onsdag 11 maj 2022

Vårjakt i Rosengädda

Jag läser vidare om livet i den lilla byn Rosengädda, och de personer som bor där. Tessan har blivit mamma, och fortsätter som restaurang- och getägare eftersom hon har flera vänner som hjälper henne med Marta (det är dottern som heter det, geten heter alltså fortfarande Bella) och vardagslivet. Dock är det såklart fortfarande enormt mycket jobb med restaurangen och renoverandet och alltihop, och hon har inte särskilt mycket pengar. Eller några pengar alls. Så hon annonserar på Blocket efter en person som kan tänka sig att komma och arbeta hos henne, med (god) kost och logi men utan betalning.

Godsherre Gustav tycker fortfarande det bästa vore om Tessan helt enkelt blev ihop med honom - han har ju pengar och är störtkär i henne? Och visst vore det himla praktiskt, det tycker Tessan också. Snygg, snäll, rik, rolig ung man som vill ha henne med på alla möjliga äventyr - vad finns det att inte gilla med en sån sak? Bara det att det liksom inte spritter av lycka i kroppen på henne när hon tänker på Gustav, och borde det inte göra det ändå?

Flatan och Camilla och Johnny och människorna i byrådet och alla andra är fortfarande med i boken och förgyller min lästillvaro - och så kommer det in två nya personer som rör om i grytan. Det är Tessans mamma Ann-Kristin, hon med skyddsplasten på soffan, och så Erland Josephson som dyker upp en sen kväll i luggslitna kläder och visar sig vara arbetssökande. Det är den där annonsen på Blocket om gratisjobb han har läst - men hur mystisk är inte han som dyker upp så där jättesent en kväll? Kan man lita på honom och släppa in honom i sitt hem?

Ann-Kristin och Erland för med sig allvarliga teman i boken, det är död, lidanden, livsångest och förfärligheter - ändå är Vårjakt i Rosengädda en feel-goodroman. Jo, för svärtan blir tillsammans med allt det underbara med naturen i april-maj, all kärlek och medmänsklighet och all den där goda maten som lagas till en väldigt bra blandning. Och jag sträckläste igen.

Titel: Vårjakt i Rosengädda
Serie: Rosengädda #3
Författare: Emma Hamberg
Utg år: 2015
Förlag: Piratförlaget

torsdag 5 maj 2022

The Blood Mirror

Serien Lightbringer av Brent Weeks läste jag för några år sedan, men bara tre böcker av seriens fem. Något golvad av tredje bokens för mig rätt omotiverade tjocklek avslutade jag inlägget här om den med att "jag håller på att samla energi för att läsa den fjärde boken" eftersom jag trots allt tyckte så mycket om personerna i den och ville veta hur det gick för dem. Nu har jag alltså "samlat energi" i ungefär fyra år och retat mig mer och mer på att jag aldrig fått serien färdigläst. 

Så! Hopp in i denna värld med det mest märkliga och svårförståeliga magisystem jag läst om, tror jag. Det handlar om att denna världens makt, religion och styrelseskick bygger på färger, och de människor som kan drafta olika färger till att anta fysisk form. De kan alltså skapa olika föremål ur luften, om det bara finns ljus och de i ljuset kan urskilja "sin" färg. De flesta kan bara drafta en färg, några ovanliga personer kan göra det med två färger och så finns det unika personer (två av våra huvudpersoner) som kan göra det med alla färger. 

Nej, jag kan fortfarande inte efter fyra tjocka böckers läsande försöka föreställa mig ens i tanken hur detta draftande går till. Men strunt i det, jag läser och ser glad ut, och intresserar mig i stället för personerna som vi får följa:

Gavin, som i första boken var helt oövervinnerlig, kunde drafta alla färger och stod högst i samhällets hierarki såsom varande "prism". Nu har han fråntagits allt, och är till och med färgblind. Han sitter boken igenom i en djup och hemlig fängelsecell, och håller sakta på att bli galen. Kanske. Eller så är det en verklig person eller varelse, den där dead man som syns i fängelseväggen och som han pratar med. En hel boks fängelsesittande borde inte vara särskilt rafflande, men det är det, och det är fortfarande Gavins partier i boken jag gillar mest.

Kip, som fortfarande har dåligt självförtroende, men som blir alltmer superhjälte-som-kan-drafta-alla-färger och som i den här boken för ett gerillakrig i en djup skog samtidigt som han har relationsproblem med sin alldeles nya fru Tisis. Och denna Tisis växer oerhört som karaktär - från visst-är-hon-väl-snygg-men-måste-vi-ha-henne-med till kompetent och strategisk krigsledare.

Teia, som kämpar med uppdraget att vara lönnmördare för Broken Eye-sekten som under cover-uppdrag, men som för att vara trovärdig i rollen faktiskt måste mörda folk. 

Där finns fler, och såklart mängder av andra detaljer och subplots och avslöjanden. Den här boken är lika tjock som den förra, men på något sätt upplevde jag inte den här särskilt stillastående, och jag tycker fortfarande väldigt mycket om personerna. Nu ska det absolut inte gå några fyra år innan jag läser sista och avslutande boken i serien - jag har den redan inköpt till min Kindle.

Titel: The Blood Mirror
Serie: Lightbringer #4
Författare: Brent Weeks
Utg år: 2016
Förlag: Orbit

tisdag 3 maj 2022

A Promise of Spring

Den här låg och skvalpade i min Kindle, och jag kände ett behov av Mary Balogh-romance så jag plockade upp den. Men det är tyvärr inte någon av hennes bättre böcker, faktiskt. När jag läst färdigt den hade jag en känsla av att den nog hängde ihop med en av hennes andra serier, och jodå: när jag kollade visade den sig vara en spin-off till Web-serien. Mary Balogh blev så nyfiken på ett udda par som figurerade i en av Web-böckerna - en ung livlig man som gift sig med en tio år äldre stillsam och allvarlig kvinna - att hon bestämde sig för att utforska paret genom att skriva en egen bok om dem. Det blev alltså A Promise of Spring. 

Vi har Grace, 35 år, som de senaste ca 10 åren bott tillsammans med sin yngre bror Paul som hans hushållerska. Lillebroren är präst och en Ytterligt God och Trevlig Man. Tyvärr försvinner han ut från handlingen redan på sidan 2 i boken ungefär, då han skyddar två små barn från en ilsken tjur. Tjuren anfaller i stället prästen som omkommer ögonblickligen. Hans syster kan då förstås inte bo kvar i prästgården, och har ingen förmögenhet och ingen alls i hela världen att vända sig till - syskonen har sedan länge helt sagt upp kontakten med sin familj. 

En av prästens vänner är Perry, eller Sir Peregrine Lampwick, 25 år och ganska nytillträdd godsherre sedan pappan nyligen gick bort. Han har träffat Grace när han besökt sin vän prästen, och tyckt hon verkat behaglig där hon i bakgrunden fixat fram te och pysslat i trädgården och suttit med sitt broderi och annat stämningshöjande. Han har egentligen aldrig pratat med henne, men nu gör han en god sak och det enda gentlemannamässiga rätta tycker han, när han precis efter begravningen av den tjurstångade prästen besöker Grace och erbjuder henne äktenskap och räddning undan fattigdom och ensamhet. 

Hon avböjer först: "du har ju ingen aning om vem jag är, jag är inte alls den du tror". "Jodå", tycker sir Perry, "du är en trevlig kvinna som jag tror jag kommer trivas med". "Nej nej", säger hon, "jag är en fallen kvinna. Jag har haft sex med en man när jag var ung, flera gånger hade vi det och vi var inte gifta. Och så fick jag ett barn. Och så drog min älskare ut i kriget och försvann, och där var jag ensam med en oäkting. Pappa var arg, storebror var arg, alla var arga, och jag var ledsen. Och så drunknade mitt barn vid 4 års ålder och familjen ba: "så skönt ändå". Då blev jag och lillebror så arga att vi sa upp kontakten med familjen och flyttade hit, och här har vi bott de senaste tio åren. Fattar du nu att du inte kan gifta dig med mig? Dessutom är jag tio år äldre än dig, det funkar ju inte fattar du väl." Varpå sir Perry svarar "eh, oj, det var värst. Men jag vill ändå gifta mig med dig.". Och så gör de det. 

Detta är ungefär på sidan 3 i boken. Och alla i grannskapet beskärmar sig: men oj, hur ska det bara gå, han som är så ung och livlig och hon som är så mycket äldre och allvarsam? Men jodå, de trivs rätt bra ihop. Hon pysslar i trädgården som hör till sir Perrys gods, och fortsätter brodera på ett trevligt sätt. 

Det låter ju lite ljummet, det hela. Resten av boken består av ältande: hon ältar hur Perry ju är så ung och livlig och hon så himla gammal och trist, hur många månader eller veckor kommer det ta innan han börjar bli kär i och vara med andra, yngre kvinnor? Och han ältar detta med Grace gamla kärlek, pappan till barnet som dog - han visar sig inte alls vara död i kriget utan i högsta grad levande, och är Grace fortfarande kär i honom? Och när ska Grace lämna Perry för sin gamla kärlek?

Efter många sidors ältande av detta hittar vi i slutet av boken Perry och Grace sittande framför brasan, han med en bok och hon med ett broderi. De trivs ihop. Trots sin åldersskillnad. De är till och med kära i varandra. Och har en jättefin trädgård.

Jaha.

När jag läste mina egna inlägg om Webseriens böcker kom jag ihåg att jag inte var odelat förtjust i dem. Första och andra i serien var helt OK men den tredje blev jag direkt förbannad när jag läste:
1. The Gilded Web
2. Web of Love
3. The Devil's Web
 Så det här är väl helt enkelt en period i Mary Baloghs skrivarliv som jag tycker är rätt trist. Men vad gör väl det - hon har ju skrivit såååå många andra riktigt bra böcker!

Titel: A Promise of Spring
Serie: hänger löst ihop med The Web Trilogi, typ #0.5
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1990
Förlag: Signet

måndag 25 april 2022

It's in His Kiss

Sjunde boken om Bridgertons och det är dags för lillasyster Hyacinth att hitta sin ende och rätte. Hon har inte varit med så mycket i tidigare böcker, mer än som någon som i början av serien mest bråkade med sin rätt jämnårige bror Gregory, och i de senare böckerna någon som man skulle undanhålla information från eller eventuellt muta för att få henne att hålla tyst. Nu har åren gått och det är dags för även henne att lämna boet. 

Och det blir Gareth som är han med kyssen i titeln. Snygg, med dåligt rykte, och det alla också vet om honom är att han och hans pappa avskyr varandra som pesten. Pappan så till den milda grad att han systematiskt försöker slösa bort familjeförmögenheten så att Gareth enbart kommer att ärva skulder och elände. Grejen är (och det får man veta redan i inledningskapitlet) att Gareth inte är hans son. Gareths mamma var alltså otrogen, men det hela tystades ner och Gareth växte upp som en av två söner inom äktenskapet. Inte förrän han blev arton år fick han veta varför hans pappa aldrig tyckte om honom vad han än gjorde. De tio åren efter det har han alltså inte träffat eller talat med sin (oäkte) far. Nu har Gareth fått tag på sin farmors dagbok, och tänker att det i den kunde tänkas stå vem som faktiskt är hans verklige far. Problemet är att dagboken är på italienska.

Och via Lady Danbury (som alltså är Gareths mormor, och som är med en hel del i den här boken - jag gillar henne!) träffas nu Gareth och Hyacinth. Lady Danbury har såklart den listiga baktanken att de två passar ihop, ska bli kära och gifta sig - hon är inte jättediskret med det hela, men det funkar ju... Hyacinth kan en del italienska, och tar på sig att översätta dagboken åt Gareth. Och så börjar de träffas. Hyacinth tycker Gareth är snygg och trevlig, men ingen man borde bli kär i eftersom man säkert ändå blir besviken (pga dåligt rykte och det där). Gareth tycker Hyacinth är rätt rapp i käften och kul, men liksom alldeles för mycket även om han nog trivs rätt bra i hennes sällskap. Och så rätt vad det är har de blivit kära i varandra samtidigt som de jagar några undangömda diamanter det talas om i den där dagboken, och samtidigt som Gareth och hans (icke)far hånar varandra så fort de ses.

Jodå, rätt OK, men jag förstår faktiskt inte riktigt när övergången sker från "kul att umgås men..." till "smäktande kär klart vi ska ligga och leva forever med varandra". Det riktiga pirret saknas lite, men jag har trevligt på vägen ändå.

Titel: It's in His Kiss
Serie: Bridgertons #7
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2005
Förlag: Avon


tisdag 19 april 2022

Larma, släcka, rädda i Rosengädda

Tessan stannar kvar i lilla byn Rosengädda, och sliter i denna andra bok i serien med att renovera stationshuset med dess restaurang. Hon kämpar, vänder på slantarna (hon har knappt några) men får också hjälp från andra i byn. Bror, Chantelle och Jane från första boken är inte med här (men de ska komma och hälsa på till jul, och Tessans målbild är att allt med renoveringen då ska vara klart). I stället får vi träffa nya och intressanta karaktärer: Johnny, den ensamme och olycklige brandinspektören som inte känner sig behövd längre. Camilla, gymägaren som tycker att en rejäl grogg är en bra inledning på ett hårt fyspass. Gustav på godset Smörkulla är med igen ett tag i början på boken innan han reser till Nice - och då kommer i stället Rafael, Gustavs vän som bor på Smörkulla och passar huset medan Gustav med familj är bortresta. Rafael tycker att man ska säga ja till allt och inte ha några regler för något.

Tessan spacklar och målar och slipar och jobbar på, och lagar fortfarande så himmelsk mat att den här boken borde förses med varningsetikett ("läs ej när du är hungrig!"), och så småningom får hon hjälp av Johnny, som dock låser in sig på toaletten där han kaklar och försöker hålla sig från att gråta.

Jag läste igenom den här boken i samma rasande tempo som jag läste första, det gick inte att lägga ner den alls. Och jag gillade karaktärerna, och matlagningen, och geten, och bygemenskapen (älskar byrådet!) och alltihop. Dock finns det i den här boken ett slags triangeldrama, och jag har så svårt för dem och hann bli ganska irriterad innan det löste sig med en rätt rejäl smäll. (och så klart står maten mitt i vägen för smällen, så här blir det en havererad skaldjursplatå...) Men inte så irriterad att jag inte vill läsa vidare, så jag har redan lånat nästa bok om Rosengädda. Ser fram emot att få träffa nya, intressanta karaktärer och återse de gamla!

Titel: Larma, släcka, rädda i Rosengädda
Serie: Rosengädda #2
Författare: Emma Hamberg
Utg år: 2013
Förlag: Piratförlaget

tisdag 5 april 2022

Rosengädda nästa!

Det är någonting i Emma Hambergs böcker som gör mig på gott humör - det är det livsbejakande och att allt på bokvärldars vis är möjligt. Det är alla personer som befolkar hennes böcker, troliga och otroliga karaktärer men som alla verkar ha någon passion här i livet (alltifrån att ta hand om djur till dans, matlagning eller att sy fantastiska underkläder). Det är det faktum att hon skriver så att jag omedelbart dras in i berättandet, och inte kan sluta läsa, och blir på gott humör av att drabbas av detta lässug så till den grad att jag sträckläser ut böckerna. Det är nog alltihop. Jag har ännu bara läst några böcker av Hamberg, men vill absolut läsa fler, är glad att jag har så många framför mig. 

I Rosengädda nästa! börjar vi inte alls i den lilla byn Rosengädda i Västergötland. Nej, den kommer vi till först senare, i sällskap med en udda samling människor. Först börjar vi i Stockholm, och lär känna Tessan som jobbar i korvkiosk och hittills byggt upp sitt liv på att vara snygg, hänga ihop med snygge killen, hänga med de tuffa i skolan (ja, hon är vuxen nu men attityden är liksom kvar), men som nu börjar fundera på varför. Och som nog egentligen hellre bara skulle vilja laga god mat. Till Stockholm kommer också Bror, en mycket speciell trettonårig kille som har ordförråd som en beläst sjuttioåring (och som använder sig av det också), som klär sig i kvalitetskostymer och som har ett oerhört stort intresse för allt franskt. Brors föräldrar grälar ständigt, och nu har han rymt hemifrån för att ge dem tid att vara utan honom och i lugn och ro hitta tillbaka till varandra igen. 

Bror och Tessan möts hemma hos Jane, som i ett hus med tillhörande trädgård mitt i stan ägnar sitt liv åt att ta hand om vilda djur som skadats. Ekorrar, rävar, fåglar, you name it. Bror får som egen uppgift att ta hand om en svalunge, och Tessan blir adopterad av en get. (inte tvärtom) Jane syr också kläder, och en av hennes kunder är Svante (som dansar typ power-folkdans) och han har en dotter som heter Chantelle (som Bror omedelbums blir störtkär i). Bror, Tessan, Jane, Svante, Chantelle och geten beger sig mot Rosengädda så småningom, men då har det redan hänt en hel del i boken. Och lagats en hel del mat. Alltså, maten...! Det var likadant när jag läste Je m'appelle Agneta att jag älskade att läsa om matlagningen som en passion, lyckan i att göra en sås från grunden och annat (för mig) obegripligt, och här är det ännu mer av den varan. Tessan lagar mat, och ofta handlar det här om att hon lagar mat utifrån de matvaror som råkar finnas till hands, och får ihop fantastiska maträtter av dem. Jag blir så inspirerad att jag nästan själv går till köket och räddar saker från grönsakslådan för att testa... men sen lugnar jag ner mig. Jag tycker inte om att laga mat - men jag tycker om att läsa om när andra lagar mat. 

Jag har redan lånat hem nästa bok i serien, och vet att Tessan stannar i Rosengädda och fortsätter att laga mat. Jag ser fram emot att få läsa om det.

Titel: Rosengädda nästa!
Serie: Rosengädda #1
Författare: Emma Hamberg
Utg år: 2012
Förlag: Piratförlaget

torsdag 31 mars 2022

When he was wicked

Sjätte boken om Bridgertons är Francescas bok, hon som i tidigare böcker varit den lite osynliga familjemedlemmen, hon som gått egna vägar. Det man fått veta är att hon gift sig med någon earl i Skottland, och dit är det långt att resa så klart. (en rolig passage i den här boken är när hon via brev får reda på det som hänt i bok 4 och 5, att Colin gift sig med Penelope och att Eloise fick ett blixtäktenskap efter sitt tilltag att söka upp sin manlige brevvän Phillip. Och Francesca blir helt sur och upprörd: varför får jag aldrig reda på något? Varför tänkte ingen på att berätta för mig? varpå Michael kommenterar något i stil med att "du brukar ju hålla dig lite utanför familjens angelägenheter") Earlen hon är gift med är earl av Kilmartin och heter John, och de är lyckliga och kära i varandra.

Men vem är då Michael? Jo, det är Michael Stirling, kusin till John, och eftersom John och Michael vuxit upp tillsammans så är de nästan mer som bröder. Grejen är den att Michael är hopplöst kär i Francesca, och har varit ända sedan han träffade henne första gången dagen innan hon gifte sig med John. Det är hans djupaste hemlighet som han inte berättar för någon: han är kär i sin bäste väns fru. Och eftersom de ofta umgås alla tre som nära vänner och han fortsätter att vara lika förbjudet kär så är livet rätt jobbigt.

Men så händer det totalt oväntade (i bokens början, så inte så mycket till spoiler) att John dör. Francesca blir änka och Michael blir den nye earlen av Kilmartin. Men även om hon nu inte längre är någon annans så är det om möjligt ännu mer fel om Michael skulle berätta om sin kärlek. Det är fruktansvärt nog för honom att ta Johns plats som earl samtidigt som han sörjer sin bäste vän - att då ens tänka tanken på att gifta sig med Johns fru gör bara för ont. Skuldkänslorna håller på att knäcka honom, och han flyr till Indien, och bor där några år.

Och Francesca sörjer sin avlidne make, och saknar sin bäste vän Michael som hon inte alls förstår varför han skulle dra till Indien nu när hon hade behövt honom som bäst? När den här boken börjar på allvar har det gått fyra år, Francesca har bestämt sig för att lägga sorgkläderna och börja leta efter en ny make (hon vill så gärna ha ett barn), och Michael kommer hem till Storbritannien igen. Ska de komma över sina skuldkänslor och inse att de är perfekta för varandra?

Den här boken är intressant, eftersom den faktiskt har två lyckliga kärlekar, att den låter en person att älska flera gånger i livet, älska olika personer. Det är ju så livet är, men i romance brukar förstås regelverket säga: två personer som i varandra hittar den enda och rätta kärleken for ever after. Jag gillar Francesca och jag gillar Michael och jag gillar boken rätt mycket - ändå blir den inte någon favorit i serien. För mig blir det lite för mycket ältande av skuldkänslor, och så (jag blir irriterad på mig själv, men så är det) blir jag lite störd på att den tredje personen John finns med som osynlig i rummet boken igenom. Lite som ett triangeldrama, fast utan valmöjligheterna. 

Nå. Två syskon kvar att gifta bort: Hyacinth och Gregory. Jag läser vidare.

Titel: When He Was Wicked
Serie: Bridgertons #6
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2004
Förlag: Avon

onsdag 30 mars 2022

To Sir Phillip, With Love

Femte boken om Bridgertons, och nu är det Eloise som ska hitta sin ende och rätte. Eloise, som ju gått rätt många år utan att gifta sig eftersom hon inte har haft lust och nog inte tror att det här med äktenskap är hennes grej. Hon har haft ett antal frierier, men tackat nej till dem alla. Tanken är att hon och bästisen Penelope Featerington ska bli gamla och ogifta tillsammans, och det känns som en bra plan. Ända tills Penelope går och gifter sig med Eloise storebror Colin...?! (i fjärde boken, läs vad jag skrev om den här) Jaha, hur ska det nu gå med deras spinster-partnerskap, liksom? 

Nu är det så att Eloise sedan en tid brevväxlat med en viss sir Phillip Crane. Det började med ett kondoleansbrev från Eloise när Phillips fru Marina, en avlägsen kusin till Eloise, hade gått bort, och så bara fortsatte det sen. Och nu har denne sir Phillip lite oväntat kastat ut frågan om hon kunde tänka sig att bli fru Crane eftersom han behöver en kvinna som tar hand om allt praktiskt i huset. Det är nu det helt märkliga sker när Eloise, som hittills varit Stark Ung Kvinna Med Åsikter, som gärna debatterat hur orättvist det är att männen har det så lätt här i livet och kvinnorna bara förväntas gifta sig och inte alls har samma val, när denna Eloise tänker att: "hm, han behöver en kvinna, och han skriver vackra brev och gillar blommor, och jo, jag kan väl åtminstone åka och hälsa på honom och se om han verkar vara intressant?". Och så sticker hon i väg i hemlighet, alldeles ensam utan det för denna tiden oh så viktiga "förklädet", och knackar på dörren hos sir Phillip Crane, förklarar med en strid ström av ord att nu har hon kommit för att testa om det verkar vara en bra plan, det där med äktenskap. Och Phillip blir så överrumplad av alla dessa ord, och över att hon är ung och snygg, och att hon kommit ensam och utan att säga till i förväg, så han... går ut i växthuset till sina blommor. (Det gör han ganska ofta genom hela boken.) Ungefär i den här vevan gör två barn en bullrande entré, sir Phillips barn alltså, de som han inte sagt något alls om i sina brev. Och det framgår att Phillip vill ha en fru eftersom han 1. behöver en mamma till barnen, och 2. han behöver någon som styr upp det praktiska, så att han 3. kan få vara med sina blommor i växthuset utan att bli störd.

Och här har vi då Eloise, som inte velat gifta sig, som håller starkt på att göra egna val i livet och leva sitt eget liv och göra det hon vill. Drar hon snabbt sin kos? Nä. Hon stannar. Hon försöker tämja och göra sig vän med barnen. Hon väntar på att Phillip ska sluta vara blyg och ränna till sina blommor och faktiskt sätta sig och prata med henne. Hon styr upp det praktiska. Och jag, som ganska snart förväntar mig att sitta och vara irriterad på denne fullblodsegoist till karl och irriterad på Eloise som går med på dessa märkliga krav - jag lägger inte ner boken, märkligt nog. Nä, jag läser vidare, och tycker på något mystiskt sätt mycket om att läsa den här. Tycker om när Eloise får barnens förtroende. Blir irriterad när alla (ja alla) brorsorna Bridgerton någonstans halvvägs in i boken kommer galopperande för att klå upp sir Phillip och skälla ut Eloise (herregud, de har ju bott flera dagar ensamma i ett hus utan något förkläde som sällskap...)(nä, tjänstefolket räknas ju såklart inte) och tvinga till äktenskap. Men läser vidare och gillar läsningen, mot bättre vetande. Så den boken jag väntade mig minst av, egentligen inte tyckte om huvudpersonerna i - den gillar jag. 

Titel: To Sir Phillip, With Love
Serie: Bridgertons #5
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2003
Förlag: Avon

tisdag 29 mars 2022

Do Androids Dream Of Electric Sheep?

Jag hade inte läst något av Philip K. Dick, och jag hade inte sett Blade Runner (ja, ja, jag veeet, jag är hopplös), så nu när jag bar hem en trave böcker från SF-bokhandelns bokrea blev det den här jag valde först (med planen att sedan se filmen också).

Rick Deckard försörjer sig som prisjägare i ett framtida San Francisco - han jagar androider som rymt tillbaka till jorden från rymdkolonierna. De nyaste modellerna av androider är så utvecklade att det är mycket svårt att skilja dem från människor, men Deckard kan genomföra ett visst test som mäter empati (som androider inte kan känna) och på så sätt förhoppningsvis hitta dem. Det är farligt men ger bra belöning om han lyckas - och Deckard behöver verkligen pengar eftersom han vill köpa ett får. Allra helst vill han köpa en häst, eller en struts (eller egentligen vilket stort djur som helst, han har en katalog över alla djur som finns med aktuella dagspriser, och han bär den i innerfickan som en bibel, plockar upp den och kollar priser så fort han har en stund över). Grejen är att han och hans fru Iran hade ett får, men det dog av någon sjukdom, och för att inte grannarna skulle ana något fick de i stället köpa ett elektriskt får och låtsas som att det var det riktiga fåret. Djur har efter det slutliga världskriget blivit en riktig statussymbol eftersom det radioaktiva avfallet har gjort att de flesta djur har dött, många arter är helt utrotade. De som är lyckliga nog att äga ett eget djur har dem i burar ovanpå hustaken, och man går alltså runt och sneglar på grannarnas djur och funderar på hur han eller hon har råd att ha en häst/katt/tvättbjörn eller vad det nu är. Skulle nu Deckard hitta dessa sex "andys" som han kallar dem så kunde han kanske äntligen få råd med den där strutsen han drömmer om.

Men de är inte lätta att hitta och avslöja, de där androiderna, inte ens med empatitestet, och frågan är om det går att lita på testet. Tänk om en människa reagerar fel på det och visar för lite empati? Är det androider eller människor som polisen jagar och dödar? Det är det här som gör att boken blir så bra och spännande - vem kan Deckard lita på? Och vidare: vad är på riktigt och "äkta" och vad är konstgjort, och spelar det egentligen någon roll? Kan man inte tycka lika mycket om ett elektriskt djur om det bär sig åt som ett riktigt (och kräver lika mycket vård och omsorg)? Kan inte en android ha ett "liv" som är lika mycket värt som en människas ? Särskilt som de tillverkas med inbyggda minnen och kanske inte ens är medvetna om att de är androider. En av androiderna Deckard jagar är operasångerska, och hon sjunger gudomligt - men det ska hon inte få fortsätta med. Dö ska hon, eftersom hon är en förrymd maskin som inte kunde hålla sig till sin plats som tjänare till en mänsklig ägare på rymdkolonin Mars. Men... varför? Hennes sång är lika vacker vare sig hon är maskin eller människa?

Det är spännande, samtidigt som det är mycket att fundera på (och mycket har jag inte ens tagit upp här, som de inledande sidorna där Rick Deckard grälar med sin fru Iran om olika inställningar på deras respektive "känsloinställningsmaskiner", eller hela grejen med empatireligionen "mercerism", eller karaktären John R. Isidore som är mänsklig men ansedd som lägre stående, "chickenhead", pga att hans intelligens förstörts av det radioaktiva dammet) - jag gillar den här boken väldigt mycket. Jag köpte fler böcker av Philip K. Dick, ser fram emot att läsa dem!

Och jadå, nu har jag sett Blade Runner. Den var helt OK, och jag tyckte om musiken och miljöerna - men de saker jag gillade allra mest med boken var inte med i filmen. Alltså: här fanns inte alls grejen med levande djur som svindyra statussymboler (eller ens boktitelns elektriska får...). Och inte heller det parti i boken där huvudpersonen blir osäker på vad som är verkligt, där han blir tagen till en polisstation han inte känner igen, ska ringa till sin fru men får upp en kvinna han aldrig förr sett på skärmen, alltså den del av boken där jag absolut inte kunde släppa läsningen pga riktigt, riktigt bra. Det är inte med. Å andra sidan har vi nu den replikant som spelas av Rutger Hauer, och som i filmen är perfekt förvirrat läskig - i boken är den karaktären inte alls lika viktig eller intressant. Så jag tycker om boken och jag tycker om filmen - men på olika sätt och av olika anledningar.

Titel: Do Androids Dream Of Electric Sheep?
Författare: Philip K. Dick
Utg år: 2010 (den här utgåvan), 1968 (originalet)
Förlag: Orion

måndag 14 februari 2022

Romancing Mister Bridgerton

Fjärde boken om Bridgertons, och nu är det dags för tredje brodern Colin att bli kär. Och han blir (äntligen) kär i Penelope Featherington, hon som figurerat som väninna till Eloise Bridgerton sedan bok 1, och som vi också vet varit kär i Colin till och med sedan innan det. Jag hade sett fram emot den här boken, eftersom jag gillar Penelope och fram till nu också gillat Colin som en charmig och rolig Bridgertonbror som lite då och då poppat upp i böckerna innan och retat sina syskon. 

Fram till nu, that is. Den här boken kunde jag knappt läsa ut, eftersom jag var så irriterad på denne Colin. Snygg, med charmigt sätt, har det ekonomiskt gott ställt, älskar att resa hit och dit i Europa och gör det eftersom han kan, ändå får man veta att det är lite synd om honom (enligt honom själv) eftersom han inte riktigt vet vad han ska göra med sitt liv. Han har inget som är "hans", och han vill inte gå den traditionella yngre-broder-inom-aristokratin-vägen med präst- eller militärkarriär. Och nu får han då äntligen upp ögonen för den här Penelope som ju funnits i huset nästan som en i familjen de senaste åren, men ingen som man blir kär i eftersom hon ju är Penelope, ogift och den man dansar med på fester av ren plikt. Och denna aha-upplevelse får han när hon råkar smygläsa hans journal, och tycker att den är bra, och säger det, och ger honom svar på tal när han gnäller lite om sin olyckliga vet-inte-vad-jag-ska-göra-med-mitt-liv-situation ("skärp dig" säger hon ungefär, "du är man och du har pengar, du kan göra vad du vill - gör det!"). 

Och det kunde väl vara gott och väl, om inte Colin resten av boken blev så oresonligt och barnsligt arg över olika saker som Penelope gör. Det visar sig att hon också är duktig på att skriva, dessutom redan i hemlighet publicerad, och  hans reaktion då blir inte "men vad kul, då kan vi samarbeta!" utan att bli rosenrasande och komma med hot och väsande tillsägelser och allmänt tjureri. Lika fånigt arg blir han när han upptäcker att hon är ute på stan i hemliga ärenden, fast utan medföljande förkläde eller betjänt utan helt otänkbart ensam. Colin har ännu ingen connection till Penelope förutom "storebror till väninna" men tycker ändå att det är helt OK att först skälla ut henne, sedan med ett hårt grepp i armen släpa iväg henne och in i en vagn för omedelbart transport hem. Jo, för hon måste ju begripa att hon ska beskyddas! (sen är det helt OK att börja vänslas med henne i vagnen på vägen hem, för hon lockar ju honom, och hon bara "åh, det är ju Colin, åhhh så fint att han ser mig och vill kyssa mig, jag har ju drömt om detta såååå länge") Sen blir han också om än inte arg så väldigt illa till mods när han inser att han har gått och blivit kär i Penelope, för hur kan han ha blivit det? Hon är ju Penelope Featherington för guds skull, henne kan man ju inte bli kär i när han skulle kunna få vem som helst. 

Gnällig, bortskämd karl med ägartendenser och dåligt humör - jag är besviken på honom. Och jag får inga bra vibbar alls inför deras framtida liv tillsammans, känns inte happily ever after på något sätt alls.

Och också: ett jäkla tjat om denna Lady Whistledowns hemliga identitet. Skönt att det tjafset nu är över när jag läser (jo, för det gör jag ändå...) vidare om Bridgertons i bok 5. Nu ska det handla om Eloise.

Titel: Romancing Mr Bridgerton
Serie: Bridgerton series #4
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2002
Förlag: Avon


onsdag 9 februari 2022

An Offer from a Gentleman

Tredje boken om Bridgertons, och nu är det Benedicts tur att möta sin enda och rätta. Och den enda och rätta är Sophia Beckett. De träffas första gången på en maskeradbal, och blir omgående kära i varandra fast de inte ens kan se varandras ansikten. Men de vet, och de känner. De går lite avsides på balen, pratar med varandra, dansar lite stelt till musiken de hör avlägset (stelt eftersom Sophia inte vet hur man dansar), Sophia listar snart ut att det är Benedict Bridgerton hon pratar med men sitt eget namn håller hon hemligt. När de efter några djupa meningar om livet förstår att de är varandras själsfränder slår klockan tyvärr midnatt och Sophia måste rusa från balen, annars missar hon sin skjuts hem och blir avslöjad. Hon är nämligen där helt olovandes, meningen var att hon skulle stanna hemma inlåst i en garderob för att putsa skor, och till balen skulle bara den elaka styvmodern och de två ocharmiga styvsystrarna åka. Inledningen på boken är alltså en Quinn-variant på Askungen, och jag gillar den skarpt. 

Sedan drar boken iväg på egna äventyr och släpper sagospåret. Benedict har i och för sig hittat en handske med ett monogram på som Sophia glömt, går på te hos styvmodern för att söka den okända kvinnan från balen, men hittar henne inte och går därifrån. Ingen glassko och inget bröllop. Däremot fattar styvmodern vad Sophia har gjort och kastar ut henne från huset, och så går det några år där det är förfärligt synd om Sophia som utan pengar eller familj måste klara sig ensam i världen. När hon och Benedict träffas nästa gång arbetar hon som tjänsteflicka, och han känner inte ens igen henne. Omständigheterna gör att de ändå måste umgås några dygn, och då blir Benedict kär i tjänsteflickan, men vill liksom inte släppa den där kvinnan han träffade på bal för några år sedan. Kanske han kan ha tjänsteflickan Sophia som mistress och gifta sig med ladyn från balen när han väl hittar henne?

Helt OK även om jag gillade inledningen mer än resten av bokens handling där Benedict tidvis faktiskt är rätt störig som envisas med att tjata på Sophia att bli hans mistress när hon så tydligt inte vill det - och Sophia också är rätt jobbig när hon inte direkt bara kan berätta för Benedict vem hon är, att de redan har träffats och varför hon då var tvungen att hålla sin identitet hemlig. Men som tur är lyssnar Benedict på sin kloka mammas råd, och det blir giftermål och happily ever after, och tänk så trist om boken hade tagit slut redan efter kapitel 3 om Benedict hittat Sophia redan hemma hos styvmodern med putstrasan i hand och gift sig med henne på fläcken? 

Titel: An Offer from a Gentleman
Serie: Bridgerton series #3
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2001
Förlag: Avon

tisdag 8 februari 2022

The Viscount Who Loved Me

2016 läste jag första boken i Bridgertonserien, tyckte både bra och dåligt om den men tänkte att jag skulle läsa vidare. Det hände inte. Sedan dess har följande hänt:

  • dottern fick, läste och tokälskade alla böckerna i serien, tjatade att "du måste ge dem en chans till, mamma"
  • jag: ja, jo, ok, snart.. (*tiden går*)(*tiden går lite till*)
  • jag tog äntligen tag och läste om första boken i serien för att hämta upp alla trådar, lyssnade dock på den som ljudbok den här gången och höll på att avlida av skäms när uppläsaren (jag lyssnade på engelska) dramatiserade för mycket och gav alla inblandade egna röster, även männen. Då gjorde hon rösten lite mörkare. I de heta sexscenerna kändes detta mer än olidligt att lyssna på. Till sist stod jag inte ut längre utan avslutade läsningen med vanlig pappersbok, men gillade fortfarande serien och familjen rätt bra och tänkte att ja, ja, jag ska fortsätta med resten av böckerna.
  • tiden gick och tiden gick och tiden gick. Som tid plägar göra. 
  • Dottern kollade på Bridgertonserien på Netflix, tokälskade och påbörjade övertalningskrig igen: "du måste bara se serien, mamma, den ÄR bra, kom igen nu, du kommer älska den"
  • tiden gick... osv
  • Julledighet inträffade. Och se: här satt nu Carolina i tv-soffan och såg på Bridgerton (tillsammans med dottern som helt osjälviskt och stödjande såg om hela första säsongen för min skull, eller i alla fall nästan bara för min skull)
  • Och i saknaden som uppstod när denna utmärkta serie tog slut (ja, jag vet att säsong 2 kommer i mars) så läste jag då äntligen bok 2 i serien, The Viscount Who Loved me, och tyckte väldigt mycket om. Mer än om första boken.
  • Jag har till och med raskt hunnit läsa även bok 3, men det får jag skriva mer om i ett senare inlägg.
(Carolina, nu har du skrivit text som räcker till ett helt inlägg utan att ens komma fram till vad boken du har läst handlar om eller nånting. Skäms, och skärp dig!)
(sorry, jag skriver så sällan inlägg här på bokbloggen nu så jag knappt vet hur man gör)

The Viscount Who Loved Me handlar om Anthony Bridgerton, äldste brodern i syskonskaran, skitjobbig och överbeskyddande storebrorsa i första boken och här inledningsvis fortfarande rätt skitjobbig och överlägsen. Men nu ska han träffa en viss Kate Sheffield och vad han än förutsatt sig själv här i livet och tror om sig själv så ska han bli kär. Kate kommer också att bli kär, i den viscount Bridgerton som hon inledningsvis avskyr som pesten.

Kate är i London tillsammans med sin yngre halvsyster Edwina, båda som debutanter i årets säsong, och med stora förväntningar på att lillasyster ska rädda hela familjens ekonomi med ett bra äktenskap. Edwina är nämligen den vackra som männen flockas runt, och Kate blir mer känd som "och det här är Edwinas syster Kate" "jaha, trevligt att träffas, miss Sheffield, men var tog nu miss Edwina vägen?". Edwina får alla blommorna dagen efter baler, Edwina är den som har danskortet fulltecknat, medan Kate blir känd som "den man måste hålla sig väl med annars får man inte prata med hennes syster". Ungefär. Kate tar för givet att det här med lyckligt äktenskap, eller äktenskap överhuvudtaget, inte kommer bli hennes grej, men hon ska banne mig se till att lillasyster Edwina gifter sig helst rikt men framför allt lyckligt. Och så kommer då den där eländige äldste Bridgerton, viscounten med dåligt rykte som rake och womanizer, och tror att han ska kunna uppvakta Edwina. Aldrig! Över Kates döda kropp!

Anthony, då? Jo, han har insett att det är dags att gifta sig och producera arvingar, viscount och familjeöverhuvud som han ju är. Men eftersom han vet att han aldrig kommer att bli gammal (det där är komplicerat) så har han bestämt att han inte får vara kär i den han gifter sig med. Helst inte bli kär alls, faktiskt. Sen gör det ju inget om blivande frun ser bra ut. Därför kollar han in utbudet av fru-ämnen på årets äktenskapsmarknad alltså säsongen, konstaterar att den som anses vackrast och mest populär är miss Edwina Sheffield, och att det därför är hon som ska bli hans fru. Logiskt och praktiskt och bra. Bara att sätta igång med uppvaktningen, alltså, själv är han ju snygg och rik och populär så det ska inte vara några problem.

Men. Edwina har en syster: Kate. Och Kate gillar inte Anthony. Anthony gillar inte Kate heller. Och så grälar de boken igenom, och i slutet gifter de sig och är hur kära i varandra som helst. Jodå. Things happen. Och jag gillar att läsa när de ger varandra svar på tal och tvingas ändra uppfattning om varandra. 

Titel: The Viscount Who Loved me
Serie: Bridgerton series #2
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2000
Förlag: Avon

tisdag 25 januari 2022

Fädernas missgärningar

Så länge sen jag var uppe i Kiruna och Kurravaara med Rebecka Martinsson, så bra jag trivs med att vara det i den här boken, och ack vad jag kommer att sakna att vara där sen eftersom detta är sista Rebecka Martinsson-boken. 

Det tar bara några rader, sen är jag inne i miljön och Åsa Larsson-världen, är raskt lika irriterad på Carl von Post som jag brukar (karln är till och med tillförordnad chef i den här boken och mer störig än någonsin)(vanliga chefen för åklagarna är på semester i Alaska, och von Post är råttan som dansar på bordet och ger Rebecka Martinsson alla tråkiga småjobb han överhuvudtaget kan gräva fram), fascineras över all snö fast tiden i boken är framme i april-maj (alltså, jag bor själv i Skåne så det där är himla exotiskt) samt älskar, älskar, älskar hundarna. Åh, så Åsa Larsson kan skriva om hundar, så till den milda grad att jag alltid efter att ha avslutat någon av hennes böcker hyser allvarliga planer på att själv skaffa hund. Till och med efter partiet där Rebeckas Snorvalpen lyckas bajsa ner hela köket.

Jag är ingen stor deckarläsare, men det går bra ändå eftersom det inte är själva deckargåtan i den här boken som får mig att läsa vidare. Här hittas en äldre man död i sitt hem, först tror man det är alkoholrelaterat men sedan anar man att det nog kanske är mord. Men i hans frys ligger liket av en annan man, och det liket har legat i frysen i många år, och mordfallet är preskriberat. Rebecka Martinsson dras in i mordfallet lite i smyg (Carl von Post får liksom kringgås...) trots att hon har familjekopplingar till den döde mannen (inte han i frysen, utan den andre), och härvan blir snabbt mer komplicerad med kriminella ligor (både nya och gamla), trafficking och byggfusk på avancerad nivå. Och så en stor dos boxning inblandat i det hela (jo, för mannen i frysboxen visar sig vara pappa till en berömd boxare, den pappa som försvann när boxaren var barn).
Men, som sagt, det är inte allt detta som får mig att läsa vidare. Det är människorna. Rebecka själv, grannen Sivving, Rebeckas ex Christer, pensionerade polisen Sven-Erik Stålnacke, polisinspektör Anna-Maria Mella, rättsläkare Pohjanen... Åsa Larsson är en mästare på att ge sina karaktärer liv, och jag bryr mig verkligen om dem. Dem och deras hundar.

Sista boken om Rebecka Martinsson, alltså. Och PAX-böckerna är också slut (och jag har läst slukat dem alla). Visst måste det komma något annat från Åsa Larsson nu? Vad? Jag väntar med spänning...

Titel: Fädernas missgärningar
Serie: Rebecka Martinsson #6
Författare: Åsa Larsson
Utg år: 2021
Förlag: Albert Bonniers förlag

torsdag 20 januari 2022

Someone Perfect

Tionde boken om Westcott-familjen, fast här figurerar de faktiskt bara i utkanten vilket måste förarga dem en hel del. (de får ju inte vara med och bestämma någonting!) Detta är Estelle Lamarrs bok. Estelle har, tillsammans med sin tvillingbror Bertrand, varit med lite här och där i bokserien sedan bok tre (tror jag) där deras pappa gifte om sig med Viola Westcott (eller, nja, det visade sig ju att hon inte var gift Westcott eftersom den hon trodde var hennes make hade begått bigami - men den där storyn får man utrett många gånger i bok 1, 2, 3, 4... etc etc). Ett intressant tvillingpar i giftasålder som ännu inte hittat sina enda och rätta - det kan inte Mary Balogh låta vara. Alltså får här Estelle hitta sin kärlek och brorsan Bertrand lär få sin egen bok, han också. 

Och kärleken är en viss Justin Wiley, earl of Brandon. Han kommer ridande på bokens första sidor, har med sig sin hund som kommer farande till Estelle där hon sitter vid en å och doppar sina fötter i vattnet. Hon, en lady, sitter alltså med bara ben, utan hatt och plaskar med fötterna i vattnet. Förfärligt och skandalöst. Och hon tror hunden ska äta upp henne (det är en stor hund) så hon gillar inte att den otrevlige, mörke karln på hästen inte ens ber om ursäkt för hundens beteende eller presenterar sig eller nånting. Grejen är att Justin är blyg och faktiskt har blivit helt till sig över de där bara benen, så han får inte till något bra att säga alls utan rider bara vidare dit han ska. Till sin halvsyster, visar det sig. Hon har nämligen levt ensam sedan hennes mamma dog. Nu ska earlen hämta hem henne till Brandon-godset, för det går inte för sig att en ung kvinna bor ensam. Men se det tänker lillasyster Maria inte alls gå med på. Hon avskyr sin storebror earlen, vill inte ens se honom. Hon har det bra här, tack så mycket, med sin sällskapsdam, sitt tjänstefolk och dessutom goda vännen Estelle Lamarr hon träffar ofta.

Därför kläcker earlen av Brandon en listig idé: om Estelle och Bertrand Lamarr följer med till Brandon-godset ett par veckor så kanske Maria lugnar ner sig och börjar trivas? Fast hur ska han ens våga fråga Estelle, deras möte nyss gick ju inte jättebra med tanke på hund, bara ben och allt? 

Jo. De följer med. Kärlek uppstår, såklart. Och familjehemligheter uppdagas - earlen av Brandon är världens trevligaste och finaste man och har bara blivit missuppfattad och orättvist behandlad, har till och med suttit i fängelse och arbetat i en gruva när livet var som jävligast. Men nu blir allt bra och solsken och happily ever after, och familjen Westcott får alltså komma in i handlingen lite, lite grann mot slutet. Och det är ju tur, eftersom boken ingår i The Westcott Series. 

Titel: Someone Perfect
Serie: The Westcott Series #10
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2021
Förlag: Berkley

fredag 7 januari 2022

Summers at Castle Auburn


Coriel Halsing bor större delen av året med sin mormor som är traktens kloka kvinna, och Corie lär sig medicin, örter och lite praktisk vardagsmagi av henne. Men varje sommar reser hon till det kungliga hovet på slottet Auburn. Ingen av hennes föräldrar lever längre, men pappa var en Halsing, den förnäma adelsfamilj som av tradition alltid gift bort sina döttrar till kungafamiljen. Även om Corie är född utom äktenskapet är hon en viktig bricka i politik och hovintriger, men det tar det henne några år att förstå. Första sommaren vi får följa henne (vi läser nästan bara om somrarna, och under kanske fyra års tid, och mycket knapphändigt om hennes andra liv) är hon fjorton och tycker slottslivet är oerhört spännande och det jobbigaste är alla regler hon måste följa. Hon är tokkär i supersnygge prinsen Bryan, men det är ungefär hälften av alla flickor i kungariket också (vilket han själv är mycket medveten om), och hon vet att prins Bryan kommer att gifta sig med hennes halvsyster Elisandra Halsing eftersom detta varit bestämt i många år.

Detta är romance och fantasy på en gång, och vi får följa Corie under de år hon växer upp från tonåring vars liv går ut på att hitta på bus och kringgå regler till en ung vuxen kvinna som förstår sin egen roll i hovintrigerna, och att det finns en hel del på slottet Auburn som inte är OK alls. Prins Bryan, till exempel, är en riktigt vidrig typ vilket man (och hon) förstår mer och mer. Och så har vi en hel sidostory med Aliora-folket, de som verkar mer älvlika än mänskliga, alltid vänliga och omhändertagande trots att de jagas som villebråd av människor och säljs som en slags exklusiva slavar. De aliora som finns på slottet Auburn har varit Cories bästa vänner ända sedan hon var liten, men det är först under de här åren som hon förstår hur deras liv faktiskt är och hur de längtar efter frihet.

Det är en fantastisk bok med många intressanta personer, oväntade vändningar och en alldeles särskild stämning, som att gå in i en sagobok på något sätt. Det är inte mycket magi, fantasydelen är mer att en del av Cories och mormors potions faktiskt funkar magiskt, plus att aliora finns med som folk och att deras värld finns lite som parallellt till vår. Det är inte heller helt romance eftersom kärlekshistorien förvisso är viktig men inte det som är huvudsaken. Viktigast är Coriels egen utveckling, och hennes förhållande till sin halvsyster Elisandra. De två älskar och stöttar varandra alltid, och det är fint att läsa om.

Det tog mig en stunds läsning innan jag kom ihåg att jag ju läst böcker av den här författaren förr, och tyckt mycket om dem: Sharon Shinn skrev de fantastiska Samaria-böckerna (börjar med Archangel) som är en fantastisk blandning av änglar, science fiction och sång och inte liknar något annat. Precis som den här.

Titel: Summers at Castle Auburn
Författare: Sharon Shinn
Utg år: 2001
Förlag: Ace

onsdag 5 januari 2022

Svärmodern

Den här boken läste jag för nästan två månader sedan, och jag har även om jag inte glömt handlingen och personerna så ändå liksom tappat känslan jag hade när jag läste den. Därför blir det här inlägget kort och absolut orättvist mot boken eftersom jag ändå tyckte om den, läste den i ett svep och blev mycket berörd av den.

Åsa tappat kontakten med sin son Andreas, och lever ett slags stalker-liv där hon lever för stunderna när hon får se glimtar av sonen och av barnbarnet Sam som hon alltså inte alls får träffa. Ju längre vi läser får vi veta hur det blivit så här, och vi får också läsa Andreas perspektiv, och också Jossans, Andreas flickvän. Det som är Åsas sanning, och som vi börjar boken med, förändras under bokens gång, men det gör också Andreas och Jossans sanningar och det blir en komplex bild av hur verklighet och händelser uppfattas olika av dem som upplever dem.

Jag kan känna med alla tre, och mot alla tre. Jag kan verkligen lida när Åsa inte får vara med i sitt eget barns liv, de som ändå hittills delat allt - samtidigt som jag förstår hur Andreas måste sätta stopp för mammas inblandning i sitt liv eftersom det är han som måste leva det själv. Jag har själv vuxna barn och det här med var gränsen ska gå mellan att engagera sig eller låta sitt barn sköta sig själv är oerhört svår att dra. Ointresse eller överbeskyddning? Så jag känner med Åsa - ändå vill jag då och då stiga in i boken och stoppa henne: men varför i herrans namn är du inne i ditt vuxna barns liv och rum och rotar i grejer du inte har med att göra?? Lika mycket vill jag säga till Andreas och Jossan - men snälla, hur kan ni vara så hjärtlösa att inte ens låta farmor vara med på sitt barnbarns kalas?

Karaktärerna är bra och komplexa och bokens behållning. Ändå kan jag inte säga att jag gillar någon av dem särskilt mycket. Men boken gillade jag.

Titel: Svärmodern
Författare: Moa Herngren
Utg år: 2020
Förlag: Norstedts