Järnulven

Vi befinner oss i staden Náklav, i en värld som hänger ihop med världarna i Siri Pettersens förra serie Korpringarna genom stenportarna, men som inte var med där. Náklav ligger i norr, är kallt men stort och myllrande av folk eftersom det är ett slags resecentrum. Portarna till de andra världarna känner man inte till men här finns också en ring av stenar där man kan resa till andra platser i den här världen, så tänk er en slags fantasyvärldens Heathrow. Eller Hallsberg. Stenringens bränsle är av outgrundliga anledningar vargblod, alltså måste varg jagas och tömmas på blod för att Náklav ska frodas. Vargblodet är inte bara bränsle, nejdå. Det kan också drickas som en slags drog man kan bli beroende av, och tar man för mycket kan man bli "ulvsjuk", galen och hugga ihjäl andra människor med de huggtänder man får då. 

Eller - så här har alla trott i alla år att det funkar. Nu ska vi få veta hur det egentligen står till med stenarna, blodet och alltihop. Och det får vi genom att läsa om Nafraim (en av "Vardari", Rugen (en av blodmissbrukarna) och framför allt om huvudpersonen Juva. Hon är nitton, och dotter till en av stadens ledande "blodläsare", en slags siare som kan berätta hur länge människor har kvar att leva. Men Juva har sedan länge vetat att blodläsarna inte kan se någon framtid alls utan bara gissar och ljuger och tar betalt för ingenting. Hon vill absolut inte ta över blodläsarjobbet, hon vill inte ens träffa sin mamma eller lillasyster mer eller ens besöka barndomshemmet där hon i alla år haft ångest och hjärtklappning och en diffus skräck för "djävulen" hon trodde sig se när hon var liten och sedan dess haft mardrömmar om. Så Juva försörjer sig som vargjägare i stället, och jaktlaget är nu hennes familj.

Nu dör Juvas mamma, ber med sina sista ord att Juva ska ta över och "aldrig låta dem få djävulen". Juva vägrar fortfarande bli blodläsare utan låter glatt lillasyster Solde ta över huset, blodläsartiteln och de dramatiska kläderna. Men innan hon ens hinner påbörja sitt eget bekymmerslösa liv med att springa runt i vintriga döda skogar för att jaga varg så mördas hela ledningen i blodläsarskrået, och Juva är tvungen att steppa in och ta hand om saker. 

Jag kastade mig över den här boken, och gillade inledningen som var lockande med den här nya världen och det märkliga med blodet och de eviga och stenresandet och mängder av andra detaljer. Men sedan blev boken rätt seg ganska länge, och så fort det verkade som om vi skulle få veta någon hemlighet eller så, så "backade" liksom huvudpersonerna. Lade ner djävulskortet i fickan igen, eller somnade, eller gick hem, eller annat som inte förde historien framåt. Det ältades och var dystert och Juva kämpade mot sin ångest och sin hjärtklappning med överdrivet bruk av medicin (te på "huggtörne") och jag var väldigt nära att lägga ner boken faktiskt. Men sedan, ungefär halvvägs, vände det. Då fick äntligen, äntligen Juva leta reda på och träffa den där djävulen som hemsökt henne sedan hon var barn. Och då vaknade boken och jag läste andra halvan i rasande fart. Saker förklarades och avslöjades, djupnade och blev intressanta. Och så kom då slutet som lämnade mig helt fylld av längtan efter nästa bok: jag bara måste veta hur det här fortsätter. Blir det krig mellan världarna nu? Får vi fortsätta läsa om Juva eller vem blir huvudperson nu? Och var i så fall??

Titel: Järnulven
Serie: Vardari #1
Författare: Siri Pettersen
Översättning: Ylva Kempe
Utg år: 2021
Förlag: B. Wahlströms

Himlabrand

Jag sträckläste den här. Jag, som haft så läströgt så länge, sträckläste på en kväll från badkarsposition tidig kväll till klockan-är-du-dum-i-huvudet i sängen, och sedan somnade jag helt lycklig. Vilken bok! Vilket språk! Vilken skicklig författare, bara show no tell - och tänk att hon bara är 22 år denna Moa Backe Åstot! Jag är grymt imponerad.

Ánte är sexton och kär i sin vän Erik. Så där kär att han får svårt att andas om Erik står nära, vill stryka luggen ur hans ansikte bara för att få känna på hans hår, direkt känner om Erik kommer in i ett rum och var han står... Men det som ställer till det är att han inte vågar hoppas på att Erik känner det samma som han. Bara en sån sak som att Erik har en flickvän sedan ganska länge. Och att både Ánte och Erik är samer och tillhör familjer som arbetat med renskötsel i generationer. Från snacket i pappas och familjens kretsar har Ánte sedan länge förstått att killar inte blir kära i killar. Inte här hos oss. Hur skulle det se ut? Sånt där kanske de håller på med i Stockholm, men inte här i Jokkmokk. Och när han kollar runt lite på nätet så blir han inte gladare - ska det alltså vara så att renskötsel och homosexualitet inte går ihop? Att om man råkar vara född gay och same så får man flytta ifrån sin hembygd, det samiska och renarna? Han vill inte det. Han älskar renarna, naturen och livet där han är född och uppvuxen, han vill aldrig lämna det. Aldrig. Alltså får han försöka glömma Erik och att han själv skulle vara homosexuell. När en Hanna tydligt visar att hon är intresserad av Ánte så tänker han att vad f-n och blir ihop med henne. Fast en annan av hans kompisar är kär i just denna Hanna. Och så blir det trassel både med kompisen, med Erik, med Hanna men allra mest inne i Ánte själv.

Jag tycker så mycket om Ánte och hans grubbel, och så tycker jag om hans farmor, och hans kusin Ida som står Ánte väldigt nära. Och jag tycker om att läsa om renarna och livet med dem, och om den där eviga snön (fast är så glad att inte jag bor i Jokkmokk utan ungefär så långt ifrån den vintern som går att komma i samma land). Men allra mest älskar jag att läsa om pirret och elektriciteten som uppstår när Ánte och Erik är i samma rum. Älskar det så mycket att jag alltså inte kunde lägga ner boken förrän den var slut, och då saknade jag den redan.

Hoppas du skriver mer, Moa!

Titel: Himlabrand
Författare: Moa Backe Åstot
Utg år: 2021
Förlag: Rabén & Sjögren

Vei 1 + 2

Så bra att jag läste dessa när både bok 1 och 2 kommit ut så jag kunde läsa dem i ett svep! För det är ju egentligen en bok, bok 2 fortsätter direkt där bok 1 slutar och hade jag läst direkt när första boken kom ut hade jag nog blivit så frustrerad att jag gnagt i bordskanten för att inte kunna läsa vidare direkt. Nu kastade jag mig över bok 2 - för vilken berättelse detta är! Helt fantastisk!

När vi träffar Vei ligger hon och flyter i havet och är nära döden när hon plockas upp av besättningen på ett vikingaskepp. De är tillsammans med sin prins på en lång resa för att hitta och erövra Jotunheim, och återvända höljda i ära och rikedomar. Nu kommer de tillsammans med Vei till Jotunheim eftersom det är därifrån hon kommer. Hon är sitt folks "ran", utvald av gudarna (som alltså är Jotunheims jättar) att tränas hela sitt liv för att vara beredd att vara med i meistarileikir mot asarnas kämpar om stjärnorna ställer sig rätt.

Och det visar de sig för första gången på evigheter nu ha gjort, stjärnorna alltså, så nu ska Vei strida i ett antal tvekamper. Asarna har med stort buller och bång kommit över till Jotunheim, och det är ingen större hemlighet att de förväntar sig att vinna, för det har de alltid gjort förut. (eftersom de, mot reglerna, använt sig av magi)

Detta är nordisk mytologi som jag aldrig sett den förut, och som jag älskar. Det är rått och hårt samtidigt som både asagudar och jättar visar väldigt "mänskliga" sidor. Det är många stridsscener, men trots att jag är en sådan som i vanliga fantasyböcker brukar skumläsa och bläddra igenom strider så tycker jag aldrig det blir för mycket eller tråkigt här. Bilderna är helt fantastiska, och jag måste sitta länge med en del för att få se alla detaljerna.

Min absoluta favoritkaraktär i berättelsen är Loke, som dyker upp ganska snart och lägger sig i ungefär allting. Loke är både han och hon, och gärna samtidigt, och går absolut inte att lita på samtidigt som Loke nog är den enda som går att lita på. En otroligt fascinerande karaktär, och jag är absolut inte färdig med att läsa om henom när bok 2 är slut. Jag gillar också Vei, men hon är ganska mycket sin roll: brutal, ska vinna, är förbannad på allt och alla och tycker inte alls det är konstigt att gräla med sin gud eller så. Det finns också en krigare som heter Dal och som är utrustad med det största och mesta håret jag sett på länge. Han är egentligen mest vacker och glittrar med sina ögon, men jag hade gärna sett mer av honom i storyn ändå och fått veta mer om hans bakgrund.

Riktigt, riktigt bra läsning!

Titel: Vei (bok 1 + 2)
Författare: Sara Bergmark Elfgren & Karl Johnsson
Illustrationer: Karl Johnsson
Utg år: 2017 + 2019
Förlag: Kartago

Sagan om Isfolket 43: En glimt av ömhet

 Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Här ska de fem utvalda fortsätta att försöka ta sig till Isfolketsdalen för att hälla godvattnet i Tengels kruka med ondvatten och på så sätt äntligen bli kvitt denne evige elaking. Förra boken slutade ju i allmän katastrof, så de första kapitlen här får ägnas åt att reda ut det där. Gabriel överlever och hamnar på sjukhus, Nataniel ligger redan på sjukhus, Ellen är (möjligen) borta för alltid, Marco måste fortfarande låta bli sina himmelska krafter men har överlevt sin flodfärd, och Tova får sluta älta sin egen fulhet och ta tag i den där vattenleveransen lite på egen hand. Till sin hjälp har hon en irländare som råkat komma med i sällskapet. Han heter Ian och är svårt sjuk i de sista stadierna av cancer och borde egentligen ligga inlagd och få tunga smärtstillande mediciner. Men Marco har fått hjälpa honom lite. Bra det, eftersom Tova och han nu kan få bli lite kära i varandra och försöka ligga, med ljuset släckt och Ian kämpandes med andningen. Halkatla (död sedan 1300-talet, då hon var ond isfolksättling, men nu med i handlingen på de godas sida trots att hon är död och allt möjligt)(det är komplicerat) vill också ligga. Hon försöker med Rune, men eftersom han är helt gjord av trä så funkar det inte alls. Stackars Halkatla. Dessutom får onde Tengel reda på att hon inte längre är på hans sida, och då blir han arg. Och då menar jag arg som i "folk i hans närhet dör av stanken"-arg. 

Annan person som verkar gjord av trä eller stål: den mystiske Lynx, Tengels närmaste man som poppat upp från ingenstans i de här senare böckerna.

Och detta: Margit Sandemo tar själv plats i handlingen. Alltså, det kan vara det pinsammaste att läsa sedan Mercedes Lackey skrev in sig själv som karaktären Myste i Valdemarböckerna. Margit Sandemo befinner sig nu på samma sjukhus som Gabriel, så hon och hennes man kör honom till hans gäng, får träffa Marco (som är så vacker, så vacker) och de andra och höra lite av deras otroliga historia. Dessutom får vi veta hur Margit Sandemos eget släktträd sedan sekler tillbaka är sammantvinnat med Isfolkets förfäder i Sverige och Norge. Under många sidor får vi veta det. Sedan tar herr och fru Sandemo farväl av de utvaldas skara, och kör sin bil hem till Valdres och ut ur den här boken och jag kan lyfta skämskudden från ansiktet igen. Herregud. Det borde finnas lagar mot sånt här.

Titel: En glimt av ömhet
Serie: Sagan om Isfolket #43
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 42: Lugnet före stormen

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Den stora släktfesten slash konferensen i förra boken Demonernas fjäll var så omfattande så den inte ens kunde ha vett att ta slut innan boken tog slut, därför fortsätter den här. En bra bit, till och med, säkert en tredjedel av boken innan folk går hem, en "ledningsstab" upprättats och vi fått veta att den rätt träaktige Rune som figurerat i de senare böckerna är släktens egen favoritrot alrunan som fått människoform.

Sen då, sen är det väl bara för de fem utvalda att sätta sig i en bil, köra upp till Isfolksdalen, hälla sitt goda fin-vatten ner i Tengels onda ful-vatten och så är allt klart? Eh, nej. Aldrig, aldrig har det varit så besvärligt att ta sig norrut genom Norge till Isfolksdalen uppe i Tröndelag. Inte ens då på 1500-talet när böckerna började. Det är så klart onde Tengels fel - han har ju vaknat nu. Eller, typ nästan vaknat. Det är komplicerat. Vilken vakenform han nu än har så lyckas han skicka diverse hejdukar och underhuggare att störa De Fem Utvaldas färd, och de får skippa flyget pga bombhot, skippa bilresan pga vägspärrar, skippa sömnen pga störningar. Allt är jätte-jättejobbigt, och för att det ska bli ännu jobbigare för dem så väljer Margit Sandemo att Marco, halvgud som genom böckerna haft alla möjliga krafter till hjälp, just vid den här viktigaste resan av alla inte får använda sina krafter. Nä, för då kan han bli avslöjad. Jaha, OK. Däremot är det helt OK att ta hjälp av allehanda demoner och sedan mycket länge döda förfäder som nu kan gripa in lite här och var när det behövs. Det är en ganska seg bok, men det är faktiskt kul när Sol och alla de andra får göra gästspel i handlingen här och var. 

Men det ska ju inte gå för lätt, alltså. Bokserien är ju ändå 47 böcker lång och detta är nummer 42. Så när boken slutar har precis allting gått helt käpprätt åt helvete. Ellen och Nataniel har till sist fallit för frestelsen att kyssa varandra (och ja, det blev död och förfäran precis som Nataniel alltid vetat), Gabriel har trillat nerför ett stup och ingen vet om han överlevt, och Marco, aka halvgud, snygg , muskulös och Rättrådigast Av Alla, han har också trillat nerför ett stup och ner i en flod. Dessutom har Tengel vaknat till liv (helt), klätt på sig en människokropp och utger sig för att vara dammsugeförsäljare, och har på så sätt tagit sig ända in på Lindallén, Isfolkets urhem sedan 1500-talet. Det ser inte bra ut, det här. 

Titel: Lugnet före stormen
Serie: Sagan om Isfolket #42
Författare: Margit Sandemo

Binas historia

Vi följer tre olika huvudpersoner i tre olika tider och miljöer: William i England 1850-tal, George i USA 2007 och Tao i ett framtidens Kina 2098.

William hade egentligen velat bli en hyllad forskare inom naturvetenskap, alldeles särskilt insekter i samhällen. Istället har han varit assistent till en annan forskare vars gärning mer handlar om små krälande djur, inte kommit igång med sin egen forskning, och så blev det familj och barn och fröhandel, och när boken börjar är han djupt inne i en livskris och undrar vad som hände med allt, känner sig helt värdelös och mäktar inte ens ta sig ur sin säng. Det som till sist får igång honom igen är idén om att han ska kunna konstruera en ny sorts bikupor. Hans största dröm är att sonen Edward ska arbeta med honom i detta, men att dottern Charlotte är den som delar hans intresse ser han inte ens.

George är biodlare, precis som hans far och farfar före honom. Självklart ska sonen ta över gården efter att ha lärt sig - för gårdens skötsel - nyttiga ting typ ekonomi på college. Men sonen visar sig ha helt andra drömmar och vill satsa på sitt skrivande, med benägen hjälp av sin lärare i engelska. Detta gör George helt förtvivlad, för hur kan man välja bort biodlandet som liv och näring när detta livnärt släkten i generationer? Ännu större blir förtvivlan när bidöden kommer först till södra USA och sedan också till hans gård.

Tao arbetar under slavlika förhållanden med att handpollinera fruktträd eftersom det i framtiden inte längre finns några bin, eller insekter, eller naturlig gröda. Hela samhället har kollapsat, det är ont om mat och teknik och välfärd är ett minne blott. Hon och hennes man arbetar i princip dygnets alla vakna timmar och har kanske någon timme ledigt om dagen. Då vill Tao vara med sin treårige son, lära honom bokstäver och siffror så att han redan nu får ett försprång i livet, kommer lyckas i skolan och kanske kan ta sig ifrån det förutbestämda slavlivet med handpollinering av träd. Men Taos liv kraschar totalt när sonen är med om en olycka. Eller, det är högst oklart vad som faktiskt drabbar honom men utgången är i alla fall att han tas ifrån sina föräldrar som inte får träffa honom. Och då försvinner allt deras hopp.

Gemensamt för dessa tre berättelser är bina. Bisamhället, binas liv och fortplantning, och så denna bidöd som brer ut sig. Jag gillar att läsa om bina, det är intressant. Och berättelsen om de tre huvudpersonerna flyter på. Dock blir jag aldrig så värst engagerad i dem och deras liv, faktiskt blir jag rätt irriterad på dem mest hela tiden. Att William inte ser sin dotter, att George inte kan låta sin son leva sitt eget liv och ta sin egen väg, att Tao inte kan fånga de få minuter hon har med sin son och bara låta honom vara en lekande treåring.

Och så blir jag såklart rädd och oroad att läsa om bidöden. Det är läskigt. Jag vårdar ömt min lilla rabatt med blommande blommor som jag tänkte att fjärilar och  humlor skulle gilla, men som jag nu fattar också är bra för bin - men det som gör mig verkligt glad är hur så många bönder i Skåne (och också i hela landet vad jag förstår?) låter åkerkanterna fyllas av blommor i projektet Hela Skåne Blommar. Förra året var det fantastiska lilablommande åkerkanter kilometer efter kilometer, och gick man nära dem så surrade det ifrån dem av humlor. I år blir det kanske ännu mer? Hoppas!
 

Titel: Binas historia
Författare: Maja Lunde
Originaltitel: Bienes historie
Översättning: Lotta Eklund
Utg år: 2016
Förlag: Natur & Kultur

Closer to the Chest

Den här boken har jag burit fram och tillbaka (i min Kindle) ganska länge nu under min inte-läst-något-alls-period, och inte-läst-jättemycket i den. Ett stycke här, skumläst lite där, ett stycke till, somnat, lite till, lämnat. Den var inte den ultimata medicinen mot lästorka, kan jag säga. Men det var inget annat som lockade så den fick fortsätta att läs-misshandlas på det där viset. Häromdagen läste jag dock ut den till sist, så här kommer då ett inlägg.

Mercedes Lackey har sina ups and downs. Jag älskar hennes böcker ibland. Ibland undrar jag varför jag alls läser vidare. Detta är en typisk "downs".

Alltså fortsättning på Closer to the Heart. Mags och Amily är gifta och bor i växthuset vid Healer's Collegium på hovet. Det där kan man undra över om man inte, som jag, tagit sig igenom föregående sex böcker om Mags, för då känns det helt naturligt att bo i ett växthus fast man är Herald, och att prata med sin häst som är vit och klok och magisk. Amily har ju också fått en sådan Companion (vit häst) numera, och eftersom dessa vita magiska hästar ständigt är med dem telepatiskt och både pratar med dem och "ser" allt de gör så kan man lite, lite undra över hur Mags och Amily får till något privatliv överhuvudtaget. 

Nå. Mags är fortfarande heraldernas spion, och ägnar sina dagar åt att gå runt i staden i olika förklädnader och spionera. Så där som man gör. Amily är The Kings Own och borde som sådan vara kungens högra hand. Men eftersom hennes pappa förut var The Kings Own innan han först dog (varpå titeln + tillhörande vit häst Rolan gick över till dottern) och sen, oväntat, levde upp igen (men inte fick tillbaka titeln och hästen utan fick en annan vit häst, helt oviktig) så är det ingen som verkar ta Amily riktigt på allvar. Det är fortfarande pappsen som står bredvid kungen och ger råd och Amily som hänger lite bakom. Klart att Amily är glad för att pappa överlevde trots allt, men hon är samtidigt rätt missnöjd med tingens ordning och kvinnans lott i världen, och dessutom har  den där magiska vita hästen Rolan en enormt mästrande ton när han "talar" med henne.

Handlingen är att någon okänd person som tycker att kvinnans plats är i hemmet som mor och maka och inget mer har börjat skriva anonyma hatbrev till alla kvinnor som gör något mer med sina liv. Om de är studenter vid de tre skolorna (Bardic Healers eller Heralds), om de arbetar eller kanske till och med har fräckheten att ha startat eget företag av något slag så kommer dessa brev, fulla av hat och elakheter. Amily är en av alla dem som får, och innehållet i hennes brev är ungefär "ta livet av dig själv så att din far kan återfå platsen som The Kings Own, du är ju ändå helt hopplös".

Samtidigt som dessa brev börjar komma så har det flyttat in en ny religiös sekt i staden, en sekt som enbart består av män och där prästerna predikar hur kvinnorna har getts för mycket frihet och bör hållas kort. 

Boken går sedan ut på att lista ut vem den anonyme brevskrivaren är (det trappas upp lite med sönderslagna butiker och nattliga bränder och mer), för visst skulle det kunna vara den där kvinno-hatar-sekten men det vet man ju inte säkert och det vore en alldeles för enkel lösning. Bättre att klä ut sig i ytterligare en förklädnad och ge sig ut på stan och spionera lite.

När sedan Mags har spionerat färdigt och alla spår trots allt (och som de gjorde på sidan 1 i boken) leder till de där kvinnohatande prästerna, då har jag alltså gäspat alla möjliga käkar ur led.

Varför läste jag slut den då? Jo, för att jag innan jag läste alla de här sju böckerna om Mags började i fel ände och läste i första boken i Family Spies. Och den verkar vara så där glimrande bra som Lackey kan få till det, en typisk "ups". Jag ville komma dit. Nu är jag där, så den ska jag läsa snart. Och i den är det alltså Mags och Amilys barn som har huvudrollerna, så de lyckas alltså ändå få till det trots vita magiska hästar med ständig närvaro.

Titel: Closer to the Chest
Serie: The Herald Spy #3
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2016
Förlag: Daw