Det osynliga barnet och andra berättelser

Det var länge sedan jag lyssnade på när Mark Levengood läser Tove Janssons böcker, och jag hade nästan glömt hur fantastiskt det är att göra det. Det är så infernaliskt underbart bra böcker, och Marks uppläsning av dem gör dem om möjligt ännu bättre. Det är en fullständig fröjd att lyssna på detta, så har du inte gjort det än: gör det. Vilken som helst av Mumin-böckerna, men varför inte den här som är en novellsamling?

Det är i Det osynliga barnet du får läsa om Filifjonkan som ständigt oroar sig för alla katastrofer som kan inträffa, oroar sig så att hon nästan blir sjuk av själva oroandet - så när väl katastrofen kommer och hon står där i sitt förstörda hem så är hon lycklig. Äntligen skedde den! Och nu är hon fri från allt sitt oroande, för katastrofen kom och nu är hon på andra sidan den! Det är många som har refererat till just denna oroliga Filifjonka nu under corona-tid, och även jag kan starkt relatera till hela oroa-mig-för-ungefär-allt-grejen.

Men om det är någon som är "jag" här så är det ännu mer Snusmumriken. Första novellen är om honom, och hur han kommer vandrande genom skogen där det börjar bli vår, och hur han är så nöjd med att få vandra, se på träden och gräset och vattnet, och bara få vara där ensam med sig själv. Han hittar en fin plats, gör sin middag och äter den medan han funderar på en vårvisa som kanske eller kanske inte kommer att kunna sjungas ikväll. Allt är perfekt - tills en liten varelse dyker upp och vill vara sällskaplig. Och Snusmumriken vill inte det, inte ikväll. Hur beundrande den lille än är, och vill höra mer om Snusmumrikens berömda vandringar, så har nu hela ensam-stämningen blivit förstörd, vårvisan flugit sin kos, och Snusmumriken vill inte berätta om sina vandringar för då blir minnet av dem förstört. (då minns han själv bara det han berättade om dem, och inte själva upplevelsen så som den var) Nästa dag ångrar han sig och får söka upp den där lille igen, men nu är det den, eller Ti-ti-oo som den nu är döpt till, som vill vara ensam.

Det där! Att vilja ha och njuta av ensamhet ibland, men också vilja ha sällskap ibland? Jag skulle vilja ha en Snusmumriks-maskot på skrivbordet...!

Men här finns fler underbara berättelser - en annan favorit är den lille homsan (de där homsorna brukar inte vara med så mycket, va? Finns det någon muminmugg med homsor på??) som har en ytterst livlig fantasi och går in i leken med hela sitt jag. Och jag älskar när han förklarar för sina föräldrar att hans lillebror tyvärr har blivit uppäten av en dyorm (för vad ska man göra? det finns så många dyormar här i världen att lillebröder liksom stryker med då och då, det är smällar man får ta), pappa Homsa tittar ut genom köksfönstret och ser lillebror sitta hur levande som helst ute på gårdsplanen och äta sand.

Igen säger jag: lyssna på de här böckerna! Läs dem, för all del, men lyssna på dem när Mark Levengood läser!

Titel: Det osynliga barnet och andra berättelser

Författare: Tove Jansson

Illustrationer: Tove Jansson

Ljudbok - uppläsning: Mark Levengood

Utg år: 1962 (ljudboken 2009)

Förlag: Bonnier Audio

Köp den till exempel här, här eller via Omnible

En stark nolla

Den här kunde jag inte släppa! Så mycket den får in, utan att någonsin ändå kännas överlastad, så bra berättad, och så rolig trots all den svärta den egentligen har. Jag gillar den väldigt mycket.

Texas går i åttan, och är en av dem som egentligen inte märks eller syns så där värst mycket. Han är kär i André i sin klass, men de två pratar aldrig, hänger aldrig på rasterna eller annars. André är en av fotbollskillarna, Texas kan inte ett dyft om fotboll, men drömmer på nätterna om Andrés nackhår. Men aldrig, aldrig att han skulle våga närma sig honom på riktigt, eller berätta vad han känner för honom.

Kanske det kunde funka på nätet? Texas skapar ett Instagramkonto åt en "Amy". Sedan snor han bilder från ett helt annat konto, en "Hilma" som ser lagom snygg och trevlig ut på sina selfies, lägger upp dem på Amys konto tillsammans med någon kattbild. Och sen följer han Andrés instakonto. Efter något dygn följer André "Amy" tillbaka, och så börjar de skicka meddelanden till varandra. Och ja, Texas plan att komma André närmare funkar bra. Riktigt bra, till och med, när André berättar saker för "Amy" han inte berättar för någon annan. Fast sedan blir det jobbigt när André tycker "Amy" är så trevlig att han vill att de träffas på riktigt. Efter en del tjat så går "Amy" med på det - men hur ska Texas lösa detta? Han måste hitta den riktiga Hilma, tjejen han snott foton av till "Amy", och be henne gå på en date med en för henne helt okänd människa.

Det är nu det blir riktigt trassligt, eftersom Texas mirakulöst nog faktiskt får tag på den där Hilma, men denna fullständigt vägrar att gå på någon date alls. "Hilma" är nämligen också ett fejkat konto...

Kan man lita på någonting överhuvudtaget på Instagram? Vad eller vem kan man lita på? Och helt förutom det här med identiteter på nätet anar vi hur jobbigt Texas liv i övrigt är med trassliga hemförhållanden - ändå har jag alltså roligt under tiden jag sträckläser, och ändå är det den oväntade vänskapen jag är lycklig över när jag har läst färdigt. Bra bok!


Titel: En stark nolla
Författare: Sara Lövestam
Utg år: 2020
Förlag: Gilla böcker
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 12-16 år

The Collegium Chronicles 5: Bastion

Om jag nu gillade fjärde boken i den här serien skarpt - så blev femte och avslutande boken i stället den segaste och sämsta av dem. Synd, jag hade väntat mig ett bra avslut och spännande avslöjanden. Men det som händer är att Mags efter händelserna i bok 4 återvänder till Haven men inte får fortsätta med sitt vanliga liv. Nä, för nu vet ju alla att en livsfarlig mördarsekt är ute efter honom, och om de kommer igen så kanske de lyckas ta honom. Eller, om inte honom så kanske de ger sig på Mags bästa vänner? Eller lärare? Eller någon vit och blåögd häst-companion??

Nej. I stället får Mags och hans närmaste krets allihop ge sig iväg att övervintra i grottsystemet Bastion, och så tror jag den listiga planen är att så småningom sprida ut ryktet att Mags dött av en olycka. Då kan han komma tillbaka till skolan, fast ha ett annat namn, och så kommer den Superlistiga och Jättefarliga Mördarsekten ha blivit lurade av detta och låta sig nöja. Idiotsäker plan.

Och så beger sig sällskapet uppdelade i små grupper på omvägar och under antagna namn och personas iväg för att i superduperhemlighet ta sig till det superhemliga och gömda Bastion. Jodå, det är en listig plan. Därför förstår jag inte riktigt varför de i staden närmast Bastion återsamlas och tillsammans öppet färdas sista biten genom skogen, med sina companions, med packning för ett år och med en hel jämra husvagn dragen av gigantiska hästar, hela vägen till den dolda ingången till Bastion. För det gör de. Sedan blir de jätteförvånade när Überläskiga och Supersmarta och Tränade Mördarsektens folk mot alla odds hittar dem i detta Bastion och försöker ha ihjäl dem. Märkligt. Husvagnen och de tio hästarna eller vad det nu var kan ju inte ha lämnat såååå många spår efter sig? Särskilt inte sedan de fortsätter med gemensamma utfärder i trakten och återvänder till Bastion  även efter det att snön har lagt sig?

Well. Boken består alltså av lägerliv i grottsystemet Bastion. Punkt. Vem som sover med vem. Hur sovandet är inrättat. Vad de äter. Hur maten är förvarad. Var de går på toa. Hur de tvättar sig. Var hästarna står. Ja, och så mot slutet av boken får Mags reda på vilka som var hans föräldrar, och varför mördarsekten är efter honom. Han får till och med träffa sin kusin.

Ärligt talat: det som Mercedes Lackey hade att berätta om detta tog ungefär 3 kapitel. Dessa kunde tydligen inte tryckas in i bok 4 som redan hade en hel del action. Alltså fick de en egen bok 5, men den var ju nu tvungen att fyllas på med lite text. Så: lägerliv i grotta.

Mercedes Lackey är väldigt bra. Ibland. Och ibland är hon inte alls bra. Men jag kommer att läsa vidare om Valdemar, för att hitta de där partierna eller böckerna som är så där väldigt bra att jag inte kan släppa dem.

Titel: Bastion
Serie: The Collegium Chronicles #5
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2014
Förlag: Daw Books
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

The Collegium Chronicles 4: Redoubt

Fjärde boken om Mags och hans companion Dallen. Boken börjar ungefär i samma stil, med ungefär samma sysslor och utmaningar om dagarna, som i de tre första böckerna, och jag undrade lite varför jag fortsatte i serien. Dock hade tydligen författaren ledsnat lite på att skriva ut Mags dialektala "outbildade" tal, så nu har han tydligen snabbt lärt sig att prata ordentligt om det krävs, och jag som läsare slipper stora delar av den där apostrof-upphackade och ord-avkortade rotvälskan. Mycket skönt. Kirball-referaten har också lugnat ner sig, men vi får fortfarande följa med Mags ner på stan när han gör sina listiga förklädnader till olika personas och spionerar runt. Han hinner dock inte göra det så länge innan han helt plötsligt får ett slag i huvudet, och boken helt ändrar karaktär från ena sidan till nästa. Och blir så där vansinnigt Lackey-bra att jag inte kan släppa den ifrån mig...

Helt plötsligt är vi nämligen tillbaka i gruvan, och Mags är en gruvpojke som sliter i mörkret och svälten. Men med förnimmelser som stör honom - han har ont i benen, armarna och huvudet, och så kommer det märkliga ljud omkring honom. Snart förstår läsaren att Mags är nerdrogad, och att det är drömmar vi får ta del av. Han har blivit överfallen och kidnappad, och är inte bara nerdrogad utan har också tappat sitt "mindspeech" så hans companion/häst Dallen kan inte nå honom. Slaget mot huvudet och drogerna gör också att han har tappat minnet, och förs allt längre bort från Valdemar.

Riktigt spännande, alltså, och den här gillar jag lika mycket som första boken i serien.


Titel: Redoubt
Serie: The Collegium Chronicles #4
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2012
Förlag: Daw
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

The Ghost King

Jag har läst en hel del av David Gemmell, och gillat en del av det väldigt mycket (medan jag i vissa böcker ledsnar rätt fort på de många stridsscenerna). Nu var det länge sedan jag läste något av honom, och den här dök upp som en Amazon-rekommendation till en billig peng. Jag köpte och satte igång att läsa. Och det var väldigt bra - ett tag.

Alltså, början av boken är otroligt lovande. Jag visste inget om den, men miljön är en av de mest lockande jag kan tänka mig: brytningen mellan romartid och tidig medeltid, eller folkvandringstid, i Britannien. Och när jag sedan ett par kapitel in i boken också förstod att Gemmell lekte med Arthur-legenden så blev jag helt lycklig. Huvudpersonen verkade också vara av lovande svag-typ-jobbar-sig-starkare-och-blir-high-king-och-hjälte, och jag tänkte att "vad kul att läsa Gemmell igen, och vad bra att detta ändå bara är första boken i en serie... har mycket att se fram emot nu".

Tills boken fullständigt brakade samman. Eller snarare explodera i alldeles för många beståndsdelar och därför helt tappa riktning och driv. Arthurlegenden, ja, bra där. Men sedan lyckas författaren knöla in att de som innehar de där "stones of power" i serietiteln är någon typ av gudar som nog egentligen kommer från Atlantis och sedan de gjort sig själva odödliga haft sin hand med överallt i människornas historia och kulturella historia. Någon är alltså Merlin, typ, men också Ares, och Oden. Och Odysseus. Och Gilgamesh. Samt var rådgivare/högra hand åt Alexander den store. Hade något finger med hos Caesar, var lärare åt kejsar Nero, och.... ja. Det här skulle kunnat göras på ett kul sätt men här blir det bara alldeles för mycket och tröttsamt.
Jag hade ändå kunnat ta det, om inte samtidigt huvudpersonen, han som långsamt skulle tränas och så småningom bli high king, blir fullärd och jätteduktig på bara något kapitel varpå han drar in i ett parallellt universum och börjar uppleva nya äventyr där. Jag försökte några kapitel till, men sedan ledsnade jag och lade ner läsningen. Synd, när det verkade så lovande från början.

När jag sedan läste om boken förstod jag att det var ett av Gemmells tidigaste alster, som sedan getts ut på nytt efter att han blivit etablerad författare. Ska man läsa böcker av honom ska man inte börja med den här - jag skulle i stället rekommendera serien om Riganterna som är riktigt, riktigt bra.


Titel: The Ghost King
Serie: Stones of Power 1
Författare: David Gemmell
Utg år: 1988, e-boksutgåva 2011
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Imperiets arvingar: Bortförda + Järnrosen

Jag har läst de två första böckerna i serien Imperiets arvingar, Bortförda och Järnrosen, och tyckt mycket om dem. Jag skriver om dem på Kulturkollo idag, vilket passar så bra eftersom vi har ett pågående tema där som heter "Typ overkligt". Och att dra ut från Lunsen-skogen utanför Uppsala rätt ut i rymden med bara larver på middagsmenyn - det är "typ overkligt". Titta in på Kulturkollo och läs mer där!

En katts resedagbok

Jag ligger så grymt efter med bokbloggandet nu, för att vara mig alltså. Läsandet går det också ganska segt med, men sedan är det som att det tar totalt stopp när jag också ska skriva om det jag läst. Det är väl bara att bita ihop och vänta på att både läslust och skrivlust ska återvända. Under tiden får jag väl slakta några böcker genom att skriva oinspirerade blogginlägg bara för att liksom städa undan i högen. Förlåt mig, ni som därmed blir besvikna. Det är inte ni, det är jag. Eller, egentligen är det förstås den där eländiga coronan som vi kan skylla ungefär allt på.

Dålig sak: jag åker inte med buss/tåg till jobbet just nu pga coronan. Därför har jag inte min älskade lästid i min älskade tysta kupé på tåget.

Men:

Bra sak: Eftersom jag i stället kör bil, så har jag återupptagit min avsomnade ljudbokslyssning. Och den första boken jag tog mig an var alltså den här, En katts resedagbok. (Aha,  nu kom vi äntligen in på boken i fråga, halvvägs inne i inlägget, bra där Carolina)

Tyvärr är det nu ett antal veckor sedan jag lyssnade klart på den, så jag har glömt detaljerna. (Guldfiskminnet är mest fullt av corona-ält nu)(men herregud vad du gnäller idag, C) Men det är alltså en katt, Nana, som berättar, en katt som förr levde ett fritt och rätt OK liv som herrelös utekatt, men som efter en bilolycka blev omhändertagen av en kattälskande man, herr Satoru.

Nu reser Nana och herr Satoru runt i Japan, hälsar på människor som varit viktiga i herr Satorus liv och kollar om de möjligen skulle kunna tänka sig att ta hand om Nana. Varför herr Satoru ska lämna bort katten han älskar så väldigt förstår man ganska snart, och det är förstås sorgligt och hemskt. Men det är inte det som är det viktigaste i boken ändå, det är herr Satorus liv som man som läsare får veta mer om genom återblickar, kopplat till de där människorna som hälsas på och så får man veta varför de varit viktiga i herr Satorus liv.

Katten Nana är ofta bokens jag, och återger det som händer ur sitt kattiga perspektiv. Ofta blir det förstås väldigt mänskligt kattigt perspektiv, men jag gillar det ändå.
Kanske jag hade gillat boken ännu mer som pappersbok, eftersom det är lite svårt att i ljudboksformatet hänga med på växlingarna mellan katt-berättandet och den allvetande berättaren i återblickarna på herr Satorus liv, och också lite svårt med växlingar katt-monolog och katt-dialog. Jag har inte sett pappersboken, så vet inte om växlingarna är markerade i texten på något sätt.

Titel: En katts resedagbok
Författare: Hiro Arikawa
Originaltitel: Tabineko Ripoto
Översättning: Carla Wiberg
Ljudbok - uppläsning: Alexander Salzberger
Utg år: 2019
Förlag: Bokförlaget NoNa
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Vårt lilla landslag

Böcker om fotboll för de yngre läsarna behövs alltid. Nu finns en ny serie, Vårt lilla landslag, som är just det. Lättlästa kapitelböcker med många illustrationer, och så klart handlar det om barnen själva, vänskap och retstickor, roliga saker och det som kanske är jobbigt och att oroa sig för... men allra mest handlar det om fotboll så att det blir spännande att läsa. Mycket välbehövliga!

I Vårt lilla landslag spelar VM får vi veta att Milan, killen som har den lilla närbutiken i bostadsområdet, tycker att det spelas för lite fotboll av barnen där de bor. Annat var det när han var barn - då spelade de jämt på områdets fotbollsplan. Han vill att det ska bli så igen! Därför ordnar han en turnering mellan gårdarna, sjumannalag, och fixar dessutom tröjor i olika färger till lagen. Han frågar Emi och Ficke om de vill vara med, och om de kan få ihop ett lag från sin gård. Absolut! tycker Emi (medan Ficke undrar vilka barn hon tänker på då? Det bor ju mest gamlingar på deras gård?)

Men lag får de, och så sätter turneringen igång mot de andra gårdarnas lag, och så får vi alltså läsa om matchdramatik som om det vore "på riktigt". Vilket det ju är...? Jo, den detaljen också: de olika lagen kallar sig för olika länder (Sveagården med Emi och Ficke är Sverige, med gula tröjor) - och alltså är turneringen VM i fotboll. Lagledaren i värsta konkurrenterna England ger sig på att prata engelska också, vilket gör hans lagmedlemmar grymt imponerade och mig väldigt fnissig eftersom hans engelska vokabulär är Ytterst Begränsad. ("Precis då ringde skolklockan. 'We go in', sa Jusse. 'The klockan ringing.'")

Men matchdramatik! Vi har alltså ganska små barn, de flesta ovana vid fotboll, som ivrigt springer fram och tillbaka över en fotbollsplan - och får läsa om det som att "England sätter press på Argentina", spelare blir fria, backpositioner och frisparkar... Det blir roligt, bra och spännande, och så då och då väldigt tydligt att det handlar om just små barn.

I andra boken blir det ännu tydligare, det där med att fotboll är ganska nytt för de flesta av dem. Jo, för i Vårt lilla landslag - Revanschen ska Sveagårdens lag (aka Sverige) spotta upp sig lite inför kommande matcher. De ska träna. Grejen är bara att de inte har någon aning om hur det går till att träna just fotboll. Hur gör man? Vad är det som ska tränas? Vem bestämmer? (och pinsamt är det när lite äldre barn iförda "riktiga träningskläder" kommer och tittar på, och hånskrattar åt dem där de springer runt i sina kycklinggula matchtröjor) Men det är just ett av de där äldre barnen som förbarmar sig över dem och blir deras tränare. Nu ska England få se på annat!

Titel: Vårt lilla landslag spelar VM + Vårt lilla landslag - Revanschen
Författare: Mats Wänblad
Illustrationer: Maria Andersson Keusseyan
Utg år: 2020
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp dem till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-9 år

The Collegium Chronicles 3: Changes

Tredje boken om Mags och hans companion Dallen (smart vit häst med blå ögon, torr humor och en överbeskyddande attityd). Alla har blivit vänner med varandra igen efter gräl och falska anklagelser i bok 2, men Mags vet fortfarande inte vilka som är hans riktiga föräldrar. Han lär få fundera över detta ett tag till eftersom det är fem böcker i serien och Mercedes Lackey vill lägga ganska många sidor av dessa på ett fullständigt meningslöst spel hon kallar kirball. Det var tröttsamt redan i bok 2, och här bara bläddrar jag igenom de sidor där det står något om "boll" och "strategier" och "lag".

I stället läser jag om hur Mags går vidare i sin mer "hemliga" del av utbildningen, den där han ska bli duktig i spionage, och därför får följa med sin mentor Nikolas ("The Kings First") ner till staden på nätterna. Där antar de rollerna av Mystisk Butiksinnehavare och Dennes Dövstumme Odåga Till Brorson, och så avlyssnar de lite diskret vad som pågår i de mer skurkaktiga kretsarna av stadslivet. Framför allt letar de efter mer info om förfärliga och farliga agenter från främmande land. Och dessa kommer mycket riktigt även i denna bok, och den här gången hyser de lömska planer på att kidnappa Nikolas dotter Amily (som Mags dessutom är kär i) för att på så sätt störta Valdemar-kunagriket i förvirring och misär. Jodå, det är listiga herrar. De är dessutom duktiga på att springa, och på att tända eld.

Så länge det inte pratas kirball är jag rätt road av den här boken. Dock envisas Mags fortfarande med att prata på så bred dialekt att jag inte ens orkar försöka begripa hans repliker (eller, det kan ju inte han hjälpa, det är författarens tilltag att försöka skriva ut det han säger på ett så obegripligt sätt med avhuggna ord, apostrofer och konstiga böjningar som jag inte fixar). Vi har här också en mystisk sten som verkar ha någon typ av intelligens och kommunikativ förmåga, som rafflar till det hela lite. Och så har vi Dallens kommentarer. Jag läser vidare i serien.


Titel: Changes
Serie: The Collegium Chronicles #3
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2011
Förlag: Daw
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

The Collegium Chronicles 2: Intrigues

Jag läste vidare i Lackeys Collegium Chronicles, om Mags som i första boken i serien fick sitt eländiga gruvpojkeliv utbytt mot ett magiskt herald-liv med en tänkande vit häst som livspartner. I denna andra bok fortsätter han sina studier, och har det väl sisådär med självförtroendet eftersom han ju inte har någon studiebakgrund med sig alls och ligger lååååångt efter sina årskamrater på herald-skolan. Han har mycket plugg, och håller kanske på att gå in i väggen även om allt blir något lättare av att han har hittat två vänner: Bear (som är Healer-lärling) och Lena (som är Bard-lärling). Som om det inte vore nog med alla lektioner och läxor så startas det även en ny typ av lagsport på skolan, Kirball, och ju mindre jag går in på dess regler och omständigheter, ju bättre, men det inbegriper i alla fall ridandet av hästar, mål, två lag och en boll. Mags blir uttagen till ett av lagen eftersom han är duktig på att rida och har Mindspeech som Gift, så han är bra att ha.

Och det känns ju bra för självförtroendet, det där med att bli uttagen till ett kirball-lag. Det kan behövas, för i större delen av den här boken går allt annat emot Mags. Livet blir så eländigt att gruvpojkelivet nästan hade varit att föredra. Nämligen är det nu ett gäng "Foreseers" som alla får en syn där kungen ligger blodig på marken, troligen döende, och vetskapen att "en främling" ligger bakom dådet, alltså en främling som i "någon från utlandet". Och Mags vet ju inget om sina föräldrar mer än att de kom någonstans från något annat land - och nu leder detta till att alla helt plötsligt tror att Mags kommer att försöka ha ihjäl kungen någon gång i framtiden. Han blir alltså anklagad för något som inte hänt än, och som dessutom bara är en tolkning av en framtidsvision. Inte schysst på något sätt.

Den här boken är rätt seg. Mot slutet hämtar den sig och blir spännande, men genom mittendelen när det ältas detta jämra "kirball", och Mags är så synd om så det inte är klokt, så var jag less. Riktigt less är jag på Mags repliker som nu ännu mer är skrivna på något brett, dialektalt talspråk som är oerhört svårt att förstå. Det finns en tanke bakom det där (att Mags har ett überhemligt spioneringsuppdrag där alla ska tro att han är dummare än vad han är så därför ska han bre på lite extra med sitt oborstade språk) men det blir det inte lättare att läsa av, och ärligt talat så skummar jag ofta bara igenom Mags repliker och gissar ungefär vad det är han vill ha sagt.

Märkligt ändå att jag efter att ha brottats med Mags språk, suckat över kirball och seghet ändå ganska direkt satte igång med läsningen av bok 3 efter att ha avslutat den här? Jo, för det var ju spännande i slutet ändå, och jag vill fortfarande veta mer om hur allt hänger ihop.

Titel: Intrigues
Serie: The Collegium Chronicles #2
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2010
Förlag: Daw
Köp den till exempel här, här eller via Omnible