måndag 19 augusti 2019

Someone to Trust

Femte boken i Westcottserien! Jadå! Och den här hänger rätt mycket ihop med både bok 3 och 4: bok 4 slutade med ett bröllop på självaste julafton. Och till det bröllopet, som hålls på det fortfarande rätt luggslitna godset Brambledean från bok 3, kommer förstås hela klanen Westcott. Eller, ja, de kom dit för att fira jul trodde de. Själva bröllopet fick de lite oväntat på köpet. Men det hör till bok 4 och inte hit. De som nu ska bli duktigt kära i varandra redan på sidan sju eller nåt, men inte erkänna det förrän långt, långt inne i boken är två personer vi bägge lärt känna redan. Den ena är Elizabeth, övertrevlig storasyster till Alexander (hjälten i bok 3), den andre är Colin, äppelkindad lillebror till Wren (hjältinnan i bok 3).

Varför kan inte dessa två få bli kära i varandra, då? Jamen hallå! 1. De är syster respektive bror till två som är gifta med varandra. Även om de då inte är släkt så har de automatiskt blivit syskon de också. Eller i alla fall typ syskon. Men värre är: 2. Elizabeth alltså storasyster till Alexander, och Colin lillebror till Wren. Elizabeth är nio år äldre än Colin. Och det bara gååååååår ju inte. Fattar ju vem som helst. (även om Colin en bit längre in i boken argumenterar: "din förre man - han var ju tio år äldre än du? varför var det helt OK men vår åldersskillnad skulle vara helt omöjlig?")

Ålderskillnad eller ej så blir Elizabeth och Colin alltså ordentligt kära i varandra under det där romantiska julfirandet med släkt och vänner omkring sig, med snöbollskrig och en mistel hängandes i taket och stämning så boksidorna nästan smälter. Men de försöker låtsas som ingenting pga "omöjligt". Sedan åker de tillbaka till London för att var och en på sitt håll försöka hitta lämplig maka/make. Colin eftersom han är lord och giftasvuxen och behöver se sig om efter lämplig fru för att tillverka arvingar. Elizabeth eftersom hon ganska många år efter sitt första, katastrofala äktenskap (hon blev misshandlad och maken söp)(ja, klart vi får läsa mer om detta)(det är ju lite det titeln handlar om) nu äntligen vågar tänka sig ett liv tillsammans med någon annan. Hon letar lämplig äldre, stabil man med tillhörande tryggt hem.

Men det är ju så klart inte lönt att de håller på och jamsar runt på annat håll när det är varandra de är kära i? Åldersskillnad or no? Nä, klart det inte är. Men innan de fattar det ska det begås allvarliga misstag, och Colins (och Wrens) mamma ska också få vara med lite och försöka dominera sin son. Hon är rabiat galen och en underbart fantastiskt vidrig karaktär att läsa om. Love to hate her.

Titel: Someone to Trust
Serie: The Westcott Series #5
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2018
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

söndag 18 augusti 2019

The City of Brass

Den här fick jag som förhandsex på bokmässan redan 2017, och trots att jag varit nyfiken på den har den blivit liggande sedan dess. (pinsamt nog har till och med bok 2 i serien, The Kingdom of Copper, hunnit komma ut) Den är rätt tjock, jag får skylla lite på det. Nu var det semesterdags, och jag tyckte det var läge för lite ökenfantasy. Alltså:

Vi börjar i Kairo, lite diffust 1700-tal så där, och med en mix av många olika människor. Här bor Nahri, som lever på att lura pengar av folk på lite olika sätt (typ att fuska lite som spådam, skicka folk till ett särskilt apotek hon själv sedan får procent på vinsten av, ha falska seanser... sånt) och som sparar pengar för att någon gång kunna åka till Istanbul för att studera medicin. Hon har nämligen en ytterst märklig egenskap att hon liksom förstår hur folk är friska eller sjuka, på lukten av dem, ljudet av dem, skuggor hon ser på dem... det är något övernaturligt över det hela. Men hon skulle vilja lära sig det här på riktigt och jobba med det utan fuskandet och lurandet. Men det går ytterst långsamt att spara ihop pengar, och hon börjar misströsta om att någonsin komma någonstans alls.

En annan konstig grej med Nahri är att hon förstår och talar alla språk hon får höra. Det räcker med att lyssna på några meningar, så kan hon själv tala och förstå vilket språk det än handlar om. Hon talar förstås arabiska, men hennes modersmål är ett helt annat språk som hon själv inte vet vad det heter eller var det kommer ifrån. Hon vet inte vilka som är hennes föräldrar eller var hon själv är född, och hon har aldrig mött någon som talar hennes modersmål.

Nu ska hon leda en slags ritual för att driva bort onda andar ur en ung flicka. Hon har ingen aning om vad hon håller på med, kan ingenting om andar, men betalningen är bra och hon vet ungefär hur det ska gå till. Hon sjunger lite, trummar på en trumma och låtsas komma i trans. Så får hon för sig att det skulle vara mer effektfullt om hon sjöng på sitt eget modersmål, så hon testar det. Och attans, ja, vilken effekt det får... Barnet ifråga blir besatt av en efrit som vill hela världen ont, och med virvelvindar, blixtar och brak råkar hon dessutom åkalla en djinn som heter Dara, och som är duktigt irriterad på att bli hämtad från där han nu befann sig.

Och det är först nu det blir fantasy av det hela. Dara (och efriten också) förstår att Nahri inte är någon vanlig människa, och att hon inte hör hemma i Kairo. Han tar med henne till Daevabad, den magiska stad som är titelns City of Brass, och vars befolkning helt består av djinner av olika slag. Och här hamnar Nahri mitt i komplicerade politiska manövrar och intriger. Dessutom blir hon kompis med Ali, som är en yngre prins (och inte arvtagare) i familjen som har högsta makten.

Första halvan på boken tyckte jag var riktigt bra, särskilt när Nahri är kvar i Kairo. Det är nytt, det är spännande, det är fantastiska miljöer (de dödas stad!) och Nahris mystiska egenskaper lovar gott. Resan till Daevabad är förstås inte friktionsfri, men rätt rolig att läsa om (detta att de förstås färdas med en flygande matta?! som dessutom tydligen är dåligt förtrollad så den kan krascha när som helst). Men när de sedan kommer fram till mässingstaden så går luften ur boken för mig, och tvärstannar i en oändlig och seg härva med komplexa politiska intriger jag inte hänger med i och inte är intresserad av. Jag fick verkligen kämpa för att ta mig igenom till slutet. Och jag vet faktiskt inte om jag orkar ta mig an bok 2, eftersom (när jag läser om den) den verkar harva vidare i ungefär samma stil med det där politiska intrigerandet. Dock händer det saker med Ali i slutet på den här som jag gärna skulle vilja få reda på mer om, så jag får se hur jag gör.

Titel: The City of Brass
Serie: The Daevabad Trilogy #1
Författare: S.A. Chakraborty
Utg år: 2018
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här

lördag 17 augusti 2019

Someone to Care

Detta är fjärde boken i serien om Westcott-familjen. Och här får vi intressant nog läsa om Viola Kingsley, den f.d countess of Riverdale som i första boken fick se sitt tjugoåriga äktenskap annullerat och bli fråntagen sitt namn och sin titel, och få sina barn förklarade som oäkta och inte lämpliga i sällskapslivet längre. Hon drog då iväg till sin bror, präst på landsbygden i södra England någonstans, och återtog sitt flicknamn Kingsley, och tänkte sig ett framtida liv i anonymitet och lätt bitterhet. Hennes barn var ju vuxna och skulle säkert klara sig bättre utan sin mamma.

Jodå, så tänkte hon. Men då hade hon inte räknat med att Mary Balogh tyckte att det skulle vara ytterst intressant att få berätta denna 42-åriga änkas historia och låta henne hitta sitt livs kärlek. (Åh, som jag gillar att Balogh helst skapar karaktärer som har djup och livserfarenhet snarare än att låta sina böcker handla om oskyldiga vackra artonåringar som debuterar i sällskapslivet!)

När boken börjar är det rätt så mitt uppe i en familjefest för alla lyckliga Westcotts som har gift sig och fått det bra i de tidigare tre böckerna. Det döps ett barn, alla är samlade, alla ler... och Viola får helt plötsligt bara nog av all denna happily-ever-after-lycka. Hon orkar inte hålla skenet uppe längre, alla är så måna om henne, att visa att de fortfarande älskar henne och att hon är en del av deras familj fast hon egentligen aldrig hört till dem (i och med att äktenskapets annullerades), hon måste få dra sig undan lite och hinna ikapp och vara lite bitter i sin ensamhet innan hon orkar ut i livet igen. Så hon drar. Ensam. Vägrar ta med sig ens en kammarjungfru. Hyr en vagn, vilket är helt skandalöst. Och vagnen är usel, efter några timmar får den något större fel på någon hjulaxel som måste bytas ut, och Viola måste ta in på det lokala värdshuset fast det är ett ställe hon normalt aldrig ens skulle ha tittat på.

Och på värdshuset råkar markisen av Dorchester, ökänd kvinnokarl, rucklare och spelare, befinna sig. (i hans fall var det någon häst som tappat en sko) För många år sedan stötte han en hel del på Viola, när hon fortfarande var countess of Riverdale och dessutom trebarnsmor. Och väldigt gift. Hon avvisade honom då, pga plikttrogen (även om hon aldrig varit särskilt kär i sin egen man) men har väl egentligen aldrig kunnat glömma honom. Nu har det gått sisådär femton år sedan hon bad honom lämna henne ifred - och nu finns det inte längre några hinder. Marcel (markisen) är änkling, Viola änka, och de bestämmer sig för att rymma från allt och alla till en liten stuga vid kusten några veckor. (läs: mindre gods vid kusten, med tjänstefolk)(läs också: för att ha sex)

Det borde de väl kunna göra? Men hallå! detta är England i början av 1800-talet, och de är inte gifta. Vad ska alla tycka? Om de får reda på det? Vilket de får. Violas alla vuxna barn med/utan respektive, och Marcels lika vuxna barn. Skandal? Heh...

Mary Balogh är fortsatt i sitt absoluta esse när hon skriver den här serien om Westcotts. Jag tycker SÅ mycket om den.


Titel: Someone to Care
Serie: The Westcott Series #4
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2018
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

onsdag 14 augusti 2019

Pansarhjärta

Inte vet jag vad som hände, men tydligen har det hunnit gå mer än fyra år sedan jag läste förra boken (Snömannen) om Harry Hole?! Det var verkligen inte meningen...! Alltså är det inte så himla konstigt att jag känner mig ganska förvirrad när jag läser Pansarhjärta och den refererar till personer och händelser i Snömannen. Jag minns verkligen inte. Men det ger sig ändå efter ett tag, och jag kommer in i Hole-världen igen.

Hole-världen, som inledningsvis i Pansarhjärta utgörs av ett ytterst skruttigt rum någonstans i ett ännu mer skruttigt lägenhets/rum/misär/slum-huskomplex någonstans i Hongkong. Där ligger Harry Hole på en madrass och dekar ner sig mer än någonsin. Livnär sig på typ nudlar, opium och självömkan. Plus att han blivit av med sitt pass och inte kan komma hem till Oslo igen.

Men det begås mord i Norge. Någon har ihjäl människor en efter en med hjälp av utstuderat grymma metoder (hur kan någon ens komma att göra tortyrgrejer som det där klotet med taggar/nålar som skjuts ut? Vidrigt och sjukt.) och norska polisen känner att de aldrig kommer att få fatt på mördaren om de inte får Harry Hole till hjälp, nerdekad eller ej. Så han hämtas hem. Och givetvis får han snart fart på mordundersökningen och hittar grejer som de andra till sin stora ilska inte hittat. Konkurrens mellan den ena polissorten (lokal?) och den andra polissorten (riks?) uppstår och ömma tår trampas på, och utredningsledaren som heter Bellman vill att allt  ljus ska skina på honom.
Och vi får fara till fjällen, och till Kongo, och givetvis är ungefär alla vi får läsa om misstänkta, och det är överraskande vändningar och rätt spännande, men till sist fångas förstås den slemme skurken in. Och Harry Hole är fri att deka ner sig igen.
Förhoppningsvis tar det inte fyra år innan jag läser nästa bok om honom.

Titel: Pansarhjärta
Serie: Harry Hole #8
Författare: Jo Nesbö
Originaltitel: Panserhjerte
Översättning: Per Olaisen
Utg år: 2010
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

tisdag 13 augusti 2019

Someone to Wed

Här är tredje boken i serien om den talrika och släktträdskomplexa familjen Westcott, och nu är det Alexanders tur att få hitta den enda och rätta. Alexander är den som efter skandal-kris-katastrof-avslöjandena i seriens första bok fick bli den nye earlen av Riverdale eftersom den ursprunglige befanns bara vara en enkel oäkta mister och därför söp sig full och drog ut i krig.

Alexander ville inte alls bli earl, tack så mycket. För med titeln följde inte så mycket pengar (dem ärvde Anna, den okända dottern i bok 1) men i stället ett stort gods i mycket nedgånget skick, med marker som skötts dåligt och folk som snart inte kunde leva på sina lantbruk. Och eftersom Alexander är En Mycket Rättskaffens Man som alltid vill göra det rätta och riktiga, Plikten Framför Allt osv osv, så vill han få godset, Brambledean, på fötter igen. Pengar måste till! Och hans idiotsäkra plan för detta är: att gifta sig rikt. I hela sitt liv har han drömt om att gifta sig av kärlek, få familj och lycka och många barn och allt det där... men, men: Alexander Är En Rättskaffens Man, och vad är väl hans lycka värd, när folket på hans gods behöver hjälp? Matsalsbordet ser trist ut och gardinerna behöver bytas? Och det inte finns mer än ynka två eller tre trädgårdsmästare att sköta om rosorna och allt det andra? Rik fru sökes!

Wren Heyden är rik. Hon är affärskvinna, äger och driver glasbruk, men hennes sociala kompetens är i det närmaste obefintlig. Hon träffar aldrig någon, går nästan aldrig ut och om hon ändå gör det så är hon djupt beslöjad. Nu vill hon ha en äkta make, eftersom hon gärna skulle vilja ha allt det där med sex och barn och sex och kyssar och sex. Och hon har ju pengar? Hon kan väl köpa sig en man, då? Hon gör upp en lista på fyra lämpliga kandidater, och så bjuder hon in dem på te, en och en. Alexander är nummer tre på listan. Och när han kommer in i rummet så får Wren kalla fötter om hela äktenskapsidén: han är ju så snygg. Inte kan väl hon...?
Fast jodå. Hon lägger fram sitt erbjudande. Han säger inte ja. Men snälla nån, där sitter denna märkliga kvinna beslöjad i ett dunkelt rum och börjar helt plötsligt erbjuda äktenskap när han oskyldigt tror han kommer till ett teparty? Hon får åtminstone visa sitt ansikte innan det kan snackas äktenskap. (och sex) Så Wren lyfter på slöjan och avslöjar det som fått henne att leva som en enstöring i hela sitt liv (och som tvingat henne växa upp i ett låst rum under sina första elva år i livet): ett födelsemärke på ena sidan av ansiktet.
Alexander tycker inte det där märket är så där värst förfärligt - men han anar den trasiga själen som är Wrens där bakom slöjan, och han känner att han inte pallar med det. Fast sen känner han att, jo: han pallar nog. Han är Rättskaffens och En Fin Ung Man, och han Gör Det Rätta.

Och så småningom har förstås Wrens pengar pumpats in i godset Brambledean, och hon dansar lycklig (och slöjlös) vals med Alexander på bal fast alla tittar på, och hon får kyssar och sex och barn och han får fru och barn och lycka och alla är så glada, så glada. Jag med. Så glad att jag lyckligt fortsätter läsa Baloghs Westcottserie som fortsätter att vara himlans bra.


Titel: Someone to Wed
Serie: The Westcott series #3
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2017
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

måndag 12 augusti 2019

Sovande jättar

I prologen berättar Rose om hur hon på sin elvaårsdag är ute och cyklar, och vid ett tillfälle lämnar cykeln för att gå in i skogen och undersöka ett märkligt turkost sken hon tycker sig se. Plötsligt försvinner marken under hennes fötter, och hon faller och förlorar medvetandet. Många timmar senare hittas hon, i en mycket djup och stor grop. Men hon ligger inte på marken, utan i stället inuti en jättelik hand av metall som under tidsåldrar tydligen legat dold där djupt nere under jord.

Sedan träffar vi Rose igen när hon är vuxen, och fysiker, och av ett märkligt sammanträffande en av dem som försöker lösa gåtan med handen. Var kommer den ifrån? Finns det fler kroppsdelar begravda? Vad är det för metall handen är gjord av? Vad betyder inskriptionerna på plattorna som omgav handen? Och jodå, det kommer att hittas flera gigantiska kroppsdelar som får helikoptrar att störta och krig att nästan startas, och det är mycket hemlighetsmakeri och intriger på hög nivå.

Berättandet sker (utom i prologen) genom återgivande av förhörsprotokoll och andra dokument (=Themisfilerna). Ganska snart framgår det att många av förhören/intervjuerna hålls av en och samma person, som verkar ha en hel del att säga till om och som är ordentligt involverad i det som händer.

Jag är kluven till den här boken. Egentligen tycker jag storyn är alldeles lysande - men jag stör mig så pass mycket på berättarformen och personerna att jag tappar bort själva storyn. Att jag stör mig på berättarformens dokument och intervjuer är rätt konstigt, för Illuminae Files har precis samma sak men där älskar jag det. Tror det är för att man där får "se på" via transkriberade videomontage (eller vad de kallades) och många illustrationer medan jag i Sovande jättar hela tiden får känslan av att all action (och det ÄR mycket action) redan har hänt någon annanstans, och utan att jag fick "vara med". Eller om det är för att förhören/intervjuerna känns väldigt konstiga efter ett tag, särskilt när de börjar handla om känslorna mellan huvudpersonerna.

För jadå: i ett stort och überhemligt projekt med ihopsättandet av gigantiska kroppsdelar med trolig utomjordisk härkomst till ett eventuellt massförstörelsevapen eller annat spännande och världspåverkande, så handlar intervjuandet om vem som är kär i vem av helikopterpiloterna och robotpiloterna. Och eftersom intervjuformen och dokumenten inte lyckats få mig lära känna personerna (det har gått några veckor sedan läsningen när jag skriver det här inlägget, och jag har redan blankt glömt bort vad de hette förutom att de alla hade det där hårdkokt tuffa språkvalet som tydligen behövs när man flyger olika militäriska farkoster) så är jag inte det minsta intresserad av deras inbördes relationer eller kärlekspirr.

Synd det. För storyn ÄR bra, när jag väl skymtar den bakom det som stör mig. Jag kanske ändå läser vidare i serien pga vill veta vad som händer, och det var en synnerligen snabbläst bok. Jag får se.


Titel: Sovande jättar
Serie: Themisfilerna #1
Författare: Sylvain Neuvel
Originaltitel: Sleeping Giants
Översättning: Peter Samuelsson
Utg år: 2018
Förlag: Brombergs
Köp den till exempel här eller här

lördag 20 juli 2019

Barbara Cartland revisited.

Jag var på Sjöbo marknad igår. I ett stånd som annars sålde serietidningar hittade jag en låda full med pocketar för 5:- styck. Jag bläddrade lite håglöst - tills jag kände igen ett väldigt typiskt omslag: en Barbara Cartland! Åh! Jag rotade vidare, och hittade 9 stycken. Köpte allihop! Det var länge sedan jag läste något av henne, och jag var nyfiken på vad jag skulle tycka om dem nuförtiden. Översta boken i högen hette Kärlekens skatt och det tog mig ett par timmar att läsa igenom den:

Tyson Dale återvänder från Napoleonkrigen som nu är över. I kriget var han major och bestämd, och det som hände hemma i England kändes inte så viktigt i jämförelse med blod, död och kanonerna omkring honom. Men nu kommer han hem efter tretton år och hittar sitt föräldrahem fullt av spindelväv, ogräs och förfall och sin lord-titel orättmätigt tagen av sin lömske farbror. Elände! Vad göra? Supa sig full, förstås. Och på värdshuset råkar han in i bortrövandet av en ung kvinna (som är liten, späd, med stora ögon i ett ovalt ansikte, och som talar dröjande... med punkter mellan... orden... som om hon... hade andnöd... eller stor påfrestning... på sitt svaga psyke...)(jag hade helt glömt att Barbara Cartland envisas med det där berättargreppet, och jag verkligen AVSKYR det) Nå: Tyson är så himla rättrådig att trots att han är full raskt lyckas slå ner de tre karlarna som håller på att röva bort kvinnan, och sedan tar han med henne hem till sig själv i stället. De blir omgående kära i varandra. Oklart varför. Hon är liten, späd, har snygga klänningar och kan rida trots att hon... talar... i... omgångar, och han har... eh? Mörk röst?
Men ack. De kan inte gifta sig med varandra, för han har ju inga pengar längre. (Det har hon, mängder, hon är jätterik)(det var därför hon skulle rövas bort och tvångsgiftas)(men Tyson kan a-b-s-o-l-u-t inte tänka sig att ta hjälp av hennes pengar)(oh nej, han är en gentleman)(med mörk röst). Så: de sätter igång med att leta igenom hela huset för att hitta Tysons pappas gömda förmögenhet, samt något slags bevis på att hans föräldrar var gifta med varandra, så att han kan få tillbaka sin lordtitel från farbrorn och gifta sig med ...-bruden. 
De letar, och letar, och kysser varandra då och då (och då lyfts de upp till stjärnorna och omstrålas av ljus på sant Cartland-manér), och så i slutet på boken hittar de alltihop. Beviset på föräldrarnas äktenskap, och alla pengarna (som låg gömda under sängmadrassen)(men HALLÅ?!). Han blir en lord, och rik, och nu har han pengar och kan äntligen gifta sig med henne så att de på sista sidorna kan omstrålas av ljus och föras upp till stjärnhimlen i extas och själva essensen av kärlek. Eller nåt.

Alltså.

Jag plöjde kassevis med Barbara Cartland-böcker när jag var sisådär 17,18 år. Eller 20. Och det var som att äta sig mätt på för mycket godis, det tyckte jag redan då. Men Barbara Cartland nu? Nja. Njae. De här böckerna har inte åldrats särskilt värdigt. Det är så fånigt ibland att jag måste lägga ifrån mig boken och skämmas en stund. (innan jag tar upp den igen och läser vidare)(hu) Och översättningen till svenska? Heh. Låt oss säga så här: jag trivs inte med den. Alls.

Kommer jag att läsa igenom de andra åtta böckerna i min marknadshög då? Det är högst sannolikt. Men jag pallar nog inte skriva om dem här (om det nu inte är någon som särskilt ber mig om stjärneljus-citerande och återgivande av urfåniga handlingar).