Splendid

Detta är Julia Quinns första bok, och här är en hel del som inte är särskilt bra. Jag höll faktiskt på att lägga ner boken i början pga helt obegriplig instalove och att dialogen mellan vårt kärlekspar mycket gick ut på "du förstår inte hur mycket jag vill ha dig" "oj, verkar farligt, vi borde inte vara ensamma" "fast även om jag vill ha dig så vill jag inte gifta mig så jag får behärska mig". Men sen tog det hela fart, Hon och Han började lära känna varandra lite mer och dialogerna blev något mer intressanta - och rätt vad det var hade jag läst ut boken. Så helt OK ändå? 

Vi har här en hertig, Alexander Ridgely, hertigen av Ashbourne. Snygg, rik och ogift. Och eftersom han är just rik och ogift har han genom åren träffat väldigt många kvinnor som velat bli hans hertiginna - inte så mycket för hans egen skull (eller inte alls) utan just för den där hertiginnetiteln och pengarna. Och stackars snygge hertigen som vill bli älskad för sin egen skull har nu blivit bitter trots sin ungdom, och bestämt sig för att han ska banne mig inte gifta sig alls. Inte än på många år, i alla fall, utan mer när det börjar bli nödläge för att skaffa en arvinge.

Och så har vi Emma Dunster från Boston. Hon är väldigt rik, eller kommer i alla fall snart att bli det eftersom hon är arvtagare till sin fars rederi (eller vad det är, något med båtar och handel och mycket pengar i alla fall). Hon ska nu bo ett år hos sina kusiner i London och vara med om en "säsong". Skulle hon då hitta en make skulle hennes moster och pappa bli glada och lyckliga, men själv tycker hon inte att det är nödvändigt alls. Hon har ju sitt liv i Boston?

Nu börjar boken med den här instalove-grejen: Emma har för tillfället klätt ut sig till tjänsteflicka (för att hon och kusin Bella bara kände för det, lite äventyrligt så där) och är ensam ute på stan, utan medföljande"förkläde" (alltså en ensam ung lady ute på Londons gator, helt otänkbart och skandalöst om någon skulle få veta) och på väg för att köpa ägg. Då ser hon ett barn som håller på att bli överkört av en vagn, och kastar sig i vägen och räddar barnet (men får själv hjärnskakning på kuppen). Barnets mamma och morbror står bredvid, är henne evigt tacksamma och tar in henne i sin egen vagn för att hon ska få kvickna till. Barnets morbror är hertigen av Ashbourne, Alexander alltså. Och han ser på Emma i två sekunder och blir stormkär. Henne vill han ha. Och det är ju dumt att hon bara är en enkel tjänsteflicka, tycker Alex, och då kan det ju inte vara några riktiga känslor han har va? Och hon ser Alex och blir också kär omgående. Senare samma kväll möts de på en bal, och då förstår Alexander att tjänsteflickan inte alls var någon tjänsteflicka utan en lady, och han vill fortfarande ha henne men det är nu komplikationerna (och den tröttsamma dialogen ovan) uppstår. En lady kan man inte bara ha en affär med - här måste giftermål till. Och han vill inte gifta sig. Alltså jobbigt läge. Och Emma känner att hon nog är kär i den här killen, hertig eller ej, men det är ju också jobbigt eftersom hon tänker flytta hem till Boston igen. 

Och så följer boken med en hel del intrigerande av de bägges familjer (vilket är kul att läsa om) och inslag av en skurkaktig typ som försöker kidnappa någon av anledningar som pengabehov och allmän ondskefullhet (vilket är mindre kul att läsa om) och så blir det så klart ändå så att de gifter sig och är kära och glada och lyckliga for ever after. Som det ska vara.

Titel: Splendid
Serie: The Splendid Trilogy #1
Författare: Julia Quinn
Utg år: 1995
Förlag: Avon

Svärdsång

Det har gått sju år sedan händelserna i förra boken om Uhtred, och nu har vi år 885. Uhtred bor i Wessex med sin fru Gisela, de har två barn och ett tredje är på väg och Uhtred oroar sig konstant för hur det ska gå för Gisela att föda en tredje gång. Och han är fortfarande kvar i kung Alfreds tjänst, hur mycket han än ogillar det och hur mycket han än hellre skulle vilja dra norrut och äntligen få erövra sitt eget Bebbanburg, godset som genom förräderi togs ifrån honom när han var barn. Men nädå, han har svurit en ed att tjäna Alfred, och en ed är en ed. 

Det där är extra jobbigt nu när det verkar som att ödet vill att Uhtred själv ska bli kung, och att han ska bli det genom att bryta sin ed och åter ställa sig på danskarnas sida. Jo, för jarl Hasting (som Uhtred träffat förr och inte litar på ett dugg) har tagit med Uhtred in i Mercia för att få träffa ett övernaturligt fenomen: en död man som vissa nätter tar sig upp ur sin grav om man genomför en offerrit och kallar upp honom. Och när han kommer upp ur graven så siar han om framtiden. Det hela är mörkt och läskigt och ganska vidrigt - men den döde mannen talar till Uhtred och säger att det är hans öde att bli kung av Mercia. 

Kung! Det hade allt varit något, det! Utåt verkar Uhtred lagom skeptisk och avvaktande, och planerar vidare för hur saxarna ska kunna erövra det av danskar ockuperade Lundene (London). Det är två bröder, Sigfrid och Erik, som ska besegras. Men om Uhtred ska bli kung så är det just dessa danska bröder, tillsammans med jarl Hasting, som han ska hjälpa till seger. Det är, som alltid för Uhtred, klurigt med de här dubbla lojaliteterna: hans hjärta finns hos danskarna och deras religion, men han är svuren till saxarna, Wessex och kung Alfred.

Jag läste igenom Svärdsång i ett svep och gillade den lika mycket som de tidigare böckerna. Här har en spännande karaktär vuxit, Aethelflaed, kung Alfreds dotter, hon som så småningom kommer bli drottning av Mercia. Men dit är det långt - just här blir hon bortgift med Aethelred (det är mååånga som heter något med Aehthel... i namnet och jag blir stundtals helt förvirrad). Och Aethelred är ingen bra man - han misshandlar Aethelflaed (och pappa kungen och kyrkan och alla bara: jo, ja, det är ju trist, men en kvinna måste lyda sin man och vara nöjd med sin lott här i livet) och är vidrig på alla sätt. Det orättvisa är nu att när Uhtred får i uppgift att besegra det ockuperade London så får han instruktioner som är ungefär "du planerar, får ihop män, genomför och gör allt det farliga, sen kommer Aethelred få äran av det och bli ealderman av Mercia". Vilket är precis så som det också blir. Inte konstigt att Uhtred själv skulle vilja bli kung då, även om det skulle medföra att han förrådde Alfred?

Titel: Svärdsång
Serie: Uhtred #4
Författare: Bernard Cornwell
Originaltitel: Sword Song
Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2011
Förlag: Bazar

Stallo

Nu har jag suttit en lång stund och funderat på vad jag ska skriva om den här boken och vet inte riktigt om jag ska säga att "jag har läst en skräckroman jag gillar" eller "jag har läst en thriller som utspelar sig i Norrbotten" eller "jag har läst urban fantasy med svensk mytologi som bas" eller "jag har läst en bok om vardagsliv i norrländsk vinter". Allihop är liksom rätt. Så, OK: jag har läst en fantastisk berättelse om troll, skriven på ett sätt som känns som att troll faktiskt skulle kunna finnas på riktigt. Jag tror inte på troll. Men om de ändå skulle finnas så hade det kunnat vara så här, för när man är i berättelsen så känns det hela rätt logiskt. 

Först börjar vi i en sommarstuga i en djup skog mot slutet av 1970-talet, och med en liten pojke och hans mamma som är på semester. Pojken utforskar skogen, leker med sin plastgubbesamling, tjatar om att "kan vi inte gå och kolla på fäbodarna imorgon, mamma". Mamman försöker klippa det höga gräset med en stånkande gräsklippare, steker falukorv och får en hel del egen tid med bokläsning. Det ligger en diffus känsla av hot över alltihop när man läser, utan att något direkt läskigt egentligen händer. Men den där pojken försvinner, och hittas aldrig. Och boken hoppar i tiden till nutid, Kiruna och Riksgränsen och Arvidsjaur och Jokkmokk. Och det är vinter. Och vi får läsa om Susso som jobbar inom äldrevården men som har som fritidsintresse att samla på berättelser och eventuella bevis på att det finns troll. Nu är det en kvinna som kontaktar henne, eftersom hon säger sig ha sett någon i sin trädgård som nog inte är mänsklig. Susso åker dit, och sätter upp en kamera med rörelsedetektor i kvinnans trädgård.

Samtidigt får vi läsa om Seved som bor på en avsides belägen gård, där vi ganska snabbt förstår att inget är normalt. Att ett av husen på gården inte är ett hus för människor, utan mer ett bo. Att vissa nätter kan vara stökigare än andra, och att en stökig natt kan medföra att bilarna ligger uppochned på gårdsplanen när man kommer ut på morgonen, och att någon hund kan vara uppslängd på ladans tak. Om den ens lever, vill säga. Och att de där som lever i boet vill ha mat, vill ha underhållning, behöver lugnas. Men att hela arrangemanget aldrig någonsin får komma ut så att utomstående får veta eller förstå. Börjar någon ana något så är mord inget konstigt att ta till för stoppa nyfikenhet och bevara hemligheten. Och detta är inte den enda gården eller det enda huset som har det så här.

Jag gillade den här boken. Någonstans i mitten kände jag att den var för lång och gjorde många utvikningar - så jag testade att läsa lite i Rovet av samma författare. Rovet är en ordentligt omskriven version av Stallo, nedkortad och tillskruvad. Men den gillade jag faktiskt inte - visst var det mer "renskuren" handling men många händelser skruvades lite för många varv och blev så överdrivna att de förlorade den trovärdighet som är det som får Stallo att bli så bra. Så jag återgick till "ursprungsboken" rätt snart.
Och, nej, jag tror inte på troll, hur trovärdigt detta än är. Och Skåne är ju jättejättelångt ifrån Norrbotten. Fast vem vet vilka som bor på alla de där små gårdarna jag springer förbi på min vanliga joggingrunda. De ser nog så oskyldiga ut... men efter att ha läst Stallo kommer jag se med stor misstänksamhet på även den sötaste lilla skogsmus. Är det en mus? Eller..?

Titel: Stallo
Författare: Stefan Spjut
Utg år: 2012
Förlag: Albert Bonniers förlag

Winds of Fury (Mage Winds 3)

Så var det dags för sista boken i Mage Winds-trilogin, och efter vi-lagar-magin-så-alla-gryphons-kan-flytta-in-i-vår-magiska-dal-och-samtidigt-förintar-vi-onde-magikern-Falconsbane-så-himla-praktiskt-va-händelserna i slutet på bok 2 (läs här vad jag skrev om den) så är det dags för Elspeth, Darkwind & Co att ta sig till Valdemar. Det är ju fortfarande så att onde magikerkungen Ancar i grannlandet Hadorn tycker att han ska kriga mot och erövra Valdemar för att... ja för att han vill det. Och det var ju för att kunna stoppa honom som Elspeth i bok 1 gav sig av för att hämta magiker till hjälp. Nu återvänder hon, och har i sitt sällskap förstås de där magikerna hon skulle hämta men har även lärt sig magi själv. Och hon har gryphons med sig! Folk blir vettskrämda - ända tills de ser de små gryphons-ungarna som lattjar runt ungefär som hundvalpar, och får höra gryphonföräldrarna beklaga sig över hur jobbigt det är med barn ibland. Då är folk inte så rädda längre. Och på köpet accepterar de också de andra i sällskapet, sånt som vita hjortar och fåglar som kan kommunicera, en varg (är det inte men den ser ut så, och den älskar att samla sagor och legender) som är barnvakt till gryphon-ungarna. Och en kvinna som ganska mycket ser ut som en katt. Och, ja, de där vita hästarna-som-inte-är-hästar-utan-Companions. Men dem är ju Valdemar-borna rätt vana vid numera.

Grejen är dock att vår onde Ancar har testat runt lite med sin onda magi, gett sig på för svåra grejer och nästan dött på kuppen. Men på ett otroligt tursamt vis samtidigt lyckats rädda ut super-onde-Falconsbane från jamen-herregud-vad-vet-jag-magi-etern-utanför-verkligheten där han hängde och var typ död efter händelserna i bok 2. Sånt här händer bara i fantasyböcker, och just när man läser om det så känns det rätt logiskt - men när man ska skriva om det...? Hehe. Nåväl. Falconsbane är svag, naken och försvarlös, och Ancar binder honom med magiska rep, och så har plötsligt Valdemar två ondskefulla magiker på en gång att slåss med. Eller, vänta nu, de har tre. För i samma slott bor även super-onda Hulda, som var Fiende nummer 1 i Arrows-trilogin (här är vad jag skrev om bok 3 i den). 

Så vad gör nu Elspeth, Darkwind et al för att besegra dessa ondingar och rädda landet Valdemar för åtminstone några böcker framåt? Jo! De klär ut sig till en cirkus! Och så tar de några husvagnar, och vanliga hästar (plus sina companions) och kör in till landet Hadorn för att på ett listigt och förklätt vis komma fienden nära. Så där som Lackey tydligen älskar att lösa problem för sina bokhjältar - hon återkommer till temat i serien The Collegium Chronicles (som jag redan läst). Men det är ganska kul att läsa om. Rätt kul är det också att läsa om hur Falconsbane gnölar om sitt svaga tillstånd i fångenskap - och ännu mer att läsa om An'desha, personen som lever inuti Falconsbane. Sånt där som också bara händer i fantasyböcker. Som gör att jag älskar att läsa fantasy just för att allt är möjligt.

En riktigt bra grej: vi får träffa Vanyel (från Last Herald Mage-serien) igen!  Att han är död är inga som helst problem. Som sagt: i fantasy kan allt hända. 

Titel: Winds of Fury
Serie: Mage Winds #3
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1994
Förlag: DAW

Drömmen runt hörnet

Länge sen jag läste en bok av Lucy Dillon! Jag hade väl lite läsa-om-hund-längtan, så där som man kan få ibland, och då funkar det fint med en Dillonbok.

Här har vi en darrande tax, vars gamla matte dör i början på boken. Taxen, som verkligen är rädd för ungefär allt inklusive andra hundar, kall luft, bilar, läskiga människor och sin egen skugga, blir då adopterad av Lorna. Och ja, det är ju alltså Lorna som är bokens huvudperson och inte taxen.

Lorna flyttar hem till Longhampton, köper stadens lilla konstgalleri med ytterst tveksamma vinstchanser men med stor charm, och får både den och sig själv att överleva. Hur Lorna får in pengar från galleriet är högst oklart eftersom det inte verkar vara särskilt många människor som besöker det, och om de köper något så verkar det mest handla om ett eller ett par vackra vykort. Men skit i det, hon får lokalen att bli mysig och i lägenheten som ligger ovanpå bor hon själv, taxen och snart också både en gammal vän och en helt nyfunnen vän. 

Och det är vänskapen med den här nyfunna vännen, en äldre och mycket barsk konstnärsdam som heter Joyce, som jag gillar mest att läsa om i den här boken. Helst hade jag velat ha Joyce som huvudperson, för Lorna själv är jag inte så förtjust i. Inte Lornas syster heller. Och så har vi en Sam, som Lorna var kär i förr och som nu också har flyttat tillbaka till Longhampton. Sam och Lorna verkar mest vara missnöjda med varandra på olika vis, men rätt vad det är så är de kära i varandra och jag hänger inte riktigt med på varför. Men struntar i det, eftersom jag trivs bra med att läsa om de olika vänskaperna som finns eller växer fram. Och så stickas det (jäklar i min lilla låda vad det stickas...) och målas, och pratas om trädgårdsplanering, och det gillar jag också att läsa om. Så trivsamt har jag det för all del under läsningen, men tycker inte att det är en av Dillons bättre böcker.

Titel: Drömmen runt hörnet
Författare: Lucy Dillon
Originaltitel: Where the Light Gets In
Översättning: Ann Björkhem
Utg år: 2019
Förlag: Forum

Äkta amerikanska jeans

Det är nu rätt många år sedan jag läste förra boken i Guillous serie Det stora århundradet - då läste jag alltså Blå stjärnan och fascinerades väl av superhjälteriet men ledsnade rätt mycket på alla spionvardagsdetaljer. När jag nu tog tag i Äkta amerikanska jeans som kommit fram till 1950-tal så undrade jag om jag skulle komma in i serien igen.

Det gjorde jag. Inga problem alls, eftersom de flesta som varit med i serien hittills nu inte längre får vara med mer än som diffusa bakgrundsfigurer. Äkta amerikanska jeans handlar om Eric Lauritzen, tredje generationens Lauritzen, och fiktionen är att det är den 25-årige Eric som 1968 skriver sin självbiografi och som uppgift ska göra det med barnet och sedan tonåringen Erics egen röst. Det är alltså en jag-berättare, och detta jag skildrar allt helt ur sitt eget perspektiv så som barnet/tonåringen uppfattar det. Det blir i och för sig en helt OK skildring av 50-talet med oändligt många tidsmarkörer - men det känns som att allt viktigt som händer i familjen och släkten Lauritzen, det som jag faktiskt tog upp boken för att få veta - det sker någon annanstans. Jag hade velat läsa mer om varför det blir en så djup splittring som det verkar bli i familjen Lauritzen när morfar Oscar går bort och det fina livet i Saltsjöbaden får ett abrupt slut. Och jag hade definitivt velat läsa mer om Erics mamma Helene, både om hennes arbetsliv och vad det är som egentligen händer på det där första jobbet hon hade, och om förhållandet med Erics styvfar Harry som verkar vara en riktigt vidrig typ.

Sen är Eric själv - precis som sin mammas kusin Johanne, sin morfar Oskar, morfars bror Lauritz och många, många fler i Guillouvärlden - en superhjälte. Han kan allt. Han kan konversera oroliga mammor på rätt vis. Han kan simma, alltså inte bara simma utan han är bäst på att simma, typ världsrekordbäst. Han är ordningsvakt i skolan, är så duktig på matte att han kan ta betalt för lektioner i matte åt en klasskompis. Han är duktig på handboll också. Och så duktig på flipperspel att han tjänar pengar på det. Självklart kan han segla. Självklart kan han åka skridskor. Självklart kan han... allt. Men det är ju lite så att om man läser Guillou så går man liksom med på det här, hans karaktärer är duktiga på allt, och lite av tjusningen med att läsa hans böcker är för mig just när hans superhjältekaraktärer förklarar för andra hur det är, eller klarar ut olika situationer på exakt rätt sätt bara för att de vet och kan så mycket. Så, visst, jag gillar att läsa om allsmäktige Eric Letang som han sedan får veta att han heter. 

Men jag hade så gärna velat läsa mer om familjemedlemmarna och all dramatik som försiggår bakom slutna dörrar och ovanför barnet Erics huvud.

Titel: Äkta amerikanska jeans
Serie: Det stora århundradet #6
Författare: Jan Guillou
Utg år: 2016
Förlag: Piratförlaget

Nordens herrar

Jag fortsätter med min läsning om Uhtred i 800-talets England, och den här tredje boken gillar jag minst lika mycket som den andra i serien, den med kung Alfred i träsklandet om vintern.

Uhtred är inte nöjd med kung Alfred. Han är ytterst sällan det, men nu får det banne mig vara nog. Tack vare Uhtred (alltså, ja, det var ju en hel del andra människor med också men mest tack vare Uhtred) så vann Alfred ett stort slag över danskarna, och är nu åter kung över Wessex och inte bara över en by i ett lerigt träsk. Men har Uhtred fått någon belöning, evig ära och berömmelse för detta, då? Nä! Han har fått ett stycke mark mitt ute i ingenstans. 

Så när Uhtred beskådat sitt stycke mark ett tag så tycker han att hans framtid i stället nog ligger uppe i norr, och att besegra de där "nordens herrar" varav en är farbrorn som snott Bebbanburg, Uhtreds arvsrätt, och en annan är den som haft ihjäl Uhtreds danska fosterfar Ragnar samt tagit dennes dotter Tyra till fången. Så Uhtred rider norrut, och börjar med att (via bråk) släppa ett antal trälar friar från fångenskap. En av dessa blir kung av Northumbria. Alltså, inte bara så där, det är rätt komplicerat och inbegriper mycket politik och givetvis är Uhtred inblandad, och lika givetvis är det ett antal tröttsamma präster som ska lägga sig i och prata om Guds vilja. 

Nå. Rätt vad det är har Uhtred blivit förrådd - och såld som träl. Och en ganska stor del av den här boken är han alltså träl och ror ett danskt skepp hit och dit i världen (han vet själv inte var de är riktigt, han bara ror). Han längtar hem. Han längtar efter hämnd. Han sliter ont. Och det låter ju inte så där himmelens kul att läsa om - men det är det. Och eftersom den här serien är sisådär tretton böcker lång så kan vi ju inte ha en Uhtred som trälbunden ror hit och dit genom hela bokserien - nej, han blir såklart befriad. Och det är också kul att läsa om. Och om hur han tar tag i de där "nordens herrar".

Jag gillar att läsa om 800-talets England, och jag gillar att läsa om Uhtred. Så jag läser vidare.

Titel: Nordens herrar
Serie: Uhtred #3
Författare: Bernard Cornwell
Originaltitel: The Lords of the North
Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2010
Förlag: Bazar