Människorna (som kallas Rhunes) har nu efter att på olika sätt bråkat om saken i bok 1 kommit fram till att gudarna (the Fhrey, och nej, de är inte gudar) kan dödas. The Fhrey har också insett att the Rhunes kan vara farliga trots att de är så ociviliserade att de mest liknar djur, och som hämnd för att människor dödat flera fhrey har de nu haft massaker på hundratals, eller kanske till och med tusentals, människor och bränt deras byar och länder. Allt detta leder ofelbart till krig i stor skala där människorna skulle kunna vinna eftersom de är så oändligt många fler än fhrey. Men... människorna har bara ytterst primitiva vapen, och primitiva allting annat också förresten. De har banne mig inte ens uppfunnit hjulet ännu. Men det gör de i den här boken. De uppfinner också i rask takt pilbågen, fickan, vagnar och lite annat smått och gott, inom loppet av några veckor (och jag blir lite trött, särskilt som det mestadels är en enda person som lyckas fundera ut dessa avsevärda förbättringar för mänskligheten).
Nå, människorna behöver vapen. Och de får veta att det finns ett annat folk söder om en rejäl havsvik, och att detta folk möjligen skulle kunna tänkas hjälpa dem med att tillverka vapen. Vapentillverkarna är småvuxna och vill helst bo under ett berg, kallar sig själva ett så långt och komplicerat namn så att ingen annan än de själva kan uttala det, så för enkelhetens skull börjar våra karaktärer att benämna dem "dwarfs". Och anledningen till att de skulle hjälpa människorna är att de sedan länge är fiender till the Fhrey (vars utseende, livsstil och högstående civilisation känns väldigt typiskt "alver" även om det ordet sällan används här).
Så nu far de personer som från och med denna boken är mesta huvudkaraktärerna (bl a Persephone, änka efter nyligen avlidne byhövdingen, Suri med vita vargen Minna, Arion (en Fhrey som i första boken ficks att förstå att människor inte bara är lite smartare än djur utan även kan utöva magi), Brin (historieberättare), Moya (uppkäftig kvinna som så småningom blir Persephones livvakt) samt Roan (händig kvinna som på kort tid uppfinner storslagna ting) över havet för att skaffa hem svärd.
Det går inte som de tänkt sig. Alls. Dvärgarna är snåla och elaka. Och så hamnar de under det där berget (hej Moria) och möter en avgrundsande som varit fångad där i eviga tider (hej balrog). Och även om just det här mer än lovligt börjar lukta Midgård så är det trots allt en helt egen story och avslutningen blir inte heller som man tror.
Jag gillar fortfarande Sullivans sätt att berätta och helt få mig in i handlingen på bara några sidor. Och jag gillar att han låter de flesta karaktärerna vara ytterst starka kvinnor.
Titel: Age of Swords
Serie: Legends of the First Empire #2
Författare: Michael J. Sullivan
Utg år: 2017
Förlag: Del Rey