Dags att se tillbaka på det gångna året! I början på veckan gjorde jag en bästa-lista på Kulturkollo, men här på min egna blogg struntar jag ganska mycket i det där "bästa" och väljer mina egna rubriker som jag brukar. Eller, ja, jag gör också ett försök att åtminstone utse de 5 bästa böckerna jag läst i år.
Jag upptäckte att mitt 2017 tydligen, mig ovetandes, har haft ett tema: Böcker Med Hundar I Viktiga Roller. Eller... har jag ens läst någon bok där det INTE förekommer någon hund? Högst oklart. I vilket fall som helst måste jag helt klart inleda min lista med ett helt gäng högljutt skällande individer:
Årets hundar: Dalmatinern Pongo och skotske terriern Tavish i Lucy Dillons Och så levde de lyckliga, plus förstås mopsarna i Allt jag önskade och terriern Minton (eftersom "Bad Minton!" när han var olydig, va?) i Hundar, hus och hjärtats längtan. Och när det gäller dalmatiners fick jag förstås mitt lystmäte i klassikern De hundra och en hundarna av Dodie Smith som överraskade mig både med hur rolig jag tyckte den var, och med att Pongo inte alls fick de där valparna med Perdita. Nejdå, han fick dem med sin fru. (hallå? men... filmen??)
Vi har Castor som trampar runt på heden i Håkan Nessers Levande och döda i Winsford, vi har Lily som till husses förtvivlan har en bläckfisk på sitt huvud (Rowley), och så har vi förstås den förfärliga robothunden i Bradburys klassiker Fahrenheit 451 som jag avskydde att lyssna på men som fortfarande stannar kvar i mitt huvud.
Nå - det var några av årets hundar, men nu är det hög tid att gå vidare till:
Årets attackerande ostar som vi hittar i A Face Like Glass, tillsammans med dolskt muttrande, hotande viner och ansiktsuttryck som kan köpas för pengar, och hur mycket annat intressant som helst, påhittat av Frances Hardinge, vilket för oss till:
Årets wow: Frances Hardinge. Böckerna, fantasin, språket, hatten, rösten, (hörde henne på bokmässan! flera gånger! pga..ja, wow!) ... alltihop. Vilket i sig för oss till:
Årets fruktträd: Lögnernas träd av.. jo, miss Slokhatt Hardinge ovan.
OK, jag ska bespara er haltande "vilket-för-oss-till"-övergångar mellan rubrikerna nu. Vi kör vidare bara rätt upp och ned:
Årets kemipristagare: Bibliotekarien Irene Hussvig i Blybröllop av Sara Paborn.
Årets färgexplosion: A Darker Shade of Magic av V.E. Schwab. Om man räknar vitt + svart + rött + grått som en färgexplosion, vill säga.
Årets "får varandra i slutet": Mary Balogh. Alltid. I år i till exempel Only A Kiss (där det symptomatiskt nog för mitt läsår dessutom finns med en hund. En hund med tvivelaktigt utseende, men dock en hund.)
Årets "Jag ska hämnas!": Mia Corvere i Nevernight Chronicles av Jay Kristoff.
Årets händelserikaste rymdresa: Den i Illuminae som typ fortsatte i Gemina och ändå inte är riktigt avslutad. Jay Kristoff (ja, det var här jag hittade honom) har skrivit tillsammans med Amie Kaufman, och måtte dessa två samarbeta mer och mycket i framtiden, för oj, vad de levererar bra grejer.
Årets engelskalektion: Tala långsamt. Tala tydligt. Tala som Stephen Fry när han läser Harry Potter.
Årets elevrådsmöte: Det i Hugo och kepskampen av Christina Lindström.
Årets i särklass jobbigaste huvudperson eller "Släpp loss din inre 3-åring!": Alix i I djurskepnad, första boken i Profetian om Cheysuli av Jennifer Roberson.
Årets pastor: Petter i Is av Ulla-Lena Lundberg.
Årets floskelmord: Elaka anteckningar + Jag hör vad du säger av Peter Du Rietz.
Årets biblioteksdate: Den i Karta för förälskade & andra vilsna av Johanna Lindbäck.
Årets lumpsamling: Den i Kåda av Ane Riel.
Årets post-it-lappar: I Ordbrodösen av Anna Arvidsson.
Årets obegripligaste hjortmask är definitivt den som tillverkas i Emperor of the Eight Islands (Lian Hearn) eftersom dess ingredienser är... att upprepade gånger ha sex? Och när vi ändå är inne på ämnet "obegripligt": när en av magikerna i samma bok lackar ur, och samlar ihop all sin magi till en liten karamell, som han sedan (efter att ha myst runt med den i munnen ett par dagar) spottar in i huvudpersonens mun. Jo. Eller... nej. Tack, men nej tack.
OK - nu till de som jag nog tyckte var:
Årets fem bästa böcker (utan inbördes ordning):
Lögnernas träd av Frances Hardinge
Kåda av Ane Riel
Is av Ulla-Lena Lundberg
Karta för förälskade & andra vilsna av Johanna Lindbäck
Illuminae + Gemina av Jay Kristoff och Amie Kaufman (ja, ja, det blir väl sex böcker dårå...)
Till sist över till den enda statistikuppgift som förekommer i mitt bloggande:
Antal lästa böcker 2017: 137
”I have lived a thousand lives and I’ve loved a thousand loves. I have walked on distant worlds and seen the end of time. Because I read.” George R.R. Martin
lördag 30 december 2017
torsdag 21 december 2017
Krimineller
Noveller, eller förlåt, krimineller, i ljudboksformat? Jag var ju tvungen att testa, eftersom det jag hittills läst av Aino Trosell har tilltalat mig mycket. Särskilt hennes språk och miljöbeskrivningar.
Här läser Marie Richardson och Jakob Eklund omväxlande fjorton noveller som raskt avhandlar mord, brott och skräck. En del av dem gillar jag mycket - särskilt dem som drar mer åt skräck och petar runt i vad det är som kan får en människa att gå över gränsen och göra det otänkbara (den som handlar om det unga paret som kör fast i ett snöigt dike med sin bil på självaste julafton är riktigt bra...).
Många av novellerna handlar om Siv Dahlin, som förut fått egna böcker (Om hjärtat ännu slår och Se dem inte i ögonen), men dem tyckte jag faktiskt mindre om. Det förvånade mig, jag trodde jag skulle gilla alldeles vanliga Siv i 45+-åldern, boende i Malung och arbetandes med sånt som hemtjänst och hotellstädning. Men ganska omgående fick jag bilden av de där kvinnorna som alltid är med i Lasse Åbergs Sällskapsresefilmer, de där som ska slå sig fria för en stund från sina vanliga tråkliv och ha lite rajtan-tajtan, (ja, ett typiskt uttryck de skulle använda, tillsammans med "ärtig" och "raffig" och "bjuda till") och som alla heter typ Siv eller Anita eller Barbro. Siv blev en av dem för mig, och sedan var det liksom kört med hur hon tog sig an att lösa brott (eller, det gjorde hon ju faktiskt aldrig, utan hon bara var med om att de skedde i hennes närvaro och hanterade dem på ett mer än naivt vis vilket störde mig enormt) - jag kunde inte ta henne på allvar.
Men det är ju alltid så att novellsamlingar är lite växlande, att man gillar några mer och några andra mindre. Totalt sett är det här en hyfsat trevlig blandning att lyssna på.
Titel: Krimineller
Författare: Aino Trosell
Ljudbok - uppläsning: Marie Richardson, Jakob Eklund
Utg år: 2012
Förlag: Storyside
Köp den till exempel här eller här
Här läser Marie Richardson och Jakob Eklund omväxlande fjorton noveller som raskt avhandlar mord, brott och skräck. En del av dem gillar jag mycket - särskilt dem som drar mer åt skräck och petar runt i vad det är som kan får en människa att gå över gränsen och göra det otänkbara (den som handlar om det unga paret som kör fast i ett snöigt dike med sin bil på självaste julafton är riktigt bra...).
Många av novellerna handlar om Siv Dahlin, som förut fått egna böcker (Om hjärtat ännu slår och Se dem inte i ögonen), men dem tyckte jag faktiskt mindre om. Det förvånade mig, jag trodde jag skulle gilla alldeles vanliga Siv i 45+-åldern, boende i Malung och arbetandes med sånt som hemtjänst och hotellstädning. Men ganska omgående fick jag bilden av de där kvinnorna som alltid är med i Lasse Åbergs Sällskapsresefilmer, de där som ska slå sig fria för en stund från sina vanliga tråkliv och ha lite rajtan-tajtan, (ja, ett typiskt uttryck de skulle använda, tillsammans med "ärtig" och "raffig" och "bjuda till") och som alla heter typ Siv eller Anita eller Barbro. Siv blev en av dem för mig, och sedan var det liksom kört med hur hon tog sig an att lösa brott (eller, det gjorde hon ju faktiskt aldrig, utan hon bara var med om att de skedde i hennes närvaro och hanterade dem på ett mer än naivt vis vilket störde mig enormt) - jag kunde inte ta henne på allvar.
Men det är ju alltid så att novellsamlingar är lite växlande, att man gillar några mer och några andra mindre. Totalt sett är det här en hyfsat trevlig blandning att lyssna på.
Titel: Krimineller
Författare: Aino Trosell
Ljudbok - uppläsning: Marie Richardson, Jakob Eklund
Utg år: 2012
Förlag: Storyside
Köp den till exempel här eller här
onsdag 20 december 2017
I djurskepnad (Profetian om Cheysuli 1)
Jag har läst mycket fantasy, men Jennifer Robersons åtta böcker långa serie om Cheysulifolket, Profetian om Cheysuli, har jag missat fast de räknas som fantasyklassiker. Första boken, I djurskepnad, kom ut på engelska 1984. (Shapechangers) Nu lånade jag hem de tre första böckerna i den svenska översättningen, och tänkte att vi skulle ha julmys, jag och cheysulierna.
Av detta blir det nu intet. Även om ett antal recensioner på både Goodreads och Amazon berättar för mig att "jadå, den första boken är lite ojämn och har sina brister och språket är lite arkaiskt och allt vad det kan vara, men vänta bara, resten av serien blir bättre, och när jag gick i skolan ÄLSKADE jag de här böckerna". Men vet ni? 1984 var vääääldigt länge sen. Och de här böckerna, eller OK, den här boken jag har läst, har INTE åldrats väl. Faktiskt kämpade jag för att överhuvudtaget slutföra den pga satt och kokade över all uselhet, och hur lockande själva cheysuligrejen än är med djur som är ens lir, och diverse magiska egenskaper, så finns det inte en chans att jag plågar mig vidare i serien när det finns så mycket fantasy som är bättre.
Nå, vad är det då som stör mig så? Typ så här:
1. Alix
2. Alix
3. Språket
4. Alix
5. Kvinnosynen
6. Alix
7. Alix
8. Gaaaaahhh...!
I landet Homana bodde förr cheysulierna tillsammans med de vanliga homanerna. Härskaren hade alltid en livvakt av cheysulier, som var duktiga krigare och dessutom alla hade varsin lir, ett djur de kommunicerade telepatiskt med, plus att de kunde hela skador via jordmagi och lite annat kul. (fast, märk väl, bara männen hade lir. De lirlösa kvinnorna stannade hemma, lagade mat och födde barn.)(Utom Alix.)(Eller, jo, hon ska vara hemma hon också, är det tänkt, sy stövlar och föda barn, fast hon trots sitt kvinnokön kan tala med alla djur) Sedan tyckte härskarens dotter prinsessan att hon ville ha livvakten. Snygga muskler och det där. (han hade någon slags fru hemma i cheysulibyn, men skit i henne) Så, ja, hon rymde med honom. Varpå pappa härskare blev så arg att han bestämde att alla i cheysulifolket skulle utrotas. Demoner och häxmästare var de, allihop, och nu skulle de dö.
Sedan gick 20 år. Alix är dotter till prinsessan och livvakten. Det vet hon inte från början, men får veta några kapitel in i boken, och då blir hon upprörd. Hur ska hon nu kunna bli ihop med kronprinsen i Homana? Han lär ju aldrig vilja gifta sig med en demonbrud med mystisk släkt? Dessutom är de ju faktiskt kusiner då ju? Nähä. Nä, då får hon väl ta Duncan i stället dårå, klanledaren för cheysulifolket, eftersom han ju så gärna vill. Fast, vänta, han har ju också någon slags fru? Eller någon som trodde hon skulle bli det? Skit i henne - får inte Alix bli Duncans fru så vill hon inte vara med. Och så stampar hon med foten och väsnas lite, tills Duncan ger sig och låter henne få som hon vill. Skit i den där andra.
Nå, låter det här som spännande episk fantasy? Nej, tycker inte jag heller. För: här har vi fina förutsättningar med ett folk med magiska egenskaper som vill hämnas, kul magi, ett land som invaderas av grannländerna som vill kriga (dels i största allmänhet, dels för att de har någon slags trollkarlshärskare som stryker sina mustascher och säger åt dem att de ska kriga för att han vill det). Förutom kriget och onde trollkarlen har vi även ett intressant förhållande med den där Homana-härskaren som verkar maktgalen och brorsonen-prinsen som verkar vara klokare och borde få ta över tronen. Får vi då läsa om allt detta? Nja. Det krigas lite i bakgrunden, liksom. Vid ett tillfälle får vi läsa om typ tre soldater som smyger runt i staden, och vi får göra ett besök i ett fältläger. Resten av boken ägnas i stället åt Alix och vem hon ska lägga sig med och att hon bör producera barn åt cheysulifolket nu när de håller på att utrotas och hon nu har så bra cheysuliblod. Och det är banne mig totalt ointressant. Särskilt som kärleksintrigerna ofta är av arten "jag är stor stark man, och jag känner för att ta dig nu, vare sig du vill eller inte, och du kommer att tycka om det, vänta bara". Ännu värre blir det sedan när männen ifråga ursäktas med att "tja, han kan väl bli lite våldsam ibland, men han är egentligen en hyvens kille för det mesta, och får han bara sin vilja fram så kan ni nog ha det rätt bra tillsammans". Ungefär så. Jag orkar inte.
Och om denna Alix åtminstone hade varit en kul tjej att läsa om? Eller att handlingen drevs framåt genom att hon lärde känna sin egen cheysulimagi? Nej, nej. Så här är det, boken igenom, om och om igen:
- Nu ska vi män göra något viktigt eller farligt eller bestämma viktiga saker som du inte begriper eller kan. Alltså ska du sitta här och vänta/gömma dig här i det finfina gömstället vi hittat åt dig.
Alix: - Vill inte.
- Jo, men kan du för en gång skull göra som vi säger åt dig?
Alix gömmer sig, eller sätter sig ned att vänta. I fem minuter. Sedan ansluter hon till mötet där hon INTE kommer med vettiga synpunkter utan mest bara gapar om sig själv/drar hon iväg mitt in i kriget/anfallet/fiendelägret, annonserar sig själv (varför smyga eller vara diskret?) varpå hon blir upptäckt och anfallen/tillfångatagen och därför måste räddas av männen.
- Vi SA ju att du skulle sitta still här och gömma dig. Ju.
- Men jag VILLE inte, och kolla? nu fick jag ju gå dit jag ville ändå?
- Jo, men det dog 3/15/28/[insert number] människor pga av dig. Det var inte bra. Nu får du sitta här bakom mig på hästryggen ett tag tills vi måste gömma dig nästa gång. Besvärliga kvinna.
Alix slåss inte själv - hon står typ i mitten och skriker.
Jag ORKAR inte.
Men dialogerna då, är de roliga att läsa? Nej, för nu kommer vi till punkt 3 ovan: Språket. Som är av arten "nu ska det skrivas fantasy, och då MÅSTE man använda de mest ålderdomliga orden och konstigaste meningsbyggnaderna, för så talade man förr, och så måste det vara i fantasy". Alltså får vi genomlida "nej du min gunstige junker" (alltså, på allvar!), "nu ska jag förtälja något", "tänker du dräpa mig nu?"... lite omväxlande med vanligt språk och vanliga, moderna ord. Varför vara konsekvent, liksom? Nu har jag ju läst den översatt till svenska, men eftersom även andra som skrivit om boken klagat på det ålderdomliga språket så anar jag att den är likadan på engelska, och att översättaren nog har gjort så gott hon kunnat.
Jag ORKAR INTE. Och jag orkar inte heller göra om det här inlägget till något mer koncentrerat och väldisponerat. Och jag vet banne mig inte om jag hade gillat det här ens 1984. 2017 är det definitivt dödskallemärkt.
Titel: I djurskepnad
Serie: Profetian om Cheysuli #1
Författare: Jennifer Roberson
Originaltitel: Shapechangers
Översättning: Molle Kanmert
Utg år: 1984 (original), 1996 (mitt ex)
Förlag: Richters (mitt ex)
Om du nu äntligen vill köpa den och läsa själv finns den fortfarande att köpa på engelska, i samlingsutgåva med del 1-3 (tror jag) i samma: Shapechanger's Song, hittas här eller här. Eller så plågar du närmaste bibliotekarie med att kräva att den plockas fram ur något magasin. Eller så köper du hellre Brandon Sandersons Stormlight Archives-böcker och får bra episk fantasy. Eller så tar du upp den fina cheysuliska hobbyn "sy stövlar av panterskinn" (eller om det är puma).
Av detta blir det nu intet. Även om ett antal recensioner på både Goodreads och Amazon berättar för mig att "jadå, den första boken är lite ojämn och har sina brister och språket är lite arkaiskt och allt vad det kan vara, men vänta bara, resten av serien blir bättre, och när jag gick i skolan ÄLSKADE jag de här böckerna". Men vet ni? 1984 var vääääldigt länge sen. Och de här böckerna, eller OK, den här boken jag har läst, har INTE åldrats väl. Faktiskt kämpade jag för att överhuvudtaget slutföra den pga satt och kokade över all uselhet, och hur lockande själva cheysuligrejen än är med djur som är ens lir, och diverse magiska egenskaper, så finns det inte en chans att jag plågar mig vidare i serien när det finns så mycket fantasy som är bättre.
Nå, vad är det då som stör mig så? Typ så här:
1. Alix
2. Alix
3. Språket
4. Alix
5. Kvinnosynen
6. Alix
7. Alix
8. Gaaaaahhh...!
I landet Homana bodde förr cheysulierna tillsammans med de vanliga homanerna. Härskaren hade alltid en livvakt av cheysulier, som var duktiga krigare och dessutom alla hade varsin lir, ett djur de kommunicerade telepatiskt med, plus att de kunde hela skador via jordmagi och lite annat kul. (fast, märk väl, bara männen hade lir. De lirlösa kvinnorna stannade hemma, lagade mat och födde barn.)(Utom Alix.)(Eller, jo, hon ska vara hemma hon också, är det tänkt, sy stövlar och föda barn, fast hon trots sitt kvinnokön kan tala med alla djur) Sedan tyckte härskarens dotter prinsessan att hon ville ha livvakten. Snygga muskler och det där. (han hade någon slags fru hemma i cheysulibyn, men skit i henne) Så, ja, hon rymde med honom. Varpå pappa härskare blev så arg att han bestämde att alla i cheysulifolket skulle utrotas. Demoner och häxmästare var de, allihop, och nu skulle de dö.
Sedan gick 20 år. Alix är dotter till prinsessan och livvakten. Det vet hon inte från början, men får veta några kapitel in i boken, och då blir hon upprörd. Hur ska hon nu kunna bli ihop med kronprinsen i Homana? Han lär ju aldrig vilja gifta sig med en demonbrud med mystisk släkt? Dessutom är de ju faktiskt kusiner då ju? Nähä. Nä, då får hon väl ta Duncan i stället dårå, klanledaren för cheysulifolket, eftersom han ju så gärna vill. Fast, vänta, han har ju också någon slags fru? Eller någon som trodde hon skulle bli det? Skit i henne - får inte Alix bli Duncans fru så vill hon inte vara med. Och så stampar hon med foten och väsnas lite, tills Duncan ger sig och låter henne få som hon vill. Skit i den där andra.
Nå, låter det här som spännande episk fantasy? Nej, tycker inte jag heller. För: här har vi fina förutsättningar med ett folk med magiska egenskaper som vill hämnas, kul magi, ett land som invaderas av grannländerna som vill kriga (dels i största allmänhet, dels för att de har någon slags trollkarlshärskare som stryker sina mustascher och säger åt dem att de ska kriga för att han vill det). Förutom kriget och onde trollkarlen har vi även ett intressant förhållande med den där Homana-härskaren som verkar maktgalen och brorsonen-prinsen som verkar vara klokare och borde få ta över tronen. Får vi då läsa om allt detta? Nja. Det krigas lite i bakgrunden, liksom. Vid ett tillfälle får vi läsa om typ tre soldater som smyger runt i staden, och vi får göra ett besök i ett fältläger. Resten av boken ägnas i stället åt Alix och vem hon ska lägga sig med och att hon bör producera barn åt cheysulifolket nu när de håller på att utrotas och hon nu har så bra cheysuliblod. Och det är banne mig totalt ointressant. Särskilt som kärleksintrigerna ofta är av arten "jag är stor stark man, och jag känner för att ta dig nu, vare sig du vill eller inte, och du kommer att tycka om det, vänta bara". Ännu värre blir det sedan när männen ifråga ursäktas med att "tja, han kan väl bli lite våldsam ibland, men han är egentligen en hyvens kille för det mesta, och får han bara sin vilja fram så kan ni nog ha det rätt bra tillsammans". Ungefär så. Jag orkar inte.
Och om denna Alix åtminstone hade varit en kul tjej att läsa om? Eller att handlingen drevs framåt genom att hon lärde känna sin egen cheysulimagi? Nej, nej. Så här är det, boken igenom, om och om igen:
- Nu ska vi män göra något viktigt eller farligt eller bestämma viktiga saker som du inte begriper eller kan. Alltså ska du sitta här och vänta/gömma dig här i det finfina gömstället vi hittat åt dig.
Alix: - Vill inte.
- Jo, men kan du för en gång skull göra som vi säger åt dig?
Alix gömmer sig, eller sätter sig ned att vänta. I fem minuter. Sedan ansluter hon till mötet där hon INTE kommer med vettiga synpunkter utan mest bara gapar om sig själv/drar hon iväg mitt in i kriget/anfallet/fiendelägret, annonserar sig själv (varför smyga eller vara diskret?) varpå hon blir upptäckt och anfallen/tillfångatagen och därför måste räddas av männen.
- Vi SA ju att du skulle sitta still här och gömma dig. Ju.
- Men jag VILLE inte, och kolla? nu fick jag ju gå dit jag ville ändå?
- Jo, men det dog 3/15/28/[insert number] människor pga av dig. Det var inte bra. Nu får du sitta här bakom mig på hästryggen ett tag tills vi måste gömma dig nästa gång. Besvärliga kvinna.
Alix slåss inte själv - hon står typ i mitten och skriker.
Jag ORKAR inte.
Men dialogerna då, är de roliga att läsa? Nej, för nu kommer vi till punkt 3 ovan: Språket. Som är av arten "nu ska det skrivas fantasy, och då MÅSTE man använda de mest ålderdomliga orden och konstigaste meningsbyggnaderna, för så talade man förr, och så måste det vara i fantasy". Alltså får vi genomlida "nej du min gunstige junker" (alltså, på allvar!), "nu ska jag förtälja något", "tänker du dräpa mig nu?"... lite omväxlande med vanligt språk och vanliga, moderna ord. Varför vara konsekvent, liksom? Nu har jag ju läst den översatt till svenska, men eftersom även andra som skrivit om boken klagat på det ålderdomliga språket så anar jag att den är likadan på engelska, och att översättaren nog har gjort så gott hon kunnat.
Jag ORKAR INTE. Och jag orkar inte heller göra om det här inlägget till något mer koncentrerat och väldisponerat. Och jag vet banne mig inte om jag hade gillat det här ens 1984. 2017 är det definitivt dödskallemärkt.
Titel: I djurskepnad
Serie: Profetian om Cheysuli #1
Författare: Jennifer Roberson
Originaltitel: Shapechangers
Översättning: Molle Kanmert
Utg år: 1984 (original), 1996 (mitt ex)
Förlag: Richters (mitt ex)
Om du nu äntligen vill köpa den och läsa själv finns den fortfarande att köpa på engelska, i samlingsutgåva med del 1-3 (tror jag) i samma: Shapechanger's Song, hittas här eller här. Eller så plågar du närmaste bibliotekarie med att kräva att den plockas fram ur något magasin. Eller så köper du hellre Brandon Sandersons Stormlight Archives-böcker och får bra episk fantasy. Eller så tar du upp den fina cheysuliska hobbyn "sy stövlar av panterskinn" (eller om det är puma).
tisdag 19 december 2017
Warcross
Warcross är ett spel, ett världsomspännande datorspel som verkar engagera alla, och när de bästa spelarna möts i jättemegastora finalen är det något som får största plats i all nyhetsrapportering. Mer eller mindre alla kan spela Warcross, eller vistas i dess världar, genom att använda de speciella glasögon som tillsammans med ens egen hjärna skapar den perfekta virtuella verkligheten.
Emika Chen bor i New York och försörjer sig (knappt) som bounty-hunter, och hon jagar skurkarna i den verkliga världen eller så följer hon dem ner "down under", till det darknet som på något mystiskt vis gömmer sig i Warcross källare. Dessutom är hon en riktigt duktig hacker. Nu hackar hon sig in i inledningsstriden till Warcrossfinalen, men blir avslöjad. Straffet? Inte böter, fängelse, nesa eller skam - nej, i stället flygs hon i privatjet direkt till Tokyo och får träffa Hideo Tanaka, 20-åringen som var den som uppfann de där glasögonen, Warcross och hela konkarongen när han bara var 13. Han är rik, han, samt har prydliga kläder och ett hemlighetsfullt beteende. Vill han då näpsa Emika in person? Nej - han vill anställa henne som superhemlig hacker för att ta reda på vem det är som gör mystiska saker med Warcross datornät. Ja, och så det att hon får komma med i finalen som en av spelarna, trots att alla de andra ligger på level sjuttiomycket-eller-mer och hon själv som anonomy hacker-spelare bara ligger på 22 eller nåt. Det väcker en del frågor, det gör det.
OK. Jag hade väntat mig action. Det får jag en del, men jag får också ganska många utvikningar om kläder, och funderingar över varför Hideo kan bli intresserad av "en sån som hon" när han nu är så rik och intressant? Och för att vara en bok om ett datorspel så får jag oväntat lite läsning om just datorspelandet i sig. Det är som att läsa Ready Player One - fast utan det som gjorde den så nördigt bra: spelandet och referenserna till spel, film och allt det där andra. I Warcross är det så luddigt vad själva spelet faktiskt går ut på, mer än ett vanligt capture-the-flag i skiftande miljöer med olika power-ups. Dessutom flyter allt det där virtuella in i den vanliga världen i och med att alla verkar bära glasögonen eller linserna jämt, och samla poäng för saker de gör i verkligheten så att de går upp i level i spelet Warcross. De kan också göra annat dator- och internetrelaterat styrt med ögonen, typ chatta eller plocka upp filer. Emika gör något ytterligt mystiskt: hon plockar upp filer med ögonen och knapprar sedan iväg med fingrarna mot typ låren, och på detta vis sköter hon sitt "hackande". Ärligt talat har jag svårt att begripa hur det där funkar eller ens ser ut rent praktiskt...
Det är en OK bok. Ibland blir den spännande. Ibland helt störande. (en insta-love som är ytterligt obegriplig, åtminstone för mig?)(och om nu spelet är så stort så att alla spelar - varför är då alla de mest kända spelarna samtliga i 15-20-årsåldern??)(jo, Carolina, eftersom detta är en ungdomsbok)(Aha.)
Slutet är inte den överraskning det borde ha varit, inte för mig i alla fall. Ändå tror jag nog att jag fortsätter läsningen i bok 2 när nu den kommer, eftersom jag nu en gång fascineras av datorspel och virtuella världar.
Titel: Warcross
Författare: Marie Lu
Utg år: 2017
Förlag: Penguin
Köp den till exempel här eller här
Emika Chen bor i New York och försörjer sig (knappt) som bounty-hunter, och hon jagar skurkarna i den verkliga världen eller så följer hon dem ner "down under", till det darknet som på något mystiskt vis gömmer sig i Warcross källare. Dessutom är hon en riktigt duktig hacker. Nu hackar hon sig in i inledningsstriden till Warcrossfinalen, men blir avslöjad. Straffet? Inte böter, fängelse, nesa eller skam - nej, i stället flygs hon i privatjet direkt till Tokyo och får träffa Hideo Tanaka, 20-åringen som var den som uppfann de där glasögonen, Warcross och hela konkarongen när han bara var 13. Han är rik, han, samt har prydliga kläder och ett hemlighetsfullt beteende. Vill han då näpsa Emika in person? Nej - han vill anställa henne som superhemlig hacker för att ta reda på vem det är som gör mystiska saker med Warcross datornät. Ja, och så det att hon får komma med i finalen som en av spelarna, trots att alla de andra ligger på level sjuttiomycket-eller-mer och hon själv som anonomy hacker-spelare bara ligger på 22 eller nåt. Det väcker en del frågor, det gör det.
OK. Jag hade väntat mig action. Det får jag en del, men jag får också ganska många utvikningar om kläder, och funderingar över varför Hideo kan bli intresserad av "en sån som hon" när han nu är så rik och intressant? Och för att vara en bok om ett datorspel så får jag oväntat lite läsning om just datorspelandet i sig. Det är som att läsa Ready Player One - fast utan det som gjorde den så nördigt bra: spelandet och referenserna till spel, film och allt det där andra. I Warcross är det så luddigt vad själva spelet faktiskt går ut på, mer än ett vanligt capture-the-flag i skiftande miljöer med olika power-ups. Dessutom flyter allt det där virtuella in i den vanliga världen i och med att alla verkar bära glasögonen eller linserna jämt, och samla poäng för saker de gör i verkligheten så att de går upp i level i spelet Warcross. De kan också göra annat dator- och internetrelaterat styrt med ögonen, typ chatta eller plocka upp filer. Emika gör något ytterligt mystiskt: hon plockar upp filer med ögonen och knapprar sedan iväg med fingrarna mot typ låren, och på detta vis sköter hon sitt "hackande". Ärligt talat har jag svårt att begripa hur det där funkar eller ens ser ut rent praktiskt...
Det är en OK bok. Ibland blir den spännande. Ibland helt störande. (en insta-love som är ytterligt obegriplig, åtminstone för mig?)(och om nu spelet är så stort så att alla spelar - varför är då alla de mest kända spelarna samtliga i 15-20-årsåldern??)(jo, Carolina, eftersom detta är en ungdomsbok)(Aha.)
Slutet är inte den överraskning det borde ha varit, inte för mig i alla fall. Ändå tror jag nog att jag fortsätter läsningen i bok 2 när nu den kommer, eftersom jag nu en gång fascineras av datorspel och virtuella världar.
Titel: Warcross
Författare: Marie Lu
Utg år: 2017
Förlag: Penguin
Köp den till exempel här eller här
måndag 18 december 2017
The Hitchhiker's Guide to the Galaxy
Jag läste Liftarens guide till galaxen-serien för ganska många år sedan, och har väl glömt bort ungefär det mesta ur dem utom vissa detaljer som stannat kvar. Att svaret på livet, universum och allting är 42, till exempel. Och att man alltid bör ha med sig en handduk på sina resor, vare sig de är t o r Hässleholm eller handlar om ett allmänt galax-kringflackande.
Nu var det så att jag hade en viss lyssna-på-Stephen-Fry-abstinens, så där som man kan få efter att ha lyssnat igenom alla Harry Potter-böckerna i hans uppläsning och sedan inte ha tillgång till den där rösten och den där engelskan igen. Och - tjoho! - Storytel hade alltså The Hitchhiker's Guide to the Galaxy på sin lista, i inläsning av just Stephen Fry, så jag tänkte att det absolut kunde få bli lite uppdatering på den där galenskapsuniversumsresan.
Jag vet inte om det ens är lönt att försöka återge handlingen i The Hitchhiker's Guide to the Galaxy? Den är ju egentligen inte alls det viktiga, eftersom det mer är karaktärerna, absurditeterna, kringelikrokarna och omöjligheterna i alla de varelser, platser och företeelser man får läsa om här. Men, OK: Arthur Dent upptäcker att hans hus står i vägen för ett motorvägsbygge. Tyvärr lyckas han inte stoppa rivningen av det, fast han försöker lägga sig i leran framför grävmaskinerna. Men, vadå, spelar roll? Två minuter efter att hans hus raserats så förintas ändå jorden. Jo, för att den råkade ligga ivägen när en ny galaktisk rymdfärdernas-motsvarighet-till-motorväg skulle byggas, så ett gäng vogoner sprängde den. Arthur, tillsammans med vännen Ford Prefect (som nu avslöjar sig vara från en annan planet), lyckas rädda sig ombord ett vogon-skepp, och så... ja, så fortsätter det. Vogoner är burdusa, gapiga och jobbiga i allmänhet, men framförallt ska du aldrig, aldrig utsätta dig för deras poesi. (jodå, vi får höra...) Och den där sprängningen av jorden (som för övrigt i eoner av år förutsetts av delfinerna, som försökt varna människorna, men som till sist gav upp och drog med ett "so long and thanks for the fish") - den var ett misstag. Ett STORT misstag.
Det är... knäppt. Alltihop. Knäppt på det där tänk-om-alla-livsformer-någonsin-på-något-sätt-ändå-bar-sig-åt-på-ett-civiliserat-brittiskt-vis. Typ. Plus att vi har omöjligheter, galaktiska gurgelbrännare, hyfsat sega och stora datorer (som dessutom är rätt överlägset hånfulla i tonen) och en robot som är deprimerad eftersom hans enorma hjärnkapacitet inte används till mer än "hämta det" och "räkna ut det här".
Att höra Stephen Fry läsa det här är bara bäst. Det måste vara så den var tänkt att upplevas?
I Malmö härjar några gatukonstnärer som kallar sig Anonymouse, som gör fullständigt underbara små platser för möss, i miniatyr. För något år sedan gjorde de en liten ost- och nötaffär, och i somras kunde man gå och titta på Tjoffsans tivoli (jo, jag bor ju inte så långt ifrån Malmö så kunde kolla på bägge). Alldeles nu precis har Anonymouse låtit mössen få en egen bokaffär, vägg i vägg med en teater (som ger Möss och människor). Bokaffären har små, yttepyttesmå, böcker (med bl a lokala författaren Nene Ormes). Och den heter Frankie & Benjys böcker. Men åh! Om jag inte alldeles precis hade lyssnat på Hitchhiker's så hade jag missat kopplingen. Det är ju de bägge vita mössen där, ju! Så fint att de fick dra vidare och göra bokhandlarkarriär också!
Det är många som skriver och fotar från den lilla musinstallationen på Amiralsgatan - så här skriver till exempel Aftonbladet (och de har en liten fin film...).
Nu var det så att jag hade en viss lyssna-på-Stephen-Fry-abstinens, så där som man kan få efter att ha lyssnat igenom alla Harry Potter-böckerna i hans uppläsning och sedan inte ha tillgång till den där rösten och den där engelskan igen. Och - tjoho! - Storytel hade alltså The Hitchhiker's Guide to the Galaxy på sin lista, i inläsning av just Stephen Fry, så jag tänkte att det absolut kunde få bli lite uppdatering på den där galenskapsuniversumsresan.
Jag vet inte om det ens är lönt att försöka återge handlingen i The Hitchhiker's Guide to the Galaxy? Den är ju egentligen inte alls det viktiga, eftersom det mer är karaktärerna, absurditeterna, kringelikrokarna och omöjligheterna i alla de varelser, platser och företeelser man får läsa om här. Men, OK: Arthur Dent upptäcker att hans hus står i vägen för ett motorvägsbygge. Tyvärr lyckas han inte stoppa rivningen av det, fast han försöker lägga sig i leran framför grävmaskinerna. Men, vadå, spelar roll? Två minuter efter att hans hus raserats så förintas ändå jorden. Jo, för att den råkade ligga ivägen när en ny galaktisk rymdfärdernas-motsvarighet-till-motorväg skulle byggas, så ett gäng vogoner sprängde den. Arthur, tillsammans med vännen Ford Prefect (som nu avslöjar sig vara från en annan planet), lyckas rädda sig ombord ett vogon-skepp, och så... ja, så fortsätter det. Vogoner är burdusa, gapiga och jobbiga i allmänhet, men framförallt ska du aldrig, aldrig utsätta dig för deras poesi. (jodå, vi får höra...) Och den där sprängningen av jorden (som för övrigt i eoner av år förutsetts av delfinerna, som försökt varna människorna, men som till sist gav upp och drog med ett "so long and thanks for the fish") - den var ett misstag. Ett STORT misstag.
Det är... knäppt. Alltihop. Knäppt på det där tänk-om-alla-livsformer-någonsin-på-något-sätt-ändå-bar-sig-åt-på-ett-civiliserat-brittiskt-vis. Typ. Plus att vi har omöjligheter, galaktiska gurgelbrännare, hyfsat sega och stora datorer (som dessutom är rätt överlägset hånfulla i tonen) och en robot som är deprimerad eftersom hans enorma hjärnkapacitet inte används till mer än "hämta det" och "räkna ut det här".
Att höra Stephen Fry läsa det här är bara bäst. Det måste vara så den var tänkt att upplevas?
I Malmö härjar några gatukonstnärer som kallar sig Anonymouse, som gör fullständigt underbara små platser för möss, i miniatyr. För något år sedan gjorde de en liten ost- och nötaffär, och i somras kunde man gå och titta på Tjoffsans tivoli (jo, jag bor ju inte så långt ifrån Malmö så kunde kolla på bägge). Alldeles nu precis har Anonymouse låtit mössen få en egen bokaffär, vägg i vägg med en teater (som ger Möss och människor). Bokaffären har små, yttepyttesmå, böcker (med bl a lokala författaren Nene Ormes). Och den heter Frankie & Benjys böcker. Men åh! Om jag inte alldeles precis hade lyssnat på Hitchhiker's så hade jag missat kopplingen. Det är ju de bägge vita mössen där, ju! Så fint att de fick dra vidare och göra bokhandlarkarriär också!
Det är många som skriver och fotar från den lilla musinstallationen på Amiralsgatan - så här skriver till exempel Aftonbladet (och de har en liten fin film...).
Titel: The Hitchhiker's Guide to the Galaxy
Serie: The Hitchhiker's Guide to the Galaxy #1
Författare: Douglas Adams
Ljudbok - uppläsning: Stephen Fry
Utg år: 1979
torsdag 14 december 2017
Is
Äntligen läste jag den här boken, som jag ända sedan den kom ut 2012 fått rekommenderad av mig ett antal gånger av låntagare som lämnat tillbaka den till biblioteket där jag jobbat med ett "den här var riktigt, riktigt bra!". Jag har tänkt läsa den så många gånger, men så tvekat inför upplägget: prästfamilj flyttar till åländsk ö, och så, ja, så är det lite om deras liv, och om familjerna som bor där, vad de gör på dagarna, liv, död, lycka sorg och så där. Är det rafflande nog för en sådan som jag som kräver verklighetsflykt, svärd och magi, eller åtminstone rika, ogifta hertigar i 1800-talsromance för att riktigt försjunka i en bok?
Svaret är: ja. Nu är jag en av dem: "Det här är en riktigt, riktigt bra bok!" Den här boken rymmer stora, allvarliga ting, visst. Liv och död och gudstro och familj och studier och karriär och bygemenskap/byfiendeskap, världen efter kriget, biskopar och döda sjömän. Men - den fångar allt det där stora i de små, små vardagsdetaljerna. Och jag fullständigt älskar hur Ulla-Lena Lundberg fångar alla dem. Hon kan få mig att känna igen mitt liv - fast den här boken utspelar sig i den åländska ytterskärgården på slutet av 1940-talet...! Jo, för jag kan känna igen mig så väldigt väl i hur pastorskan Mona tänker kring allt som måste hinnas och om människorna omkring sig. Hon är taggig och kärleksfull samtidigt och så väldigt mänsklig, komplex och intressant. Och hennes man, pastor Petter, som tar sig an den lilla församlingen som sjunger så fint i kyrkan, han som försöker medla i de decenniegamla striderna mellan olika parter i kyrkofullmäktige, han som vill studera botanik och som inte hinner skriva predikan pga nattning av barn och samtal med församlingsmedlemmar i tid och otid... honom älskar jag också att läsa om.
Så: intressanta karaktärer, även de omkring pastorsfamiljen. Men det är ändå hur livet och döden och allt det där skildras i detaljerna som är de som gör den här boken så väldigt bra. Tänk att det kan fånga en så att läsa om kokt gädda, högmässans upplägg, juvervård vid mjölkning, kalasförberedelser och irritationen hos ett ungt par som inte får tiden att räcka till för sex och fortplantning...
Nu har jag gjort det igen. Skrivit ett helt blogginlägg om en bok utan att berätta dess handling. Vad handlar då Is om? Jo. Det är ju det där jag nämnde i inledningen: en präst, hans fru och lilla dotter anländer till en ö långt ute i Ålands skärgård. Där ska de leva sitt liv. Och så gör de det. Lär känna folket där ute, kämpar sig igenom vintrar, slåtter, jobbiga släktingar, prästkarriär och städning och segling. Det är ungefär det hela. Fast det här: den här boken är inte en bok. Den är ett stycke liv.
Titel: Is
Författare: Ulla-Lena Lundberg
Utg år: 2012
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här (verkar bara finns kvar som e-bok, men finns annars att låna på biblioteken)
Svaret är: ja. Nu är jag en av dem: "Det här är en riktigt, riktigt bra bok!" Den här boken rymmer stora, allvarliga ting, visst. Liv och död och gudstro och familj och studier och karriär och bygemenskap/byfiendeskap, världen efter kriget, biskopar och döda sjömän. Men - den fångar allt det där stora i de små, små vardagsdetaljerna. Och jag fullständigt älskar hur Ulla-Lena Lundberg fångar alla dem. Hon kan få mig att känna igen mitt liv - fast den här boken utspelar sig i den åländska ytterskärgården på slutet av 1940-talet...! Jo, för jag kan känna igen mig så väldigt väl i hur pastorskan Mona tänker kring allt som måste hinnas och om människorna omkring sig. Hon är taggig och kärleksfull samtidigt och så väldigt mänsklig, komplex och intressant. Och hennes man, pastor Petter, som tar sig an den lilla församlingen som sjunger så fint i kyrkan, han som försöker medla i de decenniegamla striderna mellan olika parter i kyrkofullmäktige, han som vill studera botanik och som inte hinner skriva predikan pga nattning av barn och samtal med församlingsmedlemmar i tid och otid... honom älskar jag också att läsa om.
Så: intressanta karaktärer, även de omkring pastorsfamiljen. Men det är ändå hur livet och döden och allt det där skildras i detaljerna som är de som gör den här boken så väldigt bra. Tänk att det kan fånga en så att läsa om kokt gädda, högmässans upplägg, juvervård vid mjölkning, kalasförberedelser och irritationen hos ett ungt par som inte får tiden att räcka till för sex och fortplantning...
Nu har jag gjort det igen. Skrivit ett helt blogginlägg om en bok utan att berätta dess handling. Vad handlar då Is om? Jo. Det är ju det där jag nämnde i inledningen: en präst, hans fru och lilla dotter anländer till en ö långt ute i Ålands skärgård. Där ska de leva sitt liv. Och så gör de det. Lär känna folket där ute, kämpar sig igenom vintrar, slåtter, jobbiga släktingar, prästkarriär och städning och segling. Det är ungefär det hela. Fast det här: den här boken är inte en bok. Den är ett stycke liv.
Titel: Is
Författare: Ulla-Lena Lundberg
Utg år: 2012
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här (verkar bara finns kvar som e-bok, men finns annars att låna på biblioteken)
onsdag 13 december 2017
Caraval
Den här har legat på min amazon-önskelista ett tag sedan jag läste om den och tyckte den kändes som en intressant kombo av magi + Ready Player One och Nattens cirkus. I slutet på månaden kommer den ut på svenska så när jag fick hem ett förhandsex (försett med magiskt strössel...)(ja, faktiskt) var det ju definitivt dags för läsning.
I sju år har Scarlett skickat brev direkt till direktören för Caraval och frågat om han och hans fantastiska skådespelare inte kan tänka sig att komma till Trisda där Scarlett och hennes syster Tella bor. De får nämligen inte lämna ön, men om Caraval kom till dem skulle det bli "bästaste födelsedagen" för Tella. Ja, vi får läsa breven, men nej, får ingen vidare förklaring till vad "Caraval" är för något.
Till sist får Scarlett svar. Hon får både biljetter och en inbjudan att komma direkt till Caravaldirektörens egen ö för att delta i spelet (som det alltså är?). Fast... det borde vara helt kört eftersom hon ska gifta sig om några dagar, och inte kan sumpa sitt eget bröllop. Bröllopet är nämligen hennes enda chans att komma bort från ön Trisda och, framför allt, bort från sin far som är både guvernör och vidrig hustyrann.
Ändå är hon snart på väg till Caraval, tillsammans med systern Tella och sjömannen som hjälper dem att ta sig dit. Sjömannen heter Julian försvinner definitivt inte ur handlingen när han lämpat av systrarna vid den där ön. Nej, eftersom Tella inte hinner sätta sin fot på ön innan hon försvinner följer Julian med Scarlett för att hjälpa henne att hitta både sin syster och in i spelet.
Vad är Caraval? Jag begriper mig inte riktigt på det, och det stjälper boken lite för mig. Caraval är en illusion. Det är en hel stad. Det är ett spel, där vinnaren får "en önskning". Det är också skådespelare, tävlande, åskådare... ibland verkar de synas, de där åskådarna, ibland tror jag de åser det hela från sidan. Fast jag vet inte. Och det som händer i spelet/tävlingen/staden verkar ibland vara på riktigt, ibland som i en dröm. Väldigt mycket får jag känslan av en slags modern Alice i Underlandet, med händelser och miljöer som märkligt hoppar in i varandra så som drömmar gör. Men även om det är fascinerande miljöer som beskrivs och märkliga ting som sker, så ser jag inte syftet med det hela. Vad går tävlingen ut på? Hur funkar alltihop? De tävlande ska leta upp ledtrådar, men de Scarlett kommer på känns så slumpmässiga så jag får en högst oklar bild av vart allt är på väg.
Dessutom känns tävlingen nästan som ett irritationsmoment, eftersom Scarlett hela tiden är av med den där eländiga systern som måste letas reda på... fast till sist blir syster-letandet en del av tävlingen. Eller, det ÄR tävlingen att leta efter systern. Aha - ett mål! Är jag nöjd då? Nja. Jag tappar bort mig så i den där förvirrade drömkänslan att jag inte riktigt hittar rätt i boken igen. Inte heller får jag någon känsla för människorna i den - de blir ansikten som flyter förbi, eller som återkommer i olika kombinationer och betydelser. Någon som bara skymtar förbi i handlingen återkommer senare och har blivit någon annan. Någon dör. Eller kanske, för det är inte säkert. Ingenting är riktigt säkert. Är det en dröm? Eller ett spel? Är direktören, han som kallas Legend, med? Var är systern? Är skådespelarna på riktigt? Och bröllopet då, det finns ju en greve som väntar på att hans brud ska infinna sig... vad händer med det?
Även om det händer mängder av saker hela tiden så tappar jag riktning och styrfart och vet inte var jag är på väg, fastnar i förvirrande drömkänslan och tror inte jag gillar den här boken, faktiskt.
Titel: Caraval
Författare: Stephanie Garber
Originaltitel: Caraval
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2017
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
I sju år har Scarlett skickat brev direkt till direktören för Caraval och frågat om han och hans fantastiska skådespelare inte kan tänka sig att komma till Trisda där Scarlett och hennes syster Tella bor. De får nämligen inte lämna ön, men om Caraval kom till dem skulle det bli "bästaste födelsedagen" för Tella. Ja, vi får läsa breven, men nej, får ingen vidare förklaring till vad "Caraval" är för något.
Till sist får Scarlett svar. Hon får både biljetter och en inbjudan att komma direkt till Caravaldirektörens egen ö för att delta i spelet (som det alltså är?). Fast... det borde vara helt kört eftersom hon ska gifta sig om några dagar, och inte kan sumpa sitt eget bröllop. Bröllopet är nämligen hennes enda chans att komma bort från ön Trisda och, framför allt, bort från sin far som är både guvernör och vidrig hustyrann.
Ändå är hon snart på väg till Caraval, tillsammans med systern Tella och sjömannen som hjälper dem att ta sig dit. Sjömannen heter Julian försvinner definitivt inte ur handlingen när han lämpat av systrarna vid den där ön. Nej, eftersom Tella inte hinner sätta sin fot på ön innan hon försvinner följer Julian med Scarlett för att hjälpa henne att hitta både sin syster och in i spelet.
Vad är Caraval? Jag begriper mig inte riktigt på det, och det stjälper boken lite för mig. Caraval är en illusion. Det är en hel stad. Det är ett spel, där vinnaren får "en önskning". Det är också skådespelare, tävlande, åskådare... ibland verkar de synas, de där åskådarna, ibland tror jag de åser det hela från sidan. Fast jag vet inte. Och det som händer i spelet/tävlingen/staden verkar ibland vara på riktigt, ibland som i en dröm. Väldigt mycket får jag känslan av en slags modern Alice i Underlandet, med händelser och miljöer som märkligt hoppar in i varandra så som drömmar gör. Men även om det är fascinerande miljöer som beskrivs och märkliga ting som sker, så ser jag inte syftet med det hela. Vad går tävlingen ut på? Hur funkar alltihop? De tävlande ska leta upp ledtrådar, men de Scarlett kommer på känns så slumpmässiga så jag får en högst oklar bild av vart allt är på väg.
Dessutom känns tävlingen nästan som ett irritationsmoment, eftersom Scarlett hela tiden är av med den där eländiga systern som måste letas reda på... fast till sist blir syster-letandet en del av tävlingen. Eller, det ÄR tävlingen att leta efter systern. Aha - ett mål! Är jag nöjd då? Nja. Jag tappar bort mig så i den där förvirrade drömkänslan att jag inte riktigt hittar rätt i boken igen. Inte heller får jag någon känsla för människorna i den - de blir ansikten som flyter förbi, eller som återkommer i olika kombinationer och betydelser. Någon som bara skymtar förbi i handlingen återkommer senare och har blivit någon annan. Någon dör. Eller kanske, för det är inte säkert. Ingenting är riktigt säkert. Är det en dröm? Eller ett spel? Är direktören, han som kallas Legend, med? Var är systern? Är skådespelarna på riktigt? Och bröllopet då, det finns ju en greve som väntar på att hans brud ska infinna sig... vad händer med det?
Även om det händer mängder av saker hela tiden så tappar jag riktning och styrfart och vet inte var jag är på väg, fastnar i förvirrande drömkänslan och tror inte jag gillar den här boken, faktiskt.
Titel: Caraval
Författare: Stephanie Garber
Originaltitel: Caraval
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2017
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
måndag 11 december 2017
Ditt liv och mitt
Jag har lyssnat på när Katarina Ewerlöf läst om Märit och hennes liv. I nutid är hon på väg att fira sin tvillingbrors 70-årsdag. Jo, klart det är hennes egen 70-årsdag också, men som svägerskan Kajsa framställer det så är det Märit som måste ställa upp och vara med på sin brors firande, och under själva firandet är det han som står i centrum. Jag undrar flera gånger varför Märit åker hem till brodern, särskilt som hon verkligen inte tycker om honom alls och aldrig har gjort. Varför inte stanna kvar hos sin egen familj och det älskade barnbarnet?
Nå - det är när Märit reser till föräldrahemmet i Norrköping (där brodern bor kvar) hon utan att ha planerat det hoppar av i Lund för att gå till kyrkogården och besöka sin äldre brors grav, som är Vipeholmsgraven, en massgrav för intagna på Vipeholmsanstalten, sinnesslöanstalten som det kallades. Vi får följa henne under ett dygn i Lund, höra när hon bråkar med "Den andra" som är en röst i huvudet, en röst som tillhör hennes syster enäggstvillingen som dog vid förlossningen men som på något sätt blev kvar inne i Märits huvud. (ja, det var alltså en trillinggraviditet) "Den andra" är tvärtemot-åsikten, sanningssägaren och den som inte är tyst även om Märit är det. Samtidigt får vi i återblickar ta del av Märits tidigare liv, får reda på mer om hennes bror Lars som alltså togs in på anstalt, får reda på varför hon hoppade av läkarstudierna i Lund redan efter en termin trots att hon pluggat så hårt för att komma in där, får reda på vad som hände när hon tog studenten, får reda på hur hennes mamma och mormor dog, får reda på mängder av familjehemligheter.
Och jag vet att jag borde bli berörd, och upprörd över det som hände Lars och andra i hans situation, och intresserad av Märits möjligheter till studier, och det nya folkhemmet, och miljöerna (har ju för sjutton bott och studerat i Lund och är född i Norrköping...) och familjehemligheterna och syskonrelationerna och ... men. Nej. Jag blir inte det. På något sätt känns det som att jag har läst det här förr, och jag tycker det är ganska trist. Ibland väljer man fel bok och den är egentligen bra men man själv är inte i läge att uppskatta eller ta till sig. Jag var väl inte i relationsläsningsläge, helt enkelt.
Titel: Ditt liv och mitt
Författare: Majgull Axelsson
Ljudbok - uppläsning: Katarina Ewerlöf
Utg år: 2017
Förlag: Brombergs
Köp den till exempel här eller här
Nå - det är när Märit reser till föräldrahemmet i Norrköping (där brodern bor kvar) hon utan att ha planerat det hoppar av i Lund för att gå till kyrkogården och besöka sin äldre brors grav, som är Vipeholmsgraven, en massgrav för intagna på Vipeholmsanstalten, sinnesslöanstalten som det kallades. Vi får följa henne under ett dygn i Lund, höra när hon bråkar med "Den andra" som är en röst i huvudet, en röst som tillhör hennes syster enäggstvillingen som dog vid förlossningen men som på något sätt blev kvar inne i Märits huvud. (ja, det var alltså en trillinggraviditet) "Den andra" är tvärtemot-åsikten, sanningssägaren och den som inte är tyst även om Märit är det. Samtidigt får vi i återblickar ta del av Märits tidigare liv, får reda på mer om hennes bror Lars som alltså togs in på anstalt, får reda på varför hon hoppade av läkarstudierna i Lund redan efter en termin trots att hon pluggat så hårt för att komma in där, får reda på vad som hände när hon tog studenten, får reda på hur hennes mamma och mormor dog, får reda på mängder av familjehemligheter.
Och jag vet att jag borde bli berörd, och upprörd över det som hände Lars och andra i hans situation, och intresserad av Märits möjligheter till studier, och det nya folkhemmet, och miljöerna (har ju för sjutton bott och studerat i Lund och är född i Norrköping...) och familjehemligheterna och syskonrelationerna och ... men. Nej. Jag blir inte det. På något sätt känns det som att jag har läst det här förr, och jag tycker det är ganska trist. Ibland väljer man fel bok och den är egentligen bra men man själv är inte i läge att uppskatta eller ta till sig. Jag var väl inte i relationsläsningsläge, helt enkelt.
Titel: Ditt liv och mitt
Författare: Majgull Axelsson
Ljudbok - uppläsning: Katarina Ewerlöf
Utg år: 2017
Förlag: Brombergs
Köp den till exempel här eller här
fredag 8 december 2017
No Man's Mistress
I More Than A Mistress fanns en lillebror till den högdragne hertigen, en lillebror som antog alla vad och utmaningar och aldrig kunde motstå en tävling och därför hamnade i den ena faran efter den andre. Denne bror, som heter Ferdinand, får nu en egen bok.
Nu har han spelat igen, och vunnit. Den här gången ett helt herresäte, med tillhörande marker och allt, ett Pinewood Manor som den förre ägaren (någon halvtaskig earl med flyende haka) aldrig ens besökt och inte riktigt vet var det ligger eller om det är beboeligt. Ferdinand, eller Lord Dudley, har alltid fått vad han vill ha och alltid varit mer än rik - men eftersom han bara är lillebror till en hertig har han inte haft någon egen mark. Nyfiket far han till Pinewood Manor för att kolla om det är något att ha.
Jodå. Det är fint. Det är välhållet, med ordning och reda och rensade rabatter, vackert och mysigt och så ingår där till och med en butler och en kokerska och hela konkarongen. Men... det finns ett stort men. Det finns en ung kvinna som bor där redan. Någon som förre ägaren inte kände till. En viss miss Viola Thornhill, som påstår att Pinewood Manor är hennes, tack så mycket, och kan lord Dudley vara så snäll att bege sig härifrån eftersom alltihop nog är ett misstag? Pinewood Manor har Viola fått av den nuvarande earlens pappa, eftersom denne älskade henne så mycket.
Varken Viola eller Ferdinand ger sig. Bägge är säkra på att de är ägare av Pinewood Manor. Alltså bor de där bägge två, utan någon som helst förkläde eller hyfs eller nånting. Grälar gör de hela tiden. Kysst varandra har de gjort innan Lord Dudley ens kom till Pinewood, eftersom de träffades kvällen innan i byns midsommarfirande där de ännu inte kände varandra och flirtade loss en hel del.
Nå. Vem äger Pinewood Manor? Det får vi så småningom veta. Spelar det någon roll? Ja. Kommer hårda ord uttalas? Ja. Kommer det att has sex? Ja. (lite ovanligt nog i sammanhanget är att det här är han som är oskuld och hon den erfarna) Finns det hemligheter som avslöjas? Klart det finns. Miss Viola Thornhill har en hel del med sig i bagaget. Blir allt bra till slut? Klart det blir. Det är ju romance.
Åh, jag har saknat det här romance-som-suger-in-en-i-handlingen-direkt ett tag, och det var fint att vara på Pinewood Manor (och i London) med Ferdinand och Viola och höra dem gnabbas med varandra.
Titel: No Man's Mistress
Serie: The Mistress Trilogy #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2002
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här
Nu har han spelat igen, och vunnit. Den här gången ett helt herresäte, med tillhörande marker och allt, ett Pinewood Manor som den förre ägaren (någon halvtaskig earl med flyende haka) aldrig ens besökt och inte riktigt vet var det ligger eller om det är beboeligt. Ferdinand, eller Lord Dudley, har alltid fått vad han vill ha och alltid varit mer än rik - men eftersom han bara är lillebror till en hertig har han inte haft någon egen mark. Nyfiket far han till Pinewood Manor för att kolla om det är något att ha.
Jodå. Det är fint. Det är välhållet, med ordning och reda och rensade rabatter, vackert och mysigt och så ingår där till och med en butler och en kokerska och hela konkarongen. Men... det finns ett stort men. Det finns en ung kvinna som bor där redan. Någon som förre ägaren inte kände till. En viss miss Viola Thornhill, som påstår att Pinewood Manor är hennes, tack så mycket, och kan lord Dudley vara så snäll att bege sig härifrån eftersom alltihop nog är ett misstag? Pinewood Manor har Viola fått av den nuvarande earlens pappa, eftersom denne älskade henne så mycket.
Varken Viola eller Ferdinand ger sig. Bägge är säkra på att de är ägare av Pinewood Manor. Alltså bor de där bägge två, utan någon som helst förkläde eller hyfs eller nånting. Grälar gör de hela tiden. Kysst varandra har de gjort innan Lord Dudley ens kom till Pinewood, eftersom de träffades kvällen innan i byns midsommarfirande där de ännu inte kände varandra och flirtade loss en hel del.
Nå. Vem äger Pinewood Manor? Det får vi så småningom veta. Spelar det någon roll? Ja. Kommer hårda ord uttalas? Ja. Kommer det att has sex? Ja. (lite ovanligt nog i sammanhanget är att det här är han som är oskuld och hon den erfarna) Finns det hemligheter som avslöjas? Klart det finns. Miss Viola Thornhill har en hel del med sig i bagaget. Blir allt bra till slut? Klart det blir. Det är ju romance.
Åh, jag har saknat det här romance-som-suger-in-en-i-handlingen-direkt ett tag, och det var fint att vara på Pinewood Manor (och i London) med Ferdinand och Viola och höra dem gnabbas med varandra.
Titel: No Man's Mistress
Serie: The Mistress Trilogy #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2002
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här
onsdag 6 december 2017
A Skinful of Shadows
Frances Hardinges nya bok är något helt annat än förra årets Lögnernas träd som jag verkligen älskade. Hon låter fortfarande miljön vara i vår egen världs England, fast nu i stället på 1600-talet under det engelska inbördeskriget när kung Karl I och parlamentet inte kunde komma överens om vem som skulle bestämma över landet. Jag visste inte mycket om detta krig förut, och vet väl egentligen inte så mycket mer nu heller eftersom Hardinge bara låter det vara en fond till bokens handling. I Lögnernas träd var tidsandan och vetenskapliga upptäckter viktiga förutsättningar för bokens handling, men här hade det faktiskt kunnat vara vilket krig som helst i vilket land som helst.
Makepeace har en märklig egenhet: hon kan låta sig själv bli besatt av spöken. Hennes mamma brukar tvinga henne att övernatta på kyrkogården för att tränas i att stänga spöken ute från sin själ och sig själv - ändå kommer hon ganska omgående i boken att inte vara ensam inne i sig själv. Nädå, här kommer att vara ett gäng själar som fortsätter att vara personer inne i henne, som pratar, argumenterar och dessutom lömskt ibland tar över Makepeace och tvingar henne att göra saker hon inte vet om, eller vill. De där dialogerna som sker inne i henne är ganska kul att läsa, faktiskt.
Men - det finns fler människor som är som Makepeace. En hel släkt, faktiskt: Fellmottes, vars bas är det stora godset Grizehayes. Fast de utnyttjar besattheten på mer ondskefulla vis, har läskiga riter för sig, utövar utpressning och tvång och gillar makt. Makepeace får inte reda på att hon är en Fellmotte förrän hennes mamma dör, eftersom mamman fram tills dess med alla medel försökt skydda Makepeace från Fellmottes och deras krav.
Nu kommer Makepeace trots allt till Grizehayes, och upptäcker snart att hon inte kan komma därifrån, någonsin. Hon har redan hunnit bli besatt av ett spöke, men får absolut inte låta Fellmottes veta det. Men hon är inte ensam - hon lär känna sin halvbror, James. Han är som hon, kan också härbärgera spöken och är också fången på Grizehayes.
Och så blir det alltså äventyr av, med elaka och/eller snälla människor, krig, flykt och besatthet av diverse mer eller mindre onda andar.
Hade jag läst den här boken innan det att jag läste Lögnernas träd hade jag tyckt mycket om den som ett bra äventyr, med roliga dialoger och en rolig idé, en spännande bok på alla sätt helt enkelt. Men nu väntade jag mig att få allt det fantastiska i Lögnernas träd en gång till, vilket jag inte fick, och är alltså lite onödigt besviken. Hardinge har förresten dragit ner på sin enorma fantasifullhet i detaljer och mystiska skapelser, och sånt som attackerande ostar och viner som hyser onda planer och alla andra fascinerande detaljer som förgyllde till exempel A Face Like Glass finns inte här. Visst är det en bra sak eftersom själva storyn och karaktärerna nu får lysa lite mer - men jag kan ändå sakna det. Hardinges kreativa skapelser och myller av knäppa grejer är så roliga att läsa om.
Titel: A Skinful of Shadows
Författare: Frances Hardinge
Utg år: 2017
Förlag: Macmillan
Köp den till exempel här eller här
Makepeace har en märklig egenhet: hon kan låta sig själv bli besatt av spöken. Hennes mamma brukar tvinga henne att övernatta på kyrkogården för att tränas i att stänga spöken ute från sin själ och sig själv - ändå kommer hon ganska omgående i boken att inte vara ensam inne i sig själv. Nädå, här kommer att vara ett gäng själar som fortsätter att vara personer inne i henne, som pratar, argumenterar och dessutom lömskt ibland tar över Makepeace och tvingar henne att göra saker hon inte vet om, eller vill. De där dialogerna som sker inne i henne är ganska kul att läsa, faktiskt.
Men - det finns fler människor som är som Makepeace. En hel släkt, faktiskt: Fellmottes, vars bas är det stora godset Grizehayes. Fast de utnyttjar besattheten på mer ondskefulla vis, har läskiga riter för sig, utövar utpressning och tvång och gillar makt. Makepeace får inte reda på att hon är en Fellmotte förrän hennes mamma dör, eftersom mamman fram tills dess med alla medel försökt skydda Makepeace från Fellmottes och deras krav.
Nu kommer Makepeace trots allt till Grizehayes, och upptäcker snart att hon inte kan komma därifrån, någonsin. Hon har redan hunnit bli besatt av ett spöke, men får absolut inte låta Fellmottes veta det. Men hon är inte ensam - hon lär känna sin halvbror, James. Han är som hon, kan också härbärgera spöken och är också fången på Grizehayes.
Och så blir det alltså äventyr av, med elaka och/eller snälla människor, krig, flykt och besatthet av diverse mer eller mindre onda andar.
Hade jag läst den här boken innan det att jag läste Lögnernas träd hade jag tyckt mycket om den som ett bra äventyr, med roliga dialoger och en rolig idé, en spännande bok på alla sätt helt enkelt. Men nu väntade jag mig att få allt det fantastiska i Lögnernas träd en gång till, vilket jag inte fick, och är alltså lite onödigt besviken. Hardinge har förresten dragit ner på sin enorma fantasifullhet i detaljer och mystiska skapelser, och sånt som attackerande ostar och viner som hyser onda planer och alla andra fascinerande detaljer som förgyllde till exempel A Face Like Glass finns inte här. Visst är det en bra sak eftersom själva storyn och karaktärerna nu får lysa lite mer - men jag kan ändå sakna det. Hardinges kreativa skapelser och myller av knäppa grejer är så roliga att läsa om.
Titel: A Skinful of Shadows
Författare: Frances Hardinge
Utg år: 2017
Förlag: Macmillan
Köp den till exempel här eller här
tisdag 5 december 2017
Kåda
Det här är berättelsen om familjen Haarder på den lilla halvön Hovedet som via näset Halsen hänger ihop med en ö utanför det danska fastlandet. Familjen Haarder går under, mer eller mindre, och vi får följa undergången redan från begynnelsen i den förra generationen Haarder. Det är så katastrofala saker som görs, så mycket elände och fel, död och sorg och vansinne, och jag som läser förstår redan från början att det här bara måste gå så fel. Grejen är att sällan har jag läst om något så vedervärdigt och hemskt och brottsligt och samtidigt känt så mycket för alla inblandade, och på något sätt förstått att de gör som de gör, fast de gör så fel. Jag tycker om dem, allihop. Men helst hade jag sluppit träffa dem i verkliga livet. Och aldrig, verkligen aldrig, skulle jag vilja hälsa på i familjen Haarders hem där på Hovedet. Jag hade förresten aldrig lyckats komma förbi fällorna.
Det här är en bok av den sorten som det inte ska berättas om alltför mycket i förväg. Den vann Glasnyckeln för årets bästa skandinaviska kriminalroman 2016, men det är inte brottet i sig som står i centrum (eller brotten), och någon polisutredning finns överhuvudtaget inte. Det är människorna som står i centrum. Jens Haarder (en gång känd som "öns vackraste man"), hans föräldrar och hans bror, Maria Haarder som blir hans fru, och så deras barn. Det är Liv Haarder som berättar (fast bara i vissa kapitel). Det är sorg som går över i galenskap på alla vis. Och det är det absolut glimrande, fantastiska språket som tar mig med storm redan från bokens första stycke. Åh, vad jag älskar den här sortens avskalade finurlighet som beskriver så mycket utan att använda mer än precis de ord och krumbukter som behövs. För att visa något citerar jag bokens inledande stycke, som säger så oändligt mycket mer än vad som faktiskt ryms på de här få raderna:
"Det var mörkt i det vita rummet när far dödade farmor. Jag var där. Carl var också där, men honom upptäckte de aldrig. Det var julaftonsmorgon och det snöade lite, men en riktigt vit jul blev det aldrig det året.Det här är en av årets bästa böcker för mig. Det är en bok jag kommer att rekommendera till allt och alla. Jag börjar med er som läser det här: Läs den här boken! Läs!
Allt var annorlunda då. Det var innan fars saker hade börjat ta så mycket plats att vi inte längre kunde komma in i huset. Och innan mor hade blivit så stor att hon inte längre kunde ta sig ut ur sängkammaren. Men det var efter att de hade anmält att jag var död, så att jag skulle slippa börja skolan."
Titel: Kåda
Författare: Ane Riel
Originaltitel: Harpiks
Översättning: Helena Ridelberg
Utg år: 2017
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här
måndag 4 december 2017
Maskarna på Carmine Street
Jag har alltså inte läst mycket av Håkan Nesser, men Levande och döda i Winsford gav mersmak. Nu gav jag mig på den här, som ljudbok uppläst av författaren själv.
Först uppläsningen: Nesser har en trevlig röst, trevlig på det där sövande mys-sättet man försjunker in i och blir dåsig av. Men... jag lyssnar på ljudbok i bilen till och från jobbet - och då är en sövande Nesser-röst direkt jobbig. Som jag har fått gnida mig i ögonen och slå mig själv på kinderna för att inte köra bil, ljudbok, Nesser och mig själv i diket eller över på fel vägbana...
Erik och Winnie kommer för att bo i en lägenhet på Carmine Street, Manhattan. Han skriver på en bok, hon målar tavlor. De klarar sig bra på de pengar Eriks tidigare böcker ger, men deras liv är inte bra. För sjutton månader sedan försvann nämligen deras dotter Sara, bortförd av en främmande man i grön bil utanför deras hem i Saaren.
Efter det har deras liv varit ett enda stort tomrum, en väntan på ett svar, ett sökande, och tystnad. De pratar inte längre med varandra om sånt som är viktigt. Winnie är övertygad om att Sarah fortfarande lever, Erik har gett upp hoppet men väntar ändå på något slags besked eller avslut. Nu börjar Winnie bära sig lite underligt åt - Erik ser henne på platser hon sedan förnekar att hon varit på, och så småningom erkänner hon att hon nu vet att Sarah lever, men att Erik måste ge sig till tåls någon vecka till innan han kan få veta hur och varför.
Omväxlande med Manhattan-dagarna får vi höra om Erik och Winnie fram tills nu - hur de träffades, tidigare liv och vad "maskarna" är för några. Och så blir det ett mysterium som ska lösas, det där med Sarah. Men även om här faktiskt kommer en privatdetektiv och blandar sig i det hela så är det inte deckargrejen som är det viktiga. Det är huvudpersonerna, deras relation och liv, miljön runtomkring, förtvivlan och olika sätt att ta itu med den. Och så också personerna runt om Erik och Winnie, alla livsöden man skymtar.
Jag tyckte mycket om Maskarna på Carmine Street. Det är på något sätt att vila i en stämning, det är ett liv bortom det jag själv har, en friare men ändå tommare vardag. Och så en stor sorg. Och även om inte själva Sarah-mysteriet är det viktigaste så tycker jag om att läsa om det, om letandet, om hoppet.
Titel: Maskarna på Carmine Street
Författare: Håkan Nesser
Ljudbok - uppläsning: Håkan Nesser
Utg år: 2009
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här
Först uppläsningen: Nesser har en trevlig röst, trevlig på det där sövande mys-sättet man försjunker in i och blir dåsig av. Men... jag lyssnar på ljudbok i bilen till och från jobbet - och då är en sövande Nesser-röst direkt jobbig. Som jag har fått gnida mig i ögonen och slå mig själv på kinderna för att inte köra bil, ljudbok, Nesser och mig själv i diket eller över på fel vägbana...
Erik och Winnie kommer för att bo i en lägenhet på Carmine Street, Manhattan. Han skriver på en bok, hon målar tavlor. De klarar sig bra på de pengar Eriks tidigare böcker ger, men deras liv är inte bra. För sjutton månader sedan försvann nämligen deras dotter Sara, bortförd av en främmande man i grön bil utanför deras hem i Saaren.
Efter det har deras liv varit ett enda stort tomrum, en väntan på ett svar, ett sökande, och tystnad. De pratar inte längre med varandra om sånt som är viktigt. Winnie är övertygad om att Sarah fortfarande lever, Erik har gett upp hoppet men väntar ändå på något slags besked eller avslut. Nu börjar Winnie bära sig lite underligt åt - Erik ser henne på platser hon sedan förnekar att hon varit på, och så småningom erkänner hon att hon nu vet att Sarah lever, men att Erik måste ge sig till tåls någon vecka till innan han kan få veta hur och varför.
Omväxlande med Manhattan-dagarna får vi höra om Erik och Winnie fram tills nu - hur de träffades, tidigare liv och vad "maskarna" är för några. Och så blir det ett mysterium som ska lösas, det där med Sarah. Men även om här faktiskt kommer en privatdetektiv och blandar sig i det hela så är det inte deckargrejen som är det viktiga. Det är huvudpersonerna, deras relation och liv, miljön runtomkring, förtvivlan och olika sätt att ta itu med den. Och så också personerna runt om Erik och Winnie, alla livsöden man skymtar.
Jag tyckte mycket om Maskarna på Carmine Street. Det är på något sätt att vila i en stämning, det är ett liv bortom det jag själv har, en friare men ändå tommare vardag. Och så en stor sorg. Och även om inte själva Sarah-mysteriet är det viktigaste så tycker jag om att läsa om det, om letandet, om hoppet.
Titel: Maskarna på Carmine Street
Författare: Håkan Nesser
Ljudbok - uppläsning: Håkan Nesser
Utg år: 2009
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här
onsdag 29 november 2017
Stormdancer
Jag är fortsatt fascinerad av australiensiske författaren Jay Kristoff, och har nu backat till hans debutverk: Stormdancer, första boken i trilogin The Lotus War. Det är fascinerande att läsa om dess tillblivelse i Jay Kristoffs rika bloggarkiv (som du hittar här) - vad jag förstår var han väldigt nöjd med att ha hittat sin alldeles egna nisch: japansk steampunk. Dock lämnade han den efter den här trilogin och gav sig över till lönnmördar-medeltids-nånting-nånting-renässans-italien i Nevernight Chronicle, och till sci-fi i samarbetet med Amy Kaufman i Illuminae files. Vad ska han hitta på mer? Jag kommer definitivt följa honom med spänning!
Japansk steampunk, alltså?? Jodå. Här finns samurajer, som lever enligt bushido way, här finns en (förfärlig) shogun, här finns geishor, te-ceremonier, monster från japansk mytologi, vapen som katana... fast alltihop med mekanik, maskiner och en väldig massa avgaser. Allt drivs med chi, som utvinns ur lotusblommor som när de odlas förgiftar marken. Nu är nästan all mark död pga de där lotusblommorna, luften är så smutsig och giftig pga avgaserna så att människorna måste bära andningsmasker, och luften är helt röd pga nedsmutsad. Shoguns elitsoldater heter Iron Samurai och har maskinintegrerade rustningar och (håll i er nu...) chainsaw daikatanas. Det är helt galet men samtidigt otroligt fascinerande alltihop.
I detta får vi lära känna främst Yukiko, vars far är typ hovjägare åt shogun, även om de flesta djur är utrotade numera pga förgiftade marken och luften. Nu har shogun fått en drömvision där han sett att en varelse från de gamla legenderna finns på riktigt: en griffin. Eller Thunder Tiger. Den har lite olika benämningar, men är alltså både örn och tiger, och kan flyga, och är jättetuff, och nu VILL VILL VILL shogun ha en egen sån där att rida på. Han skickar ut sin mästerjägare, som antingen måste komma tillbaka med en rejäl flygande åsktiger eller dö.
Nå. Kolla framsidan. Där flyger den. Och där är Yukiko, med katana och häftiga tatueringar (fast i boken har hon mest en tanto, alltså en dolk). Och gissa vem som kommer att bonda med åsktigern (som finns), rida på den, bli osams med shogun, träffa massor av människor och försöka få ordning på det förgiftade, förstörda landet? Jodå, allas vår tuffa Yukiko.
Jag gillar väldigt många saker i den här boken. Fantasin, världsbygget, alla detaljer (jag har inte ens tagit upp the Lotus Guild och dess medlemmar eller rustningar än, men.... wow), varelserna... Buruu (åsktiger-griffin) inte minst. Jag älskar dialogerna mellan Buruu och Yukiko (de pratar via telepati, Buruu alltid i versaler av någon anledning, kanske för att han är åskans son).
Dock märks det att det är Kristoffs debut - han fördjupar sig ännu lite för mycket i detaljer och långa beskrivningar av fantastiska ting i sitt världsbygge, och det finns en del stillastående partier i boken som drar ner tempot. Men på det stora hela är det här alltså en bra och annorlunda fantasy, och en intressant inledning på en trilogi som jag garanterat kommer att läsa vidare i. (och hej! alla tre böckerna är färdigskrivna! jag kan läsa allt färdigt direkt! lycka!)
Titel: Stormdancer
Serie: The Lotus War #1
Författare: Jay Kristoff
Utg år: 2013
Förlag: St. Martin's Press
Köp den till exempel här eller här
Japansk steampunk, alltså?? Jodå. Här finns samurajer, som lever enligt bushido way, här finns en (förfärlig) shogun, här finns geishor, te-ceremonier, monster från japansk mytologi, vapen som katana... fast alltihop med mekanik, maskiner och en väldig massa avgaser. Allt drivs med chi, som utvinns ur lotusblommor som när de odlas förgiftar marken. Nu är nästan all mark död pga de där lotusblommorna, luften är så smutsig och giftig pga avgaserna så att människorna måste bära andningsmasker, och luften är helt röd pga nedsmutsad. Shoguns elitsoldater heter Iron Samurai och har maskinintegrerade rustningar och (håll i er nu...) chainsaw daikatanas. Det är helt galet men samtidigt otroligt fascinerande alltihop.
I detta får vi lära känna främst Yukiko, vars far är typ hovjägare åt shogun, även om de flesta djur är utrotade numera pga förgiftade marken och luften. Nu har shogun fått en drömvision där han sett att en varelse från de gamla legenderna finns på riktigt: en griffin. Eller Thunder Tiger. Den har lite olika benämningar, men är alltså både örn och tiger, och kan flyga, och är jättetuff, och nu VILL VILL VILL shogun ha en egen sån där att rida på. Han skickar ut sin mästerjägare, som antingen måste komma tillbaka med en rejäl flygande åsktiger eller dö.
Nå. Kolla framsidan. Där flyger den. Och där är Yukiko, med katana och häftiga tatueringar (fast i boken har hon mest en tanto, alltså en dolk). Och gissa vem som kommer att bonda med åsktigern (som finns), rida på den, bli osams med shogun, träffa massor av människor och försöka få ordning på det förgiftade, förstörda landet? Jodå, allas vår tuffa Yukiko.
Jag gillar väldigt många saker i den här boken. Fantasin, världsbygget, alla detaljer (jag har inte ens tagit upp the Lotus Guild och dess medlemmar eller rustningar än, men.... wow), varelserna... Buruu (åsktiger-griffin) inte minst. Jag älskar dialogerna mellan Buruu och Yukiko (de pratar via telepati, Buruu alltid i versaler av någon anledning, kanske för att han är åskans son).
Dock märks det att det är Kristoffs debut - han fördjupar sig ännu lite för mycket i detaljer och långa beskrivningar av fantastiska ting i sitt världsbygge, och det finns en del stillastående partier i boken som drar ner tempot. Men på det stora hela är det här alltså en bra och annorlunda fantasy, och en intressant inledning på en trilogi som jag garanterat kommer att läsa vidare i. (och hej! alla tre böckerna är färdigskrivna! jag kan läsa allt färdigt direkt! lycka!)
Titel: Stormdancer
Serie: The Lotus War #1
Författare: Jay Kristoff
Utg år: 2013
Förlag: St. Martin's Press
Köp den till exempel här eller här
tisdag 28 november 2017
På andra sidan reglerna
Jag har läst och gillat alla Emma Granholms tidigare böcker, så klart jag läste nya På andra sidan reglerna också. Och den är lätt att läsa med en handling som direkt suger in mig:
Lukas föräldrar har fått för sig att de ska lämna Stockholm och flytta till någon jämra no-name-plats på landet. OK, OK, den heter Vintlunda, men känns som en så-här-vet-alla-stockholmare-att-det-går-till-i-skogen-plats. Lukas tvingas att flytta med, och därmed lämna alla sina finfina kompisar och allt man kan göra i stan bakom sig. Nu väntar sysslolöshet och inskränkthet och några års elände innan gymnasiet slutar och han kan flytta tillbaka till civilisationen igen.
Nä, OK, det är inte Vintlunda v/s Stockholm som är grejen i den här boken, men den här bloggaren blir så trött på ännu en trött SSSStan (ja, med fyra stora S) Är Bättre Än Lilla Samhället-beskrivning. Tänka sig, bara 2-3 pizzerior? En gymnasieskola? Biografer som bara visar de största spelfilmerna? Ack. Inte konstigt då att folk blir inskränkta och ägnar sig åt näthat? (som i stället är det boken ägnar sig åt)
Nå. Det blir inte riktigt så farligt i skolan som Lukas hade befarat. Han får direkt hänga med Dante och Bill, Amanda och Katta, innegänget, och blir bjuden på fest redan första fredagen. Allt frid och fröjd. Till festen kommer dock även Olivia, tjejen som han sett gå för sig själv i skolan, iklädd hafsiga kläder och hängande axlar (och när han frågat någon om varför hon är så ensam fått till svar att "Olivia har bara sig själv att skylla"). Nu är hon sminkad och fixad, klädd i kort klänning, suger i sig en stark drink som om den vore flädersaft och drar direkt in Lukas på toaletten för att ha sex med honom.
På måndagen är allt som vanligt igen - Olivia går för sig själv i trista, fläckiga kläder. Vi får läsa mer om hennes liv, som är vedervärdigt med sömnlösa nätter, eftermiddagar fyllda av läxläsning för vad ska hon annars hitta på, samt av näthat riktat mot henne själv. Skickat av alla i klassen, alla på skolan, alla... även sådana hon inte känner. "Vidriga hora" är väl det mildaste som står i alla meddelanden hon får.
I Vintlunda är gymnasiet mest en fortsättning på högstadiet, med samma människor och samma sociala roller som förut. Eftersom Lukas nu kommer ny så vet han inte vad det är som har hänt, varför Olivia är som hon är. Men... han tar reda på det. Och tar tag. Ifrågasätter. Ställer mot väggen. Rör runt. Heja Lukas.
Ämnet i På andra sidan reglerna är angeläget, och det är bra att läsa något som får en att fundera på det sociala spelet i skolan, invanda roller och sånt som kan brytas.
Men.... här blir det lite övertydligt. Och Lukas är bara waaay to much, så himla redig och rak att jag inte tror på honom. I förlängningen är det också så att alla som är med Lukas också är så himla helylle och gör allt rätt, har sunda åsikter och intressanta intressen (och dricker måttligt med alkohol också förstås) (särskilt de gamla vännerna från Stockholm när de kommer på besök, de är samtliga av Den Rätta Sorten Utan Några Fel Alls). Jag har svårt att tro på någon av ungdomarna i boken, faktiskt, de är lite för svartvita. Och konflikter som fått byggas upp under många år är svåra att lösa med ett "förlåt-jag-gjorde-fel-är-allt-OK-nu?"
Ändå... det går lätt att läsa, ger en del tankar, och så här: läs den här för att kunna diskutera hur en sådan här situation hade kunnat vara på riktigt? Hur agera? Hur överleva? Hur undvika?
Hm. Jag är kluven. Beror säkert på att jag bor i en håla på över 60 mils avstånd från SSSStan, en håla där det bara finns EN pizzeria i byn och INGET gymnasium utom på bussavstånd. Vi har iiiiinget att göra på fritiden så därför sitter vi alla våra vakna timmar och längtar bittert och avundsjukt efter att få bo i SSSStan där allt händer och de Ärliga och Rakryggade Människorna bor.
Titel: På andra sidan reglerna
Författare: Emma Granholm
Utg år: 2017
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här
Lukas föräldrar har fått för sig att de ska lämna Stockholm och flytta till någon jämra no-name-plats på landet. OK, OK, den heter Vintlunda, men känns som en så-här-vet-alla-stockholmare-att-det-går-till-i-skogen-plats. Lukas tvingas att flytta med, och därmed lämna alla sina finfina kompisar och allt man kan göra i stan bakom sig. Nu väntar sysslolöshet och inskränkthet och några års elände innan gymnasiet slutar och han kan flytta tillbaka till civilisationen igen.
Nä, OK, det är inte Vintlunda v/s Stockholm som är grejen i den här boken, men den här bloggaren blir så trött på ännu en trött SSSStan (ja, med fyra stora S) Är Bättre Än Lilla Samhället-beskrivning. Tänka sig, bara 2-3 pizzerior? En gymnasieskola? Biografer som bara visar de största spelfilmerna? Ack. Inte konstigt då att folk blir inskränkta och ägnar sig åt näthat? (som i stället är det boken ägnar sig åt)
Nå. Det blir inte riktigt så farligt i skolan som Lukas hade befarat. Han får direkt hänga med Dante och Bill, Amanda och Katta, innegänget, och blir bjuden på fest redan första fredagen. Allt frid och fröjd. Till festen kommer dock även Olivia, tjejen som han sett gå för sig själv i skolan, iklädd hafsiga kläder och hängande axlar (och när han frågat någon om varför hon är så ensam fått till svar att "Olivia har bara sig själv att skylla"). Nu är hon sminkad och fixad, klädd i kort klänning, suger i sig en stark drink som om den vore flädersaft och drar direkt in Lukas på toaletten för att ha sex med honom.
På måndagen är allt som vanligt igen - Olivia går för sig själv i trista, fläckiga kläder. Vi får läsa mer om hennes liv, som är vedervärdigt med sömnlösa nätter, eftermiddagar fyllda av läxläsning för vad ska hon annars hitta på, samt av näthat riktat mot henne själv. Skickat av alla i klassen, alla på skolan, alla... även sådana hon inte känner. "Vidriga hora" är väl det mildaste som står i alla meddelanden hon får.
I Vintlunda är gymnasiet mest en fortsättning på högstadiet, med samma människor och samma sociala roller som förut. Eftersom Lukas nu kommer ny så vet han inte vad det är som har hänt, varför Olivia är som hon är. Men... han tar reda på det. Och tar tag. Ifrågasätter. Ställer mot väggen. Rör runt. Heja Lukas.
Ämnet i På andra sidan reglerna är angeläget, och det är bra att läsa något som får en att fundera på det sociala spelet i skolan, invanda roller och sånt som kan brytas.
Men.... här blir det lite övertydligt. Och Lukas är bara waaay to much, så himla redig och rak att jag inte tror på honom. I förlängningen är det också så att alla som är med Lukas också är så himla helylle och gör allt rätt, har sunda åsikter och intressanta intressen (och dricker måttligt med alkohol också förstås) (särskilt de gamla vännerna från Stockholm när de kommer på besök, de är samtliga av Den Rätta Sorten Utan Några Fel Alls). Jag har svårt att tro på någon av ungdomarna i boken, faktiskt, de är lite för svartvita. Och konflikter som fått byggas upp under många år är svåra att lösa med ett "förlåt-jag-gjorde-fel-är-allt-OK-nu?"
Ändå... det går lätt att läsa, ger en del tankar, och så här: läs den här för att kunna diskutera hur en sådan här situation hade kunnat vara på riktigt? Hur agera? Hur överleva? Hur undvika?
Hm. Jag är kluven. Beror säkert på att jag bor i en håla på över 60 mils avstånd från SSSStan, en håla där det bara finns EN pizzeria i byn och INGET gymnasium utom på bussavstånd. Vi har iiiiinget att göra på fritiden så därför sitter vi alla våra vakna timmar och längtar bittert och avundsjukt efter att få bo i SSSStan där allt händer och de Ärliga och Rakryggade Människorna bor.
Titel: På andra sidan reglerna
Författare: Emma Granholm
Utg år: 2017
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här
fredag 24 november 2017
Norra Latin
Jag veeet.... jag borde inte nörda loss på fel grejer, men det gör jag. I den här boken blir jag helt fascinerad av just Norra Latin, skolan i Stockholm som numera i verkligheten är ett konferenscentrum men som förr var ett läroverk. Jag bildgooglar Norra Latin, och får upp mängder av bilder - som det ser ut nu, som det såg ut förr, exteriörer och interiörer, ljusgård, atrium, pelargångar... åh, jag älskar gamla byggnader med en historia, nedslitna trappor, tak som hört röster, målningar som bevarats (prins Eugen!), och jag kan så totalt förstå hur Sara Bergmark Elfgren ville berätta en historia som utspelar sig här.
I boken är Norra Latin fortfarande en skola, ett gymnasium med övervägande estetiska program. Teaterprogrammet har bra rykte och är svårt att komma in på, med intagningsprov och allt. Men Tamar från Östersund gör sitt livs tolkning av Puck i en scen från En midsommarnattsdröm och kommer in. Hon känner ingen i Stockholm, får bo inneboende hos en pensionerad bibliotekarie i Bredäng och försöker förtvivlat att lära känna stan, människorna och framför allt alla de sociala koder som härskar skolan och klassen hon numera hör till. Hon förstår koderna, men lyckas inte komma in i något gäng, blir hängande utanför som betraktare.
Och så blir hon kär i Clea Borglund som går i samma klass, kändis redan före hon fyller 16, barnskådespelare och dotter till en känd dramatenskådespelare, så inne i teater- och kändisvärlden i Stockholm att hon inte ens funderar på hur det kan kännas för någon som kommer utifrån. Så onödigt och hopplöst att kära ned sig i henne? Särskilt som Clea redan någon vecka in på terminen blir ihop med också lika kända Tim Helander, också kändisskådespelarbarn, snygg och självklar. Tamar plågar sig själv med att ständigt kolla upp Cleas alla täta uppdateringar på instagram och andra sociala media, lyckliga par-bilder med fluff och hundratals likes från fans (mest småtjejer verkar det som).
Ja, ja, framsidan på boken skriker skräck och alltihop marknadsförs som läskigt och spännande, och här finns förstås övernaturligheter med en vandringssägen på skolan som verkar vara sann, något demonliknande som huserar i skolan både då och nu, skräckscener som direkt tagna från en Hitchcockfilm och sår som efter en hunds huggtänder fast det inte alls är en hund.... och jag gillar alla de inslagen också. Men mest, allra mest, tycker jag om att läsa om Tamar och Clea och de sociala spelet i den nya klassen. Relationerna. Clea och Tim (även om jag verkligen inte gillar förhållandet Clea och Tim). Tim och hans pappa. (som jag verkligen, verkligen inte gillar) Tamar och hennes familj hemma i Östersund, hennes fascinerande nördkompisar, Cleas liv och insikter om att det kanske inte alltid är bra att påbörja sin karriär redan som barn.... alltihop faktiskt. Jag älskar den här boken. Punkt.
Eller, OK, det finns en grej jag fick lite för mycket av: teaterinslaget. Jadå, fattar att det är viktigt för den här boken, men för mig som inte är jätteintresserad av vare sig teater eller Shakespeare blev det lite tjatigt. Särskilt En midsommarnattsdröm. Men det är mer jag än boken som inte klickar. Och hade det på något sätt handlat om musik och något musikprogram på Norra Latin så hade jag gråtit av avundsjuka för att jag inte fick vara där och vara med, spöken eller ej.
Jag visste det inte förut, men anar av nätbokhandlarnas sidor om boken att det här ska bli en serie?? "Stockholmsserien"? Kul, i så fall! Count me in on läsning!
Åter till mitt nördande - här är två av bilderna jag satt och drömde mig bort i:
Titel: Norra Latin
Författare: Sara Bergmark Elfgren
Ljudbok - uppläsning: Nina Zanjani
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
I boken är Norra Latin fortfarande en skola, ett gymnasium med övervägande estetiska program. Teaterprogrammet har bra rykte och är svårt att komma in på, med intagningsprov och allt. Men Tamar från Östersund gör sitt livs tolkning av Puck i en scen från En midsommarnattsdröm och kommer in. Hon känner ingen i Stockholm, får bo inneboende hos en pensionerad bibliotekarie i Bredäng och försöker förtvivlat att lära känna stan, människorna och framför allt alla de sociala koder som härskar skolan och klassen hon numera hör till. Hon förstår koderna, men lyckas inte komma in i något gäng, blir hängande utanför som betraktare.
Och så blir hon kär i Clea Borglund som går i samma klass, kändis redan före hon fyller 16, barnskådespelare och dotter till en känd dramatenskådespelare, så inne i teater- och kändisvärlden i Stockholm att hon inte ens funderar på hur det kan kännas för någon som kommer utifrån. Så onödigt och hopplöst att kära ned sig i henne? Särskilt som Clea redan någon vecka in på terminen blir ihop med också lika kända Tim Helander, också kändisskådespelarbarn, snygg och självklar. Tamar plågar sig själv med att ständigt kolla upp Cleas alla täta uppdateringar på instagram och andra sociala media, lyckliga par-bilder med fluff och hundratals likes från fans (mest småtjejer verkar det som).
Ja, ja, framsidan på boken skriker skräck och alltihop marknadsförs som läskigt och spännande, och här finns förstås övernaturligheter med en vandringssägen på skolan som verkar vara sann, något demonliknande som huserar i skolan både då och nu, skräckscener som direkt tagna från en Hitchcockfilm och sår som efter en hunds huggtänder fast det inte alls är en hund.... och jag gillar alla de inslagen också. Men mest, allra mest, tycker jag om att läsa om Tamar och Clea och de sociala spelet i den nya klassen. Relationerna. Clea och Tim (även om jag verkligen inte gillar förhållandet Clea och Tim). Tim och hans pappa. (som jag verkligen, verkligen inte gillar) Tamar och hennes familj hemma i Östersund, hennes fascinerande nördkompisar, Cleas liv och insikter om att det kanske inte alltid är bra att påbörja sin karriär redan som barn.... alltihop faktiskt. Jag älskar den här boken. Punkt.
Eller, OK, det finns en grej jag fick lite för mycket av: teaterinslaget. Jadå, fattar att det är viktigt för den här boken, men för mig som inte är jätteintresserad av vare sig teater eller Shakespeare blev det lite tjatigt. Särskilt En midsommarnattsdröm. Men det är mer jag än boken som inte klickar. Och hade det på något sätt handlat om musik och något musikprogram på Norra Latin så hade jag gråtit av avundsjuka för att jag inte fick vara där och vara med, spöken eller ej.
Jag visste det inte förut, men anar av nätbokhandlarnas sidor om boken att det här ska bli en serie?? "Stockholmsserien"? Kul, i så fall! Count me in on läsning!
Åter till mitt nördande - här är två av bilderna jag satt och drömde mig bort i:
Ljusgården med café, bild från stoccc's hemsida |
Bild från norra-latin.se |
Titel: Norra Latin
Författare: Sara Bergmark Elfgren
Ljudbok - uppläsning: Nina Zanjani
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
måndag 20 november 2017
Arcanum Unbounded
Arcanum Unbounded är en samling med några av Brandon Sandersons noveller och novellas. Några av dem hade jag redan läst, men läste glatt om dem nu och gillade fortfarande väldigt mycket - Sanderson är en mästare även i det kortare formatet och kan få hundra sidor att innehålla komplexitet och spänning och riktiga avslut. Några var nya för mig, och av dem var det särskilt bra att läsa Edgedancer eftersom den utspelar sig i samma värld som Oathbringer som jag hyser storstilade planer om att läsa igenom över jul. (vadå "så-himla-mysigt-att-umgås-med-familj-och-släkt-över-julhelgerna"??) Det var ett tag sedan jag läste Words of Radiance, boken i The Stormlight Archive som kommer före Oathbringer, och jag behövde friska upp minnet.
Detta är innehållet i Arcanum Unbounded:
The Emperor's Soul - novella som utspelar sig i samma värld som Elantris, och som jag tidigare läst och skrivit om här. Jag läste om den nu, och tyckte fortfarande väldigt mycket om den. Sigillstämpelsmagi...? Absolut!
The Hope of Elantris - en mycket kort berättelse som utspelar sig i bakgrunden av det som händer i slutkapitlen på Elantris. Ärligt talat rätt poänglös, men lite småsnällt söt, särskilt om man precis hade Elantrisboken genomläst och kvar i huvudet. Vilket jag inte hade.
The Eleventh Metal - kort berättelse om något som hände när Kelsier gick i Mistborn-lära hos en surmulen och helt troligt galen man kallad Gemmel. Utspelar sig alltså före händelserna i första Mistborn-boken The Final Empire.
Allomancer Jak and the Pits of Eltania, Episodes Twenty-Eight Through Thirty - vad jag förstår finns inga andra episoder, så det här är som om det funnes en slags följetong om Allomancer Jak man kunde prenumerera på, och ett par episoder ur den. Och nä, inte särskilt kul. Känns nästan som någon slags fanfic i Mistborn-världen, där en klanthjälte jonglerar runt med sina allomancer-kunskaper. Typ.
Mistborn: Secret History - Den HÄR, däremot...! Den önskar jag att jag hade läst alldeles precis efter att jag hade läst ut hela Mistborn-trilogin och hade värsta separationsångesten från Vin, Elend och de andra. Det är en ganska lång novella som handlar om saker som händer i bakgrunden i alla tre böckerna i trilogin. Och det går tyvärr inte att avslöja något av det som händer i Secret History utan att spoila "huvud"-böckerna, inte ens att skriva om vem som är huvudperson. Men se till att läs den här, ni som läst Mistborn och vill ha mer, veta mer, inte är färdiga...!
White Sand - jag hade inte hört talas om den här, hur mycket jag än skryter om mitt Sandersonläsande!? Det är en tecknad serie, baserad på Sanderson manus White Sand som inte publicerats tidigare. Här i Arcanum Unbounded får man först läsa ett kapitel av den tecknade serien, sedan ett utdrag med samma episod ur det ursprungliga manuset. Och oj, vad jag gillar det här! Den tecknade serien är riktigt bra, och White Sand-världen sååå lockande med sitt styra-sand-magi-system (alltså, denne Brandon Sandersons kreativitet när det gäller magisystem...?!) och jag gillar huvudpersonen Kenton. Han är ovanligt nog obegåvad i den där magin med sand, kommer med ett nödrop in på "magiskolan" där hans pappa är mästare och förstås anser att sonen är en besvikelse. Men Kenton klarar sig ändå, på ren vilja och med uppfinningsrikedom! Och jag måste läsa mer av det här! Ska alltså skaffa hem White Sand - vol. 1 finns utgiven, vol. 2 är på gång när som helst tror jag.
Shadows for Silence in the Forests of Hell - en novella jag tidigare läst (bloggat om här) och nu läste om, gillade fortfarande mycket!
Sixth of the Dusk - en novella jag tidigare läst (bloggat om här) och nu läste om och gillade igen. Känns fortfarande väldigt annorlunda från det andra Sanderson skriver, pga miljön.
Edgedancer - avslutande novellan som utspelar sig i Stormlight Archive-världen Roshar och handlar om Lift som är en Edgedancer. Denna Lift finns med i ett kort mellankapitel i Words of Radiance, men jag hade helt glömt bort henne och fattade därför inte alls hintarna Sanderson gjorde till det som hänt henne precis innan vi träffar henne eller vem hon är. Nå, det gick bra ändå. Lift är väldigt speciell. Till att börja med tycker hon att det för otur med sig att vara äldre än det egna antalet fingrar. Alltså är hon tio år. Men det har hon varit ganska länge. Hon har med sig en... eh... "pet Voidbringer" som är i formen av vinranka blandad med kristaller, och som kan prata och röra sig lika fort som Lift. Ja. Jo. Och så kan Lift göra sig "awesome" och då kan hon springa jättefort, bli hal och få saker att växa. För att kunna vara awesome behöver hon mat, och hon är alltså hungrig hela tiden.
Nu kommer hon till staden Yeddaw, som mest ser ut som en stor labyrint nedsänkt i den steniga marken (ja, det finns en bild). Här tänker hon sig allra främst att stjäla mat, och då särskilt alla de tio sorternas pannkakor som ska finnas här. Och, ja, så ska hon kanske jaga ikapp en läskig typ som kallas "the Darkness" som nyligen försökte ha ihjäl henne. Men först: mat.
Lift är kanske inte en av mina favoritkaraktärer i Stormlight Archives (men hennes vinrankeföljeslagare är!) men, som sagt, den här novellan blev en bra uppfriskare inför Oathbringer- läsandet. Och så innehåller den detaljer som spela-död-träden. Roshar plågas ju av ständiga stormar, vilket naturen har anpassat sig efter. Grässtrån kan dra ner sig i marken vid vibrationer, löv drar sig in i trädens grenar och växter växer så att de har lä av stenar och annat när stormarna kommer. De här träden? De har mjuka rötter som gör att de helt enkelt fäller sig ner platt på marken när de blir oroade. Spelar döda, liksom. Sedan, när faran är över, så reser de på sig igen. Heh. Bara Sanderson kan komma på sånt. Jag älskar det.
Titel: Arcanum Unbounded
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2016
Förlag: Gollancz/Tor Books
Köp den till exempel här eller här
Detta är innehållet i Arcanum Unbounded:
The Emperor's Soul - novella som utspelar sig i samma värld som Elantris, och som jag tidigare läst och skrivit om här. Jag läste om den nu, och tyckte fortfarande väldigt mycket om den. Sigillstämpelsmagi...? Absolut!
The Hope of Elantris - en mycket kort berättelse som utspelar sig i bakgrunden av det som händer i slutkapitlen på Elantris. Ärligt talat rätt poänglös, men lite småsnällt söt, särskilt om man precis hade Elantrisboken genomläst och kvar i huvudet. Vilket jag inte hade.
The Eleventh Metal - kort berättelse om något som hände när Kelsier gick i Mistborn-lära hos en surmulen och helt troligt galen man kallad Gemmel. Utspelar sig alltså före händelserna i första Mistborn-boken The Final Empire.
Allomancer Jak and the Pits of Eltania, Episodes Twenty-Eight Through Thirty - vad jag förstår finns inga andra episoder, så det här är som om det funnes en slags följetong om Allomancer Jak man kunde prenumerera på, och ett par episoder ur den. Och nä, inte särskilt kul. Känns nästan som någon slags fanfic i Mistborn-världen, där en klanthjälte jonglerar runt med sina allomancer-kunskaper. Typ.
Mistborn: Secret History - Den HÄR, däremot...! Den önskar jag att jag hade läst alldeles precis efter att jag hade läst ut hela Mistborn-trilogin och hade värsta separationsångesten från Vin, Elend och de andra. Det är en ganska lång novella som handlar om saker som händer i bakgrunden i alla tre böckerna i trilogin. Och det går tyvärr inte att avslöja något av det som händer i Secret History utan att spoila "huvud"-böckerna, inte ens att skriva om vem som är huvudperson. Men se till att läs den här, ni som läst Mistborn och vill ha mer, veta mer, inte är färdiga...!
White Sand - jag hade inte hört talas om den här, hur mycket jag än skryter om mitt Sandersonläsande!? Det är en tecknad serie, baserad på Sanderson manus White Sand som inte publicerats tidigare. Här i Arcanum Unbounded får man först läsa ett kapitel av den tecknade serien, sedan ett utdrag med samma episod ur det ursprungliga manuset. Och oj, vad jag gillar det här! Den tecknade serien är riktigt bra, och White Sand-världen sååå lockande med sitt styra-sand-magi-system (alltså, denne Brandon Sandersons kreativitet när det gäller magisystem...?!) och jag gillar huvudpersonen Kenton. Han är ovanligt nog obegåvad i den där magin med sand, kommer med ett nödrop in på "magiskolan" där hans pappa är mästare och förstås anser att sonen är en besvikelse. Men Kenton klarar sig ändå, på ren vilja och med uppfinningsrikedom! Och jag måste läsa mer av det här! Ska alltså skaffa hem White Sand - vol. 1 finns utgiven, vol. 2 är på gång när som helst tror jag.
Shadows for Silence in the Forests of Hell - en novella jag tidigare läst (bloggat om här) och nu läste om, gillade fortfarande mycket!
Sixth of the Dusk - en novella jag tidigare läst (bloggat om här) och nu läste om och gillade igen. Känns fortfarande väldigt annorlunda från det andra Sanderson skriver, pga miljön.
Edgedancer - avslutande novellan som utspelar sig i Stormlight Archive-världen Roshar och handlar om Lift som är en Edgedancer. Denna Lift finns med i ett kort mellankapitel i Words of Radiance, men jag hade helt glömt bort henne och fattade därför inte alls hintarna Sanderson gjorde till det som hänt henne precis innan vi träffar henne eller vem hon är. Nå, det gick bra ändå. Lift är väldigt speciell. Till att börja med tycker hon att det för otur med sig att vara äldre än det egna antalet fingrar. Alltså är hon tio år. Men det har hon varit ganska länge. Hon har med sig en... eh... "pet Voidbringer" som är i formen av vinranka blandad med kristaller, och som kan prata och röra sig lika fort som Lift. Ja. Jo. Och så kan Lift göra sig "awesome" och då kan hon springa jättefort, bli hal och få saker att växa. För att kunna vara awesome behöver hon mat, och hon är alltså hungrig hela tiden.
Nu kommer hon till staden Yeddaw, som mest ser ut som en stor labyrint nedsänkt i den steniga marken (ja, det finns en bild). Här tänker hon sig allra främst att stjäla mat, och då särskilt alla de tio sorternas pannkakor som ska finnas här. Och, ja, så ska hon kanske jaga ikapp en läskig typ som kallas "the Darkness" som nyligen försökte ha ihjäl henne. Men först: mat.
Lift är kanske inte en av mina favoritkaraktärer i Stormlight Archives (men hennes vinrankeföljeslagare är!) men, som sagt, den här novellan blev en bra uppfriskare inför Oathbringer- läsandet. Och så innehåller den detaljer som spela-död-träden. Roshar plågas ju av ständiga stormar, vilket naturen har anpassat sig efter. Grässtrån kan dra ner sig i marken vid vibrationer, löv drar sig in i trädens grenar och växter växer så att de har lä av stenar och annat när stormarna kommer. De här träden? De har mjuka rötter som gör att de helt enkelt fäller sig ner platt på marken när de blir oroade. Spelar döda, liksom. Sedan, när faran är över, så reser de på sig igen. Heh. Bara Sanderson kan komma på sånt. Jag älskar det.
Titel: Arcanum Unbounded
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2016
Förlag: Gollancz/Tor Books
Köp den till exempel här eller här
torsdag 16 november 2017
Vad som skrämmer
"Vilken är den läskigaste boken du har i hela biblioteket??" är faktiskt en fråga jag får ganska ofta av barn på biblioteket där jag jobbar. Jag har aldrig något bra svar, utan brukar lite svävande förklara att "det är så olika vad vi blir rädda för, själv tycker jag det otäckaste som finns är att läsa om barn som far illa". De blir förstås alltid helt missnöjda med det, ville ha något med spöken och demoner, helst med en otäck framsida att flasha med inför kompisarna.
Men det ÄR verkligen olika vad som skrämmer oss i böcker. Igår var det en kille från sjuan inne på biblioteket, och han råkade få syn på en bok som stod på skylt: Vampyren från Croglin. "Åh", sa han, "den där! Den läste jag när jag var kanske nio år, och den gjorde så att jag inte kunde sova ordentligt på säkert ett helt år efteråt. Och jag läste inte ens ut den!"
Jag hade också läst den där boken, och blivit besviken. Den baseras på en lokal vampyr-myt, och poängen med hela storyn är att... avslöja att det finns en vampyr i byn, vilket läsaren ju redan från början var införstådd med. Enligt mig då, som alltså minns den som en ganska trist och ospännande skräckbok. Men den var den här killens värsta. Tänk, va? Och böcker som jag i stället har läst, som gett mig andnöd av skräck, ofta avfärdats av barnen som "helt trista och inte läskiga alls".
Jag sa förstås inte till killen att "men hur kunde du bli rädd för den?" utan bjöd honom i stället på min värsta skräckupplevelse: när jag som ungefär tolvåring kollade på en svartvit Draculafilm som sedan förstörde min nattsömn för många, många nätter. Han såg mest undrande ut, typ "hur kunde du bli rädd för en gammal film? Svartvit dessutom? Hallå?"
Lånade han boken då, killen? Näpp. Det blev ytterligare ett lån av en dagbok-för-alla-mina-fans. Vampyrboken ställde han tillbaka på hyllan, tittade på den lite förundrat typ "var du så liten och oförarglig?". Ni vet, ungefär så där som när man kommer tillbaka till barndomens högsta pulkabacke och finner den vara en högst ordinär liten kulle i parken bakom husen? Den blicken.
Men det ÄR verkligen olika vad som skrämmer oss i böcker. Igår var det en kille från sjuan inne på biblioteket, och han råkade få syn på en bok som stod på skylt: Vampyren från Croglin. "Åh", sa han, "den där! Den läste jag när jag var kanske nio år, och den gjorde så att jag inte kunde sova ordentligt på säkert ett helt år efteråt. Och jag läste inte ens ut den!"
Jag hade också läst den där boken, och blivit besviken. Den baseras på en lokal vampyr-myt, och poängen med hela storyn är att... avslöja att det finns en vampyr i byn, vilket läsaren ju redan från början var införstådd med. Enligt mig då, som alltså minns den som en ganska trist och ospännande skräckbok. Men den var den här killens värsta. Tänk, va? Och böcker som jag i stället har läst, som gett mig andnöd av skräck, ofta avfärdats av barnen som "helt trista och inte läskiga alls".
Jag sa förstås inte till killen att "men hur kunde du bli rädd för den?" utan bjöd honom i stället på min värsta skräckupplevelse: när jag som ungefär tolvåring kollade på en svartvit Draculafilm som sedan förstörde min nattsömn för många, många nätter. Han såg mest undrande ut, typ "hur kunde du bli rädd för en gammal film? Svartvit dessutom? Hallå?"
Lånade han boken då, killen? Näpp. Det blev ytterligare ett lån av en dagbok-för-alla-mina-fans. Vampyrboken ställde han tillbaka på hyllan, tittade på den lite förundrat typ "var du så liten och oförarglig?". Ni vet, ungefär så där som när man kommer tillbaka till barndomens högsta pulkabacke och finner den vara en högst ordinär liten kulle i parken bakom husen? Den blicken.
Fjuttiga pulkabacken |
onsdag 15 november 2017
Brandon Sanderson, större än J.K. Rowling!!??
Men kolla! Just nu när man länkar till author rank på Amazon så ligger min favoritförfattare Brandon Sanderson överst. Överst, som i fler sålda böcker än J.K. Rowling...!
Jag kände inte till denna author rank tidigare, men hittade en länk via mitt facebookflöde (Brandon Sandersons egen uppdatering, och han hade kommenterat: "You know, I'm starting to think this author thing might work out for me".)
Så här står det om den:
Eftersom uppdateringen sker varje timme kan det möjligen vara så att Brandon Sanderson ligger överst just nu eftersom hans efterlängtade tredje bok i The Stormlight Archives: Oathbringer, alldeles precis har släppts.
Och visst, det är alltså "bara" på sålda böcker på Amazon han är störst - men hallå? Amazon är gigantiskt! Och jag blir så himla glad - Brandon Sanderson är en fullkomligt fantastisk författare som är värd alla möjliga framgångar. Hurra!
Nu ska jag raskt klicka hem Oathbringer. Och så efterlängtad är den att jag köper den dels som e-bok och läser på min Kindle. (pga gaaah tjockare än tjockast), dels som pappersbok (pga måste äga och kunna bläddra i och klappa på)
För övrigt befinner jag mig sedan några dagar redan i Sanderson-land eftersom jag just nu läser hans Arcanum Unbounded, en samling av olika noveller och novellas. Har läst om The Emperor's Soul som fortfarande är helt fantastisk, och håller just nu på med Mistborn: A Secret History.
Men alltså. Överst på Amazons Author Rank. Heja! Och pga den där hourly update tycker jag att jag bör göra så här: ett klumpigt collage av skärmklipp av rankingen som den ser ut idag, 15 nov 2017, denna fina dag när min (jaja) Brandon Sanderson ligger över Lee Child, Jeff Kinney och till och med Stephen King:
Jag kände inte till denna author rank tidigare, men hittade en länk via mitt facebookflöde (Brandon Sandersons egen uppdatering, och han hade kommenterat: "You know, I'm starting to think this author thing might work out for me".)
Så här står det om den:
About Author Rank
Amazon Author Rank is based on the sales of all of an author's books on Amazon.com and is updated hourly.
Eftersom uppdateringen sker varje timme kan det möjligen vara så att Brandon Sanderson ligger överst just nu eftersom hans efterlängtade tredje bok i The Stormlight Archives: Oathbringer, alldeles precis har släppts.
Och visst, det är alltså "bara" på sålda böcker på Amazon han är störst - men hallå? Amazon är gigantiskt! Och jag blir så himla glad - Brandon Sanderson är en fullkomligt fantastisk författare som är värd alla möjliga framgångar. Hurra!
Nu ska jag raskt klicka hem Oathbringer. Och så efterlängtad är den att jag köper den dels som e-bok och läser på min Kindle. (pga gaaah tjockare än tjockast), dels som pappersbok (pga måste äga och kunna bläddra i och klappa på)
För övrigt befinner jag mig sedan några dagar redan i Sanderson-land eftersom jag just nu läser hans Arcanum Unbounded, en samling av olika noveller och novellas. Har läst om The Emperor's Soul som fortfarande är helt fantastisk, och håller just nu på med Mistborn: A Secret History.
Men alltså. Överst på Amazons Author Rank. Heja! Och pga den där hourly update tycker jag att jag bör göra så här: ett klumpigt collage av skärmklipp av rankingen som den ser ut idag, 15 nov 2017, denna fina dag när min (jaja) Brandon Sanderson ligger över Lee Child, Jeff Kinney och till och med Stephen King:
tisdag 14 november 2017
Layers
Dorian är sjutton men lever redan som hemlös. Han tar inte droger, vill inte stjäla och försöker hålla sig ren och snygg, saknar skolan och ett ordnat liv, men kan inte bo med sin pappa längre så är tvungen att överleva på egen hand.
Nu har han hamnat i bråk med en annan uteliggarkille, en mycket större typ som ville ha Dorians pengar och fickkniv, men som Dorian överrumplande nog slog ner och klarade av att ta tillbaka åtminstone kniven ifrån. På morgonen efter vaknar Dorian i en pöl av blod.... inte sitt eget, men just den där andra killens. Denne ligger död bredvid Dorian, och i blodet ligger Dorians fickkniv. Dorian (som dessutom har väldigt ont i huvudet) fattar ingenting och minns ingenting. Vad har hänt? Inte har han väl haft ihjäl den andre? Men hans kniv ligger ju där?
Just i den här förvirringen och paniken kommer en snyggt klädd man och räddar undan Dorian, stoppar in honom i en skåpbil och kör honom till ett nytt liv. Ett "residens" någonstans utanför stan, där det bor fler (många) f.d. hemlösa ungdomar som alla får mat, kläder, egna rum, undervisning, mot det att de jobbar med att dela ut flygblad om olika välgörenhetsorganisationer. Dorian undrar väldigt mycket över det hela - varför har till exempel alla ungdomarna olika färger på sina kläder? Dorian får börja i helt grå kläder, får sedan gröna och lite senare röda efter en särskild händelse. Men han är inte den som tackar nej till gratis mat och logi, och att dela ut flygblad är inte särskilt jobbigt, bara trist. Konstiga regler kring det hela, bara: han får inte lämna platsen han är tilldelad att stå på, får bara röra sig i en 10-meters radie. Och han måste le mot alla, även om vissa personer ställer sig att bara konstigt stirra på honom.
Den här börjar så bra, och jag får samma känsla som när jag läste Poznanskis Erebos. Vad är verkligt? Vad är en del av ett spel, eller av en digital verklighet? Matrix-vibbar och en undran om hur mycket jag kan lita på berättaren, en väntan på en gigantisk twist som ska ställa allt på huvudet.
Men.
Men sen händer liksom ingenting?? Dorian får reda på en del av sanningen, och ägnar sedan stora delar av boken åt att ränna runt på stadens gator på flykt medan han försöker få reda på mer. Och så vill han träffa/rädda tjejen Stella han träffade på Residenset i bokens början och insta-lovade bara så där utan större anledning än att hon hette Stella och hade brunt hår. Typ. Eller, jag fattade i alla fall aldrig varför de blev intresserade av varandra, hon och Dorian eftersom det inte framgick av vare sig dialog eller gestaltning mer än "Där är du och här är jag och jahapp, låt oss hålla händerna. Och kyssas lite, kanske? Jepp. Så där ja, nu är vi en pojke och en flicka som är ihop."
Men OK, jag läste ändå slut boken pga ville verkligen veta hur stor den där twisten jag anade skulle vara. Hade alla möjliga teorier (tänkte åt hållet Patient 67 av Lehane för den som läst) om hur allt verkligen hängde ihop. Rätt vad det var hade boken tagit slut och
Jag
Var
Så
Grymt
Besviken.
Va? liksom. Vad hände med avslöjandena? Allt det här visste jag ju redan? Allt blev bara ett enda stort blöh. Jag hade trampat runt med Dorian alldeles för länge, helt i onödan? Suck.
Jag blir inte klok på Ursula Poznanski. Ibland skriver hon riktigt bra böcker, som Sveket eller Erebos. Ibland rasar allt och det blir en Saeculum, eller som nu en Layers. Nu vågar jag nog inte testa fler av henne.
Fast den tredimensionella framsidan på Layers är väldigt snygg! Det syns inte på bilden ovan, men den är alltså (med hjälp av pärmens flik) i lager.
Titel: Layers
Författare: Ursula Poznanski
Originaltitel: Layers
Översättning (från tyska): Sofia Lindelöf
Utg år: 2017
Förlag: Vox by Opal
Köp den till exempel här eller här
Nu har han hamnat i bråk med en annan uteliggarkille, en mycket större typ som ville ha Dorians pengar och fickkniv, men som Dorian överrumplande nog slog ner och klarade av att ta tillbaka åtminstone kniven ifrån. På morgonen efter vaknar Dorian i en pöl av blod.... inte sitt eget, men just den där andra killens. Denne ligger död bredvid Dorian, och i blodet ligger Dorians fickkniv. Dorian (som dessutom har väldigt ont i huvudet) fattar ingenting och minns ingenting. Vad har hänt? Inte har han väl haft ihjäl den andre? Men hans kniv ligger ju där?
Just i den här förvirringen och paniken kommer en snyggt klädd man och räddar undan Dorian, stoppar in honom i en skåpbil och kör honom till ett nytt liv. Ett "residens" någonstans utanför stan, där det bor fler (många) f.d. hemlösa ungdomar som alla får mat, kläder, egna rum, undervisning, mot det att de jobbar med att dela ut flygblad om olika välgörenhetsorganisationer. Dorian undrar väldigt mycket över det hela - varför har till exempel alla ungdomarna olika färger på sina kläder? Dorian får börja i helt grå kläder, får sedan gröna och lite senare röda efter en särskild händelse. Men han är inte den som tackar nej till gratis mat och logi, och att dela ut flygblad är inte särskilt jobbigt, bara trist. Konstiga regler kring det hela, bara: han får inte lämna platsen han är tilldelad att stå på, får bara röra sig i en 10-meters radie. Och han måste le mot alla, även om vissa personer ställer sig att bara konstigt stirra på honom.
Den här börjar så bra, och jag får samma känsla som när jag läste Poznanskis Erebos. Vad är verkligt? Vad är en del av ett spel, eller av en digital verklighet? Matrix-vibbar och en undran om hur mycket jag kan lita på berättaren, en väntan på en gigantisk twist som ska ställa allt på huvudet.
Men.
Men sen händer liksom ingenting?? Dorian får reda på en del av sanningen, och ägnar sedan stora delar av boken åt att ränna runt på stadens gator på flykt medan han försöker få reda på mer. Och så vill han träffa/rädda tjejen Stella han träffade på Residenset i bokens början och insta-lovade bara så där utan större anledning än att hon hette Stella och hade brunt hår. Typ. Eller, jag fattade i alla fall aldrig varför de blev intresserade av varandra, hon och Dorian eftersom det inte framgick av vare sig dialog eller gestaltning mer än "Där är du och här är jag och jahapp, låt oss hålla händerna. Och kyssas lite, kanske? Jepp. Så där ja, nu är vi en pojke och en flicka som är ihop."
Men OK, jag läste ändå slut boken pga ville verkligen veta hur stor den där twisten jag anade skulle vara. Hade alla möjliga teorier (tänkte åt hållet Patient 67 av Lehane för den som läst) om hur allt verkligen hängde ihop. Rätt vad det var hade boken tagit slut och
Jag
Var
Så
Grymt
Besviken.
Va? liksom. Vad hände med avslöjandena? Allt det här visste jag ju redan? Allt blev bara ett enda stort blöh. Jag hade trampat runt med Dorian alldeles för länge, helt i onödan? Suck.
Jag blir inte klok på Ursula Poznanski. Ibland skriver hon riktigt bra böcker, som Sveket eller Erebos. Ibland rasar allt och det blir en Saeculum, eller som nu en Layers. Nu vågar jag nog inte testa fler av henne.
Fast den tredimensionella framsidan på Layers är väldigt snygg! Det syns inte på bilden ovan, men den är alltså (med hjälp av pärmens flik) i lager.
Titel: Layers
Författare: Ursula Poznanski
Originaltitel: Layers
Översättning (från tyska): Sofia Lindelöf
Utg år: 2017
Förlag: Vox by Opal
Köp den till exempel här eller här
måndag 13 november 2017
De utstötta
Mitt ljudbokslyssnade den senaste tiden har fört mig hem till Ruth Galloway på saltängarna i Norfolk. Jag har väl haft det helt OK där, men inte helt överväldigande fantastiskt.
I De utstötta handlar det om små barn som dör, och det är rätt tungt att lyssna på. Det handlar om en kvinna som levde för 150 år sedan, Mor Krok, som sades ta livet av barnen hon skulle ta hand om, en änglamakerska, och så handlar det om en kvinna i nutid, vars tre små söner alla har dött som spädbarn. Har hon själv dödat dem? (kommissarie Nelson tror kanske det.) Eller har de dött av naturliga orsaker? (de som känner kvinnan hävdar att allt annat vore otänkbart) Hade Mor Krok verkligen ihjäl de små barnen, eller dog de av sjukdomar eller annat? Det handlar också om det här med att vara tvungen att lämna bort sina barn - som förr, när vissa mödrar inte såg någon annan utväg än att lämna barnen eftersom de inte kunde försörja dem, eller som nu, när vi föräldrar måste lämna våra barn om dagarna för att kunna jobba. Att någon annan ska ta hand om, trösta, uppfostra, leva med dem? Nä, det är inget konstigt, men den här boken trycker ner fingret i just det där och får det att göra ont.
(När jag skolade in mitt första barn på förskolan var han ungefär ett och ett halvt år. Första gången jag lämnade honom där ett par timmar och åkte hem ägnade jag de timmarna åt att sitta i trappan hemma och gråta. Precis hela tiden. Någon annan skulle trösta min son. Någon annan skulle höra honom skratta. När han kom hem skulle han dofta av någon annan vuxen som tagit upp honom, som matat honom, som haft honom som del av sin dag. Och det var som det skulle. Min son skulle nu och för all framtid vara sin egen, med sitt eget liv, sina egna kompisar, sina egna val, sina egna dagar. Han var, och är, inte min, han är sig själv och sin. Det var som det skulle, och det var så hjärtslitande svårt att ta in. Jag grät så att jag höll på att gå sönder.)
Well, efter den parentesen: dödsfallen i nutid reds ut av polisen med Nelson i spetsen, och utgrävningen av Mor Kroks grav blir en stor grej eftersom tv-programmet "Kvinnor som mördar" kommer med produktionsteam, kameror. sminköser, flashiga programledare och filmar det hela under stort tumult. Ruth blir tv-arkeolog - sicken tur att hon köpt en ny anorak?
Rätt OK läsning/lyssning, alltså, spännande i slutet och jag börjar känna en rätt stor lust att själv resa till Norfolk och Norwich. Någon gång.
Titel: De utstötta
Författare: Elly Griffiths
Originaltitel: The Outcast Dead
Översättning: Gunilla Roos
Ljudbok - uppläsning: Angela Kovács
Utg år: 2014
Förlag: Minotaur
Köp den till exempel här eller här
I De utstötta handlar det om små barn som dör, och det är rätt tungt att lyssna på. Det handlar om en kvinna som levde för 150 år sedan, Mor Krok, som sades ta livet av barnen hon skulle ta hand om, en änglamakerska, och så handlar det om en kvinna i nutid, vars tre små söner alla har dött som spädbarn. Har hon själv dödat dem? (kommissarie Nelson tror kanske det.) Eller har de dött av naturliga orsaker? (de som känner kvinnan hävdar att allt annat vore otänkbart) Hade Mor Krok verkligen ihjäl de små barnen, eller dog de av sjukdomar eller annat? Det handlar också om det här med att vara tvungen att lämna bort sina barn - som förr, när vissa mödrar inte såg någon annan utväg än att lämna barnen eftersom de inte kunde försörja dem, eller som nu, när vi föräldrar måste lämna våra barn om dagarna för att kunna jobba. Att någon annan ska ta hand om, trösta, uppfostra, leva med dem? Nä, det är inget konstigt, men den här boken trycker ner fingret i just det där och får det att göra ont.
(När jag skolade in mitt första barn på förskolan var han ungefär ett och ett halvt år. Första gången jag lämnade honom där ett par timmar och åkte hem ägnade jag de timmarna åt att sitta i trappan hemma och gråta. Precis hela tiden. Någon annan skulle trösta min son. Någon annan skulle höra honom skratta. När han kom hem skulle han dofta av någon annan vuxen som tagit upp honom, som matat honom, som haft honom som del av sin dag. Och det var som det skulle. Min son skulle nu och för all framtid vara sin egen, med sitt eget liv, sina egna kompisar, sina egna val, sina egna dagar. Han var, och är, inte min, han är sig själv och sin. Det var som det skulle, och det var så hjärtslitande svårt att ta in. Jag grät så att jag höll på att gå sönder.)
Well, efter den parentesen: dödsfallen i nutid reds ut av polisen med Nelson i spetsen, och utgrävningen av Mor Kroks grav blir en stor grej eftersom tv-programmet "Kvinnor som mördar" kommer med produktionsteam, kameror. sminköser, flashiga programledare och filmar det hela under stort tumult. Ruth blir tv-arkeolog - sicken tur att hon köpt en ny anorak?
Rätt OK läsning/lyssning, alltså, spännande i slutet och jag börjar känna en rätt stor lust att själv resa till Norfolk och Norwich. Någon gång.
Titel: De utstötta
Författare: Elly Griffiths
Originaltitel: The Outcast Dead
Översättning: Gunilla Roos
Ljudbok - uppläsning: Angela Kovács
Utg år: 2014
Förlag: Minotaur
Köp den till exempel här eller här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)