Det är mycket som är fint i Vero hit & dit. Vänskapen mellan Markus och Vero, och så småningom också Abbe - det är så fint skildrat.
Markus vet inte riktigt hur han ska göra när han tar hem en kompis - han har aldrig gjort det förut för det passar liksom inte in hemma hos honom med oväsen och sånt som han inte kan styra över. Skorna ska ställas in fint i hyllan, allting ligger på sin plats, och framför allt ligger hans mamma nästan alltid till sängs av någon okänd anledning (hon känner sig "lite sådär..."). Så när han vågar ta hem Vero så känns det bäst att bjuda henne på mellis ute på gården, vid trädgårdsmöblerna som aldrig någonsin används. (han vågar inte stöka till så mycket att han gör extra mellis till henne, så de delar på mackan hans mamma gjort iordning till honom).
Och när sedan Abbe följer med dem och förstår att han också är välkommen in i deras gemenskap - det är rörande.
Och så gillar jag den pianospelande damen som med buller och bång flyttar in i lägenheten ovanför Markus familj. Hon verkar så otroligt livgivande, och det är bullbak och pianospel och klara färger redan från början. Man bara anar katastrofkursen med Markus mamma i det tysta mörka rummet, och Markus pappa som håller så hårt på alla regler (skrivna och oskrivna) och nyttigheter.
Det är alltså mycket som är fint och som jag gillar i den här boken. Ändå har jag en gnagande känsla av att det kommer att bli svårt att få barnen att låna den. Jag ska göra vad jag kan, jag ska skylta den och rekommendera den som högläsning och jag ska prata om den...men det är så vansinnigt svårt att prata om den här sortens böcker som handlar om vardagsliv, vänskap och igenkänning.
Sedan har jag en undring, och det är det här med hur de här tre barnens föräldrar är. De påverkar mycket starkt barnens liv: Markus mamma till sängs, pappan med alla reglerna, Vero och hennes pappa som ständigt flyttar och alltid har ont om pengar och så Abbes föräldrar som inte syns alls och inte verkar sätta några gränser överhuvudtaget (Abbe "vet" var man kan köpa en trimmad eller otrimmad moppe, bara sådär självklart "vet" han det). Vi får aldrig några "varför". Inte varför Markus mamma ligger till sängs (eller varför hon verkar bli piggare i slutet av boken), inte varför Vero får flytta så mycket eller hur Abbe har fått så mystiska kontakter. Det verkar försiggå flera jobbiga levnadsöden ovanför läsarens huvud, eller liksom utanför boken. Och jag som vuxen läsare blir lite störd av att jag inte får veta några "varför". Det jag nu undrar är hur ett barn uppfattar den här boken, som ju alltså är helt skriven utifrån barnens perspektiv. Undrar de varför Markus mamma inte kan störas? Vill de också veta varför Vero har flyttat så många gånger?
Jag kan tänka mig att den här boken mår allra bäst av att läsas och sedan pratas om, faktiskt. Att man har den som högläsning eller att man läser den gemensamt på andra sätt (små bokcirklar i skolan eller gemensamt i klassen) och sedan pratar om det där som inte sägs, alla de där "varför".
Titel: Vero hit & dit
Författare: Katarina Kieri
Illustrationer: Helena Lunding Hultqvist
Utg år: 2014
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år
”I have lived a thousand lives and I’ve loved a thousand loves. I have walked on distant worlds and seen the end of time. Because I read.” George R.R. Martin
tisdag 30 september 2014
onsdag 24 september 2014
En samling Rogues
Rogues är en novellsamling, en riktig mastodonttegelsten, Det är över tjugo författare som skriver noveller som alla på något sätt handlar om rogues (dvs en skurkar, lymlar, skojare - fast inget svenskt uttryck blir riktigt bra) Och det är en sanslös blandning av genrer. Några fantasy, några i vår egen värld, några med riktigt hårdkokta snutar som tolkar lagar på sitt egna vis, några med zombies, någon som andas gotisk skräckhus-känsla, någon är romantisk. Det känns som att alla möjliga varianter på miljö, story och personer är med.
Några noveller tycker jag riktigt mycket om. Andra (ganska många faktiskt) gäspar jag käkarna ur led åt och bläddrar ganska snart förbi. Någon författare blir en glad överraskning, några av mina favoriter levererar och en blir en totalbesvikelse. Jag tror inte att någon kan tycka om allt i den här boken, däremot tror jag att alla kan hitta något som de tycker om. Här är vad jag tyckte om några av novellerna:
Tough Times All Over av Joe Abercrombie - en riktigt smart historia om ett ytterst viktigt paket som ska levereras. Grejen är paketet hela tiden blir taget av någon annan i en enda lång rad av smarta överfall och fräcka planer. Efter att ha följt paketet genom ett nästan oändligt antal extremt oärliga händer börjar jag nästan undra om det finns några vanliga, ärliga människor i hela Sipani eller om hela staden består av rogues i olika åldrar och storlekar?
What Do You Do? av Gillian Flynn - en riktigt bra novell med en ordentlig twist på slutet (och påminner mig själv om att jag verkligen måste läsa Gillian Flynns böcker...). En kvinna som försörjer sig på att avläsa folks auror (fast egentligen är hon bara väldigt duktig på att läsa av människor utifrån deras utseende och kroppsspråk) blir ombedd att hjälpa en olycklig kvinna som bor i ett hus som verkar besatt. Eller om det är hennes son som är besatt. Spoooky...
Provenance av David W. Ball - om konstbedrägerier och tyskarnas stölder av konst under andra världskriget. Vi får följa en tavlas historia - en äkta Caravaggio - som nu har hamnat hos en konsthandlare i New York. Och den tavlan har vandrat runt, den. Småskojare och mäktiga skurkar har handlat med den under århundradenas gång. Fin tvist när man får veta hur den till sist kom till New York.
A Year and a Day in Old Theradane av Scott Lynch - Åh, den här novellen är så väldigt mycket Scott Lynch och hans gentlemannatjuvar! Det är en tjuvliga, som egentligen ska ha slutat stjäla och blivit respektabla, får ett mycket tvingande uppdrag av en magiker som en av dem lyckas reta upp. De får ett år och en dag på sig att stjäla...en gata. Extra plus för alla knäppa maskiner och magiska detaljer som den här novellen är späckad med. Drinkarna! Varelserna!
The Lightning Tree av Patrick Rothfuss - Rothfuss använder sitt eget Kvothe-universum, och novellen handlar om en dag ur hans mystiske medarbetare Basts liv. Bast har en oändligt lång dag där han hinner göra så många saker att trovärdigheten liksom faller. (fast detta är förstås fantasy och alltså kan allt vara möjligt...?) I alla fall har man sedan förstått att det egentligen är Bast som mer eller mindre ensam ordnar upp den lilla stadens alla göranden och låtanden, genom att få hemligheter av barnen och använda dem till att lösa problem. Dessutom hinner han ligga med tre olika kvinnor om jag räknar rätt, köra iväg en misshandlande fader för alltid, samt rädda en fattig familj - fast han misslyckas med att ta hem morötterna till värdshusets stuvning så Kvothe blir lite bister.
How the Marquis Got His Coat Back av Neil Gaiman - utspelar sig i Neverwhere-världen, alltså i under-London där varje tunnelbanestation är som ett eget litet kungadöme. Det var länge sedan jag läste Neverwhere, men kommer direkt ihåg känslan när jag läser den här novellen. Huvudpersonen kallar sig "Markisen av Carabas" och är på jakt efter sin rock (sin super-rock med ett fantastiskt antal gömda fickor. Snygg är den också) som blev såld för några dagar sedan när markisen själv dog. (hur han dog och varför han nu lever igen får vi inte reda på) Jakten för honom till The Elephant & the Castle, där elefanten själv (ja, med snabel och allt, liksom) är ute efter markisens liv, och sedan till Shepherd's Bush som är rena dystopiskräckupplevelsen med hjärntvättade människor som mekaniskt utför arbete. En riktigt bra novell med en ordentlig knorr - fast jag hade inte väntat mig mindre av Gaiman.
The Rogue Prince, or a King's Brother av George R.R. Martin - är däremot en total besvikelse. Det är skrivet som en krönika, och innehåller därför fler namn än vad som någonsin klämts in i en Game of Thrones-bok, ingen enda enda dialog, inget direkt handling utan alltså bara en enda lång beskrivning. Det är så urbota trist så att jag efter ungefär hälften bara skummade igenom resten av sidorna. Det är inte ens särskilt mycket om prins Daemon Targaryen - han är bara en av de oändliga mängderna personer den här krönikan tar upp när den knastertorrt ska beskriva hur det gamla kriget Dance of Dragons började. Men hur det där jämra kriget började och varför försvinner faktiskt totalt i denna eviga namnkavalkad.
För övrigt blir jag irriterad på hur George R.R. Martins presentation (alla noveller inleds med en presentation på kanske 1-3 sidor av författaren med priser och kändare verk) tillåts sträcka sig ut över så många sidor att det nästan blir löjligt - allt han gjort (och hur bra det var och vilka succéer det var), minsta novell eller publicerat textstycke. Presentationen blir nästan lika lång som novellen (och innehåller faktiskt mer nerv och spänning än den).
Men helt bortsett från George R.R. Martin själv så innehåller den här samlingen flera pärlor, och är helt klart läsvärd.
Titel: Rogues (antologi, red. George R.R. Martin & Gardner Dozois)
Utg år: 2014
Förlag: Bantam
Köp den till exempel här eller här
Några noveller tycker jag riktigt mycket om. Andra (ganska många faktiskt) gäspar jag käkarna ur led åt och bläddrar ganska snart förbi. Någon författare blir en glad överraskning, några av mina favoriter levererar och en blir en totalbesvikelse. Jag tror inte att någon kan tycka om allt i den här boken, däremot tror jag att alla kan hitta något som de tycker om. Här är vad jag tyckte om några av novellerna:
Tough Times All Over av Joe Abercrombie - en riktigt smart historia om ett ytterst viktigt paket som ska levereras. Grejen är paketet hela tiden blir taget av någon annan i en enda lång rad av smarta överfall och fräcka planer. Efter att ha följt paketet genom ett nästan oändligt antal extremt oärliga händer börjar jag nästan undra om det finns några vanliga, ärliga människor i hela Sipani eller om hela staden består av rogues i olika åldrar och storlekar?
What Do You Do? av Gillian Flynn - en riktigt bra novell med en ordentlig twist på slutet (och påminner mig själv om att jag verkligen måste läsa Gillian Flynns böcker...). En kvinna som försörjer sig på att avläsa folks auror (fast egentligen är hon bara väldigt duktig på att läsa av människor utifrån deras utseende och kroppsspråk) blir ombedd att hjälpa en olycklig kvinna som bor i ett hus som verkar besatt. Eller om det är hennes son som är besatt. Spoooky...
Provenance av David W. Ball - om konstbedrägerier och tyskarnas stölder av konst under andra världskriget. Vi får följa en tavlas historia - en äkta Caravaggio - som nu har hamnat hos en konsthandlare i New York. Och den tavlan har vandrat runt, den. Småskojare och mäktiga skurkar har handlat med den under århundradenas gång. Fin tvist när man får veta hur den till sist kom till New York.
A Year and a Day in Old Theradane av Scott Lynch - Åh, den här novellen är så väldigt mycket Scott Lynch och hans gentlemannatjuvar! Det är en tjuvliga, som egentligen ska ha slutat stjäla och blivit respektabla, får ett mycket tvingande uppdrag av en magiker som en av dem lyckas reta upp. De får ett år och en dag på sig att stjäla...en gata. Extra plus för alla knäppa maskiner och magiska detaljer som den här novellen är späckad med. Drinkarna! Varelserna!
The Lightning Tree av Patrick Rothfuss - Rothfuss använder sitt eget Kvothe-universum, och novellen handlar om en dag ur hans mystiske medarbetare Basts liv. Bast har en oändligt lång dag där han hinner göra så många saker att trovärdigheten liksom faller. (fast detta är förstås fantasy och alltså kan allt vara möjligt...?) I alla fall har man sedan förstått att det egentligen är Bast som mer eller mindre ensam ordnar upp den lilla stadens alla göranden och låtanden, genom att få hemligheter av barnen och använda dem till att lösa problem. Dessutom hinner han ligga med tre olika kvinnor om jag räknar rätt, köra iväg en misshandlande fader för alltid, samt rädda en fattig familj - fast han misslyckas med att ta hem morötterna till värdshusets stuvning så Kvothe blir lite bister.
How the Marquis Got His Coat Back av Neil Gaiman - utspelar sig i Neverwhere-världen, alltså i under-London där varje tunnelbanestation är som ett eget litet kungadöme. Det var länge sedan jag läste Neverwhere, men kommer direkt ihåg känslan när jag läser den här novellen. Huvudpersonen kallar sig "Markisen av Carabas" och är på jakt efter sin rock (sin super-rock med ett fantastiskt antal gömda fickor. Snygg är den också) som blev såld för några dagar sedan när markisen själv dog. (hur han dog och varför han nu lever igen får vi inte reda på) Jakten för honom till The Elephant & the Castle, där elefanten själv (ja, med snabel och allt, liksom) är ute efter markisens liv, och sedan till Shepherd's Bush som är rena dystopiskräckupplevelsen med hjärntvättade människor som mekaniskt utför arbete. En riktigt bra novell med en ordentlig knorr - fast jag hade inte väntat mig mindre av Gaiman.
The Rogue Prince, or a King's Brother av George R.R. Martin - är däremot en total besvikelse. Det är skrivet som en krönika, och innehåller därför fler namn än vad som någonsin klämts in i en Game of Thrones-bok, ingen enda enda dialog, inget direkt handling utan alltså bara en enda lång beskrivning. Det är så urbota trist så att jag efter ungefär hälften bara skummade igenom resten av sidorna. Det är inte ens särskilt mycket om prins Daemon Targaryen - han är bara en av de oändliga mängderna personer den här krönikan tar upp när den knastertorrt ska beskriva hur det gamla kriget Dance of Dragons började. Men hur det där jämra kriget började och varför försvinner faktiskt totalt i denna eviga namnkavalkad.
För övrigt blir jag irriterad på hur George R.R. Martins presentation (alla noveller inleds med en presentation på kanske 1-3 sidor av författaren med priser och kändare verk) tillåts sträcka sig ut över så många sidor att det nästan blir löjligt - allt han gjort (och hur bra det var och vilka succéer det var), minsta novell eller publicerat textstycke. Presentationen blir nästan lika lång som novellen (och innehåller faktiskt mer nerv och spänning än den).
Men helt bortsett från George R.R. Martin själv så innehåller den här samlingen flera pärlor, och är helt klart läsvärd.
Titel: Rogues (antologi, red. George R.R. Martin & Gardner Dozois)
Utg år: 2014
Förlag: Bantam
Köp den till exempel här eller här
tisdag 23 september 2014
Det är jag som är Juni
Så här presenterar Juni Sandström, nästan tolv år, sig själv:
Men det är ju inte alls Juni som vill rida. Hästar är riktigt läskiga, tycker hon, och den där ridningen kommer säkert att sluta med en olycka. Men hon följer med eftersom Alba så väldigt gärna vill ha henne med. Och inte bara en gång - hon måste följa med alla tio lektionerna, för det har hon lovat föräldrarna. Hon fasar inför varje gång, och kan inte förstå att veckan går så fort mellan lektionsdagarna.
De är stora, hästarna. De kan trycka upp en intill spiltväggen. De har enorma mängder tänder i munnen. De trampas (Juni stoltserar minsann en hel vecka med ett blåmärke på foten), de går inte alls dit hon försöker få dem att gå, de buffas med huvudet och de bär sig inte det minsta åt som fantasihästarna i drömmen, den där hon och Alba galopperar fram på varsin vacker häst genom skogen. Och allt i stallet, alla delar på hästarna och minsta pryl som ska användas i deras skötsel har sådana konstiga namn som man måste lära sig. Det är svårt. Det är läskigt. Men... efter ett antal gånger så finns ändå det där lilla, lilla längtet efter hästarna i Juni. Det lilla längtet blandad med den stora skräcken för att trilla av, för att göra fel och för att bli tilldelad en häst nästa lektion som troligen kommer att skena runt i manegen så fort Juni andas på den.
Det jag gillar så väldigt mycket med den här boken är att det känns så äkta. Så här minns jag min egen ridskoletid. Jag tyckte väldigt länge att hästar egentligen mest var läskiga, och att de struntade högaktningsfullt åt vad jag försökte få dem att göra, och att det där med ridning nog mest var något som var trevligt i alla hästböcker jag läste. Ju större jag blev desto bättre blev det, men nu undrar jag vad det egentligen var som höll mig kvar där i stallet de första åren? Det var (och är) dyrt att rida. Kallt i stallet, långt att köra dit, och precis som Juni hade jag gamla stövlar och en ärvd täckjacka när jag var där och definitivt inga egna ridbyxor och allt det där andra. Vad är det som får Juni att fortsätta? Vad är det med de där hästuslingarna som gör att Juni (och jag) ändå tapetserar våra rum med hästbilder och älskar dem över allt annat i världen?
Ja, det finns många hästböcker, och i alla fall i vårt bibliotek dominerar redan Lin Hallberg stort i hästbokshyllan. Men den här är något alldeles extra, för jag tror att nästan alla som läser den (och håller på med ridning) kommer att känna igen sig.
Titel: Det är jag som är Juni
Författare: Lin Hallberg
Illustrationer: Lovisa Lesse
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år
Allra helst vill Juni bara slappa, och hänga med sin bästis Alba. Men det är just Alba som drar med Juni på alla dessa aktiviteter som ska provas. Alba fortsätter med dem - Juni brukar hoppa av efter några gånger. Nu tjatar och tjatar Alba tills Juni äntligen följer med till ridskolan. Det ska provas på ridning! Det var rätt svårt att övertala föräldrarna som förvisso vill att Juni håller på med aktiviteter men är trötta på att hon aldrig fortsätter med någonting. Ridning kostar pengar, och tio lektioner går de med på att betala - men absolut ingen utrustning förrän de vet om hon faktiskt fortsätter. Och hon måste lova att verkligen gå på alla de tio lektionerna."Jag är lat, jag har inget bollsinne, jag passar inte i showdanskläder och jag ramlar i vattnet varje gång jag ska kliva på en båt. Jag har varit med i en orienteringsklubb och gått vilse. Jag har simhoppat och nästan slagit ihjäl mig. Jag har provat höjdhopp och frisim och varit med i ett fotbollslag. Jag har gått på isdans och snowboardskola. En gång testade jag klättring och då blev det riktigt läskigt!
Jag är fumlig och tankspridd. De som gillar mig säger att det är charmigt. Andra kan nog bli rätt galna."
Men det är ju inte alls Juni som vill rida. Hästar är riktigt läskiga, tycker hon, och den där ridningen kommer säkert att sluta med en olycka. Men hon följer med eftersom Alba så väldigt gärna vill ha henne med. Och inte bara en gång - hon måste följa med alla tio lektionerna, för det har hon lovat föräldrarna. Hon fasar inför varje gång, och kan inte förstå att veckan går så fort mellan lektionsdagarna.
De är stora, hästarna. De kan trycka upp en intill spiltväggen. De har enorma mängder tänder i munnen. De trampas (Juni stoltserar minsann en hel vecka med ett blåmärke på foten), de går inte alls dit hon försöker få dem att gå, de buffas med huvudet och de bär sig inte det minsta åt som fantasihästarna i drömmen, den där hon och Alba galopperar fram på varsin vacker häst genom skogen. Och allt i stallet, alla delar på hästarna och minsta pryl som ska användas i deras skötsel har sådana konstiga namn som man måste lära sig. Det är svårt. Det är läskigt. Men... efter ett antal gånger så finns ändå det där lilla, lilla längtet efter hästarna i Juni. Det lilla längtet blandad med den stora skräcken för att trilla av, för att göra fel och för att bli tilldelad en häst nästa lektion som troligen kommer att skena runt i manegen så fort Juni andas på den.
Det jag gillar så väldigt mycket med den här boken är att det känns så äkta. Så här minns jag min egen ridskoletid. Jag tyckte väldigt länge att hästar egentligen mest var läskiga, och att de struntade högaktningsfullt åt vad jag försökte få dem att göra, och att det där med ridning nog mest var något som var trevligt i alla hästböcker jag läste. Ju större jag blev desto bättre blev det, men nu undrar jag vad det egentligen var som höll mig kvar där i stallet de första åren? Det var (och är) dyrt att rida. Kallt i stallet, långt att köra dit, och precis som Juni hade jag gamla stövlar och en ärvd täckjacka när jag var där och definitivt inga egna ridbyxor och allt det där andra. Vad är det som får Juni att fortsätta? Vad är det med de där hästuslingarna som gör att Juni (och jag) ändå tapetserar våra rum med hästbilder och älskar dem över allt annat i världen?
Ja, det finns många hästböcker, och i alla fall i vårt bibliotek dominerar redan Lin Hallberg stort i hästbokshyllan. Men den här är något alldeles extra, för jag tror att nästan alla som läser den (och håller på med ridning) kommer att känna igen sig.
Titel: Det är jag som är Juni
Författare: Lin Hallberg
Illustrationer: Lovisa Lesse
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år
Passa!
En ny fotbollsbok! För mellanåldern, alltså 9-12! Vad bra, det behövs alltid fler lättlästa böcker om fotboll. Och Thomas Halling är duktig på att skriva lättläst utan att det för den skull blir alltför förenklat och platt. Det är en svår konst, det där, och jag blir så glad för att det finns författare som lyckas. Deras böcker brukar vara säkra kort att sätta i händerna på de flesta eleverna på skolan. Även om den här kanske är tänkt till mellanstadiebarn så tänker jag nog att yngre barn säkert kommer att klara av, och vilja, läsa den. Fotboll lockar!
Och detta är just den sortens fotbollsskildringar som de flesta kan känna igen sig i. Det handlar allra mest om fotbollsmatcherna på rasterna i skolan. Rivaliteten när en klass ska möta en annan. Det här när fotbollsspelarna dag efter dag kommer indroppande lite försent till nästa lektion, törstiga och svettiga, får den vanliga tillsägelsen av läraren att skärpa sig men ändå nästa dag blir sena igen eftersom ju fotbollen faktiskt är viktigast, va?
Huvudpersonen Wille är faktiskt inte intresserad av fotboll. Han är dålig på att spela, missar bollen, skjuter dåligt och skulle helst vilja göra något annat på rasterna. Men han behövs i laget, och brukar ställa upp ändå fast han inte vill. Matte är hans grej, egentligen. Och schack.
Jag gillar den här. Fast jag stör mig oerhört mycket på den där dammige idrottsläraren - vilken sten har han bott under de senaste 40-50-åren? Killar och tjejer ska inte blandas i skolans idrottsturnering - killarna ska spela fotboll och tjejerna basket, för så har det alltid varit. Suuuuuck. Tur att barnen är smartare än honom.
Passa! är första boken av tre om Wille och hans kompisar, står det på bokens baksida. Bra, bra, tycker jag!
Titel: Passa!
Serie: Wille och hans kompisar
Författare: Thomas Halling
Illustrationer: Jonas Kärn
Utg år: 2014
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här
Och detta är just den sortens fotbollsskildringar som de flesta kan känna igen sig i. Det handlar allra mest om fotbollsmatcherna på rasterna i skolan. Rivaliteten när en klass ska möta en annan. Det här när fotbollsspelarna dag efter dag kommer indroppande lite försent till nästa lektion, törstiga och svettiga, får den vanliga tillsägelsen av läraren att skärpa sig men ändå nästa dag blir sena igen eftersom ju fotbollen faktiskt är viktigast, va?
Huvudpersonen Wille är faktiskt inte intresserad av fotboll. Han är dålig på att spela, missar bollen, skjuter dåligt och skulle helst vilja göra något annat på rasterna. Men han behövs i laget, och brukar ställa upp ändå fast han inte vill. Matte är hans grej, egentligen. Och schack.
Jag gillar den här. Fast jag stör mig oerhört mycket på den där dammige idrottsläraren - vilken sten har han bott under de senaste 40-50-åren? Killar och tjejer ska inte blandas i skolans idrottsturnering - killarna ska spela fotboll och tjejerna basket, för så har det alltid varit. Suuuuuck. Tur att barnen är smartare än honom.
Passa! är första boken av tre om Wille och hans kompisar, står det på bokens baksida. Bra, bra, tycker jag!
Titel: Passa!
Serie: Wille och hans kompisar
Författare: Thomas Halling
Illustrationer: Jonas Kärn
Utg år: 2014
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här
måndag 22 september 2014
Måndag kväll. Måndag?! Vad hände med fredag? Och de två dagarna jag vet borde ha kommit däremellan?
Jo - det är ju så att jag ska på bokmässan om...ja, några timmar eller futtiga dagar eller så. Och att det där egentligen inte är min grej, fast just i år längtar jag dit väldigt mycket?
Klart att jag då sitter och lusläser andras bloggar nu om Allehanda Förberedelser Inför Bokmässan (typ choklad, skor, väska kontra ryggsäck, nagellack och allt det där). Och att jag ska försöka göra något slags tidsschema över platser jag borde vara på, som jag sedan ändå helt kommer att misslyckas med att följa pga stress/trevligare saker att göra/för-mycket-folk-panik/akut godissug.
På Kulturkollo är bokmässepeppen i gång i stor stil, med boktips från mässaktuella författare, med inlägg om hur vi kulturkollare tänker oss spendera bokmässan (erfaret glida runt alt. smyga oss undan för att andas i påse). Själv skriver jag ett inlägg om hur jag egentligen gillar det här med att lyssna på författare.
Men det allra bästa jag hittills läst om Bokmässan? Det är Bokbabbels gif-inlägg om hur det går till på bokmässan. Mycket pedagogiskt. Sanslöst roligt - du måste kolla in det!
Klart att jag då sitter och lusläser andras bloggar nu om Allehanda Förberedelser Inför Bokmässan (typ choklad, skor, väska kontra ryggsäck, nagellack och allt det där). Och att jag ska försöka göra något slags tidsschema över platser jag borde vara på, som jag sedan ändå helt kommer att misslyckas med att följa pga stress/trevligare saker att göra/för-mycket-folk-panik/akut godissug.
På Kulturkollo är bokmässepeppen i gång i stor stil, med boktips från mässaktuella författare, med inlägg om hur vi kulturkollare tänker oss spendera bokmässan (erfaret glida runt alt. smyga oss undan för att andas i påse). Själv skriver jag ett inlägg om hur jag egentligen gillar det här med att lyssna på författare.
Men det allra bästa jag hittills läst om Bokmässan? Det är Bokbabbels gif-inlägg om hur det går till på bokmässan. Mycket pedagogiskt. Sanslöst roligt - du måste kolla in det!
söndag 21 september 2014
Four - för fansen
Four är fyra noveller från Divergent-världen, berättade ur Tobias Eatons (Four, alltså, killen som bara har fyra fasor i skräcklandskapet) synvinkel. Detta är förstås mumma för alla Divergentfans - jag testade själv mottagligheten på min dotter som definitivt är i den här bokens målgrupp. Jag stack in boken i hennes lair (tonåring-stängd-dörr-knacka-först), möttes av ett pip, stängde dörren. Två timmar senare stacks boken ut genom dörren igen, av ett saligt leende ansikte. Färdigläst. Precis vad hon ville ha. (och jodå, hon är dessutom en av de där som timme efter timme sitter och läser Divergent-fan-fiction, så det här var rena julafton)
Klart det går hem hos de redan frälsta. Men vad tyckte jag, då? (jag som var lite less på Tris och Four redan efter Insurgent och inte vet om jag orkar läsa Allegiant) Alltså, visst, det var rätt underhållande att läsa Fours/Tobias syn på saker och ting - men helt ärligt: detta hade jag redan läst förut, när jag läste Divergent. Det var ingenting som var nytt. Det var samma personer, och jag visste redan vilka som var, eller skulle bli, De Elaka och Onda. Jag visste redan att Four/Tobias var en divergent även om han själv inte visste vad det var. Jag visste hur väl han skulle lyckas med sin initiering, vilka kompisar/fiender han skulle få och att han skulle bli kär i Tris (som dyker upp i fjärde novellen). Det blev liksom bara samma sak, en gång till, fast med en annan kameravinkel.
Det är lite som att läsa fan-fiction, faktiskt. Fast skriven av författaren själv.
Titel: Four - En Divergent-samling
Författare: Veronica Roth
Originaltitel: Four - A Divergent Story Collection
Utg år: 2014
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här
Klart det går hem hos de redan frälsta. Men vad tyckte jag, då? (jag som var lite less på Tris och Four redan efter Insurgent och inte vet om jag orkar läsa Allegiant) Alltså, visst, det var rätt underhållande att läsa Fours/Tobias syn på saker och ting - men helt ärligt: detta hade jag redan läst förut, när jag läste Divergent. Det var ingenting som var nytt. Det var samma personer, och jag visste redan vilka som var, eller skulle bli, De Elaka och Onda. Jag visste redan att Four/Tobias var en divergent även om han själv inte visste vad det var. Jag visste hur väl han skulle lyckas med sin initiering, vilka kompisar/fiender han skulle få och att han skulle bli kär i Tris (som dyker upp i fjärde novellen). Det blev liksom bara samma sak, en gång till, fast med en annan kameravinkel.
Det är lite som att läsa fan-fiction, faktiskt. Fast skriven av författaren själv.
Titel: Four - En Divergent-samling
Författare: Veronica Roth
Originaltitel: Four - A Divergent Story Collection
Utg år: 2014
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här
fredag 19 september 2014
En enda natt
Jag har slukat Simona Ahrnstedts tre historiska romance-böcker och tyckt väldigt mycket om dem. Och jag gick runt och trodde att jag gillade dem så mycket mest för att de utspelade sig i historisk miljö (och ja, för att de var välskrivna med precis rätta sortens kittlande kärlek). Nu skulle Ahrnstedt lämna dåtiden och skriva romance i nutid - contemporary romance. Skulle jag fortfarande gilla?
Det tog några sidors läsande. Sedan var jag ohjälpligt fast i boken. Så. Bra. Jag fullständigt älskade det här.
David Hammar träffar Natalia De La Grip för en lunch. Hon är allt det han avskyr: grevlig, överklass, född in i fin familj och privilegier, självklart fått fin utbildning och toppjobb. Gamla pengar. Han är det värsta Natalias familj kan tänka sig: riskkapitalist, rik med nya pengar, ingen fin familj, self-made-man som högaktningsfullt struntar i gamla fina värden och traditioner. Natalia delar inte sin grevliga familjs uppfattning och är öppet nyfiken på vad denne David kan vilja henne?
Vad han tänker sig är att fullständigt krossa De La Grip-familjen i en finansiell kupp. Att träffa Natalia är bara en del i detta, en slags försiktig sondering av terrängen. Men det blir inte som han tänkt sig med den där lunchen. Efter bara några minuter slår det mer eller mindre gnistor mellan David och Natalia, och är det någonting som inte skulle fungera så är det ett förhållande mellan dem. Och framförallt inte just nu, med det där planerade maktövertagandet och krossandet i faggorna.
Det är alltså Stockholm. Det är bankkontor, börser, finansvärlden, att ta taxi överallt när man ska någonstans, brunch på Grand Hotel, yachtutfärder i skärgården, exklusiv shopping väldigt, väldigt långt ifrån H&M, självklara våningar på bästa adresserna på Östermalm. Det är lantställen (slott) för weekendvistelser, det är mingel i Båstad, det är självklart städhjälpar som putsar de där fina lägenheterna, det är glans, glamour och pengar. Mycket pengar. Och det är så vansinnigt och himla långt ifrån min egen verklighet med litet hus i Skåne, tonårsbarn och ett taskigt betalt (men roligt) jobb - så det blir nästan som att läsa fantasy för mig. Och jag förstår att jag inte behöver befinna mig på 1600-talet i en historisk romance för att få rejäl verklighetsflykt - det går bra med nutid och Stockholm och den där världen som jag aldrig kan (eller vill) tillhöra.
Så jag njuter av miljön och det glassiga. Men ännu mer njuter jag av att läsa om det där omöjliga förhållandet mellan David och Natalia. Det är så bra! Det går inte att stå emot för dem, trots alla förnuftiga invändningar - det är som en naturkraft. Precis så vill jag läsa om kärlek: förbjuden, kanske farlig, men något som inte går att stå emot.
Detta är riktigt välskriven och bra romance. Jag saknar inte alls det historiska - faktiskt tänker jag efter läsningen att detta är den bästa boken hittills av Simona Ahrnstedt. Så glad jag blir att hon tydligen tänker sig att skriva två till i samma miljö!
Titel: En enda natt
Författare: Simona Ahrnstedt
Utg år: 2014
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här
Det tog några sidors läsande. Sedan var jag ohjälpligt fast i boken. Så. Bra. Jag fullständigt älskade det här.
David Hammar träffar Natalia De La Grip för en lunch. Hon är allt det han avskyr: grevlig, överklass, född in i fin familj och privilegier, självklart fått fin utbildning och toppjobb. Gamla pengar. Han är det värsta Natalias familj kan tänka sig: riskkapitalist, rik med nya pengar, ingen fin familj, self-made-man som högaktningsfullt struntar i gamla fina värden och traditioner. Natalia delar inte sin grevliga familjs uppfattning och är öppet nyfiken på vad denne David kan vilja henne?
Vad han tänker sig är att fullständigt krossa De La Grip-familjen i en finansiell kupp. Att träffa Natalia är bara en del i detta, en slags försiktig sondering av terrängen. Men det blir inte som han tänkt sig med den där lunchen. Efter bara några minuter slår det mer eller mindre gnistor mellan David och Natalia, och är det någonting som inte skulle fungera så är det ett förhållande mellan dem. Och framförallt inte just nu, med det där planerade maktövertagandet och krossandet i faggorna.
Det är alltså Stockholm. Det är bankkontor, börser, finansvärlden, att ta taxi överallt när man ska någonstans, brunch på Grand Hotel, yachtutfärder i skärgården, exklusiv shopping väldigt, väldigt långt ifrån H&M, självklara våningar på bästa adresserna på Östermalm. Det är lantställen (slott) för weekendvistelser, det är mingel i Båstad, det är självklart städhjälpar som putsar de där fina lägenheterna, det är glans, glamour och pengar. Mycket pengar. Och det är så vansinnigt och himla långt ifrån min egen verklighet med litet hus i Skåne, tonårsbarn och ett taskigt betalt (men roligt) jobb - så det blir nästan som att läsa fantasy för mig. Och jag förstår att jag inte behöver befinna mig på 1600-talet i en historisk romance för att få rejäl verklighetsflykt - det går bra med nutid och Stockholm och den där världen som jag aldrig kan (eller vill) tillhöra.
Så jag njuter av miljön och det glassiga. Men ännu mer njuter jag av att läsa om det där omöjliga förhållandet mellan David och Natalia. Det är så bra! Det går inte att stå emot för dem, trots alla förnuftiga invändningar - det är som en naturkraft. Precis så vill jag läsa om kärlek: förbjuden, kanske farlig, men något som inte går att stå emot.
Detta är riktigt välskriven och bra romance. Jag saknar inte alls det historiska - faktiskt tänker jag efter läsningen att detta är den bästa boken hittills av Simona Ahrnstedt. Så glad jag blir att hon tydligen tänker sig att skriva två till i samma miljö!
Titel: En enda natt
Författare: Simona Ahrnstedt
Utg år: 2014
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här
torsdag 18 september 2014
Mina drömmars stad
Denna älskade och hyllade bok - vad skriver man om den, då? Jag läste den första gången när jag var någonstans i tonåren, och fortsatte sedan med resten av Stad-serien. Precis som med det mesta jag slukade på den tiden så har jag ytterst diffusa minnesbilder av vad jag då tyckte om boken. Det var nog mest ett sammelsurium av fattigdom och superi, att de bar tungt i hamnen, att Tummen var så jobbig när han hela tiden pratade om sin revolution. Och så att Henning dog. Det var nog mest hans död som var tydligast i minnet, och det jag har burit med mig i alla år sedan dess som mitt minne av Mina drömmars stad. Att Henning jobbade och slet, bar ohyggligt tungt varje dag och ändå inte fick pengarna att räcka till riktigt, och att han blev sjuk och dog innan han hunnit leva färdigt.
När jag nu lyssnade på boken, i en fullständigt mästerlig inläsning av Helge Skoog, var det första gången jag läste om den efter alla dessa år, och jag var nyfiken på hur jag skulle uppfatta den nu.
Ett myller. Fogelström är fantastisk på att dra in mig som läsare i det myllrande Stockholmslivet. Det rör sig liksom hela tiden - livet i hamnen, på krogen, barnen som leker på gatan, trängseln i rummet där Henning sover de första åren, strömmen av människor som drar ut över vattnet när de är lediga, finklädda människor som ska se på kungakröning, arga människor som protesterar mot lönesänkningar, horor som slitet flinar mot män som går förbi, trasiga barn som rotar i sophögarna, fulla människor som raglar fram. Det myllrar. Det lever! Men åh, så förtvivlat smutsigt och fattigt och förnedrande det är på så många håll.
Och Lotten! Henne kom jag mest ihåg som en ganska tjatig och överbeskyddande mamma till August. Men nu! Nu, när jag själv är vuxen och har barn, och vet att detta att skydda mina barn och att de får ett bra liv är det som är absolut viktigast av allt - nu ser jag henne. Som hon sliter! Som hon oroas! Som hon kämpar för att hålla smutsen och fattigdomen ifrån sig, sitt hus och sin familj. Så trött hon är. Så modig och beundransvärd hon är! Att hon ändå orkar ta sig an Claras barn, att hon aldrig ger upp kampen om ett anständigt liv trots fattigdom. Som hon oroar sig för att Henning sliter för mycket. Åh!
Och så fint det är när Henning och Lotten blir kära i varandra. Det är så mycket sommarkväll och blyghet och så väldigt, väldigt fint. Och så får de varandra, och har ett alldeles lagom stort bröllop - och Lotten använder pengarna hennes mamma ville att hon skulle köpa en vit brudklänning för att köpa en praktisk byrå i stället.
Alla dessa människoöden! Clara, den levnadsglada! Clara, den slitna i cigarrbutiken. Annika, med drömmarna! Annika, som lever sin dröm men är ensam och full av längtan. August, som byter liv. (och oj vad jag grät när Lotten vinkade adjö till honom när han åker iväg med ångbåten till sitt nya liv)
Detta är en helt fantastisk bok. Ändå, trots allt jag nu uppfattar och tycker om när jag läser den, så är det fortfarande så att när jag tänker på Mina drömmars stad, så är det för mig berättelsen om ett liv som blev alldeles för kort. Åh, Henning...
Titel: Mina drömmars stad
Serie: Stadserien, bok 1
Författare: Per Anders Fogelström
Utg år: orginal 1960, ljudboken 2004
Ljudbok - uppläsning: Helge Skoog
Köp den till exempel här eller här
När jag nu lyssnade på boken, i en fullständigt mästerlig inläsning av Helge Skoog, var det första gången jag läste om den efter alla dessa år, och jag var nyfiken på hur jag skulle uppfatta den nu.
Ett myller. Fogelström är fantastisk på att dra in mig som läsare i det myllrande Stockholmslivet. Det rör sig liksom hela tiden - livet i hamnen, på krogen, barnen som leker på gatan, trängseln i rummet där Henning sover de första åren, strömmen av människor som drar ut över vattnet när de är lediga, finklädda människor som ska se på kungakröning, arga människor som protesterar mot lönesänkningar, horor som slitet flinar mot män som går förbi, trasiga barn som rotar i sophögarna, fulla människor som raglar fram. Det myllrar. Det lever! Men åh, så förtvivlat smutsigt och fattigt och förnedrande det är på så många håll.
Och Lotten! Henne kom jag mest ihåg som en ganska tjatig och överbeskyddande mamma till August. Men nu! Nu, när jag själv är vuxen och har barn, och vet att detta att skydda mina barn och att de får ett bra liv är det som är absolut viktigast av allt - nu ser jag henne. Som hon sliter! Som hon oroas! Som hon kämpar för att hålla smutsen och fattigdomen ifrån sig, sitt hus och sin familj. Så trött hon är. Så modig och beundransvärd hon är! Att hon ändå orkar ta sig an Claras barn, att hon aldrig ger upp kampen om ett anständigt liv trots fattigdom. Som hon oroar sig för att Henning sliter för mycket. Åh!
Och så fint det är när Henning och Lotten blir kära i varandra. Det är så mycket sommarkväll och blyghet och så väldigt, väldigt fint. Och så får de varandra, och har ett alldeles lagom stort bröllop - och Lotten använder pengarna hennes mamma ville att hon skulle köpa en vit brudklänning för att köpa en praktisk byrå i stället.
Alla dessa människoöden! Clara, den levnadsglada! Clara, den slitna i cigarrbutiken. Annika, med drömmarna! Annika, som lever sin dröm men är ensam och full av längtan. August, som byter liv. (och oj vad jag grät när Lotten vinkade adjö till honom när han åker iväg med ångbåten till sitt nya liv)
Detta är en helt fantastisk bok. Ändå, trots allt jag nu uppfattar och tycker om när jag läser den, så är det fortfarande så att när jag tänker på Mina drömmars stad, så är det för mig berättelsen om ett liv som blev alldeles för kort. Åh, Henning...
Titel: Mina drömmars stad
Serie: Stadserien, bok 1
Författare: Per Anders Fogelström
Utg år: orginal 1960, ljudboken 2004
Ljudbok - uppläsning: Helge Skoog
Köp den till exempel här eller här
onsdag 17 september 2014
Himmelstrand
Jag är så väldigt kluven till den här boken. Det jag trodde att jag skulle få när jag läste den - skräck - fick jag inte mycket av, eller i alla fall inte av den arten att jag blev rädd eller tyckte det var spännande. Och slutet lämnade mig oerhört otillfredsställd så att jag när jag läst färdigt i princip bara satt och glodde på boken och tänkte att den skulle ge mig några svar om jag bara tittade strängt på den. Och även om jag inte tyckte att det var skräck eller blev skrämd - så tyckte jag att läsningen var så obehaglig, att något skavde i mig så mycket att jag gång på gång lade ner boken för att göra utflykter till andra böcker.
Men...trots skavandet och (o)slutet och allt det där så fick jag något helt annat av boken. Något jag inte hade väntat mig alls, och som jag faktiskt tyckte om. Jag fick läsa om en grupp intressanta människor, och hur de reagerade under press. Jag fick läsa om deras minnen, och om vad de hoppades på och ville få ut av livet. Och jag gillade ju det! Så kluvenheten kommer av att jag väntade mig skräck men fick något slags relationsdrama med (duktigt mycket) övernaturliga inslag, att jag tyckte om en del i boken men blev irriterad på annat.
Vi har här ett antal människor, som när boken börjar vaknar i sina husvagnar. När de gick och lade sig befann de sig på en campingplats, en helt vanlig campingplats med kiosk, minigolf, grill-os, korsordslösande människor, öldrickande i förtält, skällande hundar och barn som väsnades. Nu när de vaknar är det helt tyst. Onaturligt tyst. Och när de kommer ut från vagnarna upptäcker de att de inte längre står kvar på campingplatsen. De är...någon annanstans. Någon icke-stans. Bilarnas gps-er visar fortfarande att de står på campingplatsen, eller att de följer följa kartans vägar när de kör iväg. Men där de är finns inga vägar. Inga hus. Inga moln. Ingen sol. Inga andra husvagnar än de fyra de själva sovit i. Inga andra människor än de själva. Bara en oändlig gräsmatta.
Vad gör man då? Om man har hamnat på en plats som inte finns? Och där det ganska omgående börjar hända saker som egentligen inte kan hända? Det är det som är det intressanta. Det ska förstås ordnas möten och pratas om saken. Det ska "ordnas". Eller så ska det bakas bullar. Eller så är det hela nog egentligen någon annans fel. Eller så är alltihop en dröm och då spelar det väl ingen roll vad man gör eftersom man snart kommer att vakna upp? Eller, ja, så kan man ju testa att plantera något i det där konstiga gräset och se om det växer? Eller jaga grannarnas katt? (om man är hund) Eller så kan man göra allting etter värre genom att klippa av husvagnarnas gasolslangar? (om man är ond)
Det finns saker där ute i det ödsliga ingentinget. Saker som människorna i husvagnarna först inte vill tro på att de ser, men sedan måste acceptera. Det är rena skräckbilder eller mardrömsminnen från barndomen. Donald ser till exempel "blodsgubben", en skräckbild han burit med sig sedan han var barn och hans far dog. Carina ser en svart och smutsig tiger. Skräckbilderna, eller varelserna, är på väg mot den plats där de fyra husvagnarna står. Och frågan är om det egentligen går att "ordna upp" någonting överhuvudtaget?
Det är det här jag gillar att läsa - hur människorna reagerar olika för det som händer dem. Hur deras relationer förändras. Minnesbilderna från deras tidigare liv. Det är intressant. Samtidigt får jag inte något flyt i läsandet eftersom de ständiga återblickarna till skräckupplevelser och minnen hela tiden stoppar upp berättelsen för mig. När det handlar om så många människors tillbakablickar blir det alldeles för mycket.
Och för mycket blir det av det övernaturliga. När det som finns ute i ödsligheten når husvagnsplatsen och allt totalt urartar i ett enda kaos - då har boken tappat mig ordentligt. Då läser jag bara vidare eftersom jag vill veta varför. Jag vill inte äntligen ha några logiska förklaringar på något som man redan från början förstår inte kan ha någon logik eller verklighetskoppling. Nej, men jag vill veta hur det hänger ihop. Varför? Och jag får inte det.
Det är därför jag fortfarande sitter och stirrar på Himmelstrand och tänker att den har en del två som jag inte hittar där bakom skyddsomslaget? Eller att det är något jag har missat.
Titel: Himmelstrand
Författare: John Ajvide Lindqvist
Utg år: 2014
Förlag: Ordfront
Köp den till exempel här eller här
På Kulturkollo kan du läsa när jag diskuterar Himmelstrand tillsammans med Lotta, Linda och Helena. Tycker vi att det är bra? Är det en skräckroman, egentligen? Och gillar vi Molly??
Men...trots skavandet och (o)slutet och allt det där så fick jag något helt annat av boken. Något jag inte hade väntat mig alls, och som jag faktiskt tyckte om. Jag fick läsa om en grupp intressanta människor, och hur de reagerade under press. Jag fick läsa om deras minnen, och om vad de hoppades på och ville få ut av livet. Och jag gillade ju det! Så kluvenheten kommer av att jag väntade mig skräck men fick något slags relationsdrama med (duktigt mycket) övernaturliga inslag, att jag tyckte om en del i boken men blev irriterad på annat.
Vi har här ett antal människor, som när boken börjar vaknar i sina husvagnar. När de gick och lade sig befann de sig på en campingplats, en helt vanlig campingplats med kiosk, minigolf, grill-os, korsordslösande människor, öldrickande i förtält, skällande hundar och barn som väsnades. Nu när de vaknar är det helt tyst. Onaturligt tyst. Och när de kommer ut från vagnarna upptäcker de att de inte längre står kvar på campingplatsen. De är...någon annanstans. Någon icke-stans. Bilarnas gps-er visar fortfarande att de står på campingplatsen, eller att de följer följa kartans vägar när de kör iväg. Men där de är finns inga vägar. Inga hus. Inga moln. Ingen sol. Inga andra husvagnar än de fyra de själva sovit i. Inga andra människor än de själva. Bara en oändlig gräsmatta.
Vad gör man då? Om man har hamnat på en plats som inte finns? Och där det ganska omgående börjar hända saker som egentligen inte kan hända? Det är det som är det intressanta. Det ska förstås ordnas möten och pratas om saken. Det ska "ordnas". Eller så ska det bakas bullar. Eller så är det hela nog egentligen någon annans fel. Eller så är alltihop en dröm och då spelar det väl ingen roll vad man gör eftersom man snart kommer att vakna upp? Eller, ja, så kan man ju testa att plantera något i det där konstiga gräset och se om det växer? Eller jaga grannarnas katt? (om man är hund) Eller så kan man göra allting etter värre genom att klippa av husvagnarnas gasolslangar? (om man är ond)
Det finns saker där ute i det ödsliga ingentinget. Saker som människorna i husvagnarna först inte vill tro på att de ser, men sedan måste acceptera. Det är rena skräckbilder eller mardrömsminnen från barndomen. Donald ser till exempel "blodsgubben", en skräckbild han burit med sig sedan han var barn och hans far dog. Carina ser en svart och smutsig tiger. Skräckbilderna, eller varelserna, är på väg mot den plats där de fyra husvagnarna står. Och frågan är om det egentligen går att "ordna upp" någonting överhuvudtaget?
Det är det här jag gillar att läsa - hur människorna reagerar olika för det som händer dem. Hur deras relationer förändras. Minnesbilderna från deras tidigare liv. Det är intressant. Samtidigt får jag inte något flyt i läsandet eftersom de ständiga återblickarna till skräckupplevelser och minnen hela tiden stoppar upp berättelsen för mig. När det handlar om så många människors tillbakablickar blir det alldeles för mycket.
Och för mycket blir det av det övernaturliga. När det som finns ute i ödsligheten når husvagnsplatsen och allt totalt urartar i ett enda kaos - då har boken tappat mig ordentligt. Då läser jag bara vidare eftersom jag vill veta varför. Jag vill inte äntligen ha några logiska förklaringar på något som man redan från början förstår inte kan ha någon logik eller verklighetskoppling. Nej, men jag vill veta hur det hänger ihop. Varför? Och jag får inte det.
Det är därför jag fortfarande sitter och stirrar på Himmelstrand och tänker att den har en del två som jag inte hittar där bakom skyddsomslaget? Eller att det är något jag har missat.
Titel: Himmelstrand
Författare: John Ajvide Lindqvist
Utg år: 2014
Förlag: Ordfront
Köp den till exempel här eller här
På Kulturkollo kan du läsa när jag diskuterar Himmelstrand tillsammans med Lotta, Linda och Helena. Tycker vi att det är bra? Är det en skräckroman, egentligen? Och gillar vi Molly??
tisdag 16 september 2014
Svensk synd
Ett par timmar. Så lång tid tog jag på mig för att läsa ut Svensk synd av Martin Jern. Jag gillade! Men framför allt var den så lättläst och spännande att jag inte kunde sluta (och det var lördag kväll utan något jobb eller annat sånt där som är störigt avbrytande).
Otto och hans mamma har de senaste åren flyttat runt till olika platser i Sverige. De är nämligen på flykt undan Ottos pappa som kort sagt är av den misshandlande typen. Aldrig kan de stanna längre än kanske några månader på något ställe - det är alltid något som avslöjar dem för pappan. Något på facebook, olika register, felsägningar... pappan dyker upp och Otto och mamma flyr. Nu är de på väg från Norrköping där de bodde senast, och stannar av en händelse för natten i den lilla orten Ryda som ligger ungefär mitt ute i ingenstans.
De blir kvar i Ryda. Ottos mamma blir vän med kvinnan som har motellet de övernattat på, och tycker att de lika gärna kan stanna här som någon annanstans. Ryda är så litet att det inte ens går att googla upp det - alltså kan de känna sig ganska säkra ett tag från förföljande misshandels-pappan?
Men Ryda...vilket ställe! Här är nästan alla människor med i någon slags religiös sekt som styr allt i samhället. Skolan, polisen och de som bestämmer - alla är med i "Evigheten". Det går inte att bara strunta i den där sekten och försöka leva ett vanligt liv i Ryda, inte. Nej, då blir man hotad, utskälld, mobbad, utfrusen... Ta bara när Otto precis har kommit till skolan och kvinnan på rektorsexpeditionen ber en annan elev som sitter där att visa Otto runt lite på skolan. Nej, det vill hon absolut inte göra, svara hon, för Otto "lever i synd". En elev! Och när kvinnan på expeditionen får höra detta blir hon helt bekymrad. Men, va? Inte med i "Evigheten"? För att inte tala om när Otto får komma och prata med skolans kurator, främst eftersom hans största problem är just det att han inte är medlem i den där sekten. (scenen hos skolans kurator är helt galen...)
Hela Ryda är befolkat av de mest mystiska människor. Någon som har en haschplantage i skogen, några andra som bor på den extremt ödsliga campingen, polisen Frank (alltså...han är helt otrolig), bröderna Kenny och Klon. Ingen som kör bil verkar vare sig ha körkort eller bry sig det minsta om trafikregler överhuvudtaget. Och så det här: bara det senaste året är det nio personer som tagit livet av sig genom att ställa sig framför tåget. Det vet Conny, en av dem som bor på campingen, eftersom han är den som tar upp resterna efter dem.
Det är något läskigt över allt i Ryda, något svart och hotande - men samtidigt så mycket skola, lärare och det här med att vara fjortonårig kille. Och som om inte Rydas läskighet och konstigheter och fjortonårslivet räckte så finns hela tiden hotet om att pappan ska upptäcka dem hängande. Det är bladvänderi.
Jag har inte läst något av Martin Jern tidigare, men vill nu gärna läsa både Affektion och Så värt. Även om de vad jag förstår inte alls har samma thrillerkaraktär som den här så tycker jag oerhört mycket om Jerns språk. Det känns spänstigt och äkta. Dock ligger det en fara i det där - han har så på pricken fångat tonåringarnas språk och uttryck (och dessutom fått med många högaktuella tidsmarkörer som t ex de böcker tonåringarna läser precis just nu) att jag funderar över hur den här boken är att läsa om 3-4 år? Kanske den blir så väldigt nutida att den får ett alltför kort bäst-före-datum?
Titel: Svensk synd
Författare: Martin Jern
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
Otto och hans mamma har de senaste åren flyttat runt till olika platser i Sverige. De är nämligen på flykt undan Ottos pappa som kort sagt är av den misshandlande typen. Aldrig kan de stanna längre än kanske några månader på något ställe - det är alltid något som avslöjar dem för pappan. Något på facebook, olika register, felsägningar... pappan dyker upp och Otto och mamma flyr. Nu är de på väg från Norrköping där de bodde senast, och stannar av en händelse för natten i den lilla orten Ryda som ligger ungefär mitt ute i ingenstans.
De blir kvar i Ryda. Ottos mamma blir vän med kvinnan som har motellet de övernattat på, och tycker att de lika gärna kan stanna här som någon annanstans. Ryda är så litet att det inte ens går att googla upp det - alltså kan de känna sig ganska säkra ett tag från förföljande misshandels-pappan?
Men Ryda...vilket ställe! Här är nästan alla människor med i någon slags religiös sekt som styr allt i samhället. Skolan, polisen och de som bestämmer - alla är med i "Evigheten". Det går inte att bara strunta i den där sekten och försöka leva ett vanligt liv i Ryda, inte. Nej, då blir man hotad, utskälld, mobbad, utfrusen... Ta bara när Otto precis har kommit till skolan och kvinnan på rektorsexpeditionen ber en annan elev som sitter där att visa Otto runt lite på skolan. Nej, det vill hon absolut inte göra, svara hon, för Otto "lever i synd". En elev! Och när kvinnan på expeditionen får höra detta blir hon helt bekymrad. Men, va? Inte med i "Evigheten"? För att inte tala om när Otto får komma och prata med skolans kurator, främst eftersom hans största problem är just det att han inte är medlem i den där sekten. (scenen hos skolans kurator är helt galen...)
Hela Ryda är befolkat av de mest mystiska människor. Någon som har en haschplantage i skogen, några andra som bor på den extremt ödsliga campingen, polisen Frank (alltså...han är helt otrolig), bröderna Kenny och Klon. Ingen som kör bil verkar vare sig ha körkort eller bry sig det minsta om trafikregler överhuvudtaget. Och så det här: bara det senaste året är det nio personer som tagit livet av sig genom att ställa sig framför tåget. Det vet Conny, en av dem som bor på campingen, eftersom han är den som tar upp resterna efter dem.
Det är något läskigt över allt i Ryda, något svart och hotande - men samtidigt så mycket skola, lärare och det här med att vara fjortonårig kille. Och som om inte Rydas läskighet och konstigheter och fjortonårslivet räckte så finns hela tiden hotet om att pappan ska upptäcka dem hängande. Det är bladvänderi.
Jag har inte läst något av Martin Jern tidigare, men vill nu gärna läsa både Affektion och Så värt. Även om de vad jag förstår inte alls har samma thrillerkaraktär som den här så tycker jag oerhört mycket om Jerns språk. Det känns spänstigt och äkta. Dock ligger det en fara i det där - han har så på pricken fångat tonåringarnas språk och uttryck (och dessutom fått med många högaktuella tidsmarkörer som t ex de böcker tonåringarna läser precis just nu) att jag funderar över hur den här boken är att läsa om 3-4 år? Kanske den blir så väldigt nutida att den får ett alltför kort bäst-före-datum?
Titel: Svensk synd
Författare: Martin Jern
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
måndag 15 september 2014
Voyager - Claire och Jaime drar till havs
Jag vet inte vad det är med mig och Outlander - jag kan inte hålla mig ifrån den. Något suger mig in i böckerna och jag måste, måste få veta vad som händer. Egentligen var jag rätt missnöjd med Dragonfly in Amber, andra boken i serien, men sen slutade den med att Claire förstod att Jaime levde vidare efter slaget vid Culloden - och då kunde jag inte länge hålla mig ifrån Voyager för att få läsa om hur, varför och om de får se varandra igen.
Och jag älskade första delen av Voyager - där Claire i nutid försöker ta reda på vad som hände med Jamie efter Culloden och där jag samtidigt får läsa om Jamies liv i ensamhet. Utan Claire, och utan sin familj som han inte kan få vara med. Hans liv i fängelse och hans liv som anonym stalldräng, och det hjärtslitande i att han får en son som han inte får erkänna som sin. Och så får jag träffa Lord John som mot alla odds blir Jamies vän, och jag tycker mycket om honom.
Älskade, älskade alltså att läsa den här delen på boken och ville inte hålla på med sånt futtigt som att sova på nätterna eller gå och jobba på dagarna för jag bara ville läsa...
Men sen kommer då Claire tillbaka i tiden, och hon och Jamie återförenas. Och jag vet inte...kemin mellan dem är fortfarande fantastisk och jag gillar så mycket att läsa om när de pratar med varandra, skämtar med varandra och tokgillar varandra. Men det känns som att de inte hinner göra det, för nu Sätter Äventyret Igång.
Det var inte det jag ville ha när de återförenades. Eller, jo, men inte i detta halsbrytande tempo. Det är smugglande av sprit och människor som blir skjutna, hängda eller innebrända, det är nattliga jakter och det är intriger och det är så himla mycket som händer på bara några kapitel att Claire och Jamie inte hinner sätta sig ner och prata om allt det som faktiskt har hänt de tjugo år de varit åtskilda. De får liksom fem minuter här och fem minuter där, hinner konstatera att de fortfarande älskar varandra men kastas så mycket från den ena livsfarliga situationen till den andra att det blir helt absurt.
Och rätt vad det är har de alltså hamnat på ett skepp med destination Västindien. Och Äventyret fortsätter.
Jag roas en hel del och fortsätter läsa - men mycket stör jag mig på det där att det ska vara så otroligt mycket som ska klämmas in, och att både Jamie och Claire är så totalt odödliga. Det är tyfus och stormar och hajar och pirater och vodoo och skeppsbrott och allt möjligt. Det är dessutom x antal omöjliga sammanträffanden - ungefär samma persongalleri dyker upp i Karibien som de lämnade bakom sig i Edinburgh och det blir så väldigt...mycket.
Ändå. Ändå läser jag vidare, för jag kan inte sluta. För att jag älskar att läsa om Claire och Jamie. För att jag hoppas att det omöjliga ska hända att även Brianna ansluter sig till dem. För att jag vill veta vad som ska hända.
Gabaldon trycker i på tok för mycket i sina böcker - men hon skriver på ett sätt som är fullständigt beroendeframkallande. Frågan är hur länge jag kan vänta nu innan jag försjunker i bok 4 - Drums of Autumn. Eller om jag ska klämma in några böcker om den här Lord John i mellan? Jag gillar ju killen.
Titel: Voyager
Serie: Outlander, bok 3
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 1994
Köp den till exempel här eller här
Och jag älskade första delen av Voyager - där Claire i nutid försöker ta reda på vad som hände med Jamie efter Culloden och där jag samtidigt får läsa om Jamies liv i ensamhet. Utan Claire, och utan sin familj som han inte kan få vara med. Hans liv i fängelse och hans liv som anonym stalldräng, och det hjärtslitande i att han får en son som han inte får erkänna som sin. Och så får jag träffa Lord John som mot alla odds blir Jamies vän, och jag tycker mycket om honom.
Älskade, älskade alltså att läsa den här delen på boken och ville inte hålla på med sånt futtigt som att sova på nätterna eller gå och jobba på dagarna för jag bara ville läsa...
Men sen kommer då Claire tillbaka i tiden, och hon och Jamie återförenas. Och jag vet inte...kemin mellan dem är fortfarande fantastisk och jag gillar så mycket att läsa om när de pratar med varandra, skämtar med varandra och tokgillar varandra. Men det känns som att de inte hinner göra det, för nu Sätter Äventyret Igång.
Det var inte det jag ville ha när de återförenades. Eller, jo, men inte i detta halsbrytande tempo. Det är smugglande av sprit och människor som blir skjutna, hängda eller innebrända, det är nattliga jakter och det är intriger och det är så himla mycket som händer på bara några kapitel att Claire och Jamie inte hinner sätta sig ner och prata om allt det som faktiskt har hänt de tjugo år de varit åtskilda. De får liksom fem minuter här och fem minuter där, hinner konstatera att de fortfarande älskar varandra men kastas så mycket från den ena livsfarliga situationen till den andra att det blir helt absurt.
Och rätt vad det är har de alltså hamnat på ett skepp med destination Västindien. Och Äventyret fortsätter.
Jag roas en hel del och fortsätter läsa - men mycket stör jag mig på det där att det ska vara så otroligt mycket som ska klämmas in, och att både Jamie och Claire är så totalt odödliga. Det är tyfus och stormar och hajar och pirater och vodoo och skeppsbrott och allt möjligt. Det är dessutom x antal omöjliga sammanträffanden - ungefär samma persongalleri dyker upp i Karibien som de lämnade bakom sig i Edinburgh och det blir så väldigt...mycket.
Ändå. Ändå läser jag vidare, för jag kan inte sluta. För att jag älskar att läsa om Claire och Jamie. För att jag hoppas att det omöjliga ska hända att även Brianna ansluter sig till dem. För att jag vill veta vad som ska hända.
Gabaldon trycker i på tok för mycket i sina böcker - men hon skriver på ett sätt som är fullständigt beroendeframkallande. Frågan är hur länge jag kan vänta nu innan jag försjunker i bok 4 - Drums of Autumn. Eller om jag ska klämma in några böcker om den här Lord John i mellan? Jag gillar ju killen.
Titel: Voyager
Serie: Outlander, bok 3
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 1994
Köp den till exempel här eller här
torsdag 11 september 2014
Tre nya mittemellanböcker
Ständigt, ständigt är jag på jakt efter nya och bra mittemellanböcker - de där böckerna som det behövs så många av för att sätta i händerna på barnen som vill ha lite svårare läsning än börja läsa-böckerna men ännu inte mäktar med vanliga kapitelböcker. Och här sitter jag nu lyckligt vid skrivbordet på jobbet och läser igenom tre stycken alldeles utmärkta och nyutkomna sådana. Bra!!
Annalena Hedman har skrivit en bok till om granaporna. Dem gillar jag mycket. För dem som ännu inte känner till vad granapor är för slags filurer (och alltså inte har läst den förträffliga boken Granaporna ännu) så kan jag berätta att de är ungefär två decimeter höga, gillar att äta små runda salta saker och att de helt tappar minnet när de blir skrämda. Då glömmer de till och med att de själva är granapor, och tror att de är människor.
I denna nya Granapor gillar magi, förresten så ska Trollet, Dennis och Dennis mamma på picknick nere vid älvstranden. Granaporna förklarar att det där med matsäck och speciellt oliver (små runda salta saker...) verkar trevligt och att de vill följa med på den där picknicken. Det får de. De håller sig långt borta från vattnet, för de tycker inte om att bada. (Mamma frågar dem om de kan simma, varpå de förnärmat svarar att det är klart att de kan! "Självklart kan vi simma - bara inte i vatten.") Men hur de än aktar sig för det kalla älvvattnet så blir det ändå så att en av dem snart sitter i en sko som flutit iväg ut på älven. Stor dramatik! Men som tur är så finns det magi - det där som granaporna får konstatera att de ju "förresten gillar".
Ingrid Olsson skriver vardagsdramatik med stor igenkänning för alla barn som har ett syskon. Monstersystern är Noras lillasyster Agnes. Åh, hon är så jobbig! Hon väsnas och är i vägen, och låter aldrig Nora vara ifred. Alla bara tycker att hon är så gullig medan Nora mest tycker att det är ett monster hon har till syster. Inte ens när Noras bästa kompis Ina kommer hem till dem så får de vara ifred. Nähädå, Agnes trycker sig in i Noras rum och ska vara med. Och mamma bara låter henne! Hon vill att Agnes ska få vara med Nora och Ina "bara en liten stund" medan hon själv springer till affären för ett snabbt ärende. Pest och pina! Inte konstigt då att Nora och Ina bestämmer sig för att leka kurragömma med Agnes. Kurragömma av typen Agnes får blunda och räkna medan Nora och Ina tar på sig skorna och smyger ut ur lägenheten för att få vara ifred. Tänk vad mycket som skulle kunna hända en liten syster som lämnas ensam i en lägenhet!
Den tredje boken gillar jag nog mest, tror jag. Det är en bli-på-bra-humör-bok. I Herr Fågelbo i huset bredvid av Julia Donaldson ska två barn och deras föräldrar flytta, eftersom mormor nu ska bo ihop med dem (hon börjar bli alltför förvirrad, tydligen) och de behöver ett större hus. Det tar ett tag att hitta rätt hus, men så rätt vad det är hittar de Djungelhuset. Barnen älskar det: den vildvuxna trädgården full med fjärilar, portklappen i form av ett lejonhuvud, tapeterna med apor på, de mörka och spännande rummen där det finns spindelnät och en gigantisk spindel. Tråkigt nog vill inte föräldrarna köpa Djungelhuset - däremot köper de huset som ligger precis bredvid. Det tråkiga, praktiska och ljusa huset med den förnuftiga trädgården.
Djungelhuset förblir osålt, och barnen börjar snart leka i dess trädgård. De hittar också en gammal nyckel på marken som kan öppna Djungelhusets ytterdörr så de tar liksom över det som sin alldeles egna gigantiska lekstuga. Det går fint - ända tills mäklaren kommer med en ny spekulant på huset och barnen blir upptäckta och utslängda. Spekulanten köper huset, och det är han som är den mystiske Herr Fågelbo.
Titel: Granapor gillar magi, förresten
Författare: Annalena Hedman
Illustrationer: Emma Göthner
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
Titel: Monstersystern
Författare: Ingrid Olsson
Illustrationer: Johanna Kristiansson
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
Titel: Herr Fågelbo i huset bredvid
Författare: Julia Donaldson
Illustrationer: Hannah Shaw
Originaltitel: Mr Birdsnest and the House Next Door
Översättning: Sofia Lindelööf
Utg år: 2014
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här eller här
Annalena Hedman har skrivit en bok till om granaporna. Dem gillar jag mycket. För dem som ännu inte känner till vad granapor är för slags filurer (och alltså inte har läst den förträffliga boken Granaporna ännu) så kan jag berätta att de är ungefär två decimeter höga, gillar att äta små runda salta saker och att de helt tappar minnet när de blir skrämda. Då glömmer de till och med att de själva är granapor, och tror att de är människor.
I denna nya Granapor gillar magi, förresten så ska Trollet, Dennis och Dennis mamma på picknick nere vid älvstranden. Granaporna förklarar att det där med matsäck och speciellt oliver (små runda salta saker...) verkar trevligt och att de vill följa med på den där picknicken. Det får de. De håller sig långt borta från vattnet, för de tycker inte om att bada. (Mamma frågar dem om de kan simma, varpå de förnärmat svarar att det är klart att de kan! "Självklart kan vi simma - bara inte i vatten.") Men hur de än aktar sig för det kalla älvvattnet så blir det ändå så att en av dem snart sitter i en sko som flutit iväg ut på älven. Stor dramatik! Men som tur är så finns det magi - det där som granaporna får konstatera att de ju "förresten gillar".
Ingrid Olsson skriver vardagsdramatik med stor igenkänning för alla barn som har ett syskon. Monstersystern är Noras lillasyster Agnes. Åh, hon är så jobbig! Hon väsnas och är i vägen, och låter aldrig Nora vara ifred. Alla bara tycker att hon är så gullig medan Nora mest tycker att det är ett monster hon har till syster. Inte ens när Noras bästa kompis Ina kommer hem till dem så får de vara ifred. Nähädå, Agnes trycker sig in i Noras rum och ska vara med. Och mamma bara låter henne! Hon vill att Agnes ska få vara med Nora och Ina "bara en liten stund" medan hon själv springer till affären för ett snabbt ärende. Pest och pina! Inte konstigt då att Nora och Ina bestämmer sig för att leka kurragömma med Agnes. Kurragömma av typen Agnes får blunda och räkna medan Nora och Ina tar på sig skorna och smyger ut ur lägenheten för att få vara ifred. Tänk vad mycket som skulle kunna hända en liten syster som lämnas ensam i en lägenhet!
Den tredje boken gillar jag nog mest, tror jag. Det är en bli-på-bra-humör-bok. I Herr Fågelbo i huset bredvid av Julia Donaldson ska två barn och deras föräldrar flytta, eftersom mormor nu ska bo ihop med dem (hon börjar bli alltför förvirrad, tydligen) och de behöver ett större hus. Det tar ett tag att hitta rätt hus, men så rätt vad det är hittar de Djungelhuset. Barnen älskar det: den vildvuxna trädgården full med fjärilar, portklappen i form av ett lejonhuvud, tapeterna med apor på, de mörka och spännande rummen där det finns spindelnät och en gigantisk spindel. Tråkigt nog vill inte föräldrarna köpa Djungelhuset - däremot köper de huset som ligger precis bredvid. Det tråkiga, praktiska och ljusa huset med den förnuftiga trädgården.
Djungelhuset förblir osålt, och barnen börjar snart leka i dess trädgård. De hittar också en gammal nyckel på marken som kan öppna Djungelhusets ytterdörr så de tar liksom över det som sin alldeles egna gigantiska lekstuga. Det går fint - ända tills mäklaren kommer med en ny spekulant på huset och barnen blir upptäckta och utslängda. Spekulanten köper huset, och det är han som är den mystiske Herr Fågelbo.
Titel: Granapor gillar magi, förresten
Författare: Annalena Hedman
Illustrationer: Emma Göthner
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
Titel: Monstersystern
Författare: Ingrid Olsson
Illustrationer: Johanna Kristiansson
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
Titel: Herr Fågelbo i huset bredvid
Författare: Julia Donaldson
Illustrationer: Hannah Shaw
Originaltitel: Mr Birdsnest and the House Next Door
Översättning: Sofia Lindelööf
Utg år: 2014
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här eller här
söndag 7 september 2014
Artemis Fowl - går det att högläsa om honom?
Jodå, det går. Men det är inte särskilt lätt kan jag säga.
Artemis Fowl är ett tolvårigt geni, och huvudperson i en lång rad böcker skrivna av Eoin Colfer. Han ägnar sitt geni och alla sina krafter till att begå brott. I denna första boken, som jag nu under en längre period har högläst för barnen (det kom en sommar och en semester och förändrade kvällsrutiner - läs vända på dygnet - i mellan, OK?) tänker Artemis Fowl sno ett ton guld från vättarna.
Människorna vet inte ens om att vättarna finns på riktigt. De finns i sagor och sägner, som pysslingar, troll, alfer och tomtar. Men inte på riktigt. Men vättarna är själva väldigt säkra på att de finns. De lever i underjorden och är mycket moderna, med en mycket utvecklad teknologi som står skyhögt över människornas.
Nu har Artemis Fowl både lyckats få tag på och översätta ett exemplar av vättarnas viktigaste bok - den där deras historia och alla deras regler och riter står nedskrivna. Med hjälp av den har han gjort upp en Oerhört Listig Plan. Det första steget i Listiga Planen är att kidnappa en vätte.
Holly jobbar i P.Y.S.S, vättepolisens elitförband. Det är hon som blir den kidnappade vätten och låses in på Fowl Manor. Till hennes räddning kommer hela elitpolisen, datorgeniet Foaly (en kentaur), P.Y.S.S-chefen Root (med den oerhört korta stubinen), dvärgen Mulch som är tjuv och många andra.
Det jag gillar allra mest i böckerna om Artemis Fowl är huvudpersonens listighet. Jag älskar när bokkaraktärer gör upp extremt listiga planer och alltid ligger steget före alla andra. Och så gillar jag humorn. Ungefär allt i vättevärlden är finurligt och kul, för att inte tala om all fantastisk teknologi.
Sen kan jag tycka att själva storyn i den här mot slutet blir oerhört trasslig med paradoxer och tidsstopp och mystisk teknologi - fast struntar man i det är det riktigt bra och rolig läsning.
Högläsningen, då? Jo, det är inte lätt att läsa det här högt pga alla främmande ord och mystiska namn på teknologiska underverk som nog ingen visste att de ens kund hittas på. Jag får läsa långsammare än vanligt men snubblar ändå på orden. Men - det går. Och det är kul att läsa Foaly och Roots eviga gnabbande dialoger högt.
Titel: Artemis Fowl
Serie: Artemis Fowl, bok 1
Författare: Eoin Colfer
Översättning: Lisbet Holst
Utg år: 2001
Köp den till exempel här eller här
För vem? från 11 år
Artemis Fowl är ett tolvårigt geni, och huvudperson i en lång rad böcker skrivna av Eoin Colfer. Han ägnar sitt geni och alla sina krafter till att begå brott. I denna första boken, som jag nu under en längre period har högläst för barnen (det kom en sommar och en semester och förändrade kvällsrutiner - läs vända på dygnet - i mellan, OK?) tänker Artemis Fowl sno ett ton guld från vättarna.
Människorna vet inte ens om att vättarna finns på riktigt. De finns i sagor och sägner, som pysslingar, troll, alfer och tomtar. Men inte på riktigt. Men vättarna är själva väldigt säkra på att de finns. De lever i underjorden och är mycket moderna, med en mycket utvecklad teknologi som står skyhögt över människornas.
Nu har Artemis Fowl både lyckats få tag på och översätta ett exemplar av vättarnas viktigaste bok - den där deras historia och alla deras regler och riter står nedskrivna. Med hjälp av den har han gjort upp en Oerhört Listig Plan. Det första steget i Listiga Planen är att kidnappa en vätte.
Holly jobbar i P.Y.S.S, vättepolisens elitförband. Det är hon som blir den kidnappade vätten och låses in på Fowl Manor. Till hennes räddning kommer hela elitpolisen, datorgeniet Foaly (en kentaur), P.Y.S.S-chefen Root (med den oerhört korta stubinen), dvärgen Mulch som är tjuv och många andra.
Det jag gillar allra mest i böckerna om Artemis Fowl är huvudpersonens listighet. Jag älskar när bokkaraktärer gör upp extremt listiga planer och alltid ligger steget före alla andra. Och så gillar jag humorn. Ungefär allt i vättevärlden är finurligt och kul, för att inte tala om all fantastisk teknologi.
Sen kan jag tycka att själva storyn i den här mot slutet blir oerhört trasslig med paradoxer och tidsstopp och mystisk teknologi - fast struntar man i det är det riktigt bra och rolig läsning.
Högläsningen, då? Jo, det är inte lätt att läsa det här högt pga alla främmande ord och mystiska namn på teknologiska underverk som nog ingen visste att de ens kund hittas på. Jag får läsa långsammare än vanligt men snubblar ändå på orden. Men - det går. Och det är kul att läsa Foaly och Roots eviga gnabbande dialoger högt.
Titel: Artemis Fowl
Serie: Artemis Fowl, bok 1
Författare: Eoin Colfer
Översättning: Lisbet Holst
Utg år: 2001
Köp den till exempel här eller här
För vem? från 11 år
fredag 5 september 2014
Mördarynglen Lo, Amir och Vidar
Den här lockade mig mycket när jag läste om den - barn vars mammor satts i fängelse pga mord. Och barnen skickade till fosterhem. Men att de där mammorna troligen inte var skyldiga till mord alls, och att barnen på det där fosterhemmet riktigt skulle tuktas med hård uppfostran och många bestraffningar för att deras mödrars fördärvliga inverkan på dem inte skulle ha förstört dem för tid och evighet. Och så allt detta i någon slags diffus framtid, i Sverige. Och med magiska inslag av djur som verkade kommunicera med barnen fast barnen inte kunde förstå vad de ville. Drömsyner.
Det skulle kunna bli något väldigt bra, tänkte jag, om författaren Pascale Vallin Johansson fick ihop allt detta. Dömd är dessutom första delen i en trilogi, Amargi, så det hela kunde nog bli väldigt trevligt. Framsidan var snygg också.
Nu har jag läst den, och blev jag nöjd, då? Jodå - jag gillade Dömd en hel del. Fast de grejerna jag var mest nyfiken på innan läsningen fick inte så mycket utrymme i den här boken som jag önskat. I stället fokuserar den mycket på hur de där tre barnen som hamnar på fosterhemmet Himmelsfrid måste lära sig att lita på varandra. Hur svårt de har det, hur mycket de längtar efter sina familjer, hur omänskligt sträng fostermor Gunvor är. Det är i och för sig en intressant berättelse. Vidar är det av de tre barnen som hamnade på Himmelsfrid först, och han har lärt sig att lyda fostermor i allt (annars blir straffet fruktansvärt). Lo och Amir som kommer senare uppfattar det som att Vidar helt står på Gunvors sida. Att han är fienden och inte går att lita på. Ändå måste de tre lita på varandra för att någonsin kunna fly från Himmelsfrid.
Men det jag ville veta mer om var de där mammorna, och varför de hade hamnat i fängelse fast de tydligen var oskyldiga. Hur det där samhället var funtat som skickade mammor i fängelse och barn till uppfostringsanstalter. De där djuren som poppar upp här och var och verkar ha ett meddelande till Lo, Amir och Vidar. Det mystiska! För mig blev det alldeles för mycket av Livet På Fosterhemmet, Vidars Svek och Fostermors Elakhet (och privata sorg). Jag var ute efter fantasy och dystopi i ett paket - men fick relationer, isoleringsceller och svart elände. Fast jag tänker att jag kommer att få veta mer om allt det mystiska i nästa bok (Flykt) i trilogin?
Titel: Dömd
Serie: Amargi, bok 1
Författare: Pascale Vallin Johansson
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år
Det skulle kunna bli något väldigt bra, tänkte jag, om författaren Pascale Vallin Johansson fick ihop allt detta. Dömd är dessutom första delen i en trilogi, Amargi, så det hela kunde nog bli väldigt trevligt. Framsidan var snygg också.
Nu har jag läst den, och blev jag nöjd, då? Jodå - jag gillade Dömd en hel del. Fast de grejerna jag var mest nyfiken på innan läsningen fick inte så mycket utrymme i den här boken som jag önskat. I stället fokuserar den mycket på hur de där tre barnen som hamnar på fosterhemmet Himmelsfrid måste lära sig att lita på varandra. Hur svårt de har det, hur mycket de längtar efter sina familjer, hur omänskligt sträng fostermor Gunvor är. Det är i och för sig en intressant berättelse. Vidar är det av de tre barnen som hamnade på Himmelsfrid först, och han har lärt sig att lyda fostermor i allt (annars blir straffet fruktansvärt). Lo och Amir som kommer senare uppfattar det som att Vidar helt står på Gunvors sida. Att han är fienden och inte går att lita på. Ändå måste de tre lita på varandra för att någonsin kunna fly från Himmelsfrid.
Men det jag ville veta mer om var de där mammorna, och varför de hade hamnat i fängelse fast de tydligen var oskyldiga. Hur det där samhället var funtat som skickade mammor i fängelse och barn till uppfostringsanstalter. De där djuren som poppar upp här och var och verkar ha ett meddelande till Lo, Amir och Vidar. Det mystiska! För mig blev det alldeles för mycket av Livet På Fosterhemmet, Vidars Svek och Fostermors Elakhet (och privata sorg). Jag var ute efter fantasy och dystopi i ett paket - men fick relationer, isoleringsceller och svart elände. Fast jag tänker att jag kommer att få veta mer om allt det mystiska i nästa bok (Flykt) i trilogin?
Titel: Dömd
Serie: Amargi, bok 1
Författare: Pascale Vallin Johansson
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år
torsdag 4 september 2014
Men hoppla! En milstolpe!
Men se här! Medan jag satt och gjorde annat (planerade helgens inlägg på Kulturkollo) så hostade min stackars nu så styvmoderligt behandlade egen bokblogg till och passerade strecket för 100 000 sidvisningar!
Hundratusen...min lelle blogg <3 <3...! Jag minns hur jag var i eufori för de första 1000 sidvisningarna. Och nu hundra gånger så många.
Nu känner jag mig precis som när jag tittar på mitt äldste barn som är femton, över en och åttio lång, har basröst och har fått raka sig flera gånger...var tog min lille nyfödde bebis vägen?
Hm, Carolina, lugna dig lite nu. Det är en BLOGG. Inte ett levande väsen.
Jo, fast denna blogg har ju betytt så mycket för mig?! Jag måste nog fira lite. Inga böcker har jag att lotta ut just nu - det får bli senare. Jag kanske slår till med en kopp varm choklad i personalrummet? Yej!
Och, ja. Min älskade bokblogg Carolina läser... HAR blivit styvmoderligt behandlad senaste tiden, med en Carolina som bara hänger med sina nya och fina kompisar på Kulturkollo. Bättring utlovas! Här ligger till exempel en hög med nya barnböcker på mitt skrivbord som ska läsas och bloggas om, som Passa! av Thomas Halling, Granapor gillar magi, förresten av Annalena Hedman och så en ny lättläst kapitelbok av Julia Donaldson: Herr Fågelbo i huset bredvid. Hemma tronar en hög tjockare böcker som ska läsas. Vi har Lin Hallbergs nya Det är jag som är Juni och Rebecka Åhlunds Ibland blir skogen vred, och annat spännande. Jag ska bara lyckas slita mig från tredje boken i Diana Gabaldons Outlander-serie: Voyager, där jag är totalt drunknad.
Så: Hurra! Hurra! Hurra! för de hundratusen!! Nu ska här skrivas vidare!
Hundratusen...min lelle blogg <3 <3...! Jag minns hur jag var i eufori för de första 1000 sidvisningarna. Och nu hundra gånger så många.
Nu känner jag mig precis som när jag tittar på mitt äldste barn som är femton, över en och åttio lång, har basröst och har fått raka sig flera gånger...var tog min lille nyfödde bebis vägen?
Hm, Carolina, lugna dig lite nu. Det är en BLOGG. Inte ett levande väsen.
Jo, fast denna blogg har ju betytt så mycket för mig?! Jag måste nog fira lite. Inga böcker har jag att lotta ut just nu - det får bli senare. Jag kanske slår till med en kopp varm choklad i personalrummet? Yej!
Och, ja. Min älskade bokblogg Carolina läser... HAR blivit styvmoderligt behandlad senaste tiden, med en Carolina som bara hänger med sina nya och fina kompisar på Kulturkollo. Bättring utlovas! Här ligger till exempel en hög med nya barnböcker på mitt skrivbord som ska läsas och bloggas om, som Passa! av Thomas Halling, Granapor gillar magi, förresten av Annalena Hedman och så en ny lättläst kapitelbok av Julia Donaldson: Herr Fågelbo i huset bredvid. Hemma tronar en hög tjockare böcker som ska läsas. Vi har Lin Hallbergs nya Det är jag som är Juni och Rebecka Åhlunds Ibland blir skogen vred, och annat spännande. Jag ska bara lyckas slita mig från tredje boken i Diana Gabaldons Outlander-serie: Voyager, där jag är totalt drunknad.
Så: Hurra! Hurra! Hurra! för de hundratusen!! Nu ska här skrivas vidare!
måndag 1 september 2014
Kometen kommer
I Kometen kommer så blir vädret så väldigt konstigt. Det blir grådammigt, och varmt, och Bisamråttan förklarar att det nog är för att en komet är på väg mot jorden från den svarta ändlösa rymden. När kometen träffar jorden är allt slut - och därför är det helt onödigt att hålla på att lägga snäckskal runt trädgårdsrabatterna (som Muminmamman håller på med) och annat trams. Mumintrollet och Sniff beger sig iväg ut för att se efter om den där kometen finns, om den kommer att träffa jorden och om rymden verkligen är helt svart.
På resan träffar de på Snusmumriken (som är en fena på att spela munharmonika och inte tycker att man ska hänga upp sig för mycket på att äga saker) och Snorkfröken (som är en fena på att laga till soppor av gröna växter och har en väldigt fin pannlugg) och Snorken (som är en fena på att anordna möten där han själv är ordförande och sekreterare, och som dessutom är Snorkfrökens bror). Och andra, till exempel ett par hemuler som inte har så mycket fantasi, eller humor, och som mest bryr sig om att samla på saker (typ insekter eller frimärken). Eller ett helt observatorium fullt med astronomer som beräknar kometnedslag och annat, och som samtliga röker enorma mängder cigaretter som de sprider överallt.
Det här är en bok som är så fylld av små fantastiska livsfilosofier och fina uttalanden så att jag skulle kunna ägna hela inlägget åt att rada upp olika citat från den. Men det gör jag inte - främst eftersom jag lyssnade på den som ljudbok och därför inte lätt kan kolla upp var de där fina citaten fanns för någonstans. Bara en typisk scen ur den:
När Mumintrollet, Sniff, Snorken, Snorkfröken och Snusmumriken kommer till en handelsbod som drivs av en liten tant. De väljer noggrant ut det som de vill ha (ett anteckningsblock till Snorken, t ex, så att han kan föra mötesanteckningar och sånt i den). Snusmumriken funderar över ett par byxor, men avstår eftersom de inte känns gamla nog och inte heller är formade riktigt som han själv är formad. Så till sist uppstår frågan om betalning för alla sakerna - då kommer de på att det nog inte är någon som har pengar att betala med. De börjar lämna tillbaka sakerna - men så är det ju det där med Snusmumrikens byxor som han ju aldrig köpte. Efter extremt komplicerade räkneoperationer slutar det hela med att de på något sätt har betalat alla sakerna eftersom byxorna aldrig köptes, och att handelsbodstanten dessutom är skyldig dem pengar. Då får de slickepinnar i stället, och alla vandrar iväg glada och nöjda. Särskilt Snusmumriken som ju inte gillar att äga för många saker.
Jag läste för några år sedan några av Muminböckerna, men var (nu när jag skulle välja ljudbok) inte helt säker på vilka det var. Det kan ha varit Farlig midsommar, Trollvinter och Pappan och havet. Jag gillade dem då, och har tänkt många gånger att läsa resten av Muminböckerna också. Men nu vet jag helt säkert att det ska jag göra under hösten. Jag ska lyssna på allihop. Yej!! Vad bra det ska bli!
Titel: Kometen kommer
Författare: Tove Jansson
Ljudbok - uppläsare: Mark Levengood
Utg år: 2012
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här eller här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)