torsdag 31 mars 2016

The Duke and I

Lite vardags-edge så där är det när Carolina vågar ge sig på en annan historisk romance-författare än Mary Balogh... Julia Quinn har lockat mig ett tag och nu testade jag. Nå?

The Duke and I är första boken i en serie på åtta böcker där åtta syskon ska hitta sina respektive himlastormande kärlekar for ever after. Sånt gillar jag! Det är kul när karaktärer från tidigare böcker dyker upp och lever vidare i sina tvåsamma liv. Bridgertons är alltså en stor och bullrig familj där Daphne, den här bokens huvudperson, är nummer fyra i syskonskaran. (de är döpta i bokstavsordning: Anthony, Benedict, Colin, Daphne osv till minstingen Hyacinth som i den här boken bara är tio år)

Det är nu Daphnes tredje Season i London, och hennes mamma tycker att hon inte kan hålla på och fjanta runt längre utan borde ta tag i det där med att hitta sig en äkta make. På varje bal och tillställning vallas hon nu runt av mamman och presenteras för en evig rad potentiella äktenskapskandidater, och börjar tycka att det är ganska tröttsamt. Hon vill inte ha vem som helst! Han ska ha humor och helst inte vara på andra sidan sextio, tack så mycket, hur fin titel han än må ha.

Simon, nybliven hertig av Hastings, har ett liknande problem. Han tänker inte gifta sig alls av ett antal olika anledningar (en av dem är det fullständigt havererade förhållandet till fadern, alltså f.d. hertigen av Hastings) - men en ogift hertig kan definitivt inte gå runt i Londons sällskapsliv utan att ständigt bli påhoppad av mödrar med ogifta döttrar i släptåg. Vilket kap han vore, va?

Simon och Daphne träffas (i en helt osannolik situation, där Daphne precis har golvat en efterhängsen friare medelst rak höger mitt i plytet) och ingår ett avtal: de ska låtsas vara förlovade. Så slipper bägge bli plågade av mödrar och eventuella äktenskapskandidater och kan roa sig lite mer fritt på alla fester.

Låtsas vara förlovade... jodå. Visst. Sure.

Nå - hur är då Julia Quinn? Jodå, helt OK. Det är inte riktigt regency romance så som jag vill ha det, eftersom känslan inte riktigt är där. Det känns mycket mer som att hon har tagit moderna personer och klätt ut dem i tidstypiska kläder och hängt lite 1800-talsgrejs i kulisserna. Ta bara det här att alla kallar varandra vid förnamn! I den här sortens böcker ska det förstås vara ett evigt mrs Bridgerton hit och your grace för en hertig och my Lord hit och my Lady dit och miss Bridgerton för Daphne medan hennes yngre systrar heter miss Francesca Bridgerton osv. Men inte här - här dyker det upp en "Violet" redan på första sidorna som visar sig vara Daphnes mamma. Hon benämns sedan "Violet" boken igenom istället för "maman" eller Mrs Bridgerton. För att inte tala om att hertigen av Hastings är "Simon" med sina vänner i stället för "Hastings". Nonono....
Dessutom tenderar boken att mest bestå av olika dialogscener - jag får lite sitcom-känsla av den.

Men om jag väl släpper det där med att det inte är "riktig" regencyromance så är det hela ganska underhållande ändå, och det är just dialogerna som fångar mig snarare än kläderna och miljön och det där som brukar fascinera mig i den här sortens böcker. Det är kul när Simon och Daphne pratar med varandra! Eller när Bridgertonsyskonen gnabbas. Eller när mamma Bridgerton försöker förklara för Daphne vad som ska hända på bröllopsnatten. Fel tidsfärg, men underhållande ändå. Och jag tror minsann att jag kommer fortsätta att följa Bridgertonsyskonen ett tag till.


Titel: The Duke and I
Serie: Bridgertons #1
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2006
Förlag: Avon Books
Köp den till exempel här eller här

tisdag 29 mars 2016

Trollkarlens hatt

Nackdelen med att lyssna på muminböckerna som ljudböcker är (som jag nog har skrivit redan) att man inte får se de fina illustrationerna. (och fördelen är förstås att man får lyssna på Mark Levengood när han läser så där perfekt som bara han kan) Alltså satte jag mig nu när jag skulle skriva det här inlägget en stund och bläddrade igenom pappersboken för att se på illustrationerna. Och när jag gjorde det så hittade jag alla de ställen i boken som jag hade tyckt så mycket om att höra, och påmindes igen om alla figurerna som bor i Mumindalen. Det är många av dem som dyker upp i Trollkarlens hatt och jag har svårt att välja min favorit. Ena stunden är det hemulen, andra är det den lätt introverte bisamråttan, eller så är det Snusmumrikens lugn. Eller hattifnattarna... älskar dem och deras mystiskhet. För att inte tala om stackars Mårran som skrämde slag på mig när jag var liten.

Trollkarlens hatt är mycket episodisk - det är nästan så att varje kapitel är en egen berättelse. Visst, trollkarlens letande efter Kungsrubinen, och hans hatt som ställer till det med olika magiska krångligheter går lite som en röd tråd genom boken - men det är ju inte för den spännande handlingens skull jag läser muminböckerna, och särskilt inte den här. Nej, det är för de små kloka och roliga funderingarna och livsfilosofiska uttalandena jag läser. Sådant som hemulens förtvivlan när han är färdig med sin frimärkssamling. Den är inte rolig längre när den är färdig. Snusmumriken konstaterar att han ju inte längre är en samlare utan en ägare, och det är inte samma sak. Sedan blir hemulen helt lycklig igen när han påbörjar en ny samling, det som ska bli ett herbarium. Om vi får alla drömmar och mål uppfyllda - vad ska vi då drömma om? Vad ska vi sträva mot?

Jag skulle förresten väldigt gärna vilja ha en muminmugg med bisamråttan på, för alla de dagar jag vill gå och muttra över "alltings onödighet", men det finns inte ännu. Hoppas han står på tur snart - jag har sett att till och med Förfadern finns på mugg nu så varför inte bisamråttan?


Titel: Trollkarlens hatt
Författare: Tove Jansson
Ljudbok - uppläsning: Mark Levengood
Utg år: 2007
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här eller här

måndag 28 mars 2016

Prince of Thorns

Om jag börjar med huvudpersonen? Det är han på den (snygga! gillar!) framsidan, alltså Prince of Thorns själv. Kollar man in ansiktet nära kan man ana (fantisera, sånt är jag mycket duktig på) ett ungt ansikte med en blick som inte missar någonting där under huvan. Som står på högvis med döda men inte verkar bry sig det minsta utan bara "jaha? nu då?"

Det där är Jorg Ancrath. Han är fjorton år, och prins, och jag-berättare i boken. Och om du tänker ett litet "hu..!" när du ser honom på bilden så tänker du rätt. Han kan vara en av de otrevligaste huvudpersoner jag har läst om. Han får Joffrey Baratheon i Game of Thrones att framstå som en hyvens och hjärtego kille. Han är ledare för ett gäng skurkar och råskinn av värsta sorten, som rider landet runt för att bränna byar, ha ihjäl folk och ta det de vill ha. Och Jorg är deras ledare fast han bara är fjorton, och det är inte för att han råkar vara prins och de vill hålla sig väl med honom. Nä, när boken börjar har skurkgänget (ett fyrtiotal, som kallar varandra för bröder) inte ens reda på att Jorg är en prins. Han leder dem helt enkelt eftersom han har mördat, hotat och huggit sig till ledarpositionen.

Varför är han då så vedervärdig? Jo, det är det där med en taskig barndom. Han och hans pappa kungen hade (eller har, för de träffas igen) inget så där värst hjärtligt förhållande. Och när Jorg var sådär tio år blev han vittne till hur hans mamma och lillebror blev överfallna och ihjälslagna. Själv blev han kastad ut i ett törnrossnår och höll på att förblöda på taggarna, men hittades inte av mördarna. Det finns andra orsaker till Jorgs iskalla inställning och onaturliga skickligheter, men de avslöjas allteftersom i boken. Det han nu drivs av är hämndlystnad. Ja, plus det att han tänker sig bli kung innan han är femton. Gärna kejsare innan han är tjugo också. (och... fortsättningsböckerna i trilogin heter King of Thorns och Emperor of Thorns så kanske?)

Det är inte lätt att läsa om Jorg - han är så himla obehaglig. Jovisst, jag förstår varför, men han är det ändå. Plus att han lite väl mycket av allting. För smart, för livserfaren, för skicklig, för cynisk... för att bara vara fjorton. Det finns anledningar till det också, men det spelar ingen roll för han är så motbjudande. Samtidigt... fascinerande. Han är ju smart, killen, och har en plan. Han lyckas med det han föresätter sig. Och så fuskar han. Han struntar högaktningsfullt i sånt där som spelregler och etikettsregler och sånt som förväntas, och därför vinner han.

Och fuskar - det gör författaren också! På ungefär samma sätt som Jorg - han struntar i reglerna för fantasyvärldar och kör sitt eget race. Jorg når framgång på sätt som inte följer fantasyregler, och jag kan inte säga hur eftersom det spoilar boken för mycket.

Miljön är märklig, men fascinerande, eftersom det efter ett tag börjar anas att det är vår egen värld fast det först bara verkar som vilken standard-fantasy-medeltidsvärld som helst. Men det är ett Europa fast långt in i en postapokalyptisk framtid. Det finns magi, men den uppstod tydligen då när allt gick åt fanders och alldeles för många människor dog på en gång. Då blev väggen mellan världarna för tunn, liksom.

Jag gillar inte Jorg. Men jag gillar fuskandet och de fullständigt oväntade sätten att lösa både strider och bokhandling. Jag måste läsa hela trilogin, det är helt klart.

Ha, när jag bildgooglade Prince of Thorns hittade jag den här bilden. Någon annan tycker uppenbarligen precis som jag!

Titel: Prince of Thorns
Serie: Broken Empire #1
Författare: Mark Lawrence
Utg år: 2012
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här

onsdag 23 mars 2016

Ready Player One

När jag hade läst ut den här boken för någon vecka sedan, och på kvällen satte mig för att spela lite Skyrim, så fick jag en lätt minsann-känsla. Likaså när jag brände sisådär 45 minuter eller kanske lite mer av mitt liv på att klara av ytterligare en nivå i Candy Crush på mobilen. Minsann som i jag lägger inte alls onödig tid på märkliga spel... jag TRÄNAR minsann!!

För lite så känns egentligen hela Ready Player One om man ser bortom storyn. Den är upprättelse för någon som har lagt sjukt många timmar på att spela Pacman, som har stått timme efter timme nere på pizzerian för att slå sitt rekord i Ghosts n Goblins, eller något annat arkadspel, som gång på gång på gång har svurit och startat om spelet i Nintendo 8-bitarslådan eller Atarin, som har lagt löjligt många timmar på att själv medelst rutat papper ritat upp kartor på världarna hen utforskat i något tidigt rpg-datorspel (ja, hrm, jo, hej-Carolina-spelar-Ultima-Underworld...). Eller någon som för åttiofemtiofjärde gången ser om Monty Pythons Quest for the Holy Grail fast denne någon redan kan alla repliker utantill.

Det är inte tidsslöseri det har handlat om alla dessa timmar. Det är träning. Det är forskande. Det är viljan att vara beredd, att kunna vara den som räddar hela världen. 

Minsann.

Alltså, denna bok. Själva storyn är... ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Den är förutsägbar, helknäpp och fullständigt lökig. (men hallå... en bit in finner vi huvudpersonen inne i en virtual realityvärld, inne på ett quest i en Dungeon Modell 1A, längst inne med huvudbossen som är en liche-king, typ odödlig demonmagiker, inbegripen i en fajt på liv och virtuell död, där fajten försiggår i ett arkadspel, i det gamla spelet Joust... nänä, lichekungen använder ingen magi eller så, han spelar Joust) Ändå är den spännande, och rätt läskig också. Världen som vi känner den har i princip gått åt skogen, och alla människor ägnar sig mer eller mindre åt verklighetsflykt på heltid via OASIS, virtual reality-universat där du kan göra allt, till och med gå i skolan. Livet här och nu IRL verkar knappt finnas - alla sitter bara med sina VR-glasögon på sig och är någon annanstans. Lite som att gå in på en restaurang där alla människor bara sitter och glor ner i sina mobiler, fast värre.

Men efter avslutad läsning kan jag inte sluta tänka på boken. Det finns trots den knäppa, förutsägbara men ändå spännande handlingen massor i den som jag bara måste älska. För att vinna ett slags spel i den där VR-världen behöver man vara extremt insatt i 80-talets kultur - inte bara spel utan även filmer och musik, serier, böcker och typ allt (och det är här en sådan sak som att vara slängd i Holy-Grail-replikerna inte längre är nördigt utan vältränat och forskningsinriktat...) Och jag var ju tonåring på 80-talet. Det är min kultur, det här. Mina filmer, mina spel. Och hur knäpp jag än tycker boken är, så kan jag inte låta bli att älska den.

Så är det. Jag älskar den. Helt förutom det där att den får mig upprättad i min verklighetsflykt och i mitt tidsödande spelande. Jag ödar inte tid. Jag tränar. Minsann.

Ready Player One lär bli film (2018), med Spielberg som regissör. Undras hur det blir att titta på: en film om någon som är i en annan värld, och i den världen förflyttas in i en film som samtidigt är ett spel som ger poäng om personen kan leverera rätt repliker, gärna på samma sätt och med samma gester som filmens originalhuvudperson...
Jag måste bara se den.

Titel: Ready Player One
Författare: Ernest Cline
Utg år: 2011
Förlag: Crown Publishing Group
Köp den till exempel här eller här

måndag 21 mars 2016

The Convenient Marriage

Jo, det har ju varit en viss övervikt åt romance på den här bloggen de senaste månaderna? Min kulturkollokollega Helena (Fiktiviteter) petade lite i sidan på mig och viskade om att det Finns Andra Författare Som Skriver Romance Än Mary Balogh... till exempel en viss Georgette Heyer. Heyer var liksom först - hon började skriva historisk romance redan på 1930-talet eller nåt, inspirerad av Jane Austen.  Tydligen plankade Barbara Cartland (min 80- och 90-talshovleverantör av romance) en hel del av Heyer.

Georgette Heyer var otroligt produktiv, så det var lite svårt att veta i vilken ände jag skulle börja läsa henne. På Storytel fanns en hel del av hennes böcker som ljudböcker, så jag gav mig i kast med The Convenient Marriage, inläst av Richard Armitage.

(och som vanligt är jag hopplös på att känna igen namn och kändisar och sånt... det tog mer än halva boken innan jag efter en googling förstod att den som läste för mig är densamme som spelar Thorin Oakenshield i The Hobbit. Men sen kände jag mer igen den där trevliga basrösten)

Storebror Winwood har i princip spelat bort familjens pengar, så nu måste någon av hans systrar gifta sig rikt för att täcka upp det hela (att karln själv skaffar ett jobb och betalar sina skulder tas överhuvudtaget aldrig upp till diskussion). Som på beställning kommer svinrike earlen av Rule och friar till Elizabeth Winwood. Denna tackar ja av plikt, men är ju egentligen kär och halvt förlovad med en annan man. Yngsta systern Horatia tar då saken i egna händer och erbjuder lord Rule att hon ska gifta sig med honom i stället. Det spelar ju ingen roll för lord Rule som bara vill gifta in sig i familjen Winwood, och Horatia tänker sig ett fint societetsliv med obegränsat med pengar att köpa skor, kläder, vagnar, hattar, whatnot för, att festa hela nätterna och att spela bort summor som skulle få hennes storebror att baxna. Ingen kärlek ska vara inblandad, det är överenskommelsen.

Så, de gifter sig. Horatia spenderar. Lord Rule fortsätter träffa sin hålldam. Och in på scenen kommer den ondsinte och skurkaktige lord Lethbridge med ondsinta och skurkaktiga planer.

Vad tyckte jag då? Jo. Jag gillar miljön. Och den lätta tonen. Och dialogerna. Och humorn. Men huvudpersonen Horatia gillade jag inte - hon bär sig så förutsägbart åt. Hon slösar och gör dumma saker och måste bli tillrättavisad av den mycket äldre (hon är sjutton, han över trettio) och o så vise lord Rule. Rule är först så överseende och sedan löser han alla problem på egen hand och går överlägset runt och småmyser och sitter inne med alla svar. Han är så outhärdligt felfri medan stackars Horatia (och hennes bror med flera) får göra bort sig hela tiden.

Vad gäller inläsningen gillar jag Armitages röst väldigt mycket. Jag gillar dock inte när han gör för mycket dramatik av det hela och för många olika röster, särskilt inte när han gör kvinnornas röster (han väser liksom fram dem). Och stackars Horatia stammar, och hon gör det i varenda replik. Det är riktigt jobbigt att lyssna på.
Dessutom misstänker jag att det här är en avkortad variant av boken, trots att det inte står någonstans. Inläsningen är på bara dryga 5 timmar men boken ska vara på nästan 300 sidor - det går inte ihop. (dessutom är Naxos-ljudboken av Heyers Venetia också på knappa 5 timmar, tydligt förkortad eftersom en annan version av samma bok är på mer än dubbla tiden) Och då undrar jag förstås: vad är det som jag inte får höra?

Men jag ska ge Heyer fler chanser, för jag tror helt enkelt att jag började med fel bok.



Titel: The Convenient Marriage
Författare: Georgette Heyer
Ljudbok - uppläsare: Richard Armitage
Utg år: 2010 (originalet 1934)
Förlag: Naxos Audiobooks

lördag 19 mars 2016

The Plumed Bonnet

Alastair, hertigen av Bridgwater, är uttråkad. Ännu mer uttråkad blir han när han som nu måste sitta i sin dyra, hertigliga vagn och resa mil efter tråkig mil, på väg från goda vänner till sitt Londonhus. Faktiskt är det alla de tre lyckliga paren från böckerna Dark Angel, Lord Carew's Bride och The Famous Heroine han har varit och hälsat på, så galet lyckliga ever after att man som uttråkad hertig nästan kan kräkas på dem.

Själv tänker han minsann inte gifta sig. Han kommer ändå aldrig att hitta Den Rätta, och han som är så lastgammal som typ trettiotre? Nä, det är kört. I stället söker han förströelse. Ungefär som i den där unga damen som står vid vägkanten nu, iförd någon anskrämlig hatt med färgglada plymer, och en skrikig kappa i samma färger. Hora, förstås, med de kläderna. Möjligen skådespelerska, men det är ju egentligen samma sak, vet hertigen. Det är väl någon tidigare kund som ledsnat på henne och släppt av henne där vid vägkanten?

Han plockar upp henne i sin vagn och tänker att rövarhistorien hon kommer att dra om varför hon skulle stå där vid vägkanten säkert kan vara lite kul för stunden att lyssna på. Får han feeling kan han ju till och med köpa hennes tjänster framåt aftonen. Men, tja, den här plymhattsbrudens historia... den är nästan lite väl förutsägbar, det är den. Hon påstår sig vara på väg till ett stort gods, som hon oväntat har fått ärva av en släkting. Och på vägen har hon blivit bestulen på allt hon äger och har - det är därför hon står vid vägkanten. Och så påstår hon sig ha jobbat som guvernant hos en otrevlig familj de senaste åren, men nu alltså fått oväntad rikedom. Blaha, blaha, kunde hon inte kommit på något roligare? Han är ju så uttråkad?? Fast lite kul är hon ju att prata med, ändå. Han bestämmer sig för att driva lite med henne, och faktiskt köra henne ända fram till dörren på det där godset hon yrar om att hon skulle ha ärvt. Lite kul att få se hur pinsamt det blir när hennes story avslöjas?

Vår gode och fördomsfrie hertig gör så. Och blir lätt grå och sedan vit i ansiktet när han inser att Stephanie Grays historia är helt sann. Hon är arvtagerska, och hon har jobbat som guvernant de senaste åren, och hon har blivit bestulen på sin reskassa, och nu har hon alltså tillbringat de senaste dygnen ihop med hertigen av Bridgwater. Ensam. Utan förkläde, helt oanständigt. Vad kräver hedern av en hertig då? Jo: han måste förstås erbjuda henne äktenskap.

Tjolahopp. Det var inte så han hade tänkt sig resten av livet.

Mary Balogh levererar. Igen. Tack!

Titel: The Plumed Bonnet
Författare: Mary Balogh
Utg år: original 1996, nyutgåva 2011 (tills med The Famous Heroine)
Förlag: Random House
Köp den till exempel här eller här

tisdag 15 mars 2016

Magisterium 2 - Kopparhandsken

Först bara måste jag: varför byta omslag i en serie? Jo, jag tycker det här är snyggt, men jag gillade det förra också, och framför allt störs min inre ordningsmänniska mycket när hela bokserien inte får se likadan ut. Och nej, jag ränner inte iväg och köper del ett med det nya omslaget bara för att lugna ner den inre ordningsmänniskan.

Nog sagt om det. Och innan jag fortsätter - spoilervarning måste utfärdas! eftersom det är svårt att skriva om Kopparhandsken utan att avslöja saker som hänt i bok 1, Järnprovet.

Det jag gillar allra mest med den här boken är huvudpersonens inre våndor om huruvida han själv är ond eller inte. Han borde ju vara fruktansvärt ond nu när det visat sig att han inte är han utan någon annan. Dödsfienden, den onde härskaren. I honom! När han själv bara trodde att han var en rätt halvbegåvad magikerkille med ett taskigt ben, liksom. Nänä, ondskan personifierad - det är han det. Och hur märker han det? Borde det bryta fram snart? Bejakar han sin Ond-härskare-del när han gör saker man inte borde göra, typ ta sista kaffet eller ljuga för sina kompisar? Får han pluspoäng som motverkar Ond-härskare-grejen om han tar med hundbajspåsar och plockar upp efter hunden (förlåt - den kaosbesatta vargen med de lysande röda ögonen...) när den bajsar? Och hur kan han inte vara han när han liksom är samma som han alltid har varit?? Ångest... som förstås blir värre när han förstår att hans pappa Alistair anar hur det står till och verkar hysa planer på att slita ut hjärtat på honom med den där kopparhandsken som är bokens titel. Eller om det är Tumults hjärta som ska slitas ut. Det är inte att stå ut med vilket som, så Call flyr hemifrån.

Och flyr, eller jagar, gör han och hans vänner igenom hela boken egentligen. Det är mycket action, och många komplicerade manövrar med den där Ond-härskare-själen och kaosmagin och vem som ska göra onämnbara saker med vems hjärta och/eller själ. Jag hänger inte alltid med på exakt vad det är som händer - men det spelar ingen roll, för jag gillar det här väldigt mycket i alla fall. Det är action med humor! Och ungefär alla delar där Tumult är med och gör saker älskar jag. En läskig, gigantisk varg som nog är mer monster än husdjur - som försöker gömma sig i en lövhög för att leka, men lyckas inte så där värst bra eftersom svansen sticker fram? What's not to like?

Titel: Kopparhandsken
Serie: Magisterium #2
Författare: Holly Black & Cassandra Clare
Originaltitel: The Copper Gauntlet
Översättning: Lottie Eriksson
Utg år: 2016
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-16 år

måndag 14 mars 2016

The Famous Heroine

Mer romance! Mer Balogh!

Cora har fått följa med änkehertiginnan av Bridgewater till London och hela konkarongen med the Season, baler, fina kläder och alltihop. Det är egentligen inte alls hennes miljö - hennes familj är förvisso rik, men det är något så fult som intjänade pengar eftersom hennes pappa är någon slags köpman. Deras stora lantgods är inte ärvt utan köpt, och det hela är förstås ganska vulgärt. Men nu är det så att Cora är vän med hertiginnans dotter, och framför allt det att hon råkade rädda hertiginnans lilla sonson från att drunkna när han trillade i en flod. Det är det som gör henne till "the Famous Heroine", och änkehertiginnan har som tack för hjälpen tagit med henne till London för att hitta en lämplig man på den äktenskapsmarknad som the Season utgör.

Det är lite si och så med den där räddningen av den där sonsonen, som nog hade simmat i land själv om han hade fått hållas. Lika si och så är det med räddningen Cora gör av ett gäng små pudlar som kanske eller kanske inte håller på att bli ihjältrampade av en häst i Hyde Park. Cora kastade sig i vattnet utan att tänka sig för, och Cora kastar sig framför den där stora hästen utan att tänka sig för... eftersom det är sådan hon är. Men hon blir nu omtalad som en riktig hjältinna som med fara för sitt eget liv räddar både små barn och pudlar från faror.

Hon känner sig egentligen inte särskilt modig alls. Särskilt skräckslagen blir hon för folk med titlar - och det är rätt besvärligt eftersom hon utsätts för hertigar och markisinnor och allt möjligt när det är Londonsäsong. Hennes andra problem (som jag bara älskar) är det att hon titt som tätt ägnar sig åt det som på engelska kallas woolgathering, dvs att hon låter tankarna vandra iväg och inte är med på det som händer omkring henne. Så ganska ofta så uppfattar hon bara att hon har något aristokratiskt högdjur framför sig - men inte vad personen ifråga heter eller hur hen bör tituleras. Yej på det - precis så där hade jag själv varit om jag hade fått leva den sortens liv...

Men hallå - det ska vara romance, det här! Vem är hjälten som det ska levas happily ever after med då? Jo: Lord Francis vadhannuhette (Cora uppfattade inte namnet riktigt, eller titeln...) Francis känner hon sig helt avslappnad och trygg med, han är rolig och inte alls högfärdig. Dessutom klär han sig inte som alla andra män i strikt svarta eller mörka kläder - nej, han har alltid färgglada rockar i typ rosa, citrongult eller violett. Kravatterna är rena konstverken, skjortmanschetterna kaskader av spets och finheter. Första gången hon ser honom tycker hon att han är rena rama påfågeln. Alltså kan väl karln inte vara intresserad av kvinnor? (här har vi inga fördomar...) tänker Cora, och tyr sig därför till denna trygga hamn medan hon söker vidare efter En Lämpligt Rik Och Lagom Högt Betitlad Gentleman att gifta sig med.


Titel: The Famous Heroine
Författare: Mary Balogh
Utg år: original 1996, nyutgåva 2011 (tillsammans med The Plumed Bonnet)
Förlag: Random House
Köp den till exempel här eller här

söndag 13 mars 2016

Pastor Viveka och tanterna

Viveka jobbar som präst i en frikyrkoförsamling i Gamla Enskede i Stockholm. Som sådan gör hon det mesta, från att predika till att hålla koll på ekonomin, till att göra hembesök, till att bestämma huruvida kyrktaket ska läggas om och vem som ska göra det, till att se till att tio termosar kaffe kommer till församlingsmötet. Och hela tiden blir hon bjuden på kaffe och småkakor. Många sorters småkakor, och hon måste prova alla för att inte förnärma någon av tanterna i församlingen som bakat dem. Viveka gillar inte ens kakor.

Och hemma har hon en man som mest verkar nörda ner sig i rysk filmvetenskap, samt fyra barn som vill ha cyklar, husdjur och service. För att orka med allt i livet har hon i smyg köpt en egen kolonistuga som hon rymmer till då och då (och sitter och dricker kaffe och funderar på om hon borde göra något åt ogräset, och vilket i så fall som är ogräs och vilket som är blommor som borde få vara kvar). Plus att hon under prästskjortan har upproriska t-shirtar som ingen ser, som det står "Sluta gnälla" och annat inte så där värst människovänligt på.

Så dör Viola, en av tanterna (och den som var erkänt duktigast på att baka hallongrottor). Det visar sig att hon inte dog naturligt utan av gift gjort av stormhatt. Misstänkta är väl... tja, alla möjliga. Och helt plötsligt är det många människor som verkar odla stormhatt i sina trädgårdar.

Det här hade kunnat vara en trevlig feel-good-historia i stockholmsmiljö, men tyvärr hade jag mycket svårt att ta den till mig. Jag har svårt att engagera mig i det som händer - kanske för att i det närmaste hela boken bara beskriver det som händer i stället för att gestalta det. Allra mest känns det som att pastor Viveka går runt och funderar på saker, men att jag inte får vara med och uppleva dem. Det känns som att det händer massor av saker - men att de händer någon annanstans. Ta bara det här mordet av tant-Viola som Viveka går runt och funderar en hel del på (hon är död, hon är faktiskt mördad...). Mordet bara händer, liksom, utan att jag vare sig blir skrämd eller engagerad i Viola eller Viveka. Och det är helt och hållet polisen som sköter utredningen, så själva polisarbetet försiggår också någon annanstans. Sedan promenerar Viveka runt och hittar stormhatt i diverse människors trädgårdar, men hon blir liksom aldrig indragen i arbetet kring mordet.

Samma är det med alla andra personer som är med i boken - jag upplever dem inte och de engagerar mig inte. Viveka funderar på dem och dricker kaffe med dem - men de vaknar inte till liv för mig och verkar mest bestå av enstaka egenskaper (som Abbe bokhandlare vars liv verkar kretsa kring det faktum att han inte vet vilka hans föräldrar är, fastighetsmäklaren som ständigt tänker på det här med att vara förtroendeingivande och så förstås Vivekas man som mest verkar bestå av rysk film och elbilsinköp).

Jag kan se möjligheter till en bra mysroman här (och rolig, här finns gott om roliga detaljer) - om människorna väcktes till liv, om dialogen engagerade och det som hände gestaltades mer i stället för att beskrivas. Vivekas liv och spänningen i det att hon arbetar med människor, älskar människor men samtidigt är trött på dem och vill ha dem på ett lagom avstånd - det är intressant. Men jag tycker inte att deckarinslaget skulle varit det som driver det framåt, utan i stället konflikten som anas med den här Abbe bokhandlare och Vivekas familj som hux flux far till Kiruna på semester utan att Viveka följer med.



Titel: Pastor Viveka och tanterna
Författare: Annette Haaland
Utg år: 2016
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

lördag 12 mars 2016

Hjärtat får inga rynkor

Så har jag åter fått lyssna på Mark Levengoods kåserier, upplästa av Mark själv, och tyckte lika mycket om det den här gången. Det är så väldigt vilsamt att lyssna på hans röst - och roligt! Han säger en hel del kloka saker men det är när han hittar de roliga sakerna i tillvaron jag gillar honom som allra mest.

Nackdelen med att lyssna på sådana här texter är att det är svårt att skriva om dem i efterhand - det finns ju ingen handling att komma ihåg. Jag minns att jag har fnissat, några gånger skrattat högt, men kommer inte exakt ihåg vad texterna handlade om som jag skrattade åt. Fast vissa saker minns jag: som den där blombuketten Mark får ta emot efter något slags uppträdande, och som är gjord av någon pretentiös "blomsterkreatör". Blombuketten som ska symbolisera Mark själv ser mest ut som ett taggigt spret, och när Mark berättar om detta (och om hur han senare hivar ut eländet genom bilfönstret) med sin stillsamma röst blir det så vansinnigt bra. Eller funderingar han kan ha när han sitter fast i en hiss fast han borde befunnit sig ute på Arlanda. Eller när han intervjuar en kinesisk Elvis-imitatör (som sjunger Jailhouse Lock). Och när han på någon galatillställning i Köpenhamn blir framvinkad för att få prata med den danska drottningen... ah, det är så bra.

Jag tänker att de här böckerna av Mark är perfekta för personer som vill lyssna på ljudböcker men som inte riktigt vill ge sig på långa romaner pga koncentrationssvårigheter och annat motstånd. Det är korta texter, det är lättlyssnat - och det är väldigt bra.

Titel: Hjärtat får inga rynkor
Författare: Mark Levengood
Ljudbok - uppläsare: Mark Levengood
Utg år: 2008
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

onsdag 9 mars 2016

A Hat Full of Sky

Jag fortsatte att lyssna på när Stephen Briggs läser om Tiffany Aching och känner att jag är lite kluven till just de här Discworldböckerna. Alla partier där the Wee Free Men är med är roliga, och när de vuxna häxorna är med, eller när det handlar om en eller annan trollkarl från Unseen University eller när dvärgen som har affären för häxutstyrsel får försöka kränga de finaste hattarna. Det vill säga - alla de delar i boken som så att säga är Discworld, med den Pratchettska humorn i full sving. De älskar jag, och där läser dessutom Stephen Briggs som bäst.

Men Tiffany Aching själv är rätt så himla tråkig, faktiskt. Och det mesta i boken är ju faktiskt om henne - de andra är bifigurer och krydda. Jag vet inte om det är för att detta är en ungdomsbok, eller för att Tiffany själv bara är tolv eller tretton år gammal, som gör att Pratchett låter henne vara så redig och klok och göra det rätta hela tiden. Hon känns inte ens Pratchett, faktiskt.

Här kommer hon som lärling till häxan Miss Level - och Miss Level själv så som varande bifigur är då en mycket rolig bekantskap (hon är en person i två kroppar)(det är komplicerat), för att inte tala om att hon i huset har en ondageist (dvs motsatsen till en poltergeist - en ondageist hatar oordning och lägger hela tiden tillbaka saker på dess rätta platser). De små blå Nac Mac Feegles följer efter ett tag efter Tiffany, eftersom de inser att hon är i fara då en Hiver är ute efter henne. Hiver är något mystiskt väsen som typ tar över kroppar (låt oss stanna vid den förklaringen). Och att få läsa om dessa små blå män när de för att kunna resa obemärkt samarbetar för att med hjälp av stulna kläder se ut som en enda stor människa - det är värt alla de långtråkiga partierna när Tiffany funderar på Det rätta och sin überrediga granny Aching som gjorde allt rätt.

Storyn i sig med Tiffanys kamp mot den där Hivern var alltså inte särskilt kul - men alla bifigurer och detaljer gjorde den ändå läsvärd. Och Stephen Briggs gjorde den absolut lyssningsvärd.


Titel: A Hat Full of Sky
Serie: Discworld: Tiffany Aching #2
Författare: Terry Pratchett
Ljudbok - uppläsare: Stephen Briggs
Utg år: 2004
Förlag: Random House
Köp den till exempel här eller här

tisdag 8 mars 2016

Läsoflyt! Nu ledsnar jag snart!

Det har varit en lång period av gnällighet från den här bloggaren nu. Hon håller på att sura ihjäl sig, och det verkar inte som att någon bok passar. Kolla bara de senaste blogginläggen:

1. hon gnäller
2. hon gnäller vidare
3. hon sågar fantasy som hon ändå längtat efter
4. hon gnäller till och med över romance
5. och över fantasy med drakar... (och då är det allvarligt)
6. och försöker avhjälpa det med ännu mer romance som inte heller passar riktigt
7. hyllade ungdomsboken? nähä, faller inte damen på läppen
8. hon läser prisbelönta grejer men fattar inte varför det prisbelönats

Och alldeles just nu? Just nu läser hon en bok som är alldeles nyutkommen, och ska få henne att "feel good" men som kommer att generera ett riktigt surt inlägg eftersom denna nyutkomna feel-good-bok kan vara det sämsta den här bokbloggaren har läst på många år.

Alltså. Nej. Jag VILL ju inte döpa om bloggen till Carolina sågar... Det är ju faktiskt inte så att jag tycker om att plåga mig med usla böcker bara för att kunna göra eleganta sågningar på bloggen. Jag läser inte för bloggens skull - jag bloggar om det jag läser (och det är en mycket viktig skillnad där). Och jag vill ju ha bra läsupplevelser, hitta böcker jag fastnar i, böcker jag längtar hem från jobbet för att kunna få läsa vidare i, böcker som håller mig uppe på nätterna.

Men just nu känns det som att jag är inne i ett flow av böcker som är tråkiga, usla, besvikelser, för mycket av det jag inte gillar och för lite av det jag vill ha. Gah! Blir tokig snart! Vad är det med läsåret 2016 - hittills har det inte levererat så där värst? Annat var det när 2015 började - där gick jag från den ena fantastiska boken till den andra.

Kom igen nu, 2016 års läsning, jag vet att du kan!


måndag 7 mars 2016

The Republic of Thieves

Detta är tredje boken om Locke Lamora och Gentlemen Bastards, och den fortsätter direkt där Red Seas Under Red Skies slutade med att Locke Lamora och Jean Tannen precis har flytt från Tal Verrar där allt blev katastrof, och det faktum att Locke Lamora håller på att dö av förgiftning.

Mitt problem är (som vanligt) att jag inte minns Red Seas Under Red Skies eftersom jag läste den 2008 när den kom. Åtta år är en mycket lång tid för en durkslagshjärna som min. Inte nog med det - i The Republic of Thieves tas många trådar upp från det som hände i första Gentlemannatjuvsboken, Lies of Locke Lamora, som kom 2007. Jepp - jag hade problem. Ett antal wikipedia- och bloggläsningar fyllda med summaries från bok 1 och 2 senare kunde jag dock sätta igång, Lockes liv räddas av en av de där lömska Bondsmagi, typ allsmäktiga magiker som inte alls är bra att ha som fiender, och den här bokens handling kunde få sätta igång med mig på tåget.

I både bok 1 och bok 2 pratas det en del om en viss Sabetha Belacoros, den av gentlemannatjuvarna som försvann för fem år sedan, och den som man förstår är Locke Lamoras livs kärlek. Här dyker hon upp. Det kunde hon gärna ha låtit bli. Ja, jo, hon är en trevlig person, och smart, och kan ge Locke svar på tal - men det mycket, mycket tveksamt haltande försiktiga misstagsbemängda och ärligt talat synnerligen ointressanta förhållandet mellan Locke Lamora och denna Sabetha har helt fått ta över den här boken och har gjort den till en tafflig lovestory med fantasybakgrund. Jag gillar det inte. (och det har garanterat INTE att göra med att jag inte gillar att läsa om kärlek i böcker, romanceslukare som jag är i stora mått) Det finns absolut ingen gnista i det där förhållandet utan är bara tröttsamt att läsa om.

Bra då om handlingen i övrigt hade varit spännande och fylld med twister och smarta planer som de tidigare böckerna om Locke Lamora? Det är den inte. Handlingen är två - den ena försiggår i tillbakablickar från när Gentlemannatjuvarna bildades, och hur Locke Lamora var kär i denna Sabetha från det att han var typ sex år gammal. Större delen av den här handlingen upptas av att tjuvarna ansluter till ett teatersällskap och övar in en pjäs som heter just The Republic of Thieves. Den andra handlingen är i nutid, och där tvingas Locke och Jean av den där Bondsmagikvinnan att som tack för avgiftningshjälpen försöka vinna ett val i Karthain. Ja, val, som i att muta och hota folk att rösta på ett visst parti. Deras motståndare i detta, som ska få folk att rösta på det andra partiet som finns i stan, är just den där Sabetha.

Teaterrepetitioner och valarbete... och så med lite krusiduller plus det där extreeemt sega förhållandet mellan Locke och Sabetha. Nej, den här boken kom aldrig någonsin upp till höjderna i de två första böckerna i serien. Inte alls. Det enda som var bra var den fortfarande mycket roliga dialogen - det var enbart Lockes och Jeans och de andra tjuvarnas tjafsande med varandra och smarta repliker som fick mig att läsa färdigt boken.

I sommar lär bok fyra i serien komma: Thorn of Emberlain. Jag läser den inte förrän någon har garanterat mig att 1. Sabetha och Locke antingen har gjort slut för gott eller blivit ihop för gott, och 2. Inga val, och inte heller 3. några teaterstycken får förekomma.


Titel: The Republic of Thieves
Serie: Gentlemen Bastards #3
Författare: Scott Lynch
Utg år: 2014
Förlag: Gollancz
Köp den till exempel här eller här

onsdag 2 mars 2016

Skäms du inte??!

Den här veckan har vi skämskuddetema på Kulturkollo, och jag tar därför tillfället i akt att ställa den där Carolina mot väggen och ta reda på om hon borde skämmas eller inte:

Finns det något du läser eller tittar på som du skäms för? Hur stor är din skämskudde egentligen? Vilka böcker tar du inte upp på "Läst 2016"-listan?

Carolina, tittar upp från pågående romance av Mary Balogh, bok nummer trettiofyra eller trettiofem eller nåt bara för i år som behandlar vikten av rätt balklädsel, breda bringor och missförstådda män, kärlek på längden och kärlek på tvären med gemensam nämnare regencymiljö i England: ... eeeh va? Jag förstår inte frågan?

Det där du håller i, till exempel! Stereotyper! Den enda och rätta! Skrattande ögon! Samtidiga och multipla orgasmer! Äktenskaplig lycka! Skäms du inte?

Carolina: Nej. Jag älskar att läsa det här. Alltså är det bra.

Så det är inte därför du läser alla de där romanceböckerna i din Kindle, då? Haha, nu kom jag allt på dig - det är eftersom folk inte kan se vilken bok du läser när du håller i en läsplatta som du läser alla dina romance i din Kindle!

Carolina: Nope - det är för att det är så himla smidigt att skaffa böcker till sin Kindle. Jag kan åka på semester med tjugotre titlar av Mary Balogh i bagaget. Suveränt!

Men jag har sett dig sitta och läsa barnböcker alldeles själv bland folk, utan att ha minsta barn i din omgivning som liksom legaliserar det där läsandet. Fyrtioåtta år och senaste LasseMaja-boken eller så. Skäms du inte?

Carolina: Nej, skäms gör jag inte (fler vuxna borde läsa barnböcker!), men några av de där gångerna (typ när jag läser börja läsa-böcker) skulle jag velat ha en liten skylt på bröstet som förkunnar att detta är "Carolina, barnbibliotekarie, OKad för att läsa alla möjliga barnböcker lite när det faller sig". Fast de flesta känner redan igen mig, och vet att jag har en gigantisk osynlig skylt på ryggen där det står "BOKNÖRD" så de bryr sig inte.

Filmer du skäms för att du ser, då? TV-serier du inte vill att folk ska veta att du följer?

Carolina: Filmer... aha, du menar andra filmer än Disneyfilmerna, Star Wars och Sagan om ringen?

Alltså, ja, eller nej, eller... tja somliga skulle kanske kalla just dem för skämskuddetittning för någon som är fyrtioåtta. Men du ser alltså inga andra filmer?

Carolina: Nej. Jag är värdelös på film. Och jag följer inga TV-serier. Det övergår min förmåga. Och om det är något jag skäms för så är det möjligen det faktum att jag är så fruktansvärt dålig på det här med film och tv och skådespelare och hela rörlig-bild-konkarongen.

Suck. Jag tror att jag i stället passar på att fråga dina tonårsbarn vad du borde skämmas för. Vi börjar med dig, Tonårsdotter 14. Gör din mamma något hon borde ha skämskudde för?

Tonårsdotter 14: Mamma? Pinsam?? Asså... driver du med mig? Meh... bild av min mamma: hon går bredvid mig på köpcentrumet. Hon har fel kläder. Hon håller hakan fånigt framåt. Hon har blå slingor i håret. Hon går in i folk hon inte känner. Hon går och nynnar på ledmotivet ur Pirates of the Caribbean. Högt, så att alla hör. Fast jag går bredvid. Och ja ba: Mamma! Tyst! Och hon ba: Vad har jag NU gjort?
Asså: I rest my case.

Ehrm. Ja. Du är fjorton, var det så? Jag formulerar om frågan: Finns det något din mamma gör som hon inte borde skämmas för?

Tonårsdotter 14: Nej.

Jaha. Nähä. Vi låter frågan gå över till Tonårsson 16. Gör din mamma något hon borde ha skämskudde för?

Tonårsson 16: Du är en skämskudde.

Och med detta tar vi och lämnar Carolina i det skämskuddeland där hon tydligen framlever alla sina dagar i en förnöjd men pinsam tillvaro.



tisdag 1 mars 2016

The Rain Wild Chronicles 1 - The Dragon Keeper

The Rain Wild Chronicles berättar vidare om drakarna från Hobbs Liveship Traders- och The Tawny Man-serier. Det är nya huvudpersoner här men jag tycker ändå man behöver ha läst de andra serierna innan man ger sig på den här. Och helst ska det inte ha gått sisådär tio år sedan man läst dem heller. Som det gjorde för somliga andra. Typ den här bloggaren. Yours truly fick nämligen raskt sätta igång med att googla sig till glömt vetande om de där skeppen, om Tintaglia den blå draken, om Elderlings, om frätande vatten i Rain Wild River, och om de där sjöormarna, serpents, som gjorde en extremt sen och hyfsat okoordinerad simning uppför floden för att förpuppa sig och bli drakar. Jag minns inte nu vilken bok det är (kan det vara i Fool's Fate?) där det utöver det andra som händer även ges vissa hintar om att det går ganska uruselt för sjöormarna i det där drakblivandet.

Så Ms Hobb kunde inte lämna de nya drakarna åt sitt öde där i Rain Wilds-träsket. Hon gav dem en egen serie. Grejen är att jag ännu inte riktigt är övertygad om att det räcker till en egen serie (som består av fyra böcker), men efter den här första boken läser jag ändå vidare för att se.

Vi har alltså ett gäng drakar i olika färger som mest ligger och sover i leran utanför Cassarick. De är mycket desillusionerade. Drakar ska vara majestätiska, överlägsna, översmarta... och framför allt ska de kunna flyga. De här drakarna är missformade och små, om de ens överlevde omvandlingen från sjöorm till drake. En del av dem verkar ha tappat intelligensen. De är klumpiga, och ingen enda av dem kan flyga. De kan inte själva jaga sin mat och får utstå den totala förnedringen i att få mat av människorna. Människorna i sin tur är gruvligt trötta på att ha ett gäng sura, ständigt missnöjda och potentiellt farliga drakar liggande utanför stan.

Lösningen? Att samla ihop äventyrslystna ungdomar (och helst sådana som inte skulle saknas av någon) och låta dem bli "dragon keepers" och ge sig iväg på Det Ärofyllda Uppdraget att tillsammans med drakarna ta sig uppför floden för att hitta den gamla försvunna drakstaden Kelsingra. Och voilà - stan blir rensad på störande element så som ungdomar med fjäll och klor och drakar utan hyfs!

När bok ett är slut har drak- och drakskötargänget i princip bara lämnat stan. Tempot i boken är alltså mycket, mycket lågt och tyngdpunkten ligger definitivt inte på action utan mer på karaktärsutveckling. Och även om det stundtals blir rätt segt (ännu segare blir det om man som jag lyssnar på den som ljudbok, jag lovar)(och uppläsaren envisas med att ge inte bara de olika personerna olika röster utan även låta drakarna få egna röster)(och tro mig, hon kan inte göra mörka basröster eller bullrande stora drakars röster bra även om hon aldrig slutar att försöka)(gah!)(slut på parenteser)...sorry var var jag? Jo: även om det kan bli segt ibland så är det intressanta personer att läsa om. Drakarna är också egna karaktärer. Samt en eller annan båt.

Jag drar vidare uppför floden i bok två, Dragon Haven, där vi lär nå Kelsingra. Men banne mig om jag lyssnar på tvåan - nu får det bli vanlig text i Kindlen i stället, för ska jag tvingas lyssna på när Saskia Butler försöker bröla som gamle kloke draken Mercor i ännu en lång utläggning om de gamla drakarnas minnen så blir jag ljudbokshatare.

Titel: The Dragon Keeper
Serie: The Rain Wild Chronicles #1
Författare: Robin Hobb
Ljudbok - uppläsare: Saskia Butler
Utg år: 2009
Förlag: Harper Voyager
Köp den till exempel här eller här