måndag 20 december 2021

A Little Hatred

Jag tyckte mycket om Abercrombies the First Law-trilogi, och läste dem girigt när de kom ut 2006-2008. (ärligt talat var det omslaget på första boken The First Law som jag tyckte var så vansinnigt snyggt att jag bara villhövde köpa och läsa den boken omgående, och sen var jag fast) Men sen var jag lite mätt på den världen och allt dess mörker, och läste faktiskt aldrig de tre fristående böckerna i samma värld (Best Served Cold, The Heroes, Red Country). Ungdomstrilogin Shattered Sea läste jag och gillade rätt mycket, och gillade miljön och världen i dem.

Nu när jag första gången såg A Little Hatred så trodde jag att det handlade om något helt nytt och en ny värld. Därför blev jag faktiskt lite besviken när jag vid läsningen fattade att vi återigen är i samma värld som i First Law, men att det har gått några år och att vi nu läser om barnen till de förra huvudpersonerna. Vi har kronprins Orso, som är son till Jezal dan Luthar (och som ärligt påminner en hel del om sin far). vi har Savine som är dotter till mästertorteraren Glokta, vi har Rikke uppe i norr som är dotter till Dogman och vi har Leo dan Brock som är son till Finree.

Och även om världen har utvecklats en del så att modern teknologi i form av maskiner och fabriker (och nedsmutsning av miljö med nedsmutsat vatten och smog) trängt ut magi som något ålderdomligt och omodernt - så är det liksom som att läsa The First Law en gång till. Nej, storyn är inte samma, men det känns som att karaktärerna gör och säger som de redan gjort. Livströtta veteraner som avskyr krig men ändå håller på eftersom de är så duktiga på att slåss, makthungriga människor i samhällets topp som intrigerar för mer pengar och mer makt, fruktansvärda våldsdåd och elaka människor och de som försöker att ändå göra något bra men som tröttnar eftersom det känns så hopplöst allting... 
Nu är jag orättvis, för visst finns här helt nya intriger och spännande avslöjanden, och jag fastnade ju absolut i boken och läste igenom den på ett par dagar. Men jag känner inte alls att jag vill läsa färdigt trilogin, och redan några dagar efter att jag läst färdigt fick jag nu googla för att komma ihåg vad huvudpersonerna hette eftersom de redan försvunnit från minnet. Mitt största intryck av boken är mest kärvhet och alla de onda och vidriga saker människor gör och tvingas göra både under krig och utan krig. Girighet och hopplöshet och smuts. Ja, ja, jag vet - det är detta som är grimdark fantasy. Men jag orkade inte med det nu, tydligen, och inte om det skulle vara i samma värld som förra gången, med ungefär samma personer (om än en generation yngre).

Titel: A Little Hatred
Serie: The Age of Madness #1
Författare: Joe Abercrombie
Utg år: 2019
Förlag: Gollancz

fredag 10 december 2021

The Poppy War

Krig och opium och fantasy är detta, men jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Miljön är asiatisk, och länderna som krigar dessa poppy wars, Nikara Empire och Federation of Mugen, är löst baserade på Kina och Japan och deras krig. Fantasyelementet består av de gudar som här finns på riktigt, och kan ta människor i besittning. Första tredjedelen på boken utspelar sig på en militärskola, sedan kommer kriget till Nikara och Rin tillsammans med de andra personerna på skolan tar del i detta krig.

Rin har vuxit upp i en fattig provins i södra delen av imperiet, men lyckas genom att få bästa resultat på det "nationella provet" keiju ta en plats på militärskolan Sinegard i norr. Här går det många barn från högre samhällsklasser, och Rin får det tufft. Samtidigt vaknar en kraft hon har, det här med att låta en gud besitta sin kropp, och hon måste lära sig använda den, och våga använda den, och då måste hon ha hjälp av en helt mystisk lärare som inte alltid finns på plats vare sig på skolan eller i huvudet. När hon börjar få viss ordning på studierna och krigskunskaperna och läraren och gudskontakten och alltihop slutar Harry Potter-på-militärakademi-delen av boken raskt då Mugen invaderar och det blir krig. Nu blir Rin beordrad till en särskild liten grupp som mycket får mig att tänka på Assassin's Creed, men där alla mer eller mindre har övernaturliga egenskaper. De mördar och spränger och söker kontakt med gudarna genom tunga droger. Kriget går åt fanders tills Rin verkligen kommer på hur man låter en eldgud uppfylla sig själv och blir en dödsmaskin utan dess like.

Jag läste alltså boken till slut, men var inte nöjd. Det var väldigt mycket krig, det var brutala beskrivningar av krigets alla fula delar, men det där kan jag läsa om. Krig är brutalt och vidrigt och fult och jag var beredd på det. Men jag gillade inte huvudpersonen, Rin, tyckte inte om hennes beslut eller drivkraft. Jag tyckte inte om magisystemet som mycket går ut på att ta tunga droger och kämpa mot beroende. Jag lärde absolut inte känna någon av karaktärerna och har nu, några veckor efter att jag läst slut boken, redan glömt namnen på alla utom huvudpersonen själv. Men jag har ändå läst böcker förr om krig och vidrigheter och med komplexa personer jag inte förstår mig på men har ändå gillat så jag vet inte vad jag ytterligare saknar här. Humor kanske, fast när jag skriver det så tänker jag direkt att det skulle kännas helt fel i allt det där svarta. Men ändå - lite mänskligare, roligare och snärtigare dialog, lite mer mänsklighet och mindre karriär, ära och elände. 

Äsch, jag vet faktiskt inte. Jag tog mig igenom boken, jag gillade inte särskilt och jag  kommer inte att läsa vidare i trilogin.

Titel: The Poppy Wars
Serie: The Poppy War #1
Författare: R.F. Kuang
Utg år: 2018
Förlag: Harper Voyager