Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).
Här ska de fem utvalda fortsätta att försöka ta sig till Isfolketsdalen för att hälla godvattnet i Tengels kruka med ondvatten och på så sätt äntligen bli kvitt denne evige elaking. Förra boken slutade ju i allmän katastrof, så de första kapitlen här får ägnas åt att reda ut det där. Gabriel överlever och hamnar på sjukhus, Nataniel ligger redan på sjukhus, Ellen är (möjligen) borta för alltid, Marco måste fortfarande låta bli sina himmelska krafter men har överlevt sin flodfärd, och Tova får sluta älta sin egen fulhet och ta tag i den där vattenleveransen lite på egen hand. Till sin hjälp har hon en irländare som råkat komma med i sällskapet. Han heter Ian och är svårt sjuk i de sista stadierna av cancer och borde egentligen ligga inlagd och få tunga smärtstillande mediciner. Men Marco har fått hjälpa honom lite. Bra det, eftersom Tova och han nu kan få bli lite kära i varandra och försöka ligga, med ljuset släckt och Ian kämpandes med andningen. Halkatla (död sedan 1300-talet, då hon var ond isfolksättling, men nu med i handlingen på de godas sida trots att hon är död och allt möjligt)(det är komplicerat) vill också ligga. Hon försöker med Rune, men eftersom han är helt gjord av trä så funkar det inte alls. Stackars Halkatla. Dessutom får onde Tengel reda på att hon inte längre är på hans sida, och då blir han arg. Och då menar jag arg som i "folk i hans närhet dör av stanken"-arg.
Annan person som verkar gjord av trä eller stål: den mystiske Lynx, Tengels närmaste man som poppat upp från ingenstans i de här senare böckerna.
Och detta: Margit Sandemo tar själv plats i handlingen. Alltså, det kan vara det pinsammaste att läsa sedan Mercedes Lackey skrev in sig själv som karaktären Myste i Valdemarböckerna. Margit Sandemo befinner sig nu på samma sjukhus som Gabriel, så hon och hennes man kör honom till hans gäng, får träffa Marco (som är så vacker, så vacker) och de andra och höra lite av deras otroliga historia. Dessutom får vi veta hur Margit Sandemos eget släktträd sedan sekler tillbaka är sammantvinnat med Isfolkets förfäder i Sverige och Norge. Under många sidor får vi veta det. Sedan tar herr och fru Sandemo farväl av de utvaldas skara, och kör sin bil hem till Valdres och ut ur den här boken och jag kan lyfta skämskudden från ansiktet igen. Herregud. Det borde finnas lagar mot sånt här.
Titel: En glimt av ömhet
Serie: Sagan om Isfolket #43
Författare: Margit Sandemo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar