fredag 28 september 2018

Half A War

Jag blev så avskräckt av det myckna roendet i andra boken i den här trilogin Shattered Sea (Half the World) att det har tagit mig en stund att ta mig an Half a War, tredje och sista boken. En "stund" som i drygt tre år... Men jag gillade ju första boken (Half a King) mycket, så jag fick ju ge den här en chans i alla fall?

Yarvi från första boken är fortfarande med. Han är nu Father Yarvi och smider fler planer än vad som kan vara nyttigt för någon. Han är fortfarande ute efter hämnd på sin fars mördare, kosta vad det kosta vill. Thorn från andra boken är också med, och hon vill fortfarande lösa alla världens problem genom att ge någon en rak höger, eller puckla på någon med ett svärd, och genom att muttra och vara på dåligt humör under tiden hon gör det.

Men i Half a War får de lämna över huvudpersons-skapet till en prinsessa. Hon är väluppfostrad, rätt liten och mager (och har ständiga problem med magen) och får i bokens inledning se sin far halshuggen och inkastad i en eld, sitt hem slottet plundrat, sin stad brinna och sitt land bli taget av Fienden. (De där tre åren mellan jag läste bok 2 och bok 3 gjorde att jag hade glömt det mesta, och i synnerhet hade jag noll koll på vilka som var fiender och varför - men det gav sig så småningom.)

Skara (prinsessan-utan-land alltså) flyr nu i båt (föredömligt kort båtresa på max en halv sida och ingen rodd beskriven) till Gettland där hon begär hjälp av både kungen där, och kungen i intilliggande rike, alltså de bägge kungar som borde hjälpt hennes egen pappa kungen mot Fienden men som aldrig kom. Hon är nämligen liten och tunn och bara sjutton år - men hon är väldigt duktig på att övertyga. Och det är i detta bokens titel ligger (det upprepas ungefär 43 gånger så det är inte lätt att missa): Det är bara halva kriget som utkämpas med svärd - andra halvan vinner man med list och talets gåva. Typ.

Och sen?

Ja, sen krigar de. Sida upp och sida ner gör de det, och det sprutar mer blod och tarmar än vad som egentligen är särskilt kul att läsa om i längden. Father Yarvi kommer på Smartaste Planen Av Alla (och den påminner mycket om lösningarna Mark Lawrence har för Jorg Ancrath i Broken Empire-serien, men nog sagt om det nu...)

Half a War är bättre än Half the World, men jag blir rätt less på krigandet, det blir jag. Jag har avslutat en serie, i alla fall!



Titel: Half A War
Serie: Shattered Sea #3
Författare: Joe Abercrombie
Utg år: 2015
Förlag: Harper Voyager
Köp den till exempel här eller här

tisdag 25 september 2018

Främlingen på Wildfell Hall

Gilbert Markham skriver brev till en vän som tydligen tjatat om att få höra mer om Markhams förflutna och hemligheter. Nu får han veta allt och lite till, om hur det (när Markham alltså var mycket yngre) på det närliggande men förfallna godset Wildfell Hall flyttar in en änka med en liten son. Mrs Graham, som hon heter, är väldigt osällskaplig och vill helst inte umgås med folket i trakten alls utan få vara ifred med sin son och sitt målande. Hon försörjer sig tydligen på att måla tavlor? Hm. Skumt. Och hon verkar klema bort den lille gossen. Och hur är det med hennes förflutna? Vem var mr Graham? Skvallret går snart igång, och även om Gilbert Markham (som blivit god vän med mrs Graham trots hennes första kantighet) inte tror på allt han får höra så kan han inte låta bli att undra. Hur var den där mr Graham? Hur dog han? Varför låtsas mrs Graham och mr Lawrence, hyresvärden som äger Wildfell Hall, som att de inte känner varandra sedan tidigare? Fast alla kan se hur lik lille Arthur (mrs Grahams son) är honom till utseendet??

Vi får veta. Bokens andra del utgörs av Helen Grahams dagbok, och nu får vi i jag-perspektiv höra hennes berättelse om hur hon träffar, blir kär i och gifter sig med Arthur Huntingdon. Kul och snygg och skrattar mycket och ofta. Tar gärna en drink med kompisarna. Eller två. Eller fyra. Eller varför inte hela flaskan? Gillar god mat och gott liv och att ligga med kvinnor vare sig de är hans fru, någon annans fru eller inte fru alls. Ganska snart får Helen onda aningar om hur himla kul det egentligen är att höra det där asgarvet från Arthur hela tiden, om vad han gör när han allt längre perioder inte ens kommer hem. Och när hon (ett antal år senare) får se hur lille sonen sitter på pappas knä och dricker grogg och lär sig fula visor - då får hon nog. Det är då hon blir Mrs Graham på Wildfell Hall.

När den här boken kom ut första gången 1848 var den förstås helt chockerande som faktiskt beskrev alkoholism och våld i hemmet. Som något som alla vet men som ingen pratar om eller ens nämner. Vid ett tillfälle i boken är en av Arthurs "glada" vänner helt vedervärdig både mot en annan "vän" i kretsen (som inte dricker och släpper loss som de andra och därför ska typ tvångsfyllas) och mot sin fru när hon bara så mycket som visar en liten tendens åt att vara ledsen. Han vill gräla där, på plats i salongen, och hon bara: det här pratar vi om sen, i avskildhet. Och alla andra i rummet tycker det är så himla pinsamt och jobbigt att det ens antyds om något gräl makarna emellan - trots att det så uppenbart inte står rätt till.
Och att sedan mrs Huntingdon lämnar sin man för att leva själv, för att försörja sig själv, är förstås inget mindre än skandal. Och bara modigt och starkt.

Jag tycker väldigt mycket om den här boken. Berättaren Gilbert Markham gillar jag inte så där värst mycket, men mrs Graham! Klart att den blir en hel del religiöst pratande (för det är så hon står ut) som är ganska trist, men helt förutom själva fru-får-nog-och-lämnar-man-grejen så är det så mycket annat som är bra. Språket och vardagsfunderingarna (kan nästan inte fatta att den snart är 200 år gammal) och alltihop.

Dock kommer jag nu inte att kunna läsa alla mina älskade romanceböcker, med Mary Balogh i spetsen, utan att liksom se och höra allt det där som försiggår utanför salongerna. Höra skrålet av herrarna som sitter kvar efter middagen och fyllnar till medan damerna dragit sig till salongen för att medan de låtsas som ingenting sitter och väntar timme efter timme på att de där herrarna ska svälja det sista av groggen och komma in och sluddra lite tillsammans med damerna. Klart jag visste hur lite mina romanceböcker har med verkligheten att göra förut också, men jag fick liksom nya bilder i huvudet nu. Och, när jag tänker vidare, finns det någon samtida som skrev ens antydningar om kvinnor som dricker för mycket? I Främlingen på Wildfell Hall är det, hur frispråkig och chockerande den än är, bara herrarna som gör det.


Titel: Främlingen på Wildfell Hall
Författare: Anne Brontë
Originaltitel: The Tenant of Wildfell Hall
Översättning: Maria Ekman
Utg år: 1848 (original), 2004 (den här utgåvan)
Förlag: Norstedts (den här utgåvan)
Köp den - den här svenska översättningen går inte längre att köpa, men du hittar den på biblioteken. Vill du läsa på engelska finns den att köpa till exempel här eller här

söndag 23 september 2018

Devils Peak

Eftersom Kulturkollo har haft Sydafrika som tema den gångna veckan har jag fått vara i Kapstaden och läsa om Benny Griessel som jagar någon som med en assegaj på egen hand skipar rättvisa mot dem som begått brott mot barn. Samtidigt slåss han mot alkoholdjävulen. Benny alltså, inte assegajtypen. Det finns också en Christine, en polischef, en AA-grupp, ett gäng droghandlare och en hel del förvecklingar och hemligheter.

Det handlar om deckarförfattaren Deon Meyer som jag läser för första gången, och om hans Devils Peak. Och du kan läsa hela inlägget, och vad jag tyckte om boken, här på Kulturkollo. Kika in!






Titel: Devils Peak
Författare: Deon Meyer
Originaltitel: Infanta, engelsk titel: Devil's Peak
Översättning: Mia Gahne
Utg år: 2010
Förlag: Weyler
Köp den till exempel här eller här


torsdag 20 september 2018

The Language of Dying

Detta är tredje boken av Sarah Pinborough jag läser, och de har verkligen varit väldigt olika. Precis som med de andra två jag läst (Behind Her Eyes och Tales from The Kingdoms) är det språket och de intressanta människorna jag får lära känna som gör det hela så bra. Och även här i The Language of Dying finns en liten gnutta magisk realism - eller kanske mer magisk symbolism om det nu finns något sådant. Men allra, allra mest är det - trots titeln - en bok om att leva. Om olika sorters liv, om hur du i trasiga liv ändå hittar bra saker, om hur en hel familj med sådana trasiga liv och svek och sorger ändå kan stötta och älska varandra. Det är så himla fint trots att där finns så mycket att vara ledsen och förtvivlad över i de där liven vi får ta del av.

En far till fem vuxna barn ligger döende i cancer. Det där "dödens språk" är det de anhöriga måste lära sig när döden nalkas, och det är allt det där fysiska en kropp och en människa måste gå igenom när livet är på väg bort. Kroppslig oro, skräck, uttorkning och allt vad det är (jag lyssnade på boken i en utmärkt engelsk uppläsning, men kommer nu inte ihåg de exakta engelska uttrycken för allt det där kroppsliga döendet). Hon som berättar är ett av barnen, född i mitten, och hon har efter en jobbig period av sitt liv återvänt för att bo (och äga) sitt föräldrahem, och det är mest hon som har stöttat och tagit hand om sin pappa när han blivit allt sämre. Men nu de senaste dagarna har syskonen återvänt hem och det är genom samtalen vid köksbordet över diverse baconmackor och ett oändligt antal koppar te (men inte så mycket sprit eftersom flaskorna måste gömmas undan när de två yngsta barnen, tvillingarna, ska komma hem pga sådana problem som gör att flaskor och annat måste gömmas undan) jag som läser får lära känna de där liven som gått snett eller mer snett eller rätt hyfsat trots allt.

Det är ledsamt och sorgligt och hemskt och vackert och så svindlande bra om livet och vi människor sådana vi är på riktigt.


Titel: The Language of Dying
Författare: Sarah Pinborough
Ljudbok - uppläsning: Gabrielle Glaister
Utg år: 2016
Förlag: Jo Fletcher Books
Köp den till exempel här eller här, ljudboken hittade jag här

onsdag 12 september 2018

Nej och åter nej

Ingrid och Jan har varit gifta i över 25 år. Hon är lärare, och har för ganska länge sen slutat brinna för sitt jobb. Han är någon slags statsvetare (ey, Carolina, du har nollkoll) på något viktigt departement, och har precis blivit befordrad till direktör vilket innebär högre lön, fler mail och att fler vill ha samma åsikt som honom. Hanne jobbar på samma ställe som Jan, och är en rastlös person. Hon byter partner ofta och lägenhet minst lika ofta, och tror alltid att det ska bli bättre om hon bara slipper den här utsikten eller den där killens pipiga röst.

Jan har sedan en julfest för något år sedan ett förhållande med Hanne bakom Ingrids rygg. Det är med Hanne han hittar tillbaka till sig själv, den han var förr när han hade drömmarna och livslusten kvar. Ändå vill han nog inte lämna Ingrid eftersom de har ett helt liv och inte minst två vuxna söner (som fortfarande bor hemma och kräver service) ihop. Han velar och velar, han och Hanne gör slut och blir ihop igen och hela tiden är Ingrid ovetande.

Tills en dag när Jan berättar, och flyttar hem till Hanne. Ingrid blir först helt tom, men reagerar snart genom att rensa bort allt som är onödigt i sitt liv. Verkligen allt onödigt. Och hon ledsnar på alla dessa vuxna (make och söner och andra) som ska ha och ha av henne men som inte ger henne någon energi tillbaka.

Det här är egentligen inte alls min sorts bok. Det ältas relationer sida upp och sida ner, och vi får följa det hela ur Ingrids, Jans och Hannes perspektiv. Ibland blir jag ganska trött på alla känslobeskrivningar - men ibland är det knivskarpa och bra formuleringar om livet och lyckan och varför vi gör saker som är mer eller mindre konstiga och vad vi längtar efter och varför. Karaktärerna känns högst trovärdiga, och jag tycker mycket om Ingrid - mer och mer ju mer hon sätter ned foten och går sin väg. Jan och Hanne tycker jag verkligen inte om någon av dem, och när jag läser slutkapitlen är jag så nöjd, så nöjd. Ta konsekvenserna av era val, ja. Ingrid hurrar jag för.

Så även om det inte är min typ av bok gillar jag den i alla fall. För livsfilosofin, livsbetraktelserna och träffsäkerheten.


Titel: Nej och åter nej
Författare: Nina Lykke
Originaltitel: Nej, nej og atter nej
Översättning: Lotta Eklund
Ljudbok - uppläsning: Alexandra Rapaport
Utg år: 2018
Förlag: Wahlström & Wistrand
Köp den till exempel här eller här

fredag 7 september 2018

The Gilded Web

Alexandra är på bal. Det är hennes första säsong i London, hennes framtid är säkrad eftersom hon sedan länge (sedan hon var barn, faktiskt) varit förlovad med hertigen av HarGlömtVadHanHette, vädret är vackert och hon borde trivas som bara den. Svischa runt sin balklänning i någon countrydance eller vals. Men hon har gått ut i trädgården i stället, fryser i sina tunna kläder men pallar helt enkelt inte vara inne bland alla människor längre. Eller stå ut med sin moster och apjobbiga, mansplainande kusin en sekund till. Det här med glittrande sällskapsliv har hon raskt upptäckt är verkligen inte hennes grej.

Nå - rätt vad det är när hon går där i trädgården får hon en säck över huvudet, munkavle och händerna bakbundna, och så blir hon inslängd i en täckt vagn. What?!
Vagnen kör till någon okänd lords hem, och Alexandra blir ledd till ett sovrum och bunden vid en sängstolpe, och lämnad där hela natten.

Det var inte riktigt meningen, det där. Kidnapparna har tagit fel på person... och nu har Alexandra tillbringat en hel natt i den här lordens, earlen av Amberleys, hus. Ensam. Och i samhället hon lever i innebär detta att det är hon som blir utstött - om inte lorden i fråga gifter sig med henne. (även om det var hans bror som stod bakom kidnappningen, som egentligen skulle ske av brorens tvillingsyster som ett slags varning eller skämt)

Alexandra finner sig alltså plötsligt vara utfrusen ur societeten, förlovningen med den där hertigen uppslagen och en far som kräver (han är mycket för att kräva, den där pappan, och hota med Guds straff, och utdelanden av dygnslånga sitta-på-knäna-och-be-straff eller rent av prygelstraff) att hon tackar ja till earlen av Amberleys schyssta om inte helhjärtade giftermålsanbud. Det är ju inte som att earlen, som heter Edmund förresten, vill gifta sig med Alexandra. Nej, det är hedern som kräver det av honom. Och om inte han gör det så är yngre brodern (han som stod bakom kidnappningen) villig att träda in och ta sitt ansvar, och gifta sig med den där rakryggade och allvarliga unga kvinnan. Någon måste ju ta skiten, liksom.

Vad tycker då Alexandra om allt detta? Att vara en tråkig efterföljd som någon måste ta sig an? Att ha en far som liksom alltid bestämmer saker om henne utan att fråga henne, för hon är ju bara en kvinna och vad skulle en kvinna ha att säga i viktiga frågor whatsoever?

Jo - Alexandra har en hel del att säga. Så småningom. När hon fattar att det är OK att hon själv får bestämma över sitt liv.

Jag gillar en hel del med den här boken som är en av Mary Baloghs tidigare. Den skiljer sig lite från hennes nyare i det att flera romanser än bara "huvudparets" avhandlas, och så är här faktiskt lite av ett triangeldrama. Fortsättningsböckerna i trilogin kommer att behandla earlen av Amberleys syskon, först lillebroren och sedan hans tvillingsyster. Jag läser vidare.

Titel: The Gilded Web
Serie: The Web Trilogy #1
Författare: Mary Balogh
Utg år: 
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

torsdag 6 september 2018

Murder of Crows (The Others)

Detta är andra boken i serien The Others av Anne Bishop. När jag läste första tyckte jag att världsbygget haltade en hel del (det här med att människor och dessa terra indigene, "the others" i alla tider levt jämsides men att de fortfarande verkar helt ovetande om hur "den andra sidan" funkar) - men jag tyckte ändå om att läsa eftersom Bishop har förmåga att skapa mys-stämning. Dessutom tyckte jag storyn var rätt svag men gillade ändå karaktärerna.

Nu märkte jag direkt när jag började läsa den här att det som skavde från början nu hade börjat skava för mycket. Jag blev också duktigt irriterad på hur samtliga invånare i den där courtyarden där the others bor liksom går man ur huse när huvudpersonen Meg hotas av någonting och Ska Beskydda Henne. Det kan handla om allt ifrån att hon får en otäck syn, att hotfulla personer närmar sig postkontoret där hon jobbar (men visar sig vara vanliga människor i mörka kläder, typ), att hon och Simon blir osams och höjer rösterna mot varandra eller att hon skrapar i foten i något möbelhörn och får en liten rispa på hälen. Det blir så överdrivet LARM LARM LARM för ungefär allt så det känns inte trovärdigt (ja, helt förutom det att Meg kan se framtiden när hon blöder och att de som kommer är hamnskiftare och allt det där men det köper jag ju eftersom jag vet att boken ska handla om sånt...).

Dessutom tyckte jag att huvudstoryn redan i första boken var rätt svag, och när jag nu ganska snart förstår att det är trådar från den som fortsätter i den här så tappar jag lässuget.
Dessutom skaver det mer och mer det här med att dessa blood prophets som Meg alltså tillhör framkallar sina profetior genom att skära sig själv (eller bli skurna av någon assistent) med rakblad, och hela självskadebeteendet satt i någon slags industri blir så himla osmaklig.

När det är så mycket som skaver och irriterar mig räcker det inte längre att Anne Bishop skriver så det känns som mys-stämning eller att vakt-vargen som ligger och Beskyddar Meg inne på postkontoret blir glad över att få hundkex fast han egentligen är en Farlig Terra Indigene-hamnskiftare. Nä, det räcker inte och jag ledsnade och lade ner boken och kommer inte att fortsätta med serien.


Titel: Murder of Crows
Serie: The Others
Författare: Anne Bishop
Utg år: 2014
Förlag: Roc
Köp den till exempel här eller här