Mitt storslagna liv

Sigge och hans familj har flyttat till Skärblacka, det är sommarlov och Sigge har exakt 59 dagar på sig att bli en helt ny och annan människa. När skolan börjar ska han nämligen vara populär, ha massvis med vänner och ha ett helt annat liv än det han hade när de bodde i Stockholm. Livet i Stockholm får vi veta mer om allteftersom i boken, och det är av den arten som gör att jag får ont i magen när jag läser. ("Lektionerna var okej, men rasterna var vidriga. Jag låtsades var upptagen. Dröjde mig kvar i klassrummet för att slippa gå ut i kapprummet ihop med de andra. rädd för vad killarna skulle säga, för vad de skulle göra.") 

Strategin för att bli populär är att göra ordentlig research och få till en lång lista över vad det är som gör människor populära. Det är coolhet, rätta frisyrerna och kläderna, att prata lagom mycket och intressant, att vara rolig. Det är inte att "vara sig själv" som vuxna envisas med att ge som råd - det var ju när Sigge "var sig själv" i Stockholm som det inte funkade.

Jag började läsa om Sigge, och var väl rätt ljummen till en början, kände att jag läst det här förut. Men! Det hade jag ju inte. Inte på det här sättet! Inte med Jenny Jägerfelds humor (alltså, jag tror jag började älska boken när Sigge startade instagramkontot Runawaygnome där han lägger upp bilder på en trädgårdstomte han stulit och låter uppleva sånt som avkoppling i spa och vänskap med uppstoppade djur) som gör den här boken till det den är, och inte med de underbara människor vi får lära känna som finns i Sigges liv. Vi har till exempel Sigges mormor, som är en vandrande färgexplosion, och som samlar på uppstoppade djur samt kör sina snabba bilar i dragracing. Vi har Krille Maräng, en Mycket Kreativ Filmskapare som kanske inte riktigt är mogen för Hollywood än. Vi har Sigges två småsyskon, Majsan (SOM ALLTID TALAR I VERSALER eftersom hon tydligen inte har något lägre röstläge än så) och Bobo (som å andra sidan inte talar alls fast hon är i fyraårsåldern). Och vi har Juno med det turkosa håret och den innerliga vänskapen till en trädgårdstomte. (ja, den som blir stulen)

Det kändes riktigt bra inombords när de där 59 dagarna var över och Sigge började skolan i Skärblacka. Det blev bra! På så många sätt!

Titel: Mitt storslagna liv
Författare: Jenny Jägerfeld
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Sci-fi för nybörjarläsarna - Stjärnor & planeter

Jag har läst nya serien Stjärnor & planeter som är börja läsa-böcker med max 5 rader text per sida, kompletterande pratbubblor med versaler i illustrationerna... och som alltså är science fiction för de yngre barnen. Jamen hurra! Klart det är bra och fint med alla känna-igen-sin-egen-vardag-böcker för barnen, men jag älskar när när även nybörjarläsarna får läsa om sånt som verkligen inte finns, monster och drakar och nu då rymdvarelser som talar i kod.

Tvillingarna Castor och Polly har tillsammans med mamma flyttat till planeten Argo 7 som mest består av grus, grus och mera grus. Mamma är forskare och ska leta efter spår av liv (pappa stannar kvar på jorden men nås lätt via Skype eller vad det nu är), och i bakgrunden finns en bitter man som heter Pluto Persson, och som vill ha mammans jobb. Medan mamma sitter där och suckar över sitt mikroskop och sina gruskorn hon letar efter liv på - så räcker det med att Castor och Polly knatar ut en gång i sina rymddräkter så har de stött på liv. Inte bara spår av liv, utan en hel hög med

rymdvarelser som bjuder hem dem på kalas och annat kul. Men grejen är att de inte kan berätta detta för de vuxna - för då kommer tydligen "rymdstyrelsen" och ska göra hemska experiment på rymdvarelserna.

Rymdvarelserna talar alltså i kod (och kodnyckeln hittas längst bak i boken för de barn som gillar att lösa klurigheter), förökar sig medelst frösådd (och musik och dans) och finns i många glada färger och former. I Rymdungarna smusslar tvillingarna undan några rymdvarelse-frön, sår dem och upptäcker strax att blommorna som omedelbart växer upp droppar ifrån sig små rymdvarelsebebisar (och när dessa springer runt i rymdstationen anländer givetvis herr Bitter Pluto Persson som dock inte är smartare än att han tror att det är barnens leksaker - dockor - han ser).

Detta är knasigt, väldigt kul, och jag gillar det mycket.

Titel: Hemma i rymden + Språkomaten + Rymdungarna
Serie: Stjärnor & planeter
Författare: Mats Wänblad
Illustrationer: Kenneth Andersson
Utg år: 2018-2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp dem till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 6-9 år

Mysterieklubben och det hemliga rummet

Amanda och hennes familj flyttar in i ett hus i Vilunda, och Amandas rum ligger på andra våningen. Praktiskt nog med ett stort äppelträd alldeles utanför fönstret, ifall Amanda skulle vilja klättra ut i smyg eller så. Och det kan ju vara bra. Fast ännu bättre är att hon upptäcker att det finns en övertapetserad öppning i väggen, och att öppningen leder till ett hemligt rum uppe på vinden. Listigt lyckas hon få ett klädskåp placerat just framför öppningen, ett riktigt Narnia-klädskåp med lös baksida, så att öppningen inte syns och hennes föräldrar inte får veta något om rummet. Det är så småningom bara Carl, hennes nye vän, som får veta. Och det är de två tillsammans som startar Mysterieklubben.

Eller... det är ju inte de som startar den. Det gjorde några andra för lääänge sedan, de som det hemliga rummet byggdes åt. De är gamla nu, men Mysterieklubben minns de, och Amanda och Carl får tillgång till deras gamla hemligheter - men först sedan de bevisat att de är Modiga och Kloka, Mysterieklubbens motto. Amanda och Carl gör en riktigt läskig (och farlig) räddningsaktion, och blir godkända. Mysterieklubbens pånyttfödelse är ett faktum, och detta är mycket riktigt också första boken i en serie.

Jag gillar den verkligen! Allra, allra mest bara tanken på det där hemliga rummet, med ingång från ens eget rum - oj, vad jag har drömt om något liknande. Jag skulle fortfarande vilja ha ett eget, hemligt rum. Men jag gillar också Amanda och Carl, och att Carl bor på ett slott och därför är helt hemtam med att fixa krånglande motorer av olika slag (jo, slottsägarrollen innebär mycket praktiskt arbete), och så gillar jag att det här mer verkar dra åt mysterier och äventyr snarare än barndeckare med skurkar och Kling-och-Klang-poliser. Nästa bok heter Mysterieklubben och ubåten.


Titel: Mysterieklubben och det hemliga rummet
Serie: Mysterieklubben #1
Författare: Patrik Bergström
Illustrationer: Filippo Vanzo
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Djur med päls - och utan

Freddy bor med sin mamma och halvbror i Herlev, tillsammans med mammas nuvarande kille och dennes två döttrar, men boken börjar med det som alltid brukar hända med mamma och hennes killar: det blir "dramatiskt". Det bråkas och skriks och mamma slänger ut killens ägodelar genom fönstret. Och sedan brukar det bli att Freddy och mamma (och ibland halvbror, om han inte väljer att bo med sin pappa i Sverige) flyttar till en ny plats. Freddy är så van att flytta att han inte ens orkar skaffa vänner på platserna där han bor - det är inte lönt. Det han önskar sig allra mest är en egen hund, som ju alltid kunde vara hans vän, även om de flyttar. Men det får han inte ha, för mamma är allergisk mot pälsdjur.

Men här i Herlev har de stannat ovanligt länge, och Freddy har ändå fått en vän: Eskild. De har en djurklubb ihop, där målet är att skaffa pengar för att köpa varsitt djur - Eskild vill ha en orm och Freddy en nakenhund, för det har han listat ut att han kan ha. Och Eskild har gett Freddy en hamster, fast den får han hålla hemlig så att inte mamma ser den och sätter igång med att bli allergisk.

Jag älskar den här boken. Den kan vara något av det bästa jag har läst på mycket länge, och det som är så bra med den är dels Freddys historia, dels hur Freddys historia berättas. Han berättar själv, och bara genom det som faktiskt händer. Inga beskrivningar eller förklaringar, utan jag som läser får själv läsa mellan raderna, förstå allt det som inte sägs. Och det är mycket. Det är mamman, och pojkvännen Torsten, och det som försiggår på storebrors rum, och det är pappans liv i husvagnen, och det är Freddys hopplöshet och ensamhet, och det är ekonomin, och det är det här med hur det egentligen är med mammans allergi (finns den eller finns den inte?), och det är saker som är hårresande men som jag (som vuxen) läsare själv får förstå är hårresande för det står inte utskrivet.

Och sedan har vi det här med bildpartiet: Hela boken är illustrerad (av författaren själv), men med berättelsen i text. Sedan, kanske 100 sidor in, händer något fruktansvärt: Freddy får veta att hans hemliga hamster är död. Och han blir så knäckt av detta att han slutar prata (och rymmer från sin familj) - och då övergår berättelsen till enbart illustrationer. Illustrationerna visar hur dåligt han mår, hur han planlöst liftar genom landet, och träffar en man som kör någon typ av veteranbilar, och tar med Freddy hem till sig, och till slut får honom att må lite bättre och börja prata. Och då kommer texten tillbaka i boken också.

Något av det bästa jag läst på länge, alltså, men samtidigt vet jag inte vad jag ska göra med den. Sååå svårt att bokprata om den för barnen, plus att den egentligen är svårtillgänglig samtidigt som den är snabb att läsa och med många bilder. Och funkar den att högläsa? Jag har ingen aning. Just nu lutar jag åt att det är en alldeles fantastisk bok om ett barn, fast en bok för vuxna. Och hur många vuxna (förutom såna som jag själv) hittar själva till barnböckerna för den egna läsningen? Jag skulle så gärna vilja prata med någon annan vuxen som har läst den här, och jag skulle förstås väldigt gärna vilja prata med ett barn som har läst den här och höra vad de tycker. Någon som har läst? Vad tycker ni? Vem är boken för??

Titel: Djur med päls - och utan
Författare: Hanne Kvist
Illustrationer: Hanne Kvist
Originaltitel: Dyr med pels - og uden
Översättning: Johanne Lykke Holm
Utg år: 2019
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

En bokhandlares dagbok

Detta är en roande och rätt så fantastisk bok om man tänker på vad den faktiskt är: rätt upp och ned en dagbok skriven av en man som äger ett antikvariat. Ingenting annat, ingen story, inget pretentiöst utan bara anteckningar rätt upp och ned om olika dagar i den där bokhandeln, om kunder som har kommit in och burit sig märkligt åt, om människor i bokhandlarens liv, om vardagens besvärligheter med datorer och databaser, om pappersboken kontra e-boken (oj, vad han har mycket att säga om det - han har även en Kindle uppspikad på väggen, en Kindle han först skjutit sönder med ett luftgevär...), om bokfestivalen i Wigtown, om alla möjliga författare, om alla människor han känner (varav väldigt många tycks vara just författare eller åtminstone kreativa på något sätt), om kvällar som hastigt fylls av sånt som whiskyprovning och att det därför är jobbigt att stiga upp och öppna den där bokhandeln morgonen därpå, om vattenläckor och dragiga lokaler, om bilturer ut på landet för att köpa eller inte köpa lådor med böcker av människor som alla verkar ha intressanta levnadsöden, om sina anställda varav särskilt en har mycket starka åsikter om hur en bokhandel bör skötas.

Alltså. Det är en dagbok. Ibland är en dags anteckning lång om det är mycket som hänt eller det behöver klagas lite extra över Amazon, ibland jättekort och nästan bara "idag var det lugnt, sålde en bok om golf till ett par i äldre medelåldern", varje anteckning avslutas med dagskassans summa, antalet kunder i butiken, antalet nätbeställningar av böcker och hur många av dessa böcker som hittats. Och det går bara inte att läsa den här boken i ett svep eftersom det inte finns någon handling - men att ha den liggande på lämpligt ställe (läs: toaletten) och läsa 1-3 dagboksanteckningar då och då - det är helt fantastiskt och roande. Jag har haft den igång sedan i somras eller så, och är just nu ganska ledsen över att den är slut, och undrar hur det går för dem där borta i Wigtown, Galloway, Skottland. För jodå, bokhandeln finns ju på riktigt, facebooksidan finns där det fortfarande skrivs rätt fräna inlägg om en del kunder som kommit, och givetvis, givetvis skulle jag vilja åka dit.

Här är en... ehh... musikvideo om bokhandeln, starring Mr Blythell Himself:


Och här är en lite längre filmsnutt där Shaun Blythell berättar om sin bokhandel, om bokfestivalen och om boken: (Han låter exakt som jag tänkte mig när jag läste boken...)



Titel: En bokhandlares dagbok
Författare: Shaun Bythell
Originalets titel: The Diary of a Bookseller
Översättning: Andreas Vesterlund
Utg år: 2018
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Thunderhead

Jag fortsatte nästan omgående att läsa bok 2 i Arc of a Scythe efter att ha avslutat bok 1, Scythe. Och den här heter alltså Thunderhead, efter den AI som numera styr hela världen på ett helt förnuftigt och felfritt sätt. Thunderhead kan inte göra fel, och Thunderheads hela "liv" går ut på att tjäna mänskligheten även om den inte förstår sig på det där med känslor, lidande och sånt. Thunderhead vet också alltid bäst och räknar alltid blixtsnabbt ut vilka handlingar som har störst sannolikhet att lyckas, och så puffas människorna att fatta beslut som är de rätta. Alla människor borde alltså vara lyckliga, nöjda och glada. Plus att de inte längre dör, eller är sjuka, eller fattiga, eller hungriga.
Sedan finns det förstås en del människor som mår som allra bäst när de inte gör det som är bäst för dem, de som vill bryta lagar och ha sig, som vill ha farligheter i sitt liv. Då låter Thunderhead dem ha detta, de kallas "unsavories" och får leva laglöst på ett liksom lagom övervakat sätt. Vi får läsa en hel del om dessa unsavories i den här boken när en ny huvudperson, Greyson, helt plötsligt tvingas bli en av dem fast han trodde hans liv skulle vara en trygg tjänstemannakarriär i Thunderheads tjänst.

Vi får också läsa mer om Rowan och Citrin från första boken. Rowan jobbar som scythe fast han inte blev examinerad som det, och hans offer är de scythes som missköter sina jobb och är onödigt onda eller maktgalna eller så. Rowan kallar sig Scythe Lucifer och går runt i en svart kåpa (fast svart inte är en tillåten färg för scythes) och har givetvis många, många fiender. Citrin är scythe på riktigt, kallar sig Scythe Anastasia och försöker ha ihjäl sina offer på mer snälla sätt än traditionellt, samt verka politiskt för att fler ska göra som hon och hennes mästare Scythe Curie.

Jag gillar fortfarande den här serien, även om det jag sitter hela boken igenom och väntar på (att en allomfattande AI givetvis ska gå bananas, de gör ju alltid det) liksom inte händer. I stället händer något helt annat, och bokens slut är fullständigt galet. Tur jag hade att sista boken i serien redan fanns utgiven...!

Titel: Thunderhead
Serie: Arc of a Scythe #2
Författare: Neal Shusterman
Utg år: 2018
Förlag: Simon & Schuster
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Spökjägare

Holly och hennes lillebror Elvir kommer till Vilaholm för att bo hos faster Ingrid tills deras pappa är frisk nog att åter ta hand om dem. Det är första gången de är i Vilaholm, ett litet samhälle som dessutom känns ganska avfolkat. Det är det också, visar det sig, för tydligen var det väldigt många människor som flyttade härifrån på 90-talet eller så, då när pappa också flyttade för att aldrig mer komma tillbaka (och då när han blev sjuk).

Nu är det en liten flicka som har försvunnit, och som inte hittas av vare sig polis eller någon annan. Hon försvann från sitt eget rum. Och det har inte gått många sidor in i boken förrän även Elvir försvinner, men han försvinner från ett badrum låst från insidan. När Holly bryter sig in med hjälp av skruvmejsel och irritation (varför måste ungen hålla på så här, gömma sig och inte svara när hon ropar?) så hittar hon honom - men bara inne i spegeln, som en spegelbild. Fast spegelbilds-Elvir kan prata, och berättar att det är Svarta Madam som har tagit honom. Det ska hon ge fasen i, tänker Holly, som själv kallar på Svarta Madam utan att egentligen själv tro på vad hon gör eftersom alla ju vet att Svarta Madam bara finns i fåniga spökhistorier.

Men Svarta Madam kommer, och är hur läskig som helst. Ser ut som en liten flicka, med sår i ansiktet och mörka ögon, och en mörk basröst och klor i stället för naglar, och hon sträcker sig ut från spegeln och anfaller Holly...
... och hallå! får det bli hur läskigt som helst i såna här böcker?? Det där tycker jag känns som figuren i den där skräckfilmen jag aldrig skulle få för mig att kolla på. Heter den The Ring? Och detta Svarta Madam-uthopp är ändå bara början på allt vad Holly, Elvir och de andra ska råka ut för, medan de vuxna bara fjantar omkring i utkanten och inte-tror-på-lite-för-fantasifulla-spökhistorier så mycket de bara orkar.

Det här är action och effekter, och att boken tar ut svängarna är nästan en underdrift. Ändå gillar jag, för det är humor också, och vänskap som hittas, och syskon som tar hand om varandra. Och det ska bli en serie - nästa bok heter Vänner att dö för och kommer ut våren 2020.


Titel: Spökjägare
Författare: Martin Jern
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år... fast se till att de verkligen pallar det otäcka