Titel: The Oathbound
Serie: Vows and Honor #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1988
Förlag: DAW
”I have lived a thousand lives and I’ve loved a thousand loves. I have walked on distant worlds and seen the end of time. Because I read.” George R.R. Martin
tisdag 28 februari 2023
The Oathbound
måndag 27 februari 2023
En natt som denna
Andra boken i Smythe-Smith-kvartetten handlar om Daniel Smythe-Smith, earl av Winstead som nu kommer hem till England efter att ha levt i Europa i flykt efter en JätteJätteStor Skandal som dessutom medfört att han varit hotad till livet.
Grejen var att han och kompisen Hugh Prentice efter en våt fest helt plötsligt stod mot varandra i en duell som de väl egentligen inte menade på allvar men där Daniel råkade skjuta Hugh i benet riktigt illa. Hugh svävade mellan liv och död, återhämtade sig men kommer alltid att vara halt, och det är för detta som Hughs far, markisen av Ramsgate, vill hämnas på Daniel genom att ha ihjäl honom. Daniel flyr till Frankrike och Italien och skandalen är... ja, gigantisk.
Nu några år senare har Hugh lyckas lugna ner sin far och försäkrar Daniel att han kan komma hem igen, och det är när Daniel precis har återvänt (han har inte ens hälsat på sin familj ännu) som han träffar Anna Wynter och omgående bestämmer sig för att hon är kvinnan i hans liv.
Anne Wynter är guvernant för flickorna Pleinsworth, Daniels kusiner, och hon sitter nu och spelar piano i den där ökända årliga musikföreställningen som Smythe-Smith-familjen har eftersom pianisten som egentligen skulle spelat låtsas vara sjuk för att slippa vara med om eländet. Hon ser Daniel stå i dörren, han ser henne, och någon sida senare har de kysst varandra till änglars sång, gullvivors blommande och himlabränder etc etc. Egentligen borde de kunna gifta sig redan på sidan 3 - men så lätt kan vi förstås inte ha det.
Nej, nej. Anne Wynter har en mörk bakgrund och genomgångna förfärligheter som hon tycker gör att hon absolut inte kan bli Daniels. Plus det lilla faktum att hon är guvernant och han är earl. Daniel har ju eventuellt den där mordiske markisen Ramsgate (eller de män som han anlitat i alla fall) efter sig och vågar nog inte riktigt lita på att Hugh har lugnat pappsen från hämndplanerna - men det här med att han råkar vara earl och hon guvernant tycker han inte är något att hänga upp sig på.
Och så håller de på att krångla boken igenom, med Anne som säger nej nej nej och med de där mörka hemligheterna och förfärligheterna som dessutom har mage att dyka upp i hennes nuvarande liv och göra allt jättejobbigt. Men helt ärligt gillade jag inte den här boken lika mycket som den första, eftersom den blir märkligt stillastående, med inslag av "låt oss som dagens lektion dramatisera en av Pleinsworthdöttrarnas egenskrivna drama om enhörningar" i många sidor med vem som ska ha vilken roll och med vilka repliker. Det är tänkt att vara fantastiskt festligt för läsaren, men den här läsaren roas inte alls. Inte heller blir jag road av sån där insta-love som Daniel drabbas av: "Där Är Kvinnan I Mitt Liv, hon är så vacker att jag... inte ens vet vad jag ska tänka...åhh, vill ha!". Det räcker inte för mig.
Titel: En natt som denna
Serie: Smythe-Smith-kvartetten #2
Författare: Julia Quinn
Originaltitel: A Night Like This
Översättning: Olga Falk
Utg år: 2022
Förlag: Lovereads
fredag 24 februari 2023
Winds of Fate (Mage Winds 1)
Men det gick så bra så att komma in i den här världen. Vi har här kronprinsessan Elspeth, som figurerade en del i Arrows-böckerna så som varande prinsessan som lyckades undkomma äktenskap med elak-onde-magiker-grymme prins Ancar i grannlandet Hadorn. Nu är hon huvudperson, och hon går och retar upp sig på att det här med magi inte bara verkar vara omöjligt i landet Valdemar - folk kan inte ens prata om magi, kan inte ta ordet i sin mun, och glömmer på helt onaturliga vis bort att det har funnits magi i Valdemar förr, att det finns böcker skrivna om det, att det används i andra länder. Om landet Hadorn och dess ondskefulla numera kung Ancar tänker sig att invadera Valdemar med hjälp av magi - så borde väl Valdemar kunna beskydda sig? Hon får, efter en del tjat och ett misslyckat mordförsök på sig själv, ge sig iväg ut i världen för att finna magiker som kan hjälpa till. Och det är väl egentligen det hela trilogin handlar om: hur magin kommer tillbaka till Valdemar. Men också om att Elspeth själv såklart (för alla oss som läst mycket fantasy) har magins gåva och måste läras upp i den.
Och så drar de iväg, Elspeth och hennes herald-kompis Skif, och så dessas bägge vita-hästar-som-inte-är-hästar-utan-companions.
Långt, långt, långt borta, på andra sidan djupa skogar och oändliga grässlätter (som Elspeth, Skif & Co kommer att ta sig fram genom och över) har vi en annan kille: Darkwind. Han tillhör ett folk som heter Tayledras, och som också har djur de bondar med som companions. Men de har inte hästar - de har fåglar. Darkwinds fågelpartner heter Vree, och de två tillbringar sina dagar med att dra runt i skogarna och kolla så att allt står rätt till. Det gör det oftast inte, för här finns diverse monster och nu på senare tid också spår av någon typ av ondskefull magiker. Så Darkwind jagar och slåss och lägger resten av sin tid på att vara bitter. Jo, för hans pappa, Tayledrasklanens ledare, är dum och orättvis. Plus att klanen nyligen genomgått någon typ av katastrof som gjort att hälften av dem (delen med fruar och barn) har försvunnit iväg till en onåbar plats. Och pappa klanledare? Han verkar inte bry sig. Bara tjatar om att Darkwind slösar bort sitt liv när han fjantar runt i skogen och slåss mot monster - när han egentligen ta vara på sin begåvning som magiker och göra något av den.
Föräldrar, alltså. I alla tider, i alla världar.
Nå. Givetvis kommer Elspeth och Darkwind att träffas. Och Elspeth lära sig magi. Men inte nog med det: vi får träffa talande gryphons (svenskans "gripar" låter så heeelt fel) som också är magiker. Och Elspeth har förutom Skif och hästarna (not) med sig ett svärd som heter Need. Detta svärd vaknar upp och visar sig inte bara kunna tala utan också ha en enormt uppkäftig attityd. Jag älskar talande svärd, och kommer genast att tänka på det talande svärd som finns i flera av Brandon Sandersons böcker (och som vi ännu inte fått veta hela sanningen om )(men det där var ju en rätt rejäl utvikning).
Tur det är en trilogi, för "spår av någon typ av ondskefull magiker" visar sig förstås vara just det. En riktigt förfärligt ond typ, som gör onda och elaka saker bara för att han är väldigt Ond. Av födsel och ohejdad vana. I tusentals år. (Att han inte tröttnar på sig själv?) Måste ju såklart stoppas.
Titel: Winds of Fate
Serie: Mage Winds #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1991
Förlag: DAW
torsdag 23 februari 2023
Dit du går, följer jag
Titel: Dit du går följer jag
Författare: Lina Nordquist
Utg år: 2021
Förlag: Romanus & Selling
onsdag 22 februari 2023
Som i en dröm
Jag har läst alla böckerna om familjen Bridgerton. (här är t ex inlägget jag skrev om andra boken i serien, Anthonys bok) Och i dessa böcker förekommer återkommande den årliga musikaliska tillställningen där flickorna i familjen Smythe-Smith får publiken att vrida sig i lidande när de fullständigt misshandlar Mozart med fleras verk med hjälp av violiner, cello och piano. Det är alltid samma konversation bland gästerna: "men varför kommer vi egentligen hit och står ut med det här oväsendet varje år...??" "Jo, för det är tradition". Och flickorna Smythe-Smith ser ömsom glada ut (de av dem som är tondöva), ömsom lidande ut (de av dem som själva inser hur uselt de spelar). Detta är då kvartetten Smythe-Smiths egen serie, och även om den där musikaliska tillställningen är med i varje bok så är den inte det viktiga - det är såklart hur Smythe-Smitharna hittar sina respektive kärlekar for ever and after.
I denna första bok (det är fyra i serien) får vi lära känna Honoria Smythe-Smith, violinisten i kvartetten som väl egentligen hör att det låter för j-vligt men som ler och ler och ler konserten igenom eftersom hon tycker att man har inte roligare än man gör sig, och gillar traditionsgrejen även om det är rätt jobbigt att stå och spela ett stycke hon inte kan särskilt bra. Men strunt nu i fiolen (det gör ju ändå Honoria också 364 dagar om året) - det som är viktigt här är att hon ska träffa och bli kär i en viss Marcus Holroyd, earlen av Chatteris.
Eller, träffa och träffa... Marcus har varit som en del av familjen Smythe-Smith ända sedan han var en liten ensam pojke som på internatskolan blev kompis med Daniel Smythe-Smith och på loven fick följa med honom till hans hem och hans stora, bullriga familj och släkt. Daniel och Marcus var bästisar - och Honoria, som är ganska många år yngre, var mest den skitjobbiga lillasystern som försökte hänga på dem hela tiden när de ville göra roliga utan-lillasyster-saker.
Nu har Daniel pga en Stor Skandal (den får man veta allt om, i den här boken men framför allt i nästa bok som är Daniels bok) tvingats bo i utlandet, och har bett Marcus hålla koll på lillasyster Honoria så hon inte går och gifter sig med någon olämplig karl eller så. Och Honoria kämpar på - det har inte varit så där värst stora framgångar på äktenskapsmarknaden för henne (att Marcus avstyrt några mindre lyckade frierier har hon ingen aning om) men nu har hon en idiotsäker plan. Hon ska bli en kvinna i nöd som måste räddas, och räddaren ska så klart bli kär i henne, och sen borde allt vara klappat och klart. Och "nöden" hon ska räddas ur ska vara att hon har skadat foten i en grop i skogen (gropen har hon grävt själv). Den som kommer är Marcus - och den som skadas mest är också Marcus. Totalt oplanerat. Men! Delen av planen som handlar om "räddaren ska bli kär i henne"? Den funkar! Om än så småningom. Efter livsfarligheter. Och kolakaka. Och andra bakverk.
Jag gillar Honoria och Marcus, och konstig som jag är gillar jag allra mest delen när Marcus så dålig att han faktiskt är nära döden. Det är inte särskilt romantiskt just där, men dramatiskt. På rätt sätt. Hm... det är en annan Bridgertonbok där någon är allvarligt sjuk - tror det är Benedikts bok? Och jag gillade det partiet lika mycket som det här. Jag kanske ska övergå till att läsa romance i sjukhusmiljöer??
Titel: Som i en dröm
Serie: Smythe-Smith-kvartetten #1
Författare: Julia Quinn
Originaltitel: Just Like Heaven
Översättning: Olga Brinkborg
Utg år: 2021
Förlag: Lovereads
torsdag 9 februari 2023
Den vite ryttaren
Första boken slutade med att saxarna vann en seger över danerna, och i den lyckades Uhtred i envig besegra den kände och fruktade Lodbrokssonen Ubba (att denne halkade i något slemmigt på slagfältet så att Uhtred hade lättare att komma till med sitt svärd behöver vi inte prata så högt om). Nu rider Uhtred så klart till kung Alfred för att få sin belöning, sin ära och berömmelse. Bara det att på den tiden han tar den lilla omvägen kring sitt hem för att kolla till sin fru och sin son så hinner en annan saxisk herreman sticka före till kungen och påstå att det i stället var han, Odda, som var den som besegrade Ubba. Och eftersom Odda kan sockra detta besked med att tillföra många män till Alfreds armé så väljer kung Alfred att tro på honom.
När sedan vår tappre Uhtred kommer är det ingen som lyssnar på honom när han påstår att han besegrat Ubba. Inte ens när han blir arg. Jäklar i det, så arg han blir. Han stormar ut från hovet (vilken stad det nu ligger i, det flyttar runt lite i Wessex) och några sidor senare har han tagit sina män, "lånat" ett av kung Alfreds krigsskepp, och gett sig ut på vikingafärd runt Englands södra kust och runt Cornwall. Bara för att.. ja, för att han kan, för att det är skönt att segla, och för att han och hans män behövde slåss lite, och pengar är bra att ha, och för att det kan den jäveln kung Alfred bara ha när han nu förnekar Uhtred hans rättmätiga krigsära.
Han bär sig ganska vidrigt åt på den där resan, vår Uhtred. Har ihjäl alla möjliga, av olika folkslag, men lyckas hemföra en hel del rikedomar. Och en kvinna. Jo, visst är han redan gift, men frun sitter mest och gråter och ber till den kristne guden, och den här nya kvinnan är det lite bättre tag i. Hon kan faktiskt lite magi också, och ser syner av framtiden.
Det här är egentligen bara första delen på boken. Sedan kommer en rejäl vändpunkt där danerna plötsligt anfaller Wessex och vi så småningom har både en kung Alfred (med familj) och Uhtred (med vänner) på flykt, och de bägge möts i ett gigantiskt träsk och tar skydd där i en fattig, lerig liten by. Det känns som att termerna "kung Alfred den store" och "kungen som enade England" är väldigt onåbara i just stunderna när Alfred sitter och äter fisk framför brasan i en usel hydda och (som ständigt) har problem med magen. Men attans, så bra skrivet det här är, och så duktig Bernard Cornwell är på att göra riktiga människor av dem som annars bara är historiska namn. Det känns så riktigt, så "så här skulle det nog kunna ha gått till" när jag läser. Och det är svårt att släppa boken. Riktigt bra!
Titel: Den vite ryttaren
Serie: Uhtred #2
Författare: Bernard Cornwell
Originaltitel: The Pale Rider
Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2008
Förlag: Bazar förlag
måndag 6 februari 2023
När vargarna kom
Ifall du har tänkt läsa den här boken (och det rekommenderar jag dig faktiskt att inte göra) - så utfärdar jag en spoilervarning för det jag skriver nedan.
Det finns en grej jag gillar med den här boken. Det är just det titeln talar om, "när vargarna kom". Det handlar om hur ett team biologer försöker återinföra vargar att leva fritt i de skotska högländerna. Det är intressant, likaså konflikten som snabbt uppstår när människorna som bor i området inte alls vill ha några vargar i sin natur, hur mycket dessa vargar än skulle medverka till att läka naturens ekosystem. Det är fina miljöbeskrivningar, och jag vill gärna läsa mer om både vargar och konflikter.Men nej. Det får jag nästan inte alls. För trots titeln och förlagets beskrivning av boken så handlar den bara delvis om vargarna. Eller, rättare sagt, det här med vargarna får vara en liten tjusig fond till allt det andra som författaren anser kan tryckas in i en och samma bok.
Vi har alltså vargar och människor. Och vargar som äter upp husdjur för människorna. Och människor som skjuter vargar. Dessutom skjuter de varandra. Och möjligen äter vargarna också upp människor. OK där, eftersom det fortfarande har med bokens tema att göra (och verkligen, verkligen HADE räckt till innehåll för en bok om författaren hade haft vett att hålla sig till det). Vi har också en kvinna som misshandlas av sin man. Vi har en annan kvinna som misshandlats så svårt av sin man att hon slutat prata. Vi har en dramatisk mordhistoria. Vi har en man som misshandlas av andra män. Vi har en man som har haft ihjäl sin far. Vi har en man som drabbas av någon typ av psykisk ohälsa som så småningom leder till att han går ut i skogen och aldrig kommer tillbaka. Vi har en kärlekshistoria med en man och en kvinna som hoppar i säng och där kvinnan bums blir gravid (såklart). Varför kvinnan och mannen blir kära i varandra framkommer inte. Kanske helt enkelt "har vi en solo karl och en solo kvinna så måste de väl bli ihop som 1 + 1 är = 2") För övrigt tycker kvinnan att graviditeten ska hållas hemlig för alla, inklusive den blivande barnafadern och egentligen också för sig själv. Vi pratar alltså om att låtsas som den inte finns fram till sisådär sjunde eller åttonde månaden. (jag minns inte varför, det finns säkert en orsak men den drunknar lite i all dramatik här). Vi har två barn som vad jag förstår växer upp med skilda föräldrar med delad vårdnad - men där ena föräldern bor i Australien och den andra i Alaska. Jag har säkert missförstått, för jag fick verkligen inte ihop det när jag läste med hur de reste fram och tillbaka mellan mamma och pappa och ändå lyckades gå i skolan och gå vidare till universitetsutbildningar. Vi har lite parapsykologiska inslag också (jamen, ingen bok är väl fullkomlig utan lite övernaturliga inslag, även en bok som marknadsförs som något som handlar om biologi och naturen?) - vi har ett tvillingpar som kommunicerar via telepati (men bara när det passar författaren), vi har en huvudperson som har det ytterst ovanliga fenomenet "spegelberöringssynestesi" (vilket är att hon i sin egen kropp kan känna det hon ser andra utsättas för) (men, återigen, bara när det passar författaren och historien eftersom det bara är ibland hon får de här känslorna och jag som läsare blir helt förvirrad av vissa saker hon upplever och ser utan att känna något i sig själv alls). Och just det ja, tvillingparet som (ibland) kommunicerar telepatiskt lyckas bägge få ihop det med samme man. Eller ja, det kanske är så att han fattar att det är två olika personer, utnyttjar situationen som såklart leder till lite jobbiga dialoger. Som då inte är telepatiska. Och mannen blir sedermera en (eller, det är han nog från början om jag tänker efter) misshandlande, kontrollerande psykopat-typ, som dessutom har kompisar som verkar vara av samma sort. Vi får läsa om våldtäkter, hot om våld, våld och ännu mer hot.
Och vi har så mycket dramatik och starka känslor och våld och reaktioner att det kunde räcka till tio böcker. Minst. Jag klarar inte av sånt här. Hade vi inte haft den här boken till vår bokcirkel hade jag lagt ner den redan efter tionde blodbadet (se ovan, vargar äter... män skjuter... kvinnor misshandlas... bestialiskt mördade personer hittas...) eller så. Men när jag läste om kvinnan som gravid i nionde månaden äntrar en häst utan större problem, rider barbacka rätt ut i skogen under vad som dessutom är århundradets snöstorm... då gråter jag nästan av skäms och överdramatik. För att inte tala om när hon ensam föder det där barnet, i skogen, i snöstormen, möjligen med vargarna till sällskap.
Berätta en bra historia. Berätta den och låt den ta sin tid och få sitt djup. Lägg inte till tretton andra historier också, för att fylla ut. Och spara på ljud- ljus- raket- och splattereffekterna, tack så mycket. Låt mig skapa egna bilder. En bok blir inte bättre för att den lastas med överdriven dramatik.
Bu.
Titel: När vargarna kom
Författare: Charlotte McConaghy
Originaltitel: Once There Were Wolves
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2022
Förlag: Lavender Lit
fredag 3 februari 2023
Under samma tak
Lisa och Frank ska dela lägenhet i Göteborg. Fast det vet de inte om. Lisa tror att hon ska bo där själv, med andrahandskontrakt, under tiden hon läser en inredningskurs och lär känna de rätta människorna. Frank tror att han ska bo där själv, med andrahandskontrakt, och lära sig leva utan den bror han hittills delat hela sitt liv med, diskuterat korrekta urvalet till långa låtlistor med och spelat i samma coverband som.
Hehe, tänker förstahandskontraktsinnehavaren. Jag ska tjäna pengar! Eftersom han helt iskallt har hyrt ut sin lägenhet till två personer utan att berätta det för dem. Nu kommer de alltså båda två, med varsin nyckel, och berättar för den andre att "du har nog kommit lite fel eftersom det är jag som ska hyra lägenheten". Ingen ger sig. Båda flyttar in.
Och de är väldigt olika, Lisa och Frank. Han älskar bacon och chips, rejäla kvällsmackor. Och att det spelar väl för fanken ingen roll vilken färg eller kvalitet det där draperiet har som han hänger upp runt soffan i vardagsrummet för att få åtminstone lite avskildhet? (det blir nämligen så att Frank tar soffan i vardagsrummet som sin och Lisa får rummet med sängen) Hon är strikt vegetarian, inget-godis-för-mig-tack, genomtänkta måltider (fast i smyg har hon en låda under sin säng där hon gömt godis). Och det spelar väldigt stor roll vilken slags draperi en människa har i sitt hem, för vem vet vem som kan komma in och se det, och tänka fel saker om en när vansinnigt fula draperier får ta plats?
Fast de är så olika så närmar de sig varandra så småningom. Lär känna varandra. Frank kommer in under Lisas hårda yta (eller sköld). Lisa kommer in i Franks sorg. Och de hjälper varandra att leva.
Detta är bra feel-good, med lite svärta och bra vardagsskildring, som en bra feel-good ska vara. Jag har i början lite svårt för Lisas tvärhet, avståndstagande, yta och inställning till att det finns "rätt" och "fel" människor att lära känna. Frank gillar jag hela vägen. Och boken gillar jag också hela vägen, lättläst, roligt och bra. Och så blir man glad av den. Förstås.
Titel: Under samma tak
Författare: Christina Lindström & Jan Andersson
Utg år: 2022
Förlag: Modernista