måndag 28 juni 2021

Järnulven

Vi befinner oss i staden Náklav, i en värld som hänger ihop med världarna i Siri Pettersens förra serie Korpringarna genom stenportarna, men som inte var med där. Náklav ligger i norr, är kallt men stort och myllrande av folk eftersom det är ett slags resecentrum. Portarna till de andra världarna känner man inte till men här finns också en ring av stenar där man kan resa till andra platser i den här världen, så tänk er en slags fantasyvärldens Heathrow. Eller Hallsberg. Stenringens bränsle är av outgrundliga anledningar vargblod, alltså måste varg jagas och tömmas på blod för att Náklav ska frodas. Vargblodet är inte bara bränsle, nejdå. Det kan också drickas som en slags drog man kan bli beroende av, och tar man för mycket kan man bli "ulvsjuk", galen och hugga ihjäl andra människor med de huggtänder man får då. 

Eller - så här har alla trott i alla år att det funkar. Nu ska vi få veta hur det egentligen står till med stenarna, blodet och alltihop. Och det får vi genom att läsa om Nafraim (en av "Vardari", Rugen (en av blodmissbrukarna) och framför allt om huvudpersonen Juva. Hon är nitton, och dotter till en av stadens ledande "blodläsare", en slags siare som kan berätta hur länge människor har kvar att leva. Men Juva har sedan länge vetat att blodläsarna inte kan se någon framtid alls utan bara gissar och ljuger och tar betalt för ingenting. Hon vill absolut inte ta över blodläsarjobbet, hon vill inte ens träffa sin mamma eller lillasyster mer eller ens besöka barndomshemmet där hon i alla år haft ångest och hjärtklappning och en diffus skräck för "djävulen" hon trodde sig se när hon var liten och sedan dess haft mardrömmar om. Så Juva försörjer sig som vargjägare i stället, och jaktlaget är nu hennes familj.

Nu dör Juvas mamma, ber med sina sista ord att Juva ska ta över och "aldrig låta dem få djävulen". Juva vägrar fortfarande bli blodläsare utan låter glatt lillasyster Solde ta över huset, blodläsartiteln och de dramatiska kläderna. Men innan hon ens hinner påbörja sitt eget bekymmerslösa liv med att springa runt i vintriga döda skogar för att jaga varg så mördas hela ledningen i blodläsarskrået, och Juva är tvungen att steppa in och ta hand om saker. 

Jag kastade mig över den här boken, och gillade inledningen som var lockande med den här nya världen och det märkliga med blodet och de eviga och stenresandet och mängder av andra detaljer. Men sedan blev boken rätt seg ganska länge, och så fort det verkade som om vi skulle få veta någon hemlighet eller så, så "backade" liksom huvudpersonerna. Lade ner djävulskortet i fickan igen, eller somnade, eller gick hem, eller annat som inte förde historien framåt. Det ältades och var dystert och Juva kämpade mot sin ångest och sin hjärtklappning med överdrivet bruk av medicin (te på "huggtörne") och jag var väldigt nära att lägga ner boken faktiskt. Men sedan, ungefär halvvägs, vände det. Då fick äntligen, äntligen Juva leta reda på och träffa den där djävulen som hemsökt henne sedan hon var barn. Och då vaknade boken och jag läste andra halvan i rasande fart. Saker förklarades och avslöjades, djupnade och blev intressanta. Och så kom då slutet som lämnade mig helt fylld av längtan efter nästa bok: jag bara måste veta hur det här fortsätter. Blir det krig mellan världarna nu? Får vi fortsätta läsa om Juva eller vem blir huvudperson nu? Och var i så fall??


Titel: Järnulven
Serie: Vardari #1
Författare: Siri Pettersen
Översättning: Ylva Kempe
Utg år: 2021
Förlag: B. Wahlströms

torsdag 3 juni 2021

Himlabrand

Jag sträckläste den här. Jag, som haft så läströgt så länge, sträckläste på en kväll från badkarsposition tidig kväll till klockan-är-du-dum-i-huvudet i sängen, och sedan somnade jag helt lycklig. Vilken bok! Vilket språk! Vilken skicklig författare, bara show no tell - och tänk att hon bara är 22 år denna Moa Backe Åstot! Jag är grymt imponerad.

Ánte är sexton och kär i sin vän Erik. Så där kär att han får svårt att andas om Erik står nära, vill stryka luggen ur hans ansikte bara för att få känna på hans hår, direkt känner om Erik kommer in i ett rum och var han står... Men det som ställer till det är att han inte vågar hoppas på att Erik känner det samma som han. Bara en sån sak som att Erik har en flickvän sedan ganska länge. Och att både Ánte och Erik är samer och tillhör familjer som arbetat med renskötsel i generationer. Från snacket i pappas och familjens kretsar har Ánte sedan länge förstått att killar inte blir kära i killar. Inte här hos oss. Hur skulle det se ut? Sånt där kanske de håller på med i Stockholm, men inte här i Jokkmokk. Och när han kollar runt lite på nätet så blir han inte gladare - ska det alltså vara så att renskötsel och homosexualitet inte går ihop? Att om man råkar vara född gay och same så får man flytta ifrån sin hembygd, det samiska och renarna? Han vill inte det. Han älskar renarna, naturen och livet där han är född och uppvuxen, han vill aldrig lämna det. Aldrig. Alltså får han försöka glömma Erik och att han själv skulle vara homosexuell. När en Hanna tydligt visar att hon är intresserad av Ánte så tänker han att vad f-n och blir ihop med henne. Fast en annan av hans kompisar är kär i just denna Hanna. Och så blir det trassel både med kompisen, med Erik, med Hanna men allra mest inne i Ánte själv.

Jag tycker så mycket om Ánte och hans grubbel, och så tycker jag om hans farmor, och hans kusin Ida som står Ánte väldigt nära. Och jag tycker om att läsa om renarna och livet med dem, och om den där eviga snön (fast är så glad att inte jag bor i Jokkmokk utan ungefär så långt ifrån den vintern som går att komma i samma land). Men allra mest älskar jag att läsa om pirret och elektriciteten som uppstår när Ánte och Erik är i samma rum. Älskar det så mycket att jag alltså inte kunde lägga ner boken förrän den var slut, och då saknade jag den redan.

Hoppas du skriver mer, Moa!

Titel: Himlabrand
Författare: Moa Backe Åstot
Utg år: 2021
Förlag: Rabén & Sjögren

torsdag 27 maj 2021

Vei 1 + 2


Så bra att jag läste dessa när både bok 1 och 2 kommit ut så jag kunde läsa dem i ett svep! För det är ju egentligen en bok, bok 2 fortsätter direkt där bok 1 slutar och hade jag läst direkt när första boken kom ut hade jag nog blivit så frustrerad att jag gnagt i bordskanten för att inte kunna läsa vidare direkt. Nu kastade jag mig över bok 2 - för vilken berättelse detta är! Helt fantastisk!

När vi träffar Vei ligger hon och flyter i havet och är nära döden när hon plockas upp av besättningen på ett vikingaskepp. De är tillsammans med sin prins på en lång resa för att hitta och erövra Jotunheim, och återvända höljda i ära och rikedomar. Nu kommer de tillsammans med Vei till Jotunheim eftersom det är därifrån hon kommer. Hon är sitt folks "ran", utvald av gudarna (som alltså är Jotunheims jättar) att tränas hela sitt liv för att vara beredd att vara med i meistarileikir mot asarnas kämpar om stjärnorna ställer sig rätt.


Och det visar de sig för första gången på evigheter nu ha gjort, stjärnorna alltså, så nu ska Vei strida i ett antal tvekamper. Asarna har med stort buller och bång kommit över till Jotunheim, och det är ingen större hemlighet att de förväntar sig att vinna, för det har de alltid gjort förut. (eftersom de, mot reglerna, använt sig av magi)

Detta är nordisk mytologi som jag aldrig sett den förut, och som jag älskar. Det är rått och hårt samtidigt som både asagudar och jättar visar väldigt "mänskliga" sidor. Det är många stridsscener, men trots att jag är en sådan som i vanliga fantasyböcker brukar skumläsa och bläddra igenom strider så tycker jag aldrig det blir för mycket eller tråkigt här. Bilderna är helt fantastiska, och jag måste sitta länge med en del för att få se alla detaljerna.

Min absoluta favoritkaraktär i berättelsen är Loke, som dyker upp ganska snart och lägger sig i ungefär allting. Loke är både han och hon, och gärna samtidigt, och går absolut inte att lita på samtidigt som Loke nog är den enda som går att lita på. En otroligt fascinerande karaktär, och jag är absolut inte färdig med att läsa om henom när bok 2 är slut. Jag gillar också Vei, men hon är ganska mycket sin roll: brutal, ska vinna, är förbannad på allt och alla och tycker inte alls det är konstigt att gräla med sin gud eller så. Det finns också en krigare som heter Dal och som är utrustad med det största och mesta håret jag sett på länge. Han är egentligen mest vacker och glittrar med sina ögon, men jag hade gärna sett mer av honom i storyn ändå och fått veta mer om hans bakgrund.

Riktigt, riktigt bra läsning!

Titel: Vei (bok 1 + 2)
Författare: Sara Bergmark Elfgren & Karl Johnsson
Illustrationer: Karl Johnsson
Utg år: 2017 + 2019
Förlag: Kartago

onsdag 26 maj 2021

Sagan om Isfolket 43: En glimt av ömhet

 Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 


Här ska de fem utvalda fortsätta att försöka ta sig till Isfolketsdalen för att hälla godvattnet i Tengels kruka med ondvatten och på så sätt äntligen bli kvitt denne evige elaking. Förra boken slutade ju i allmän katastrof, så de första kapitlen här får ägnas åt att reda ut det där. Gabriel överlever och hamnar på sjukhus, Nataniel ligger redan på sjukhus, Ellen är (möjligen) borta för alltid, Marco måste fortfarande låta bli sina himmelska krafter men har överlevt sin flodfärd, och Tova får sluta älta sin egen fulhet och ta tag i den där vattenleveransen lite på egen hand. Till sin hjälp har hon en irländare som råkat komma med i sällskapet. Han heter Ian och är svårt sjuk i de sista stadierna av cancer och borde egentligen ligga inlagd och få tunga smärtstillande mediciner. Men Marco har fått hjälpa honom lite. Bra det, eftersom Tova och han nu kan få bli lite kära i varandra och försöka ligga, med ljuset släckt och Ian kämpandes med andningen. Halkatla (död sedan 1300-talet, då hon var ond isfolksättling, men nu med i handlingen på de godas sida trots att hon är död och allt möjligt)(det är komplicerat) vill också ligga. Hon försöker med Rune, men eftersom han är helt gjord av trä så funkar det inte alls. Stackars Halkatla. Dessutom får onde Tengel reda på att hon inte längre är på hans sida, och då blir han arg. Och då menar jag arg som i "folk i hans närhet dör av stanken"-arg. 

Annan person som verkar gjord av trä eller stål: den mystiske Lynx, Tengels närmaste man som poppat upp från ingenstans i de här senare böckerna.

Och detta: Margit Sandemo tar själv plats i handlingen. Alltså, det kan vara det pinsammaste att läsa sedan Mercedes Lackey skrev in sig själv som karaktären Myste i Valdemarböckerna. Margit Sandemo befinner sig nu på samma sjukhus som Gabriel, så hon och hennes man kör honom till hans gäng, får träffa Marco (som är så vacker, så vacker) och de andra och höra lite av deras otroliga historia. Dessutom får vi veta hur Margit Sandemos eget släktträd sedan sekler tillbaka är sammantvinnat med Isfolkets förfäder i Sverige och Norge. Under många sidor får vi veta det. Sedan tar herr och fru Sandemo farväl av de utvaldas skara, och kör sin bil hem till Valdres och ut ur den här boken och jag kan lyfta skämskudden från ansiktet igen. Herregud. Det borde finnas lagar mot sånt här.

Titel: En glimt av ömhet
Serie: Sagan om Isfolket #43
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 42: Lugnet före stormen

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 


Den stora släktfesten slash konferensen i förra boken Demonernas fjäll var så omfattande så den inte ens kunde ha vett att ta slut innan boken tog slut, därför fortsätter den här. En bra bit, till och med, säkert en tredjedel av boken innan folk går hem, en "ledningsstab" upprättats och vi fått veta att den rätt träaktige Rune som figurerat i de senare böckerna är släktens egen favoritrot alrunan som fått människoform.

Sen då, sen är det väl bara för de fem utvalda att sätta sig i en bil, köra upp till Isfolksdalen, hälla sitt goda fin-vatten ner i Tengels onda ful-vatten och så är allt klart? Eh, nej. Aldrig, aldrig har det varit så besvärligt att ta sig norrut genom Norge till Isfolksdalen uppe i Tröndelag. Inte ens då på 1500-talet när böckerna började. Det är så klart onde Tengels fel - han har ju vaknat nu. Eller, typ nästan vaknat. Det är komplicerat. Vilken vakenform han nu än har så lyckas han skicka diverse hejdukar och underhuggare att störa De Fem Utvaldas färd, och de får skippa flyget pga bombhot, skippa bilresan pga vägspärrar, skippa sömnen pga störningar. Allt är jätte-jättejobbigt, och för att det ska bli ännu jobbigare för dem så väljer Margit Sandemo att Marco, halvgud som genom böckerna haft alla möjliga krafter till hjälp, just vid den här viktigaste resan av alla inte får använda sina krafter. Nä, för då kan han bli avslöjad. Jaha, OK. Däremot är det helt OK att ta hjälp av allehanda demoner och sedan mycket länge döda förfäder som nu kan gripa in lite här och var när det behövs. Det är en ganska seg bok, men det är faktiskt kul när Sol och alla de andra får göra gästspel i handlingen här och var. 

Men det ska ju inte gå för lätt, alltså. Bokserien är ju ändå 47 böcker lång och detta är nummer 42. Så när boken slutar har precis allting gått helt käpprätt åt helvete. Ellen och Nataniel har till sist fallit för frestelsen att kyssa varandra (och ja, det blev död och förfäran precis som Nataniel alltid vetat), Gabriel har trillat nerför ett stup och ingen vet om han överlevt, och Marco, aka halvgud, snygg , muskulös och Rättrådigast Av Alla, han har också trillat nerför ett stup och ner i en flod. Dessutom har Tengel vaknat till liv (helt), klätt på sig en människokropp och utger sig för att vara dammsugeförsäljare, och har på så sätt tagit sig ända in på Lindallén, Isfolkets urhem sedan 1500-talet. Det ser inte bra ut, det här. 

Titel: Lugnet före stormen
Serie: Sagan om Isfolket #42
Författare: Margit Sandemo

måndag 24 maj 2021

Binas historia

Vi följer tre olika huvudpersoner i tre olika tider och miljöer: William i England 1850-tal, George i USA 2007 och Tao i ett framtidens Kina 2098.

William hade egentligen velat bli en hyllad forskare inom naturvetenskap, alldeles särskilt insekter i samhällen. Istället har han varit assistent till en annan forskare vars gärning mer handlar om små krälande djur, inte kommit igång med sin egen forskning, och så blev det familj och barn och fröhandel, och när boken börjar är han djupt inne i en livskris och undrar vad som hände med allt, känner sig helt värdelös och mäktar inte ens ta sig ur sin säng. Det som till sist får igång honom igen är idén om att han ska kunna konstruera en ny sorts bikupor. Hans största dröm är att sonen Edward ska arbeta med honom i detta, men att dottern Charlotte är den som delar hans intresse ser han inte ens.

George är biodlare, precis som hans far och farfar före honom. Självklart ska sonen ta över gården efter att ha lärt sig - för gårdens skötsel - nyttiga ting typ ekonomi på college. Men sonen visar sig ha helt andra drömmar och vill satsa på sitt skrivande, med benägen hjälp av sin lärare i engelska. Detta gör George helt förtvivlad, för hur kan man välja bort biodlandet som liv och näring när detta livnärt släkten i generationer? Ännu större blir förtvivlan när bidöden kommer först till södra USA och sedan också till hans gård.

Tao arbetar under slavlika förhållanden med att handpollinera fruktträd eftersom det i framtiden inte längre finns några bin, eller insekter, eller naturlig gröda. Hela samhället har kollapsat, det är ont om mat och teknik och välfärd är ett minne blott. Hon och hennes man arbetar i princip dygnets alla vakna timmar och har kanske någon timme ledigt om dagen. Då vill Tao vara med sin treårige son, lära honom bokstäver och siffror så att han redan nu får ett försprång i livet, kommer lyckas i skolan och kanske kan ta sig ifrån det förutbestämda slavlivet med handpollinering av träd. Men Taos liv kraschar totalt när sonen är med om en olycka. Eller, det är högst oklart vad som faktiskt drabbar honom men utgången är i alla fall att han tas ifrån sina föräldrar som inte får träffa honom. Och då försvinner allt deras hopp.

Gemensamt för dessa tre berättelser är bina. Bisamhället, binas liv och fortplantning, och så denna bidöd som brer ut sig. Jag gillar att läsa om bina, det är intressant. Och berättelsen om de tre huvudpersonerna flyter på. Dock blir jag aldrig så värst engagerad i dem och deras liv, faktiskt blir jag rätt irriterad på dem mest hela tiden. Att William inte ser sin dotter, att George inte kan låta sin son leva sitt eget liv och ta sin egen väg, att Tao inte kan fånga de få minuter hon har med sin son och bara låta honom vara en lekande treåring.

Och så blir jag såklart rädd och oroad att läsa om bidöden. Det är läskigt. Jag vårdar ömt min lilla rabatt med blommande blommor som jag tänkte att fjärilar och  humlor skulle gilla, men som jag nu fattar också är bra för bin - men det som gör mig verkligt glad är hur så många bönder i Skåne (och också i hela landet vad jag förstår?) låter åkerkanterna fyllas av blommor i projektet Hela Skåne Blommar. Förra året var det fantastiska lilablommande åkerkanter kilometer efter kilometer, och gick man nära dem så surrade det ifrån dem av humlor. I år blir det kanske ännu mer? Hoppas!
 

Titel: Binas historia
Författare: Maja Lunde
Originaltitel: Bienes historie
Översättning: Lotta Eklund
Utg år: 2016
Förlag: Natur & Kultur

torsdag 20 maj 2021

Closer to the Chest

Den här boken har jag burit fram och tillbaka (i min Kindle) ganska länge nu under min inte-läst-något-alls-period, och inte-läst-jättemycket i den. Ett stycke här, skumläst lite där, ett stycke till, somnat, lite till, lämnat. Den var inte den ultimata medicinen mot lästorka, kan jag säga. Men det var inget annat som lockade så den fick fortsätta att läs-misshandlas på det där viset. Häromdagen läste jag dock ut den till sist, så här kommer då ett inlägg.

Mercedes Lackey har sina ups and downs. Jag älskar hennes böcker ibland. Ibland undrar jag varför jag alls läser vidare. Detta är en typisk "downs".

Alltså fortsättning på Closer to the Heart. Mags och Amily är gifta och bor i växthuset vid Healer's Collegium på hovet. Det där kan man undra över om man inte, som jag, tagit sig igenom föregående sex böcker om Mags, för då känns det helt naturligt att bo i ett växthus fast man är Herald, och att prata med sin häst som är vit och klok och magisk. Amily har ju också fått en sådan Companion (vit häst) numera, och eftersom dessa vita magiska hästar ständigt är med dem telepatiskt och både pratar med dem och "ser" allt de gör så kan man lite, lite undra över hur Mags och Amily får till något privatliv överhuvudtaget. 

Nå. Mags är fortfarande heraldernas spion, och ägnar sina dagar åt att gå runt i staden i olika förklädnader och spionera. Så där som man gör. Amily är The Kings Own och borde som sådan vara kungens högra hand. Men eftersom hennes pappa förut var The Kings Own innan han först dog (varpå titeln + tillhörande vit häst Rolan gick över till dottern) och sen, oväntat, levde upp igen (men inte fick tillbaka titeln och hästen utan fick en annan vit häst, helt oviktig) så är det ingen som verkar ta Amily riktigt på allvar. Det är fortfarande pappsen som står bredvid kungen och ger råd och Amily som hänger lite bakom. Klart att Amily är glad för att pappa överlevde trots allt, men hon är samtidigt rätt missnöjd med tingens ordning och kvinnans lott i världen, och dessutom har  den där magiska vita hästen Rolan en enormt mästrande ton när han "talar" med henne.

Handlingen är att någon okänd person som tycker att kvinnans plats är i hemmet som mor och maka och inget mer har börjat skriva anonyma hatbrev till alla kvinnor som gör något mer med sina liv. Om de är studenter vid de tre skolorna (Bardic Healers eller Heralds), om de arbetar eller kanske till och med har fräckheten att ha startat eget företag av något slag så kommer dessa brev, fulla av hat och elakheter. Amily är en av alla dem som får, och innehållet i hennes brev är ungefär "ta livet av dig själv så att din far kan återfå platsen som The Kings Own, du är ju ändå helt hopplös".

Samtidigt som dessa brev börjar komma så har det flyttat in en ny religiös sekt i staden, en sekt som enbart består av män och där prästerna predikar hur kvinnorna har getts för mycket frihet och bör hållas kort. 

Boken går sedan ut på att lista ut vem den anonyme brevskrivaren är (det trappas upp lite med sönderslagna butiker och nattliga bränder och mer), för visst skulle det kunna vara den där kvinno-hatar-sekten men det vet man ju inte säkert och det vore en alldeles för enkel lösning. Bättre att klä ut sig i ytterligare en förklädnad och ge sig ut på stan och spionera lite.

När sedan Mags har spionerat färdigt och alla spår trots allt (och som de gjorde på sidan 1 i boken) leder till de där kvinnohatande prästerna, då har jag alltså gäspat alla möjliga käkar ur led.

Varför läste jag slut den då? Jo, för att jag innan jag läste alla de här sju böckerna om Mags började i fel ände och läste i första boken i Family Spies. Och den verkar vara så där glimrande bra som Lackey kan få till det, en typisk "ups". Jag ville komma dit. Nu är jag där, så den ska jag läsa snart. Och i den är det alltså Mags och Amilys barn som har huvudrollerna, så de lyckas alltså ändå få till det trots vita magiska hästar med ständig närvaro.

Titel: Closer to the Chest
Serie: The Herald Spy #3
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2016
Förlag: Daw

tisdag 18 maj 2021

Men oj! Plötsligt tror jag läslusten kom tillbaka!

 Hej, kära, kära blogg! Jag vet att du tror att jag övergett dig. Sist jag ens öppnade dig så var det mars, och då var det för att skriva ett gnällig inlägg om en bok jag tror jag tog mig igenom i januari. För det har ju varit så här: sedan i januari har jag inte läst. Ingenting. Och detta är något som aldrig hänt mig förut sedan jag läste min första bok (Karlsson på taket flyger igen, hösten jag hade fyllt sju), så det känns rätt konstigt. Jag vet inte vad som hände, men lusten bara försvann. Jag spelade datorspel i stället, vilket ju i och för sig är en alldeles förträfflig fritidssysselsättning, men inte är så kul att skriva om på en bokblogg. Och så har jag lagt timme efter timme efter timme på såna här bildpussel som heter "nonograms" och som går ut på logik, envishet och pallar-fan-inte-resa-mig-från-middagsbordet. Tydligen behövde min hjärna detta.

Jag tog det hela med rätt stor ro ändå, och tänkte att läslusten väl lär komma tillbaka. Jag har ju inte genomgått någon större personlighetsförändring.

Och så häromkvällen så tog jag ett bad, och började läsa Binas historia av Maja Lunde - och fastnade äntligen. Kanske nu då...?

Och nu på jobbet (jag jobbar ju på ett bibliotek) så fick jag en plötsligt lust att bara plocka ihop en bokhög till mig själv. Så där som jag gjort i alla, alla år. Inte plocka efter någon de-här-borde-jag-läsa-lista, utan bara det som lockade just nu. 

Det blev några serieböcker, och två barnböcker. Vei 1 och 2 av Sara Bergmark Elfgren & Karl Johnsson, Statarna av Kalle Lind & Jimmy Wallin (hade aldrig sett förr men älskar Kalle Linds krönikor), Maran av Lina Neidestam, en Lilla Berlin av Ellen Ekman, och så Djupgraven (Camilla & Viveca Sten) och Den fasansfulla sagan om lilla Hen (Lena Ollmark & Per Gustavsson) från Hcg-hyllan.

Ikväll! Ikväll känner jag för att läsa. Sitta i uterummet i majkvällen och läsa bok. 

Vi får se - ett tu tre kanske det till och med kommer lite inlägg här om de där böckerna jag lånat hem. 

The Possible Return of the Carolinska Läslust


onsdag 10 mars 2021

Där kräftorna sjunger

Ja, jag ska skriva om boken också, men måste först bara försäkra er om: jodå, jag lever och trivs på alla sätt. Jag är inte sjuk, det har inte inträffat något som helst dramatiskt i mitt liv - det är bara det att jag är inne i mitt livs värsta lässvacka. Jag läser just nu: inte alls. Jag har två böcker jag kommit sisådär en tredjedel in i men inte längre - och de är inte ens några tunga böcker (hallå, vi snackar alltså del 42 i Isfolket och en Hcg-bok, alltså barnbok för mellanstadiet...) 

Men kära nån, tänker alla de som känner mig och snart kommer sättande med våtvarma omslag och allehanda dekokter och läsförslag för att kurera mig, pratar vi om Carolina här? Carolina? Som alltid, i hela sitt liv, alltid läst oändligt antal böcker om året och alltid har 2-3 böcker på gång? 
Jepp. Så är det. Ta det lugnt. Min kropp och min själ och hela jag behöver tydligen just nu i stället bara spela datorspel all ledig tid som jag inte lägger på att spela golf eller öva logiskt tänkande i såna här bildpussel som kallas picross, nonograms mm och som är mitt nya gift. Böckerna lär komma tillbaka. Och då kommer inläggen här också tillbaka. 

Men, alltså! Boken! Den här boken tog jag mig igenom innan lässvackan blommade ut för fullt. Kanske den bidrog till svackan, fast jag vet inte. Jag tycker den är helt OK, den här boken. Även om jag (i motsats till de flesta andra, har jag förstått) inte gillar miljön. Miljön är alltså en våtmark i North Carolina, med vatten och lera och hav och fåglar och snäckor och insekter och allt möjligt liv. Miljön är så närvarande i boken att den kan räknas som en huvudperson. Och jag kvävs av den. Jag fattar inte hur någon kan vilja bo i detta vattenträsk. Och eftersom denna miljö är så älskad av huvudpersonen i boken, Kya Clark, så till den milda grad att hon aldrig flyttar därifrån och dessutom samlar in denna natur, målar av den och skriver om den, vårdar den och tillber den... så har jag så svårt att förstå mig på henne. 

Åh, inte nog med att jag snackar bort inledningen på det här inlägget med att prata om min egen lästorka - jag kan inte ens skriva vettigt om boken heller. Jag borde börja med att berätta att Kya Clark blir lämnad ensam kvar i detta träsk. Mamman lämnar hemmet, syskonen också, pappan är vidrig på många sätt och snart försvinner han med. Och Kya får ta hand om sig själv. Hon går en dag i skolan, blir retad, kommer aldrig mer tillbaka dit, och försörjer sig på att leta musslor som hon säljer, och överlever på ren envishet. Så småningom kommer det in två killar i storyn, den ene är snäll och den andre är dum, men bägge sviker henne, så som alla personer i hennes liv alltid gjort. 

Sedan är det också en slags mordgåta inblandad i Kyas berättelse, och märkligt nog så är det just den biten i boken när det är en rättegång som jag gillade mest. Jag, som annars inte är så deckarintresserad. Men just den delen påminner mig om den gamla tv-serien LA Law som är en av de få tv-serier jag faktiskt följt och gillat. 

Jag tycker alltså att boken är helt OK, men tillhör absolut inte någon av de bättre jag läst och jag har svårt att förstå alla svallande lovord om den och de fortfarande toklånga köerna till den på biblioteket. (Men kanske att någon som just nu har problem att ta sig an isfolket och mellanstadieböcker inte ska brösta upp sig alltför mycket.)

Titel: Där kräftorna sjunger
Författare: Delia Owens
Originaltitel: Where the Crawdads Sing
Översättning: Cecilia Berglund Barklem
Utg år: 2020
Förlag: Forum
Köp den hos din lokala bokhandlare eller via Omnible

onsdag 10 februari 2021

Sagan om Isfolket 41: Demonernas fjäll

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Det här är en alldeles speciell bok i serien - det är den när alla isfolksättlingar samlas en natt i Tulas hem (demonernas fjäll) för att diskutera hur Tengel den onde äntligen ska besegras. Och med alla menar jag alla, alltså även de som är döda och varit så i många hundra år. Tula själv har ju också varit död sedan 1800-talet eller vad det nu var när hon försvann med sina fyra demoner. Men detta innebär ju alltså släktfesternas släktfest, och att vi får återse personerna från alla de fyrtio böckerna i serien före denna! Och de får träffa varandra - och återförenas och kramas. Dessutom får vi höra personer från århundradena före Tengel den gode och Silje i första boken, alltså de som levde samtidigt som Tengel den onde, och deras livshistorier. Det blir lite rabbligt med alla släktförhållanden men en del av berättelserna är bra, till exempel Dida och Targenor. 

Visst är det kul att träffa Heike och Ulvhedin och de där igen (och äntligen får Marco lägga av sig Imre och Gand och bara vara sig själv igen) - men det är alltså denna sammankomst som hela boken handlar om, upplagd som en gigantisk konferens med Tula som moderator och där folk en och en får komma upp på "scenen" och säga sitt och andra som kommenterar, och det blir lite segt tycker jag. Jag hade hellre läst en "riktig" bok om Dida, som en slags minnesbok eller något. Men oj så kul Margit måste ha haft när hon skrev den här boken och lät alla sina favoriter paradera fram över sidorna igen... 

Titel: Demonernas fjäll
Serie: Sagan om Isfolket #41
Författare: Margit Sandemo

Someone to Romance

Det hade minsann kommit ut en bok till i Mary Baloghs serie om familjen Westcott, utan att jag sett den. Så jag skyndade mig att köpa och ladda hem till Kindlen, och på Mary Balogh-vis var jag helt fast i boken efter bara några minuter. 

Den här gången är det Jessicas tur att hitta den ende och rätte. Lady Jessica Archer, syster och dotter till hertigar, har mest bara skymtat i bakgrunden i de andra böckerna som den unga halvsystern till hertigen av Netherby. Hon är bästa vän med Abigail Westcott och skulle haft sin stora debutsäsong tillsammans med henne - men så kom Skandalen i den första boken i serien, den när Westcottarna inte alls befanns vara Westcottar utan oäkta, och när en Anna Snow trillade in och var arvtagerska. Och gifte sig med hertigen av Netherby och pajade helt Jessicas liv. Trots att Jessica själv inte behövde förändra något så Var Hennes Liv Förstört när hon inte fick göra debut som planerat, och i ren sympati med Abigail så skulle hon minsann aldrig bli kär i hela sitt liv. Och Anna Snow, hennes numera nya moster, tog det många böcker innan hon förlät och blev kompis med.

Nu har Lady Jessica hunnit bli tjugofem, och är fortfarande inte gift. Hon överväger nu möjligen att ta någon av alla sina friare (hon har många friare att välja mellan om hon skulle vilja), i ett konvenansäktenskap så hon kan få de där barnen och det där hemmet hon vill ha. 

Då kommer en oborstad tölp in i hennes liv. Det är Gabriel Thorne, som bott i Amerika i många år, men som nu kommit tillbaka för att ta över det gods och den earl-titel han oväntat fått. Och eftersom släktingarna han ärvt det av har varit otrevliga mot sina underlydande och grannar så att han kanske inte alls är välkommen till sitt gods, och eftersom några andra släktingar tror att det är de som ska ärva titeln (Gabriel tros vara död) och redan intagit godset och fortsätter vara lika otrevliga som de som hade det förut - så behöver han en fru med sig till sitt arv. En fru som kan tas med otrevliga släktingar, tämja tjänstefolk och få grannarna att tänka om, en fru som är van vid stora gods och dess skötsel, och en imponerande fru. Han behöver inte nödvändigtvis vara kär i henne. Och... lady Jessica Archer, syster och dotter till hertigar, hade varit alldeles perfekt. 

Han berättar detta för henne. Inte förklaringen med godset och grannarna och titeln och alltihop, utan att just att han "ämnar gifta sig med henne" för hon är lämplig. Och hon bara: är du inte klok? Glöm det. Du känner ju inte ens mig, ser bara en ladytitel gå runt. Nänä, gubbe lille, du får minsann romancera mig först. (alltså det är en grej att hon gör ett verb av det) Och nu får Gabriel Thorne, effektiv affärsman från Amerikat, det lite jobbigt, och vet inte riktigt hur han ska gå till väga.

Men det löser sig, med lite rosor och pianospel och smäkt, och (tänka sig) de får varandra på slutet, och blir kära i varandra också. 


Titel: Someone to Romance
Serie: The Westcott Series #8
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2020
Förlag: Berkley

torsdag 4 februari 2021

Sagan om Isfolket 40: Fångad av tiden

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Boken har egentligen två delar - först en del med en spökhistoria på en båt i Norge, och sedan en annan, längre del som handlar om själavandring och där vi får veta mer om Isfolkets allra första ursprung. I bägge delarna är det åter Nataniel Gard (den Utvalde), Ellen Skogsrud (hon som var Knutsen i förra boken) som är huvudpersoner, och nu kommer även Tova Brink med, hon som har isfolkets förbannelse att dras med.

Spökhistorien på båten är helt OK - det är dels påhittade spökhistorier för att elaka typer ska lägga vantarna på ett arv de inte har rätt till, men dels spökerier på riktigt vilket såklart både Ellen och Nataniel känner av. Allt är helt livsfarligt med storm och skruttig gammal färja och drunkningar och elände, och slutar med att Tova stompar iväg på ytterst dåligt humör eftersom inte Nataniel begriper att hon inte alltid är elak och ond och den här gången faktiskt var snäll och räddade livet på både honom och Ellen där i storminfernot.

I andra delen på boken dras vi alltså in i någon ytterligt vansinnig själavandringshistoria, där Tova är sugen på att i sina tidigare liv försöka få kontakt med Tengel den onde, men det går raskt överstyr eftersom hennes egna onda förfäder tar över hela själavandringshistorien. Ganska snart befinner sig Tovas rese-själ (ja, det där är mycket komplicerat och obegripligt) fastlåst i en person i Japan på 1100-talet tror jag det är. Men, ta-daaa!, Nataniel kan också själavandra, bara han koncentrerar sig ordentligt. Han blir förstås helt svettig och trött, men rackarns om inte killen lyckas flyga tillbaka i tiden och ända till ett avgörande sjöslag i Japan då för hundratals år sedan, och där ta över lämplig själ/person och "väcka" Tova-personen så att Tovas själ kan återvända. Typ. Det är helt obegripligt och märkligt på många sätt, men himla kul att läsa om ändå. Och på kuppen får vi veta att Tengel den onde var riktigt genom-ond redan som liten spädis. Endast två år gammal har han onda och mordiska tankar, och hatar sin far. Sen gick det bara utför därifrån.

Titel: Fångad av tiden
Serie: Sagan om Isfolket #40
Författare: Margit Sandemo

onsdag 27 januari 2021

Sagan om Isfolket 39: Rop av stumma röster

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Nu har Nataniel Gard, Isfolkets "Utvalde" med påbrå från änglar och nattdemoner utöver Isfolkets alldeles egna speciella arvsegenskaper, vuxit upp till en ung man. Och ända sedan han föddes har han varit något alldeles extra, känner av stämningar och kan se det fördolda och det som ska komma och allt möjligt. Han har figurerat i bakgrunden i några böcker nu, och då alltid med en slags vördnad över underbarnet som inte är som andra människor. Men nu får Nataniel vara sig själv i en egen bok, och är då alldeles tydligt rätt trött på att vara den där utvalde som folk beundrar som en mindre gud. "En gud är väl inte förkyld tre gånger om året och allergisk mot apelsiner, heller" som han säger till Ellen Knutsen, den andra huvudpersonen som omedelbums blir kär i Nataniel när hon träffar honom. Nataniel vet så väl om sitt Stora Uppdrag, att vara den som strider mot onde Tengel, och är stolt över det - men han vill vara människa också. Och helst anonym, så inte hela världen kommer rännande och vill ha handpåläggning och utdrivning av diverse spöken. 

Nå - han är ännu inte klar för sitt stora uppdrag, tydligen. Det är lite underligt, det som vuxit fram i seriens ungefär andra halva av böcker: de avdöda isfolks-förfäderna som liksom står som ett gäng coacher i bakgrunden och dikterar vad som ska hända och ser vad som kommer att hända, som kommenterar händelser och kallar in hjälp när det behövs. Att de råkar vara döda sedan länge är inget som helst hinder. Och som hemligt vapen har de Marco/Imre/Gand som de kallar fram i riktigt allvarliga stunder. Var den karln vistas annars är rätt oklart. I vilket fall som helst har dessa förfäder nu bestämt att Nataniel behöver öva upp sig lite i andlig power, och i den här boken är det mer eller mindre tre olika, avslutade episoder av sådan övning: en med ett värdshus där det spökar, en i England med olika barn som försvunnit och så en gammal spökhistoria från Valdres i Norge som Ellen "känt" vibrationer av när hon var barn. Och boken igenom blir Ellen och Nataniel mer och mer kära i varandra, men de kan inte få varandra för Nataniel har "sett" att det blir katastrof och död om de kysser varandra. Attans, alltså.

Titel: Rop av stumma röster
Serie: Sagan om Isfolket #39
Författare: Margit Sandemo

tisdag 26 januari 2021

En rackarunge - Ester Blenda Nordström


Ett tag nu har jag varit nyfiken på att läsa Ester Blenda Nordströms böcker om rackarungen Ann-Mari, som ursprungligen gavs ut för hundra år sedan och delvis baserats på författarens eget liv. Jag hade läst att bland andra Astrid Lindgren skulle ha inspirerats av rackarungen-böckerna, och när jag nu såg att den tredje boken i serien, Patron Ann-Mari, kom ut så letade jag upp de två första böckerna på biblioteket och tog med hem. 

Rackarungen Ann-Mari själv blir jag inte särdeles förtjust i, eftersom hon för mig blir ett par kilo för mycket av allmän rakrygghet och frimodighet och ojsan-hoppsan-men-hjärtat-på-rätta-stället. Men vad jag fullständigt älskar med de här böckerna är språket. Alltså, språket! Det är fullkomligt lysande och fantastiskt, och jag kan absolut se hur Astrid Lindgren hittade mycket känsla härifrån. Det här är precis den sortens finurlighet i skrivande och humor jag tycker allra mest om, och det här är ett språk som med bara några ord och meningar kan få läsaren att se miljöer men framför allt människor framför sig. Och även om jag nu inte tycker så mycket om Ann-Mari själv pga För Mycket - så tycker jag desto mer om personerna runt omkring henne. Det är på något sätt som att stiga in i en gammal svartvit buskis-film från 40-talet eller nåt, där alla pratar med konstiga röster och tilltalar varandra med "hon" eller titel, där det finns barska husföreståndarinnor och "stationskarlar" med märke på mössan... all den där gamla svenska historiska miljön för hundra år sedan som jag läst (och förläst) mig om hos till exempel Martha Sandwall-


Bergströms Kulla-Gulla. Här går jag alltså in i den och är där. Det är helt fantastiskt, faktiskt. Jag får nypa mig i armen flera gånger och påminna mig: det här är skrivet för hundra år sen. Hundra år! Och språket känns som... nu. Här och nu. Ester Blenda Nordström låter folk prata på dialekt, och såklart med de ord och uttryck som gällde då på 1910-talet, men hon gör det så att jag hör dem. (Och vet ni: de säger inte "Amerikat" som Karl-Oskar och Kristina och de där gör. Nä, de säger "Amerikan", att någon reser till Amerikan. Och det känns som att "aha, var det det var?")

Och så gillar jag humorn - särskilt i första boken som jag tycker mer om av de två jag läst. Här är mer barn och fler rackartyg (eller hyss, även om det var Emil som gjorde dem. Ann-Mari hon liksom bara gör saker) och fler gapskratt. Ann-Mari är tretton år i första boken och är väldigt mycket bara ett busigt barn - i bok två har hon blivit femton år och går i flickskola och fnissar ihop med väninnor (back-fischar) och här känner jag igen mycket Kulla-Gulla i skolan och hennes tant Emily.

Jag tycker mycket, mycket om de här böckerna, och kommer att läsa de två återstående böckerna i serien där Ann-Mari köper egen bondgård vet jag (och då tänker jag att jag kanske känner igen saker från en av mina favorit-böcker av Astrid Lindgren: Kerstin och jag där Kerstins familj övertar en liten herrgård och blir bygdens nybörjar-bönder).


Titel: En rackarunge + 15 år - några blad ur en rackarunges liv
Författare: Ester Blenda Nordström
Utg år: 1919 + 1921 (original), 2019 (nyutgåvor)
Förlag: Bakhåll (nyutgåvorna från 2019)
Hitta dem hos din lokala bokhandlare, eller på ditt bibliotek, eller via Omnible.

tisdag 19 januari 2021

Rhythm of War - The Stormlight Archive 4

Det är alltså den här som har hållit mig upptagen sedan jul, då jag fick den som efterlängtad julklapp. Ett antal veckor, men så är den också tjockare än de flesta böcker. Och innehållet? Ett myller, en värld, en komplexitet. För ganska exakt tre år sedan hade jag precis läst ut Oathbringer, tredje boken i den här serien, och skrev då om den: 

"Och nu, när jag är på andra sidan - då kan jag nästan inte skriva om boken. Jo, för att 1. nej, det går inte att återge handlingen i en oerhört komplex bok som i sig är en del i en oerhört komplex serie i ett oerhört komplext världsbygge, och för 2. nej, ger man sig på sådana här böcker så vill man banne mig inte ha godbitarna spoilade av någon annan i förväg."

Precis så känner jag nu också. Och precis som i inlägget då så känner jag ändå att jag måste skriva något om bokmonstret, jag har ju liksom investerat ett antal veckor av mitt liv på den och behöver få någon slag utbetalning här på bloggen ändå? Så även den här gången struntar jag i att berätta om handlingen i stort och tar upp några fascinerande detaljer i stället:

  • Man kunde ju tänka sig att den där krigsrytmen i bokens titel skulle kunna handla om marschsånger och eggande trumvirvlar och trampet av tusentals fötter i takt? Nej, rhythm of war kan nynnas. Ett himla avancerat nynnande, och Stefan Mählqvist får levla upp rätt mycket från Ninaninaninanna om han ska ha någon chans, men dock: nynnande.
  •  På tal om nynnande: här finns några folkslag som på något mystiskt sätt pratar och sjunger samtidigt, och melodin eller rytmen de använder anger deras sinnesläge eller humör. De kan alltså säga något "to joy", eller kommentera något "to indifference", och det tog ganska många boksidor (i första boken) innan jag fattade att de alla hörde olika rytmer i vad som sades. Och för dessa (de kallas lite olika, listeners eller singers och annat) framstår människornas prat som helt platt, tomt och känslolöst. Tänk, att bara säga orden, utan tillhörande rytm eller sång? Hur ska någon då veta vilket humör den andre är på?
  • Ett tema i den här boken kan nog sägas vara mental ohälsa på olika vis. Kaladin, killen som är bäst av alla på det här med att slåss med spjut, och en hel del annat, mår rätt dåligt. Han har iofs varit snubblande nära att sjunka in i djup depression i alla böckerna hittills, men klarat sig på olika sätt. Här blir det värre. 
  • Och Shallan, hon som också varit med i alla böckerna och är så där vansinnigt duktig på att rita både på papper och i luften? Hon mår så dåligt av förträngda barndomsminnen att hon har delat upp sig själv i tre personligheter. De poppar upp och tar över lite efter vad som behövs - och eftersom hon (de) har magiska krafter så ändrar hon hårfärg utifrån vem som är "framme". Praktiskt för omvärlden.
  • Vetenskap, vetenskapligt tänkande och logiskt, systematiskt experimenterande har en stor och viktig del i den här boken. Den som vetenskapar är Navani, som varit drottning, och som är mor till en kung, och som varit med och styrt nationell politik samtidigt som hon haft övergripande järnkollen på hovet, gnabbande adel och festkommittéer. Hon har alltid varit intresserad av vetenskap men aldrig haft tid att fördjupa sin egen forskning. Men nu! Nu måste hon! Och hon är så briljant på det att hon får erkännande som en verklig "scholar" från någon som varit med i tusentals år.
  • Det är när jag skriver sådana här punkter jag återigen inser bredden i dessa Sandersons mästerverk. Här finns så mycket. Här finns allt. Hur kommer han ens på allt?? 
  • Till exempel detta: en gigantisk stad som är utformad som ett enormt, högt torn, högt uppe i bergen. Och staden har en själ, en slags varelse, som kan kommunicera med folk via ädelstensledningar (...jo!), och som nu är desperat och fruktar för sitt liv eftersom den håller på att bli smittad av något som i det närmaste kan liknas vid malware. 
  • En oerhört intressant karaktär är Taravangian, som också varit med i alla böckerna fast inte som huvudperson. Han bad en gud om hjälp och fick en enda dag då han var gudomligt smart, alltså helt otroligt intelligent. Den dagen skrev han en plan för hur världen skulle räddas, "the Diagram", skrev och skrev så att pappret inte räckte till, inte golvet och väggarna heller. När han vaknade nästa dag var han normalintelligent igen, och då kunde han inte riktigt tolka sin egen gudomliga plan. Han börjar varje morgon med IQ-tester för att se om han den dagen är normal-smart, lite smartare än vanligt (då kan han och personalen jobba på att tolka den där planen), eller om han är dum. "Stupid days" sitter han mest och är sentimental och gråter över allt möjligt, och är känslosam.
  • Och så har vi då "the Heralds" som i prologen till seriens första bok verkade göra något oerhört i tidernas gryning, och som sedan dess dyrkats som gudar på olika vis i tusentals år. Dessa "heralds" finns fortfarande, odödliga, och blandar sig in i handlingen allt mer. Och hur blir man då, om man är odödlig i flera tusen år? Jo, övervägande delen av herald-skaran är: spritt språngande galna. 
  • Ack, jag får avsluta min punktlista här. Och då har jag ändå inte gett mig in på ämnet "spren". Vad en spren är, är en stor och komplex fråga som inte kan avhandlas i en futtig punktlista. Det är en väldigt Sandersonsk grej, och nästan samtliga (fantastiska) illustrationer i Rhythm of War föreställer olika sorters spren. Och de är viktiga för handlingen! (men nä, det är inte de som sjunger när de pratar)

En fantastisk och enorm bok på många vis. Men precis som med Oathbringer så tyckte jag att den är för tjock, tar för lång tid att läsa. Jag älskar så mycket i den, och är så imponerad, och bara måste fortsätta läsa om denna värld och dess personer - men den här boken kunde mått bra av att ha varit sisådär 400-500 sidor kortare. 
(frågan är bara: vad skulle ha tagits bort???)

Nå. Nu börjar väntan på bok 5. Förra gången trodde jag att jag skulle få vänta fyra år, men det räckte med tre. Så kanske till julen 2023? Vi får väl se.

Titel: Rhythm of War
Serie: The Stormlight Archive #4
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2020
Förlag: Tor 
Köp den hos din lokala bokhandlare, här eller via Omnible

måndag 11 januari 2021

En fot i Roshar och en fot i Egypten - jodå, här är jag!

 Vi är nästan halvvägs genom januari, och jag har inte skrivit något här förutom en snutt idag om den isfolksbok jag läste före jul. Vad händer, Carolina, är böckerna slut?

Nej, nej, men jag är djupt begravd i fjärde boken i Brandon Sandersons Stormlight Archives-serie: The Rhythm of War. Jag önskade mig den i julklapp, fick den, och hade rensat i läshögarna för att bereda väg för herren. Sedan har det varit den sedan dess, och det går alltså inte fort. Jag är på sidan 850-ish av 1300-ish eller vad det nu är. Isfolket har nog också börjat efterlysa mig, har inte läst någon bok om dem sedan bok 38 av 47 i min omläsning. 

Men ändå? Nog brukar jag klara även en mastodonthistoria som Rhythm of War utan att det ska dröja så många veckor? 

Nja. Jo. Men stora delar av julledighet och annan ledighet har den senaste tiden gått åt datorspelande också, något jag tappat de senaste åren och känt att jag saknat. Nu sögs jag in i spelandet igen. Jag har varit i Egypten tillsammans med genialiskt begåvade herr Bayek i Assassin's Creed Origins. Alltså, ni skulle bara se så himla duktig karln är på att klättra, och hoppa, och skjuta med pilbåge! Just nu är jag i sluttampen på spelet och springer runt i Kungarnas dal och förpassar odöda faraoner till en evigare vila än de sysslat med hittills. Men jag är helt vild på det här klättrandet och mördandet, och tänker söka mig tillbaka i Assassin's Creed-serien, och kommer därför snart att klänga på hustaken i Florens under renässanstid tillsammans med en viss Ezio.

Kanske jag ska starta en underavdelning till den här sidan som heter Carolina spelar...???

Men var så lugna. 2021 kommer säkert att fyllas av böcker, det också. I morgon ska jag låna hem Ester Blenda Nordströms böcker om "rackarungen", sekelgamla är de men jag ska se om de håller än. Plus att min Kindle håller på att sprängas av olästa böcker. Samt det faktum att min oäkte make fick Där kräftorna sjunger i julklapp - han som aldrig läser något där inte någon ondsint skurk planerar världsherravälde av något terroraktigt slag, och om inte skjutvapen förekommer senast på sidan 3. Den boken vandrade ganska raskt över till min läshög i stället, kan jag säga.



Sagan om Isfolket 38: Små män kastar långa skuggor

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Nu rasar andra världskriget, och precis som med det första världskriget får vi veta att den onde Tengel lyckats med konststycket att ta sig upp ur sin hundraåriga magiska dvala för att få vara med om det. Inför första världskriget fick vi veta att det faktiskt var han som var den tändande gnistan - här nu under andra världskriget lyckas han färdas många mil och ända till Berlin där han på något obegripligt magiskt sätt tar en människa i besittning och får utföra mycket onda ting utan att bli upptäckt. 

I Norge är det tre unga syskon Volden vi får följa ur Isfolksätten, och de (eller mest Jonathan) är med den norska motståndsrörelsen, ända tills det går åt skogen och Jonathan tillfångatas och skickas till Tyskland. Först kommer han till något vansinnigt avelsprogram för den ariska rasen (han är lång och blond) men vägrar ställa upp så skickas till koncentrationsläger där han dock överlever, för att så småningom stöta på den höge officer som härjar runt som maktmänniska av något slag i Tjeckoslovakien, men som inom sig bär på Tengel den onde. När Tengel avslöjats kommer alla de döda isfolkssläktingarna sättandes och ska fixa situationen med hjälp av Vandrarens pipa, men så klart behöver de Gand (alltså Marco slash Imre slash Gand) som i vanlig ordning susar in på de sista sidorna och ställer allt till rätta. Samt flyger hem med Jonathan. 

Titel: Små män kastar långa skuggor
Serie: Sagan om Isfolket #38
Författare: Margit Sandemo