måndag 13 juli 2020

Under Locke

Jag tyckte så väldigt mycket om den förra (och första för mig) boken jag läste av Mariana Zapata (The Wall of Winnipeg and Me), och ville ha mer. Valde på måfå bland titlarna hon skrivit och laddade hem den här. Motorcykelklubbsraffel i Texas med Extremt Tuffa Män med Stora Muskler som säger "shit" ungefär tre gånger per mening? What could possibly go wrong?

Det handlar alltså om Iris, som har slut på pengar och en tappad sug. Hon kör till sin halvbror, som bor i Austin, jobbar på någon plåtverkstad där och är medlem i coola motorcykelklubben Widowmakers. Där var en gång även Iris pappa med, och mamman flyttade ifrån Austin just för att hennes barn skulle komma så långt ifrån den miljön som det bara gick. Nu flyttar Iris in hos sin bror Sonny, samt börjar jobba på en tatuerarstudio som ägs av en annan medlem i Widowmakers, en Dex Locke med stora muskler, blå ögon, många tatueringar och ett humör som är allt på skalan från dåligt till uselt. Han är också väldigt snygg. Och har blå ögon. Och snygga muskler. Och ja.... snygg.

Och först blir Iris och Dex osams. Och sedan blir de sams. Och sedan blir de ihop och sedan har de sex. Och sedan blir det farligheter och kriminalitet och hot och våld med den där motorcykelklubben, en annan rivaliserande motorcykelklubb och så med Iris pappa som ställer till med problem för sina barn eftersom han har ouppklarade affärer och är en stor skitstövel. Och sedan har Iris och Dex mer sex.

Det är tur att det här inte var den första boken jag läste av Zapata, för den här tycker jag inte om och jag vet ju att annat hon skriver är så mycket bättre. Hade jag bara läst den här hade det inte blivit fler. Jag tycker SÅ illa om Dex Locke, och jag tycker så illa om ungefär de flesta i den här boken. Dex har helt vidriga ägartendenser gentemot Iris, och hela den där motorcykelvärlden är så grundmurat centrerad kring De Tuffa Männens Tuffa Liv I Klubben. Kvinnorna är inte med (de är tillbehör i bakgrunden) och ska helst inte lägga sig i eller synas när Muskelmännen har sina Farliga Uppgörelser. Typiskt är att Iris flera gånger blir utskälld eftersom hon "har hemligheter" för sin bror och Dex, och gör saker utan att tala om det för dem. Då är hon dum och tanklös och får veta att hon aldrig får göra så mer. Medan boken igenom så får Iris (och de andra namnlösa kvinnorna i bakgrunden) aldrig någonsin veta vad männen gör när de är iväg på sina Farligheter och Uppgörelser. Nä, då är det mer "vi ska fixa det här och du behöver inte oroa dig mer". Jag blev otroligt störd, och sista tredjedelen på boken skummade jag mest igenom texten för att... ja, jag vet egentligen inte varför jag ville läsa slut den. För att se om Dex gjorde fler tatueringar? (ja, det gjorde han, en som det stod typ "Iris är min" inuti en drake).

Well. Nu vet jag det säkert, i alla fall: Texas + motorcykelklubbar + tuffa män som säger shit shit shit shit = inte min grej. Även om det är romance. Även om det är Zapata.

Titel: Under Locke
Författare: Mariana Zapata
Utg år: 2014
Förlag: Mariana Zapata
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

fredag 10 juli 2020

Lycka är för losers

Trots att den här är ganska tjock så läste jag den på en dag, och förvisso har jag semester och har lyckats få min hjärna i koncentrerat läs-mode, men det är en lättläst bok pga många korta kapitel och luftig text. Men mest gick det så snabbt för den är så infernaliskt bra att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Bra innehåll, underbart språk och dessutom väldigt, väldigt rolig. Det var flera ställen jag skrattade rakt ut (för man är inte beredd på Phoebes repliker och åsikter även om man borde blivit det). Till exempel när Phoebe är på jobbintervju på den där affärskedjan där man själv tillverkar nallar. Eller när hon ska ge sin kompis (egentligen bästa vän men just nu är det "f.d" och är lite komplicerat) goda råd om sexlivet.

Egentligen egentligen så är det här ganska svart och jobbigt med en frånvarande mamma, en pappa som är död, en huvudperson med stora sociala svårigheter (människor är skitjobbiga och rätt så dumma de flesta av dem), en bästis som sviker och den jobbigaste tiden i grundskolan, den med alla slutproven. (det här är i England, och Phoebe har 27 prov under tre veckors tid tror jag det är, och det är dessa proven som avgör slutbetygen. Det är helt hysteriskt och det är inte bara hon som mår riktigt dåligt inför och under de här veckorna).

Men trots allt det här - så är det alltså en feel-good-bok, en man läser och blir glad av, och jag vill verkligen läsa mer av den här författaren. Roligt, rappt och så lyckas hon få Phoebe och de andra att på pricken låta som vilka 15-16-åringar som helst. (och alltså en eloge till översättare Amanda Svensson eftersom de när jag läser låter som vilka svenska 15-16-åringar som helst...)

Vad den handlar om då? (borde jag ju skrivit först, men ibland funkar inte mina skrivarfingrar på det sättet) Jo, halvåret när Phoebes mamma, läkare på Läkare Utan Gränser, jobbar i Syrien och Phoebe får bo hos sin gudmor Katy (alltså, denna underbara, underbara karaktär... älskar henne så mycket). Boken börjar också med att Phoebes bästa vän Polly blir ihop med Tristan och därmed försvinner från Phoebes liv in i någon sammanvuxen livsform som kallas PollyTristan och hela tiden är slaskar i något hångel. Phoebe kommer aldrig att bli kär själv och bli sån där, aldrig någonsin. Och för att tjäna pengar så börjar hon jobba extra i Katys välgörenhetsaffär (tänk Myrorna) och får nya vänner där. Ungefär så. I femhundra sidor som du inte kan släppa.

Titel: Lycka är för losers
Författare: Wibke Brueggemann
Originaltitel: Love is for losers
Översättning: Amanda Svensson
Utg år: 2020
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

torsdag 9 juli 2020

Bara David

Ida är elva och bor med sina föräldrar och hund i ett rätt så vanligt hus, och lever ett rätt så vanligt liv med kompisar, basketspel, skrålsång när hon är ensam i huset, skola och läxor och kolla på datorn och sånt där. Men nu när hon ska börja femte klass så blir allt väldigt annorlunda. Hennes föräldrar har bestämt att de ska ta emot ett fosterbarn, bli familjehem. Visst, det hade ju varit kul, om det hade varit en tjej i ungefär Idas egen ålder? Men nädå. det är en kille som ska flytta in hos dem. David, 15 år. Hans liv har varit väldigt struligt på sistone, och kanske han till och med får gå om åttan, och då på samma skola som Ida. Han kommer alltså hem till dem med några väskor, hänger upp fotbollsaffischer på väggarna, stänger dörren och säger inte mycket alls. Inte till Ida, i alla fall. Däremot pratar han en hel del med hennes föräldrar, senare på kvällen när de sitter och dricker te och Ida redan har fått gå och lägga sig.

Först är det som att ha någon på besök, men sedan stannar ju denne någon kvar, använder datorn när Ida hade tänkt ha den, låter hunden komma upp i sängen, går och smygröker bakom garaget. Skapar oro. Och Ida känner sig undanträngd. Ska det vara så här nu? Varför får David göra saker utan att föräldrarna säger till honom?

Jag tycker mycket om den här boken, kom snabbt in i den och tyckte om människorna i den. De känns äkta. Ida är så precis rätt blandning barn/snart-tonåring som vill sova mellan mamma och pappa ibland, testa mammas smink i smyg ibland, vara både liten och stor - och så kommer det någon in i hennes liv som inte alls fått samma skyddade liv som hon. David vill och försöker, men det är inte lätt för honom. Och föräldrarna känns också äkta, med lagom mycket regler och prat men utan att bli för felfria. (när det strular med David så blir de liksom "jaha, vad gör vi nu då?")


Titel: Bara David
Författare: Lina Stoltz
Utg år: 2020
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

onsdag 8 juli 2020

Renegades

Jag tyckte mycket om Marissa Meyers The Lunar Chronicles och ville absolut testa den här serien som har lämnat sagovärlden för att i stället ta sig an superhjältar.

Bakgrunden är att en del människor i framtiden har börjat utveckla superkrafter (varför får vi inte veta). Först blir dessa människor avskydda och jagade, folk är rädda för dem och det är rena häxjakten på dem tills de börjar kämpa tillbaka. Fast då på ett starkast-vinner-sätt så att samhället faller sönder i ren anarki. Efter ett antal mörka år kommer i stället The Renegades, superhjältar som använder sina krafter för att hjälpa andra, skapa lag och ordning och stoppa alla kriminella gäng som gjort som de vill under så många år.

Nu får vi i vartannat kapitel följa Nova, alias "Nightmare" vars superkraft är att få andra människor att somna genom att beröra dem (plus att hon själv aldrig sover och är ett mekaniskt geni). Nova hatar alla Renegades och tillhör de få "anarkister" (de som använder sina superkrafter för egen vinning + att kämpa mot Renegades) som finns kvar. Vartannat kapitel följer vi Adrian, alias "Sketch" vars superkraft är att allt han ritar blir till verklighet. Adrian är the Renegades gullgosse, adopterad son till två av deras ledare och en riktig kändis. I hemlighet är han också superhjälten "The Sentinel" som själv skaffat sig multipla superkrafter (annars har de bara en kraft var men han har alltså skapat dem genom att rita dem på sig själv...)(det här är inte jättemycket spoiler eftersom man får veta det i det inledande kapitlen).

Nightmare och The Sentinel är fiender. Nova och Adrian lär känna varann och blir kära. Men de håller sina alias hemliga för varandra. (och det här driver mig till vansinne, för det är så uppenbart, typ att när the Sentinel dyker upp så är Adrian helt plötsligt borta ur sällskapet, och vice versa för Nightmare/Nova). Nova ansöker och lyckas komma med i the Renegades (eftersom hon ska spionera åt the Anarchists) och hamnar i Adrians team.

Alltså, jag vet inte. Det tog mig lång tid att ta mig igenom den här. Det är en hel del action, men för mig är det alldeles för mycket fokus på vilka olika superkrafter de olika karaktärerna har, och hur de använder dem, och alldeles för lite story. Jag läste slut eftersom jag förväntade mig en Meyersk twist ungefär som i Cinder men det var alldeles "too little, too late" för att hetsa upp mig. När jag sedan läser om att Adrian och Nova inte ens i bok 2 ska begripa vem The Sentinel/Nightmare är så blir jag helt trött och kommer inte att läsa vidare i den här serien.

Titel: Renegades
Serie: Renegades #1
Författare: Marissa Meyer
Utg år: 2018
Förlag: Square Fish
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

tisdag 7 juli 2020

Tempting Harriet

Clara i Dancing with Clara hade en anställd sällskapsdam, Harriet. Hon hade en ställning som måste ha varit väldigt jobbig: något mellanting mellan god vän och anställd tjänare, någon att fnittra med ibland och vänligt men bestämt be att avlägsna sig ibland (exempelvis när Clara skulle prata allvar med den ohängde Freddie). Nu har Harriet fått en egen bok. När Clara och Freddie redde ut sina bekymmer och blev happily ever after så sade Harriet upp sig. I stället blev hon själv gift, med en mycket äldre man, en baron. Han dog efter några år, så nu är hon Lady Harriet, ung, rik och vacker änka, och alltså duktigt eftertraktad på äktenskapsmarknaden. Om hon nu skulle vilja gifta om sig.

Det är nu hertigen av Tenby kommer och stör Harriets sinnesfrid. Hon har träffat honom förr, redan då för sex år sedan när hon var Claras sällskapsdam. Då var han kompis till Freddie, och flirtade hårt med Harriet som han redan då erbjöd att bli bra avlönad mistress till honom själv. Äktenskap kunde det aldrig bli fråga om eftersom han skulle ärva hertigtiteln och bli ytterst högadlig, medan Harriet kom från någon obskyr prästfamilj i någon bortglömd landsända och inte alls utgjorde hertiginnematerial. Harriet sade nej till detta luxuösa liv i synd då. Men nu?

Det är en helt OK bok, men inte en av Baloghs bättre. Det känns som att det viktiga för henne var att Harriet skulle få en egen bok efter att fått skuffas undan så tråkigt i Claras bok. Men kärlekshistorien mellan henne och Archie (hertigen) är rätt tunn, och bygger länge på det faktum att Harriet lätt rodnar, och Archie tycker om att få henne att rodna. Det blir bättre så småningom, men inte wow.


Titel: Tempting Harriet
Serie: Sullivan #3
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1994
Förlag: Signet
Köp den via Omnible

måndag 6 juli 2020

År 2001 : en rymdodyssé

Jag fortsätter med min läsning av sci-fi klassiker, och eftersom jag ju är svag för att läsa om AI:n som inte gör som skaparna tänkt sig så var jag ju tvungen att läsa den här. Jag har aldrig sett filmen, men hade en hum om att det här finns en viss AI som heter "Hal" och jobbar som hjärna på rymdskeppet Discovery. Denne Hal förekommer det referenser till på många ställen, och nu fick jag äntligen lära känna den.

Men det tog ett tag. Först ska vi göra ett nedslag hos människorna på den tiden de inte var så människoaktiga än, utan mer förstadiet till människoapor. Och vi snackar alltså miljoner år tillbaka (är det något Clarke är duktig på är det att få läsaren att hisna över eoner av tid, eller eoner av avstånd, eller överhuvudtaget att hisna över möjligheter och storhet). De där apflockarna får sin dagliga stå-på-varsin-sida-av-floden-och-göra-arga-ljud-mot-varandra-rutin störd när det helt plötsligt står en svart monolit av ett märkligt material mitt i deras vanliga söka-efter-mat-miljö. Den börjar påverkar deras tankar och beteende. Därefter hoppar vi vääääldigt många år fram i tiden, och följer med en rymdforskare på en resa till månen där det gjorts en fantastisk upptäckt under marken, något som verkar skicka iväg en radiosignal av något slag ut i rymden. Det är först därefter, och minst en tredjedel in i boken, som vi får komma ombord på Discovery som då är på väg till Saturnus. Skeppets AI "Hal" har fått dubbla budskap i sin programmering, och får någon typ av existensiell kris, och börjar ha ihjäl sin besättning. Sedan går det ganska raskt till att ende överlevande besättningsmedlemmen kommer fram till resans slutmål, en av Saturnus månar (i filmen lär det vara en av Jupiters månar pga svårt att få till Saturnus ringar på nära håll). Det som ser ut som en svart monolit liknande den på månen är i själva verket något helt annat, och slutet på boken är Storslaget, Svårförståeligt, Hisnande och rätt himla urflippat faktiskt.

Jag är glad att ha läst den här boken, men är lite besviken eftersom Hal inte alls var med lika mycket som jag trodde (även om det Hal gör får stora konsekevenser). Kanske att jag även ser filmen någon gång? Det finns fortsättningsböcker, men dem kommer jag inte att läsa, däremot ska jag läsa annat som Arthur C. Clarke har skrivit. Återkommer!


Titel: År 2001 : en rymdodyssé
Författare: Arthur C. Clarke
Originaltitel: 2001 : A Space Odyssey
Översättning: Roland Adlerberth
Utg år: 1970
Förlag: Trevi
Köp den (på engelska) till exempel här, här eller via Omnible (eller låna den på svenska från ditt bibliotek som jag gjorde)

söndag 5 juli 2020

Systerklockorna

Kyrkklockorna som kallas systerklockorna hänger i en urgammal stavkyrka i byn Butangen, och är döpta efter de två systrarna Halfrid och Gunhild som dels var kända för att väva så vackra vävar att de medverkade till gården Heknes välstånd, dels var födda sammanvuxna. Och så kunde de tydligen se in i framtiden, sägs det. Kanske är det därför kyrkklockorna sedan genom tiderna varslat om ofärd genom att då och då ringa helt av sig själva. Stark och vacker klang har de hursomhelst, även om kyrkan i sig är trång och mörk och kall hur vacker den än är.

Kai Schweigard, byns nye präst, vill förändra och få bygden med i framtiden, utbilda och utveckla. Och även om kyrkan är vacker så vill han bygga en ny, en där folk inte fryser ihjäl och en där alla får plats. För att finansiera detta har han sålt den gamla kyrkan till Tyskland. Den ska rivas försiktigt för att sedan byggas upp igen i Dresden. Och det kommer en tysk man, en ung arkitekturstudent, en Gerard Schönauer, till Butangen för att göra skisser av kyrkan och övervaka rivningen, märka delarna och se till att allt går som det ska. Även om både Gerard och Kai bägge vill det här med kyrkflyttandet så är de konkurrenter. De är nämligen bägge kära i Astrid Hekne, dotter på Heknegården där de bägge siamesiska tvillingarna vävde för så många år sedan.

Jag tyckte mycket om Systerklockorna, lyssnade på den som ljudbok men var inte jätteglad över inläsningen så flippade en hel del till textversionen på telefonen (älskar den funktionen). Givetvis var jag tvungen att googla bilder på stavkyrkor också. Jag gillade inte triangeldramat med Astrid-Kai-Gerard, gillar aldrig trianglar, och kände redan på förhand att det aldrig skulle gå väl. Men jag tyckte väldigt mycket om att läsa om mötet mellan den gamla världen och gamla folktron med det nya, ostoppbara, nytt tänk och ny teknik. Och jag blev väldigt sugen på att åka till Norge, även om byn Butangen är påhittad.


Titel: Systerklockorna
Författare: Lars Mytting
Originaltitel: Sösterklokkene
Översättning: Lotta Eklund
Ljudbok - uppläsning: Kerstin Andersson
Utg år: 2019
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här, här eller via Omnible