Bråfalls hemlighet - Trollen i skogen

Alltså, det är ju helt OK att vara hos mormor i hennes hus mitt i skogen, fast där inte finns någon täckning på mobilen eller något att göra mer än... ja, skogen. Och äta mormors pannkakor och så där. Men... om det är egentligen var tänkt att hela familjen skulle åka till Teneriffa på höstlovet, en länge efterlängtad resa där allt var planerat ner till vilken sorts glass som skulle köpas och var. Och den resan blir inställd? Då är det liksom inte lika roligt att åka tåg till mormor, det är det inte. Därför är Astrid sur. Och så ska lillebror Love som vanligt komma med sina påhitt och fantasier - den här gången påstår han att han har sett en man med svans, jodå, Love såg den sticka ut ur byxbenet. Urlöjligt.

Och sen då? När mormor kommer och hämtar dem vid tåget? Då ska Love äntligen dra upp den där svans-grejen och berätta den för henne. Han är sååå jobbig. Det konstiga är att mormor lyssnar på honom, ställer intresserade följdfrågor, tar det på allvar. Ännu mer konstigt är att hon nästa dag (när de egentligen skulle åkt på höstmarknad inne i stan, äntligen något som är kul) försvinner iväg på något brådskande ärende - och inte kommer tillbaka.

Ja, så börjar första boken i trilogin Bråfalls hemlighet. Det är förstås ett riktigt troll Love har sett på tåget, och mormor är förstås i allvarlig knipa, och det är förstås (detta är ju fantasy för barn) upp till barnen att reda ut detta på egen hand. Med hjälp av en viss herr Grå (den vassnäsade på det snygga omslaget). Astrid får inse att Loves alla fantasier inte är fantasier, utan att han faktiskt ser saker hon själv inte kan se. Han är nämligen ett "söndagsbarn", precis som mormor är det (men inte Astrid).

Jag gillar den här! Det är precis lagom blandning av livet-är-så-himla-ooooorättvist-typ-elvaåring(?), overkliga ting, skog och äventyr. Och så trollen, då. Dem gillar jag. Störiga, dumsluga och med helt fel attityd. Och de vaktar en bro! (såklart) Och en av dem heter Trulle! (det där känner alla till som haft barn på lågstadiet de senaste tjugo åren...) Och snart kommer nästa bok, där det tydligen måste hittas en jätte, av alla saker. En jätte i skogarna i Dalarna? Han lär vara väl kamouflerad.


Titel: Trollen i skogen
Serie: Bråfalls hemlighet 1
Författare: Charlotte Cederlund
Illustrationer: Anders Végh Blidlöv
Utg år: 2019
Förlag: Hegas
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? lättläst för ca 9-12 enligt förlaget men jag tror den funkar fint från ca 8 år, samt som högläsning från ca 6.

Det som lever under oss + Den som vaktar gården

Jag har läst två lättlästa ungdomsböcker av Kerstin Lundberg Hahn, som bägge är riktigt otäcka och bra på bara ca 60 sidor. Bägge har också rätt öppna slut vilket inte främjar nattsömnen alls. (jag ba: men... ska det inte lösas, det här? Nähä? Hallå?!)

Den som vaktar gården var den jag läste först, och den handlar om en gårdstomte. Som vi alla vet ska den där tomten vara rätt fridfull och diskret av sig, tassa runt i midvinternattens hårda köld och natta hästen och hönorna och allt det där, samt mumsa på gröt och vara glad. Och visst, vi vet också att om gårdens människor inte gör rätt, eller slarvar, så kan tomten bli arg. Men den här gårdstomten... den vill jag inte träffa på. Alls. Det är Linns farmors gård den bor på, och nu har farmor dött. De vuxna barnen med familj tar över, och dundrar in på gården fulla av rensningsiver och nytänk. Laga stalltaket? Nej, det är nog bättre vi river hela byggnaden. Det stora trädet som står och skymmer ljuset på gårdsplanen? ("tomtens träd", sade alltid farmor) Såga ner! Och så vidare. Tomten blir inte glad, och det kommer han med största tydlighet att visa sisådär i juletid. Hungrig är han också.

Det som lever under oss trodde jag (eftersom jag först läste om gårdstomten) skulle handla om de underjordiska, detta mystiska mytiska folk som fascinerat mig sedan jag var liten och läste om dem hos Astrid Lindgren. Men detta är något helt annat, och tar sitt ursprung i det som står i bokens prolog: att det 2017 ska ha hittats en gigantisk (130 ton tung och 250 meter lång) klump av fett och skräp i Londons kloaker. Full av bakterier, förstås, och bakterier är som alla vet levande ting. Om den där klumpen fick liv? Och tog sig upp genom kloaksystemen till våra vanliga avlopp, det i handfatet till exempel? Eller det i tvättstugan? Och du tror det är ett vanligt slemmigt stopp och med eller utan handskar sticker ner handen för att gräva loss det...? Jo. Ungefär så. Fast här är det en vaktmästare i ett vanligt hyreshusområde som är den som först råkar illa ut (upptäcks genom att hela tvättstugan är nedsölad av blod), och David som har sin första dag på nya sommarjobbet, som blir ett av vittnena till det som händer.


Titel: Det som lever under oss + Den som vaktar gården
Författare: Kerstin Lundberg Hahn
Utg år: 2019
Förlag: Nypon
Köp dem till exempel här, här eller via Omnible (Det som lever under oss) + här, här eller via Omnible (Den som vaktar gården)

Edward Rubikons mysterier: Kung Grimms hämnd

Det är problem på Grimsruds fästning: personalen har upptäckt en grav i fästningens krypta, men när de öppnade den började hela fästningen att skaka. Stenar föll ner från taket, räddningstjänsten larmades in och stängde hela fästningen till det retts ut om det är farligt att vistas i den eller ej, om den kanske till och med måste stängas?

I så fall blir Edward Rubikons pappa av med jobbet, och det får inte ske. Alltså måste Edward, och hans bäste vän Kasper, som så många gånger ta tag i det hela och lösa problemet på egen hand. Det är det de brukar göra - Grimsrud som ser så normalt ut vid en första anblick är egentligen helt nedlusat av monster, spöken och farligheter, och det är bara tack vare Edward och Kasper som det lugna livet kan gå vidare. Dessa två är nämligen spök- och monsterutrotare med gedigen erfarenhet och en stor arsenal av utrota-slika-jobbigheter-utrustnings-prylar.

Nu smyger de alltså upp till fästningen mitt i natten, och upptäcker givetvis att där finns spöken. Det finns stora spöken, små spöken, snälla spöken och förfärliga, urgamla spöken som vill ta över hela världen. Den sista sorten är då Kung Grimm Den Elake, som förstås var den som låg i den nyupptäckta graven. Nu har han tagit sig upp, och letar febrilt efter sin borttappade magiska spira - får han bara tag på den så ska spökarméer väckas och världen läggas under hans (döda) fötter. Kan Edward och Kasper stoppa honom? Till exempel med sin snygga andeslukare som har "plats för fyra små spöken, två medelstora eller ett stort spöke"? Nej - för andeslukaren råkar gå sönder. Oups. Vad händer nu?

Trots att det handlar om urgamla och elaka spöken med storhetsvansinne och dåligt humör så blir det här aldrig läskigt, bara roligt. Snabbt och lätt går det att läsa också - Edward Rubikons mysterier (som är en serie, så det lär komma fler översatta till svenska) är en bok som är typisk för många barnböcker just nu: den blandar vanlig text med grafik. Seriestrippar, eller stora illustrationer med pratbubblor, eller "infosidor" som exempelvis den packlista över vad Edward och Kasper tar med sig till fästningen, eller vanliga illustrationer i färg eller svartvitt. Jag tycker mycket om blandningen, och tror den lockar till läsning.

Något jag är nyfiken på men ännu inte fått svar på (men det kanske kommer) är varför Edward Rubikon är blekare än alla andra och envisas med att gå runt i jag-gissar-1700-tals-kläder. Alltså även hemma i köket och lite överallt. Eller så får jag bara godta att det är hans stil, att han gillar den, och att han inte vistas utomhus så mycket?

Titel: Kung Grimms hämnd
Serie: Edward Rubikons mysterier
Författare: Aleksander Kirkwood Brown
Illustrationer: Andreas Iversen
Originaltitel: Kong Grimms hevn
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-10 år

Berättelsen om Hjälmen

Berättelsen om Hjälmen är lättläst fantasy för ungdomar, och jag har i rask följd läst de tre böcker i serien som finns utgivna. Det borde åtminstone komma en, kanske två böcker till i serien om jag får gissa utifrån slutet på tredje boken.

Varje bok är ungefär 100 sidor, och lättläst på det sättet att det är luftigt satt text, inte så många personer att hålla reda på, beskrivningar av olika slag (miljö, karaktärer) är sparsamma och dialoger är korta. För mig som är vuxen och van läsare tog det kanske 20 min per bok. Trots det lättlästa formatet finns här ändå en gedigen story och ett intressant världsbygge, och det blir jag imponerad av.

Traz har vuxit upp hos ett folk som bor vid en oas i öknen. Han kom dit som föräldralös pojke, och vet inte vilka hans föräldrar är, så nu är "klanen" som de kallas hans enda familj. (men det här är fantasy, och givetvis får vi antydningar om att Traz har ett

intressant och viktigt ursprung)

I Karavanen kommer då en gigantisk karavan till oasen, ledd av en mystisk man i svarta kläder, på en svart kamel, och iförd en väldigt svart, väldigt märklig, väldigt magisk och troligen väldigt opraktisk svart hjälm. Mannen heter Krom, och det är hans hjälm som fått ge namn åt hela serien, så japp, det är en alldeles speciell huvudbonad. Tydligen gör den sin bärare väldigt ond, eftersom han redan i bok 1 förstör Traz liv på alla sätt. I bok 2 är Traz på jakt efter den där karavanen, och han bara ska ha ihjäl den här Krom. Grejen är att öknen är full av gigantiska sandormar (och jadå, Niklas Krog har sett Dune och importerat monster därifrån till sin egen öken) och en ensam människa lever väldigt farligt. Snart är Traz en del av karavanen, har sett Krom grilla sandormar med hjälp av svarta blixtar, och är på väg till kusten, till något som heter Blodskeppet, och till sin egen död som tydligen ska bli spektakulär. Mer än så vet man inte efter tredje boken, så nu går jag alltså och väntar på en

fortsättning.

Även om det är lättlästa böcker så är de klassificerade för ungdomar, och det är bra eftersom det är en hel del våld och död, vildsint hungriga sandormar och ytterst elaka människor med.


Titel: Karavanen + Skölden + I öknens hjärta
Serie: Berättelsen om Hjälmen #1, #2, #3
Författare: Niklas Krog
Utg år: 2019
Förlag: Nypon förlag
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 12-15 år

Färglös - bra men färglös

Färglös är en bra bok, en lättläst ungdomsbok från Argasso vars specialitet är just att ge ut böcker som är bra och spännande men ändå på max hundra sidor, med rak handling och inte alltför många personer att hålla reda på. De behövs, de där böckerna. På biblioteket där jag jobbar har vi en hel hylla med bara sådana lättlästa böcker för ungdomar, och den hyllan är räddningen många gånger när någon elev på skolan "måste ha något att läsa" men tycker "amen palla läsa den tjocka boken..." om det mesta.

Som sagt. Den är bra, och spännande, och har ett (över)tydligt budskap. Ändå är det med en stor gäspning jag lägger den åt sidan efter att ha läst den. Det blir så...tunt. Jag tillhör inte bokens målgrupp, så för mig blir den mest ett fantastiskt uppslag till en spännande och otäck framtidsvision som liksom bara hasplas bort på alltför få sidor.

En "färglös" är en person som räddats tillbaka till livet med hjälp av ett särskilt läkemedel, Lazarusserum. Dessa personer är döda på så sätt att de egentligen inte behöver sova, andas eller äta - ändå är de precis samma personer som de var innan de dog och återfördes till livet med hjälp av serumet. De lever, drömmer, går till skolan, har samma favoritfärg och är kära i samma personer. Det enda som egentligen har förändrats (ja, förutom den där lilla detaljen med äta-sova-andas) är deras utseende: de har blivit vita i hyn och håret och till och med ögonen har liksom blekts ur. De har blivit färglösa.

Problemet är att de vanliga, levande människorna avskyr de färglösa. De tycker att de är onaturliga, skrämmande och att de kommer att få hela världen att bli överbefolkad. De färglösa tvingas bo i särskilda områden, och de lever i misär. Det finns till och med särskilda advokater som jobbar med att ta ifrån de färglösa alla deras tillhörigheter (de är ju döda, och kan alltså inte äga något).

Och eftersom de färglösa är onaturliga och äckliga och alla problem i världen kan skyllas på dem - så är det förstås helt OK att ge sig på dem och misshandla dem om man känner för det. De är ju ändå bara färglösa?
Jed och hans gäng är just sådana. De hatar alla färglösa. Boken börjar med att de misshandlar en liten färglös kille i det närmaste till döds, (eller vänta här nu...?) och Jed får ett antal sidor kräkas ur sig sin avsky över alla dessa eländiga färglösa kräk. Sedan blir han abrupt påkörd av en bil - och blir själv en färglös. Ooops...

Som sagt - det är bra, och jag kommer lätt att kunna prata om och för den här boken och den kommer att lånas ut mycket. Framsidan är läskig men lockande, och det är en välbehövd bok. Men - jag själv hade så gärna velat läsa den här boken som en maffig roman på 400-500 sidor, med mera bakgrund till det där samhället som återför döda till livet, mer karaktärsutveckling, mer av precis allting.

Titel: Färglös
Författare: Chris Wooding
Orginaltitel: Pale
Översättning: Helena Olsson
Utg år: 2014
Förlag: Argasso bokförlag
Köp den till exempel här eller här
För vem? 11-16 år

Lättläst för mellanstadiet: böckerna om Emil 11

Lättlästa böcker för barn på mellanstadiet behövs. Jag tänker på böcker som passar de barn som fortfarande har det väldigt svårt med läsningen, men som tycker att det känns jobbigt att fortfarande gå till hyllan med börja läsa-böcker när kompisarna läser tjockare böcker utan bilder. Och visst finns det lättare kapitelböcker (Hcf) de klarar av - men jag blir så glad när det kommer böcker som både är lättlästa men ändå vänder sig till barnen på mellanstadiet med ämnen som inte är för barnsliga.

Som den nya serien om "Emil 11" av Thomas Halling (från Nypon förlag som ju specialiserar sig på lättlästa böcker för alla åldrar). Jag har läst de två första böckerna i serien, och gillar.

I Skolfotot sitter Emil och bästisen Zoran och tittar i den alldeles nya fotokatalogen. Och det är tjejerna de tittar på. Zoran tittar särskilt på Lina, som det visar sig att han är ihop med, och kan nu inte Emil bli ihop med Linas bästis? Det vore ju så praktiskt. Om om nu inte bästisen passar så kan han väl fråga chans på Karro? Hon är ju också snygg. Emil tycker det hela är lite pinsamt, men vill inte säga som det är till Zoran - att han redan är kär i någon annan men inte vågar fråga chans på henne.

I Hemlig hamster har vi ett par (som vanligt) oförstående föräldrar som inte begriper att Emil faktiskt behöver ett husdjur. Mamma är tydligen allergisk, men pappas argument är ungefär att "jag hade minsann inget husdjur när jag var liten". Och vilken elvaåring köper det? Inte Emil, i alla fall. Han vill ha ett husdjur. Helst en hamster. Helst den lilla vita hamsterungen som finns i djuraffären där Emil brukar hänga efter skolan.
Så Emil tar saken i egna händer och köper en hamster ändå. Inte den lilla vita. Nej, han letar upp någon skum privat hamsterförsäljare på blocket och köper hamster, bur och hela kittet för trehundra kronor och smugglar sedan in det på sitt rum. Väl där kommer han på att det här med att ha en hemlig hamster kanske inte funkar? (nej, säger den här mamman som läser, dina föräldrar kommer garanterat att upptäcka den ungefär inom fem minuter efter det att de kommit hem från jobbet) Ledsamt nog är det lite av en runt-hörnet-garanti för den här hamstern Emil har köpt via Blocket, för morgonen efter köpet ligger hamstern stendöd i sin bur. Tragedi och elände.

Kärlekslängtan och insmugglade hamstrar, mellis med bästisen och åtta rostade mackor var före innebandyträningen, skolfotobetraktande, gråt och fnissiga telefonsamtal från flickor...det är en bra vardagsblandning och inte det minsta barnsligt. Ändå mycket lättläst. Bra!

(Tredje boken om Emil 11 heter Bara bråk)

Titel: Skolfotot + Hemlig hamster
Serie: Emil 11
Författare: Thomas Halling
Illustrationer: Kenneth Andersson
Utg år: 2013 + 2013
Förlag: Nypon förlag
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 8 - 12 år

Böckerna om Maya och havsfolket

Böckerna om Maya och havsfolket av Anette Skåhlberg

1. Vattenspår
2. Månkraft
3. Blodsband
4. Havsrikets hemlighet
5. En sjöjungfrus tårar
6. Fälthandboken - En fauna över Havsrikets alla invånare

Detta är korta, tunna och lättlästa fantasyböcker som vänder sig till barn ungefär på mellanstadiet. Det behövs verkligen sådana böcker, för det är många barn som lockas av fantasy men som inte riktigt klarar av de tjocka fantasy-böckerna med komplicerad handling och många personer att hålla reda på. Men jag är lite kluven till de här böckerna - tycker både om dem och egentligen inte om dem samtidigt. Det blir ett splittrat inlägg.

Först sagt så kunde jag inte låta bli att läsa hela serien (utom sista boken som mer är en "fakta"-bok) och det borde betyda att jag tycker om handlingen.

Maya, en tolvårig tjej, får nya grannar som redan från början bär sig mystiskt åt. De öppnar inte dörren när Maya och hennes familj knackar på för att hälsa de nya grannarna välkomna, fast Maya ser att det rör sig inne i huset. Den nya familjen verkar ha en rejäl inflyttningsfest och lämnar sen hundratals fiskskelett efter sig längs med stranden där husen ligger. Ganska snart upptäcker Maya att de inte alls är vanliga människor, utan sjöjungfrur. Hon blir vän med Yaz, sjöjungfrukillen som är lika gammal som hon själv. Eller inte bara vän - hon blir ihop med honom. Eller vad man ska säga. Ju längre in i serien man kommer desto mer sammanflätat blir Mayas liv med sjöjungfrurnas liv och med det havsrike som hon mer och mer får upptäcka.
Men fast jag har läst alla böckerna så har jag svårt att redogöra för handlingen mer än så. För ofta handlar det om att jag som läsare får veta mer och mer om havsriket och dess varelser, vilka lagar och förhållanden som råder under vattnet, traditioner i havsriket, egenskaper hos sjöjungfrurna - miljö och förutsättningar mer än gestaltning och handling som drar mig in. Det är intressant och fascinerande, men berör mig aldrig. Även om det ändå blir spännande ganska ofta med alla nya faror som Maya och Yaz utsätts för i parti och minut.

Och lika splittrad känner jag mig vad gäller lättlästheten. Det är en lättläst text, ja. Det är mycket korta meningar och egentligen inga svåra ord. Men världen och varelserna det handlar om blir bara mer och mer komplex och det är mängder av namn och företeelser att hålla reda på, så även om själva texten är lätt så tycker jag inte att böckerna är särskilt lätta ändå.

Men jag vill få lite reaktioner från barnen som lånar dem först innan jag riktigt vet vad jag ska tycka. Min egen dotter snodde böckerna där hemma och läste dem raskt under ett par timmars tid. Hon älskade dem - men hon är absolut inte lässvag utan brukar tvärtom läsa rätt komplicerade böcker (hon är snart tolv). Kanske att böckerna ändå passar sådana som min dotter bäst? Lättlästa snabblästa böcker om sjöjungfrur, med lite kärlek och spännande varelser i havets rike? Inget fel i det - men man ska veta det och inte tro att det är nybörjarläsning bara för att det står "lättläst" på framsidan.

 

Amulett

Amulett av Kazu Kibuishi

Bok 1: Stenväktaren
Bok 2: Stenväktarens förbannelse
Bok 3: Molnsökarna

Den senaste veckan har jag och mina barn slukat serieböckerna Amulett. En skolbibliotekariekollega till mig tipsade om dem. Tydligen lånades de ut ständigt på hennes bibliotek. Hur kan jag ha missat något sånt? Så kan vi inte ha det, och raskt köpte jag in del ett, två och tre. (del fyra ska komma i september och del fem i november) Tog hem dem för provläsning när de kom, och mina barn (11 och 13) kollade in, började läsa och slukade allihop (mycket snabbare än jag). Jag gillar dem också och de kommer alldeles säkert att lånas ut lika mycket hos oss som i kollegans bibliotek.

I Sverige ges Amulett ut av Hegas förlag, som specialiserar sig på lättlästa böcker för barn och ungdom. Texten i serierna är alltså lättläst (lix 17) med korta meningar. Att sätta en seriebok i händerna på de där tveksamma barnen som säger "näää..." till de flesta böcker man erbjuder dem, och få dem intresserade nog att börja läsa och fastna och vilja ha nästa bok - ja det tycker jag är ett utmärkt sätt att odla läsglädje.

Serien börjar med en liten prolog där man får läsa om en familj som råkar ut för en trafikolycka med bilen. Pappan i familjen följer med bilen när den trillar utför ett stup - övriga familjen klarar sig. När sedan själva berättelsen börjar så kommer mamman med de två barnen, Emily och Navin, till det hus de nu ska flytta in i och börja om på nytt efter att pappan dött. Huset har tillhört Emilys och Navins gammelfarfar som försvann för ett antal år sedan.
Det är action redan från början. Barnen upptäcker gammelfarfars arbetsrum, och hittar där en slags amulett som Emily sätter på sig. Det är den amuletten som har fått ge namn åt hela serien. Emily blir den nya stenväktaren. Amuletten, eller stenen, talar med henne och ger henne magiska krafter.
På natten hör familjen märkliga ljud nerifrån källaren, och de går ner för att ta reda på vad det är. Det visar sig att ljuden absolut inte har någon naturlig förklaring. I stället är det faktiskt ett monster där nere, ett monster som öppnar sitt gigantiska gap med tretusenåttahundratrettiofyra tänder och äter upp mamman... Det äter så småningom även upp Navin, men honom lyckas Emily rädda genom att dra ut honom genom ett litet hål i monstrets kropp. Mamman kan de inte dra ut - de ser hennes arm förtvivlat vinka genom ett av hålen - och monstret drar iväg genom en dörr till en annan värld. Barnen följer efter, och så är det hela igång.

Världen de har kommit till heter Alledia, och här finns det massor av märkliga varelser och maskiner om vartannat. En söt liten följeslagare Emily och Navin får är Miskit, som mest ser ut som en rosa gosedjurskanin med ett lappat öra. Han är dock en robot. Det kryllar av robotar här, och de flesta kan prata och bär sig rent allmänt åt som människor. Det finns människor i Alledia också, men de flesta av dem ser inte ut som människor för en förbannelse har gjort att de alla sakta men säkert förvandlas till djur. Till exempel får Emily och Navin hjälp av "räven" Leon. Rätt kul är det när de vid ett tillfälle kommer till ett sjukhus, och vi får se en läkare uttala en diagnos över en patient: "det är nog tyvärr så att du håller på att förvandlas till snigel", varpå patienten i nästa bild vänder sig om och man får se att hans ögon sitter längst ut i två tentakler.
Alver finns i Alledia, men de ser verkligen inte ut som standardmodell 1 A av alver (långa, ljusa, vackra och allt det där). Nej, de har grå hy, läskigt lysande ögon med en smal pupill som hos en katt och så mängder med huggtänder. Det är alverna som är the bad guys i Amulett.
Och så alla monster. De är roliga att se och läsa om. Och alla vackra miljöer - det är allt från regnskog, grottor, berg, städer till molnstäder och himmelsformationer.

Jag tycker verkligen mycket om detta. Och ser fram mot september och november när del 4 och 5 kommer, precis lika mycket som barnen ser fram mot det.

För vem? 10 - 15 år

Unge Merlin

Unge Merlin av Tony Bradman

Jag blev besviken när jag fick den här boken i min hand. När jag först läste om den så blev jag nyfiken - wow, en bok om unge Merlin! Jag har läst så många böcker om Merlin och kung Arthur och den legendvärlden: lady of the lake, svärdet i stenen, förtrollade grottor, röda och vita draken som slåss mot varandra, om kung Uther och kung Vortigern. Ibland är Merlin en klassisk trollkarl med vitt skägg som förvirrat lever sitt liv baklänges i tiden, ibland är han en ung äventyrare, i någon bok är "merlin" en titel på något man kan vara... Stoffet är oändligt och för en fantasy- och historieälskare som mig är det ständigt lika fascinerande. Så en becoming-Merlin-berättelse trodde jag kunde bli något stort och bra och kul.

Tills jag alltså höll i boken och insåg att det var en lättläst variant på drygt 50 sidor, i Argassos serie "myter och legender". Jag har läst två andra böcker i den serien och blivit besviken eftersom de är så intetsägande och platta. En om en vampyr (Vampyren från Croglin) som var totalt ospännande eftersom själva avslöjandet och det som skulle göra boken spännande var att...det fanns en vampyr i byn. Vilket man redan visste från början. Den andra är en nordisk gudasaga, Tor och magins mästare, nu alltså skriven på engelska och översatt till svenska. Det är sagan om när Tor och Loke reser jättarnas land och får med sig två människobarn, Tjalve och Röskva. De slåss mot Elden, Ålderdomen, Midgårdsormen och så vidare men tror från början att det är vanliga kämpalekar. Inget nytt är tillfört sagan man redan känner till utom att boken är försedd med ett antal fina illustrationer. Och så är detta alltså myten eller legenden om den unge Merlin och tyvärr är den lika platt och tråkig som vampyrboken och Tor-boken.

Åh, jag blir så frustrerad! Det hade kunnat vara en sån bra bok! Det är egentligen en alldeles fantastisk story om unge Merlin som bara har en mamma men ingen pappa (han liksom bara "kom till") och som drömmer konstiga drömmar om nätterna. Det hade kunnat vara så bra om kung Vortigern och hans läskiga druider som tycker att det är en smart idé att offra en pojke av ädelt blod som saknar far (Merlin, alltså) (jo, för då skulle jordbävningarna under Vortigerns borg stoppas, tror de, och så skulle det troligen gå lite bättre för britterna i striderna mot saxarna). Det hade kunnat vara så bra med Merlins möte med draken i den underjordiska grottan, draken som kallat på honom så länge i hans drömmar på nätterna och som erbjuder honom en ny framtid. Det hade kunnat vara så fantastiskt bra - tänk att få läsa mer om druiderna eller mer om kriget mellan saxare och britter. Eller om hur det var att vara barnet Merlin i den där byn där alla avskyr och är rädda för honom. Dels för att han inte har någon far, dels för att han är väldigt speciell överhuvudtaget.

Men det hasplas bara förbi. Visst - det ska vara en kort och lättläst bok. Men det känns som om det fantastiska stoffet bara fuskas bort. Ta till exempel situationen när kung Vortigerns män kommer till byn för att hämta Merlin. Dialogen som uppstår då är ungefär att "vi ska hämta den här pojken enligt kungens order". "Jaha", säger Merlins mor. "Vill du det, Merlin?" "Visst." Och så slänger de utan vidare diskussioner upp Merlin i sadeln framför en av ryttarna och så rider de iväg. Vad mor och Merlin vet är avskedet för tid och evighet. Dessutom klaras den där långa och farofyllda resan av på tre-fyra rader i boken. Slutet på boken är ännu värre (spoilervarning är kanske på plats...?) - på bara någon sida slår Merlin ner alla bad guys med blixtar varpå kungen ber honom om förlåtelse för att han var dum mot honom nyss, lovar att lyssna på honom framöver och ger hans mamma ett nytt hus.
Det känns som att läsa en urvattnad Maj Bylock-variant av en eller annan fantastisk klassiker. Man anar att det finns ett mästerverk bakom, men får bara ett kort sammandrag av handlingen. Inte tycker jag det är särskilt lättläst heller, egentligen. Visst, det är kort och det är action - men det förekommer en hel del svåra och konstiga ord och eftersom handlingen är så komprimerad så är det inte alltid lätt att hänga med på det som händer.

Jag känner mig snuvad på det jag ville ha. Jag vill ju läsa om unge Merlin! Och framsidan är så vansinnigt snygg - Merlins ansikte i eldglans och så med en spegelbild av draken i hans ena öga. Jag hade velat att Unge Merlin var en ungdomsbok på 400 sidor eller så, där man fick lite miljöbeskrivningar, djupare karaktärsbeskrivningar och -utvecklingar, lite mer detaljer och mer av allt, allt. Det hade kunnat bli så bra!

För vem? 10 - 15 år

Svarta skogens hemlighet 1 & 2

Svarta skogens hemlighet 1 - En farlig önskan av Beth Bracken och Kay Fraser
Svarta skogens hemlighet 2 - Ut ur skuggan av Beth Bracken och Kay Fraser

Det här välbehövda böcker och oerhört vackra böcker med mängder av helsidesillustrationer som passar fantastiskt bra till innehållet. Illustratören Odessa Sawyer blandar digitalt måleri med foton och handgjorda teckningar (står det längst bak i boken). Resultatet blir att de två huvudpersonerna ser helt verkliga ut, men rör sig i en skog som ibland ser ut som en John-Bauersk trollskog, ibland som en vanlig granskog. Det är som det ska vara - i Svarta skogen möts människornas värld med feernas värld. En del bilder är så vackra så man vill kliva in i dem. Fast det är inte bara skog - det är en salig blandning med miljöer från en vanlig högstadieskola, villakvarter, fängelsehålor hos feerna, ett vanligt kök. Och så tjejerna, då, huvudpersonerna, med hoodtröja och basketkängor. Det liknar inget annat jag sett och jag gillade böckerna innan jag ens läst texten.

Med välbehövda menar jag att den här sortens böcker behövs. Det är nämligen mycket lättläst text fast målgruppen är ungefär 9 - 14 år. Även fast texten är lättläst så är det inte något barnsligt innehåll. Kompisproblem och kärleksproblem blandas med fantasy, och en del bilder kan till och med vara lite otäcka.
Textsidorna har kanske 10-12 rader, mycket luftigt satta. Det är korta meningar. Och även innehållet är lätt att förstå - saker som händer upprepas i texten så att läsaren säkert hänger med på det som händer.

I första boken En farlig önskan får vi lära känna Lucy och Soli som är tretton år. De har alltid varit bästa vänner fast de är rätt olika. Lucy är ljus, utåtriktad och modig. Soli är mörk,  håller sig mer i bakgrunden och är mer rädd och försiktig. Nu har Soli blivit kär i en kille, Aron, och Lucy erbjuder sig att prata lite med Aron för att se om han säger något särskilt om Soli. Det blir helt fel, för Lucy blir själv kär i Aron och de kysser varandra. Och Soli ser det...
I närheten där de bor finns den Svarta skogen där det sägs att Feernas rike börjar. Lucys mamma säger att om man önskar något när man står i Svarta skogen så kan det bli som man önskar. Tyvärr står Lucy och Soli i Svarta skogen när Soli helt förtvivlad och ledsen skriker till Lucy att hon önskar att hon försvann. Och Lucy försvinner. Hon blir tagen av feerna.

I andra boken Ut ur skuggan sitter Lucy i en fängelsehåla hos feerna och är ju rätt låg. Soli har förstått att Lucy är fången hos feerna, och ger sig ut i Svarta skogen för att försöka rädda henne.

Det hinner inte hända mer i de två första böckerna, för det är ingen stor textmängd och så är tempot ganska lågt (men det blir inte tråkigt). De två avslutande delarna ska komma på svenska hösten 2013. Nypon förlag, som specialiserar sig på lättlästa böcker för barn med lässvårigheter, ger ut, och det tycker jag de ska vara stolta över. De här böckerna är vackra bevis på att lättlästa böcker inte behöver vara vare sig tråkiga eller barnsliga.

För vem? 9 - 14 år

Jag scannade in ett uppslag i vardera boken för att finare visa bilder och text:

Ur En farlig önskan

Ur Ut ur skuggan

Tröja nummer 7

Tröja nummer 7 av Alan Gibbons

Det här är en bok som vi köpte in till vårt bibliotek i våras någongång, mest för att det verkade vara en lättläst bok om fotboll och det är alltid efterfrågat hos oss.

Den har i princip varit utlånad sedan dess, och nu har vi köpt fler av den (och även originalet på engelska). Alla lånas. Nu ville jag veta varför och nappade därför tag i den när den kom in igår. Den gick snabbt och lätt att läsa.

Jimmy, som är fjorton år, berättar om sitt fotbollsliv med tillbakablickar till olika situationer. Han har väl i princip alltid spelat fotboll, sedan han lärde sig gå eller så. Och Manchester United har varit hans favoritlag så länge han kan minnas (och förmodligen längre än så eftersom både mamma och pappa är hängivna United-fans). När Jimmy var nio år kom en talangscout från Manchester United till hans vanliga träning med North Park Juniors. Efter det fick han börja spela med Uniteds fotbollsakademi (och man får läsa om att alla större klubbar har en sådan akademi där yngre talanger lärs upp). För det mesta går det bra och han är ovanligt duktig på att spela fotboll. Men ibland funkar det inte riktigt - det kan vara sånt som att tappa humöret, eller att vara självisk, eller att ge upp om matchen verkar gå dåligt. Då brukar Jimmy prata med sina idoler - de som har spelat i Manchester United och haft tröjnummer 7. George Best, Eric Cantona, David Beckham med flera. Ja, han pratar inte med dem på riktigt förstås, utan det är som att han har dem framför sig och så ger de honom de rätta svaren på hans problem (spela för laget, ge inte upp, håll dig kall och andra Kloka Klyschor). Sen löser sig problemen och Jimmy gör ett par mål till och vinner matchen ifråga. Efter varje "problem" och samtal med någon nummer 7-tröje-spelare så kommer det ett litet faktaavsnitt om just den spelaren. Så småningom får vi i nutid följa med fjortonårige Jimmy (som givetvis spelar i tröja nummer 7) till en viktig cup som spelas i Tyskland och läsa om matcherna där.

Ja, visst handlar det om fotboll. Sida upp och sida ner. Men det är inte bara det som lockar läsarna tror jag. Det är lättläst utan att vara fånigt och knattefotbollsaktigt. Bara det att det handlar om en fjortonåring - som spelar med Manchester United, dessutom. Inget sjuåringstrams i Knäckebröhult. Och han lyckas! Det är en framgångssaga, men ändå en realistisk framgångssaga. Jimmy tränar enormt mycket. Fyra dagar i veckan och så matcherna på det. Men det funkar - han blir bättre och bättre och framtiden ser faktiskt ljus ut. Det är också mycket fakta om de berömda Manchester United-spelarna, och så många illustrationer där de är med och står och pratar med Jimmy.

Jag spelar inte fotboll, ser aldrig på fotboll och är inte ett dugg intresserad - men jag roades av den här boken och gillade att läsa om de riktiga spelarna. Jag förstår också att alla match- och träningsbeskrivningar med många fotbollstermer gör det hela ännu bättre för de insatta. Det här är inte en bok om vänskap och vanligt liv förklädd till fotbollsbok. Det här är en Riktig Fotbollsbok, där fotbollsspelandet står i centrum helt enkelt. Samtidigt som det är lättläst. Jag förstår att den lånas mycket.

För vem? 8 - 16 år

Allan Zongo flyger i luften

Allan Zongo flyger i luften av Henrik Einspor

Andra boken om Allan Zongo. (Se här vad jag skrev om  Allan Zongo - killen från rymden)

"Allan kan förvandla sig. Och så kan han sända ut ett magiskt ljus genom fingrarna. Det gör mig lite nervös. Men han är inte så smart. Pappa har alltid sagt att det finns intelligent liv ute i rymden. Nu är han inte så säker längre."

Det här gillar jag. Torr humor i korta meningar och utflippade händelser. Roligt och intelligent - men ändå lättläst.

Och om du tycker att framidans bild är en rip-off från E.T. så ja, visst är den det. Men det finns mängder av referenser till alla klassiska SF-filmer i boken. Allan kan förvandla sig till andra saker som någon rymdvarelse kan som jag inte kommer ihåg vem det är (inte Alien väl?). Han kan radera människors minne som de i Men in Black kan. Han ser ut som E.T, inklusive det lysande fingret.

Max pappa försöker ju laga Allans havererade rymdskepp som ligger undangömt i ladan. Han har plockat sönder motorn och lagt alla delarna på golvet - men nu kan han inte få ihop den igen och ångrar lite att han plockade isär den. Det visar sig att en vital del saknas - en lysande manick som Max råkat få med sig till skolan och som har blivit beslagtagen av rektorn. Den där manicken måste nu Max och Allan försöka få tag på, så de beger sig iväg till skolan på kvällstid. Ni anar inte hur mycket man kan vara med om på en skola på kvällstid.

Den här boken är Hcg dvs mellanåldersbok, men mycket lättläst. Passar perfekt till dem som är kanske 9-12 år som har det lite svårt med läsningen men som ändå inte vill ha barnsliga böcker.

För vem? 8 - 12 år

Kung Neos lejon

Kung Neos lejon 1: Den magiska hjälmen av Jan Kjaer
Kung Neos lejon 2: Kampen om kronan av Jan Kjaer

Jan Kjaer skrev för några år sen serien Taynikma (i tio böcker), där han blandade text och mangainspirerade bilder med pratbubblor till att bli en actionfylld fantasy-historia. Bilderna för alltså berättelsen framåt lika mycket som texten. Taynikmaböckerna lånas fortfarande flitigt på vårt bibliotek och har varit ingången till att komma igång med läsningen på allvar för åtminstone tre killar med lässvårigheter jag känner till. Det är tre segrar...

Kung Neos Lejon är en ny serie i samma stil som Taynikma, men med ännu mindre text och fler bilder. En del av berättandet sker i bilderna men bilderna ger också stöd till texten. Handlingen är okomplicerad men ändå fylld med action. Längst bak i boken finns information till den vuxna om "lässystemet link" som Kjaer själv tagit fram: "link är ett lässystem för de barn som just lärt sig läsa och som kan läsa korta sammanhängande meningar. Systemet kännetecknas av det unika sambandet mellan text och bild, där illustrationerna ger ett maximalt stöd för läsupplevelsen."

Första delen har lånats och lästs hos oss en hel del redan, men de som läser den här sortens böcker vill gärna ha hela serien uppdukad framför sig och det har ju hittills bara funnits del ett att bjuda på. Nu har andra boken i serien kommit och jag hoppas att det kommer flera delar snart. Detta är perfekt att ge till de tröga läsarna som har svårt att hitta någon bok de tycker om - de där läsarna som egentligen fortfarande behöver böcker från börja-läsa-hyllan fast de nu går i kanske fyran och tycker såna böcker är på tok för barnsliga och pinsamma att läsa.

I Den magiska hjälmen får vi lära känna Mik som är soldat i kung Neos armé. Han drömmer om att få bli en av "kung Neos lejon" som är Kung Neos elittrupper. De bästa och tuffaste av de tuffa, alltså. Han är en duktig soldat, så boken börjar med att han äntligen har blivit kallad att göra det svåra inträdesprovet för att bli ett lejon. Tyvärr är det en kille till som ska göra provet - Bruto, Miks värsta fiende. Stor, brutal kille som ser ut att ha mer muskler än hjärna. Mik, Bruto och några till skickas ut för att få tag på en magisk hjälm - och lär sig på vägen att det ofta är smartare att tänka till än att slåss. De blir dessutom vänner. Och lejon, förstås.

I Kampen om kronan är Mik och Bruto kungens nyaste lejon. Det är stor oro i landet så alla soldater och lejon behövs - men kungen skickar ut Mik och Bruto på ett lätt uppdrag eftersom de är såna rookies. De ska bara ta fast ett gäng med tjuvar som härjar i en närliggande skog. Mik skäms inför de andra lejonen som retas och undrar om de tror att de kan klara att fånga några tjuvar, hahaha? Givetvis utvecklar sig detta till att bli det svåraste och farligaste uppdraget av dem alla. Mik är så uppretad att han gång på gång bara vill rusa fram och anfalla och visa hur modig han är - men muskulöse Bruto halar in honom och tycker de ska använda sina hjärnor i stället.

För vem? 8 - 14 år

Mitt lyckliga liv

Mitt lyckliga liv av Rose Lagercrantz

I väntan på att Mitt hjärta hoppar och skrattar, andra boken om Dunne, ska landa på mitt skrivbord så skriver jag om Dunnes första bok så länge. Den tror jag att de flesta av barnen som går på vårt lågstadium har läst för jag har pratat om den så många gånger så jag har tappat räkningen. Och så brukar jag spänna blicken i de stackars barnen och säga att den här bara måste ni läsa för det är en av de bästa barnböcker jag läst. Förskrämda hukar de sig i stolarna och lånar sen snällt boken. Samt lånar den sen av varandra i klassrummet, jo, för det är inte bara jag som tycker det är en fantastisk bok. Barnen tycker det också.

För det första så är det en bok i en kategori där det finns alldeles för få böcker: stadiet mellan börja-läsa-böckerna och kapitelböckerna. Varför finns det så få tunna kapitelböcker med enklare text? Alla barn måste ju gå igenom det där stadiet när 15-20 rader per sida är för lite och långa textsjok med långa meningar ännu är för svårt.
För det andra är det så kolossofialt fina bilder av Eva Eriksson där barnens ansiktsuttryck egentligen berättar hela historien utan att man behöver läsa texten. Men så, för det tredje, är texten en väldigt bra berättelse om vänskap och ensamhet, om lycka och sorg, om sånt som är jobbigt eller roligt för någon i sisådär 8-årsåldern. Tillsammans blir det alltså en bok som gör mig lycklig över att jobba med det jag gör och få stöta på såna här böcker ibland och sätta i händerna på barn.

Boken handlar om Dunne, som går i samma klass som Metteborg, och som funnits som biperson i böckerna om honom. Men det här Dunnes egen bok som är helt fristående från Metteborg.

Dunne ligger i sängen och borde sova men tänker i stället på alla gånger hon har varit lycklig. Som till exempel den gången hon klarade att simma tre simtag utan att drunkna (med obetalbar bild, för övrigt...). Eller som när hon fick sin skolväska och skulle börja första klass. Det var i och för sig roligt att börja skolan, men hon minns också hur pirrigt det var. Skulle hon gilla sin fröken? (ja, hennes fröken är världens bästa) Skulle hon få några kompisar? Det var lite si och så med det första rasten, då stod hon ensam. Men på den andra rasten upptäckte hon en annan person som också stod ensam och bara tittade. (här är det en bild över ett helt uppslag med lekande skolbarn i olika grupperingar. På ena sidan står Dunne ensam bland alla barn. På andra sidan ser man strax en flicka med mörkt lockigt hår som också står ensam. Flickorna tittar blygt på varandra. Och redan på nästa sida har de funnit varandra. Dunne och Ella Frida blir bästaste bästisar.

Dunne var så lycklig i skolan så det var inte klokt. Men så efter jullovet när skolan började igen så satt Ella Frida bara och höll för ögonen och vill inte rita eller någonting. (och förstås har vi en bild på en ledsen Ella Frida med en bekymrad Dunne bredvid) Hon ville inte berätta för Dunne vad hon var ledsen för - det fick fröken göra. Ella Frida skulle flytta. (och så får vi en bild där båda flickorna totalt slokar över sina bänkar, enormt olyckliga, med en bekymrad fröken som försöker trösta).

Så nu får Dunne faktiskt ligga i sin säng och tänka en stund på de stunder då hon faktiskt inte var lycklig. Då hon i stället var olycklig och ensam för att Ella Frida hade flyttat. Och vi får följa henne genom hennes faktiskt ganska ensamma och sorgliga vardag (nå, det fanns väl några lyckliga stunder ibland) ända fram tills vi får veta vad det är hon ligger i sängen och väntar på och inte kan somna för. Hon ska nämligen få åka och hälsa på Ella Frida på påsklovet. Och åh, vad hon längtar!

Och jag längtar efter Dunnes andra bok.

För vem? 7-11 år

Vera - en riktig häxa

Jag är en häxa av Mårten Melin

Häxskolan av Mårten Melin

Mårten Melin är så oerhört skicklig att med enkla meningar och kort text berätta en bra historía. Det här är Hcg-böcker med kanske 26 sidor, med bilder, som ändå berättar en rolig berättelse om en tjej som heter Vera och som är – eller ska bli – en riktig häxa. Väldigt modern häxa är hon också, för hon har lärt sig några fungerande trollramsor på internet (men hon lär inte ut dem, det får man kolla upp själv…) och köpt sitt trollspö på eBay.
Det är hemligt att Vera är en häxa - mamma och pappa och framförallt storebror Rasmus får inget veta. Hon övar i hemlighet på sitt rum. Stolt lyckas hon med en trollramsa få sin nallebjörn levande (fast han uppför sig verkligen inte som man borde, vare sig i den första eller den andra boken). Och hon lyckas få andra saker
levande också - fast det blir lite för bra och leder i slutändan till att hon måste börja i Häxskolan, som hon alltså gör i den andra boken.

Allan Zongo - killen från rymden

Allan Zongo - killen från rymden av Henrik Einspor

Lättläst Hcg - rolig story med fina bilder. Jag gillar den här och sätter den gärna i händerna på både läsovilliga barn och såna som redan läser.

Allan Zongo är en tvättäkta rymdvarelse, och han har egenskaper från alla filmers rymdvarelser sammanslagna. Han kan lysa med lillfingret typ som E.T, och zappa folk med det. Han har minnesborttagning som killarna i Men in Black. Han kan förvandla sig till vad som helst i sin omgivning, typ en hund, eller huvudpersonens fröken, eller som i slutet på boken till Jesus på korset, trästaty, och skrämma slag på fröken. Det blir ganska roligt, speciellt om man känner till filmerna som nog en hel del barn gör.

Allan har kraschat med sitt rymdskepp utanför Max och hans familjs hus, och i stället för att larma myndigheter och bli hysteriska så låter de Allan bli som en i familjen och bo i Max rum (va?! ska jag bo med en alien? Ja, kalla honom Allan, det låter nästan likadant...). Alltså, bara tills pappa lagat hans rymdskepp (och så får man se en fantastisk bild där pappa ligger uppkrupen på rymdskeppet med skiftnyckeln i högsta hugg). Max tycker det är mindre kul att ha en alien som bror, han är nämligen rätt besvärlig att tas med visar det sig. Det är mindre kul för Max att exempelvis hitta någon slags mystiskt vapen bland böckerna i skolväskan när han sitter i klassrummet. Ett vapen som han inte lagt dit. Och som lyser rött, och bränns, och inte går att stänga av. Det leder till samtal med rektorn och det är ändå bara början på alla problem. Allan erbjuder sig tjänstvilligt någonstans i mitten på boken att zappa Ulla (fröken) men på något sätt känns inte det som någon toppenidé tycker Max.

Tror du på ufon?

Tror du på ufon? av Daniel Zimakoff

En lättläst Hcg-bok. Jag tycker det kommer en hel del lättlästa Hcg-böcker just nu, och det behövs. Läsovilliga barn i 10-11-årsåldern blir inte mer sugna på att läsa om de bara erbjuds barnsliga böcker. Den här har också lite "serietidningsaktiga" illustrationer vilket brukar locka de där som helst vill läsa Bellmanböcker. (fast den ene killen på bilderna ser ut att vara i 43-årsåldern i stället för sisådär 10-11 vilket han ju bör vara)

Jag gillar storyn – de två killarna Oskar och Emil ska sova ensamma i en husvagn som står i Oskars trädgård. De har spelat datorspel om ufon och precis innan de ska somna pratar de om ufon också. Mitt i natten väcks de av ett ljussken och att husvagnen skakar – ett ufo landar! Rymdvarelser (som ser ut som flygande potatisar, en arm - inga ben) flyger ut. De tar Emil! Oskar ser honom sväva upp mot rymdskeppet med de gula gubbarna. Men han har inga ögon! De har blåst ut Emils hjärna! Sånt gör rymdvarelser! Läskigt! Fast sen vaknar Oskar och det är en dröm. Eller…..? (och det är det som är lite kul) För Emil är inte kvar i sängen. Även om han sen faktiskt står utanför husvagnen, endast iförd kalsonger (för det var varmt…säger han...), hur kan man veta säkert att det faktiskt fortfarande är den riktiga Emil? Hans hjärna har kanske blivit utbytt? Gräset är fortfarande tillplattat där rymdskeppet landade. Fast de spelade ju badminton där tidigare idag. Brukar verkligen Emils ögon vara så där svarta??