tisdag 7 april 2020

Min bror heter Jessica

När Jessica berättar att hon föddes med fel kropp, som kille i stället för den flicka hon är, så blir hennes lillebror Sam arg. Han vill inte ha en storasyster, han vill fortsätta ha sin storebror Jason som det alltid varit. Och det är ur Sams perspektiv vi får läsa om hur Jessica kämpar för att få vara den hon är. Och Sam förstår inte. Inte först. Det tar tid, och det är just genom hans funderingar och hans ilska vi läsare förstår hur Jessica har det, och vilka fördomar hon får möta. Det är bra gjort, och jag tycker mycket om den här boken.

Sedan är det märkligt hur en bok om ett så pass svårt ämne kan vara så rolig som den här boken är - men det är den. Och det är Sams och Jessicas föräldrar som står för det. De har så många fördomar om allt och alla samtidigt som de är hysteriskt måna om att alltid framstå i rätt ljus eftersom de är politiker som vill skicka rätt signaler till sina väljare. Det borde vara helt tragiskt men är skruvat och roligt skrivet. Ta bara den flera sidor långa diskussionen om vart familjen bör bege sig på sin semester för att inte semestern ska uppfattas på fel sätt. Städer och hela länder döms ut på alla möjliga stereotypt fördomsfulla vis tills resmålet till sist blir något helt harmlöst (tror det blir Lake District) som inte kan missuppfattas hur man än anstränger sig.
De Viktiga Föräldrarna (mamma är minister och aspirerar på premiärministerposten, pappa är hennes assistent och högra hand) lever och andas alltså politik och politiska intriger - och deras sorgliga reaktion på när Jessica berättar om sig själv är att egentligen inte reagera alls, inte prata om det, inte låtsas om det. Vilket inte fungerar, och Jessica mår mycket dåligt.

Viktig, bra och rolig bok om syskonkärlek, könstillhörighet, familj och fördomar.


Titel: Min bror heter Jessica
Författare: John Boyne
Originaltitel: My Brother's Name is Jessica
Översättning: Anna Thuresson
Utg år: 2020
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? 12-15 år

måndag 6 april 2020

Kartritarens dotter

Isabella bor på ön Joya med sin pappa kartritaren. Förr flöt den här ön runt på världshaven, men nu ligger den stilla som andra, normala öar. Förr fanns här alla vanliga djur och fåglar - men sedan guvernören kom försvann alla sångfåglar och nu finns här bara korpar. Guvernören delade av ön med en barriär, och det som finns på andra sidan har Isabella aldrig sett. Hennes pappa skulle vilja rita det, och andra delar i världen, på kartor, men de får inte resa någonstans. Guvernören bestämmer allt över dem och andra på ön.

Isabellas bästa vän är Lupe - som är guvernörens dotter. Nu hittas en flicka mördad i fruktträdgården, och hon var där eftersom Lupe skickat henne dit efter en viss sorts frukt. Lupe och Isabella blir osams, Isabella skriker att Lupe inte begriper hur privilegierat hon lever och att hon är hemsk, varpå Lupe på egen hand drar in i de förbjudna delarna på ön för att leta rätt på vad/vem som hade ihjäl den där flickan. Isabella ångrar det hon skrek och ser till att komma med i pappa guvernörens sökpatrull efter Lupe. Hon gör det som gruppens navigatör, eftersom hennes pappa är kartritare (och eftersom guvernören just slängt pappa kartritaren i fängelse).

Det är en blandning av äventyr och saga, eller myter som får liv, i den här boken. De sagor Isabella alltid älskat att lyssna på om hur ön blev hotad av en elddemon, hur den räddades av en modig kvinna - visar sig kanske vara mer än sagor, och när Isabella kommer in på den förbjudna delen av ön så blir gränsen mellan saga och verklighet mer och mer flytande.

Det är rätt vackert skrivet (särskilt om kartorna) men samtidigt rätt förvirrande. Jag är inte helt säker på vad jag gillar den här boken egentligen. Kanske att jag hade förväntat mig något mer handfast?


Titel: Kartritarens dotter
Författare: Kiran Millwood Hargrave
Originaltitel: The Girl of Ink & Stars
Översättning: Hanna Williamsson
Utg år: 2019
Förlag: Lind & Co
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

söndag 5 april 2020

Det sextonde året

Här är en väldigt bra bokidé: ett samhälle där männen styr allt och kvinnorna knäckta gör det de är tillsagda, där våld och straff är vardag och dödsstraff kan utdömas på en vag anklagelse lite åt häxjaktshållet. Där alla kvinnor måste tillbringa sitt sextonde år på en avsides plats i en grupp där överlevnad är det viktigaste och svält och galenskap gör att sextonåringarna vänder sig emot varandra snarare än att hjälpa varandra. Tanken är att detta år ska få kvinnorna att "hitta sin magi" för att sedan bränna ut den så att de sedan kan ansluta till samhället som dugliga, lydiga hustrur eller arbeterskor. Men året, förhållandena och galenskapen är så stor att många av dem inte ens återvänder och de som gör det är bleka, lemlästade, knäckta kopior av sig själva. Vad är det som händer under "nådeåret" som det kallas? Det får ingen veta i förväg, och det får ingen som har varit med om det prata om efteråt.

Nu ska Tierney iväg på sitt nådeår, och ligger risigt till eftersom ledartypen Kierstens tänkta, planerade och blivande make i stället har friat till Tierney som egentligen inte alls vill bli gift. Flickorna kommer knappt att hinna innanför portarna till sitt nådeår förrän Kiersten går till attack. Tierney ska bara .

Som sagt - en bra bokidé, men jag gillar tyvärr inte författarens sätt att berätta eller ta hand om sin fina idé. Hon får mig aldrig att se personerna framför mig, eller miljöerna. För mig blir det bara en massa namn, och klipp mellan olika (ofta bloddrypande) scener som jag inte blir känslomässigt engagerad i. Tiden förflyter ryckigt - ibland är det någon halv dag som går, ibland har det hoppat några månader. Lägret/platsen för nådeåret känns ibland som en samling hus eller hyddor på en begränsad plats, ibland som ett stort område, och ön de är på känns ibland som att den bara innehåller lägret/platsen för nådeåret, ibland att den är vidsträckt med stora skogar.
Mycket av berättandet sker i Tierneys inre monologer, och det är nog där jag förlorar mig i det överlastade språket som hela tiden liksom tar sats inför dramatiska händelser. Ta bara en så enkel sak som när flickorna blir rodda över till nådeårs-ön:
"Varje gång ett blad skär genom ytan känns det som om någon skär sönder mig. Bit för bit, tar ifrån mig allt jag någonsin har känt, allt jag har trott på."

Sorry. Ännu en gång står jag vid sidan när "alla" jublar och hyllar en hårt marknadsförd bok. Jag gillade den inte alls.


Titel: Det sextonde året
Författare: Kim Liggett
Originaltitel: The Grace Year
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2020
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? 15-19 år

onsdag 1 april 2020

Snösystern

Jag vet redan: orden kommer inte att räcka till för att skriva om den här boken. Jag vill att ni upplever den. Den är helt fantastisk.

Till att börja med detta: jag har försökt beställa en av illustrationerna ur den från illustratören Lisa Aisatos nätbutik . Det gick inte att beställa till Sverige tydligen, men jag har mailat och bett att "snälla, snälla kan jag få göra det ändå" eftersom jag måste ha den där bilden på min vägg. Måste. När jag läste boken hemma så satt jag länge med varje illustration och bara suckade av lycka. De är otroligt fina, färgsprakande, fulla av liv (utom de som är grå och tömda på liv men det hänger ihop med Julians berättelse). Och så mot slutet av boken kom då illustrationen. Den, som jag bara måste beställa. Den överväldigade mig totalt, och jag började gråta där jag satt vid frukostbordet. Att man kan fånga ett ögonblick så! Det är en bild på Julian och Augusta, på syskonkärlek och tillit och närhet och tröst. Och den drabbar alltså läsaren, som just då vet hur förtvivlad Julian är.

Men det är inte Augusta som är "snösystern" i bokens titel. Det är Hedvig. Julian träffar Hedvig en snöig dag bara några dagar före julafton, och hon blir så "utomordentligt, hjärtskärande" glad att se honom och vill absolut att han ska följa med hem till henne för att dricka varm choklad. Och Hedvig är en explosion i röda färger, glädje, leende och sprittande liv (bilden på henne är nästan tredimensionell och stiger liksom upp mot en från boksidan), hennes hem Villa Kvisten är som en sagobok med julpynt, glitter, trevnad och värme. Precis allt det som Julians eget hem och eget liv inte är, fast det bara är några dagar för julafton. I vanliga fall är detta bästa tiden på året, och julafton bästa dagen (och hans födelsedag) - men i år är inget som vanligt. Hela hans familj går runt och liksom slokar grått som kopior på sig själva sedan i somras när Julians storasyster Juni dog bara några dagar före hon skulle fyllt 16 år.

Detta är en bok om sorg, och liv, och om att sörja, och om syskon och familj. Den är så infernaliskt bra. Ja, så klart att det passar bra att ha den som högläsning inför jul - det är en 24-kapitels-bok och marknadsförs som en "julberättelse". Men jag vill så gärna att ungefär alla hittar till den, läser och älskar den, alla årets 12 månader och absolut inte bara till jul. Den funkar definitivt att läsa när som helst på året. För mig är det en "måste-äga" bok.

Titel: Snösystern
Författare: Maja Lunde
Illustrationer: Lisa Aisato
Originaltitel: Snøsøsteren
Översättning: Barbro Lagergren
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? egen läsning ca 9 år och uppåt (ja, vuxna också), högläsning från ca 6 år (det kan vara lite klurigt för yngre egenläsare att reda ut vad som är verkligt och inte, högläsning hjälper till här)

tisdag 31 mars 2020

Arlo Finch vid Månsjön, och Arlo Finch in the Kingdom of Shadows

Jo, jag läste alltså raskt vidare om Arlo Finch, i bok 2 Arlo Finch vid Månsjön. Och den gillade jag så mycket att jag inte kunde bärga mig tills den avslutande och tredje boken Arlo Finch in the Kingdom of Shadows skulle översättas till svenska, utan jag ställde mig i kö till bibliotekets engelska utgåva som jag läste så fort den kom dit.

Och hur gillade jag det här, då? Bok 2 väldigt mycket, som sagt. Bok 3? Oh no. Inte alls. Den kraschade och blev en jättebesvikelse.

I Arlo Finch vid Månsjön får vi följa med Arlo och hans Blå scoutpatrull till ett sommarläger. Allt det magiska och mystiska som finns i Långskogen där hemma i Pine Mountain finns här också, fast i andra former. Och scouterna är fortfarande den fascinerande kombination av friluftsliv, märkestagning och hantering av magiska varelser och försvar mot övernaturliga farligheter som det var i den första boken. Det är lägerliv med indelning i arbetslag kring diskande, hämtande av mat, och olika lägergemensamma aktiviteter, och alla som har varit på ett stort sommarläger med scouterna kommer att känna igen sig. Fast här kan en aktivitet vara "att kalla på en luftande med hjälp av egentillverkade leksaker luftandar kan tänkas tycka om", eller kanske "barkläsning" där man lär sig tyda vad det står i insekternas gångar i gammal trädbark. Profetior om framtiden, till exempel.

Och så blir allt ännu konstigare, trassligare och intressantare när det blandas in tidsresor i det hela också. Arlo färdas bakåt i tiden, och får vara med på den tiden hans morbror var med i scouterna, och får uppleva det som hände den gula patrullen. Den patrull som (enligt de vuxna) aldrig har funnits. Morbror själv minns knappt att han var med i scouterna. Men gula patrullen fanns, och delar av lägret som fanns då finns inte ens med på kartorna i nutid pga det som Arlo får (fick? det där med tidsresor är klurigt) uppleva. Och som alltid när det är tidsresande inblandat blir det omöjligheter och tidsparadoxer och halsbrytande krumbukter, och jag tycker mycket om att läsa det.

Så därför slet jag alltså tag i bok 3, Arlo Finch in the Kingdom of Shadows, där Arlo tydligen skulle ta sig ända till Kina, via Långskogens parallelldimension, för att hämta hem sin pappa som fortfarande lever i landsflykt där som efterspanad datorbrottsling.
Men... vad hände här? Bok 3 är inte ens i närheten av att vara lika bra som bok 1 och 2. Den är inte ens bra. Det är som om att allt som var viktigt och spännande redan har hänt, och detta är någon slags lam epilog. Allt som planterats ut i bok 1 och 2 för att bygga upp spänning men som ännu inte fått svar - får förvisso svar i bok 3, men det är så fantasilösa och besvikna svar. Jag kan inte riktigt skriva ut vad som händer pga att jag då spoilar precis allting. Men: att hämta hem pappa är det inga större bekymmer med, kan jag säga. De tar sig dit, hämtar honom, tar sig hem igen. Typ. Och varenda gång i boken när förutsättningar ges för någon riktigt kul det-trodde-ni-inte-lösning som i bok 1 och 2... så blir det aldrig något av det. Saker och ting ÄR som de verkar vara och inga hemligheter avslöjas. Och så tröttnar uppenbarligen författaren på superdupermegaskurken från den ena sidan till den andra och låter honom dö genom att falla ner på en sten med huvudet före. Oups, nu spoilade jag allt ändå. Men jag blev så sur. Om "antiklimax" hade fått ett ansikte så är det Arlo Finch in the Kingdom of Shadows. 

Titel: Arlo Finch vid Månsjön
Serie: Arlo Finch #2
Författare: John August
Originaltitel: Arlo Finch in the Lake of the Moon
Översättning: Helena Hansson
Utg år: 2019
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-15 år

Titel: Arlo Finch in the Kingdom of Shadows
Serie: Arlo Finch #3
Författare: John August
Utg år: 2020
Förlag: Roaring Brook Press
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-15 år

lördag 28 mars 2020

Familjen

Ella bor på Gården, och när boken börjar är hon hungrig. Det har regnat i många dagar, och maten i förråden har tagit slut. Det brukar vara jobbigt att vara hungrig när man vet hur mycket mat som finns ute på fälten, och i jorden, och på bärbuskarna och allt det där, men att man måste vänta på att solen kommer tillbaka så att maten kan välsignas ordentligt. När Ella var mindre kunde hon i smyg ta något bett av ett äpple eller så när hon var så här hungrig, men nu är hon stor nog att veta bättre. Maten måste ju så klart välsignas av Far och solen innan man äter den, annars blir man sjuk och ruttnar inifrån.

Eh, va?

Jodå, detta är Ellas sanning. Och det är Ellas perspektiv vi får på livet "Familjen" lever på det här "Gården". Här finns bara vuxna, och barn, utan att man vet vem som är förälder till vilket barn för det är inte viktigt. Och så har vi då Far, som bestämmer över dem alla. Far är den ende som får ha egna saker, ha ett eget rum, ha en dörr att stänga om sig så att han kan få tänka ifred. Alla andra måste dela allt med varandra, och har inget privatliv.
Och utanför Gårdens höga staket finns den vanliga världen, men människorna som bor där är det väldigt synd om för de kommer alla att dö snart i den stora Kollapsen. De äter giftig mat, all växtlighet dör, det föds inga barn längre och alla skolor har stängt. Det har Far sagt. Och Far är den ende som får lämna Gården då och då för att köra in till stan och köpa de få saker Familjen inte själva kan producera. Varje gång återvänder han och har nya skräckhistorier att berätta om hur förfärlig världen har blivit.
Så när Ella en dag ser, och så småningom pratar med, en pojke i sin egen ålder utanför staketet så är hon fullständigt övertygad om att han ljuger när han pratar om att han går i skolan. De är ju stängda, det har Far sagt! Eller att pojken ljuger om att det fortfarande föds barn. Det är så synd om honom, men Ella kommer på att hon själv skulle kunna rädda den här pojken - hon kan omvända honom så att han förstår hur fel han har, och kommer till Familjen och räddas undan Kollapsen! Då kommer Far att tycka att hon är duktig, hon kanske till och med får en uppskattande klapp på kinden?

Det är otäckt, men bra, att läsa Ellas egen uppfattning om sitt liv i den här sekten "Familjen". Hon vet inget annat, och tycker allt är som det ska vara, har sina egna glädjeämnen och drömmar. Och så händer det flera saker som får henne att tvivla på allt det hon tidigare tagit för sanning - det är intressant att läsa om, och sorgligt också, det som händer. Jag gillar det här väldigt mycket, men hade absolut velat läsa mer om hur det blir efteråt, känner att jag hade velat följa med Ella ut i den vanliga världen. Det känns inte som att det kommer en fortsättning på den här boken, men om det hade gjort det så hade jag läst den bums.

Titel: Familjen
Författare: Cecilia Lidbeck
Utg år: 2020
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år

onsdag 25 mars 2020

Arlo Finch i Eldsdalen

Arlo Finch är nyinflyttad i den lilla staden Pine Mountain i Colorado, och det är mycket att snabbt lära sig om hur saker och ting funkar här. Särskilt eftersom en del av sakerna verkar vara ute efter att ha ihjäl Arlo. Magiska saker, och varelser som egentligen inte borde finnas.

Men Arlo går med i scouterna, för det ska man tydligen göra här. I scouterna hamnar han i den Blå Patrullen, och patrullkompisarna förklarar för honom och lär honom viktiga ting. Slå upp tält, göra upp eld och sånt är självklart och väldigt scout-ish - men de lär honom också det livsviktiga med att sätta upp magiska värn kring lägerplatsen, att knäppa fram blixtljus med fingrarna och annat som de tycker är helt naturliga saker och Arlo tycker är... magi.

Och skogen, ja. Går man för långt, eller fel, eller om man faktiskt går rätt eftersom man vet vad man håller på med - då kan man hamna i Långskogen. Den hänger ihop med vanliga skogen men ändå inte, och i Långskogen är tid och avstånd liksom inte riktigt riktiga. Det kryllar också av varelser och annat som inte är riktigt riktiga. När Arlos patrulledare, Connor, var liten så råkade han hamna i Långskogen tillsammans med sin kusin. De var försvunna i många veckor, och troddes förlorade, tills Connor plötsligt dök upp igen på en plats 30 mil från Pine Mountain. Kusinen kom aldrig tillbaka.

Jag gillar verkligen den här boken. Det är en hel del mystiskt som antyds och lockar (varför vill de där varelserna ha ihjäl Arlo? Han har ju precis kommit dit? Varför kan Arlo se Connors försvunna kusin? Varför har även hon olikfärgade ögon, precis som Arlo själv? Var är Arlos pappa? Vad är det med Connors familj? och mycket annat, som till exempel vad det är Arlos morbror sysslar med i sin ateljé egentligen...) och som gjorde att jag direkt läste vidare i bok 2 Arlo vid Månsjön. (jepp, jag har redan läst den, och jepp, jag har svårt att hålla isär handlingarna i dem nu eftersom de hänger ihop) Men jag gillar också att läsa om scoutingen - lägren de åker på, märkena de ska ta och som är Ytterst Viktiga, lägerelden och maten, patrullövningarna och vänskapen. Det är lite av en ny genre: scout-fantasy.


Titel: Arlo Finch i Eldsdalen
Serie: Arlo Finch #1
Författare: John August
Originaltitel: Arlo Finch in the Valley of Fire
Översättning: Mats Kempe
Utg år: 2018
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible