onsdag 11 maj 2022

Vårjakt i Rosengädda

Jag läser vidare om livet i den lilla byn Rosengädda, och de personer som bor där. Tessan har blivit mamma, och fortsätter som restaurang- och getägare eftersom hon har flera vänner som hjälper henne med Marta (det är dottern som heter det, geten heter alltså fortfarande Bella) och vardagslivet. Dock är det såklart fortfarande enormt mycket jobb med restaurangen och renoverandet och alltihop, och hon har inte särskilt mycket pengar. Eller några pengar alls. Så hon annonserar på Blocket efter en person som kan tänka sig att komma och arbeta hos henne, med (god) kost och logi men utan betalning.

Godsherre Gustav tycker fortfarande det bästa vore om Tessan helt enkelt blev ihop med honom - han har ju pengar och är störtkär i henne? Och visst vore det himla praktiskt, det tycker Tessan också. Snygg, snäll, rik, rolig ung man som vill ha henne med på alla möjliga äventyr - vad finns det att inte gilla med en sån sak? Bara det att det liksom inte spritter av lycka i kroppen på henne när hon tänker på Gustav, och borde det inte göra det ändå?

Flatan och Camilla och Johnny och människorna i byrådet och alla andra är fortfarande med i boken och förgyller min lästillvaro - och så kommer det in två nya personer som rör om i grytan. Det är Tessans mamma Ann-Kristin, hon med skyddsplasten på soffan, och så Erland Josephson som dyker upp en sen kväll i luggslitna kläder och visar sig vara arbetssökande. Det är den där annonsen på Blocket om gratisjobb han har läst - men hur mystisk är inte han som dyker upp så där jättesent en kväll? Kan man lita på honom och släppa in honom i sitt hem?

Ann-Kristin och Erland för med sig allvarliga teman i boken, det är död, lidanden, livsångest och förfärligheter - ändå är Vårjakt i Rosengädda en feel-goodroman. Jo, för svärtan blir tillsammans med allt det underbara med naturen i april-maj, all kärlek och medmänsklighet och all den där goda maten som lagas till en väldigt bra blandning. Och jag sträckläste igen.

Titel: Vårjakt i Rosengädda
Serie: Rosengädda #3
Författare: Emma Hamberg
Utg år: 2015
Förlag: Piratförlaget

torsdag 5 maj 2022

The Blood Mirror

Serien Lightbringer av Brent Weeks läste jag för några år sedan, men bara tre böcker av seriens fem. Något golvad av tredje bokens för mig rätt omotiverade tjocklek avslutade jag inlägget här om den med att "jag håller på att samla energi för att läsa den fjärde boken" eftersom jag trots allt tyckte så mycket om personerna i den och ville veta hur det gick för dem. Nu har jag alltså "samlat energi" i ungefär fyra år och retat mig mer och mer på att jag aldrig fått serien färdigläst. 

Så! Hopp in i denna värld med det mest märkliga och svårförståeliga magisystem jag läst om, tror jag. Det handlar om att denna världens makt, religion och styrelseskick bygger på färger, och de människor som kan drafta olika färger till att anta fysisk form. De kan alltså skapa olika föremål ur luften, om det bara finns ljus och de i ljuset kan urskilja "sin" färg. De flesta kan bara drafta en färg, några ovanliga personer kan göra det med två färger och så finns det unika personer (två av våra huvudpersoner) som kan göra det med alla färger. 

Nej, jag kan fortfarande inte efter fyra tjocka böckers läsande försöka föreställa mig ens i tanken hur detta draftande går till. Men strunt i det, jag läser och ser glad ut, och intresserar mig i stället för personerna som vi får följa:

Gavin, som i första boken var helt oövervinnerlig, kunde drafta alla färger och stod högst i samhällets hierarki såsom varande "prism". Nu har han fråntagits allt, och är till och med färgblind. Han sitter boken igenom i en djup och hemlig fängelsecell, och håller sakta på att bli galen. Kanske. Eller så är det en verklig person eller varelse, den där dead man som syns i fängelseväggen och som han pratar med. En hel boks fängelsesittande borde inte vara särskilt rafflande, men det är det, och det är fortfarande Gavins partier i boken jag gillar mest.

Kip, som fortfarande har dåligt självförtroende, men som blir alltmer superhjälte-som-kan-drafta-alla-färger och som i den här boken för ett gerillakrig i en djup skog samtidigt som han har relationsproblem med sin alldeles nya fru Tisis. Och denna Tisis växer oerhört som karaktär - från visst-är-hon-väl-snygg-men-måste-vi-ha-henne-med till kompetent och strategisk krigsledare.

Teia, som kämpar med uppdraget att vara lönnmördare för Broken Eye-sekten som under cover-uppdrag, men som för att vara trovärdig i rollen faktiskt måste mörda folk. 

Där finns fler, och såklart mängder av andra detaljer och subplots och avslöjanden. Den här boken är lika tjock som den förra, men på något sätt upplevde jag inte den här särskilt stillastående, och jag tycker fortfarande väldigt mycket om personerna. Nu ska det absolut inte gå några fyra år innan jag läser sista och avslutande boken i serien - jag har den redan inköpt till min Kindle.

Titel: The Blood Mirror
Serie: Lightbringer #4
Författare: Brent Weeks
Utg år: 2016
Förlag: Orbit

tisdag 3 maj 2022

A Promise of Spring

Den här låg och skvalpade i min Kindle, och jag kände ett behov av Mary Balogh-romance så jag plockade upp den. Men det är tyvärr inte någon av hennes bättre böcker, faktiskt. När jag läst färdigt den hade jag en känsla av att den nog hängde ihop med en av hennes andra serier, och jodå: när jag kollade visade den sig vara en spin-off till Web-serien. Mary Balogh blev så nyfiken på ett udda par som figurerade i en av Web-böckerna - en ung livlig man som gift sig med en tio år äldre stillsam och allvarlig kvinna - att hon bestämde sig för att utforska paret genom att skriva en egen bok om dem. Det blev alltså A Promise of Spring. 

Vi har Grace, 35 år, som de senaste ca 10 åren bott tillsammans med sin yngre bror Paul som hans hushållerska. Lillebroren är präst och en Ytterligt God och Trevlig Man. Tyvärr försvinner han ut från handlingen redan på sidan 2 i boken ungefär, då han skyddar två små barn från en ilsken tjur. Tjuren anfaller i stället prästen som omkommer ögonblickligen. Hans syster kan då förstås inte bo kvar i prästgården, och har ingen förmögenhet och ingen alls i hela världen att vända sig till - syskonen har sedan länge helt sagt upp kontakten med sin familj. 

En av prästens vänner är Perry, eller Sir Peregrine Lampwick, 25 år och ganska nytillträdd godsherre sedan pappan nyligen gick bort. Han har träffat Grace när han besökt sin vän prästen, och tyckt hon verkat behaglig där hon i bakgrunden fixat fram te och pysslat i trädgården och suttit med sitt broderi och annat stämningshöjande. Han har egentligen aldrig pratat med henne, men nu gör han en god sak och det enda gentlemannamässiga rätta tycker han, när han precis efter begravningen av den tjurstångade prästen besöker Grace och erbjuder henne äktenskap och räddning undan fattigdom och ensamhet. 

Hon avböjer först: "du har ju ingen aning om vem jag är, jag är inte alls den du tror". "Jodå", tycker sir Perry, "du är en trevlig kvinna som jag tror jag kommer trivas med". "Nej nej", säger hon, "jag är en fallen kvinna. Jag har haft sex med en man när jag var ung, flera gånger hade vi det och vi var inte gifta. Och så fick jag ett barn. Och så drog min älskare ut i kriget och försvann, och där var jag ensam med en oäkting. Pappa var arg, storebror var arg, alla var arga, och jag var ledsen. Och så drunknade mitt barn vid 4 års ålder och familjen ba: "så skönt ändå". Då blev jag och lillebror så arga att vi sa upp kontakten med familjen och flyttade hit, och här har vi bott de senaste tio åren. Fattar du nu att du inte kan gifta dig med mig? Dessutom är jag tio år äldre än dig, det funkar ju inte fattar du väl." Varpå sir Perry svarar "eh, oj, det var värst. Men jag vill ändå gifta mig med dig.". Och så gör de det. 

Detta är ungefär på sidan 3 i boken. Och alla i grannskapet beskärmar sig: men oj, hur ska det bara gå, han som är så ung och livlig och hon som är så mycket äldre och allvarsam? Men jodå, de trivs rätt bra ihop. Hon pysslar i trädgården som hör till sir Perrys gods, och fortsätter brodera på ett trevligt sätt. 

Det låter ju lite ljummet, det hela. Resten av boken består av ältande: hon ältar hur Perry ju är så ung och livlig och hon så himla gammal och trist, hur många månader eller veckor kommer det ta innan han börjar bli kär i och vara med andra, yngre kvinnor? Och han ältar detta med Grace gamla kärlek, pappan till barnet som dog - han visar sig inte alls vara död i kriget utan i högsta grad levande, och är Grace fortfarande kär i honom? Och när ska Grace lämna Perry för sin gamla kärlek?

Efter många sidors ältande av detta hittar vi i slutet av boken Perry och Grace sittande framför brasan, han med en bok och hon med ett broderi. De trivs ihop. Trots sin åldersskillnad. De är till och med kära i varandra. Och har en jättefin trädgård.

Jaha.

När jag läste mina egna inlägg om Webseriens böcker kom jag ihåg att jag inte var odelat förtjust i dem. Första och andra i serien var helt OK men den tredje blev jag direkt förbannad när jag läste:
1. The Gilded Web
2. Web of Love
3. The Devil's Web
 Så det här är väl helt enkelt en period i Mary Baloghs skrivarliv som jag tycker är rätt trist. Men vad gör väl det - hon har ju skrivit såååå många andra riktigt bra böcker!

Titel: A Promise of Spring
Serie: hänger löst ihop med The Web Trilogi, typ #0.5
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1990
Förlag: Signet

måndag 25 april 2022

It's in His Kiss

Sjunde boken om Bridgertons och det är dags för lillasyster Hyacinth att hitta sin ende och rätte. Hon har inte varit med så mycket i tidigare böcker, mer än som någon som i början av serien mest bråkade med sin rätt jämnårige bror Gregory, och i de senare böckerna någon som man skulle undanhålla information från eller eventuellt muta för att få henne att hålla tyst. Nu har åren gått och det är dags för även henne att lämna boet. 

Och det blir Gareth som är han med kyssen i titeln. Snygg, med dåligt rykte, och det alla också vet om honom är att han och hans pappa avskyr varandra som pesten. Pappan så till den milda grad att han systematiskt försöker slösa bort familjeförmögenheten så att Gareth enbart kommer att ärva skulder och elände. Grejen är (och det får man veta redan i inledningskapitlet) att Gareth inte är hans son. Gareths mamma var alltså otrogen, men det hela tystades ner och Gareth växte upp som en av två söner inom äktenskapet. Inte förrän han blev arton år fick han veta varför hans pappa aldrig tyckte om honom vad han än gjorde. De tio åren efter det har han alltså inte träffat eller talat med sin (oäkte) far. Nu har Gareth fått tag på sin farmors dagbok, och tänker att det i den kunde tänkas stå vem som faktiskt är hans verklige far. Problemet är att dagboken är på italienska.

Och via Lady Danbury (som alltså är Gareths mormor, och som är med en hel del i den här boken - jag gillar henne!) träffas nu Gareth och Hyacinth. Lady Danbury har såklart den listiga baktanken att de två passar ihop, ska bli kära och gifta sig - hon är inte jättediskret med det hela, men det funkar ju... Hyacinth kan en del italienska, och tar på sig att översätta dagboken åt Gareth. Och så börjar de träffas. Hyacinth tycker Gareth är snygg och trevlig, men ingen man borde bli kär i eftersom man säkert ändå blir besviken (pga dåligt rykte och det där). Gareth tycker Hyacinth är rätt rapp i käften och kul, men liksom alldeles för mycket även om han nog trivs rätt bra i hennes sällskap. Och så rätt vad det är har de blivit kära i varandra samtidigt som de jagar några undangömda diamanter det talas om i den där dagboken, och samtidigt som Gareth och hans (icke)far hånar varandra så fort de ses.

Jodå, rätt OK, men jag förstår faktiskt inte riktigt när övergången sker från "kul att umgås men..." till "smäktande kär klart vi ska ligga och leva forever med varandra". Det riktiga pirret saknas lite, men jag har trevligt på vägen ändå.

Titel: It's in His Kiss
Serie: Bridgertons #7
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2005
Förlag: Avon


tisdag 19 april 2022

Larma, släcka, rädda i Rosengädda

Tessan stannar kvar i lilla byn Rosengädda, och sliter i denna andra bok i serien med att renovera stationshuset med dess restaurang. Hon kämpar, vänder på slantarna (hon har knappt några) men får också hjälp från andra i byn. Bror, Chantelle och Jane från första boken är inte med här (men de ska komma och hälsa på till jul, och Tessans målbild är att allt med renoveringen då ska vara klart). I stället får vi träffa nya och intressanta karaktärer: Johnny, den ensamme och olycklige brandinspektören som inte känner sig behövd längre. Camilla, gymägaren som tycker att en rejäl grogg är en bra inledning på ett hårt fyspass. Gustav på godset Smörkulla är med igen ett tag i början på boken innan han reser till Nice - och då kommer i stället Rafael, Gustavs vän som bor på Smörkulla och passar huset medan Gustav med familj är bortresta. Rafael tycker att man ska säga ja till allt och inte ha några regler för något.

Tessan spacklar och målar och slipar och jobbar på, och lagar fortfarande så himmelsk mat att den här boken borde förses med varningsetikett ("läs ej när du är hungrig!"), och så småningom får hon hjälp av Johnny, som dock låser in sig på toaletten där han kaklar och försöker hålla sig från att gråta.

Jag läste igenom den här boken i samma rasande tempo som jag läste första, det gick inte att lägga ner den alls. Och jag gillade karaktärerna, och matlagningen, och geten, och bygemenskapen (älskar byrådet!) och alltihop. Dock finns det i den här boken ett slags triangeldrama, och jag har så svårt för dem och hann bli ganska irriterad innan det löste sig med en rätt rejäl smäll. (och så klart står maten mitt i vägen för smällen, så här blir det en havererad skaldjursplatå...) Men inte så irriterad att jag inte vill läsa vidare, så jag har redan lånat nästa bok om Rosengädda. Ser fram emot att få träffa nya, intressanta karaktärer och återse de gamla!

Titel: Larma, släcka, rädda i Rosengädda
Serie: Rosengädda #2
Författare: Emma Hamberg
Utg år: 2013
Förlag: Piratförlaget

tisdag 5 april 2022

Rosengädda nästa!

Det är någonting i Emma Hambergs böcker som gör mig på gott humör - det är det livsbejakande och att allt på bokvärldars vis är möjligt. Det är alla personer som befolkar hennes böcker, troliga och otroliga karaktärer men som alla verkar ha någon passion här i livet (alltifrån att ta hand om djur till dans, matlagning eller att sy fantastiska underkläder). Det är det faktum att hon skriver så att jag omedelbart dras in i berättandet, och inte kan sluta läsa, och blir på gott humör av att drabbas av detta lässug så till den grad att jag sträckläser ut böckerna. Det är nog alltihop. Jag har ännu bara läst några böcker av Hamberg, men vill absolut läsa fler, är glad att jag har så många framför mig. 

I Rosengädda nästa! börjar vi inte alls i den lilla byn Rosengädda i Västergötland. Nej, den kommer vi till först senare, i sällskap med en udda samling människor. Först börjar vi i Stockholm, och lär känna Tessan som jobbar i korvkiosk och hittills byggt upp sitt liv på att vara snygg, hänga ihop med snygge killen, hänga med de tuffa i skolan (ja, hon är vuxen nu men attityden är liksom kvar), men som nu börjar fundera på varför. Och som nog egentligen hellre bara skulle vilja laga god mat. Till Stockholm kommer också Bror, en mycket speciell trettonårig kille som har ordförråd som en beläst sjuttioåring (och som använder sig av det också), som klär sig i kvalitetskostymer och som har ett oerhört stort intresse för allt franskt. Brors föräldrar grälar ständigt, och nu har han rymt hemifrån för att ge dem tid att vara utan honom och i lugn och ro hitta tillbaka till varandra igen. 

Bror och Tessan möts hemma hos Jane, som i ett hus med tillhörande trädgård mitt i stan ägnar sitt liv åt att ta hand om vilda djur som skadats. Ekorrar, rävar, fåglar, you name it. Bror får som egen uppgift att ta hand om en svalunge, och Tessan blir adopterad av en get. (inte tvärtom) Jane syr också kläder, och en av hennes kunder är Svante (som dansar typ power-folkdans) och han har en dotter som heter Chantelle (som Bror omedelbums blir störtkär i). Bror, Tessan, Jane, Svante, Chantelle och geten beger sig mot Rosengädda så småningom, men då har det redan hänt en hel del i boken. Och lagats en hel del mat. Alltså, maten...! Det var likadant när jag läste Je m'appelle Agneta att jag älskade att läsa om matlagningen som en passion, lyckan i att göra en sås från grunden och annat (för mig) obegripligt, och här är det ännu mer av den varan. Tessan lagar mat, och ofta handlar det här om att hon lagar mat utifrån de matvaror som råkar finnas till hands, och får ihop fantastiska maträtter av dem. Jag blir så inspirerad att jag nästan själv går till köket och räddar saker från grönsakslådan för att testa... men sen lugnar jag ner mig. Jag tycker inte om att laga mat - men jag tycker om att läsa om när andra lagar mat. 

Jag har redan lånat hem nästa bok i serien, och vet att Tessan stannar i Rosengädda och fortsätter att laga mat. Jag ser fram emot att få läsa om det.

Titel: Rosengädda nästa!
Serie: Rosengädda #1
Författare: Emma Hamberg
Utg år: 2012
Förlag: Piratförlaget

torsdag 31 mars 2022

When he was wicked

Sjätte boken om Bridgertons är Francescas bok, hon som i tidigare böcker varit den lite osynliga familjemedlemmen, hon som gått egna vägar. Det man fått veta är att hon gift sig med någon earl i Skottland, och dit är det långt att resa så klart. (en rolig passage i den här boken är när hon via brev får reda på det som hänt i bok 4 och 5, att Colin gift sig med Penelope och att Eloise fick ett blixtäktenskap efter sitt tilltag att söka upp sin manlige brevvän Phillip. Och Francesca blir helt sur och upprörd: varför får jag aldrig reda på något? Varför tänkte ingen på att berätta för mig? varpå Michael kommenterar något i stil med att "du brukar ju hålla dig lite utanför familjens angelägenheter") Earlen hon är gift med är earl av Kilmartin och heter John, och de är lyckliga och kära i varandra.

Men vem är då Michael? Jo, det är Michael Stirling, kusin till John, och eftersom John och Michael vuxit upp tillsammans så är de nästan mer som bröder. Grejen är den att Michael är hopplöst kär i Francesca, och har varit ända sedan han träffade henne första gången dagen innan hon gifte sig med John. Det är hans djupaste hemlighet som han inte berättar för någon: han är kär i sin bäste väns fru. Och eftersom de ofta umgås alla tre som nära vänner och han fortsätter att vara lika förbjudet kär så är livet rätt jobbigt.

Men så händer det totalt oväntade (i bokens början, så inte så mycket till spoiler) att John dör. Francesca blir änka och Michael blir den nye earlen av Kilmartin. Men även om hon nu inte längre är någon annans så är det om möjligt ännu mer fel om Michael skulle berätta om sin kärlek. Det är fruktansvärt nog för honom att ta Johns plats som earl samtidigt som han sörjer sin bäste vän - att då ens tänka tanken på att gifta sig med Johns fru gör bara för ont. Skuldkänslorna håller på att knäcka honom, och han flyr till Indien, och bor där några år.

Och Francesca sörjer sin avlidne make, och saknar sin bäste vän Michael som hon inte alls förstår varför han skulle dra till Indien nu när hon hade behövt honom som bäst? När den här boken börjar på allvar har det gått fyra år, Francesca har bestämt sig för att lägga sorgkläderna och börja leta efter en ny make (hon vill så gärna ha ett barn), och Michael kommer hem till Storbritannien igen. Ska de komma över sina skuldkänslor och inse att de är perfekta för varandra?

Den här boken är intressant, eftersom den faktiskt har två lyckliga kärlekar, att den låter en person att älska flera gånger i livet, älska olika personer. Det är ju så livet är, men i romance brukar förstås regelverket säga: två personer som i varandra hittar den enda och rätta kärleken for ever after. Jag gillar Francesca och jag gillar Michael och jag gillar boken rätt mycket - ändå blir den inte någon favorit i serien. För mig blir det lite för mycket ältande av skuldkänslor, och så (jag blir irriterad på mig själv, men så är det) blir jag lite störd på att den tredje personen John finns med som osynlig i rummet boken igenom. Lite som ett triangeldrama, fast utan valmöjligheterna. 

Nå. Två syskon kvar att gifta bort: Hyacinth och Gregory. Jag läser vidare.

Titel: When He Was Wicked
Serie: Bridgertons #6
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2004
Förlag: Avon