torsdag 14 oktober 2021

Sanningen kommer om natten

Ny bok av Mhairi McFarlane, och såklart jag villhövde läsa den. Det är så det är med hennes böcker. 

Den här inleds på lite småputtrande roligt McFarlane-vis, med ett kompisgäng på puben, väldigt brittiskt och med lika bra dialog som alltid i dessa böcker. Ändå känner jag i början någon vag känsla av "vet inte om jag är sugen på att läsa om fler 30-års-singlar-som-lever-roliga-och-intressanta-liv-i-England-med-fantastiska-vänner-omkring-sig" och så tänker jag att jag i stora drag vet handlingen i förväg. 

Men nä nä. Oj. Redan ett par kapitel in i boken händer något som faktiskt vänder upp och ned på allt. Det är inte alls vad jag väntade mig. Och sedan blir den här boken något helt annat. Vänskap och kärlek, visst, men nu blandat med svärta och sorg. Boken igenom. Och det blir väldigt bra. Kanske en av McFarlanes bästa.

Vännerna som sitter där på puben är Eve, Justin, Susie och Ed, och de har varit vänner sedan tonåren, eller faktiskt har Eve och Susie varit bästisar sedan de lekte i sandlådan. De delar allt med varandra, och har inga hemligheter. Eller, jo, Eve har en djup hemlighet. Hon är kär i Ed, och har varit i många år. Och även om det verkade som att han gillade henne tillbaka en gång för många år sedan blev det inget av och nu har han en flickvän som heter Hester. Eve och Susie älskar att hata Hester. Och just den här pubkvällen tar sig Hester för att fria till Ed.

Jahaja. Och så händer då det där som vänder på hela boken, och sedan kunde jag knappt sluta läsa. 

Titel: Sanningen kommer om natten
Författare: Mhairi McFarlane
Originaltitel: Last Night
Översättning: Helena Tusås
Utg år: 2021
Förlag: HarperCollins

onsdag 13 oktober 2021

Nyphron Rising


Tredje boken i serien The Riyria Revelations och nu har det nygrundade Nyphron-imperiet (baserat på Nyphron-religionen) verkligen kommit igång och ska ta över världen via krig, list och elaka planer. Alla ska ha den rätta tron, kosta vad det kosta vill. Förvisso trampar våra hjältar Hadrian och Royce runt mitt i allt detta men intressantaste karaktärerna här är i stället tre kvinnor:

Arista, prinsessa i lilla kungariket Melengar, som varit med i de två tidigare böckerna och behärskar magi på nivån "kan-få-någon-att-nysa" och också (vid sällsynt lyckade tillfällen) "kan-få-vatten-att-koka-utan-eld". Nu tar hon verkligen ett stort kliv in i centrum och driver handlingen framåt. Först som en slags väldigt misslyckad ambassadör, men så småningom som handlingskraftig ledare. Och den där magin lär hon sig på egen hand mycket mer om. Det är roligt att läsa om Arista, som först envisas med att rida runt med korsett under klänningen (för inte kan man väl bara vara utan den?) och saknar sitt tjänstefolk och tycker det här med att sova i skogen och äta torftig mat vid lägereld bara är sååå jobbigt, men som senare i serien klarar av svåra förhållanden, kyla och fattigdom och ändå lyckas prestera hjältedåd. 

Och så har vi kejsarinnan Modina, som hålls inlåst i en cell. Modina pratar inte, vill inte äta och har låst in sig i sig själv, i sin värld av mardrömmar och hemska minnen. Nu råkar hon och en kökspiga, den med lägsta rangen som bara sköter disken och knappt får betalt, träffas. Amilia, som kökspigan heter, lyckas nå Modina, med samtal, närhet och omsorg. Jag tycker mycket om att läsa om dessa två som liksom är bortgömda mitt i maktens centrum.

Vi får också veta mer om Hadrians och Royce bakgrunder, och det är intressant. Annars är detta den boken i serien jag nog tycker är svagast med mycket krigspolitik och intriger och inga egentliga wow-avslöjanden.


Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 The Crown Conspiracy
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Avempartha

Titel: Nyphron Rising
Serie: The Riyria Revelations #3
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2009 + 2011
Förlag: Orbit (2011)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

tisdag 12 oktober 2021

Je m'appelle Agneta

Agneta är snart 50 och vet inte riktigt om hon lever sitt eget liv eller om hon lever sitt liv genom och för andra. Det har mest handlat om makens studier och fritidsintressen, och om barnens liv, leverne och numera ständiga pengabehov, och numera verkar det som att Agnetas eget liv och egentid utgörs av de stunder hon smyger sig till att på sovrummet festa loss med vin, kex och ost (som annars är förbjudna ting i hennes och makens nyttiga liv med klok kost och sund livsföring).

Nu råkar hon på en mystiskt formulerad annons om att en "äldre pojke" i någon liten fransk by behöver hjälp, och att det är viktigt att denna au-pair (som det väl måste handla om?) kan tala svenska. När Agneta gick i skolan drömde hon om Frankrike och att läsa franska, men det blev inget av med vare sig det ena eller det andra. Men nu? Varför inte? Hon kan ju åtminstone testa? Så hon åker ensam till Frankrike, trots maken Magnus invändningar om att hennes resa troligen kommer att sluta med någon typ av katastrof, oerfaren som hon är. Och i den lilla byn i Frankrike finns då den "äldre pojken", och andra personer, och även om det är mycket som inte alls är vad Agneta förväntade sig och det är en hel del saker som går fel så finns här så mycket annat som blir bra och rätt. Ostarna inte minst. Och dansen.

Jag har inte läst något av Emma Hamberg tidigare, och blev glatt överraskad av den här - vilket lässug jag fick! Jag läste ut den på två dagar och var helt lycklig hela tiden: "just det ja, så här kan det kännas när man får tag på en bok man bara inte kan släppa!". Jag relaterade och småfnissade och ville åka till Frankrike, och jag satt banne mig mitt i natten och googlade olika recept på bearnaisesås eftersom den här boken fick mig att förstå att "göra egen bearnaisesås" borde stå på min bucket-list. (Jag är ju annars en person som är helt förnöjd med färdiga såser på burk eller tycker jag gjort något avancerat när jag blandat ihop en sås från pulver, vatten och margarin.) Jag har dock inga planer på att ta jobb som au-pair - däremot har jag långt gångna planer på att läsa mer av Emma Hamberg och har redan lånat hem fler av hennes böcker.

Titel: Je m'appelle Agneta
Författare: Emma Hamberg
Utg år: 2021
Förlag: Piratförlaget

fredag 8 oktober 2021

Avempartha

Detta är andra boken i serien The Riyria Revelations, och det "Avempartha" som ses på bokens framsida är ett urgammalt magiskt torn mitt i en flod. Och jag bara måste tjata vidare om att den här serien inträffar 3000 år efter Legends of the First Empire av samma författare, och där har tornet (eller fortet) Avempartha stor betydelse i handlingen. Nu trampar våra huvudpersoner runt i denna urgamla fast välbevarade ruin och undrar "vad användes den till då för länge sen, vem gick här och hur var det då?" och jag som precis har läst om "då" vet precis hur det var. För jag var ju där... (eller, hallå Carolina, har du helt tappat verkligheten? Nu igen?)

Hadrian och Royce är fortfarande i full frihet efter att i första boken både blivit anklagade för kungamord och (oups) råkat släppa lös en troligen farlig wizard ur det fängelse den stackaren suttit inlåst i de senaste 900 åren. Nu träffar de på en ung tjej som tagit sig till en stor stad för att söka hjälp till sin lilla by mitt ute i ingenstans. Byn plågas nämligen av ständiga besök av något fruktansvärt monster som nattetid sveper in och plockar med sig bybo efter bybo för att äta upp eller göra andra onämnbara ting med. Ingen vet, men vad de vet är att inga vanliga svärd biter på denna best. Våra hjältar följer med tjejen, och byn ligger i närheten av det där märkliga tornet mitt i floden som alla vet är gammalt men ingen har varit i. Det verkar som att besten (eller är det en drake?) kommer därifrån. Och jo - det finns ett särskilt svärd som biter på den, men det svärdet finns gömt inne i tornet Avempartha och nu behöver våra hjältar alltså ta sig dit. De muttrar en del om att de nu ännu en gång måste ge sig på svärdsjakt, för se bara så dåligt det gick förra gången (kungamordet i bok 1) och varför gav de sig på det här uppdraget egentligen? Verkar ju överhuvudtaget inte lukrativt alls. 

Nå. Detta är ingen simpel hjältar-dödar-drake-handling. Nej, för strax kommer denna ytterst avlägsna lilla by krylla av folk, och här ska ett kejsardöme födas. Onda män ska fullfölja åratals av onda planer och här kommer att vara stor dramatik där vi inte riktigt vet vem som överlever, och om det är bra eller dåligt, och jag fortsätter att gilla den här serien starkt.

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 The Crown Conspiracy

Titel: Avempartha
Serie: The Riyria Revelations #2
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2009 +2011
Förlag: Orbit (2011)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

torsdag 7 oktober 2021

The Crown Conspiracy


The Crown Conspiracy är första boken i serien Riyria Revelations av Michael J Sullivan, och den utspelar sig i samma värld som serien Legends of the First Empire fast 3000 år senare. (den här serien är dock skriven först) Jag började läsa den här direkt efter att ha läst sista boken i den serien, och det känns jättekonstigt hur alla de personer och händelser jag levt med under ett par veckors läsning här har förvandlats (och förvanskats) till historia, legender och mytologi. Och religion! Den käcke (nja) Fhreykrigaren Nyphron med sitt som jag uppfattade pojktigt vackra utseende (jag ser honom alltid framför mig som en slags 80-talssyntare med slänglugg, fast med svärd i handen...) och med sina dolda planer på världsherravälde? Han har här blivit till en hel religion, the Nyphron church där han ses som en slags gudom som i tidernas begynnelse gav fred och upplysning till världen. Eller nåt. Vad han gjorde eller inte gjorde är numera högst oklart, och det är kyrkans tolkning genom årtusenden som nu gäller. Jag gillar verkligen tankekrumbukterna kring det här, det hissnande tidsbegreppet och det faktum att författaren skrev om det som skedde för tretusen år sedan efter att han skrev den här serien, och alltså i den förra kunde plantera ut mängder med ledtrådar och kopplingar till den här serien som jag nu upptäcker längs med vägen. 


Nå. "Riyria" i sammanhanget består av två personer, Hadrian och Royce, och de är tjuvar. Riktigt duktiga tjuvar som frilansar (alltså ingen koppling till the thieves guild) och tar de uppdrag de vill ha, och alltid (nästan) gör ordentlig research och detaljplanering inför sina jobb som därför brukar lyckas bra. Vad som nu inleder den här boken (och händelseförloppet i hela serien) är att Hadrian utan att först kolla med Royce tackar ja till ett snabbt jobb som verkar vara enkelt och ge ordentligt bra betalt. De ska bara ta sig in i slottet och stjäla ett visst svärd. Det har med ära, svartsjuka och en eventuell hotande duell att göra. Royce muttrar om att de inte brukar jobba så här (utan förberedelser) av en anledning, men han hänger med till slottet. I rummet de fått veta att svärdet ska finnas hittar de inget svärd men väl en död man, helt uppenbart mördad, och alldeles nyss dessutom. De backar ut, för att inte bli inblandade, men det är tyvärr försent. De har blivit sedda, och anklagas direkt för att vara mördarna. Tyvärr är det kungen som är den döde mannen, och nu kastas Hadrian och Royce in i den djupaste fängelsehålan och ska så klart avrättas anklagade för kungamord.

Men hoj hoj om ni tycker att jag spoilar lite väl mycket här - detta är alltså i bokens inledande kapitel, och eftersom vi ska igenom sex böcker med dessa Hadrian och Royce som förträffligt trevliga huvudpersoner så begrips det nog att de inte kommer att försmäkta och dö där i fängelset. Nejdå, snart är de på väg ut i världen för att förstås rentvå sina namn men också blandas in i världens öde och räddning.

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Titel: The Crown Conspiracy
Serie: Riyria Revelations #1
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2008 +2011
Förlag: Orbit (2011)


Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering 2008, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

onsdag 6 oktober 2021

Age of Empyre

Sjätte och sista delen i förträffliga serien Legends of the First Empire, och som man kan se av framsidan är det nu så hundra procent fantasy att vi har en drake med i handlingen. Eller faktiskt har vi en hel armé av drakar eftersom the Fhrey nu har kommit på hemligheten med hur man skaffar sig drake. Nu ska de där uppkäftiga människorna besegras. 

Så det är fortfarande krig mellan Fhrey och människorna (the Rhunes). Ganska länge nu har det varit någon slags terrorbalans med stillestånd och två arméer som glott elakt på varandra över en flod - men nu när den där drakarmén finns så blir det annorlunda. Samtidigt är det nära politisk kollaps och inbördeskrig hos the Fhrey, eftersom priset för de där drakarna har varit alltför högt. 

Medan drakarna flyger och the Fhrey grälar så harvar vårt hjältegäng fortfarande runt nere i dödsriket. Det tar tid, och det är jobbigt och svårt och fullt av typer som bråkar med dem. Så kan vi väl sammanfatta det hela. Vi får också läsa om Suri hos the Fhrey, om Persephone och Nyphron (och det är kul att ha gjort när man sedan läser Sullivans första serie, Riyria Revelations, som ju utspelar sig 3000 år efter denna och där personer och händelser här har förvandlats (och förvanskats) till legend och myt).

Och så ska då den där stängda dörren vi har fått undra över sedan bok ett äntligen öppnas. Vart den leder har jag nu börjat ana sedan någon bok tillbaka, men vem som öppnar den blir en överraskning, och en ännu större överraskning är hur den där äldre, luggslitne herren som i alla år suttit utanför dörren och väntat, hur han reagerar...

Sammantaget en helt lysande serie med intressanta karaktärer, oväntade händelseförlopp och en författare som kan konsten att verkligen suga in läsaren i berättelsen och sin värld. Jag har alltså läst alla dessa sex böcker i följd, förvisso under ett antal veckor, men så fort en bok tagit slut har jag direkt fortsatt med nästa eftersom jag varit tvungen att få veta hur det gick. 

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 Age of Myth
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Age of Swords
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Age of War
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 4 Age of Legend
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 5 Age of Death

Titel: Age of Empyre
Serie: Legends of the First Empire #6
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2020
Förlag: Riyria Enterprises

tisdag 5 oktober 2021

Age of Death

Femte boken i serien Legends of the First Empire (läs nedan vad jag tyckte om de tidigare delarna) och som titeln antyder ska det nu handla om döden. Eller rättare sagt om underjorden och livet efter detta. Ett antal av våra hjältar måste nå Fhreys huvudstad i tid för att rädda Suri och därmed mänskligheten, men de kan inte ta sig dit på vanligt sätt eftersom Fhrey är fiendeland. Så de tar vägen genom dödsriket. Verkar ju smart. Jodå, där finns ju inte tid på det sättet som det räknas i verkligheten, men som shortcut sett så suger underjordsvägen. Grejen är ju att för att komma till dödsriket - så måste man dö. Det har de nu gjort, alla i vårt lilla sällskap, och de är inte helt säkra på om de efter avslutat ärende kan återvända till livet. Dödsriket är fyllt av faror, och om de dör så att säga en gång till där så vore det väl klippt för alltid? Eller? 
Författaren Sullivan leker här med lite moment-22-tankar och är inspirerad av Dantes Inferno och andra som låter sina karaktärer fara ner i dödsriket. Sullivans dödsrike är indelat i flera "våningar" eller världar som styrs av olika personer/gudar, och när man dör i Sullivans världsbygge (alltså det där "uppe") så kommer man till lite olika avdelningar här nere beroende på vem man är och hur man levt sitt liv.

Detta är den bok i serien jag tyckte lite mindre om. Den är fortfarande bra, och Suris story i Fhrey-land är helt fantastisk. Men Sullivan har liksom blivit lite för kär i sin egen idé om att resa i dödsriket och här blir lite långdraget när alla delar och nivåer ska upplevas och alla karaktärer och gudar ska träffas och få sin egen episod som ska passa in i allt det andra. Och hela tiden läser jag med en pressad känsla - hur ska de någonsin kunna hinna igenom allt det här, ut på andra sidan och rädda världen? Det verkar ganska snart helt kört, faktiskt. Men eftersom detta är bok 5 av 6 i serien hyser jag ändå en viss optimism...

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 Age of Myth
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Age of Swords
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Age of War
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 4 Age of Legend

Titel: Age of Death
Serie: Legends of the First Empire #5
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2020
Förlag: Grim Oak Press

måndag 4 oktober 2021

Age of Legend

Jag läser vidare i fina serien Legends of the First Empire av Michael J. Sullivan. Serien får ett slags halvvägsavslut efter 3 delar och händelserna i Age of War (läs nedan vad jag tyckte om de tidigare delarna), och nu när bok 4 börjar har det gått ett par år och vi kommer kastas in i en ny kedja av händelser som här börjar med att vår "mystic" Suri blir inbjuden till, och besöker, the Fhreys magiska fästning Avempartha. Hon kan ju, trots att hon är en simpel djurisk människa, magi, eller "the Art" som the Fhrey kallar det. Och nu blir hon inbjuden till en av deras högsta magiker, och i rollen av diplomat för sitt folk. Tanken är att hon ska träffa the Fhreys högste ledare och försöka inleda någon slags fredsförhandlingar mellan människor och Fhrey med denne. 

Men det går helt åt fanders. Snart är förvisso Suri på väg till huvudstaden - men inlåst i en liten låda. Och eftersom hon har fruktansvärd skräck för trånga utrymmen så har hon i sin panik raskt förvandlats till just det djur alla Fhrey tror att hon och alla människor är. 

Suris vänner och folk förstår att Suris diplomatbesök inte blev lyckat, och får av en viss herre (som vi böckerna igenom mer och mer förstått att han inte är någon vanlig människa alls utan troligen mer en gud. Ond eller god är högst oklart) veta att om de inte räddar Suri så kommer mänskligheten att gå under. De måste nå huvudstaden till vilket pris som helst. Och det är därför de på bokens fina framsida står samlade vid en liten grumlig damm i skogen. Jo, för de ska bokstavligen ta livet av sig. Mer om det i nästa bok som passande nog heter Age of Death.

Om jag fortfarande gillar den här serien? Oh ja!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 Age of Myth
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Age of Swords
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Age of War

Titel: Age of Legend
Serie: Legends of the First Empire #4
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2019
Förlag: Del Rey

fredag 1 oktober 2021

Age of War

Tredje boken i förträffliga serien Legends of the First Empire av Michael J. Sullivan, och jag tycker bara mer och mer om den. (Här kan du läsa vad jag tyckte om bok 1, Age of Myth, och här kan du läsa vad jag tyckte om bok 2, Age of Swords) Berättelsen drar hela tiden iväg på oväntade vägar, och ju längre jag läser desto mer har jag att nyfiket undra över hur det ska lösas eller få sin förklaring. Något som är väldigt bra är detta: författaren Michel J. Sullivan har först skrivit klart hela serien om sex böcker och sedan tillåtit dem att publiceras. Detta har gjort (detta berättar han i de intressanta författarförord som inleder varje bok) att han när han skrivit klart de senare böckerna i storyn kunnat gå tillbaka och ändra de tidigare, lagt ut hints och ändrat detaljer eller lite större saker så att det pekar mot eller knyts ihop med slutet av storyn. Och det här märks när man läser - här antyds att karaktärer inte är de vi från början tror att de är, platser anas ha större betydelse så småningom, och när man sedan har läst hela serien (jag har ju redan gjort det nu när jag skriver) så kan man tänka tillbaka och se att den och den tråden påbörjades redan i bok 2 eller 1 eller vad det är, men att allt knyts ihop. Det är snyggt. 

Men Age of War, alltså. De som krigar är människorna (the Rhunes) mot de gudalika Fhrey. Människorna leds av olika klanhövdingar, och överhövding (eller keenig) är Persephone, tillsammans med en krigar-Fhrey som heter Nyphron (alltså, ja, han slåss mot sina egna, det är komplicerat och man vet varför om man läst bok 1 och 2). Och visst finns här krigsscener och stor dramatik (det handlar om belägring av en stad som borde vara ointaglig, men de som belägrar använder magi och de som försvarar... använder också magi. Så småningom.) men fokus i boken har faktiskt mer med relationer att göra, och om personers utveckling till att övervinna sig själva och göra saker de inte trodde att de kunde. Persephone, till exempel, som nu är en Ytterst Viktig Person Som Borde Göra Ärofulla Saker - hon tycker livet har blivit oändligt jobbigt och fullt av plikter, för en styrande person som hon måste med nödvändighet sitta instängd i viktiga möten hela dagarna. Hur blev det så? Och hur mycket måste hennes plikt och vilja att vara allt för sitt folk påverka hennes eget liv, vem hon ska leva med, gifta sig med och vara kär i? Hon får välja, och det är inte lätt. 
Och så har vi muskel-Raithe, gudadräparen från bok 1 som numera har en rätt tillbakadragen roll. Han borde få vara hjälte, men han släpps liksom inte ens in i staden och framför allt inte till den viktigaste byggnaden där Viktiga Krigsrådslagen sker. Frustrerad drar han runt och försöker göra sig nyttig ändå, men fasen alltså: helst skulle han bara vilja sticka från alltihop, bygga något trevligt hus i en skog full med vilt och nära floden och dela detta med kvinnan han är kär i. 
En annan karaktär som blir allt mer viktig och intressant för varje bok är krukmakaren Gifford. En grymt missbildad kropp som plågat honom sedan han föddes (och tog livet av hans mor vid förlossningen) och han har varit mobbad av byns befolkning i hela sitt liv. Ändå kämpar han på, och har stor talang för att göra vackra krukor och annan keramik. Nu får han lite oväntat träda in i en hjälteroll och göra något storslaget. 

Här finns så mycket bra att minnas, och många intressanta detaljer. Något som återkommer då och då är en viss dörr i the Fhreys huvudstad. Dörren finns i en vacker park i hjärtat av staden, och den har inte öppnats på hundratals år. Eller någonsin. Det går inte att öppna den, finns inget handtag eller lås. Utanför denna dörr sitter en äldre herre dag ut och dag in. Han väntar på att dörren ska öppnas. Vad är detta för dörr och var går den? Och vem är den luggslitne typen utanför? Jodå, vi kommer att få veta. Men först i slutet av serien...

Titel: Age of War
Serie: Legends of the First Empire #3
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2018
Förlag: Del Rey

torsdag 30 september 2021

Age of Swords

Bok 2 i den förträffliga serien Legends of the First Empire (här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 Age of Myth).

Människorna (som kallas Rhunes) har nu efter att på olika sätt bråkat om saken i bok 1 kommit fram till att gudarna (the Fhrey, och nej, de är inte gudar) kan dödas. The Fhrey har också insett att the Rhunes kan vara farliga trots att de är så ociviliserade att de mest liknar djur, och som hämnd för att människor dödat flera fhrey har de nu haft massaker på hundratals, eller kanske till och med tusentals, människor och bränt deras byar och länder. Allt detta leder ofelbart till krig i stor skala där människorna skulle kunna vinna eftersom de är så oändligt många fler än fhrey. Men... människorna har bara ytterst primitiva vapen, och primitiva allting annat också förresten. De har banne mig inte ens uppfunnit hjulet ännu. Men det gör de i den här boken. De uppfinner också i rask takt pilbågen, fickan, vagnar och lite annat smått och gott, inom loppet av några veckor (och jag blir lite trött, särskilt som det mestadels är en enda person som lyckas fundera ut dessa avsevärda förbättringar för mänskligheten).

Nå, människorna behöver vapen. Och de får veta att det finns ett annat folk söder om en rejäl havsvik, och att detta folk möjligen skulle kunna tänkas hjälpa dem med att tillverka vapen. Vapentillverkarna är småvuxna och vill helst bo under ett berg, kallar sig själva ett så långt och komplicerat namn så att ingen annan än de själva kan uttala det, så för enkelhetens skull börjar våra karaktärer att benämna dem "dwarfs". Och anledningen till att de skulle hjälpa människorna är att de sedan länge är fiender till the Fhrey (vars utseende, livsstil och högstående civilisation känns väldigt typiskt "alver" även om det ordet sällan används här).

Så nu far de personer som från och med denna boken är mesta huvudkaraktärerna (bl a Persephone, änka efter nyligen avlidne byhövdingen, Suri med vita vargen Minna, Arion (en Fhrey som i första boken ficks att förstå att människor inte bara är lite smartare än djur utan även kan utöva magi), Brin (historieberättare), Moya (uppkäftig kvinna som så småningom blir Persephones livvakt) samt Roan (händig kvinna som på kort tid uppfinner storslagna ting) över havet för att skaffa hem svärd. 

Det går inte som de tänkt sig. Alls. Dvärgarna är snåla och elaka. Och så hamnar de under det där berget (hej Moria) och möter en avgrundsande som varit fångad där i eviga tider (hej balrog). Och även om just det här mer än lovligt börjar lukta Midgård så är det trots allt en helt egen story och avslutningen blir inte heller som man tror.

Jag gillar fortfarande Sullivans sätt att berätta och helt få mig in i handlingen på bara några sidor. Och jag gillar att han låter de flesta karaktärerna vara ytterst starka kvinnor.

Titel: Age of Swords
Serie: Legends of the First Empire #2
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2017
Förlag: Del Rey


onsdag 29 september 2021

Skriv och bränn

Det här är inte en bok man läser - det här är en bok man mer gör själv. Inte heller är det en bok som när man är klar med den hamnar i bokhyllan - nej, tanken är att den ska brännas upp. Sida för sida, eftersom det som skrivs i den ska inte läsas av någon annan än den som skriver. 

Upplägget får mig lite att tänka på de här kompisböckerna som fanns när jag var liten, där man på ett uppslag skulle skriva in favoritfärg, favoritdjur, musik man gillar och annat sånt. Fast då var mallen att fylla i lika för varje uppslag, och så skulle ju såklart boken sparas av ägaren. Här är det listor av alla möjliga slag att fylla i om sig själv. Det kan vara topp-5-listor, men också rannsaka-dig-själv-listor av typen "något jag gör som jag önskar att jag kunde sluta med", "jag är trött på att höra...", "i hemlighet är jag bra på att...". Eller långa punktlistor att bocka av saker man gjort (i hemlighet eller helt öppet och vanligt). Eller en sida där man ska lista låtar som är "soundtrack i mitt liv". Eller framåtblickande listor typ vad jag ska göra om 1 vecka, vad jag ska göra om 1 år, vad jag ska göra om 5 år. 

Variationen är stor, och blandningen enorm - det är ju en hel bok med listor och frågor bara till den som äger boken, som då ska fylla i dem, tänka över sig själv och sitt liv, tänka framåt och bakåt och vara helt, helt ärlig. Eftersom sidorna och listorna och alltihop sedan ska brännas...
Tänkt som en skriva-av-sig-bok gillar jag formatet, och blir direkt sugen på att plocka fram en skön penna och fylla i listor om mig själv.

Men sen tänker jag att det här är en kul bok att använda på ett annat sätt än skaparen kanske har tänkt sig - att det inte bara är en bok för solitärt skriveri utan att den faktiskt kan vara väldigt social. Jag öppnade den nämligen i sällskap med min tjugoåriga dotter, och vi bläddrade tillsammans i den, fnissade över listor och frågor och började direkt förhöra varandra på "tänk snabbt-listorna" och kom då in på "vadå, har DU gjort det? när gjorde du det??" och började prata om saker vi inte vanligen pratar om dagligdags. Alltså, ja, svaren man skriver ska väl vara djupt hemliga - men om man dubbelanvänder boken och också har den till en slags kul starta-samtal-grej? Med bästa vännerna, eller valda listor på någon lära-känna-varandra-fest eller så? Det blir alltså som en slags sanning-eller-konsekvens fast i bokform.

En rolig bok, ett slags list-eldorado eller en lång, ytterst varierad intevju med en oerhört intressant person: du själv. Bränn boken sen - eller spara den till dig själv om tjugo år och läs vad du skrev.

Titel: Skriv och bränn
Författare: Sharon Jones
Originaltitel: Burn After Writing
Utg år: 2021
Förlag: Bazar

Age of Myth

Detta är första boken i den serie, och den värld, som jag tillbringat många veckor i nu. Författaren Michael J. Sullivan är en ny bekantskap för mig, och jag gillar verkligen det han skriver. Den här serien, The Legends of the First Empire, kommer förvisso först kronologiskt, men det var serien The Riyria Revelations Sullivan skrev först och det var den som gjorde att han blev känd. Den utspelar sig i samma värld, men flera tusen år senare. När jag läst om The Legends of the First Empire på nätet så har folk gillat den, men nästan alltid tyckt att "den är ju inte lika bra som Riyria-böckerna...". Så direkt efter att jag läst bok 6 i den här serien så kastade jag mig över Riyria-serien som jag alltså håller på med just nu.

Men i Age of Myth börjar alltså allting, och det börjar med att en människa har ihjäl en gud. Människan ifråga är en ung man som heter Raithe, och han är tillsammans med sin far på jakt för att skaffa hem kött till byn. Grejen är att de har tagit sig över på andra sidan floden - den förbjudna sidan av floden. Här får inte människorna vara, här får de inte jaga eller göra något alls för detta är mark som tillhör the Fhrey. Fhrey är odödliga, kan magi, är vackra, har en högtstående civilisation och ser på människor som barbarer, eller till och med som djur. Och människorna ser alltså på Fhrey som gudar, ouppnåeliga och farliga.

Och här kommer nu en Fhrey ridande precis när Raithes far håller på att ta ur hjorten de precis lyckats nedlägga med sitt primitiva spjut. Guden vill omgående utrota människorna som de skadedjur de är, men det helt oväntade händer att Raithe efter stor dramatik faktiskt lyckas döda den odödlige guden.

Detta är startpunkten för en kedja av händelser, stora förändringar för människorna, krig och elände men också fantastiska ting. Här i första boken lär vi så smått känna seriens olika karaktärer (och nej, Raithe kommer inte vara viktigaste personen även om han är med en hel del) bland annat min favorit: Suri, en ung tjej från skogen med ett komplicerat förhållande till tak och väggar, samt med en tam vit varg som ständig följeslagare. Vi kommer att få följa både människor och Fhrey (som ju inte är särskilt gudliga av sig även om en del av dem tycker att de gott kunde få bli det). Och läsningen flyter forsande på - det här är bra fantasy som snabbt drar läsaren in i en värld och tid långt, långt bort.

Titel: Age of Myth
Serie: Legends of the First Empire #1
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2016
Förlag: Del Rey Books

tisdag 31 augusti 2021

Irresistable

Mrs Sophia Armitage lärde känna de fyra Horsemen-herrarna (Horsemen of Apocalypse som de käckt kallades då det begav sig) under Napoleonkriget. Hon var då med ute i fält, inte som soldat utan som vidhängande officersfru som "followed the drum" och levde med armén. De fyra Horsemen var då goda vänner, och ett stöd i allt kaos. Nu är kriget slut, och Sophia är änka sedan hennes man dog en hjältedöd i slaget vid Waterloo. Hon lever ensam i London, på sin änkepension, och har ett fullt nöjaktigt liv om än inte så glamoröst eller spännande. Men senaste tiden har varit allt mer jobbig eftersom hon blir utsatt för utpressning och snart inte har pengar kvar att leva för.

Och nu träffar hon på de fyra herrarna Horsemen igen vid en promenad i parken. Två av dem är numera lyckligt gifta (del 1 och del 2 i den här trilogin) men de andra två är fortfarande ungkarlar (och dessutom rika, snygga, betitlade och allt möjligt bra). Nathaniel Gascoigne är en av dessa två, och Nathaniel är den som Sophia redan i Spanien i all hemlighet var mer än intresserad av. Men det förnekade hon till och med för sig själv eftersom hon ju var gift med mr Armitage.

Nathaniel är i London dels för att återigen få festa loss med gamla polarna, dels för att gifta bort sin yngsta syster och sin kusin för att äntligen, äntligen få vara i fred i lugn och maskulin ro på godset där hemma som i alla år varit proppfullt av mängder av systrar och mammor och kvinnliga släktingar. Stackars karl. För vad händer nu? Han blir kär i Sophia förstås. Och Sophia i honom. Och givetvis kommer allt detta sluta med att det blir en kvinna i hans hus, på hans gods och i hans liv. Men fram tills dess ska vi genomgå en mängd bekymmer, för det är så romance ska vara. Sophia är ju till att börja med bara "good old Sophie", kompisen från kriget som inte riktigt är en lady. Och Nathaniel vill absolut aldrig binda sig, gifta sig eller ha någon familj alls. Och så har vi den där slemme utpressaren som ställer till det på alla möjliga sätt. 

Jag gillar den här. Särskilt gillar jag kärlekshistoria nr 2 som försiggår i bakgrunden och handlar om Nathaniels kusin Lavinia som är en ung kvinna med mycket skinn på näsan och svar på tal på allt, och den fjärde Horsemen-killen, Eden, väldigt aristokratiskt överlägsen och välklädd och helt perplex när Lavinia käftar emot honom. Jag blir grymt irriterad på Sophia när hon envist stolt ska klara sig själv och inte avslöja sina problem med utpressaren för någon, för det ställer till det så för henne. Men ändå: stark kvinna som klarar sig själv i denna tidens London vilket jag gillar. 


Titel: Irresistable
Serie: The Horsemen Trilogy #3
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2007
Förlag: Berkley

torsdag 26 augusti 2021

Return of the Thief

 

I höstas kom äntligen, äntligen sjätte och sista boken i serien Queen's Thief av Megan Whalen Turner! Femte boken kom 2017 och den tog sju år att skriva så tre år för denna var väl jämförelsevis raskt marscherat. (första boken i serien kom 1996...)

Om bok fyra och framför allt bok fem skrev jag att jag hade velat läsa mer om Eugenides och de andra i Attolia, Eddis och Sounis, få veta hur det gick för dem. Det får jag nu i Return of the Thief! Men författaren fortsätter (precis som hon gjort serien igenom) att leka med berättarperspektiven: här är det Pheris som berättar i jagform. Och Pheris är sonson till baron Erondites, en av Eugenides värsta fiender, så hur blir det? Perfekt, faktiskt! Det är så att baron Erondites egentligen inte vill kännas vid sitt barnbarn, eftersom Pheris är annorlunda. Hans kropp är deformerad, och han talar inte, och de allra flesta har därför idiotförklarat honom. Men Pheris har fått lära sig att det bästa sättet att hålla sig vid liv är att fortsätta låta andra tro att han är dum - i själva verket är han smart, och har olika matematiska problem som ett av sina främsta intressen. 

Nu blir Pheris borttvingad från sitt lugna, bortglömda men trygga liv i ett hus på landet, och ska som en slags gisslan leva i kungen av Attolias hushåll. Det är nu genom honom vi får se vad som händer där och de andra hoven, och hur kriget mot Mede-imperiet fortlöper. De tre pytteländerna Attolia, Eddis och Sounis vägrar ge sig för jätteimperiet Medes armé. Hur kan de det? Jo, de har numera Eugenides som överkung. Fast han fortfarande egentligen inte alls vill vara kung, fast han avskyr att behöva klä upp sig, fast han är helt odiplomatisk. Och vi får läsa om hur Pheris utvecklas från en helt avvaktande och misstänksam inställning till fullständig lojalitet och dyrkan av kungen Eugenides. Hur? Jo, för att Gen är Gen helt enkelt, en av mina absoluta favoritkaraktärer inom fantasy.

Slutet är tillfredsställande, alla trådar knyts ihop. Ändå är det detaljerna på vägen som gör att den här boken är så bra - tänk att det kan kännas magiskt när en person lär sig att läsa? Eller får någon att diskutera matematiska problem med? Eller får lära sig att rida, att kunna ta sig fram med en kropp som hela livet igenom varit ens fiende? Och så älskar jag att själv få klura ut vad som händer där vi inte får vara med - Megan Whalen Turner är en mästare på show not tell och skriver bara precis så mycket som behövs för att vi till exempel ska förstå hur bra äktenskapet mellan Gen och Irene är. 

Detta är en fantastisk serie, en av de bästa jag läst. Författaren har tagit många år på sig att skriva den men så är det också ett hantverk där varje ord betyder något, där läsaren måste vara med och tänka själv, där handlingen är oförutsägbar även för den som läst de tidigare fem böckerna och vet att den är oförutsägbar.

Av hela serien älskade jag bok 2 och 3 mest (The Queen of Attolia och The King of Attolia) (de är helt outstanding!) men denna avslutande bok 6 är bra, motsvarade förväntningarna och är ett fint avslut på serien.

Här kan du läsa vad jag skrev om tidigare delar:

1. The Thief (1996)
2. The Queen of Attolia (2000)
3. The King of Attolia (2006)
4. A Conspiracy of Kings (2010)
5. Thick as Thieves (2017)

Titel: Return of the Thief
Serie: Queen's Thief #6
Författare: Megan Whalen Turner
Utg år: 2020
Förlag: Greenwillow Books

torsdag 19 augusti 2021

Sagan om Isfolket 47: Är det någon där ute?

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Så har vi då nått till sista boken i serien, och med tanke på att Margit Sandemo skrev in sig själv i handlingen en stund i bok 43 (En glimt av ömhet) är det rätt oroväckande att hon nu pryder omslaget på den här. Lika oroande är det att titeln för mig anspelar på eventuellt liv i rymden, när jag tänker på den boken när Heike hade tankekommunikation med en hund som då skulle vara en slags representant för andra livsformer i universum som nu kom in och styrde upp lite på jorden, eller hur det nu var (bok 27 Synden har lång svans). 

Men det är rätt lugnt. Margit är med, men det är faktiskt i ett slags efterord som upptar halva boken. Här berättar hon hur hela bokserien kom till, och lite om sitt eget liv (och sina tidigare liv också, hon är intresserad av själavandring), och det är väl käckt men hade nog kunnat ges ut i en egen bok för dem som är intresserade. Och detta "är det någon därute" har inget med rymden att göra, utan mer om en saknad efter alla karaktärerna i isfolket hon ju umgåtts med i så många år. De känns så verkliga, så kanske de ändå finns på något sätt? Lite så känns det för mig som läsare också efter alla dessa böcker, inte att de skulle finnas på riktigt men den där vemodiga saknaden.

Vad händer i första halvan av boken, då? Tengel är ju besegrad och allt borde vara klart? Nja, först måste förstås Nataniel räddas, han kan ju inte ligga där i snön och frysa ihjäl. Alla ska få varandra och bli lyckliga par. Och så har Lucifer rätt långt gångna planer på att ta sig "upp" till jorden och ta över, eftersom han tror att världen då skulle bli en oändligt mycket bättre plats än vad den är nu. Det där får han lägga ner, visar det sig, och dra sig tillbaka till sina svarta salar och sin fru Saga. Och så får vi förstås vara med om en jättejättestor hejdå-till-alla-fest, för nu behöver ju inte heller de sedan länge döda isfolksättlingarna finnas kvar som hjälpare och coacher till de levande, eftersom onde Tengel är död. Så det är kramar och farväl, och den läsare som inte klarar av det här utan vill ha mer Heike, Villemo och Sol får väl helt enkelt börja om på bok 1 igen.

Titel: Är det någon där ute?
Serie: Sagan om Isfolket #47
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 46: Det svarta vattnet

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Näst sista boken i serien, och dags för Slutstriden. Efter fyrtiosex böckers hotfull existens ska nu den onde Tengel besegras. Nataniel ska dra nytta av alla sina fina egenskaper, ättling till Lucifer, sjunde sonen till en sjunde son, demoners blod och allt vad det nu är killen har. Men först ska vi ner i Det Stora Svalget för att äntligen rädda Ellen och alla de andra som flockas där. Som det ju ganska tydligt framgår av framsidan så är Ellen vid liv och blir helt dyrkande lycklig när Nataniel dyker upp. Men stor hjälp ges också av diverse demoner, som blir helt chockade över sin egen godhet och hjälpsamhet. Och äntligen, äntligen får Marco också ligga. (eller, ja, han får ju faktiskt inte ligga utan måste stå medan det sker) Men sen, när Marco fixat så vägen är fri och Ellen står på fast mark, då ger sig Nataniel in i någon typ av krånglig labyrint för att nå krukan med onda vattnet före Tengel. De kommer givetvis fram ungefär samtidigt (efter mycket krångel) och sedan kan Slutstriden ta vid. Och så blir då äntligen Tengel förvandlad till en hög med smuts, marken blir renad, blommorna blommar och alla är glada. Fast det är en bok kvar i serien, och det är väl bra, för när den här slutar ligger Nataniel halvt ihjälfrusen på en glaciär (alltså, nej, blommorna nådde inte riktigt hit).

Titel: Det svarta vattnet
Serie: Sagan om Isfolket #46
Författare: Margit Sandemo 

Sagan om Isfolket 45: Legenden om Marco

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

De fem utvalda kämpar vidare för att nå den där krukan med det där onda vattnet, och även om de inte möts av lika många plötsligt inhoppande hinder som i förra boken så är det fortfarande väldigt besvärligt. Krukeländet kan ju förstås inte bara ligga där på marken, utan måste vara gömd och skyddad och kringgärdad av magi och allsköns trassel. Och nu får vi också vet mer om det där Det Stora Svalget. Hur det kom till, funkar, vilka som svävar runt där och vad som finns på botten (och här får vi träffa gamla bekantingar från böckerna på 1700-talet, de där elakingarna som Ulvhedin fick mana tillbaka ner i underjorden minsann). Marco har en stor roll i den här boken, för han behöver nämligen ta sig an den där märklige Lynx som ju stigit fram i de senare böckerna. Vem är han, och hur kan han besegras? Till sin hjälp får Marco Christa, som ju inte ens är i Isfolksdalen, men med lite tankeöverföring är det inget hinder. Christa har tillgång till bibliotek (och vi får en beskrivning av hur ett fjärrlån inte bör gå till), och hon får också till sin hjälp Linde-Lou som för en kort tid får liv. Typ. Bra, för Christa har börjat inse att alla åren med den strängt religiöse sjubarnspappan hon gifte sig med som kombinerad hushållerska/barnsköterska/alltiallo kanske inte var så där himla kul ändå, och hon får nu äntligen uppleva lite välförtjänt romantik. (även om Linde-Lou visar sig vara usel på matlagning)

Och vi får även träffa Lucifer igen som kommer och är lite mäktig i allmänhet och elak mot Tengel i synnerhet. Tengel vill ju också nå fram till sin kruka med ondvattnet, det är ju då han kan nå världsherravälde på riktigt. Men här blir han, precis på väg in i Isfolksdalen, rejält hindrad. Han kan efteråt ta sig framåt, men bara centimeter för centimeter pga att han via magi har fått väldigt mycket att släpa på. Och han är väldigt, väldigt arg.

Titel: Legenden om Marco
Serie: Sagan om Isfolket #45
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 44: Den onda dagen

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

De fem utvalda och deras (för det mesta, utom när storyn kräver att de ska synas och höras) osynliga och sedan länge döda hjälpare från olika delar och tider av isfolkssläktträdet närmar sig sakta, sakta Isfolkets dal för att nå den där krukan med ondskans vatten. Det är inte klokt så sakta det går. Men det ska så klart inte vara helt lätt att rädda världen från total undergång och Ondskans härskare. Nu kastas det ena hindret efter det andra in för att stoppa dem, och så har onde-Tengels högra hand Lynx fått en ny grej för sig: han kan förpassa folk (och med folk menar jag dem som lever, dem som är döda, de som är demoner och ja.. lite alla möjliga faktiskt) till något som kallas Det Stora Svalget. Detta är en mystisk plats som ingen återvänder från, någonsin. Nu fångas den ena efter den andra in till detta Stora Svalg. Ellen sitter där, Halkatla fångas in, en hel hop stormdemoner kommer dit, det är rena dammsugaren. Och som om detta inte vore nog har nu ond-Tengel lyckats värva diverse gudar från mytologier och gudavärldar världen över, så till exempel trampar här nu runt någon ond gud från en äldre mellanöstern-tro och kan lägga nya, exotiska förbannelser. Inte heller räcker allt detta som hinder för De Fem, utan rätt vad det är kommer Synnerligen Ondskefulla "Tidens herrar" galopperande på varsin häst. Stora, farliga och odödliga. Och alltså på Tengels sida.

Det är inte konstigt det blev 47 böcker i serien när det ska tryckas in så sanslöst många hinder på färden. Ärligt talat är dessa sista böckerna i serien, själva slutstriden mot Tengel, inte mina favoriter. Just den här sortens berättande, med ond makt som världen ska räddas från av några få utvalda hjältar finns det så oändligt mycket bättre av inom fantasygenren. Det Margit Sandemo är duktig på är att skapa alla dessa andra karaktärer som ju tidigare fått varsin bok i serien - kvinnor och män i historiska miljöer som vi lärt känna och tycka om. De sista böckerna blir något helt annat, och inte så bra (utom då och då, som egentligen alla scener där Tengel själv är med. Han är så underbart överdrivet supervidrig samtidigt som han är helt enkelspårig och dum).

Titel: Den onda dagen
Serie: Sagan om Isfolket #44
Författare: Margit Sandemo

måndag 16 augusti 2021

Brightly Burning

Det är synd om Lavan. Sexton år, nyinflyttad i storstan där det inte finns några träd att klättra i, eller skog att springa i, eller ens buskar att gömma sig i. Inget kul alls finns det, och alla hans kompisar är kvar i den lilla byn Lavan bodde i med sin familj innan föräldrarna bestämde att det skulle flyttas till storstan och göras ordentlig karriär inom textilbranschen. Föräldrarna tycker inte om Lavan, de tycker bara om hans äldre syskon som har fallenhet för textilyrket och är händigare och smartare och artigare och bättre än Lavan på ungefär allt. Och det är ingen som tycker om Lavan på skolan han tvingas börja på heller. Eller, jo, kanske någon, men det är en fruktansvärd skola med dåliga lärare och ett system där de äldre eleverna bestämmer över de yngre med ren skräckterror. Så Lavan blir mobbad i skolan. Och hemma. Och alla är dumma och allt är skit. Ständig huvudvärk har han också. Till sist hamnar han i en situation där han blir instängd i ett rum med sina mobbare som ska ge honom en rejäl omgång - och då klickar något i Lavan, och han eldar upp sina motståndare. Alltså bokstavligen - han sätter eld på dem via en magisk kraft han inte ens själv visste att han hade. Och inte bara dem, utan deras kläder, möblerna runtomkring, rummet och byggnaden också. 

Och det är nu den magiska vita hästen kommer galopperande. För Lavan befinns då alltså vara en herald med den ovanliga egenskapen att han kan starta eld med viljekraft. Och en herald har alltid en companion, en häst som inte är en häst utan en magisk varelse som pratar via tankeöverföring. Lavans companion heter Kalira, och hon räddar Lavan från att bli galen av sin egen eldförmåga. Han får dessutom hjälp av en äldre herald, Pol, att hantera eldandet från grundnivån att sätta eld på små trästickor i god, kontrollerad ordning till överkursen att sätta eld på hela skogar för att förinta fienden i det ständiga kriget mot Karse.

Det här är en av få fristående böcker i Mercedes Lackeys Valdemar-universum, och det är kul att få läsa om Lavan Firestorm som så småningom blir en legend i Valdemar, en historisk herald som alla känner till (och ett varnande exempel på farliga förmågor). Jag verkar inte tröttna på konceptet ung-människa-väldigt-synd-om-befinnes-vara-utvald-får-vit-hästkompis-går-i-internatskola-räddar-Valdemar, och även om tempot dras ner lite då och då och ältar synd-om-Lavan-i-skolan och synd-om-Lavan-på-heraldskolan-pga-svårt-att-lära-sig-eldgrejen så är handlingen rätt bra koncentrerad och med driv. Jag gillar den här.

Titel: Brightly Burning
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2000
Förlag: Gollancz

Om de elva utkasten...

Semestern är slut, och här på bloggen har varit tyst, och jag har sagt till folk (ja, alla dessa horder av folk som frågar)(eller de närmaste omkring mig)(eller, ja, åtminstone några på jobbet har nog frågat i alla fall) att "jag har nästan inte läst någonting i sommar, jag har bara spelat golf och spelat datorspel". För, ja, så har det ju liksom varit? Fast nu när jag öppnade Blogger och skulle skriva inlägg på de där stackars få böckerna jag läst så räknade jag utkasten (jag öppnar ett utkast så fort jag läser en bok, annars glömmer jag). Och det var elva stycken. Elva! Alltså, jo, för att vara mig är det ju inte överväldigande med tanke på sex veckors semester, men nu när jag gått runt och tänkt att jag ju inte läst någonting?! Av de elva är det i och för sig fyra Isfolksböcker som ju är rackarns lättlästa. Och ännu en härlig romance av Mary Balogh. Men sen är det sex massiva fantasyböcker på engelska, och när jag ser det så inser jag ju att: jag har ju visst lagt en ganska stor del av semestern på läsning. Och upptäckt en ny författare (Michael J. Sullivan) vars böcker jag slukar...

Så nu ska jag väcka blogghjärnan och fylla de elva utkasten med text. Först ut blir en Mercedes Lackey jag läste typ i midsomras, ska bli spännande att se om jag minns något alls. Det lär vara en vit häst med, i alla fall. En magisk vit häst.

måndag 28 juni 2021

Järnulven

Vi befinner oss i staden Náklav, i en värld som hänger ihop med världarna i Siri Pettersens förra serie Korpringarna genom stenportarna, men som inte var med där. Náklav ligger i norr, är kallt men stort och myllrande av folk eftersom det är ett slags resecentrum. Portarna till de andra världarna känner man inte till men här finns också en ring av stenar där man kan resa till andra platser i den här världen, så tänk er en slags fantasyvärldens Heathrow. Eller Hallsberg. Stenringens bränsle är av outgrundliga anledningar vargblod, alltså måste varg jagas och tömmas på blod för att Náklav ska frodas. Vargblodet är inte bara bränsle, nejdå. Det kan också drickas som en slags drog man kan bli beroende av, och tar man för mycket kan man bli "ulvsjuk", galen och hugga ihjäl andra människor med de huggtänder man får då. 

Eller - så här har alla trott i alla år att det funkar. Nu ska vi få veta hur det egentligen står till med stenarna, blodet och alltihop. Och det får vi genom att läsa om Nafraim (en av "Vardari", Rugen (en av blodmissbrukarna) och framför allt om huvudpersonen Juva. Hon är nitton, och dotter till en av stadens ledande "blodläsare", en slags siare som kan berätta hur länge människor har kvar att leva. Men Juva har sedan länge vetat att blodläsarna inte kan se någon framtid alls utan bara gissar och ljuger och tar betalt för ingenting. Hon vill absolut inte ta över blodläsarjobbet, hon vill inte ens träffa sin mamma eller lillasyster mer eller ens besöka barndomshemmet där hon i alla år haft ångest och hjärtklappning och en diffus skräck för "djävulen" hon trodde sig se när hon var liten och sedan dess haft mardrömmar om. Så Juva försörjer sig som vargjägare i stället, och jaktlaget är nu hennes familj.

Nu dör Juvas mamma, ber med sina sista ord att Juva ska ta över och "aldrig låta dem få djävulen". Juva vägrar fortfarande bli blodläsare utan låter glatt lillasyster Solde ta över huset, blodläsartiteln och de dramatiska kläderna. Men innan hon ens hinner påbörja sitt eget bekymmerslösa liv med att springa runt i vintriga döda skogar för att jaga varg så mördas hela ledningen i blodläsarskrået, och Juva är tvungen att steppa in och ta hand om saker. 

Jag kastade mig över den här boken, och gillade inledningen som var lockande med den här nya världen och det märkliga med blodet och de eviga och stenresandet och mängder av andra detaljer. Men sedan blev boken rätt seg ganska länge, och så fort det verkade som om vi skulle få veta någon hemlighet eller så, så "backade" liksom huvudpersonerna. Lade ner djävulskortet i fickan igen, eller somnade, eller gick hem, eller annat som inte förde historien framåt. Det ältades och var dystert och Juva kämpade mot sin ångest och sin hjärtklappning med överdrivet bruk av medicin (te på "huggtörne") och jag var väldigt nära att lägga ner boken faktiskt. Men sedan, ungefär halvvägs, vände det. Då fick äntligen, äntligen Juva leta reda på och träffa den där djävulen som hemsökt henne sedan hon var barn. Och då vaknade boken och jag läste andra halvan i rasande fart. Saker förklarades och avslöjades, djupnade och blev intressanta. Och så kom då slutet som lämnade mig helt fylld av längtan efter nästa bok: jag bara måste veta hur det här fortsätter. Blir det krig mellan världarna nu? Får vi fortsätta läsa om Juva eller vem blir huvudperson nu? Och var i så fall??


Titel: Järnulven
Serie: Vardari #1
Författare: Siri Pettersen
Översättning: Ylva Kempe
Utg år: 2021
Förlag: B. Wahlströms

torsdag 3 juni 2021

Himlabrand

Jag sträckläste den här. Jag, som haft så läströgt så länge, sträckläste på en kväll från badkarsposition tidig kväll till klockan-är-du-dum-i-huvudet i sängen, och sedan somnade jag helt lycklig. Vilken bok! Vilket språk! Vilken skicklig författare, bara show no tell - och tänk att hon bara är 22 år denna Moa Backe Åstot! Jag är grymt imponerad.

Ánte är sexton och kär i sin vän Erik. Så där kär att han får svårt att andas om Erik står nära, vill stryka luggen ur hans ansikte bara för att få känna på hans hår, direkt känner om Erik kommer in i ett rum och var han står... Men det som ställer till det är att han inte vågar hoppas på att Erik känner det samma som han. Bara en sån sak som att Erik har en flickvän sedan ganska länge. Och att både Ánte och Erik är samer och tillhör familjer som arbetat med renskötsel i generationer. Från snacket i pappas och familjens kretsar har Ánte sedan länge förstått att killar inte blir kära i killar. Inte här hos oss. Hur skulle det se ut? Sånt där kanske de håller på med i Stockholm, men inte här i Jokkmokk. Och när han kollar runt lite på nätet så blir han inte gladare - ska det alltså vara så att renskötsel och homosexualitet inte går ihop? Att om man råkar vara född gay och same så får man flytta ifrån sin hembygd, det samiska och renarna? Han vill inte det. Han älskar renarna, naturen och livet där han är född och uppvuxen, han vill aldrig lämna det. Aldrig. Alltså får han försöka glömma Erik och att han själv skulle vara homosexuell. När en Hanna tydligt visar att hon är intresserad av Ánte så tänker han att vad f-n och blir ihop med henne. Fast en annan av hans kompisar är kär i just denna Hanna. Och så blir det trassel både med kompisen, med Erik, med Hanna men allra mest inne i Ánte själv.

Jag tycker så mycket om Ánte och hans grubbel, och så tycker jag om hans farmor, och hans kusin Ida som står Ánte väldigt nära. Och jag tycker om att läsa om renarna och livet med dem, och om den där eviga snön (fast är så glad att inte jag bor i Jokkmokk utan ungefär så långt ifrån den vintern som går att komma i samma land). Men allra mest älskar jag att läsa om pirret och elektriciteten som uppstår när Ánte och Erik är i samma rum. Älskar det så mycket att jag alltså inte kunde lägga ner boken förrän den var slut, och då saknade jag den redan.

Hoppas du skriver mer, Moa!

Titel: Himlabrand
Författare: Moa Backe Åstot
Utg år: 2021
Förlag: Rabén & Sjögren

torsdag 27 maj 2021

Vei 1 + 2


Så bra att jag läste dessa när både bok 1 och 2 kommit ut så jag kunde läsa dem i ett svep! För det är ju egentligen en bok, bok 2 fortsätter direkt där bok 1 slutar och hade jag läst direkt när första boken kom ut hade jag nog blivit så frustrerad att jag gnagt i bordskanten för att inte kunna läsa vidare direkt. Nu kastade jag mig över bok 2 - för vilken berättelse detta är! Helt fantastisk!

När vi träffar Vei ligger hon och flyter i havet och är nära döden när hon plockas upp av besättningen på ett vikingaskepp. De är tillsammans med sin prins på en lång resa för att hitta och erövra Jotunheim, och återvända höljda i ära och rikedomar. Nu kommer de tillsammans med Vei till Jotunheim eftersom det är därifrån hon kommer. Hon är sitt folks "ran", utvald av gudarna (som alltså är Jotunheims jättar) att tränas hela sitt liv för att vara beredd att vara med i meistarileikir mot asarnas kämpar om stjärnorna ställer sig rätt.


Och det visar de sig för första gången på evigheter nu ha gjort, stjärnorna alltså, så nu ska Vei strida i ett antal tvekamper. Asarna har med stort buller och bång kommit över till Jotunheim, och det är ingen större hemlighet att de förväntar sig att vinna, för det har de alltid gjort förut. (eftersom de, mot reglerna, använt sig av magi)

Detta är nordisk mytologi som jag aldrig sett den förut, och som jag älskar. Det är rått och hårt samtidigt som både asagudar och jättar visar väldigt "mänskliga" sidor. Det är många stridsscener, men trots att jag är en sådan som i vanliga fantasyböcker brukar skumläsa och bläddra igenom strider så tycker jag aldrig det blir för mycket eller tråkigt här. Bilderna är helt fantastiska, och jag måste sitta länge med en del för att få se alla detaljerna.

Min absoluta favoritkaraktär i berättelsen är Loke, som dyker upp ganska snart och lägger sig i ungefär allting. Loke är både han och hon, och gärna samtidigt, och går absolut inte att lita på samtidigt som Loke nog är den enda som går att lita på. En otroligt fascinerande karaktär, och jag är absolut inte färdig med att läsa om henom när bok 2 är slut. Jag gillar också Vei, men hon är ganska mycket sin roll: brutal, ska vinna, är förbannad på allt och alla och tycker inte alls det är konstigt att gräla med sin gud eller så. Det finns också en krigare som heter Dal och som är utrustad med det största och mesta håret jag sett på länge. Han är egentligen mest vacker och glittrar med sina ögon, men jag hade gärna sett mer av honom i storyn ändå och fått veta mer om hans bakgrund.

Riktigt, riktigt bra läsning!

Titel: Vei (bok 1 + 2)
Författare: Sara Bergmark Elfgren & Karl Johnsson
Illustrationer: Karl Johnsson
Utg år: 2017 + 2019
Förlag: Kartago

onsdag 26 maj 2021

Sagan om Isfolket 43: En glimt av ömhet

 Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 


Här ska de fem utvalda fortsätta att försöka ta sig till Isfolketsdalen för att hälla godvattnet i Tengels kruka med ondvatten och på så sätt äntligen bli kvitt denne evige elaking. Förra boken slutade ju i allmän katastrof, så de första kapitlen här får ägnas åt att reda ut det där. Gabriel överlever och hamnar på sjukhus, Nataniel ligger redan på sjukhus, Ellen är (möjligen) borta för alltid, Marco måste fortfarande låta bli sina himmelska krafter men har överlevt sin flodfärd, och Tova får sluta älta sin egen fulhet och ta tag i den där vattenleveransen lite på egen hand. Till sin hjälp har hon en irländare som råkat komma med i sällskapet. Han heter Ian och är svårt sjuk i de sista stadierna av cancer och borde egentligen ligga inlagd och få tunga smärtstillande mediciner. Men Marco har fått hjälpa honom lite. Bra det, eftersom Tova och han nu kan få bli lite kära i varandra och försöka ligga, med ljuset släckt och Ian kämpandes med andningen. Halkatla (död sedan 1300-talet, då hon var ond isfolksättling, men nu med i handlingen på de godas sida trots att hon är död och allt möjligt)(det är komplicerat) vill också ligga. Hon försöker med Rune, men eftersom han är helt gjord av trä så funkar det inte alls. Stackars Halkatla. Dessutom får onde Tengel reda på att hon inte längre är på hans sida, och då blir han arg. Och då menar jag arg som i "folk i hans närhet dör av stanken"-arg. 

Annan person som verkar gjord av trä eller stål: den mystiske Lynx, Tengels närmaste man som poppat upp från ingenstans i de här senare böckerna.

Och detta: Margit Sandemo tar själv plats i handlingen. Alltså, det kan vara det pinsammaste att läsa sedan Mercedes Lackey skrev in sig själv som karaktären Myste i Valdemarböckerna. Margit Sandemo befinner sig nu på samma sjukhus som Gabriel, så hon och hennes man kör honom till hans gäng, får träffa Marco (som är så vacker, så vacker) och de andra och höra lite av deras otroliga historia. Dessutom får vi veta hur Margit Sandemos eget släktträd sedan sekler tillbaka är sammantvinnat med Isfolkets förfäder i Sverige och Norge. Under många sidor får vi veta det. Sedan tar herr och fru Sandemo farväl av de utvaldas skara, och kör sin bil hem till Valdres och ut ur den här boken och jag kan lyfta skämskudden från ansiktet igen. Herregud. Det borde finnas lagar mot sånt här.

Titel: En glimt av ömhet
Serie: Sagan om Isfolket #43
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 42: Lugnet före stormen

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 


Den stora släktfesten slash konferensen i förra boken Demonernas fjäll var så omfattande så den inte ens kunde ha vett att ta slut innan boken tog slut, därför fortsätter den här. En bra bit, till och med, säkert en tredjedel av boken innan folk går hem, en "ledningsstab" upprättats och vi fått veta att den rätt träaktige Rune som figurerat i de senare böckerna är släktens egen favoritrot alrunan som fått människoform.

Sen då, sen är det väl bara för de fem utvalda att sätta sig i en bil, köra upp till Isfolksdalen, hälla sitt goda fin-vatten ner i Tengels onda ful-vatten och så är allt klart? Eh, nej. Aldrig, aldrig har det varit så besvärligt att ta sig norrut genom Norge till Isfolksdalen uppe i Tröndelag. Inte ens då på 1500-talet när böckerna började. Det är så klart onde Tengels fel - han har ju vaknat nu. Eller, typ nästan vaknat. Det är komplicerat. Vilken vakenform han nu än har så lyckas han skicka diverse hejdukar och underhuggare att störa De Fem Utvaldas färd, och de får skippa flyget pga bombhot, skippa bilresan pga vägspärrar, skippa sömnen pga störningar. Allt är jätte-jättejobbigt, och för att det ska bli ännu jobbigare för dem så väljer Margit Sandemo att Marco, halvgud som genom böckerna haft alla möjliga krafter till hjälp, just vid den här viktigaste resan av alla inte får använda sina krafter. Nä, för då kan han bli avslöjad. Jaha, OK. Däremot är det helt OK att ta hjälp av allehanda demoner och sedan mycket länge döda förfäder som nu kan gripa in lite här och var när det behövs. Det är en ganska seg bok, men det är faktiskt kul när Sol och alla de andra får göra gästspel i handlingen här och var. 

Men det ska ju inte gå för lätt, alltså. Bokserien är ju ändå 47 böcker lång och detta är nummer 42. Så när boken slutar har precis allting gått helt käpprätt åt helvete. Ellen och Nataniel har till sist fallit för frestelsen att kyssa varandra (och ja, det blev död och förfäran precis som Nataniel alltid vetat), Gabriel har trillat nerför ett stup och ingen vet om han överlevt, och Marco, aka halvgud, snygg , muskulös och Rättrådigast Av Alla, han har också trillat nerför ett stup och ner i en flod. Dessutom har Tengel vaknat till liv (helt), klätt på sig en människokropp och utger sig för att vara dammsugeförsäljare, och har på så sätt tagit sig ända in på Lindallén, Isfolkets urhem sedan 1500-talet. Det ser inte bra ut, det här. 

Titel: Lugnet före stormen
Serie: Sagan om Isfolket #42
Författare: Margit Sandemo

måndag 24 maj 2021

Binas historia

Vi följer tre olika huvudpersoner i tre olika tider och miljöer: William i England 1850-tal, George i USA 2007 och Tao i ett framtidens Kina 2098.

William hade egentligen velat bli en hyllad forskare inom naturvetenskap, alldeles särskilt insekter i samhällen. Istället har han varit assistent till en annan forskare vars gärning mer handlar om små krälande djur, inte kommit igång med sin egen forskning, och så blev det familj och barn och fröhandel, och när boken börjar är han djupt inne i en livskris och undrar vad som hände med allt, känner sig helt värdelös och mäktar inte ens ta sig ur sin säng. Det som till sist får igång honom igen är idén om att han ska kunna konstruera en ny sorts bikupor. Hans största dröm är att sonen Edward ska arbeta med honom i detta, men att dottern Charlotte är den som delar hans intresse ser han inte ens.

George är biodlare, precis som hans far och farfar före honom. Självklart ska sonen ta över gården efter att ha lärt sig - för gårdens skötsel - nyttiga ting typ ekonomi på college. Men sonen visar sig ha helt andra drömmar och vill satsa på sitt skrivande, med benägen hjälp av sin lärare i engelska. Detta gör George helt förtvivlad, för hur kan man välja bort biodlandet som liv och näring när detta livnärt släkten i generationer? Ännu större blir förtvivlan när bidöden kommer först till södra USA och sedan också till hans gård.

Tao arbetar under slavlika förhållanden med att handpollinera fruktträd eftersom det i framtiden inte längre finns några bin, eller insekter, eller naturlig gröda. Hela samhället har kollapsat, det är ont om mat och teknik och välfärd är ett minne blott. Hon och hennes man arbetar i princip dygnets alla vakna timmar och har kanske någon timme ledigt om dagen. Då vill Tao vara med sin treårige son, lära honom bokstäver och siffror så att han redan nu får ett försprång i livet, kommer lyckas i skolan och kanske kan ta sig ifrån det förutbestämda slavlivet med handpollinering av träd. Men Taos liv kraschar totalt när sonen är med om en olycka. Eller, det är högst oklart vad som faktiskt drabbar honom men utgången är i alla fall att han tas ifrån sina föräldrar som inte får träffa honom. Och då försvinner allt deras hopp.

Gemensamt för dessa tre berättelser är bina. Bisamhället, binas liv och fortplantning, och så denna bidöd som brer ut sig. Jag gillar att läsa om bina, det är intressant. Och berättelsen om de tre huvudpersonerna flyter på. Dock blir jag aldrig så värst engagerad i dem och deras liv, faktiskt blir jag rätt irriterad på dem mest hela tiden. Att William inte ser sin dotter, att George inte kan låta sin son leva sitt eget liv och ta sin egen väg, att Tao inte kan fånga de få minuter hon har med sin son och bara låta honom vara en lekande treåring.

Och så blir jag såklart rädd och oroad att läsa om bidöden. Det är läskigt. Jag vårdar ömt min lilla rabatt med blommande blommor som jag tänkte att fjärilar och  humlor skulle gilla, men som jag nu fattar också är bra för bin - men det som gör mig verkligt glad är hur så många bönder i Skåne (och också i hela landet vad jag förstår?) låter åkerkanterna fyllas av blommor i projektet Hela Skåne Blommar. Förra året var det fantastiska lilablommande åkerkanter kilometer efter kilometer, och gick man nära dem så surrade det ifrån dem av humlor. I år blir det kanske ännu mer? Hoppas!
 

Titel: Binas historia
Författare: Maja Lunde
Originaltitel: Bienes historie
Översättning: Lotta Eklund
Utg år: 2016
Förlag: Natur & Kultur

torsdag 20 maj 2021

Closer to the Chest

Den här boken har jag burit fram och tillbaka (i min Kindle) ganska länge nu under min inte-läst-något-alls-period, och inte-läst-jättemycket i den. Ett stycke här, skumläst lite där, ett stycke till, somnat, lite till, lämnat. Den var inte den ultimata medicinen mot lästorka, kan jag säga. Men det var inget annat som lockade så den fick fortsätta att läs-misshandlas på det där viset. Häromdagen läste jag dock ut den till sist, så här kommer då ett inlägg.

Mercedes Lackey har sina ups and downs. Jag älskar hennes böcker ibland. Ibland undrar jag varför jag alls läser vidare. Detta är en typisk "downs".

Alltså fortsättning på Closer to the Heart. Mags och Amily är gifta och bor i växthuset vid Healer's Collegium på hovet. Det där kan man undra över om man inte, som jag, tagit sig igenom föregående sex böcker om Mags, för då känns det helt naturligt att bo i ett växthus fast man är Herald, och att prata med sin häst som är vit och klok och magisk. Amily har ju också fått en sådan Companion (vit häst) numera, och eftersom dessa vita magiska hästar ständigt är med dem telepatiskt och både pratar med dem och "ser" allt de gör så kan man lite, lite undra över hur Mags och Amily får till något privatliv överhuvudtaget. 

Nå. Mags är fortfarande heraldernas spion, och ägnar sina dagar åt att gå runt i staden i olika förklädnader och spionera. Så där som man gör. Amily är The Kings Own och borde som sådan vara kungens högra hand. Men eftersom hennes pappa förut var The Kings Own innan han först dog (varpå titeln + tillhörande vit häst Rolan gick över till dottern) och sen, oväntat, levde upp igen (men inte fick tillbaka titeln och hästen utan fick en annan vit häst, helt oviktig) så är det ingen som verkar ta Amily riktigt på allvar. Det är fortfarande pappsen som står bredvid kungen och ger råd och Amily som hänger lite bakom. Klart att Amily är glad för att pappa överlevde trots allt, men hon är samtidigt rätt missnöjd med tingens ordning och kvinnans lott i världen, och dessutom har  den där magiska vita hästen Rolan en enormt mästrande ton när han "talar" med henne.

Handlingen är att någon okänd person som tycker att kvinnans plats är i hemmet som mor och maka och inget mer har börjat skriva anonyma hatbrev till alla kvinnor som gör något mer med sina liv. Om de är studenter vid de tre skolorna (Bardic Healers eller Heralds), om de arbetar eller kanske till och med har fräckheten att ha startat eget företag av något slag så kommer dessa brev, fulla av hat och elakheter. Amily är en av alla dem som får, och innehållet i hennes brev är ungefär "ta livet av dig själv så att din far kan återfå platsen som The Kings Own, du är ju ändå helt hopplös".

Samtidigt som dessa brev börjar komma så har det flyttat in en ny religiös sekt i staden, en sekt som enbart består av män och där prästerna predikar hur kvinnorna har getts för mycket frihet och bör hållas kort. 

Boken går sedan ut på att lista ut vem den anonyme brevskrivaren är (det trappas upp lite med sönderslagna butiker och nattliga bränder och mer), för visst skulle det kunna vara den där kvinno-hatar-sekten men det vet man ju inte säkert och det vore en alldeles för enkel lösning. Bättre att klä ut sig i ytterligare en förklädnad och ge sig ut på stan och spionera lite.

När sedan Mags har spionerat färdigt och alla spår trots allt (och som de gjorde på sidan 1 i boken) leder till de där kvinnohatande prästerna, då har jag alltså gäspat alla möjliga käkar ur led.

Varför läste jag slut den då? Jo, för att jag innan jag läste alla de här sju böckerna om Mags började i fel ände och läste i första boken i Family Spies. Och den verkar vara så där glimrande bra som Lackey kan få till det, en typisk "ups". Jag ville komma dit. Nu är jag där, så den ska jag läsa snart. Och i den är det alltså Mags och Amilys barn som har huvudrollerna, så de lyckas alltså ändå få till det trots vita magiska hästar med ständig närvaro.

Titel: Closer to the Chest
Serie: The Herald Spy #3
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2016
Förlag: Daw

tisdag 18 maj 2021

Men oj! Plötsligt tror jag läslusten kom tillbaka!

 Hej, kära, kära blogg! Jag vet att du tror att jag övergett dig. Sist jag ens öppnade dig så var det mars, och då var det för att skriva ett gnällig inlägg om en bok jag tror jag tog mig igenom i januari. För det har ju varit så här: sedan i januari har jag inte läst. Ingenting. Och detta är något som aldrig hänt mig förut sedan jag läste min första bok (Karlsson på taket flyger igen, hösten jag hade fyllt sju), så det känns rätt konstigt. Jag vet inte vad som hände, men lusten bara försvann. Jag spelade datorspel i stället, vilket ju i och för sig är en alldeles förträfflig fritidssysselsättning, men inte är så kul att skriva om på en bokblogg. Och så har jag lagt timme efter timme efter timme på såna här bildpussel som heter "nonograms" och som går ut på logik, envishet och pallar-fan-inte-resa-mig-från-middagsbordet. Tydligen behövde min hjärna detta.

Jag tog det hela med rätt stor ro ändå, och tänkte att läslusten väl lär komma tillbaka. Jag har ju inte genomgått någon större personlighetsförändring.

Och så häromkvällen så tog jag ett bad, och började läsa Binas historia av Maja Lunde - och fastnade äntligen. Kanske nu då...?

Och nu på jobbet (jag jobbar ju på ett bibliotek) så fick jag en plötsligt lust att bara plocka ihop en bokhög till mig själv. Så där som jag gjort i alla, alla år. Inte plocka efter någon de-här-borde-jag-läsa-lista, utan bara det som lockade just nu. 

Det blev några serieböcker, och två barnböcker. Vei 1 och 2 av Sara Bergmark Elfgren & Karl Johnsson, Statarna av Kalle Lind & Jimmy Wallin (hade aldrig sett förr men älskar Kalle Linds krönikor), Maran av Lina Neidestam, en Lilla Berlin av Ellen Ekman, och så Djupgraven (Camilla & Viveca Sten) och Den fasansfulla sagan om lilla Hen (Lena Ollmark & Per Gustavsson) från Hcg-hyllan.

Ikväll! Ikväll känner jag för att läsa. Sitta i uterummet i majkvällen och läsa bok. 

Vi får se - ett tu tre kanske det till och med kommer lite inlägg här om de där böckerna jag lånat hem. 

The Possible Return of the Carolinska Läslust


onsdag 10 mars 2021

Där kräftorna sjunger

Ja, jag ska skriva om boken också, men måste först bara försäkra er om: jodå, jag lever och trivs på alla sätt. Jag är inte sjuk, det har inte inträffat något som helst dramatiskt i mitt liv - det är bara det att jag är inne i mitt livs värsta lässvacka. Jag läser just nu: inte alls. Jag har två böcker jag kommit sisådär en tredjedel in i men inte längre - och de är inte ens några tunga böcker (hallå, vi snackar alltså del 42 i Isfolket och en Hcg-bok, alltså barnbok för mellanstadiet...) 

Men kära nån, tänker alla de som känner mig och snart kommer sättande med våtvarma omslag och allehanda dekokter och läsförslag för att kurera mig, pratar vi om Carolina här? Carolina? Som alltid, i hela sitt liv, alltid läst oändligt antal böcker om året och alltid har 2-3 böcker på gång? 
Jepp. Så är det. Ta det lugnt. Min kropp och min själ och hela jag behöver tydligen just nu i stället bara spela datorspel all ledig tid som jag inte lägger på att spela golf eller öva logiskt tänkande i såna här bildpussel som kallas picross, nonograms mm och som är mitt nya gift. Böckerna lär komma tillbaka. Och då kommer inläggen här också tillbaka. 

Men, alltså! Boken! Den här boken tog jag mig igenom innan lässvackan blommade ut för fullt. Kanske den bidrog till svackan, fast jag vet inte. Jag tycker den är helt OK, den här boken. Även om jag (i motsats till de flesta andra, har jag förstått) inte gillar miljön. Miljön är alltså en våtmark i North Carolina, med vatten och lera och hav och fåglar och snäckor och insekter och allt möjligt liv. Miljön är så närvarande i boken att den kan räknas som en huvudperson. Och jag kvävs av den. Jag fattar inte hur någon kan vilja bo i detta vattenträsk. Och eftersom denna miljö är så älskad av huvudpersonen i boken, Kya Clark, så till den milda grad att hon aldrig flyttar därifrån och dessutom samlar in denna natur, målar av den och skriver om den, vårdar den och tillber den... så har jag så svårt att förstå mig på henne. 

Åh, inte nog med att jag snackar bort inledningen på det här inlägget med att prata om min egen lästorka - jag kan inte ens skriva vettigt om boken heller. Jag borde börja med att berätta att Kya Clark blir lämnad ensam kvar i detta träsk. Mamman lämnar hemmet, syskonen också, pappan är vidrig på många sätt och snart försvinner han med. Och Kya får ta hand om sig själv. Hon går en dag i skolan, blir retad, kommer aldrig mer tillbaka dit, och försörjer sig på att leta musslor som hon säljer, och överlever på ren envishet. Så småningom kommer det in två killar i storyn, den ene är snäll och den andre är dum, men bägge sviker henne, så som alla personer i hennes liv alltid gjort. 

Sedan är det också en slags mordgåta inblandad i Kyas berättelse, och märkligt nog så är det just den biten i boken när det är en rättegång som jag gillade mest. Jag, som annars inte är så deckarintresserad. Men just den delen påminner mig om den gamla tv-serien LA Law som är en av de få tv-serier jag faktiskt följt och gillat. 

Jag tycker alltså att boken är helt OK, men tillhör absolut inte någon av de bättre jag läst och jag har svårt att förstå alla svallande lovord om den och de fortfarande toklånga köerna till den på biblioteket. (Men kanske att någon som just nu har problem att ta sig an isfolket och mellanstadieböcker inte ska brösta upp sig alltför mycket.)

Titel: Där kräftorna sjunger
Författare: Delia Owens
Originaltitel: Where the Crawdads Sing
Översättning: Cecilia Berglund Barklem
Utg år: 2020
Förlag: Forum
Köp den hos din lokala bokhandlare eller via Omnible