar kriget. För henne är Führern närmast en superhjälte. Han har räddat Tyskland ur fattigdomen efter världskriget, han är den som ska ge Tyskland den ljusa framtid de har gjort sig förtjänta av och behöver. Nu ska resten av världens länder och ledare inse hur dumma de har varit mot tyskarna, och få sitt straff. För Ulrike är allt detta så självklart - hon har fått lära sig det i skolan, och på mötena med Hitlerjugend (BDM) och hon tycker det är spännande med detta krig som givetvis ska sluta med att Tyskland segrar över alla.
Hon är fullständigt övertygad om segern även efter det att kriget vänt och nederlagen för Tyskland börjar komma. Führern har säkert en plan, tänker hon, snart ska han slå till och krossa allt motstånd. Till och med när hon tillsammans med familjen och grannarna sitter flera dygn i skyddsrummet under bombanfall som aldrig upphör och som lägger München i ruiner - till och med då är hon fortfarande  övertygad om att Tyskland och Führern ska segra. För hur skulle det någonsin kunna vara annorlunda? Hur skulle Gud kunna tillåta de där andra - de onda engelsmännen och amerikanarna - att vinna, de som flyger bombplanen och faktiskt har ihjäl människor?

Och oj, vilka följddiskussioner vi hade därhemma i soffan. Det var om kriget, om olika slag, om ryska revolutionen (Ulrike talar hela tiden om "bolsjevikerna" och så fick det redas ut), om kölden i Ryssland, om bombmattor, om kalla kriget, om Öst- och Västtyskland och om muren, om hur Ulrike anger "fosterlandsförrädare" och inte själv förstår att dessa hamnar i koncentrationsläger, om koncentrationsläger. Och om en hel massa andra saker som inte har med krig att göra, men som förekommer i handlingen ("mamma, vad är egentligen ett 'missfall'?").

Det. Är. Så. Bra.

Och så det nästan otroligaste av allt: Vibeke Olsson skrev den här boken 1975, när hon bara var 15 år. 15 år! Att kunna skriva så bra när man bara är 15! Men så är hon också en av mina favoritförfattare (redan innan jag faktiskt läste Ulrike och kriget).

Har du inte läst den här boken än - gör det! Den finns, som sagt, överallt.

Titel: Ulrike och kriget
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 1975
Köp den till exempel här eller här

måndag 23 september 2013

Nobelprisspekulationer à la Carolina

(Plats: Skolbiblioteket, en dag i mitten på oktober)

H i städpersonalen: (sticker in huvudet genom dörren) Mojan! Har ni några böcker av honom, då?

Bibliotekarien: (känner igen situationen från förra året, och året innan det och året innan det också, muttrar inom sig över att hon återigen missat tillkännagivandet av vem som vunnit Nobelpriset i litteratur): Mojan? Aldrig hört talas om. (kollar i katalogen) Jo, det finns visst en bok av honom på huvudbiblioteket men den....blev just utlånad.

(Febril sökning på nätet efter mer information. Snabbt tillkommen skyltning av "Årets nobelpristagare", med bilder och info, men utan böcker.)

Det är höst, och det är dags för nobelprisspekulationer. Och som man förstår efter inledningen ovan så brukar mina spekulationer mest röra sig kring ifall jag ska känna till nobelpristagaren överhuvudtaget. Jag jobbar med böcker, jag bloggar om böcker, jag tillhör definitivt den litterära värld som håller andan ett litet tag den där oktoberdagen när nobelpristagaren ska tillkännages. Men min del av den litterära världen är inte direkt späckad med nobelpristagare. De utses liksom aldrig bland författarna till fantasy, eller ungdomsböcker, eller barnböcker, eller deckare eller romance eller feel-good eller något av det där som jag läser mest. Alltså har jag ingen koll på vem som skulle kunna vinna.

Ändå tycker jag mycket om att läsa andras nobelprisspekulationer. (det ökar lite grann möjligheterna för att jag åtminstone ska ha hört namnet på pristagaren…) Linda på bloggen ”enligt O” till exempel. Hon har kollat på Ladbrokeslista över troliga vinnare, och hon känner till och har läst många på listan. Jag blir så imponerad! Fast vi har nog helt olika läsvanor, tror jag. Borde jag ha bättre koll?

Från ”enligt O” och Ladbrokes surfar jag vidare i min egen variant på nobelprisspekulation för att ta reda på mer om det där priset. Det är ju så hemligt, allting. Ingen får veta vilka som nominerats – inte förrän om 50 år! Jag hittar Peter Englunds blogg ”Att vara ständig” och läser där bland annat att även en ständig sekreterare i svenska akademin kan ha mardrömmar där han borde vara på plats för tillkännagivandet av årets nobelpristagare om en halvtimme, men inte ens kan hitta sina byxor. Tänk vilka intressanta bloggar man kan hitta ibland! Han skriver också att de (akademin på de arton stolarna, alltså) nu är nere på den ”korta listan”. De läser och väljer nu bland de slutliga fem som är nominerade till litteraturpriset.

Japp. Har läst.
Undras om dessa fem namn är med på Ladbrokes lista? Jag kollar själv in listan och hittar Haruki Murakami allra överst. Faktiskt har jag otroligt nog läst en hel massa böcker av Murakami – vilket nog omöjliggör honom som vinnare. Kollar neråt i listan och känner igen ett namn här och ett namn där (ja, jag HAR läst Oates)…och allra längst ner finns faktiskt Jan Guillou med.


Men. Man kan ju undra varför jag håller på med mina blinda nobelprisspekulationer, om jag nu ändå inte känner till något utanför min egen lilla värld av fantasy och det där? Jo, så här är det. Jag har en annan sida också. Jag är litteraturvetare i botten, och jag tycker mycket om att läsa klassiker. Min favoritförfattare över alla andra är Selma Lagerlöf – och hon vann Nobelpriset 1909. Många av mina största läsupplevelser är böcker av nobelpristagare: Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez, Blindheten av José Saramago, Huset Buddenbrook av Thomas Mann, Mannen utan öde av Imre Kertész, dikter av Pär Lagerkvist, böckerna om Kristin Lavransdatter av Sigrid Undset…
Jag tänker helt enkelt att de som kommer att bli framtidens klassiker säkert kan finnas bland nutida nobelpristagare, och jag tycker om att upptäcka nya favoritförfattare. Jag är okunnig om vem som skulle kunna vinna – men jag försöker alltid läsa någon bok av årets nobelpristagare, för tänk om det faktiskt är en ny Selma Lagerlöf?

lördag 21 september 2013

A Memory of Light

Det känns så himla konstigt. Jag har stigit ut ur Randland. Det är slut. Slutfighten är över. Fjorton tjocka böcker, varav jag läste hälften för andra gången, är genomlästa. A Memory of Light låg i bokhyllan ett par veckor längre än jag hade tänkt mig, men faktiskt var det så att jag redan innan jag började läsa den fruktade den Separationsångest Multi Grande som troligen skulle uppstå när jag hade läst ut den. Ingen Rand? Ingen Mat? Ingen Perrin? Ha tid över att läsa andra böcker???

Nu är jag alltså där. Och här kommer sista inlägget om Wheel of Time. Och be warned - det är som vanligt TOTALT FULLSMOCKAT MED SPOILERS.

Jag trodde det aldrig, men alla trådar knyts ihop. Jag får veta allt jag ville veta. Jag är nöjd. Men sista boken i serien var definitivt inte den jag gillade mest, även om jag fick många svar på frågor. För i sista boken slåss dom. Hela tiden. Sida upp och sidan ner är det slagsmål, stora slag, mindre slag, oschysst fight, lik i högar, dueller, totalt utplånande med hjälp av kraften, dödande, slagfält fulla med hästar, fulla med kanoner (eller, ok, "drakar"), fulla med trollocker, fulla med lansar, pilbågar, svärd, stenar som kastas, knutna nävar som dunkas i marken, blod, inälvor, krig krig krig krig krig.....

Men det är väl klart. Den sista boken handlar om The Last Battle så det går liksom inte att undvika. Det är bara det att jag för det mesta brukar skumma igenom beskrivningar av strider i den här och andra böcker så jag är utless på allt stridande redan på sidan 150 eller så. Jag skummar och skummar - men måste allt som oftast hejda mig, backa och läsa om eftersom det mitt i allt krigande kommer något avslöjande, något avslut på någon subplot från tidigare i bokserien eller något annat som jag inte vill missa. Det finns ju mitt i allt blödande och stridande ett par enorma höjdpunkter i den här sista boken. Och också störande ting.

Det bästa av allt, möjligen faktiskt en av de bästa scenerna i hela Wheel of Time, kommer ett par hundra sidor in i boken. Mat har återvänt till Tuon, avvärjt ett mordförsök på henne samt tillbringat natten med henne ute i palatsträdgården. (jamen bara det...) Då kommer Rand släntrande, utan livvakter, följe eller ens fina kläder. Han vill greja det här med världsfreden som ska komma efter The Last Battle, och testar nu metoden prata-snällt-direkt-med-kejsarinnan-utan-att-framföra-mörka-hot. När Tuon är upptagen med något annat så utspelas följande konversation mellan Mat och Rand, som inte har mött varandra på något år eller så:
"What did you do to your hand, by the way?"
"What did you do to your eye?"
"A little accident with a corkscrew and thirteen angry innkeepers. The hand?"
"Lost capturing one of the Forsaken."
"Capturing?" Mat said. "You're growing soft."
Rand snorted. "Tell me you've done better."
"I killed a gholam,", Mat said.
"I freed Illian from Sammael."
"I married the Empress of the Seanchan."
"Mat", Rand said, "are you really trying to get into a bragging Contest with the Dragon Reborn?" He paused for a moment. "Besides, I cleansed saidin. I win."

Ja, och så fortsätter de så där ett tag. Sammanfattning av tretton böckers highlights i en enda skryttävling - I like so much.

Det som varierar krigsscenerna är då allt det där andra. Vi har till exempel Perrin, som ska ha ihjäl Slayer. Det kan han tydligen inte få ha redan i början på boken, för då blir det lite rumphugget vad gäller honom. Så han jagar och jagar och jagar och jagar denne Slayer, misslyckas lite ett tag, ligger och sover sig igenom The Last Battle, jagar lite till och slår sedan sin Mighty Hammer i huvudet på honom så att han dör. Mer spännande grejer har jag läst. Och när vi är inne på ospänning: Gawyn. Han är så totalt misslyckad. Han bara står vid sidan av allting och gör det han är bäst på - ingenting. När han väl bestämmer sig för att "nu, nu ska jag minsann göra något!", tja, då går han och dör. Det gör däremot inte Lan. Lan är osårbar. Lan klarar att rida i främsta ledet och slåss mest i alla slag och alla fighter och alla dueller, och ändå överleva. Chuck Norris, släng dig i väggen. Men det finns faktiskt de som dör i boken. (det hade väl varit märkligt annars) Gawyn (som sagt) givetvis. Undrar egentligen bara hur han lyckades hålla sig vid liv till bok 14? Egwene - vilket får mig att tycka att det var ett himla onödigt tragglande av alla dessa intriger som skulle till för att hon skulle bli Amyrlintronad. Och så hann hon bara vara det några få månader? Bela!! Hur kunde detta ske? Hon var ju Den Odödliga Hästen?? Och så en hel del andra, men inte fullt så tunga namn.

Rand och Den Svarte har sin egen uppgörelse som mest verkar bestå i filmvisning för varandra. Och de har bägge upptäckt CAPS LOCK-TANGENTEN NÄR DE TALAR. (why??)
Demandred... jamen jag trodde han gömde sig någon annanstans än på andra sidan jordklotet? I Murandy, eller Svarta tornet eller nåt. Och så står han bara på slagfältet och gapar efter Rand, likt en taskig Rocky-kopia minus det sönderslagna ansiktet. Kanske bara bra att han inte dök upp förrän i bok 14.
Pevara och Androl - ett kärlekspar som är roligare att läsa om än Gawyn och Egwene.

Jag har faktiskt inte så stor separationsångest som jag hade förväntat mig. Än. Krigandet tröttade ut mig, och det var rätt skönt att få stänga boken, faktiskt. Men jag hade velat läsa mer om Mat och Tuon och deras äktenskapliga samvaro i Seanchanland. Vem har ihjäl vem först? Deras barn och uppfostrandet av dem - kan man ana några konflikter här, kanske?

Titel: A Memory of Light
Serie: Wheel of Time, bok 14
Författare Robert Jordan och Brandon Sanderson
Köp den till exempel här eller här

torsdag 19 september 2013

Lex bok

Den här boken hade jag sett fram emot, och direkt när den (tillsammans med en t-shirt!) trillade in i brevlådan i måndags började jag läsa. Egentligen hade jag inte tid med den just då (jag var mycket djupt inne i den episka slutfighten i Wheel of Time) men skulle bara läsa de första sidorna för att "se hur den verkade...". Fastnade direkt och sträckläste hela boken. Den var värd att vänta på! Det finns en hel del saker i den jag bara jublar över, men också en hel del som jag stör mig på. Efter lite funderande har jag kommit fram till att det nog är meningen att jag SKA störa mig på dem, och att det liksom har med Lex egen process att hitta sig själv att göra. Kanske.

Lex går sista terminen på gymnasiet men vägrar definitivt att dras med i betygshetsen eller att oroa sig för framtiden. Det gör alla andra så bra, och hela Lex sätt att vara är enligt henne själv en slags protest mot all prestationsångest. Hon vill inte tvingas vara kreativ. Hon vill inte tvingas "tänka entreprenöriellt", "ha en drivkraft" och "bli bättre på att ta egna initiativ". Så här säger hon till bäste (och ende) vännen Jonatan precis i början på boken:

"Det är i alla fall idiotiskt att försöka kräkas fram idéer, bara för att alla säger att det är 'entreprenörskap' som är framtiden. Dessutom finns det alltid en massa människor som är bättre än en själv, så risken är ganska stor att man kommer att misslyckas. Och det fattar du väl hur jävligt det kommer att kännas. Lägg ner allting redan nu så slipper du depressioner och självmordsförsök och en massa patetiska skaparkriser."

Så i stället för att vara kreativ och entreprenör och allt det där så ägnar hon fritiden åt sin favoritsysselsättning: att ligga på sin säng, lyssna på musik, röka och så hänge sig åt mycket detaljerade dagdrömmar. Det är hela historier hon tänker ihop. Bakgrunder, personer, långa handlingar - och jag tänker att om det är någon som är kreativ så verkar det vara just Lex med sin enorma fantasi. Hoppas hon använder sig av det här, tänker jag, så att fler personer kan få njuta av alla hennes idéer. Och visst - så småningom gör hon just det, genom att starta en egen blogg.

Men först ska Bruno komma. Jag fullständigt älskar skildringen av hur Bruno, mammas nya kille, flyttar in i Lex och mammas förut så lyckliga tvåsamhet. Lex och mamma älskar att laga komplicerade maträtter, kolla på film, umgås, prata...och så dundrar Bruno in. Han är kass på att laga mat, plockar aldrig upp efter sig (könshår i duschen och tops med gult kladd på kvarlämnade på handfatet), har ingen ordentlig inkomst eftersom han försöker försörja sig på att skriva ungdomsromaner (som ingen ungdom under 30 bryr sig om det minsta). Lex är så giftig och elak och så väldigt, väldigt underhållande att läsa när hon beklagar sig över Bruno. Bruno har ett stort behov av att Lära Känna Ungdomarna Av Idag (som ren research, liksom, eftersom han ju trots allt är ungdomsboksförfattare). Lex matar honom med tårdrypande historier om sig själv och sitt liv och hoppas att han ska vara dum nog att använda sig av det som Stor Inspiration till att Skriva Bok - för i så fall ska hon använda det mot honom. Hon startar bloggen Själens sår, där hon låter en fiktiv person (Maya) återge samma tårdrypande historier som hon berättat för Bruno, utbroderade med floskelrika visdomar om livet. När hon väl satt igång med skrivandet så bara väller formuleringarna och texterna ur henne. Hon blir nästan som besatt av sin Maya-blogg och skriver och skriver eller funderar på formuleringar Maya skulle kunna använda sig av ("...som en laserstråle rakt i mitt sargade hjärta" eller "Vi måste sluta ljuga. Om jag bara ville våga. Men vi simmar vilse bland lögnerna. Jag flyr ner i avgrunden en stund, flyter iväg med floden. Dyker kanske upp igen, någon annanstans, med det glasklara.") Och det märkliga sker att "Själens sår" på kort tid blir en oerhört framgångsrik och omtalad blogg, och inbjudningarna väller in till precis det livet som Lex alltid häcklat: releasepartyn, kändisfester, klubbpremiärer. Framgången beror just på att Lex har en drivkraft, tar egna initiativ, är kreativ och har entreprenörstänk...

Det är den där Maya jag stör mig på. Hon finns inte ens, men allt det tårdrypande och livsfilosofiska ger mig rysningar över hela kroppen. Och folk läser! Och bloggen blir framgångsrik! Ryyyysss.....Maya, skapandet av henne och hennes "visdomar" och hennes blogg tar över lite för mycket ett tag i Lex bok. Jag vill ha mer av Lex och hennes elaka kommentarer, men Maya står i vägen. Men efterhand förstår jag att det måste vara så.

Jag märker att det är svårt att skriva om den här boken utan att flyta ut alldeles för mycket. Jag får inte ens plats att skriva om Lex oerhört intressanta förhållande till sin pappa som sitter i fängelse. Eller om Jonatan. Eller om Jonatans syster och pappa. Eller om Lex förhållande till sin mamma. Allt det där är viktigt och bra och gör tillsammans med Maya-bloggandet detta till en mycket, mycket bra bok.

Men åh! nu fick jag ju inte med det här, som bara MÅSTE med: jag ÄLSKAR språket! Hur kan Kadefors skriva så att det låter precis som när de där jag har omkring mig hela dagarna på jobbet, Ungdomarna, pratar? Hon kan det. Hon är precis det som Bruno inte är: en bra ungdomsboksförfattare.

Tack Lilla Piratförlaget för rec.ex!

Titel: Lex bok
Författare: Sara Kadefors
Utg år: 2013
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? 14 och uppåt

tisdag 17 september 2013

Det osynliga godiset

Det här är humor i Familjen Monstersson-anda. (som jag älskar - se här vad jag har skrivit om en av dem) Böckerna om Familjen Monstersson är börja läsa-böcker. När barnen sedan har blivit duktigare på att läsa och vill ha tjockare böcker - ja då kan man sätta Det osynliga godiset i händerna på dem. Och fler böcker om Villa Månskugga - för det verkar som att det ska bli en serie? Då blir jag glad, för det här är rolig läsning och lättlästa knasroliga kapitelböcker för barnen som precis fått flyt i läsningen behövs alltid.
(och sen, när de vill ha ännu lite tjockare och svårare böcker, så kan de fortsätta med böckerna om Stickan av Guy Bass, eller Korpmysterierna av Sedgwick, eller Hemligheten på Crampton Rock-böckerna av Mould, eller böckerna om Familjen Skum av Umansky...)

I villa Månskugga bor alltså familjen Skrämsson. Läskiga är de inte, utan det tillhör liksom de trygga kvällsrutinerna att säga godnatt till farbror Knota som bor i farfarsklockan (han trivs bättre där än i den gamla tråkiga mossen han bodde i ensam i tusentals år) och kolla så att krokodilen i badkaret har det bra. Även om tvillingarna Aron och Nora faktiskt tycker att Blå Frun i gästrummet är rätt läskig så gillar i alla fall farmor att småprata med henne om kvällarna innan hon går till sängs. Och trots spöken och annat så uppskattar den här familjen precis som alla andra familjer att pappa Skrämsson svänger ihop något chokladkakegott att äta "till kvällsmyset". Men ibland räcker inte kakor att stilla sötsuget. Ibland bara måste man ha godis. (och ja, just här tycker jag att boken är väldigt realistisk, faktiskt) Och det brukar vara så att när farmor kommer på besök så har hon alltid väldiga mängder godis med sig. (himla trevlig farmor, det där. Sån ska jag bli.)

Så även denna gång. När farmor anländer (på en flygande matta) så har hon med sig en gigantisk säck "Makaber-mums". Alla äter tills de får ont i magen (nja, inte Hedvig, hon är duktig nog att sluta i tid, hon). Pappa Skrämsson känner att han nog kommer att äta sig fördärvad på det där godiset om inte mamma Skrämsson (som är uppfinnare, för övrigt) tar hand om godiset. Det gör hon. Hon gör det osynligt. Och det är nu problemen börjar. Tur att familjen Skrämsson har Hedvig, som är så förträffligt klok och förståndig.

Man kunde kanske tänka sig att man blev godissugen av att läsa den här boken - men nä. Makaber-mums är av typen chokladdoppade skalbaggar och muslortslakrits. Jag fortsätter min strikta diet på ostbågar och vanlig lakrits, men ser gärna att det kommer fler böcker om familjen Skrämsson.

Titel: Det osynliga godiset
Serie: Villa Månskugga
Författare och illustratör: Amanda Hellberg
Utg år: 2013
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? 7-10 år

måndag 16 september 2013

Insurgent

Jag önskade när jag läste Divergent (här kan du läsa vad jag skrev då) att jag fick veta mer om själva samhället i Insurgent, mer om de olika falangerna och mer om de falanglösa, och framförallt mycket mer om hur det kunde utvecklas till att bli så här. Hur kunde någon komma på den konstiga idén att dela in folk efter fem personlighetstyper/sätt att vara, och sedan vänta sig att alla kunde delas in i dessa typer utan att ha några särdrag alls?

Nu har jag läst Insurgent och jag har verkligen fått veta mer om de olika falangerna, och om de falanglösa. Däremot har jag ännu bara fått en liten aning om varför det blev som det blev och varför man listigt nog instiftade dessa falanger. Det verkar som att fokus kommer att ligga på detta i trilogins sista del, Allegiant, så jag får väl ge mig till tåls lite till, då.

Det var väldigt förvirrande att börja läsa Insurgent, för den börjar precis där Divergent slutade utan någon resumé eller förklaring eller någonting. Namnen bara väller in över mig och jag, som läste Divergent i december, minns bara att det var en massa skjutande och action i slutet på den men minns ju knappt vad huvudpersonerna heter. Jo - Tris, som valde De Tappra, och blev kär i sin instruktör som kallades Four eftersom han bara hade fyra fasor i sitt skräcklandskap. Men nu envisas Tris med att klappa och krama någon jämra Tobias som jag inte vet vem det är riktigt och jag undrar ett par sidor vad som hände med den där Four? Dog han i skjutandet, eller?

Det är lugnt. Det tar ett par sidor bara, sedan minns (till och med) jag igen. Tobias är vad Four heter på riktigt. Han och Tris fortsätter att vara kära - fast det är en hel del gnabbande också. ("Jag är kär i dig." "Ja, jag är kär i dig också." "Jaha? Men varför litar du inte på  mig, då?" "För att du inte verkar lita på mig!" "Du är dum. Nu tänker jag tjura." "Du är också dum. Nu går jag någon annanstans." [två sidor av boken förflyter] "OK, förlåt. Jag var dum. Jag älskar dig." "Nej, det var jag som var dum. Älskar dig mest.")
De tappra har delats i två grupper: förrädarna och icke-förrädarna. Fast några hos icke-förrädarna visar sig ändå vara förrädare, och några hos förrädarna visar sig vara icke-förrädare. Lätt förvirrande. Tris, Tobias och några till vistas först hos de Fridfulla, sedan hos de Ärliga, sedan flyttar de under stoj och skrän tillbaka till sitt eget, De tappras, högkvarter innan det är dags för mer action och då utspelar sig handlingen ett tag i de Lärdas huvudkvarter. Ungefär så.

Det är spännande. Det är många, många namn. Det är många förräderier, delade lojaliteter, hemligheter, dumdristigheter, ondskefulla planer och sanningsserum. Det är simuleringar av verklighet - medelst serum, gaser och radiosändningar. Det är underhållning.

Och jag vill fortfarande veta mer om hur allt blev så här.

Tack till Modernista för rec ex!

Titel: Insurgent
Författare: Veronica Roth
Orginaltitel: Insurgent
Översättning: Katarina Falk
Utg år: 2013
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här

fredag 13 september 2013

Pepparkakshuset

Den här boken börjar så väldigt bra. Man får omväxlande  läsa om händelser på ett lekis i slutet av 60-talet omväxlande med nutida stockholmsmiljöer och scener ur ett antal människors vardagsliv. Mördaren får själv komma till tals ett par gånger och man är helt på det klara med mördarens motiv till de bestialiska morden redan från början. Vanliga hem, småbarnsliv, ensamma liv och förstörda liv, mörka novemberkvällar och den första snön. Jag kan se det väldigt bra framför mig och tänker att ja! jag har hittat en riktigt bra deckarserie att lyssna på här!

Sen börjar störningsmomenten.

Första grejen som gör mig tveksam är den långa utvikningen om Libanons historia och politik. Jag tänker att det kanske ska leda till något. Men hur fascinerande Petra-storyn än är har jag svårt att se varför den måste vara med i boken överhuvudtaget.

Sen kommer den där präktigheten som nästan får mig att stänga av ljudboken och lyssna på musik i stället. Conny Sjöberg. Han är duktig han. Hans familj är också duktiga. Hans fru är klok. De har fyra egna barn och dessutom ett tvillingpar som är 1,5 som de har adopterat (osäker på barnmängden här, de myllrar liksom). Först gillar jag mycket att läsa om det Sjöbergska hemmet med alla barnen och vardagspusslandet det innebär och tänker att det påminner om Anna-Maria Mella hos Åsa Larsson. Men där Mella svär, skäller på maken och är trött på barnen, tvätten och allt plockande hemma så är det extremt rosenrött hemma hos Sjöberg. Lördagseftermiddagarna är heliga. Då står pappa Sjöberg och alla barnen tillsammans i köket och tillagar gourmet-middagar Tillsammans. Sexåriga dottern gör tapenade, åttaårige sonen gör laxsallad med marinerad lax och hackad chili, det görs spiraler av smördeg och hackas grönsaker, kokas piggvar och rivs pepparrot. Ingen bråkar, ingen kinkar om "det är äckligt, det vill jag inte äta" och det är så många eoner ifrån min egen vardag med kinkiga barn så det känns helt enkelt inte särskilt trovärdigt. För mig i alla fall (förlåt mig alla duktiga familjer som tillsammans lagar gourmetmiddagar till helgen). Därefter sätter sig Sjöberg (han omnämns alltid som "Sjöberg" i texten, aldrig Conny. Däremot är det en hel del andra poliser eller anhöriga som får kallas sina förnamn. Logiken?) i en fåtölj och känner sig nöjd med att han som alltid har köpt alla sina julklappar fast det bara är november. Det ÄR ju så skönt att vara färdig med julklappsinköpen i God Tid, för då kan man sitta och slappna av med en glögg när alla andra stressar runt på stan i sista minuten. Visst.
När jag sedan är lite lagom irriterad över all präktighet - då kommer Civilkuragescenen. Sjöberg (Conny, vet ni) är åskådare till sonens fotbollsmatch. Ett antal åttaåringar springer runt och jagar boll på en iskall fotbollsplan en lördagsförmiddag. Frusna föräldrar sitter i publiken. Då blir en pappa skogstokig och börjar skälla ut tränaren för att han inte plockar bort en pojke från planen eftersom denne tydligen är på tok för långsam. Riktigt pinsam situation. Men som tur är finns Conny Sjöberg som helt präktigt träder in och löser allt på bästa sätt. Får pappan att skämmas och alla att sträcka på ryggen. Connys, förlåt Sjöbergs, åttaårige son tar dessutom initiativet till att alla grabbarna på plan samlas runt honom som var för långsam och kramar och tröstar honom. Fiolmusiken spelar upp och Musse Pigg och Nalle Puh framstår nästan som omoraliska i jämförelse med denna Conny S. Jöberg.

Gah!

Men mitt allra största problem är deckargåtan i sig och polisernas insatser kring lösandet av den - och det är ju rätt allvarligt eftersom det är själva kärnan i en deckare. Jag har listat ut vem som är mördaren ungefär redan när första mordet begås. Jag VILL absolut inte att det ska vara så lätt att veta vem mördaren är i en deckare - jag vill bli lurad och överraskad! Dessutom vill jag bli imponerad av polisens/den som löser fallets listighet och förmåga till slutledning. Jag vill att denne ska ligga steget före mig själv så att jag KAN bli överraskad. Men Hammarbypolisen...jeeezus vad de är tröga. De ställer inte de rätta och uppenbara frågorna i sina förhör. De missar uppenbara sammanhang, missar alla detaljer som läsaren uppfattar, drar en hel mängd förhastade slutsatser. Visst - det är bara vanliga människor men jag vill inte ha det så i en deckare! Mot slutet av boken (jag ska inte spoila...) är de så grovt klantiga och kantiga i sina förhörsmetoder så att jag bara springer och morrar där i skogen (jag lyssnar på boken medan jag springer). För att inte tala om hur sanslöst osmidiga de är när de mot slutet ska göra Det Stora Tillgreppet för att de har (mot alla odds) fått korn på mördaren. Jag började tänka på den här filmsekvensen, och sen var det liksom kört:



Kan ju tillägga att de romerska soldaterna är de som verkar smartast och smidigast om man jämför med Hammarbypolisens insats.

Alltså - jag gillar delar av den här boken. Vardagsskildringar (om inte präktigheten går till överdrift), miljöer och sånt. Men det jag stör mig på blir alldeles för mycket så jag vet verkligen inte om jag ska våga ge mig på fler böcker om Hammarbypolisen. Blir de bättre i fortsättningen, nån?

Titel: Pepparkakshuset
Författare: Carin Gerhardsen
Serie: Hammarbyserien 1
Ljudbok - uppläsare: Rachel Molin - har i och för sig en mycket behaglig röst, men den märkliga egenheten att ta andningspaus mitt i meningar i stället för vid kommateringar och punkter. Uttalar dessutom orden precis som de stavas: trädgården till exempel. Men man vänjer sig.
Köp den till exempel här eller här

onsdag 11 september 2013

Darkside

Den här boken läste jag för flera år sedan, ungefär 2008 när den kom tror jag. Det har ju blivit en hel serie av Darkside-böckerna, som lånas en hel del på biblioteket där jag jobbar. Men jag har ännu bara läst den första boken i serien. Och nu har jag läst om den, eftersom vi har haft den som högläsning där hemma, jag och mina barn (12 och 14 år).

Jonathan bor i London, med sin pappa. Mamma har han aldrig träffat, och pappan blir av någon mystisk anledning skogstokig om Jonathan ens frågar om henne. Så han vet inte vem hon är. "Skogstokig" var väl lite egentligen ett lite makabert ordval till just Jonathans pappa, för faktiskt har han problem med återkommande psykisk sjukdom och åker in och ut på sjukhus. Själv säger han att det är som att "mörkret tar honom" när sjukdomen är på väg, och när det är som värst så ligger han helt stel och medvetslös. Jonathan får därför ofta klara sig helt själv, och det går väl sådär. Allra mest gillar han att skolka från skolan och driva runt på Londons gator. När boken börjar har pappan just fått ett av sina värre "mörkret-tar-mig-anfall" och är akut intagen på sjukhus. Jonathan kommer hem till ett hus som är fullständigt upp och ner, med djupa rivsår på dörrarna, och upptäcker dessutom att det är någon som smyger på honom ute i trädgården. Han tar sin tillflykt till pappans annars alltid låsta arbetsrum där han försöker snoka reda på vad det är pappan alltid försöker hålla hemligt för honom. Kan han hitta mer info om sin mamma, kanske? Jo. Det gör han. Dessutom hittar han antydningar om något som heter "Darkside", och som pappan tydligen är helt fascinerad av.

Darkside får vi förstås veta mer om. Jonathan kommer så småningom dit, eftersom han flyr för sitt liv från dem som jagar honom. Darkside är en hemlig plats i London, nästan som en parallellvärld. Där är det mörkt, smutsigt, luktar illa och är fullt av elaka människor som vill stjäla, mörda och säga fula ord. Där är det fortfarande 1800-talsmiljö. Där finns det sånt som vampyrer, varulvar och golems, sotiga skorstenar och rök, droskor, freakshows. Och där finns ättlingar till Jack Uppskäraren. Det är faktiskt de som regerar Darkside.
Man kommer till Darkside genom diverse hemliga "övergångar", till exempel i avloppssystemet eller i någon nedlagd tunnelbanestation eller så. Och just det här tycker jag är så fascinerande - jag kan mycket väl tänka mig hemliga ingångar längst in i smutsiga gränder i London. Mina egna minnen därifrån är att just de där mörka prången som verkar leda till bortglömda ställen liksom gör London till London.

Darkside är en spännande och lockande bok. Allra mest gillar jag första hälften av den. När man ännu inte riktigt vet vad Darkside är, när det känns som en stor och mörk hemlighet som kanske finns bortom det London som finns på riktigt. Mot slutet av boken blir det mest action, rasande varulvar och listiga, ondskefulla vampyrer, och så ett slut som väldigt tydligt öppnar för en fortsättning (förstås, eftersom det ju är en serie på fem böcker).
När jag nu läste om den så upptäckte jag att jag blandat ihop läsminnet av den med någon annan bok, troligen Gaimans Neverwhere. Jag satt och väntade på händelser och personer som inte alls inträffar i Darkside, men som måste härröra ifrån den där andra boken som utspelar sig i liknande miljö (gömda delar av London).

Titel: Darkside
Författare: Tom Becker
Serie: Darkside, bok 1
Orginaltitel: Darkside
Översättning: Ingmar Wennerberg
Utg år: 2008
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här. Första delen i Darkside finns inte längre att köpa på svenska, men väl på engelska. Eller låna den på ditt bibliotek!

måndag 9 september 2013

De skandalösa

Jag bara måste inleda det här inlägget med vad min tolvåriga dotter sa om den. Hon frågade vad den handlade om, och jag sa att "det är i Sverige på 1600-talet och det är romance" varpå hon torrt kommenterade att "vadå? sitter de och visar anklarna för varandra då, eller?"

Jo. De visar anklarna för varandra. Och vristerna. Och resten av kroppen. Och mer än visar, faktiskt. Det är ångande sex. Och romantik. Och jag får precis vad jag förväntade mig av den här boken - storartad underhållning.

Miljön är alltså svenskt 1600-tal. Peruker, enormt påkostad inredning (ja, alltså, i den här miljön som ju är en annan dimension än alla "de vanligas" hem och vardag), klänningar, utsökta bakverk, Karl XI, moucher och baler. Magdalena Swärd kommer till Wadenstierna slott där greve Gabriel Gripklo för ett par veckor samlat de yppersta, rikaste och finaste för nöjen och dans. Meningen är att han ska välja sig en fru bland de lämpliga unga damerna som också är bland gästerna. Magdalena är definitivt inte en av de yppersta, finaste och rikaste. Hon är utfattig, och även om hennes föräldrar väl var rätt OK och hon själv har fått en bra utbildning så har hon nästan hela uppväxten varit föräldralös och fått bo hos släktingar. Nu är hon en "överårig nucka" (26 år) och har fått följa med till Wadenstierna som förkläde åt den unga adelsfröken Venus Dag och Natt (som givetvis är ute efter äktenskap med greve Gripklo).
Nästan det första hon gör är att gå vilse på slottet, och hamna i ett avlägset beläget rum där hon träffar en spritt språngande naken dam som med näsan i vädret tar på sig en sjal och sveper ut ur rummet. Kvar finns en säng. I sängen ligger en man, också helt naken, och väldigt beredd på sex skulle man väl kunna säga. Han är fastbunden i sängstolparna. Magdalena försöker titta överallt utom på mannens kropp och det hela blir väl lätt pinsamt. Det där är första mötet mellan Magdalena och Gabriel, och de konstaterar att de nog inte är riktigt varandras typ. Milt sagt. Depraverad greve med skandalösa sexvanor och mycket dåligt rykte möter överårig nucka i formlösa bruna kläder, håret i hårt åtdragen knut och hela uppenbarelsen som bara skriker "jag är moraliskt högtstående!".
Och det är klart att det blir romantik och sex och skandal och nattliga bad med rosenblad och ankelvisning och tårar och höjda ögonbryn och ännu mer sex. Och kyssar. Och fingrar långsamt dragna i klänningskanten. Och jag sträckläser och är helt såld.

Visst - jag skulle kunna ha invändningar. Jag skulle kunna säga att det här med 1600-talsmiljön liksom mest är en målad fond i bakgrunden, och kläderna mest är maskeradkostymer. För människorna känns inte särskilt 1600-talsmässiga. Jag skulle också kunna klaga över karaktärernas inkonsekvens, att de först deklarerar allt det de tror på och står för och lever för - sorger och livsuppfattningar och sånt. Bara för att några sidor senare göra precis tvärtemot allt det.
Men jag gör inte det, för jag tyckte så mycket om att läsa storyn. Jag ville ha romantik och sex, och lite käck historisk miljö, och jag fick precis vad jag förväntade mig och behövde och jag läste ut boken på ett par timmar och var helt förnöjd.

Lite kul är det när jag jämför med den boken jag läser samtidigt (den som fick pausas lite för 1600-tals-sexet): Jane Austens Emma som jag gör en omläsning av inför en träff med min Austen-bokcirkel. Jösses. Här visas det inte ens anklar. Det på sin höjd dansas och konverseras. Tänk om Jane Austen hade fått läsa Simona Ahrnstedt - undrar vad hon hade tyckt?

Titel: De skandalösa
Författare: Simona Ahrnstedt
Utg år: 2013
Förlag: Damm Förlag
Köp den till exempel här eller här

onsdag 4 september 2013

Min mormor hälsar och säger förlåt

Det var med stor förväntan jag packade upp paketet med Min mormor hälsar och säger förlåt som kom från Forums bokförlag förra veckan. En man som heter Ove var en av vinterns bästa läsupplevelser för mig och jag var så spänd och nyfiken på om Backman kunde få mig så berörd en gång till. Tyvärr nådde mig boken under ett par dagar när jag hade enormt mycket stress och press på mig, och jag hann bara läsa i småportioner. Och jag kom inte in i den. Det var en galen mormor som rökte inomhus och vägrade bära sig åt som man borde, det var en totalt osannolik sjuåring och det var långa egenpåhittade sagor om Landet-Nästan-Vaken och kungariket Miamas, molndjur, havsänglar, Varghjärta och annat som inte sa mig ett dugg. Men jag tänkte att det nog var fel på mitt liv och min icke-lästid, och att jag nog skulle komma in i boken bara de här stressiga dagarna blivit avklarade.

Så efter en tredjedel av boken ungefär kunde jag äntligen sätta igång med att läsa boken ordentligt. Och ungefär då började jag ana sammanhangen. Och inte bara det - där satt jag i godan ro på morgonen och skulle bara läsa någon sida till innan det verkligen var dags att sticka till jobbet. Så...BLAM! helt utan förberedelse fick jag en sån känga av boken,  mitt i magen och mitt i sorgcentrum, så jag började störtgråta. Men hallå! Backman! Du kan väl för sjutton förvarna lite! Inte bara ranta på om molndjur och havsänglar och så sen bara golva mig med något från vår verkliga värld som får mig att gråta hela vägen till jobbet för det är så sorgligt. Men det var lite sådär det var att läsa En man som heter Ove också - en del småroligt, igenkänning om vardagsdramatik och så - pang - en mening eller vändning som berör så att det nästan gör ont. Och även Backmans blogg är så där: en himla massa inlägg om olika matvanor och husliga gräl om blöta handdukar i sängen, om att äta kakor, att äta ost och göra mackor med salladsdressing - och så badam! ett inlägg om syskonkärlek som får en att ringa till sin bror fast man inte talat med honom så där värst ofta de senaste åren. Eller ett inlägg om att älska sina barn. Eller om sorg.

Så, ja. Jag blir berörd av Min mormor hälsar och säger förlåt. Jag gråter och jag skrattar och jag ler igenkännande åt vardagsdramatik. Jag är inte riktigt, riktigt lika golvad av denna som av En man som heter Ove och det är molndjuren och Miamas fel. Jag blir lite uttråkad av det där sagolandet. Men det är centralt i berättelsen. För det är mormors och Elsas plats. Men det visar sig att det är så mycket mer än ett sagoland.

Elsa är sju år, snart åtta. Hennes allra bästa vän är mormor. Hennes enda vän, faktiskt. I skolan har hon inga vänner. Hon är annorlunda och det tål inte de andra barnen så de jagar henne och slår henne och stoppar ner hennes Gryffindorhalsduk i toastolen och sånt. Elsa borde inte bara vara sju år, nämligen, för hon är smart nog för att vara mycket äldre. Hon läser tjocka böcker, kan många svåra ord och tycker dessutom om att rätta andra när de gör språkliga fel eller stavar fel elller så. Mormor är också annorlunda. Totalt annorlunda, faktiskt. Hon bär sig definitivt inte åt som en mormor borde göra. Boken börjar med att Elsa och mormor sitter på polisstationen eftersom mormor 1. har rymt från sjukhuset 2. har kört bil utan körkort 3. har brutit sig in på zoo tillsammans med Elsa och 4. när hon blivit upptäckt har kastat bajs på poliserna (fast det var egentligen mest jord. men eftersom mormor skrek att det var bajs så blev poliserna rätt sura).
När Elsas liv blir för jobbigt - i skolan och hemma med skilda föräldrar och ett halvsyskon på väg, och när hon är rädd för att halvsyskonet ska ta all plats - då tar mormor med henne till Landet-Nästan-Vaken, och kungarikena som finns där. Det finns hur många sagor som helst i det där landet, och egentligen är sagorna lika knasiga som mormor. Men det är Elsas och mormors plats. De pratar till och med ett eget språk, mormor och Elsa, när de är i Landet-Nästan-Vaken (och även i andra situationer när de vill ha hemligheter, till exempel för Elsas mamma).

Men en morgon ganska snart efter zoo-bajs-incidenten så vaknar Elsa på morgonen - men mormor vaknar inte. Hon har stannat kvar i kungariket Miamas i Landet-Nästan-Vaken. Hon är död. Och Elsa blir tokarg på henne för det. Vem ska hon vara med nu då? Hur kunde mormor lämna Elsa ensam kvar? Men mormor har lämnat Elsa ett brev som är början på en slags skattjakt. Elsa ska leverera det brevet, och andra brev som hon hittar senare, till olika personer. När hon gör det så lär hon känna personerna som bor i huset som hon och mamma och mormor bor/bodde i. Alla de grannar som från början mest känns som karikatyrer och är småfnissigt roliga att läsa om kliver nu fram och vi får lära känna dem och deras liv. Dessutom förstår både Elsa och läsaren mer och mer hur personerna i huset faktiskt hänger ihop med Miamas-sagorna, och med varandra, och med mormor och Elsa.

Det är dem jag gillar mest. Personerna i huset och deras levnadsöden - det är dem som berör mig när jag läser. Det som först verkar vara ett vanligt hus med vanliga människor som bråkar på husmötena - det visar sig vara ett hus där alla är annorlunda och där alla har något att berätta. Fast så är det nog med alla hus. Och alla människor. Även om vi inte kastar apbajs på poliser.

Tack Forum för rec.ex!

Titel: Min mormor hälsar och säger förlåt
Författare: Fredrik Backman
Utg år: 2013
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här