Jag gillade Världen efter - inte riktigt lika mycket som jag gillade Änglafall eftersom raggarängeln Raffe (nämen sorry, ärkeängel är han, jag vet, men har fortfarande inte kommit över namnet Raffe) inte är med lika mycket här. Men när han väl kommer med, så! Lika mycket action och splatter och humor som i första boken, så det gick snabbt att läsa.
I förra boken gick Raffe runt och var hyfsat arg och sur över sina förlorade vingar. Nu ståtar han åter med vingar, men är han nöjd? Åh, nej. Det är ju de där fladdermusliknande historierna på framsidan han har nu. Inte alls ängel-like, och han hade definitivt inte platsat i philadelphiaostreklamen. Ingen litar förstås på en ängel med demonvingar, så Raffes liv är tungt och komplicerat. Och så, som sagt, någon annanstans än där Penryn är i större delen av boken.
Penryn försöker ta hand om sin huggtandade syster. Inte lätt - särskilt som det enda hon verkar kunna äta är blod och rått kött. Penryns mamma är fortsatt helt i sin egen värld där det går att tala med gud i en gammal gps och lösningen på alla problem är att bygga en hög av lik. Så Penryns liv är rätt jobbigt, kan vi väl säga. Inte blir det bättre när hon efter ett antal olyckor befinner sig på väg till Alcatraz som fånge, ej heller av alla dessa nya änglar som dyker upp i svärmar. Änglarna som är utrustade med skorpionstjärtar och hjärnor i nivå med en buss ungefär.
Nu måste jag snart få läsa tredje boken om Penryn, End of Days heter den på engelska. Får Raffe ordning på vingarna? Kommer Paige tillrätta med sin diet? Lär sig skorpionänglarna någonsin att flyga åt samma håll, samtidigt?
Titel: Världen efter
Serie: Penryn och tidernas slut #2
Författare: Susan Ee
Originaltitel: World After
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2016
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här
För vem? 13 och uppåt
”I have lived a thousand lives and I’ve loved a thousand loves. I have walked on distant worlds and seen the end of time. Because I read.” George R.R. Martin
tisdag 30 augusti 2016
måndag 29 augusti 2016
Nice Dragons Finish Last (Heartstrikers 1)
Den här serien läste jag om och tyckte verkade så utflippad och urbota knäpp, men ändå rolig, så jag var tvungen att testläsa:
Vår egen värld, fast i någon slags postapokalyptisk framtid. En meteor har träffat jorden, och när den gjorde det väckte den all magi som hittills sovit i tusen år, och med den alla magiska och odödliga varelser. Till exempel Lady of the Great Lakes, som när hon vaknade fullständigt lackade ur på mänskligheten och dess miljöförstörande så hon dränkte hela Detroit med omgivningar i en gigantisk flodvåg. När vattnet sjunkit skapade hon en fristad för magiska varelser och människor där brott inte är särskilt förbjudna (vapen och knark går att köpa i automater vid tunnelbanestationerna, typ) men där det är dödsstraff på att skräpa ner eller släppa ut miljöfarliga ämnen. Och, ja: så hatar hon drakar, den där Lady of the Lakes. Opålitliga och lömska ormar är de, som inte har i vår värld att göra.
För i den här boken finns det drakar i världen. Och de är precis så lömska och opålitliga som sjödamen tycker - hela deras liv går ut på att roffa åt sig makt och pengar, på bekostnad av allting. Draksläkten krigar mot varandra, men även drakar inom samma släkt och familj slåss mot varandra. Lojalitet och familjekärlek? Pah! Vad är det mot en hög av smycken att ligga och vältra sig i?
Så mitt i allt det här har vi Julius. En totalt misslyckad drake, bara tjugofyra år gammal. (jämfört med tusenåriga syskon) Han är något så pinsamt som snäll och omtänksam och löjligt lojal mot familjen. Hans mamma, The Heartstriker herself, Bethesda heter hon, är så less på honom så att hon har ställt ett ultimatum: Åk till DFZ (den där frizonen i Detroit) och tuffa till dig, annars äter jag upp dig. Och det är inget tomt hot, vet Julius, som levt i skräck för sin mor och alla sina syskon i hela sitt liv. Han åker till Detroit. Ja, just det stället där drakar är förbjudna att vistas. Men... han gör det i sin människoform, dessutom via magi fastlåst att vara i sin människoform utan att kunna förvandla sig tillbaka till drake.
Och det var här jag var skeptisk och tänkte att den här boken skulle välta över i fånighet: alla drakar kan förvandla sig till människor, och lever då helt vanliga människoliv med mobiler, kläder, pizzabeställningar och partyn. Eftersom hela boken utspelar sig i Detroit-frizonen är de människor 99% av tiden i boken - det är bara som vi vet att de är drakar egentligen.
Men testa var jag tvungen att göra... och bara en liten bit in i boken var jag helt fast. Jag älskar det här! Jag älskar Julius som är en mjukisdrake, jag älskar Marci som är den mänskliga magiker han träffar och blir vän och partner med, jag älskar Julius äldre bror som är siare och skickar kryptiska mess till Julius typ "spänn fast säkerhetsbältet" (och 3 sekunder efter att han läst så blir det en bilkrock) eller "duck", "duck", "goose" (nä, ingen begriper nånting)(men brodern är mer än lovligt prillig)... och jag älskar storyn. Förvecklingar och intriger, humor och magiska varelser i storstadsmiljö. Och en spökkatt finns det också med, en spökkatt med attityd. What could possibly go wrong??
Titel: Nice Dragons Finish Last
Serie: Heartstrikers #1
Författare: Rachel Aaron
Utg år: 2014
Förlag: CreateSpace Independent Publishing Platform
Köp den till exempel här eller här
Vår egen värld, fast i någon slags postapokalyptisk framtid. En meteor har träffat jorden, och när den gjorde det väckte den all magi som hittills sovit i tusen år, och med den alla magiska och odödliga varelser. Till exempel Lady of the Great Lakes, som när hon vaknade fullständigt lackade ur på mänskligheten och dess miljöförstörande så hon dränkte hela Detroit med omgivningar i en gigantisk flodvåg. När vattnet sjunkit skapade hon en fristad för magiska varelser och människor där brott inte är särskilt förbjudna (vapen och knark går att köpa i automater vid tunnelbanestationerna, typ) men där det är dödsstraff på att skräpa ner eller släppa ut miljöfarliga ämnen. Och, ja: så hatar hon drakar, den där Lady of the Lakes. Opålitliga och lömska ormar är de, som inte har i vår värld att göra.
För i den här boken finns det drakar i världen. Och de är precis så lömska och opålitliga som sjödamen tycker - hela deras liv går ut på att roffa åt sig makt och pengar, på bekostnad av allting. Draksläkten krigar mot varandra, men även drakar inom samma släkt och familj slåss mot varandra. Lojalitet och familjekärlek? Pah! Vad är det mot en hög av smycken att ligga och vältra sig i?
Så mitt i allt det här har vi Julius. En totalt misslyckad drake, bara tjugofyra år gammal. (jämfört med tusenåriga syskon) Han är något så pinsamt som snäll och omtänksam och löjligt lojal mot familjen. Hans mamma, The Heartstriker herself, Bethesda heter hon, är så less på honom så att hon har ställt ett ultimatum: Åk till DFZ (den där frizonen i Detroit) och tuffa till dig, annars äter jag upp dig. Och det är inget tomt hot, vet Julius, som levt i skräck för sin mor och alla sina syskon i hela sitt liv. Han åker till Detroit. Ja, just det stället där drakar är förbjudna att vistas. Men... han gör det i sin människoform, dessutom via magi fastlåst att vara i sin människoform utan att kunna förvandla sig tillbaka till drake.
Och det var här jag var skeptisk och tänkte att den här boken skulle välta över i fånighet: alla drakar kan förvandla sig till människor, och lever då helt vanliga människoliv med mobiler, kläder, pizzabeställningar och partyn. Eftersom hela boken utspelar sig i Detroit-frizonen är de människor 99% av tiden i boken - det är bara som vi vet att de är drakar egentligen.
Men testa var jag tvungen att göra... och bara en liten bit in i boken var jag helt fast. Jag älskar det här! Jag älskar Julius som är en mjukisdrake, jag älskar Marci som är den mänskliga magiker han träffar och blir vän och partner med, jag älskar Julius äldre bror som är siare och skickar kryptiska mess till Julius typ "spänn fast säkerhetsbältet" (och 3 sekunder efter att han läst så blir det en bilkrock) eller "duck", "duck", "goose" (nä, ingen begriper nånting)(men brodern är mer än lovligt prillig)... och jag älskar storyn. Förvecklingar och intriger, humor och magiska varelser i storstadsmiljö. Och en spökkatt finns det också med, en spökkatt med attityd. What could possibly go wrong??
Titel: Nice Dragons Finish Last
Serie: Heartstrikers #1
Författare: Rachel Aaron
Utg år: 2014
Förlag: CreateSpace Independent Publishing Platform
Köp den till exempel här eller här
fredag 26 augusti 2016
Glasblåsarens barn
Den här boken läste jag när jag var barn - man kunde inte vara ett läsande barn på 70-talet utan att ha läst ett ganska stort antal av Maria Gripes böcker, så var det bara. Men mina minnen av den var ytterst vaga: sorglig och underlig och fattigt var väl det jag mindes ungefär.
Nu trillade den, tillsammans med Pappa Pellerins dotter, ner i min brevlåda i fina nyutgåvor. Jag läste om den. Och banne mig om inte mina intryck från barndomsläsningen kvarstår: sorglig och underlig och fattigt... Fast som vuxen läsare uppfattade jag ett helt annat djup än jag nog gjorde när jag läste som barn. "Härskaren" som helt sonika tar glasblåsarparets barn eftersom Härskarinnan har önskat sig barn och tyckt att glasblåsarbarnen såg näpna ut - både härskaren och härskarinnan verkar så olyckliga. Och den där staden de bor i är underlig och skrämmande - en stad som aldrig blev av, förutom gatorna och lyktorna.
Här finns magi, och så finns det ganska mycket som förblir oförklarat, och det är nog det som bidrar till det där sorgliga och underliga. Jag vet inte om jag tycker om det. Jag gillar magi, övernaturligheter och gåtor, men jag vill ändå veta varför och få någon slags samband. Här har vi en gigantisk kvinna som är onyanserat ondskefull, som på något sätt hör ihop med en annan kvinna som väver och i väven ser framtiden, vi har en mycket liten skäggig gubbe som mest ser ut som ett troll, och som försvinner spårlöst när han sålt en ring till Sofia, glasblåsaren Alberts hustru. Vi har en talande fågel, vi har ett stort och mörkt hus, vi har en å som tar minnena ifrån dem som ror över den... och alltihop blir vagt, mystiskt, mardrömslikt och jag tror jag har landat i att jag inte tycker om det.
Titel: Glasblåsarns barn
Författare: Maria Gripe
Illustrationer: Harald Gripe
Utg år: 2016 (original 1964)
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här
Nu trillade den, tillsammans med Pappa Pellerins dotter, ner i min brevlåda i fina nyutgåvor. Jag läste om den. Och banne mig om inte mina intryck från barndomsläsningen kvarstår: sorglig och underlig och fattigt... Fast som vuxen läsare uppfattade jag ett helt annat djup än jag nog gjorde när jag läste som barn. "Härskaren" som helt sonika tar glasblåsarparets barn eftersom Härskarinnan har önskat sig barn och tyckt att glasblåsarbarnen såg näpna ut - både härskaren och härskarinnan verkar så olyckliga. Och den där staden de bor i är underlig och skrämmande - en stad som aldrig blev av, förutom gatorna och lyktorna.
Här finns magi, och så finns det ganska mycket som förblir oförklarat, och det är nog det som bidrar till det där sorgliga och underliga. Jag vet inte om jag tycker om det. Jag gillar magi, övernaturligheter och gåtor, men jag vill ändå veta varför och få någon slags samband. Här har vi en gigantisk kvinna som är onyanserat ondskefull, som på något sätt hör ihop med en annan kvinna som väver och i väven ser framtiden, vi har en mycket liten skäggig gubbe som mest ser ut som ett troll, och som försvinner spårlöst när han sålt en ring till Sofia, glasblåsaren Alberts hustru. Vi har en talande fågel, vi har ett stort och mörkt hus, vi har en å som tar minnena ifrån dem som ror över den... och alltihop blir vagt, mystiskt, mardrömslikt och jag tror jag har landat i att jag inte tycker om det.
Titel: Glasblåsarns barn
Författare: Maria Gripe
Illustrationer: Harald Gripe
Utg år: 2016 (original 1964)
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här
torsdag 25 augusti 2016
Störst av allt
Mina förväntningar var skyhöga, för jag hade bara läst hyllningar av den här... och höga förväntningar är rätt läskigt.
Men - den här boken är värd precis all hyllning. Den Är Så Bra. Troligen går den direkt till min topp-5 för 2016. Eller för de senaste fem åren eller nåt. Läs! Eller lyssna! som jag gjorde - uppläsaren Lo Kauppi läser mycket bra och med exakt den bitande ilskan i rösten när det behövs.
Det behövs nämligen. I början tyckte jag inte om huvudpersonen Maja, där hon sitter på häktet och i rättegångssalen och beskriver allt och alla runt sig med avståndstagande förakt. Åklagaren "Fula Lena", "medhjälparadvokaterna" Pannkakan och Ferdinand, hennes egna föräldrar med alla deras brister, den sensationslystna publiken. Maja är anklagad för mord och medhjälp till mord, och hela boken inleds med att hon sitter i ett klassrum på Djursholms gymnasium där alla utom hon själv är skjutna.
Men även om boken kallas för en "rättegångsthriller" och nuet är Maja där i Sveriges största rättegångssal eller i det trista rummet på häktet så består större delen av boken av det som ledde fram till skolskjutningen. Om hur Maja och Sebastian Fagerman, son till Sveriges rikaste man Claes Fagerman, träffades. Om Samir, som pendlar från Tensta till Djursholm varje dag för att gå på ett gymnasium i en annan värld än sin egen. Om föräldrar och barn. Och det är skrämmande, upprörande, inkännande och så gruvligt bra att min uppfattning om Maja förändras, och förändras igen. Flera gånger under lyssnandet satt jag och småmuttrade för mig själv när jag blev arg på vissa personer i boken, eller på vissa förhållanden. Och när domen föll i den där rättegången? Åh, trots en hel genomlyssnad rättegångsthriller var jag inte beredd. Jag satt och fulgrät där i bilen. Länge.
Jepp. Den ÄR precis så där bra.
Titel: Störst av allt
Författare: Malin Persson Giolito
Ljudbok - uppläsning: Lo Kauppi
Utg år: 2016
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här
Men - den här boken är värd precis all hyllning. Den Är Så Bra. Troligen går den direkt till min topp-5 för 2016. Eller för de senaste fem åren eller nåt. Läs! Eller lyssna! som jag gjorde - uppläsaren Lo Kauppi läser mycket bra och med exakt den bitande ilskan i rösten när det behövs.
Det behövs nämligen. I början tyckte jag inte om huvudpersonen Maja, där hon sitter på häktet och i rättegångssalen och beskriver allt och alla runt sig med avståndstagande förakt. Åklagaren "Fula Lena", "medhjälparadvokaterna" Pannkakan och Ferdinand, hennes egna föräldrar med alla deras brister, den sensationslystna publiken. Maja är anklagad för mord och medhjälp till mord, och hela boken inleds med att hon sitter i ett klassrum på Djursholms gymnasium där alla utom hon själv är skjutna.
Men även om boken kallas för en "rättegångsthriller" och nuet är Maja där i Sveriges största rättegångssal eller i det trista rummet på häktet så består större delen av boken av det som ledde fram till skolskjutningen. Om hur Maja och Sebastian Fagerman, son till Sveriges rikaste man Claes Fagerman, träffades. Om Samir, som pendlar från Tensta till Djursholm varje dag för att gå på ett gymnasium i en annan värld än sin egen. Om föräldrar och barn. Och det är skrämmande, upprörande, inkännande och så gruvligt bra att min uppfattning om Maja förändras, och förändras igen. Flera gånger under lyssnandet satt jag och småmuttrade för mig själv när jag blev arg på vissa personer i boken, eller på vissa förhållanden. Och när domen föll i den där rättegången? Åh, trots en hel genomlyssnad rättegångsthriller var jag inte beredd. Jag satt och fulgrät där i bilen. Länge.
Jepp. Den ÄR precis så där bra.
Titel: Störst av allt
Författare: Malin Persson Giolito
Ljudbok - uppläsning: Lo Kauppi
Utg år: 2016
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här
fredag 19 augusti 2016
When a Scot Ties the Knot
Det var alltså den här boken som fick mig att läsa om lajvande riddare i Romancing the Duke eftersom jag trodde jag behövde läsa serien Castles Ever After från början. Det behövde jag inte, visade det sig. Tartan-Tarzan här på bilden och Maddie har inget alls med personerna i seriens bok 1 att göra - det enda som binder samman är väl att huvudpersonen ärver ett slott.
Det är alltså Maddie som blir med slott, och det blir hon eftersom hennes gudfar (eller vad han nu var, han är inte med i boken så har glömt) tycker synd om henne när hennes trolovade skotske kapten MacKenzie aldrig återvänder från kriget i Europa. (varför har inte JAG gudfäder som skänker mig slott när det är synd om mig? va? vavava??) Grejen är att hela Maddies slottsliv och tillvaro bygger på en lögn - den där kapten MacKenzie finns inte på riktigt.
När Maddie var sexton och skulle debutera i sällskapslivet så fick hon nämligen stora skälvan (hon får panikångest av folksamlingar, även små folksamlingar så socialt liv är rena mardrömmen för henne). För att komma undan hittade hon på att hon träffat en kapten MacKenzie och förlovat sig med honom, men att han sedan försvunnit ut i kriget med sitt högländarregemente. För att det hela skulle vara trovärdigt skickade hon regelbundet brev till denne skotske kapten som inte fanns på riktigt, brev som blev lite som en dagbok för henne själv och där hon avslöjade ungefär allting i sitt liv.
Nu knackar det på dörren till det där slottet (beläget i Skottland, förstås). Det är kapten MacKenzie. I full högländarutstyrsel med kilt och allt. Han finns! På riktigt! Och eftersom han finns så är det han som fått alla Maddies brev som hon trott aldrig kom fram till någon. Denne ståtlige, långe skotte med ögon blå som en loch viftar nu med Maddies pinsamma brev och hotar att avslöja allt hon skrivit om hon inte delar med sig av slott och ägor till honom (och hans män). Fast hur burdus och otrevligt det än verkar så har han sina skäl, och är förstås en fin och mjuk kille på insidan, och så lite ömtålig också så där gulligt fint.
Det är småroligt, det här, särskilt när Logan och Maddie pratar med varandra. Men precis som i Romancing the Duke så tenderar det ganska ofta att falla över fånighetens gräns och kännas som komedi i kostym. Jag får aldrig något romance-pirr, liksom, även om det är helt OK underhållning.
Titel: When a Scot Ties the Knot
Serie: Castles Ever After
Författare: Tessa Dare
Utg år: 2015
Förlag: Avon Books
Köp den till exempel här eller här
Det är alltså Maddie som blir med slott, och det blir hon eftersom hennes gudfar (eller vad han nu var, han är inte med i boken så har glömt) tycker synd om henne när hennes trolovade skotske kapten MacKenzie aldrig återvänder från kriget i Europa. (varför har inte JAG gudfäder som skänker mig slott när det är synd om mig? va? vavava??) Grejen är att hela Maddies slottsliv och tillvaro bygger på en lögn - den där kapten MacKenzie finns inte på riktigt.
När Maddie var sexton och skulle debutera i sällskapslivet så fick hon nämligen stora skälvan (hon får panikångest av folksamlingar, även små folksamlingar så socialt liv är rena mardrömmen för henne). För att komma undan hittade hon på att hon träffat en kapten MacKenzie och förlovat sig med honom, men att han sedan försvunnit ut i kriget med sitt högländarregemente. För att det hela skulle vara trovärdigt skickade hon regelbundet brev till denne skotske kapten som inte fanns på riktigt, brev som blev lite som en dagbok för henne själv och där hon avslöjade ungefär allting i sitt liv.
Nu knackar det på dörren till det där slottet (beläget i Skottland, förstås). Det är kapten MacKenzie. I full högländarutstyrsel med kilt och allt. Han finns! På riktigt! Och eftersom han finns så är det han som fått alla Maddies brev som hon trott aldrig kom fram till någon. Denne ståtlige, långe skotte med ögon blå som en loch viftar nu med Maddies pinsamma brev och hotar att avslöja allt hon skrivit om hon inte delar med sig av slott och ägor till honom (och hans män). Fast hur burdus och otrevligt det än verkar så har han sina skäl, och är förstås en fin och mjuk kille på insidan, och så lite ömtålig också så där gulligt fint.
Det är småroligt, det här, särskilt när Logan och Maddie pratar med varandra. Men precis som i Romancing the Duke så tenderar det ganska ofta att falla över fånighetens gräns och kännas som komedi i kostym. Jag får aldrig något romance-pirr, liksom, även om det är helt OK underhållning.
Titel: When a Scot Ties the Knot
Serie: Castles Ever After
Författare: Tessa Dare
Utg år: 2015
Förlag: Avon Books
Köp den till exempel här eller här
onsdag 17 augusti 2016
Min bästa danska...
Nu är sommarlovet på Kulturkollo över, och vi har börjat med veckoteman igen. Och veckoutmaningar! Denna första veckan handlar det om Danmark, och att lista danska favoriter:
- Min bästa danska författare/bok
- Min bästa danska film
- Min bästa danska TV-serie
- Mitt bästa danska kulturtips (kan vara vad som helst som du gillar, t ex musik, mat, konst, en plats, en person)
1. Författare:
Svårt att välja, ju! Men får nog bli Jussi Adler-Olsen och böckerna om Avdelning Q och Carl Mörck. Vresige Mörck i sin källare, munhuggandes med Rose och med en kopp av Assads megasöta te i handen... ja!
2. Film:
Det allra första som poppar upp i mitt huvud är en scen från en jämra dansk porrfilm, en av de där stjärnteckenfilmerna som gjordes på 70-talet eller nåt. Mellan sexscenerna förekommer det ju någon slags handling, och det jag minns är när några i filmen febrilt sliter ut mängder och åter mängder med grönsaker ur väskor eller kassar i jakt på något som gömts. Detta sker i en fin restaurang med vita dukar på borden (tror banne mig det är restaurangvagnen på ett tåg), och så kommer en uppklädd och snobbig servitör fram, betraktar förödelsen och säger på den allra mest högdragna och knastertorra danska: "Önsker I en skål till saladen?" Jag kan fortfarande börja skratta när jag tänker på det.
Det allra första som poppar upp i mitt huvud är en scen från en jämra dansk porrfilm, en av de där stjärnteckenfilmerna som gjordes på 70-talet eller nåt. Mellan sexscenerna förekommer det ju någon slags handling, och det jag minns är när några i filmen febrilt sliter ut mängder och åter mängder med grönsaker ur väskor eller kassar i jakt på något som gömts. Detta sker i en fin restaurang med vita dukar på borden (tror banne mig det är restaurangvagnen på ett tåg), och så kommer en uppklädd och snobbig servitör fram, betraktar förödelsen och säger på den allra mest högdragna och knastertorra danska: "Önsker I en skål till saladen?" Jag kan fortfarande börja skratta när jag tänker på det.
3. TV-serie:
En av de få serier jag faktiskt lyckats med konststycket att se alla avsnitt av är Matador. Älskade den! och har många gånger tänkt att jag ska se om. En annan jag också sett alla avsnitt av (fast de var inte lika många) är Riget. Märklig serie, men hemma hos oss har vi vissa standardrepliker/interna skämt som härstammar från den.
En av de få serier jag faktiskt lyckats med konststycket att se alla avsnitt av är Matador. Älskade den! och har många gånger tänkt att jag ska se om. En annan jag också sett alla avsnitt av (fast de var inte lika många) är Riget. Märklig serie, men hemma hos oss har vi vissa standardrepliker/interna skämt som härstammar från den.
4. Kulturtips:
En av mina favoritplatser på jorden är Lökken på Jylland. Stränderna där! Solnedgångarna! Och, framför allt, Bolcheriet inne vid torget i stan, karamellkokeriet där det går att köpa de allra godaste karamellerna i världen i lösvikt. Mmmm.... så gott! (Och så livsfarligt för tänderna.)
En av mina favoritplatser på jorden är Lökken på Jylland. Stränderna där! Solnedgångarna! Och, framför allt, Bolcheriet inne vid torget i stan, karamellkokeriet där det går att köpa de allra godaste karamellerna i världen i lösvikt. Mmmm.... så gott! (Och så livsfarligt för tänderna.)
Jamen bara KOLLA!! Nyhet för i år... jojo! |
tisdag 16 augusti 2016
The Winner's Kiss
Detta är sista boken i The Winner's Trilogy, och innehåller spoilers för de två första böckerna. Läs alltså inte vidare om du har tänkt läsa trilogin från början!
Andra boken, The Winner's Crime, slutade alltså i katastrof och elände, och även om jag vid det laget var lite less på Arins och Kestrels ständiga oförmåga att prata ut med varandra och reda ut alla missförstånd så var jag tvungen att direkt läsa vidare i The Winner's Kiss för att se vad som hände nu, då???
Jo. Kestrel bär sten och hugger svavel i ett fångläger på tundran. Och ganska snabbt är hon så tungt drogad (fångarna drogas ner genom maten och vattnet, något som gör dem pigga och överstarka på dagarna och något som söver dem på nätterna) att hon glömmer allt. Vem hon är, vad som har hänt henne, kejsaren, Arin.... allt. Hon bara bär sten och längtar efter nästa gång hon får dricka drogvatten.
Och Arin? Han vet inte att hon är där. Han tror fortfarande att hon ska gifta sig med prinsen och bli nästa kejsarinna, och att hon har valt bort honom själv, och har blivit förändrad till en kall och otäck person. Han jobbar hårt på att glömma henne, via krigande och dödande.
Den här boken är riktigt bra i början och jag får igen känslan från The Winner's Curse. Tyvärr håller den inte riktigt hela vägen - när det är dags att följa det där kriget mellan öst och väst på lite närmare håll för att närma sig alltings lösning och slut så blir det mer än segt. Jag har oftast inget emot att läsa om krig och slag - om det görs bra. Men här blir det så taffligt på något sätt, och känns som att kriget mest kretsar kring fem, sex nyckelpersoner.
Fast Roshar hjälper upp det hela väldigt mycket förstås. Har jag skrivit om Roshar? Inte? Åh, fantastisk kille, intelligent, sarkastisk och med massor av rätt elak humor. Samt att han saknar näsa och öron. Men äger en tiger, en tiger som också heter Arin. Roshar dök upp redan i andra boken i trilogin och blev ganska snabbt viktig för handlingen, och i denna tredje bok blir allt faktiskt mycket roligare i de partierna där han är med. Bra, för Arin och Kestrel kan banne mig behöva en eller annan knuff i rätt riktning.
Titel: The Winner's Kiss
Serie: The Winner's Trilogy #3
Författare: Marie Rutkoski
Utg år: 2016
Förlag: Farrar, Straus and Giroux
Köp den till exempel här eller här
Andra boken, The Winner's Crime, slutade alltså i katastrof och elände, och även om jag vid det laget var lite less på Arins och Kestrels ständiga oförmåga att prata ut med varandra och reda ut alla missförstånd så var jag tvungen att direkt läsa vidare i The Winner's Kiss för att se vad som hände nu, då???
Jo. Kestrel bär sten och hugger svavel i ett fångläger på tundran. Och ganska snabbt är hon så tungt drogad (fångarna drogas ner genom maten och vattnet, något som gör dem pigga och överstarka på dagarna och något som söver dem på nätterna) att hon glömmer allt. Vem hon är, vad som har hänt henne, kejsaren, Arin.... allt. Hon bara bär sten och längtar efter nästa gång hon får dricka drogvatten.
Och Arin? Han vet inte att hon är där. Han tror fortfarande att hon ska gifta sig med prinsen och bli nästa kejsarinna, och att hon har valt bort honom själv, och har blivit förändrad till en kall och otäck person. Han jobbar hårt på att glömma henne, via krigande och dödande.
Den här boken är riktigt bra i början och jag får igen känslan från The Winner's Curse. Tyvärr håller den inte riktigt hela vägen - när det är dags att följa det där kriget mellan öst och väst på lite närmare håll för att närma sig alltings lösning och slut så blir det mer än segt. Jag har oftast inget emot att läsa om krig och slag - om det görs bra. Men här blir det så taffligt på något sätt, och känns som att kriget mest kretsar kring fem, sex nyckelpersoner.
Fast Roshar hjälper upp det hela väldigt mycket förstås. Har jag skrivit om Roshar? Inte? Åh, fantastisk kille, intelligent, sarkastisk och med massor av rätt elak humor. Samt att han saknar näsa och öron. Men äger en tiger, en tiger som också heter Arin. Roshar dök upp redan i andra boken i trilogin och blev ganska snabbt viktig för handlingen, och i denna tredje bok blir allt faktiskt mycket roligare i de partierna där han är med. Bra, för Arin och Kestrel kan banne mig behöva en eller annan knuff i rätt riktning.
Titel: The Winner's Kiss
Serie: The Winner's Trilogy #3
Författare: Marie Rutkoski
Utg år: 2016
Förlag: Farrar, Straus and Giroux
Köp den till exempel här eller här
måndag 15 augusti 2016
Poppy Pym och Faraos förbannelse
Poppy blev som liten bebis lämnad på en cirkus. Hon vet inte vilka hennes riktiga föräldrar är, men det gör ingenting för de som bor och jobbar på madame Pyms cirkus har blivit hennes familj. I hela sitt liv har hon hittills bott på cirkusen, och lärt sig det hon kan av sin cirkusfamilj, men nu är det dags att hon får börja på en riktig skola och lära sig sånt där märkligt som att skriva, läsa, räkna och hur man uppför sig bland vanliga människor. Det är minsann tufft, och Poppy ser storögt hur det till frukost dukas upp märkliga ting så som flingor med mjölk och rostat bröd. Själv är hon mer van vid karameller och spunnet socker. Och vad är det för konstigt med att klättra upp i ett träd och därifrån komma ned i en tredubbel baklängesvolt? Hennes kemilärare verkar tycka det. Poppy fattar ingenting.
Nya vänner får hon i alla fall, och så dras hon i ett mysterium med en rubin som bär på en förbannelse, och som blir stulen.
Det jag gillar i den här boken är internatskolemiljön. Älskar internatskolemiljöer! Jag hade för mitt liv inte själv velat gå på internatskola, men att läsa om det är fint. Men sedan är det då det här med cirkus. Utan någon som helst vettig anledning ogillar jag allt som har med cirkus att göra, och hela cirkusgrejen fick mig att skjuta upp läsandet av den här boken gång på gång. Jag har läst en bok som utspelade sig i cirkusmiljö som jag gillade (Camilla Lagerqvists Cirkusflickan) - men i den fick de som jobbade på cirkusen vara riktiga människor med fel och brister, och cirkusarbetet fick vara grå vardag och ständiga repetitioner. I den här är de som bor och jobbar på cirkusen sina roller, de så trötta stereotyperna med starke mannen, clownerna (en ledsen och en glad), lejontämjaren och så vidare och så vidare, alla givetvis med någon käck brytning när de talar. Lite roligt blir det när Poppy Pym ringer "hem" eller får brev från sin cirkusfamilj och det som då försiggår i bakgrunden (lejonet blir utklätt till spöklejon, cirkusartisterna som småbråkar med varandra...) - men allra mest blir det klämtjäck-cirkus-i-barnbok-med-doft-av-sågspån-och-oh-vad-vi-är-spännande-och-annorlunda och jag klarar inte av det.
Annan grej jag har lite svårt med är det nästan överkäcka tilltalet till läsaren från jagberättaren Poppy. Lite kul i början men ganska snart alldeles för pratigt, omständligt och flåshurtigt. Jag vet inte - bara för att det är en barnbok måste väl inte läsaren liksom lirkas med? Kolla här nu, så kul allt är! Och så annorlunda jag är? Och så himla späääännande det är med en cirkus!
Så - småkul ibland men lite övertydligt kul ganska snart.
Titel: Poppy Pym & Faraos förbannelse
Författare: Laura Wood
Originaltitel: Poppy Pym & the Pharaoh's Curse
Översättning: Lena Karlin
Utg år: 2016
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år
Nya vänner får hon i alla fall, och så dras hon i ett mysterium med en rubin som bär på en förbannelse, och som blir stulen.
Det jag gillar i den här boken är internatskolemiljön. Älskar internatskolemiljöer! Jag hade för mitt liv inte själv velat gå på internatskola, men att läsa om det är fint. Men sedan är det då det här med cirkus. Utan någon som helst vettig anledning ogillar jag allt som har med cirkus att göra, och hela cirkusgrejen fick mig att skjuta upp läsandet av den här boken gång på gång. Jag har läst en bok som utspelade sig i cirkusmiljö som jag gillade (Camilla Lagerqvists Cirkusflickan) - men i den fick de som jobbade på cirkusen vara riktiga människor med fel och brister, och cirkusarbetet fick vara grå vardag och ständiga repetitioner. I den här är de som bor och jobbar på cirkusen sina roller, de så trötta stereotyperna med starke mannen, clownerna (en ledsen och en glad), lejontämjaren och så vidare och så vidare, alla givetvis med någon käck brytning när de talar. Lite roligt blir det när Poppy Pym ringer "hem" eller får brev från sin cirkusfamilj och det som då försiggår i bakgrunden (lejonet blir utklätt till spöklejon, cirkusartisterna som småbråkar med varandra...) - men allra mest blir det klämtjäck-cirkus-i-barnbok-med-doft-av-sågspån-och-oh-vad-vi-är-spännande-och-annorlunda och jag klarar inte av det.
Annan grej jag har lite svårt med är det nästan överkäcka tilltalet till läsaren från jagberättaren Poppy. Lite kul i början men ganska snart alldeles för pratigt, omständligt och flåshurtigt. Jag vet inte - bara för att det är en barnbok måste väl inte läsaren liksom lirkas med? Kolla här nu, så kul allt är! Och så annorlunda jag är? Och så himla späääännande det är med en cirkus!
Så - småkul ibland men lite övertydligt kul ganska snart.
Titel: Poppy Pym & Faraos förbannelse
Författare: Laura Wood
Originaltitel: Poppy Pym & the Pharaoh's Curse
Översättning: Lena Karlin
Utg år: 2016
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år
fredag 12 augusti 2016
De dödas röster
Under mina kvällspromenader den senaste veckan har jag lyssnat igenom alla åtta avsnitten av podden De dödas röster av Sara Bergmark Elfgren (på Sveriges radio - P3 serie). Alltså - så galet bra!
Storyn drar en hel del åt det övernaturligt läskiga, och att gå där i totalmörkret (jo, jag bor på landet, och går gärna sena promenader längs med landsvägen där det bara är mörkret och jag. Ingen ficklampa, bara månen och landsvägens vita streck - det brukar räcka för att hitta...) alldeles ensam och lyssna på hur någon annan i mörker smyger runt stugan där Jessica Lundh mördades för att kanske få höra hennes röst... det är rätt stämningsskapande kan jag säga!
Emma börjar rota i händelserna för tjugo år sedan, då när hennes bästa vän Jessica hittades död i en kolonistuga. Det hela är gjort som en dokumentär, med intervjuer av olika personer, telefonsamtal, nyhetsuppläsningar, musiksnuttar. Lite i taget får vi veta vilka Emmas och Jessicas vänner var, vad de höll på med, mer om polisens utredningsarbete (och vad de missade), misstankar och alibin på deckarvis.
Det jag hela tiden får påminna mig själv är att det är påhittat, för det låter det nämligen inte som. Skådespelarna som spelar de olika personerna gör det så ruggigt bra! Allt det de säger känns så äkta att det känns helt otroligt att de ens följer ett manus, och personerna i den där kompiskretsen blir till helt riktiga personer för mig. Musiken är bra, och storyn spännande, och.... jag vill bara ha mer av det här!!
Här hittar du De dödas röster. Lyssna, om du inte redan gjort det. Det är i princip en order!
torsdag 11 augusti 2016
Romancing the Duke
Semester, och lästid fanns, men den här bloggaren satt klämd mellan två feta tegelstenar till böcker som ingen av dem var särskilt kul att läsa. Lässvackan var djup och fylld med Candy crush och Pokemon Go. Vad göra, vad göra?
Jo - gå igenom önskelistan jag har på Amazon.com och köpa den bok jag kände lockade allra mest till omedelbar, kravfri läsning. Och där fanns det då en romancebok med en barbröstad highlander som stod och såg manlig ut på framsidan (eller, ja, han såg egentligen mest ut som Tarzan i tartan), en bok som verkade vara precis rätt mix av love och humor när jag läste om den hos Sara Pepparkaka.
Köp inträffade. Men... ve! Tartan-Tarzan visade sig vara bok 2 eller 3 (lite oklart där) i en serie som hette Castles Ever After. Och den här bloggaren är nu en gång sådan att Serier Måste Läsas Från Början annars får hon lätt nervösa besvär. Först ut i serien visade sig vara den här, Romancing the Duke, och alltså måste den där "Buy-now-with-1-click" knappen på Amazon användas ytterligare en gång (eller....nja... serien visade sig bestå av ytterligare fler delar, såatte...)
Jestanes vilken lång och helt ovidkommande inledning... men nu ser ni mig framför er, va? Romanceboken i ena näven, andra näven djupt ner i ostbågeskålen, och .... ta-daaa! Lässvackan botad! Bok utläst på en kväll! För jag älskar sånt här!
Isolde Ophelia Goodnight, eller Izzy, vet hur det där med kärlek och romantik ska gå till. Det har hon läst sig till i böcker. Prinsar ska komma, baler ska inträffa, första kyssen ska vara smäktande... men åren går utan att det där liksom inträffar. Nu är hon tjugosex och har inte ens testat Första Kyssen. Inte heller har hon någonstans att bo. Inget att försörja sig med och inga som helst pengar. Hennes pappa var en känd författare som skrev om modiga riddare och sköna damer i nöd för mängder av läsare, men pappa har precis dött och inte lämnat några pengar efter sig till Izzy.
Nu har hon dock fått ärva något av någon slags gudfar - ett helt slott. Förfallet, läskigt - och dessutom bebott av en ensam hertig som envisas med att slottet inte alls är sålt. Att det är hans och att Izzy inte har där att göra.
Hertig + slott + ung okysst kvinna = ja, just det. Kärlek uppstår. Fast det hela tenderar att gå över alla fånigheters gränser när det anländer en skock människor utklädda till riddarna och de fagra möerna från Izzys pappas böcker - de är så hängivna läsare att de liksom lajvar den världen. Men jag slukade ändå boken eftersom det var mycket humor och roade mig alldeles utmärkt för stunden. Nu ska jag nog ge mig på den där muskulöse högländarboken också.
Titel: Romancing the Duke
Serie: Castles Ever After #1
Författare: Tessa Dare
Utg år: 2014
Förlag: Harper
Köp den till exempel här eller här
Jo - gå igenom önskelistan jag har på Amazon.com och köpa den bok jag kände lockade allra mest till omedelbar, kravfri läsning. Och där fanns det då en romancebok med en barbröstad highlander som stod och såg manlig ut på framsidan (eller, ja, han såg egentligen mest ut som Tarzan i tartan), en bok som verkade vara precis rätt mix av love och humor när jag läste om den hos Sara Pepparkaka.
Köp inträffade. Men... ve! Tartan-Tarzan visade sig vara bok 2 eller 3 (lite oklart där) i en serie som hette Castles Ever After. Och den här bloggaren är nu en gång sådan att Serier Måste Läsas Från Början annars får hon lätt nervösa besvär. Först ut i serien visade sig vara den här, Romancing the Duke, och alltså måste den där "Buy-now-with-1-click" knappen på Amazon användas ytterligare en gång (eller....nja... serien visade sig bestå av ytterligare fler delar, såatte...)
Jestanes vilken lång och helt ovidkommande inledning... men nu ser ni mig framför er, va? Romanceboken i ena näven, andra näven djupt ner i ostbågeskålen, och .... ta-daaa! Lässvackan botad! Bok utläst på en kväll! För jag älskar sånt här!
Isolde Ophelia Goodnight, eller Izzy, vet hur det där med kärlek och romantik ska gå till. Det har hon läst sig till i böcker. Prinsar ska komma, baler ska inträffa, första kyssen ska vara smäktande... men åren går utan att det där liksom inträffar. Nu är hon tjugosex och har inte ens testat Första Kyssen. Inte heller har hon någonstans att bo. Inget att försörja sig med och inga som helst pengar. Hennes pappa var en känd författare som skrev om modiga riddare och sköna damer i nöd för mängder av läsare, men pappa har precis dött och inte lämnat några pengar efter sig till Izzy.
Nu har hon dock fått ärva något av någon slags gudfar - ett helt slott. Förfallet, läskigt - och dessutom bebott av en ensam hertig som envisas med att slottet inte alls är sålt. Att det är hans och att Izzy inte har där att göra.
Hertig + slott + ung okysst kvinna = ja, just det. Kärlek uppstår. Fast det hela tenderar att gå över alla fånigheters gränser när det anländer en skock människor utklädda till riddarna och de fagra möerna från Izzys pappas böcker - de är så hängivna läsare att de liksom lajvar den världen. Men jag slukade ändå boken eftersom det var mycket humor och roade mig alldeles utmärkt för stunden. Nu ska jag nog ge mig på den där muskulöse högländarboken också.
Titel: Romancing the Duke
Serie: Castles Ever After #1
Författare: Tessa Dare
Utg år: 2014
Förlag: Harper
Köp den till exempel här eller här
måndag 8 augusti 2016
The Absolute Sandman vol 1
Jag måste ju skriva en snutt om Sandman också! Jag lånade hem första volymen av The Absolute Sandman av Neil Gaiman strax innan jag gick på semester, och det där var tung läsning. Bokstavligen tung eftersom volym 1 innehåller inte mindre än de tjugo första episoderna av Sandman och var så jobbig att hålla i att den var tvungen att vila mot ett bord eller så. Inget man tar med sig på en semesterresa, alltså!
Men innehållet då? Vad tyckte jag? Jo, jag tyckte väldigt mycket om det här! Allra mest den första sviten avsnitt som handlar om hur Sandman, en av "the Endless" blir frambesvärjd och tillfångatagen i vår verklighet. Annars är han ju härskare i drömvärlden, (eller ÄR drömvärlden, det är lite komplicerat det där). Nu får han sitta i någon svartkonstvariant på ostkupa i väääldigt många år och ruva på hämnd, och när han till sist kommer ut är det mycket han måste hinna göra. Hämnas, samla ihop sin utrustning och så få styrsel på sin drömvärld igen.
Sedan fortsätter det alltså långt bortom allt det där, med the Sandman i centrum av en mängd helt olika episoder och berättelser med allt ifrån en kongress för massmördare till en väldigt speciell uppsättning av Shakespeares En midsommarnattsdröm. Jag älskar hur Sandman kan vara allsmäktig odödlig ena stunden (och vara mer än lovligt lik min gamla tonårsidol Robert Smith från the Cure...) och i nästa liksom tappa ansiktet och se trött, rufsig och uppgiven ut. Också älskar jag när drömmarna eller drömfigurerna är olydiga eller uppkäftiga och måste näpsas.
Allra mest tycker jag nog om en annan av "the Endless": Sandmans "syster" Döden. Hon är bara såååå bra. Episoden när hon och Sandman sitter på ett torg i en stad och Sandman är tjurig och uppgiven eftersom han inte tycker att han har något vettigt kvar att göra, och de bägge tillsammans ser ut som två av dem jag själv hängde med i slutet av 80-talet: svart spretigt hår, svarta kläder och allt det där... åh, jag tycker så mycket om det! Och så inblickarna i Dödens "jobb".
Ibland blir det totalt utflippat och alla möjliga gränser mellan vår verklighet, drömmar och andra fantasier löses upp, ibland leks det med formen och serierutorna,, ibland är det rått och blodigt och rätt läskigt splatter. Det är flört med film, och med teater, och med böcker... ibland helt kaos och helt oförståeligt och ibland rakt av snabbt och enkelt berättat. Det är Så Bra.
Ska bara träna upp armmusklerna lite innan jag lånar hem volym 2!
Titel: The Absolute Sandman volume one
Författare: Neil Gaiman
Illustrationer mm är det flera olika som gör - läs mer till exempel här
Utg år: 2006 (den här samlingsvolymen. Avsnitten 1-20 av The Sandman publicerades ursprungligen 1988-1990)
Förlag: DC Comics (+ Vertigo)
Köp den till exempel här eller här
Men innehållet då? Vad tyckte jag? Jo, jag tyckte väldigt mycket om det här! Allra mest den första sviten avsnitt som handlar om hur Sandman, en av "the Endless" blir frambesvärjd och tillfångatagen i vår verklighet. Annars är han ju härskare i drömvärlden, (eller ÄR drömvärlden, det är lite komplicerat det där). Nu får han sitta i någon svartkonstvariant på ostkupa i väääldigt många år och ruva på hämnd, och när han till sist kommer ut är det mycket han måste hinna göra. Hämnas, samla ihop sin utrustning och så få styrsel på sin drömvärld igen.
Sedan fortsätter det alltså långt bortom allt det där, med the Sandman i centrum av en mängd helt olika episoder och berättelser med allt ifrån en kongress för massmördare till en väldigt speciell uppsättning av Shakespeares En midsommarnattsdröm. Jag älskar hur Sandman kan vara allsmäktig odödlig ena stunden (och vara mer än lovligt lik min gamla tonårsidol Robert Smith från the Cure...) och i nästa liksom tappa ansiktet och se trött, rufsig och uppgiven ut. Också älskar jag när drömmarna eller drömfigurerna är olydiga eller uppkäftiga och måste näpsas.
Allra mest tycker jag nog om en annan av "the Endless": Sandmans "syster" Döden. Hon är bara såååå bra. Episoden när hon och Sandman sitter på ett torg i en stad och Sandman är tjurig och uppgiven eftersom han inte tycker att han har något vettigt kvar att göra, och de bägge tillsammans ser ut som två av dem jag själv hängde med i slutet av 80-talet: svart spretigt hår, svarta kläder och allt det där... åh, jag tycker så mycket om det! Och så inblickarna i Dödens "jobb".
Ibland blir det totalt utflippat och alla möjliga gränser mellan vår verklighet, drömmar och andra fantasier löses upp, ibland leks det med formen och serierutorna,, ibland är det rått och blodigt och rätt läskigt splatter. Det är flört med film, och med teater, och med böcker... ibland helt kaos och helt oförståeligt och ibland rakt av snabbt och enkelt berättat. Det är Så Bra.
Ska bara träna upp armmusklerna lite innan jag lånar hem volym 2!
Titel: The Absolute Sandman volume one
Författare: Neil Gaiman
Illustrationer mm är det flera olika som gör - läs mer till exempel här
Utg år: 2006 (den här samlingsvolymen. Avsnitten 1-20 av The Sandman publicerades ursprungligen 1988-1990)
Förlag: DC Comics (+ Vertigo)
Köp den till exempel här eller här
söndag 7 augusti 2016
The Winner's Crime
Det här är fortsättningen på The Winner's Curse, och innehåller spoiler för den eftersom det knappt går att skriva om andra boken utan att avslöja vad som hände i första. LÄS ALLTSÅ INTE VIDARE om du tänker läsa The Winner's Curse!!
Kestrel ska gifta sig med prinsen, kejsarens son, och bli imperiets nästa kejsarinna. Det borde väl vara allas dröm? Leva vid hovet, ha allt hon behöver, vara med på fester och baler och dessutom ge taktiska råd angående kriget mot östländerna? Men Kestrel verkar inte tycka det. I stället förhalar hon den där bröllopsdagen som ska komma, skjuter den så långt i framtiden det bara går utan att kejsaren blir förbannad.
Jo, för hon vill ju inte det här. Hon vill inte ha prins Verex och vara Valorias kejsarinna. Men det är priset hon får betala för att rädda Arins liv, och för att rädda landet Herran från krig. Men allt detta är det bara hon själv som får veta - Arin får aldrig veta eftersom han då skulle komma galopperande till hennes undsättning och paja fredsavtal och störta länder i krig för hennes skull. Alltså låtsas hon vara helt nöjd med sitt liv. Och Arin blir helt förkrossad - hur kan hon vilja gifta sig med prinsen? När han trodde att det skulle bli Kestrel och han själv?
Det blir miljöbyte i den här boken alltså - från det erövrade landet Herran med revolutionsplaner till hovliv i huvudstaden med intriger och spioneri. Marie Rutkoski skriver elegant, och återhållsamt - mycket lämnas till läsaren att tänka själv.
Ändå tycker jag inte alls lika mycket om The Winner's Crime som The Winner's Curse, första boken som jag slukade. Det här är så väldigt mycket en mellanbok, och den blir direkt seg ibland. Jag kan bli smått galen på hur Arin och Kestrel inte pratar med varandra utan bara antar saker, missförstår saker och går och är dystra på varsitt håll. Kestrel har bestämt sig för sin synd-om-mig-men-jag-räddar-ju-världen-roll fast den krossar hennes liv, hennes kärlek och hennes vänner, och det är så väldigt frustrerande att tvingas läsa hur allt går precis käpprätt åt helvete, alla är ledsna, alla är elaka och inga ljuspunkter finns.
Men jag kämpar på till slutet - som är en katastrof och en riktigt jobbig cliffhanger som fullständigt kastar mig in i bok tre (som jag som väl var hade liggande i hyllan redan, hade inte stått ut med att vänta på den kan jag säga...). Bok tre heter The Winner's Kiss och skrivs snart om i ett inlägg nära dig.
Titel: The Winner's Crime
Serie: The Winner's Trilogy #2
Författare: Marie Rutkoski
Utg år: 2015
Förlag: Square Fish
Köp den till exempel här eller här
Kestrel ska gifta sig med prinsen, kejsarens son, och bli imperiets nästa kejsarinna. Det borde väl vara allas dröm? Leva vid hovet, ha allt hon behöver, vara med på fester och baler och dessutom ge taktiska råd angående kriget mot östländerna? Men Kestrel verkar inte tycka det. I stället förhalar hon den där bröllopsdagen som ska komma, skjuter den så långt i framtiden det bara går utan att kejsaren blir förbannad.
Jo, för hon vill ju inte det här. Hon vill inte ha prins Verex och vara Valorias kejsarinna. Men det är priset hon får betala för att rädda Arins liv, och för att rädda landet Herran från krig. Men allt detta är det bara hon själv som får veta - Arin får aldrig veta eftersom han då skulle komma galopperande till hennes undsättning och paja fredsavtal och störta länder i krig för hennes skull. Alltså låtsas hon vara helt nöjd med sitt liv. Och Arin blir helt förkrossad - hur kan hon vilja gifta sig med prinsen? När han trodde att det skulle bli Kestrel och han själv?
Det blir miljöbyte i den här boken alltså - från det erövrade landet Herran med revolutionsplaner till hovliv i huvudstaden med intriger och spioneri. Marie Rutkoski skriver elegant, och återhållsamt - mycket lämnas till läsaren att tänka själv.
Ändå tycker jag inte alls lika mycket om The Winner's Crime som The Winner's Curse, första boken som jag slukade. Det här är så väldigt mycket en mellanbok, och den blir direkt seg ibland. Jag kan bli smått galen på hur Arin och Kestrel inte pratar med varandra utan bara antar saker, missförstår saker och går och är dystra på varsitt håll. Kestrel har bestämt sig för sin synd-om-mig-men-jag-räddar-ju-världen-roll fast den krossar hennes liv, hennes kärlek och hennes vänner, och det är så väldigt frustrerande att tvingas läsa hur allt går precis käpprätt åt helvete, alla är ledsna, alla är elaka och inga ljuspunkter finns.
Men jag kämpar på till slutet - som är en katastrof och en riktigt jobbig cliffhanger som fullständigt kastar mig in i bok tre (som jag som väl var hade liggande i hyllan redan, hade inte stått ut med att vänta på den kan jag säga...). Bok tre heter The Winner's Kiss och skrivs snart om i ett inlägg nära dig.
Titel: The Winner's Crime
Serie: The Winner's Trilogy #2
Författare: Marie Rutkoski
Utg år: 2015
Förlag: Square Fish
Köp den till exempel här eller här
lördag 6 augusti 2016
Tala är guld
Jo! Jag läste ju en bra bok under semestern. Den här! Och attans att jag inte skrev om den då för några veckor sedan när jag precis hade läst den (hade ingen dator med mig och fixar inte att skriva vettiga blogginlägg på telefonen pga för stora tummar eller nåt)(min tonårsdotter hånar mig för det där något alldeles väldigt, men vi behöver väl inte ta upp det nu?)(för nu har jag i vanlig ordning kommit bort från ämnet...) eftersom jag nu har glömt vad jag hade tänkt skriva om den här boken.
Jag tar det jag minns, och känslan jag har kvar:
Amy har cerebral pares och har en kropp som inte lyder henne. Den har svårt för att gå, den dreglar och den låter armar och ben fara ut i plötsliga krampryckningar. Och den låter henne inte tala ordentligt. Hon kommunicerar i stället via skrift och talsyntes. Nu inför sista året i high school vill hon inte längre bara omges av vuxna (lärare, föräldrar, assistenter) utan vill ha jämnåriga anställda som något slags mellanting mellan assistenter och kompisar, "kamratstödjare". En av dem som blir Amys kamratstödjare är Matthew. Bra, för han var den Amy helst av alla ville skulle söka jobbet - hon har varit nyfiken på honom ända sedan den gången han rakt på sak frågade henne om hon verkligen var så lycklig och tacksam som hon skrev i alla sina hyllade uppsatser i skolan. Hur kan du vara lycklig när du inte har några vänner? När du inte vet hur det är att vara normal och ha vänner?
Matthew vet det inte heller eftersom hela hans liv är fullt upptaget med att följa "röstens" påbud: gå på tå, inte gå på skarvar, räkna luckor, tvätta händerna (igen och igen och igen) och framför allt inte vara orsak till att någon annan blir skadad på något sätt. Han tror att tvångssyndromen han har är hans egen privata grej som förvisso är jobbig men inget andra behöver veta något om och det finns inte på kartan att han ska söka hjälp för det.
Det som är bra är hur Matthew och Amy pratar med varandra rakt igenom sina respektive problem - de är människorna och inte handikappen, och det är roligt och bra att läsa trots att det är mycket som är jobbigt också. Det skulle kunna bli väldigt präktigt, det här, men blir det inte eftersom huvudpersonerna är så mycket människor och inte bara tappert leende lidande handikappade liksom - de gör klantiga fel, missförstånd uppstår, de vill för mycket, de tillåts vara individer. Jag gillar det!
Titel: Tala är guld
Författare: Cammie Mcgovern
Originaltitel: Say what you will
Översättning; Maria Lindén
Utg år: 2016
Förlag: Constant reader
Köp den till exempel här eller här
Jag tar det jag minns, och känslan jag har kvar:
Amy har cerebral pares och har en kropp som inte lyder henne. Den har svårt för att gå, den dreglar och den låter armar och ben fara ut i plötsliga krampryckningar. Och den låter henne inte tala ordentligt. Hon kommunicerar i stället via skrift och talsyntes. Nu inför sista året i high school vill hon inte längre bara omges av vuxna (lärare, föräldrar, assistenter) utan vill ha jämnåriga anställda som något slags mellanting mellan assistenter och kompisar, "kamratstödjare". En av dem som blir Amys kamratstödjare är Matthew. Bra, för han var den Amy helst av alla ville skulle söka jobbet - hon har varit nyfiken på honom ända sedan den gången han rakt på sak frågade henne om hon verkligen var så lycklig och tacksam som hon skrev i alla sina hyllade uppsatser i skolan. Hur kan du vara lycklig när du inte har några vänner? När du inte vet hur det är att vara normal och ha vänner?
Matthew vet det inte heller eftersom hela hans liv är fullt upptaget med att följa "röstens" påbud: gå på tå, inte gå på skarvar, räkna luckor, tvätta händerna (igen och igen och igen) och framför allt inte vara orsak till att någon annan blir skadad på något sätt. Han tror att tvångssyndromen han har är hans egen privata grej som förvisso är jobbig men inget andra behöver veta något om och det finns inte på kartan att han ska söka hjälp för det.
Det som är bra är hur Matthew och Amy pratar med varandra rakt igenom sina respektive problem - de är människorna och inte handikappen, och det är roligt och bra att läsa trots att det är mycket som är jobbigt också. Det skulle kunna bli väldigt präktigt, det här, men blir det inte eftersom huvudpersonerna är så mycket människor och inte bara tappert leende lidande handikappade liksom - de gör klantiga fel, missförstånd uppstår, de vill för mycket, de tillåts vara individer. Jag gillar det!
Titel: Tala är guld
Författare: Cammie Mcgovern
Originaltitel: Say what you will
Översättning; Maria Lindén
Utg år: 2016
Förlag: Constant reader
Köp den till exempel här eller här
fredag 5 augusti 2016
The Desert Spear
Det tog ett tag innan jag tog tag i läsandet av den här, trots att jag tyckte så mycket om bok 1 i The Demon Cycle. Men den här var så mycket tjockare, och kändes som att den krävde semester för att få den läsning den behövde. Och semestern inträffade, och jag satte igång. Men.... The Desert Spear är inte alls lika bra som The Warded Man. Och jag kom liksom ingenstans - den här jämra boken har i princip tagit hela semestern att läsa slut. Och den, tillsammans med den likaledes tjocka och oändliga A Woman of Substance, har skapat en av mina livs få lässvackor. Jag gjorde allt utom att läsa! Spelade Candy Crush till förbannelse, tog långa kvällspromenader för att jaga pokemons... inte bra. Men jag har nu funnit motgift - fast det är en senare historia. Nu skulle jag ju skriva om The Desert Spear som jag ju trots allt faktiskt avslutade till sist.
Det som var bra och fascinerande med förra boken var alla de olika demonerna, deras fruktansvärdhet och människornas utsatthet, och så de tre huvudpersonernas utveckling. Nästan inget av det där finns kvar nu. Demonerna har på något sätt förminskats till att bli en nattlig irritation i stil med myggor eller nåt, eftersom Arlen, Leesha och Rojer har blivit så löjligt överlägsna på att både besegra demoner eller att undvika deras uppmärksamhet. Arlen är "The Warded Man" och behöver i princip bara knäppa demonerna på näsan med sina tatuerade fingrar för att de ska upplösas till intet av skräck och död. Det blir bara för mycket. Och aaaalldeles för mycket blir det mot slutet av boken när Arlen lär ut de där käcka kämpa-emot-demoner-tecknen till bybefolkningarna för att de själva ska kämpa emot demonerna, och han låter byns gamlingar vara de som gör demonstrationerna. Åttioårs gubbar och hundraåriga tanter som slänger käppar och rullstolar åt sidan och greppar ett ward-försett spjut och har ihjäl demoner på löpande band? Alltså... nej.
Plus att vi nu har att göra med en ny slags demoner som helt klart mest drar tankarna till rymdvarelser som direkt utklippta ur till exempel Independence Day eller Mars Attacks. Stora huvuden med pulserande knölar på som kan användas till att styra tankar..... och nej. Igen nej.
Första delen på boken följer en ny person, Ahmann Jardir, som förvisso var med i förra boken men som där bara var en ovanligt lömsk person som först blev Arlens vän men som sedan förrådde honom, tog hans fina demonspjut och lämnade honom för att dö i öknen. Nu får vi Ahmanns uppväxt och utveckling och väg till ledare för sitt folk, och anledningen till varför han tror att det är han som är "The Deliverer" (typ demon-besegrar-Jesus) i stället för The Warded Man (som annars borde vara den som innehar titeln).
Vi har alltså två stycken "The Deliverer" och en Leesha som också har utvecklats till Kan-Absolut-Allt-Inklusive-Lära-Mig-Nytt-Språk-På-Två-Veckor och som får ihop det med både The Warded Man-Arlen OCH Ahmann Jardir.
Två saker: 1. Den här boken kunde skurits ned till ungefär hälften. 2. Jag vet inte om jag verkligen ska ge mig på bok 3.
Titel: The Desert Spear
Serie: The Demon Cycle #2
Författare: Peter V. Brett
Utg år: 2010
Förlag: Harper Collins
Köp den till exempel här eller här
Det som var bra och fascinerande med förra boken var alla de olika demonerna, deras fruktansvärdhet och människornas utsatthet, och så de tre huvudpersonernas utveckling. Nästan inget av det där finns kvar nu. Demonerna har på något sätt förminskats till att bli en nattlig irritation i stil med myggor eller nåt, eftersom Arlen, Leesha och Rojer har blivit så löjligt överlägsna på att både besegra demoner eller att undvika deras uppmärksamhet. Arlen är "The Warded Man" och behöver i princip bara knäppa demonerna på näsan med sina tatuerade fingrar för att de ska upplösas till intet av skräck och död. Det blir bara för mycket. Och aaaalldeles för mycket blir det mot slutet av boken när Arlen lär ut de där käcka kämpa-emot-demoner-tecknen till bybefolkningarna för att de själva ska kämpa emot demonerna, och han låter byns gamlingar vara de som gör demonstrationerna. Åttioårs gubbar och hundraåriga tanter som slänger käppar och rullstolar åt sidan och greppar ett ward-försett spjut och har ihjäl demoner på löpande band? Alltså... nej.
Plus att vi nu har att göra med en ny slags demoner som helt klart mest drar tankarna till rymdvarelser som direkt utklippta ur till exempel Independence Day eller Mars Attacks. Stora huvuden med pulserande knölar på som kan användas till att styra tankar..... och nej. Igen nej.
Första delen på boken följer en ny person, Ahmann Jardir, som förvisso var med i förra boken men som där bara var en ovanligt lömsk person som först blev Arlens vän men som sedan förrådde honom, tog hans fina demonspjut och lämnade honom för att dö i öknen. Nu får vi Ahmanns uppväxt och utveckling och väg till ledare för sitt folk, och anledningen till varför han tror att det är han som är "The Deliverer" (typ demon-besegrar-Jesus) i stället för The Warded Man (som annars borde vara den som innehar titeln).
Vi har alltså två stycken "The Deliverer" och en Leesha som också har utvecklats till Kan-Absolut-Allt-Inklusive-Lära-Mig-Nytt-Språk-På-Två-Veckor och som får ihop det med både The Warded Man-Arlen OCH Ahmann Jardir.
Två saker: 1. Den här boken kunde skurits ned till ungefär hälften. 2. Jag vet inte om jag verkligen ska ge mig på bok 3.
Titel: The Desert Spear
Serie: The Demon Cycle #2
Författare: Peter V. Brett
Utg år: 2010
Förlag: Harper Collins
Köp den till exempel här eller här
torsdag 4 augusti 2016
The Winner's Curse
Egentligen är det här mer en fiktiv historisk ungdomsroman än fantasy, trots att den inleds med en karta över en påhittad värld. Här finns ingen magi, ej heller några varelser eller djur som inte finns på riktigt, så det enda "fantasy" är själva världen. Hoppas att jag-läser-minsann-aldrig-fantasy-människorna kan ta sig förbi kartan och komma in i boken!
För det här är bra. Det är relationer och intriger, kärlek och krig, klänningar, pianospel, spöstraff och förgiftningar. Och så lite Romeo och Julia.
Miljön är ett erövrat land - Marie Rutkoski tänker sig enligt efterordet ungefär ett Grekland efter det att romarna införlivat det med imperiet. Det erövrade folket hade en högtstående kultur som nu trycks ner och förbjuds. Valorianerna (erövrarna) har flyttat in i herraniernas (de besegrade) gods och gjort alla herranier till slavar.
Kestrel är dotter till Valorias högste general, och har vuxit upp i ett vackert hus i Herranis huvudstad Lahirrin, ett liv i lyx och överflöd. Nu inleds boken med att hon råkat förirra sig till stadens slavmarknad, och till en auktion på en ärrad, muskulös slav som på skämt saluförs som att "han passar till husarbete". Alla skrattar, eftersom ärren visar på hur olydig han är, och musklerna hur självklart bra han är till tungt kroppsarbete. Utan att hon egentligen vet vad hon håller på med så lägger Kestrel ett bud på slaven. Och har efter en stunds budgivning plötsligt köpt honom till ett löjligt högt pris.
Det är Arin. Snart förstår man att han före kriget tillhört en förnäm herranifamilj, men nu har han stängt av allt och försöker för att överleva inte känna några känslor alls. I generalens, och Kestrels, hushåll blir han smed och får stå och göra hästskor i långa banor, och Kestrel har snart glömt den där muskulöse slaven hon impulsköpte i stan. Det finns ju så många slavar, och det viktigaste i Kestrels liv är i stället det stora beslutet om hon ska gifta sig eller gå med i armén. Det är nämligen så det funkar hos valorianerna - antingen giftermål och bidrag till återväxten genom barnafödande, eller så ger man sig själv och sin begåvning till kriget. Kestrel vill varken gifta sig eller kriga - hon vill egentligen bara spela piano. Men se det tycker pappa generalen inte alls att hon ska - han vill definitivt att hon ska använda sitt taktiska geni i krigets tjänst och ansluta sig till armén. Pianospel och sånt tjafs låter man herranislavarna hålla på med - inga valorianer gör det själva.
Det som händer är att Arin hör när Kestrel spelar, och hon spelar så att han inte kan låta bli att känna och minnas. Och de möts, och givetvis uppstår totalförbjuden kärlek. Men det är inte det som är det centrala i boken, inte egentligen. Det är det där erövrade folket, herrani, och hur de planerar en revolution. Och att Arin inte alls är den han utger sig för att vara.
The Winner's Curse är första boken i en trilogi. Jag gillar den väldigt mycket, och har faktiskt redan läst nästan hela andra boken (fast den är jag inte alls lika nöjd med, men jag återkommer om den).
Titel: The Winner's Curse
Serie: The Winner's Trilogy #1
Författare: Marie Rutkoski
Utg år: 2015
Förlag: Square Fish
Köp den till exempel här eller här
För det här är bra. Det är relationer och intriger, kärlek och krig, klänningar, pianospel, spöstraff och förgiftningar. Och så lite Romeo och Julia.
Miljön är ett erövrat land - Marie Rutkoski tänker sig enligt efterordet ungefär ett Grekland efter det att romarna införlivat det med imperiet. Det erövrade folket hade en högtstående kultur som nu trycks ner och förbjuds. Valorianerna (erövrarna) har flyttat in i herraniernas (de besegrade) gods och gjort alla herranier till slavar.
Kestrel är dotter till Valorias högste general, och har vuxit upp i ett vackert hus i Herranis huvudstad Lahirrin, ett liv i lyx och överflöd. Nu inleds boken med att hon råkat förirra sig till stadens slavmarknad, och till en auktion på en ärrad, muskulös slav som på skämt saluförs som att "han passar till husarbete". Alla skrattar, eftersom ärren visar på hur olydig han är, och musklerna hur självklart bra han är till tungt kroppsarbete. Utan att hon egentligen vet vad hon håller på med så lägger Kestrel ett bud på slaven. Och har efter en stunds budgivning plötsligt köpt honom till ett löjligt högt pris.
Det är Arin. Snart förstår man att han före kriget tillhört en förnäm herranifamilj, men nu har han stängt av allt och försöker för att överleva inte känna några känslor alls. I generalens, och Kestrels, hushåll blir han smed och får stå och göra hästskor i långa banor, och Kestrel har snart glömt den där muskulöse slaven hon impulsköpte i stan. Det finns ju så många slavar, och det viktigaste i Kestrels liv är i stället det stora beslutet om hon ska gifta sig eller gå med i armén. Det är nämligen så det funkar hos valorianerna - antingen giftermål och bidrag till återväxten genom barnafödande, eller så ger man sig själv och sin begåvning till kriget. Kestrel vill varken gifta sig eller kriga - hon vill egentligen bara spela piano. Men se det tycker pappa generalen inte alls att hon ska - han vill definitivt att hon ska använda sitt taktiska geni i krigets tjänst och ansluta sig till armén. Pianospel och sånt tjafs låter man herranislavarna hålla på med - inga valorianer gör det själva.
Det som händer är att Arin hör när Kestrel spelar, och hon spelar så att han inte kan låta bli att känna och minnas. Och de möts, och givetvis uppstår totalförbjuden kärlek. Men det är inte det som är det centrala i boken, inte egentligen. Det är det där erövrade folket, herrani, och hur de planerar en revolution. Och att Arin inte alls är den han utger sig för att vara.
The Winner's Curse är första boken i en trilogi. Jag gillar den väldigt mycket, och har faktiskt redan läst nästan hela andra boken (fast den är jag inte alls lika nöjd med, men jag återkommer om den).
Titel: The Winner's Curse
Serie: The Winner's Trilogy #1
Författare: Marie Rutkoski
Utg år: 2015
Förlag: Square Fish
Köp den till exempel här eller här
onsdag 3 augusti 2016
A Woman of Substance (första boken om Emma Harte)
Jo, det var ju ett tag sedan den här boken kom ut första gången, men det är faktiskt första gången jag läser om Emma Harte nu. Däremot har jag läst om många andra som minns hur bra de tyckte om Emma Harte-böckerna då när det begav sig. Och allt med den här verkade ju bra? Nittonhundratalshistoria, familjesaga, kvinna som lyckas, tjock bok, lite kärlek, lite affärsframgångar och allt vad det skulle vara?
Men det här hade jag nog tyckte bättre om ifall jag faktiskt hade läst den då i början av 80-talet när jag var tonåring. Nu sitter jag mest och irriterar mig på ungefär allting. Visst - Emma Harte är en stark kvinna som lyckas med det hon förutsätter sig: att bli rik och mäktig. Men hon är bara sååååå för mycket av allting. Hon är effektiv och blir aldrig trött. Hon har affärssinne. Hon kan titta igenom ekonomiska kalkyler och göra en genomtänkt analys av dem på några minuter. Hon kan laga mat. Hon kan lägga upp mat och dekorera en butik på ett ovanligt smakfullt vis. Hon är en duktig försäljare. Och, ja just det ja, hon kan designa kläder. Och hon kan sy kläder. Och när första världskriget börjar så inser hon snabbt hur det kommer att gå, hur länge det kommer att vara och vad det kommer att innebära för landets och hennes egen ekonomi.
Dessutom är hon förstås vacker.
Hela boken börjar ju med ett antal kapitel när Emma är gammal (men fortfarande vacker, pigg och klipsk förstås) där läsaren förstår hur världsomspännande och stora alla hennes företag är och hur omätligt rik och mäktig hon är, för att sedan hoppa tillbaka till när hon är sisådär femton och köksflicka på ett gods utanför Leeds. Framtiden är alltså klar och utstakad så det är bara att läsa på för att få veta hur alla de där miljonerna tjänades in. Men med ungefär en fjärdedel kvar att läsa på boken (Emmas första butik har vuxit och blivit till en hel kedja och hennes klädkollektioner är succéer och första världskriget har satt igång, och Emma har uppnått den aktningsvärda åldern av så där 25 eller nåt) lägger jag ner eftersom all denna käckhet och effektivitet står mig upp i halsen. Ja, jag förstår: Emma Harte är osedvanligt begåvad på alla de möjliga och omöjliga sätt som tänkas kan, och ja, hon väljer bort sånt som kärlek och lycka för att lyckas med det hon förutsatt sig eftersom pengar är lika med makt och trygghet. Eller nåt. Men roar det mig att läsa? Nja. Nej. Jag är ett antal decennier för sen på den här. Tyvärr.
Titel: A Woman of Substance
Serie: Emma Harte #1
Författare: Barbara Taylor Bradford
Utg år: 1979
Förlag: Doubleday
Köp den till exempel här eller här
Men det här hade jag nog tyckte bättre om ifall jag faktiskt hade läst den då i början av 80-talet när jag var tonåring. Nu sitter jag mest och irriterar mig på ungefär allting. Visst - Emma Harte är en stark kvinna som lyckas med det hon förutsätter sig: att bli rik och mäktig. Men hon är bara sååååå för mycket av allting. Hon är effektiv och blir aldrig trött. Hon har affärssinne. Hon kan titta igenom ekonomiska kalkyler och göra en genomtänkt analys av dem på några minuter. Hon kan laga mat. Hon kan lägga upp mat och dekorera en butik på ett ovanligt smakfullt vis. Hon är en duktig försäljare. Och, ja just det ja, hon kan designa kläder. Och hon kan sy kläder. Och när första världskriget börjar så inser hon snabbt hur det kommer att gå, hur länge det kommer att vara och vad det kommer att innebära för landets och hennes egen ekonomi.
Dessutom är hon förstås vacker.
Hela boken börjar ju med ett antal kapitel när Emma är gammal (men fortfarande vacker, pigg och klipsk förstås) där läsaren förstår hur världsomspännande och stora alla hennes företag är och hur omätligt rik och mäktig hon är, för att sedan hoppa tillbaka till när hon är sisådär femton och köksflicka på ett gods utanför Leeds. Framtiden är alltså klar och utstakad så det är bara att läsa på för att få veta hur alla de där miljonerna tjänades in. Men med ungefär en fjärdedel kvar att läsa på boken (Emmas första butik har vuxit och blivit till en hel kedja och hennes klädkollektioner är succéer och första världskriget har satt igång, och Emma har uppnått den aktningsvärda åldern av så där 25 eller nåt) lägger jag ner eftersom all denna käckhet och effektivitet står mig upp i halsen. Ja, jag förstår: Emma Harte är osedvanligt begåvad på alla de möjliga och omöjliga sätt som tänkas kan, och ja, hon väljer bort sånt som kärlek och lycka för att lyckas med det hon förutsatt sig eftersom pengar är lika med makt och trygghet. Eller nåt. Men roar det mig att läsa? Nja. Nej. Jag är ett antal decennier för sen på den här. Tyvärr.
Titel: A Woman of Substance
Serie: Emma Harte #1
Författare: Barbara Taylor Bradford
Utg år: 1979
Förlag: Doubleday
Köp den till exempel här eller här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)