onsdag 10 februari 2021

Sagan om Isfolket 41: Demonernas fjäll

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Det här är en alldeles speciell bok i serien - det är den när alla isfolksättlingar samlas en natt i Tulas hem (demonernas fjäll) för att diskutera hur Tengel den onde äntligen ska besegras. Och med alla menar jag alla, alltså även de som är döda och varit så i många hundra år. Tula själv har ju också varit död sedan 1800-talet eller vad det nu var när hon försvann med sina fyra demoner. Men detta innebär ju alltså släktfesternas släktfest, och att vi får återse personerna från alla de fyrtio böckerna i serien före denna! Och de får träffa varandra - och återförenas och kramas. Dessutom får vi höra personer från århundradena före Tengel den gode och Silje i första boken, alltså de som levde samtidigt som Tengel den onde, och deras livshistorier. Det blir lite rabbligt med alla släktförhållanden men en del av berättelserna är bra, till exempel Dida och Targenor. 

Visst är det kul att träffa Heike och Ulvhedin och de där igen (och äntligen får Marco lägga av sig Imre och Gand och bara vara sig själv igen) - men det är alltså denna sammankomst som hela boken handlar om, upplagd som en gigantisk konferens med Tula som moderator och där folk en och en får komma upp på "scenen" och säga sitt och andra som kommenterar, och det blir lite segt tycker jag. Jag hade hellre läst en "riktig" bok om Dida, som en slags minnesbok eller något. Men oj så kul Margit måste ha haft när hon skrev den här boken och lät alla sina favoriter paradera fram över sidorna igen... 

Titel: Demonernas fjäll
Serie: Sagan om Isfolket #41
Författare: Margit Sandemo

Someone to Romance

Det hade minsann kommit ut en bok till i Mary Baloghs serie om familjen Westcott, utan att jag sett den. Så jag skyndade mig att köpa och ladda hem till Kindlen, och på Mary Balogh-vis var jag helt fast i boken efter bara några minuter. 

Den här gången är det Jessicas tur att hitta den ende och rätte. Lady Jessica Archer, syster och dotter till hertigar, har mest bara skymtat i bakgrunden i de andra böckerna som den unga halvsystern till hertigen av Netherby. Hon är bästa vän med Abigail Westcott och skulle haft sin stora debutsäsong tillsammans med henne - men så kom Skandalen i den första boken i serien, den när Westcottarna inte alls befanns vara Westcottar utan oäkta, och när en Anna Snow trillade in och var arvtagerska. Och gifte sig med hertigen av Netherby och pajade helt Jessicas liv. Trots att Jessica själv inte behövde förändra något så Var Hennes Liv Förstört när hon inte fick göra debut som planerat, och i ren sympati med Abigail så skulle hon minsann aldrig bli kär i hela sitt liv. Och Anna Snow, hennes numera nya moster, tog det många böcker innan hon förlät och blev kompis med.

Nu har Lady Jessica hunnit bli tjugofem, och är fortfarande inte gift. Hon överväger nu möjligen att ta någon av alla sina friare (hon har många friare att välja mellan om hon skulle vilja), i ett konvenansäktenskap så hon kan få de där barnen och det där hemmet hon vill ha. 

Då kommer en oborstad tölp in i hennes liv. Det är Gabriel Thorne, som bott i Amerika i många år, men som nu kommit tillbaka för att ta över det gods och den earl-titel han oväntat fått. Och eftersom släktingarna han ärvt det av har varit otrevliga mot sina underlydande och grannar så att han kanske inte alls är välkommen till sitt gods, och eftersom några andra släktingar tror att det är de som ska ärva titeln (Gabriel tros vara död) och redan intagit godset och fortsätter vara lika otrevliga som de som hade det förut - så behöver han en fru med sig till sitt arv. En fru som kan tas med otrevliga släktingar, tämja tjänstefolk och få grannarna att tänka om, en fru som är van vid stora gods och dess skötsel, och en imponerande fru. Han behöver inte nödvändigtvis vara kär i henne. Och... lady Jessica Archer, syster och dotter till hertigar, hade varit alldeles perfekt. 

Han berättar detta för henne. Inte förklaringen med godset och grannarna och titeln och alltihop, utan att just att han "ämnar gifta sig med henne" för hon är lämplig. Och hon bara: är du inte klok? Glöm det. Du känner ju inte ens mig, ser bara en ladytitel gå runt. Nänä, gubbe lille, du får minsann romancera mig först. (alltså det är en grej att hon gör ett verb av det) Och nu får Gabriel Thorne, effektiv affärsman från Amerikat, det lite jobbigt, och vet inte riktigt hur han ska gå till väga.

Men det löser sig, med lite rosor och pianospel och smäkt, och (tänka sig) de får varandra på slutet, och blir kära i varandra också. 


Titel: Someone to Romance
Serie: The Westcott Series #8
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2020
Förlag: Berkley

torsdag 4 februari 2021

Sagan om Isfolket 40: Fångad av tiden

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Boken har egentligen två delar - först en del med en spökhistoria på en båt i Norge, och sedan en annan, längre del som handlar om själavandring och där vi får veta mer om Isfolkets allra första ursprung. I bägge delarna är det åter Nataniel Gard (den Utvalde), Ellen Skogsrud (hon som var Knutsen i förra boken) som är huvudpersoner, och nu kommer även Tova Brink med, hon som har isfolkets förbannelse att dras med.

Spökhistorien på båten är helt OK - det är dels påhittade spökhistorier för att elaka typer ska lägga vantarna på ett arv de inte har rätt till, men dels spökerier på riktigt vilket såklart både Ellen och Nataniel känner av. Allt är helt livsfarligt med storm och skruttig gammal färja och drunkningar och elände, och slutar med att Tova stompar iväg på ytterst dåligt humör eftersom inte Nataniel begriper att hon inte alltid är elak och ond och den här gången faktiskt var snäll och räddade livet på både honom och Ellen där i storminfernot.

I andra delen på boken dras vi alltså in i någon ytterligt vansinnig själavandringshistoria, där Tova är sugen på att i sina tidigare liv försöka få kontakt med Tengel den onde, men det går raskt överstyr eftersom hennes egna onda förfäder tar över hela själavandringshistorien. Ganska snart befinner sig Tovas rese-själ (ja, det där är mycket komplicerat och obegripligt) fastlåst i en person i Japan på 1100-talet tror jag det är. Men, ta-daaa!, Nataniel kan också själavandra, bara han koncentrerar sig ordentligt. Han blir förstås helt svettig och trött, men rackarns om inte killen lyckas flyga tillbaka i tiden och ända till ett avgörande sjöslag i Japan då för hundratals år sedan, och där ta över lämplig själ/person och "väcka" Tova-personen så att Tovas själ kan återvända. Typ. Det är helt obegripligt och märkligt på många sätt, men himla kul att läsa om ändå. Och på kuppen får vi veta att Tengel den onde var riktigt genom-ond redan som liten spädis. Endast två år gammal har han onda och mordiska tankar, och hatar sin far. Sen gick det bara utför därifrån.

Titel: Fångad av tiden
Serie: Sagan om Isfolket #40
Författare: Margit Sandemo

onsdag 27 januari 2021

Sagan om Isfolket 39: Rop av stumma röster

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Nu har Nataniel Gard, Isfolkets "Utvalde" med påbrå från änglar och nattdemoner utöver Isfolkets alldeles egna speciella arvsegenskaper, vuxit upp till en ung man. Och ända sedan han föddes har han varit något alldeles extra, känner av stämningar och kan se det fördolda och det som ska komma och allt möjligt. Han har figurerat i bakgrunden i några böcker nu, och då alltid med en slags vördnad över underbarnet som inte är som andra människor. Men nu får Nataniel vara sig själv i en egen bok, och är då alldeles tydligt rätt trött på att vara den där utvalde som folk beundrar som en mindre gud. "En gud är väl inte förkyld tre gånger om året och allergisk mot apelsiner, heller" som han säger till Ellen Knutsen, den andra huvudpersonen som omedelbums blir kär i Nataniel när hon träffar honom. Nataniel vet så väl om sitt Stora Uppdrag, att vara den som strider mot onde Tengel, och är stolt över det - men han vill vara människa också. Och helst anonym, så inte hela världen kommer rännande och vill ha handpåläggning och utdrivning av diverse spöken. 

Nå - han är ännu inte klar för sitt stora uppdrag, tydligen. Det är lite underligt, det som vuxit fram i seriens ungefär andra halva av böcker: de avdöda isfolks-förfäderna som liksom står som ett gäng coacher i bakgrunden och dikterar vad som ska hända och ser vad som kommer att hända, som kommenterar händelser och kallar in hjälp när det behövs. Att de råkar vara döda sedan länge är inget som helst hinder. Och som hemligt vapen har de Marco/Imre/Gand som de kallar fram i riktigt allvarliga stunder. Var den karln vistas annars är rätt oklart. I vilket fall som helst har dessa förfäder nu bestämt att Nataniel behöver öva upp sig lite i andlig power, och i den här boken är det mer eller mindre tre olika, avslutade episoder av sådan övning: en med ett värdshus där det spökar, en i England med olika barn som försvunnit och så en gammal spökhistoria från Valdres i Norge som Ellen "känt" vibrationer av när hon var barn. Och boken igenom blir Ellen och Nataniel mer och mer kära i varandra, men de kan inte få varandra för Nataniel har "sett" att det blir katastrof och död om de kysser varandra. Attans, alltså.

Titel: Rop av stumma röster
Serie: Sagan om Isfolket #39
Författare: Margit Sandemo

tisdag 26 januari 2021

En rackarunge - Ester Blenda Nordström


Ett tag nu har jag varit nyfiken på att läsa Ester Blenda Nordströms böcker om rackarungen Ann-Mari, som ursprungligen gavs ut för hundra år sedan och delvis baserats på författarens eget liv. Jag hade läst att bland andra Astrid Lindgren skulle ha inspirerats av rackarungen-böckerna, och när jag nu såg att den tredje boken i serien, Patron Ann-Mari, kom ut så letade jag upp de två första böckerna på biblioteket och tog med hem. 

Rackarungen Ann-Mari själv blir jag inte särdeles förtjust i, eftersom hon för mig blir ett par kilo för mycket av allmän rakrygghet och frimodighet och ojsan-hoppsan-men-hjärtat-på-rätta-stället. Men vad jag fullständigt älskar med de här böckerna är språket. Alltså, språket! Det är fullkomligt lysande och fantastiskt, och jag kan absolut se hur Astrid Lindgren hittade mycket känsla härifrån. Det här är precis den sortens finurlighet i skrivande och humor jag tycker allra mest om, och det här är ett språk som med bara några ord och meningar kan få läsaren att se miljöer men framför allt människor framför sig. Och även om jag nu inte tycker så mycket om Ann-Mari själv pga För Mycket - så tycker jag desto mer om personerna runt omkring henne. Det är på något sätt som att stiga in i en gammal svartvit buskis-film från 40-talet eller nåt, där alla pratar med konstiga röster och tilltalar varandra med "hon" eller titel, där det finns barska husföreståndarinnor och "stationskarlar" med märke på mössan... all den där gamla svenska historiska miljön för hundra år sedan som jag läst (och förläst) mig om hos till exempel Martha Sandwall-


Bergströms Kulla-Gulla. Här går jag alltså in i den och är där. Det är helt fantastiskt, faktiskt. Jag får nypa mig i armen flera gånger och påminna mig: det här är skrivet för hundra år sen. Hundra år! Och språket känns som... nu. Här och nu. Ester Blenda Nordström låter folk prata på dialekt, och såklart med de ord och uttryck som gällde då på 1910-talet, men hon gör det så att jag hör dem. (Och vet ni: de säger inte "Amerikat" som Karl-Oskar och Kristina och de där gör. Nä, de säger "Amerikan", att någon reser till Amerikan. Och det känns som att "aha, var det det var?")

Och så gillar jag humorn - särskilt i första boken som jag tycker mer om av de två jag läst. Här är mer barn och fler rackartyg (eller hyss, även om det var Emil som gjorde dem. Ann-Mari hon liksom bara gör saker) och fler gapskratt. Ann-Mari är tretton år i första boken och är väldigt mycket bara ett busigt barn - i bok två har hon blivit femton år och går i flickskola och fnissar ihop med väninnor (back-fischar) och här känner jag igen mycket Kulla-Gulla i skolan och hennes tant Emily.

Jag tycker mycket, mycket om de här böckerna, och kommer att läsa de två återstående böckerna i serien där Ann-Mari köper egen bondgård vet jag (och då tänker jag att jag kanske känner igen saker från en av mina favorit-böcker av Astrid Lindgren: Kerstin och jag där Kerstins familj övertar en liten herrgård och blir bygdens nybörjar-bönder).


Titel: En rackarunge + 15 år - några blad ur en rackarunges liv
Författare: Ester Blenda Nordström
Utg år: 1919 + 1921 (original), 2019 (nyutgåvor)
Förlag: Bakhåll (nyutgåvorna från 2019)
Hitta dem hos din lokala bokhandlare, eller på ditt bibliotek, eller via Omnible.

tisdag 19 januari 2021

Rhythm of War - The Stormlight Archive 4

Det är alltså den här som har hållit mig upptagen sedan jul, då jag fick den som efterlängtad julklapp. Ett antal veckor, men så är den också tjockare än de flesta böcker. Och innehållet? Ett myller, en värld, en komplexitet. För ganska exakt tre år sedan hade jag precis läst ut Oathbringer, tredje boken i den här serien, och skrev då om den: 

"Och nu, när jag är på andra sidan - då kan jag nästan inte skriva om boken. Jo, för att 1. nej, det går inte att återge handlingen i en oerhört komplex bok som i sig är en del i en oerhört komplex serie i ett oerhört komplext världsbygge, och för 2. nej, ger man sig på sådana här böcker så vill man banne mig inte ha godbitarna spoilade av någon annan i förväg."

Precis så känner jag nu också. Och precis som i inlägget då så känner jag ändå att jag måste skriva något om bokmonstret, jag har ju liksom investerat ett antal veckor av mitt liv på den och behöver få någon slag utbetalning här på bloggen ändå? Så även den här gången struntar jag i att berätta om handlingen i stort och tar upp några fascinerande detaljer i stället:

  • Man kunde ju tänka sig att den där krigsrytmen i bokens titel skulle kunna handla om marschsånger och eggande trumvirvlar och trampet av tusentals fötter i takt? Nej, rhythm of war kan nynnas. Ett himla avancerat nynnande, och Stefan Mählqvist får levla upp rätt mycket från Ninaninaninanna om han ska ha någon chans, men dock: nynnande.
  •  På tal om nynnande: här finns några folkslag som på något mystiskt sätt pratar och sjunger samtidigt, och melodin eller rytmen de använder anger deras sinnesläge eller humör. De kan alltså säga något "to joy", eller kommentera något "to indifference", och det tog ganska många boksidor (i första boken) innan jag fattade att de alla hörde olika rytmer i vad som sades. Och för dessa (de kallas lite olika, listeners eller singers och annat) framstår människornas prat som helt platt, tomt och känslolöst. Tänk, att bara säga orden, utan tillhörande rytm eller sång? Hur ska någon då veta vilket humör den andre är på?
  • Ett tema i den här boken kan nog sägas vara mental ohälsa på olika vis. Kaladin, killen som är bäst av alla på det här med att slåss med spjut, och en hel del annat, mår rätt dåligt. Han har iofs varit snubblande nära att sjunka in i djup depression i alla böckerna hittills, men klarat sig på olika sätt. Här blir det värre. 
  • Och Shallan, hon som också varit med i alla böckerna och är så där vansinnigt duktig på att rita både på papper och i luften? Hon mår så dåligt av förträngda barndomsminnen att hon har delat upp sig själv i tre personligheter. De poppar upp och tar över lite efter vad som behövs - och eftersom hon (de) har magiska krafter så ändrar hon hårfärg utifrån vem som är "framme". Praktiskt för omvärlden.
  • Vetenskap, vetenskapligt tänkande och logiskt, systematiskt experimenterande har en stor och viktig del i den här boken. Den som vetenskapar är Navani, som varit drottning, och som är mor till en kung, och som varit med och styrt nationell politik samtidigt som hon haft övergripande järnkollen på hovet, gnabbande adel och festkommittéer. Hon har alltid varit intresserad av vetenskap men aldrig haft tid att fördjupa sin egen forskning. Men nu! Nu måste hon! Och hon är så briljant på det att hon får erkännande som en verklig "scholar" från någon som varit med i tusentals år.
  • Det är när jag skriver sådana här punkter jag återigen inser bredden i dessa Sandersons mästerverk. Här finns så mycket. Här finns allt. Hur kommer han ens på allt?? 
  • Till exempel detta: en gigantisk stad som är utformad som ett enormt, högt torn, högt uppe i bergen. Och staden har en själ, en slags varelse, som kan kommunicera med folk via ädelstensledningar (...jo!), och som nu är desperat och fruktar för sitt liv eftersom den håller på att bli smittad av något som i det närmaste kan liknas vid malware. 
  • En oerhört intressant karaktär är Taravangian, som också varit med i alla böckerna fast inte som huvudperson. Han bad en gud om hjälp och fick en enda dag då han var gudomligt smart, alltså helt otroligt intelligent. Den dagen skrev han en plan för hur världen skulle räddas, "the Diagram", skrev och skrev så att pappret inte räckte till, inte golvet och väggarna heller. När han vaknade nästa dag var han normalintelligent igen, och då kunde han inte riktigt tolka sin egen gudomliga plan. Han börjar varje morgon med IQ-tester för att se om han den dagen är normal-smart, lite smartare än vanligt (då kan han och personalen jobba på att tolka den där planen), eller om han är dum. "Stupid days" sitter han mest och är sentimental och gråter över allt möjligt, och är känslosam.
  • Och så har vi då "the Heralds" som i prologen till seriens första bok verkade göra något oerhört i tidernas gryning, och som sedan dess dyrkats som gudar på olika vis i tusentals år. Dessa "heralds" finns fortfarande, odödliga, och blandar sig in i handlingen allt mer. Och hur blir man då, om man är odödlig i flera tusen år? Jo, övervägande delen av herald-skaran är: spritt språngande galna. 
  • Ack, jag får avsluta min punktlista här. Och då har jag ändå inte gett mig in på ämnet "spren". Vad en spren är, är en stor och komplex fråga som inte kan avhandlas i en futtig punktlista. Det är en väldigt Sandersonsk grej, och nästan samtliga (fantastiska) illustrationer i Rhythm of War föreställer olika sorters spren. Och de är viktiga för handlingen! (men nä, det är inte de som sjunger när de pratar)

En fantastisk och enorm bok på många vis. Men precis som med Oathbringer så tyckte jag att den är för tjock, tar för lång tid att läsa. Jag älskar så mycket i den, och är så imponerad, och bara måste fortsätta läsa om denna värld och dess personer - men den här boken kunde mått bra av att ha varit sisådär 400-500 sidor kortare. 
(frågan är bara: vad skulle ha tagits bort???)

Nå. Nu börjar väntan på bok 5. Förra gången trodde jag att jag skulle få vänta fyra år, men det räckte med tre. Så kanske till julen 2023? Vi får väl se.

Titel: Rhythm of War
Serie: The Stormlight Archive #4
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2020
Förlag: Tor 
Köp den hos din lokala bokhandlare, här eller via Omnible

måndag 11 januari 2021

En fot i Roshar och en fot i Egypten - jodå, här är jag!

 Vi är nästan halvvägs genom januari, och jag har inte skrivit något här förutom en snutt idag om den isfolksbok jag läste före jul. Vad händer, Carolina, är böckerna slut?

Nej, nej, men jag är djupt begravd i fjärde boken i Brandon Sandersons Stormlight Archives-serie: The Rhythm of War. Jag önskade mig den i julklapp, fick den, och hade rensat i läshögarna för att bereda väg för herren. Sedan har det varit den sedan dess, och det går alltså inte fort. Jag är på sidan 850-ish av 1300-ish eller vad det nu är. Isfolket har nog också börjat efterlysa mig, har inte läst någon bok om dem sedan bok 38 av 47 i min omläsning. 

Men ändå? Nog brukar jag klara även en mastodonthistoria som Rhythm of War utan att det ska dröja så många veckor? 

Nja. Jo. Men stora delar av julledighet och annan ledighet har den senaste tiden gått åt datorspelande också, något jag tappat de senaste åren och känt att jag saknat. Nu sögs jag in i spelandet igen. Jag har varit i Egypten tillsammans med genialiskt begåvade herr Bayek i Assassin's Creed Origins. Alltså, ni skulle bara se så himla duktig karln är på att klättra, och hoppa, och skjuta med pilbåge! Just nu är jag i sluttampen på spelet och springer runt i Kungarnas dal och förpassar odöda faraoner till en evigare vila än de sysslat med hittills. Men jag är helt vild på det här klättrandet och mördandet, och tänker söka mig tillbaka i Assassin's Creed-serien, och kommer därför snart att klänga på hustaken i Florens under renässanstid tillsammans med en viss Ezio.

Kanske jag ska starta en underavdelning till den här sidan som heter Carolina spelar...???

Men var så lugna. 2021 kommer säkert att fyllas av böcker, det också. I morgon ska jag låna hem Ester Blenda Nordströms böcker om "rackarungen", sekelgamla är de men jag ska se om de håller än. Plus att min Kindle håller på att sprängas av olästa böcker. Samt det faktum att min oäkte make fick Där kräftorna sjunger i julklapp - han som aldrig läser något där inte någon ondsint skurk planerar världsherravälde av något terroraktigt slag, och om inte skjutvapen förekommer senast på sidan 3. Den boken vandrade ganska raskt över till min läshög i stället, kan jag säga.