onsdag 22 maj 2019

Twelve Kings in Sharakhai

Den här bok-kolossen har nu legat ett par veckor halvläst hemma hos mig, och jag inser att jag inte kommer att läsa färdigt den. Eller, om vi uttrycker det så här: Twelve Kings in S v/s Candycrush level-dum-i-huvudet: 0-325 till Candycrush på KO. Och om Candycrush vinner över en fantasybok med lockande namn och fantastiskt fin framsida.... så är det inget jättebra betyg till boken, det är det inte.

Attans, jag som gillade den så i början?! Stenhårt tuffa Ceda, som i stadens "fighting pits" hittills varit obesegrad i en lång rad matcher (varav många på liv och död), Ceda som vi snart får veta lever och andas för att en gång kunna hämnas på de där jämra "tolv kungarna" som styr staden och landet med järnhand. Hon ska hämnas eftersom de för sisådär tio år sedan hade ihjäl hennes mamma. Hur hämnandet ska gå till är den stora frågan - de tolv kungarna är helt ouppnåeliga, och de flesta som lever i den gigantiska staden Sharakhai får aldrig ens se dem under sin livstid. Odödliga sägs de vara, kunniga i magi, och så med oövervinnliga livvakter som kallas Black Maidens omkring sig.

Ceda får ett skumrask-uppdrag: att hämta ett mystiskt paket av någon okänd, och lämna den till någon annan okänd, givetvis i stadens sluskigaste och farligaste kvarter, och lika givetvis under den natt när alla annars håller sig inne eftersom de märkliga asirim då kravlar runt på stadens gator och ylar efter blod eller vad de nu är ute efter. Det är högst oklart. Ceda lyckas med sitt paketuppdrag, men hennes bäste vän Emre (som ska hämta-lämna tvillingpaketet som också ingår i uppdraget) misslyckas spektakulärt och ligger snart i en skrynklig och döende hög under en bro. När Ceda försöker rädda honom träffar hon en asirim som inte alls äter upp henne utan i stället kysser henne på pannan med liktorra läppar.

Jodå, det är lockande alltihop, och så i en miljö som andas öken och oaser och hetta och sand och magi.

Men.

Det seeeeegar sig fram. Och författaren använder sig flertalet gånger av det värsta jag vet: försöker hålla läsaren på halster genom att låta huvudpersonen undanhållas alla hemligheter och all kunskap. Alltså på det sättet att det finns personer omkring henne som vet saker, men som inte berättar dem för henne för att "tiden inte är mogen", eller för att de är "förhindrade att tala", eller att Ceda själv "inte är beredd att få veta" eller för att de har en fis på tvären eller annat. Jag blir så otålig och irriterad av den sortens berättande att jag blir fnoskig - jag gillar hemligheter och plot-twists men de ska överraska mig, inte undanhållas mig om ni fattar skillnaden?

I vilket fall som helst: gång på gång på gång lade jag ner boken för att göra annat, för att somna, för att candycrusha, för att läsa andra böcker... och nu gav jag upp. Det här är första boken i en serie där jag tror bok 4 precis kommit ut, men jag läser inte vidare.


Titel: Twelve Kings in Sharakhai
Serie: The Song of the Shattered Sands #1
Författare: Bradley P. Beaulieu
Utg år: 2016
Förlag: Daw Books
Köp den till exempel här eller här

onsdag 15 maj 2019

På egen hand

Det var länge sedan jag läste någon bok av Marian Keyes, så länge sedan att jag tydligen aldrig skrivit om någon av hennes böcker här på bloggen...!? Och då har jag ändå läst de flesta av hennes böcker, men tydligen ingen sedan Oväntat besök på Star Street som kom 2010. Hopplala, tiden går...

Efter denna fullständigt ovidkommande inledning tar jag mig samman och skriver om boken jag läst:
Amy och Hugh har varit lyckligt gifta i sisådär 16 år och han är fortfarande Mannen i hennes liv. De har tre barn, varav ett gemensamt, vuxna eller nästan vuxna. Senaste året har varit tungt för Hugh: först dog hans pappa och sedan hans barndomsvän, och han har inte riktigt kunnat hantera det eller sitt liv. Nu har han kommit på en egen lösning: han ska ta time-out och resa iväg till Asien i ett halvår med ryggsäck som enda sällskap. Time-out från livet, jobbet och äktenskapet. Sedan ska han komma tillbaka till Amy och vardagen, har han tänkt, och ta upp sitt liv igen som en gladare människa.
Nej! säger Amy, men det hjälper inte. Hugh drar, och Amy blir kvar, och hur blir livet för henne? Funkar det utan Hugh? Funkar det bättre utan Hugh? Eller?

Givetvis får vi inte bara lära känna Amy och Hugh utan också det myller av människor som omger dem och som utgör deras liv: de tre döttrarna, Amys familj och stora antal syskon med respektive och barn, Amys kollegor på PR-jobbet, vännerna... Att läsa Marian Keyes är som att ta på sig en gammal favorittröja - språket känns igen, karaktärerna, familjen som är bullrig och jobbig men alltid där, humorn, den underbara lockelsen i att strunta i allt och bara krypa till sängs ett halvår och äta Kalaspuffar (alternativt choklad) direkt ur paketet. Sånt. Jag älskar att läsa om när Amy är hemma hos sin familj och dess kaos och jag tycker om dialogerna med hennes vänner.
Men Hugh-paus-grejen ledsnar jag ganska snart på att läsa om, och jag kom på varför jag inte läst Marian Keyes på så länge: jag tröttnade. Det här är en OK bok, men för lång, och jag hade nog hellre läst om någon av mina favoriter från förr, som En oväntad semester eller Vattenmelonen. Då när Keyes-universumet kändes nytt, fräscht och roligt och inte riktigt hade hunnit bli den där gamla favorittröjan ännu.


Titel: På egen hand
Författare: Marian Keyes
Originaltitel: The Break
Översättning: Katarina Jansson
Utg år: 2018
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

tisdag 14 maj 2019

Pianisten

Egentligen är hela den här grejen väldigt otypisk mig, men då och då vandrar jag iväg på för mig rätt okända vägar: jag såg nyligen filmen Pianisten. Och inte förrän i slutet av filmen insåg jag att den handlade om en verklig person: Wladyslaw Szpilman. Och det var först när jag googlade fram mer info om honom jag insåg att filmen baseras på boken han själv skrev strax efter andra världskrigets slut, boken om de egna upplevelserna i Warszawa under kriget. Så jag gick till bibliotekets hylla för biografier, hittade boken och slukade den. Jag som i det närmaste aldrig läser biografier annars. Eller ser på film för den delen.

Szpilman arbetade alltså som pianist på polska radion när andra världskriget bröt ut. Vi får följa honom och hans familj i det ockuperade Warszawa, hur regler och förbud staplas på varandra, förhållandena blir allt värre och vidrigare, och på vägen ned till det helvete som är "omlastningsplatsen" för transporterna till utrotningslägren. Och vidare ned i helvetet, eftersom Szpilman tas ifrån kön till tåget och lever (överlever, men knappt) vidare i ghettot. Det är precis så tungt och jobbigt som det låter att läsa om. Människorna gör fullständigt vidriga saker mot varandra. Och de mest makabra scenerna i filmen visar sig ha finnas med i boken, självupplevda av Szpilman. Som den när en svältande man (en "roffare" som livnär sig på att slita maten ur andras händer och direkt äta upp den eftersom han är så hungrig att alla regler och all moral är åsidosatta) tar en gryta från en kvinna, grytan tappas och gröten hamnar på marken, kvinnan skriker förtvivlat och mannen lägger sig raklång och slickar i sig gröten. Det hela är så vidrigt och lågt och förfärligt att det kändes överdrivet när jag såg filmen, men alltså så pass vidrigt att det inte fantiserats ihop utan faktiskt skett. Eller scenen med kvinnan som blir skjuten i ryggen när hon springer på en gata, faller ihop i en mycket märklig ställning (som om hon liksom fastnat i en hovnigning) och sedan får ligga kvar så på gatan i flera dagar.

Otypiskt mig också på det sättet att jag sällan läser svärta och elände. Och här är det så svart att det är svårt att hitta ut igen. Men Szpilman överlevde, alltså, och jobbade även efter kriget med att spela piano på radion. Ett av hans knep för att hålla galenskapen borta när han höll sig gömd och var hungrig och förtvivlad var att gå igenom alla de pianostycken han någonsin lärt sig, takt för takt i huvudet, och liksom spela dem i andanom. När han väl kunde börja spela igen efter kriget så kunde han dem alla utantill. Fortfarande.

Nu får det nog bli något väldigt lättsmält och feel-goodigt för mig, tror jag.

Titel: Pianisten
Författare: Wladyslaw Szpilman
Originaltitel: ursprungligen publicerad på polska med titeln Smierc Miasta (En stad dör)
Översättning: Ingela Bergdahl
Utg år: Originalet 1946, den här utgåvan 1999 med förord av Andrzej Szpilman och efterord av Wolf Biermann
Förlag: Bra Böcker
Köp den till exempel här eller här

torsdag 9 maj 2019

På natten är allt sant

Jag var lite skeptisk till den här pga att upplägget kändes lite väl klyschigt: Liv och hennes kompisar gillar inte invandrare, Jemal och hans kompisar gillar inte svennar. Och så möts Liv och Jemal och blir kära och.... ja. West side story, Romeo och Julia, Twilight... allt det där och alla fördomar man kan tänka sig i en enda förutsägbar mix.

Men - jag började läsa, och bara några sidor in var jag fast. Rejält fast, och kunde inte lägga ned boken alls. Vissa böcker bara har DET - det här är en sådan bok. Gnistan. Pirret. Den där livsfarliga dansen på knivseggen med kombinationen farligt och fel och underbart. Och det är precis när Liv och Jemal träffas som den där gnistan tänds. Hon snor hans läsk och är allmänt taskig mot honom, han och hans kompisar tjafsar emot henne, och så mitt i alla förolämpningar som haglar får Liv en ingivelse: hon går fram och kysser Jemal på halsen. Det ska vara ännu en förolämpning, det ska vara att sprida "äkta svennebaciller" - men det händer något där. En eld tänds, och sedan finns det liksom ingen återvändo. Livs pojkvän Hannes blir en del av kulissen, Jemals nya intresse Zarah är precis så perfekt som han drömt om men när han kysser henne händer ingenting. Han måste ta reda på vad systemfelet beror på, han måste söka upp Liv igen... och sedan blir de så där katastrofkära så att de inte kan sova, inte äta...

Men jaha. Kan de bli ihop, då? Vad säger kompisarna då?

Slukbok för mig, alltså. Nu ska jag kolla vad Lina Stoltz har skrivit mer - jag har sett hennes böcker i hyllorna men inte läst något av henne tidigare. Det får åtgärdas.

Titel: På natten är allt sant
Författare: Lina Stoltz
Utg år: 2018
Förlag: Barents Publisher
Köp den till exempel här eller här

onsdag 8 maj 2019

Jag är en tjuv

När jag nyligen läste Regnmannen kom jag ihåg att jag ännu inte läst Jag är en tjuv av Jonas Karlsson, så det tog jag raskt itu med.

Vi får följa med in på morgonmötet på stormarknaden MegaLivs. Här träffas personalen två gånger i veckan för att "fritt ventilera sina åsikter" om hur arbetet ska läggas upp, hur diverse problem ska lösas och välkomnas att tänka utanför boxen. Det som nu diskuteras är ett nytt sätt att tackla det ökande svinnet. Chefen Erik hade en workshop där hela personalen fick brainstorma fritt för att komma med en lösning, och lösningen som sedan vann allas gillande var den med skylten. Fasttagna snattare fick välja mellan att polisanmälan gjordes, och att stå ett antal timmar i stormarknadens entré med en skylt på sig som sade "Jag är en tjuv". Nu är det en yngling som blivit haffad med ett stulet datorspel, och han väljer att stå med skylten. Säkerhetschef Roland tycker inte att det känns bra (fast hela skyltidén kom från honom från början) och lyfter skyltfrågan varje morgonmöte.

Det var inget toppendrag av mig att läsa den här så tätt inpå Regnmannen som jag tyckte så väldigt mycket om. Jag är en tjuv är smårolig och småklok, men inte lika rolig som God jul eller lika klok som Regnmannen, och för mig är den bara "helt OK" i jämförelse med dem. Jag har väldigt roligt åt de träffsäkra beskrivningarna av arbetsplatsens sociala koder (vad man pratar om på lunchen och sånt där) och interna strider vars dramatik man som utomstående bara kan ha en aning om: de tydligen viktiga gränserna mellan de olika avdelningarnas golvyta i butiken? Huga! när vörtbröden får välla in på frukt & grönts avdelning...
Men själva grundstoryn med Roland och den fasttagne tjuven och moralen och alltihop... alltså, "helt OK" men inte wow.


Titel: Jag är en tjuv
Författare: Jonas Karlsson
Utg år: 2015
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här

måndag 6 maj 2019

Blood of Tyrants

I Crucible of Gold vinkade vi hejdå till kapten Laurence och Temeraire när de åter var på väg till Kina för att ha lite diplomatiska samtal med hovet där. Men den här boken inleds med att Laurence sköljs upp på en strand och först inte vet vem han själv är eftersom han tydligen fått ett slag mot huvudet och därigenom förlorat minnet. Ett skeppsbrott! Igen?! Vad är det med båtarna i den här serien, kan de inte någon enda gång komma fram till sitt mål utan sjutton olyckor på vägen? Men det värsta med Laurence nu är att han efter bara en liten stund kommer ihåg vem han själv är - men tror att han är kapten på Relianth, och att det är hon som kapsejsat. Vad han själv gör i Japan (för det är där han har landat), och varför han både har en grön officersrock (som flygarna har) och kan tala kinesiska flytande begriper han inte alls. Han har alltså glömt allt som hänt de senaste åtta åren. Det vill säga: allt som hänt i den här bokserien från bok 1 sidan 1...

Och det är frustrerande. Han pratar åter om drakar som "beasts", och när han äntligen återförenas med Temeraire känner han inte igen honom, och vet än mindre att det är "hans" drake. Temeraire är förtvivlad. Laurence är så konstig, och verkar inte vilja hänga med honom längre.

Under tiden de reder ut sina mellanhavande och minnesluckor (det tar låååång tid) så är de inblandade i diverse dramatik: först i Japan, alltså, som ser på allt västerländskt med stor misstänksamhet, sedan i Kina där någon omgående försöker ha livet av Laurence (igen). Och sedan drar de till Ryssland. Jo, för även i den här alternativa historieskrivningen tycker Napoleon att det är en bra idé att dra på fälttåg in i Ryssland. Utan att ha tillräckligt med proviant och utan kläder som räcker till den ryska vintern. Vi får också träffa ryska drakar, som till skillnad från drakarna i Japan, Kina och Inkariket lever under riktigt usla förhållanden. Fastkedjade, i princip.

Nu har jag bara en endaste bok kvar att läsa om Temeraire, och jag håller på den lite till eftersom jag anar en separationsångest utan dess like när jag läst färdigt den. Vad ska jag ta mig till när jag inte längre har Temeraire i mitt liv?


Titel: Blood of Tyrants
Serie: Temeraire #8
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2013
Förlag: Voyager
Köp den till exempel här eller här

torsdag 25 april 2019

Regnmannen

Ingmar lever ensam sedan hans fru Inger gick bort för några år sedan. Hon älskade trädgården, Ingmar levde för teatern där han var regissör och lade större delen av sitt liv. Men först försvann teatern ur Ingmars liv, och sedan Inger, och efter att ha varit helt utan mål och mening i livet ett tag så hittade Ingmar till Ingers älskade trädgård, och till rosorna. Dem vårdar han nu ömt enligt alla konstens regler.

Den här sommaren är ovanligt torr och varm, och bevattningsförbud med slang råder. Ingmar oroar sig för rosorna, och tycker sig komma ihåg att det väl fanns en gammal vattenkran på baksidan av vedboden, en kran som inte var kopplad till de kommunala vattenledningarna utan till någon sjö eller liknande? Han hittar efter lite letande i allt ogräs och sly den där kranen, och den går igång. Inte bara den - utan regnet. Snart inser Ingmar sambandet: när han sätter på den gamla kranen så börjar det regna. Fast det är omöjligt. Det här borde han förstås hålla hemligt (och ingen skulle ju ändå tro på  honom?) - men det är inte lätt, och snart har både mästrande grannen och kommunen fått reda på att Ingmar kan styra regnet.

Det jag gillar allra mest i den här boken är hur jag får både Ingmars och hans sons Eriks perspektiv på det som sker. Det jag först förstår när jag läser om Ingmar förändras en hel del när jag får läsa om hur Erik uppfattar det. Ingen av dem har väl egentligen fel, de bara tänker olika, som föräldrar och barn gör. Och det är det här jag tycker är så fint. När går vi över den där gränsen mellan att ens föräldrar kan allt, vet allt och är helt centrala i ens liv till att själv ha bildat en egen uppfattning, kunna mer än sina föräldrar (åtminstone om en del saker) och inse att ens föräldrar både kan ha fel och bara är vanliga människor? Erik tänker mycket på det där, och på hur hans uppfattning om pappan förändrats med åren:
"Pappa efter mammas död var en ny bekantskap. När Erik var liten hade de varit mer som en enhet. Var sin del av 'mamma och pappa', där den ena delen oftast var frånvarande i det dagliga livet. Pappadelen i hans barndoms föräldrar hade rätt lite med dagens farbror att göra."
Sen tycker jag förstås om det absurda i "regnmakandet" och hur kommunalrådet Anette Malmgren-Ljungman ser sin egen politiska räddning i styrning av regn - det här är väldigt mycket Jonas Karlsson som jag är van att läsa honom. Men jag läser gärna mer av hans relationsfunderingar.


Titel: Regnmannen
Författare: Jonas Karlsson
Utg år: 2019
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här