onsdag 28 mars 2018

De sista vännerna

Sista boken i Gardams trilogi om imperiets barn (eller "Edward och Betty" som den får heta här) handlar mest om sir Terence Veneering, den man som i alla år var Edward Feathers värste fiende och motståndare (även om vi egentligen aldrig fått läsa om när de mötts på slagfälten aka domstolarna). Och om jag tyckte att boken om Betty Feathers var lite beige så gillade jag den här desto mer. Veneerings liv är intressant. Han är ju faktiskt inte ett imperiebarn som Edward och Betty och alla de andra (alltså född i något av engelska imperiets alla länder och hemskickad till England för att få en engelsk skolgång, ensam och långt borta från sina föräldrar). Nä, Veneering är född i en liten stad i norra England, son till en engelsk kvinna och en cirkusartist från Odessa som pga en olycka stannat kvar. Men han blir ganska tidigt föräldralös, så får klara sin utbildning på egen hand.

Precis som i böckerna om Edward och Betty så får läsaren pussla ut en hel del själv - nedslagen i Veneerings liv sker aldrig precis under de dramatiska händelserna, utan precis före, eller några år efter, eller i tillbakablickar. Och jag hade velat läsa ännu mer om honom, om hans kinesiska fru, om hans son Harry (som verkligen är ett imperiebarn), och om hans föräldrar: mamman som försörjer familjen med att köra ut kol och pappan som med bruten rygg ligger och svär på ett språk ingen omkring honom begriper.

"De sista vännerna" i titeln är dock inte Veneering själv, utan ännu en advokat som figurerat i utkanten böckerna igenom, en Fiscal-Smith som mest framställts som någon som är ute efter gratismiddagar och att få bli en i gänget, och så Dulcie, änkan efter "Smördegs-Willy" som han får heta här, domaren som var gudfar till Betty och någon slags mentor till både Edward och Veneering. Och "nu" är byn Donheads i Somerset där både Edward, Dulcie och Smördegs-Willy och Veneering bosatte sig efter sina respektive pensioner. Inte heller i den här boken får vi alltså "vara med" i det Hong-kong där större delen av alla personernas liv utspelat sig. Gardam gör så där: det som hände hände någon annanstans, dramatiken har redan skett och nu berättar hon om återspeglingarna och resterna av allt liv som varit. I boken om Betty tyckte jag inte om det berättargreppet - men här gör jag det igen, precis som jag gjorde i boken om Edward.


Titel: De sista vännerna
Serie: Edward och Betty #3
Författare: Jane Gardam
Originaltitel: Last Friends
Översättning: Jan Hultman och Annika H Löfvendahl
Ljudbok - uppläsning: Christian Fex
Utg år: 2017
Förlag: Weyler
Köp den till exempel här eller här

tisdag 27 mars 2018

Provenance

Den här utspelar sig i samma värld som Leckies Imperial Radch-trilogi, men är fristående, handlar inte om några karaktärer därifrån och utspelar sig i en annan del av det universumet.

Ingray har lagt alla pengar hon äger och har (verkligen allt, hon har bara returbiljetten till sin egen planet och inte ens pengar att köpa färdkost för) på att köpa en tjänst av en av firmorna på rymdstationen Tyr Siilas. Tjänsten består i att få en fånge befriad och levererad från något som kallas Compassionate Removal, en plats man helt enkelt inte återvänder från. De som hamnar i detta Compassionate Removal är de värsta och de bortom all bot och bättring, och hamnar man där så är man i princip död.
Men tydligen är Tyr Siilas-firman effektiv, för nu står Ingray där med en... inte en person. Nej, en låda. Inuti lådan finns en sån där käck nedfrysningskapsel Han Solo-style, så Ingrays fånge är nog där, in perfect hibernation, typ.

Problemet är att kaptenen för rymdskeppet hon bokat hemtransport med inte går med på att frakta en låda med okänt innehåll. Han är en laglydig person. Och om nu lådan innehåller en nedfryst människa? Oh no, alla som åker med hans skepp måste ha samtyckt till att resa iväg. Han ÄR en laglydig kapten, han. Så lådan öppnas, personen tinas upp och befinns 1. vara yrvaken, 2. inte villig att åka med något skepp någonstans alls, och 3. inte vara den Ingray trodde att han skulle vara. Han lindar en filt om sig och drar iväg till rymdstationens flyktingmottagning (ungefär). Och när han precis gjort det, så väller det in diverse löst folk i dockningsstationen där Ingray och Den Laglydige Kaptenen står. De representerar varelser från en annan planet, och de anser att Laglydige Kaptenen har stulit ett av deras skepp.

Det är bra och intensivt och lovar mycket, det här. I några kapitel. Men sen händer något. Eller, rättare sagt, det är det det inte gör. Så fort Ingray har återvänt till sin egen planet så dör den här boken. Luften går ur precis allting, och allt det som lockade och lovade i inledningskapitlen liksom bara tonar bort, får konstiga eller inga avslut samtidigt som hela boken i stället handlar om de diplomatiska turerna kring ett mord som sker på Ingrays planet. Jag har svårt att redan nu bara några dagar efter att jag har läst färdigt återge vad som händer, mer än att det pratas och anklagas och förhörs och... ja just det ja, att det är viktigt vem som tar över Ingrays mammas jobb. Ingray själv eller hennes styvbror.

Jag förstår inte vad som hände med den Ann Leckie som skrev underbara, fantastiska Imperial Radch-trilogin?! Det här känns helt fattigt i jämförelse. Storyn haltar, karaktärerna får inte liv och miljön är svår att se framför sig. En bra idé som inte fick växa färdigt? En bok som äntligen skulle ges ut inte alltför länge efter framgångarna med Imperial Radch-trilogin och fick stressas fram? Har ingen aning. Jag är fruktansvärt besviken.

Men om du inte har läst Leckies tidigare tre böcker: gör det! Gör absolut det! (och möjligen den här efter att du läst dem, men börja inte med Provenance för då får du fel bild av Leckie) Här hittar du vad jag skrev om dem:
Ancillary Justice
Ancillary Sword
Ancillary Mercy


Titel: Provenance
Författare: Ann Leckie
Utg år: 2017
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

torsdag 22 mars 2018

Kinslayer

Jag fortsätter att läsa allt Jay Kristoff har skrivit, och tyckte mycket om hans debutbok Stormdancer även om den förlorade sig en hel del i debutantens lite för långa beskrivningar av sitt fantastiska världsbygge. Kinslayer är alltså fortsättningen på den, och hej! vad Kristoff hann lära sig till bok två! Det här är riktigt bra! (och spännande att liksom backa i en författares produktion, jag ser ju aningar här om hur han skriver senare. Både hur han lägger upp sitt berättande, och karaktärer. Mias Mr Kristoff i Nevernight-böckerna finns på ett sätt med redan här...)

Förutom Yukiko och hennes tuffe åsktiger Buruu (som fortfarande talar telepatiskt i VERSALER) får vi följa några andra personer. Vi har den avhoppade Lotus-guild-mannen Kin, som numera har klätt av sig sin halvmekaniserade lotusdräkt (men fortfarande har sladdöppningar kvar på kroppen) och försöker leva med rebellerna i the Kagé. Men han blir faktiskt helt mobbad där. De hatar alla i Lotus-guild och litar inte ett dugg på Kin, hur snäll han än är.  Vi har också Hana, eller No One som hon kallar sig, som tömmer pottor i shogun-palatset, men som egentligen jobbar för rebellerna i the Kagé. Och så får vi följa några till, som Hiro, f.d Iron Samurai som nästan dog i bok 1 men nu har fått lite reservdelar i sin kropp av Lotusguild-personer, och som nu är shogun-wanna-be. Men det är absolut det som handlar om Yukiko och Buruu som är mina favoritdelar av boken, det är deras historia som är intressant och deras dialoger som är det bästa. Allra, allra mest gillar jag när Buruu helt plötsligt känner doften av en annan thunder-tiger, en hona som är.... ja, "in heat". Han känner det på flera dagars flygavstånd, och blir fullständigt skogstokig. Sen drar han. Yukiko eller inte Yukiko, liksom, och det som sedan händer...! (och dialogerna!)

I bokhyllan ligger nu Endsinger, tredje och sista boken i The Lotus War. Snart alltså!

Titel: Kinslayer
Serie: The Lotus War #2
Författare: Jay Kristoff
Utg år: 2014
Förlag: Tor/Macmillan
Köp den till exempel här eller här

måndag 19 mars 2018

Fandom

Violet äääälskar boken Galgdansen, om de genmanipulerat perfekta människorna "gemmarna" och de vanliga men fattiga människorna "imparna" i en dystopisk framtid. Hon har läst boken hur många gånger som helst. Och filmen har hon förstås också sett. Måååånga gånger. Hon är helt kär i Willow, den som huvudpersonen Rose blir kär i. Hon läser fanfiction om Galgdansen, hon kan allt om den. Inte bara hon - hennes lillebror Nate är lika besatt. Och hennes bästa vän Alice också, och Alice skriver också egen Galgdansen-fanfic, och har många läsare och följare. Bara Katie, Violets andra vän, har inte läst Galgdansen utan är mer nöjd om hon får försjunka i ett rejält Shakespearedrama.

Det blir ett convent, ComicCon, dit skådespelarna från filmen Galgdansen ska komma. Violet och hennes kompisar är helt vilda av fröjd. Klart de ska klä ut sig till olika karaktärer i Galgdansen, gå dit och få träffa skådespelarna! Det är ju nästan som att de får träffa Galgdansmänniskorna på riktigt, liksom?

Men. Något händer på det där conventet. Ett tak rasar in, och när Violet och de andra klättrar ut ur rasmassorna så... har de hamnat i Galgdansen. Inte bara bokvärlden, som ett Narnia liksom, utan så som Galgdansen ser ut i filmen. Miljöer, skådespelare, alltihop. Och det som händer följer bokens handling. Förutom en sak: de råkar ha ihjäl huvudpersonen Rose så fort de kommit till Galgdansvärlden.

Jag gillar idén med det hela, det gör jag. Det lockar väl mig som det lockar alla de där fanfictionskrivarna som väljer att i sin fanfic skriva in sig själv eller någon ungefär som sig själv i sin favoritbok/film. Att få vara där. 
Men - det funkar inte för mig, det här. Jag kommer aldrig in i boken, blir aldrig fascinerad av denna Galgdansvärld som ju inte baseras på någon existerande bok/film jag har kunnat få någon relation till, tycker mest det är fånigt när huvudpersonerna springer runt i miljöer de känner igen från en film och träffar människor som fast de inte vet det verkar följa manus. Kanske beror det på det, kanske på att karaktärerna vägrar att få liv utan mest verkar lika fastlåsta i det som händer som de som redan fanns i Galgdansvärlden när de kom dit. Jag vet inte. Ibland klickar det helt enkelt inte.

Titel: Fandom
Författare: Anna Day
Originaltitel: The Fandom
Översättning: Carina Jansson
Ljudbok - uppläsning: Agnes Forstenberg
Utg år: 2018
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

torsdag 15 mars 2018

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt

Eleanor lever ensam. Så ensam att hon inte pratar med någon levande själ från det att hon går på bussen på väg hem från jobbet fredag eftermiddag tills det att hon kommer till jobbet måndag morgon. Men det går bra, tycker hon, hon mår bra och har ett bra liv utan att sakna något av livets nödtorft. Hon löser korsord, lyssnar på radioföljetonger, tycker om att handla på Tescos stormarknad, och tycker inte att det är något konstigt att dricka två liter vodka på egen hand över helgen, i lagom doser så att hon inte är jättefull men heller inte nykter. På jobbet sköter hon de arbetsuppgifter hon har - men jag som läser förstår ju ganska snabbt att hon definitivt inte är en i gänget där heller. Hon har ingen.

Nu förändras Eleanors liv i grunden. Det som startar det är två saker: dels att hon via jobbet går på någon slags konsert där hon på scen får se en musiker som ser bra ut. Denne musiker, bestämmer hon, är mannen i hennes liv. Nu ska hon förändra sitt yttre, träffa honom och få det där livet hon har förstått att andra har. Köpa andra kläder än sin vanliga uppsättning hon använder varje dag. Prova skönhetsvård som vaxning och manikyr. Testa ansiktssmink. Och så går hon och köper en dator så att hon på nätet kan kolla upp mer fakta om musikern i fråga och vara förberedd.

Det andra som händer är att hennes dator på jobbet drabbas av något virus så att hon får tillkalla företagets it-tekniker. Den som kommer är Raymond, plufsig och slafsig och med ett språkbruk som inte når upp till någon godtagen standard alls. Så långt ifrån Musikern man kan tänka sig. Men... han kan väl sitt jobb, och fixar Eleanors dator. Nästa dag råkar de träffas ute på gatan, och Raymond verkar tycka att de är på hälsa-på-varandra-nivå, och Eleanor känner obehag. Då segnar en äldre man ner på gatan i närheten av dem. Raymond rusar fram till honom, och kallar till sig Eleanor, och de bägge är med mannen tills ambulansen hämtar honom.

Det är små, små saker som förändrar Eleanors liv. Sånt som att gå och ta en lunch ihop med någon. Att få mail som inte handlar om jobbet. Att bestämma träff med någon. Det är så många sociala regler och koder som hon inte förstår, och som hon brottas med, och ju längre man läser om henne desto mer förstår man hur avgrundsdjup hennes ensamhet varit till nu. Det är som att hon inte haft kontakt med människor alls, inte känner till något om någonting mer än jobbet-busskort-Tesco-vodka-radiounderhållning typ. Det är nästan som någon slags alien som kommer till jorden för första gången och betraktar människorna omkring sig, och ibland kan jag bli lite störd på det där: okunnig är det nästan svårt att vara. Men samtidigt förstår jag under läsningens gång mer och mer om hur Eleanor haft det, om hennes barndom, om hur Eleanors mamma (som ringer varje onsdagskväll, en jobbig stund att fasa för) var mot henne. Och det är jobbig läsning. Samtidigt är det hoppfullt - det känns så bra när Eleanor får upptäcka ett vanligt livs små små glädjeämnen. Och hur det känns för henne att få säga sådant som "min vän".


Titel: Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt
Författare: Gail Honeyman
Originaltitel: Eleanor Oliphant is Completely Fine
Översättning: Ylva Mörk
Ljudbok - uppläsning: Anna Maria Käll
Utg år: 2017
Förlag: Lind & Co
Köp den till exempel här eller här

tisdag 13 mars 2018

Dream On

Jag läste raskt vidare om Liv Silver och hennes drömtillvaro i London efter att ha gillat humor, karaktärer och story i Dream A Little Dream.

Men luften gick liksom ur det hela, och jag fick kämpa en del för att ta mig igenom den här. Det händer inte mycket nytt, och det är verkligen en typisk mellanbok, bryggan mellan allt som byggs upp i bok ett och allt som ska avslutas i bok 3. Dialogerna är fortfarande rappa, men det är mindre av dem. Kärleksintresset är fortfarande där men för att få åtminstone en liten gnutta spänning så blir det en liten fnurra på tråden mellan Liv och Henry. Det vi allra mest får läsa om är eviga utflykter i drömkorridorerna, med drömaction som blir platt och trist.

En bra sak som bär upp: nya karaktären mrs Spencer, Graysons och Florences Granny, eller the Beast in Ocher, eller "the she-devil with the Hermès scarf". Hon är bara så underbart vedervärdigt elak.

Annars mest gäsp, alltså. Jag kommer dock läsa färdigt trilogin, vill ju veta varför de kan trampa runt i de där drömkorridorerna överhuvudtaget. Och om det finns någon demon. Och om au-pair-Lottie får sin Charles. Och lite andra saker som är i luften.


Titel: Dream On
Serie: The Silver Trilogy #2
Författare: Kerstin Gier
Originaltitel: Das zweite Buch der Traüme
Översättning från tyska till engelska: Anthea Bell
Utg år: 2016
Förlag: Henry Holt Company
Köp den till exempel här eller här

torsdag 8 mars 2018

Dream a Little Dream

Men kolla! En hel ungdomstrilogi av Kerstin Gier, hon som skrev Rubinröd och de andra i Ädelstenstrilogin jag gillade humorn så mycket i! Hur kan jag ha missat det här? Och varför har det inte blivit översatt till svenska, bara till engelska?? Mys, mys, mys, vad kan hon ha hittat på i den här serien, då?

Jo: vi är i London. Det skulle vi inte ha varit, eftersom Liv och hennes lillasyster Mia tror att de nu ska få bo i Oxford, och att de ska få stanna där också. Deras mamma och pappa är nämligen av den mer runtflyttande sorten, nu dessutom skilda så att de antingen får bo där mamman för tillfället undervisar (hon är professor i litteratur) eller där pappan är inblandad i något byggnadsprojekt (han är någon typ av ingenjör). Men... när mamma kommer och möter dem på Heathrow har hon en Mr. Change of Plan med sig. Och den lilla stugan i Oxford blir nu hus i London, nya styvsyskon och väldigt mycket Change of Plans.

Och så kommer då de där konstiga drömmarna. Liv börjar drömma om en grön dörr, och när hon i drömmen tar sig in genom den så blir hon lika medveten som om hon vore vaken. Fast hon är ändå i kvar drömvärlden. Och i en av de första "vakendrömmarna" så går hon inne på en kyrkogård, en som finns på riktigt fast hon aldrig har varit där. Och där sitter hon i smyg och kollar på när fyra av skolans snyggaste killar håller på med någon mystisk ceremoni med pentagram, levande ljus och grejer. De upptäcker henne (tack vare ett misslyckat försök att förvandla sig till uggla) och pratar med henne som om allt vore på riktigt. Och sen, i skolan, när alla vaknat? Då pratar de med henne igen, och säger saker som om det där som hände i kyrkogårdsdrömmen verkligen hade hänt på riktigt.

Det är en hel del i den här boken som andas av Stiefvaters Raven Cycle - det exklusiva killgänget, gränser mellan dröm och verklighet som suddas ut och en underbart halvgalen familj man bara vill vara en del av... men det blir ändå en helt egen grej. Kerstin Gier har en egen sorts spänstig humor, och vissa av dialogerna här är helt underbara. Särskilt när lillasyster Mia eller "Ken-dockan" Jasper eller styvbror Grayson är involverade, men överhuvudtaget allt i Mias nystartade London-liv och vardag är väldigt trevligt att läsa om och jag slukar. Sen gör det inget om själva dröminslaget blir mer än lovligt märkligt - det är ändå mest kul. 


Titel: Dream a Little Dream
Serie: The Silver Trilogy #1
Författare: Kerstin Gier
Originaltitel: Das Erste Buch Der Traüme
Översättning från tyska till engelska: Anthea Bell
Utg år: 2013 (tyska), 2016 (engelska)
Förlag: Square Fish
Köp den till exempel här eller här

onsdag 7 mars 2018

Swordspoint

Jag gick in fel i Swordspoint eftersom jag efter diverse blurbar och beskrivningar (som till exempel den av Neil Gaiman: "the best fantasy novel of 1989" eller beskrivningen att Swordspoint var "the classic forerunner to The Fall of the Kings" som jag också var nyfiken på) trodde att det var high fantasy, en fantasyklassiker jag hittills missat.
Jag hade alltså storslagna förväntningar om namngivna svärd, kungar som föll, magi och äventyr och allt det där jag brukar tycka om, och också om att upptäcka en ny författare och en mängd böcker som alla utspelade sig i ett fiktivt Riverside.

Men. Grejen är att Swordspoint inte är fantasy. Det är svårt att genrebestämma den, men "politiska intriger, släktintriger och alla andra möjliga intriger du kan tänka dig, i en miljö som påminner om engelskt 1800-tal, men i en annan värld"? Det som skiljer från vår värld, och en vanlig historisk roman, är att det i Kushners värld inte verkar finnas någon kyrka, och att alla män (eller de flesta) är bisexuella. Inte kvinnorna, de verkar heterosexuella allihop. Det är inte det sexuella som är det viktiga, eller det romantiska även om det finns en hel del av det också - nej, det är alltså det politiska, relationerna, karaktärerna, vad som sägs kring middagsbordet, vem som blir bjuden på en tillställning och vem som inte blir det och vad det betyder i det sociala spelet, strategier och lister och... ja, intriger. Här finns ingen magi överhuvudtaget, inte heller något som andas övernaturlighet.

Jag är ju en sådan som brukar tycka mycket om relationsromaner i engelsk 1800-talsmiljö, gärna när det drar åt romancehållet. Så när jag väl hade lagt fantasy- och magiförväntningarna åt sidan borde jag väl ha gillat det här? Men det gör jag inte. Jag drunknar i antalet personer, och i det långsamma tempot, och i alla invecklade små sidobetydelser av repliker och ansiktsminer och handgester. Det blir helt enkelt aaaalldeles för segt, och även om jag nog tycker om de två som ska vara huvudpersoner (Richard St Vier, svärdskämpe, och hans partner Alec, mystisk f.d student och med alldeles för fin dialekt för att bo i slummiga Riverside) så försvinner de in i det kaos av namn och intriger som tar över boken.

Jaha. Men titeln då? Är det inte mycket svärdsfäktande? Action? Njae, knappt något. Det finns en hel del svärdskämpar ("swordsmen") här, och adeln löser ofta sina osämjor/krig/tävlingar/pissing contests med svärdskamper. Men de fäktas inte själva, utan hyr då in varsin svärdskämpe som får slåss åt dem, och så tittar de själva på.
Faktiskt är det så att bokens fulla titel med undertitel är: Swordspoint : A Melodrama of Manners vilket tydligt står på titelsidan men inte bokens framsida - och jag borde väl fattat att det där betydde en hel del...

Även om Swordspoint kom redan 1989 har Ellen Kushner gång på gång återvänt till Riverside, och det finns nu en hel del romaner, noveller och novellas som utspelar sig där, både före och efter händelserna i Swordspoint. Senaste romanen kom 2010 (The Privilege of the Sword) och 2015 också något som kallas "a collaborative online series" i Riversidevärlden, Tremontaine. Tänk, så mycket kul det hade funnits att lägga på min vill-läsa-lista - om jag nu hade gillat Riverside. Vilket jag alltså inte gör, och lämnar det därhän.

Titel: Swordspoint : A Melodrama of Manners
Författare: Ellen Kushner
Utg år: 1989
Förlag: Bantam Books
Köp den till exempel här eller här

tisdag 6 mars 2018

The Wrath & The Dawn

Ni vet ramberättelsen för sagosamlingen Tusen och en natt? Scheherazade berättar varje natt en ny saga för sin nyblivne make Ondskefulle Kalifen, och räddar sitt liv genom att låta varje saga vara oavslutad tills nästa natt eftersom denne kalif annars har fått för sig att ha ihjäl sin fru i gryningen. Scheherazade är ju då den sista i raden av väldigt många fruar som alla fått dö efter bröllopsnatten.
Det här är alltså en bok där denna Scheherazade får vara huvudperson. Jag älskar ju verkligen Tusen och en natt-sagorna (ja, ja, jag är ju en dokumenterad sago-tok) och var väldigt nyfiken på den här ungdomsboken, Renée Ahdiehs debut från 2015.

Scheherazade får här heta Shahrzad, och den Ondskefulle Kalifen är Khalid, blott 18-årige kalifen av Khorasan, och visst: han gifter sig med brud efter brud och i gryningen stryps de med en silkessjal. Den senaste hette Shiva - och hon var Shahrzads bästa vän. Rasande av sorg och hämndlust erbjuder sig Shahrzad därför frivilligt att gifta sig med kalifen som nästa offer. Hon har en plan. Den där med historieberättandet. What could possibly go wrong?

Och jodå. När bröllopsnatten börjar närma sig sitt slut så drar Shahrzad igång, och vi får höra ett stycke ur en av tusen-och-en-natt-sagorna (den om ön med ett berg av adamant som drar till sig järn och därför sänker alla skepp som närmar sig pga alla spikar ploppar ut...) och kalifen verkar totalt fascinerad och låter alltså Shahrzad leva tills åtminstone nästa natt. Den natten kommer, historian fortsätts och kalifen och kalifan börjar tycka att den andra ser rätt bra ut och luktar gott och så där. Och så blir de kära.  För kalifen är nog snäll innerst inne, trots alla de där mördade brudarna som kom före Shahrzad?
Alltså - det finns ju en hemlighet här. Kalifen är ju tvungen att ha ihjäl dem, och så småningom får vi veta varför. Och visst: han var en snäll liten pojke en gång innan livet var elakt mot honom. Han är egentligen fortfarande snäll och god och vill ta hand om sitt folk och så där, men det finns vissa tvingande omständigheter som har fått honom att göra annat. Typ.

Åh, jag hade så gärna velat tycka om den här boken! Jag gillar idén, jag gillar sagogrejen, jag gillar miljöerna (miljöbeskrivningarna är fantastiska), jag gillar idén av en bad guy som är god som guld innanför allt det där hemska och farliga. Men jag fick inget flyt i boken, kom inte in, hittade ingen story. Och när jag läst lite mer än halva så ledsnade jag, och skumläste raskt resten för att ta reda på varför snäll-Khalid blev dum-Khalid och började mörda brudar. Jag vet faktiskt inte riktigt varför boken faller isär för mig, men det gör den. Det blir bara en massa löst sammanfogade scener och många namn och en story som hackar trots alla goda premisser. En massa "börjor" liksom. Ta bara Tariq, rik och charmig och Shahrzads egentlige pojkvän (jamen jadå, klart det ska dras ihop till kärlekstriangel också...) som vi får läsa om när han nås av budet att Shahrzad ska gifta sig med kalifen. Då kastar han allt åt sidan, rider tillsammans med bäste vännen Rahim i sporrsträck och under stor dramatik direkt till kalifens stad, typ tre dygn utan att sova eller äta eller vila, hästarna nästan dör, sanden ryker och kompisen gnäller, rid rid rid.... tills de kommer fram. Då ställer de hästarna i stallet och sätter sig att dricka te med någon farbror (Tariqs eller Rahims, minns inte vem och det ÄR verkligen många namn i den här boken) och bestämmer att de ska planera vad som ska göras. Vad som ska göras vet de inte riktigt, eller hur. Så... ja, den ene av dem rider hem igen. Och den andre försvinner i ganska många kapitel innan han dyker upp igen för att... smida fler planer tillsammans med ännu fler namn. Jag får inte grepp om det, fattar inte riktigt varför de skulle rida så fort eller egentligen ens varför de är med i boken. De är bara ett exempel, men fler sådana här halva stories finns hela tide.n och stoppar upp och/eller förvirrar.

Sen har vi det märkliga med kalif Khalid som inledningsvis är fruktansvärd på alla vis. Han låter mörda oskyldiga, han ser bister och kantig ut, när han kommer till soldaternas övningsfält tystnar alla och all aktivitet avstannar, han är alltigenom imponerande och skräckinjagande. Shahrzad hatar honom över allt annat. Sedan... så vänds det där mycket hastigt, typ från en sida i boken till en annan. Shahrzad märker att hon är väldigt kär i honom, han är lite blyg och snäll och en hyvens kille på alla sätt, berättar om sin barndom och sticker ut på hemlig picknick i stan med Shahrzad och har blivit missförstådde ynglingen Khalid som ju egentligen vill alla väl. Ja, det är bra, men jag vill veta hur det där går till. Jag vill ha karaktärsutveckling, men genom hela boken och inte från ena sidan till den andra. Och klart att de kan få bli kära i varandra snabbt, men jag vill veta varför, följa dialogen kanske eller läsa om de handlingar som gör att de blir kära i varandra. Nu bara blir de det. Tristaste sortens instalove.

Och sagoberättandet då? Det får försiggå i två nätter, sedan bara försvinner det ur handlingen. Det hade jag verkligen velat ha mer av. Visst, jag kan väl för all del läsa Tusen och en natt i stället, men det fina var ju här när jag i ett av de lovande inledningskapitlen faktiskt fick vara med där när Shahrzad berättade och kalifen kom med kommentarer till sagan och allt kändes som lovande ungdoms-arabiska-natt-fantasy-saga. Sen slutade Shahrzad att berätta och jag ledsnade. Blöh.

Titel: The Wrath & The Dawn
Författare: Renée Ahdieh
Utg år: 2015
Förlag: G.P. Putnam's Sons/Penguin group
Köp den till exempel här eller här

måndag 5 mars 2018

Vicious

Jag läste V.E. Schwabs Shades of Magic-trilogi och fascinerades rätt mycket av den, så jag ville absolut testa denna Vicious som förvisso bara rör sig i vår egen värld, men som handlar om personer med övernaturliga egenskaper, EOs (ExtraOrdinary). Vi pratar alltså om superhjältar.

Victor och Eli läser bägge medicin (eller, ja, de går på någon slags förskola till medicinstudier, jag är inte riktigt insatt i amerikansk universitetsstudiegång) och delar rum. De är bägge riktigt smarta, och har bägge det där lite farliga draget, det gränslösa. Nu ska de skriva någon slags slutuppsats, och Victor vill studera hur adrenalin påverkar kroppen under stress medan Eli vill undersöka sambandet hos de EO-personer som finns. Det han (och de) kommer fram till är att alla EOs haft någon typ av nära döden-upplevelse, och därefter utvecklat olika övernaturliga krafter eller egenskaper.

Och nu vill han testa det. Jamen, eller hur, varför inte dö lite för att testa hur det funkar att få superhjälteegenskaper? Och Victor vill också. De ska liksom göra det under hyfsat säkra förhållanden (med den andre som backup), så... what could possibly go wrong? 

Efter ett antal ganska vidriga tar-livet-av-sig-scener så har de lyckats, och så hoppar vi tio år framåt i tiden och de är bägge dödsfiender. Hela boken är förresten ett väldigt hoppande mellan "för tio år sedan", "igår", "för två år sedan", "nu" "förra veckan" osv osv men det stör mig inte särskilt utan ger berättandet en del spänst. Och ja, vi får ganska omgående reda på varför de är varandras fiender efter att ha blivit EOs. Och varför de vill ha ihjäl varandra, och varför deras bägges levnadsbanor inte kantas av särskilt många hjältedåd utan i stället av skräck och döda kroppar. Vi får veta allt, men jag har inte särskilt kul på vägen.

Nä, för jag tycker inte om vare sig Victor eller Eli. Klart man inte måste det för att gilla en bok, men det här blir så rått och känslokallt och totalt humorlöst att det tappar mig. Det finns ett par EO-systrar i Victors och Elis närhet, men de gör mig bara ledsen. Och så finns det en Mitch som hänger med Victor sedan de bägge träffades i fängelset, och Mitch dricker chokladmjölk, ser stor och våldsam ut men är snäll på insidan och rätt intressant... men han kan liksom inte på egen hand ge motvikt åt allt det där känslokalla mördandet de andra av olika anledningar hänger sig åt.

"Känslokall" är ett nyckelord, och hela boken handlar egentligen om just det, och jag begriper ju varför Victor och Eli är så kalla. Det är ju en grej. Men... det betyder inte att jag måste tycka om det.

Nä, ska jag läsa om superhjältar som blivit galna och/eller vedervärdigt otrevliga så väljer jag mycket hellre Brandon Sandersons Steelheart-trilogi, ännu mer skruvad och med mer humor (och en story som överraskar).


Titel: Vicious
Författare: V.E. Schwab
Utg år: 2014
Förlag: Titan Books
Köp den till exempel här eller här