Someone to Cherish

Nionde boken om familjen (klanen...) Westcott, och det börjar bli riktigt klurigt att hålla isär alla släktingar, alla ingifta (som man läst i tidigare böcker i serien om hur de blivit ingifta och nu lever happily forever after) och också alla barn som nu börjar drälla i horder på alla sammankomster. Ändå läser jag vidare, och ändå tycker jag väldigt mycket om den här serien. 

Detta är Harrys bok. Han, som var nybliven earl av Riverdale då i seriens första bok, och som i den bokens Dramatiska Händelser raskt blev av med titel och förmögenhet, blev bara mr Harry Westcott och drog ut i Napoleonkrigen. Han har såklart skymtat genom seriens gång, som sårad, synd om, missförstådd och uppvuxen från ansvarslös festande slyngel till redig ung man. Nu äntligen ska han få träffa sin enda och rätta - och det är en mrs Lydia Tavernor som kommer att bli hans someone to cherish. 

Men det tar ju ett tag innan vi kommer så långt. För mrs Lydia Tavernor, nybliven änka efter en präst, har inte några planer alls på att någonsin gifta om sig. Varför skulle hon göra det, nu när hon äntligen, äntligen får bestämma över sig själv och sitt liv? Uppvuxen med en far och två äldre bröder som alltid bestämt över henne och beskyddat henne, över till ett äktenskap med en ytterst hängiven präst som tyckte att Lydia var hans praktiska hjälpreda i Hans Viktiga Liv där hela världen skulle frälsas, men där Lydias egen åsikt eller intressen var helt oviktiga. När nu prästen dramatiskt dött (i en god gärning, han försökte rädda ett barn som höll på att drunkna) så har efter sorgeåret plötsligt Lydias liv blivit ett  helt annat. Hon har flyttat in i en egen liten stuga, hon börjar träffa vänner, hon lagar själv den mat hon tycker om och hon bestämmer över sig själv. Och hon älskar det.

Men...  det hade väl kanske varit lite kul att ha någon att ligga med då och då? Så där i hemlighet? Och nu råkar denne någon bli Harry, som fortfarande är traktens lord fast han inte längre har någon titel. (han är ju uppvuxen här, och lever fortfarande på godset utanför byn) Harry och Lydia ligger en natt, men inser omgående att det här kan ju inte hållas hemligt, och det kommer att leda till katastrof i en liten by som den här. Så - de gör slut innan de ens hunnit påbörja något hemligt förhållande. Eller, ja... det hela slutar alltså med giftermål och happily ever after och så vidare och så vidare, men tills dess ska det vara många sidors trasslande först. Och givetvis ska hela, hela klanen Westcott också komma och blanda sig i. Och det är lika bra som alltid i Baloghs böcker. 

Titel: Someone to Cherish
Serie: The Westcott Series #9
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2021
Förlag: Berkley

Percepliquis

Percepliquis är sjätte och avslutande boken om Royce och Hadrian i serien The Riyria Revelations, och Percepliquis är den stad som Nyphron grundade i den sjätte och avslutande boken i serien Legends of the First Empire, serien som i tid utspelar sig några tusen år före denna. Så hela grejen med staden Percepliquis ger mig tidssvindel: i den här boken är det de gömda ruinerna av en urgammal stad - men nyss var jag "med" när samma stad grundades, och byggdes efter storstilade planer samt namngavs efter Nyphrons fru Persephone, hon som jag alltså följt genom sex böcker. 

Nå. Om jag nu kan ta och komma över min tidssvindel kanske jag kan berätta om vad den här boken handlar om?

Jo, här sker det som kan vara den mest använda handlingen för en fantasybok efter att Tolkien skickade iväg sin samling av nio individer för att kasta en viss ring i en viss varm brasa: vi skickar ett party på ett (troligen omöjligt) quest för att i detta quest hitta räddningen för världen. Grejen är att jag älskar den handlingen i en fantasybok - om den är bra gjord. Och det är den här. Vad Sullivan gör är att plocka alla de intressantaste karaktärerna från hela bokserien och ge dem anledning att vara med när vi nu äntligen ska hitta det legendariska och gömda Percepliquis. 

Här är (såklart) Hadrian och Royce, prinsessan Arista och kung Alric (som ändå är utan kungadöme just nu). Men några av dem som faktiskt varit bad guys i serien får också följa med: dvärgen Magnus, till exempel, han som faktiskt är kungamördare och som serien igenom varit butter och bitter och opålitlig (och rolig att läsa om). Några sjömän från the Emerald Storm får också vara med, även om de förrådde Hadrian och Royce. Och så har vi då killen från titeln (omnibusvarianten, se nedan): the Heir of Novron. Han följer med, och vill ha särskild behandling och uppassning alla dygnets timmar, samt vill äntligen bära storståtliga kläder passande en kejsare hur opraktiskt detta än är på ett quest av den här arten. 

Jajamen. Ett party. Och ner i underjorden ska de, för det är där Percepliquis numera finns, efter en katastrof som inträffade när förra imperiet föll för kanske tusen år sedan eller mer. Och i underjorden finns det goblins (tänk Moria, fast ändå inte), och hemligheter. Och handlingen vänder hit och dit och är inte särskilt förutsägbar (och slutet anade jag faktiskt inte alls...). Och denna sjätte och sista bok, som också är den tjockaste av dem, är den bästa i serien. Jag slukade den. Jag tyckte väldigt, väldigt mycket om den. 

Så klart jag hade lite book-hangover när jag avslutat - men det var det tydligen många andra (inklusive författaren) som hade, så till den milda grad att det nu finns ett antal böcker med "chronicles" om Hadrian och Royce och deras tidigare liv och leverne. De kommer jag att läsa, så småningom. Plus att Sullivan skriver på en ny serie som i tid utspelar sig efter Legends of the First Empire men långt före Riyria Revelations. Om jag fattar rätt kommer det åtminstone i första boken att handla om Nyphrons son. Den ska jag också läsa. 

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 The Crown Conspiracy
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Avempartha
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Nyphron Rising
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 4 The Emerald Storm
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 5 Wintertide

Titel: Percepliquis
Serie: The Riyria Revelations #6
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2011 + 2012
Förlag: Orbit (2012)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

Wintertide

Ju längre in i serien The Riyria Revelations av Michael J. Sullivan jag kommer desto mer gillar jag den - och då tyckte jag mycket om den redan från början. Denna femte bok är fantastisk - och som den slutar...! Alltså, hallå?! Fast jag hade tänkt pausa fantasyläsandet ett par dagar var det inget att be för - jag var tvungen att kasta mig över sjätte och avslutande delen i boken omgående. 

Det börjar dystert. Hadrian och Royce kommer hem efter sin långa resa i förra boken, och är allmänt missnöjda eftersom de insett att allt de gjort var ungefär förgäves, och dessutom helt enligt Ondfiende Marius Ondskefulla Plan. Det är vinter, de har fel kläder på sig och det är långt hem, och så får de veta att "hem" inte ens finns kvar. Att Novron-imperiet har segrat och att de flesta städer hör till det nu, att det nästan inte finns något motstånd kvar. Och dessutom, att den "heir of Novron" de sökte på andra sidan jorden nu är funnen, här, och är tagen och kastad i fängelse och ska avrättas lagom till Wintertide-festligheterna. Dessutom i en käck dubbelavrättning tillsammans med "the Witch of Melengar", som ju är prinsessan Arista. Allt är fel, allt är kört, och de fryser om fingrarna.

Inte nog med allt detta - vi som läser vet också att kejsarinnan Modina, marionetten som hölls fången och höll på att tyna bort, förvisso har kryat på sig och till och med börjat prata lite tack vare sin nya vän och sekreterare Amilia. Men under Wintertide ska kejsarinnan giftas bort, för att senare "råka ut för en olycka" så att den hon gifter sig med blir kejsare med all makt. Modina verkar inte bry sig utan mumlar bara om att "snart är allt ändå över".

Elände. Elände, elände, elände... och i Aristas cell börjar till och med en råtta knapra på hennes fötter. Hon är så svag av hunger att hon inte orkar sjasa bort den. Slutet är nära. 

Men allt förändras. Dock inte alls så som vi kanske förväntar oss att det ska göra det - nejdå, här väntar överraskningar hela vägen, här finns intressanta karaktärer som utvecklas och träder fram för att göra saker jag absolut inte trott. Hadrian och Royce är fortfarande i centrum, men det är knappast de som räddar världen just nu. 

Det här är en riktigt bra bok, och som sagt: jag kastade mig direkt över bok 6 för det fanns inget annat att göra när den här slutade.

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 The Crown Conspiracy
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Avempartha
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Nyphron Rising
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 4 The Emerald Storm

Titel: Wintertide
Serie: The Riyria Revelations #5
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2010 + 2011
Förlag: Orbit (2011)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

The Emerald Storm

Fjärde boken i serien The Riyria Revelations och det är dags för våra hjältar Hadrian och Royce att åka ut på havet - The Emerald Storm är alltså namnet på ett skepp. Utan någon som helst erfarenhet av sjöfart ljuger de sig ombord på detta skepp eftersom de har fått veta att det eventuellt kan leda dem till Novrons ättling, denna okända nutida släkting som det tydligen är Hadrians livsuppgift att skydda. Hadrian ska hjälpa till i kabyssen (och det kan ju funka eftersom han kan röra ihop en stuvning, blanda skeppsgroggen och rota fram maskförsedda skeppsskorpor) och Royce tänker sig lätt fixa att klättra upp i master för att hissa och reva segel,  vig och lättfotad som han är (och det hade väl funkat om han inte omgående hade dukat under i sjösjuka). Efter vissa inledande praktiska problem börjar de klara av sina uppgifter och känna sig som sjömän men då uppstår såklart andra bekymmer - resan är full av olyckor, stormar, förräderi och elaka sjörövare. Och havsgoblins. Så småningom når de typ andra sidan av världen (eller åtminstone andra sidan på bokens karta) men då är de av med båt, halva besättningen, livslust och styrfart. Vad skulle de här att göra, och hur ska de ta sig hem igen? 

Hur mycket den här boken än sticker ut och sticker iväg i en helt annan del av världen så hänger den ändå ihop med de andra i serien (och vi får också i en del kapitel fortsätta följa den nyutnämnda kejsarinnan och hennes numera "sekreterare" när de kämpar för att få till saker som ordentlig mat och vettiga klänningstyger). Det som händer här och dem Hadrian och Royce möter kommer ha stor betydelse för de två sista böckerna där allt knyts ihop. Även om själva The Emerald Storm inte får vara med till slutet. Detta är en av de bästa böckerna i serien, tror jag. Sullivan har pluggat på om skeppsliv och fartyg, men får in det bra i berättelsen utan att det känns som en föreläsning om nyinhämtade kunskaper. Jag gillar!

Jag är inte helt förvirrad när jag har med två olika bokframsidor med olika titlar här till vänster - grejen är att The Riyria Revelations har getts ut två gånger, först som egenutgiven serie i sex delar och sedan utgiven av förlaget Orbit, men då i tre delar. Läs mer längst ner!

Här kan du läsa vad jag skrev om bok 1 The Crown Conspiracy
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 2 Avempartha
Här kan du läsa vad jag skrev om bok 3 Nyphron Rising

Titel: The Emerald Storm
Serie: The Riyria Revelations #4
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2010 + 2011
Förlag: Orbit (2011)

Serien gavs först ut i sex delar i egen publicering, därefter köpt av Orbit som gav ut den igen 2011-2012 men nu i tre böcker: Theft of Swords (består av bok 1 The Crown Conspiracy + bok 2
Avempartha), Rise of Empire (består av bok 3 Nyphron Rising + bok 4 The Emerald Storm) och Heir of Novron (består av bok 5 Wintertide + bok 6 Percepliquis). Det är Orbits utgåvor jag läst som e-böcker.

Resten av allt är vårt

Jag läste nyligen Je m'appelle Agneta av Emma Hamberg, och tyckte så mycket om den (här kan du läsa vad jag skrev om den) att jag ville prova mer. Det fick bli Resten av allt är vårt som är baserad på Emma Hambergs eget liv.

Vi lever otroligt olika liv, Emma Hamberg och jag, och jag kan inte ens börja förstå hur hon orkar att träffa alla dessa människor, ställa till med alla dessa fester (stora fester, flera hundra pers är inget ovanligt!) och få sin livsenergi just ifrån detta. Hon är alltså superextrovert (verkar det som i boken) och jag är superintrovert. Ändå tyckte jag mycket om att läsa om hennes liv ett stormigt år när hon skiljer sig från sin man Agi, provar dejtinglivet ett tag innan hon träffar Patrick. Emma lever ensam med sina tonårsdöttrar i en lägenhet på Söder och försöker få in tid för en ny kärlek i sin hyfsat fullsmockade vardag där det också ska skrivas bok, medlas i syskonbråk (stor igenkänning här) och 24/7 (vad det känns som) idkas supersocialt liv med vänner (ingen igenkänning här...). Ganska många sms-konversationer finns med, och jag gillar dem ibland (när det är familjechatten med döttrarna, himla kul) och tycker de är lite för omständliga ibland (med vännerna och Patrick, här blir gärna lite för mycket internhumor). Men mest är det bara Emma Hambergs forsande språk som bara tar en med i berättandet, och jag gillar det verkligen.

Sen funderar jag en hel del över personerna som är med - de måste ju ha läst och godkänt allt som är med i boken, men det känns nästan väl privat ibland? Jag tänker på mina egna barn som i tonåren lite ledsnade på att "måste du blogga om allt vi gör?" och då är min andra blogg Carolina lever... en väldigt liten blogg läst av jämförelsevis få människor. Detta är en bok som jag tror läses av många, och att då liksom lägga ut sina kärleksliv till beskådan (Emmas, döttrarnas, Agis, Patricks, vännernas...)? Eller får vi bara den välkammade, välregisserade och välredigerade återgivningen av deras liv? Det är ju skrivet som feelgood (trots en hel del svärta), så då kanske det alltför vardagliga och trista får stå tillbaka - det är ju trots allt en roman som är baserad på verklighet, inte en faktabok. Jag tänker lite som ett slags superinstagramkonto som mest lyfter de vackra bilderna och bra stunderna i livet. 

De här funderingarna hade jag med mig boken igenom, men de bidrog faktiskt till att jag gillade boken ännu mer. Lite skräckblandad förtjusning, liksom, hur kan hon skriva om det här? 

Nu är jag sugen på att läsa ännu mer Emma Hamberg, tror jag tar mig an böckerna om Rosengädda. Hennes språk och berättande gör mig glad.

Titel: Resten av allt är vårt
Författare: Emma Hamberg
Utg år: 2020
Förlag: Piratförlaget

Discworld: Feet of Clay

Det var dags för en ny Discworld-roman kände jag (eller faktiskt var det i våras jag kände det, men jag har glömt bort att blogga om den till nu...) och det fick bli en av City Watch-böckerna. Feet of Clay handlar om vår eminenta (eh..) vaktstyrka i Ankh-Morpork när de försöker reda ut både galna golems och politikerintriger kring trontillsättning - samtidigt. Temat, eller ämnet, eller vad man ska säga (discworldböckerna har ofta något särskilt tema att roa sig med) är polisromaner och polisutredningar så här anställs nu till exempel en särskild "forensic expert", en dvärg vid namn Cheery Littlebottom med ett väl utvecklat luktsinne. Det undersökts brottsplatser och samlas in bevismaterial. 

Och så har vi då golem-grejen: här handlar det mer om arbetssituationen för stadens golems som fungerar som någon slags själlösa livegna, eller slavar i lera. De är ju jättestarka, och måste lyda instruktionen deras skapare placerat i deras huvuden. Nu lyckas de med konststycket att organisera sig och göra uppror mot sina urusla arbetsvillkor. 

Politikerintrigerna då? Jo, helt plötsligt upptäcks det att Nobby Nobbs har fantastiskt fina anor och nog borde lyftas upp att sitta på tronen (för att sedan förstås vara en spelpjäs i makthavarnas händer).

Handlingen är som alltid trasslig och inte så viktig - det roliga är såklart detaljerna och personerna och alla små roliga referenser till vår egen värld och kultur.

Serie: Discworld
Författare: Terry Pratchett
Utg år: 1996

En familjetragedi

Fast jag tyckte mycket om En helt vanlig familj när jag läste den för ett par år sedan har det inte blivit av att jag läst mer av Mattias Edvardsson förrän nu. En jobbarkompis berättade att hon läste En familjetragedi och bara längtade tillbaka till tågresan hem så hon kunde få fortsätta på den för den var så spännande, och "oj" tänkte jag och lånade raskt hem boken för sånt lässug vill jag också ha. Men för mig funkade den inte lika bra - det är märkligt hur olika man kan tycka, och hur olika böcker funkar för en olika tider i livet.

Vi får läsa om tre personer som har kopplingar tillsammans (fast det är inte de som är titelns "familj"): Bill, som blivit änkling redan i 30-årsåldern, och som ensam med en liten dotter kämpar med att få ekonomin att gå ihop. Karla, som precis börjat plugga juridik, inte står ut på studenthemmet med dess fester utan hyr ett privatrum, och som för att dryga ut ekonomin jobbar med städning. Jennica, som via Tinder möter en intressant man något äldre än hon själv, och som tillsammans med honom både får leva lyxliv (vilket hon inte är van vid) och diskutera kultur. Kopplingen är att Karla är inneboende hos Bill, att Karla städar hemma hos paret Rytter där Stephen Rytter är den man Jennica dejtar, och att Jennica förr var bästis med Bills fru Miranda. Det låter rätt komplicerat men ger sig snabbt när man läser. 

Redan när boken börjar får vi veta att paret Rytter hittats döda i sin villa i Lunds finaste kvarter, och resten av boken följer vi växelvis Bill, Karla och Jennica för att mer och mer få veta varför och hur paret Rytter dött. Det är Lund, det är sommar, det är fina detaljer och ett bra upplägg. Ändå gillar jag inte att läsa boken - och jag tror det är eftersom karaktärerna är lite för välgjorda, för mänskliga med fel och brister. Jag tycker inte om någon av dem (utom möjligen Karla), och stör mig mer och mer på dem under läsningens gång. Det kan ju inte boken hjälpa att jag vill knacka på och be Bill att skärpa sig eller Jennica att städa upp lite eller... ja, allt det där jag stör mig på. Inte heller kan boken hjälpa att jag nog var mindre sugen på att läsa deckare än någonsin, och det är ju trots allt en kriminalhistoria det här, det här. Det visste jag ju. Men sorry - fel bok vid fel tid, och för mig funkade den inte.

Titel: En familjetragedi
Författare: Mattias Edvardsson
Utg år: 2021
Förlag: Forum