Fram till nu, that is. Den här boken kunde jag knappt läsa ut, eftersom jag var så irriterad på denne Colin. Snygg, med charmigt sätt, har det ekonomiskt gott ställt, älskar att resa hit och dit i Europa och gör det eftersom han kan, ändå får man veta att det är lite synd om honom (enligt honom själv) eftersom han inte riktigt vet vad han ska göra med sitt liv. Han har inget som är "hans", och han vill inte gå den traditionella yngre-broder-inom-aristokratin-vägen med präst- eller militärkarriär. Och nu får han då äntligen upp ögonen för den här Penelope som ju funnits i huset nästan som en i familjen de senaste åren, men ingen som man blir kär i eftersom hon ju är Penelope, ogift och den man dansar med på fester av ren plikt. Och denna aha-upplevelse får han när hon råkar smygläsa hans journal, och tycker att den är bra, och säger det, och ger honom svar på tal när han gnäller lite om sin olyckliga vet-inte-vad-jag-ska-göra-med-mitt-liv-situation ("skärp dig" säger hon ungefär, "du är man och du har pengar, du kan göra vad du vill - gör det!").
Och det kunde väl vara gott och väl, om inte Colin resten av boken blev så oresonligt och barnsligt arg över olika saker som Penelope gör. Det visar sig att hon också är duktig på att skriva, dessutom redan i hemlighet publicerad, och hans reaktion då blir inte "men vad kul, då kan vi samarbeta!" utan att bli rosenrasande och komma med hot och väsande tillsägelser och allmänt tjureri. Lika fånigt arg blir han när han upptäcker att hon är ute på stan i hemliga ärenden, fast utan medföljande förkläde eller betjänt utan helt otänkbart ensam. Colin har ännu ingen connection till Penelope förutom "storebror till väninna" men tycker ändå att det är helt OK att först skälla ut henne, sedan med ett hårt grepp i armen släpa iväg henne och in i en vagn för omedelbart transport hem. Jo, för hon måste ju begripa att hon ska beskyddas! (sen är det helt OK att börja vänslas med henne i vagnen på vägen hem, för hon lockar ju honom, och hon bara "åh, det är ju Colin, åhhh så fint att han ser mig och vill kyssa mig, jag har ju drömt om detta såååå länge") Sen blir han också om än inte arg så väldigt illa till mods när han inser att han har gått och blivit kär i Penelope, för hur kan han ha blivit det? Hon är ju Penelope Featherington för guds skull, henne kan man ju inte bli kär i när han skulle kunna få vem som helst.
Gnällig, bortskämd karl med ägartendenser och dåligt humör - jag är så besviken på honom. Och jag får inga bra vibbar alls inför deras framtida liv tillsammans, känns inte happily ever after på något sätt alls.
Och också: ett jäkla tjat om denna Lady Whistledowns hemliga identitet. Skönt att det tjafset nu är över när jag läser (jo, för det gör jag ändå...) vidare om Bridgertons i bok 5. Nu ska det handla om Eloise.
Titel: Romancing Mr Bridgerton
Serie: Bridgerton series #4
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2002
Förlag: Avon