måndag 14 februari 2022

Romancing Mister Bridgerton

Fjärde boken om Bridgertons, och nu är det dags för tredje brodern Colin att bli kär. Och han blir (äntligen) kär i Penelope Featherington, hon som figurerat som väninna till Eloise Bridgerton sedan bok 1, och som vi också vet varit kär i Colin till och med sedan innan det. Jag hade sett fram emot den här boken, eftersom jag gillar Penelope och fram till nu också gillat Colin som en charmig och rolig Bridgertonbror som lite då och då poppat upp i böckerna innan och retat sina syskon. 

Fram till nu, that is. Den här boken kunde jag knappt läsa ut, eftersom jag var så irriterad på denne Colin. Snygg, med charmigt sätt, har det ekonomiskt gott ställt, älskar att resa hit och dit i Europa och gör det eftersom han kan, ändå får man veta att det är lite synd om honom (enligt honom själv) eftersom han inte riktigt vet vad han ska göra med sitt liv. Han har inget som är "hans", och han vill inte gå den traditionella yngre-broder-inom-aristokratin-vägen med präst- eller militärkarriär. Och nu får han då äntligen upp ögonen för den här Penelope som ju funnits i huset nästan som en i familjen de senaste åren, men ingen som man blir kär i eftersom hon ju är Penelope, ogift och den man dansar med på fester av ren plikt. Och denna aha-upplevelse får han när hon råkar smygläsa hans journal, och tycker att den är bra, och säger det, och ger honom svar på tal när han gnäller lite om sin olyckliga vet-inte-vad-jag-ska-göra-med-mitt-liv-situation ("skärp dig" säger hon ungefär, "du är man och du har pengar, du kan göra vad du vill - gör det!"). 

Och det kunde väl vara gott och väl, om inte Colin resten av boken blev så oresonligt och barnsligt arg över olika saker som Penelope gör. Det visar sig att hon också är duktig på att skriva, dessutom redan i hemlighet publicerad, och  hans reaktion då blir inte "men vad kul, då kan vi samarbeta!" utan att bli rosenrasande och komma med hot och väsande tillsägelser och allmänt tjureri. Lika fånigt arg blir han när han upptäcker att hon är ute på stan i hemliga ärenden, fast utan medföljande förkläde eller betjänt utan helt otänkbart ensam. Colin har ännu ingen connection till Penelope förutom "storebror till väninna" men tycker ändå att det är helt OK att först skälla ut henne, sedan med ett hårt grepp i armen släpa iväg henne och in i en vagn för omedelbart transport hem. Jo, för hon måste ju begripa att hon ska beskyddas! (sen är det helt OK att börja vänslas med henne i vagnen på vägen hem, för hon lockar ju honom, och hon bara "åh, det är ju Colin, åhhh så fint att han ser mig och vill kyssa mig, jag har ju drömt om detta såååå länge") Sen blir han också om än inte arg så väldigt illa till mods när han inser att han har gått och blivit kär i Penelope, för hur kan han ha blivit det? Hon är ju Penelope Featherington för guds skull, henne kan man ju inte bli kär i när han skulle kunna få vem som helst. 

Gnällig, bortskämd karl med ägartendenser och dåligt humör - jag är besviken på honom. Och jag får inga bra vibbar alls inför deras framtida liv tillsammans, känns inte happily ever after på något sätt alls.

Och också: ett jäkla tjat om denna Lady Whistledowns hemliga identitet. Skönt att det tjafset nu är över när jag läser (jo, för det gör jag ändå...) vidare om Bridgertons i bok 5. Nu ska det handla om Eloise.

Titel: Romancing Mr Bridgerton
Serie: Bridgerton series #4
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2002
Förlag: Avon


onsdag 9 februari 2022

An Offer from a Gentleman

Tredje boken om Bridgertons, och nu är det Benedicts tur att möta sin enda och rätta. Och den enda och rätta är Sophia Beckett. De träffas första gången på en maskeradbal, och blir omgående kära i varandra fast de inte ens kan se varandras ansikten. Men de vet, och de känner. De går lite avsides på balen, pratar med varandra, dansar lite stelt till musiken de hör avlägset (stelt eftersom Sophia inte vet hur man dansar), Sophia listar snart ut att det är Benedict Bridgerton hon pratar med men sitt eget namn håller hon hemligt. När de efter några djupa meningar om livet förstår att de är varandras själsfränder slår klockan tyvärr midnatt och Sophia måste rusa från balen, annars missar hon sin skjuts hem och blir avslöjad. Hon är nämligen där helt olovandes, meningen var att hon skulle stanna hemma inlåst i en garderob för att putsa skor, och till balen skulle bara den elaka styvmodern och de två ocharmiga styvsystrarna åka. Inledningen på boken är alltså en Quinn-variant på Askungen, och jag gillar den skarpt. 

Sedan drar boken iväg på egna äventyr och släpper sagospåret. Benedict har i och för sig hittat en handske med ett monogram på som Sophia glömt, går på te hos styvmodern för att söka den okända kvinnan från balen, men hittar henne inte och går därifrån. Ingen glassko och inget bröllop. Däremot fattar styvmodern vad Sophia har gjort och kastar ut henne från huset, och så går det några år där det är förfärligt synd om Sophia som utan pengar eller familj måste klara sig ensam i världen. När hon och Benedict träffas nästa gång arbetar hon som tjänsteflicka, och han känner inte ens igen henne. Omständigheterna gör att de ändå måste umgås några dygn, och då blir Benedict kär i tjänsteflickan, men vill liksom inte släppa den där kvinnan han träffade på bal för några år sedan. Kanske han kan ha tjänsteflickan Sophia som mistress och gifta sig med ladyn från balen när han väl hittar henne?

Helt OK även om jag gillade inledningen mer än resten av bokens handling där Benedict tidvis faktiskt är rätt störig som envisas med att tjata på Sophia att bli hans mistress när hon så tydligt inte vill det - och Sophia också är rätt jobbig när hon inte direkt bara kan berätta för Benedict vem hon är, att de redan har träffats och varför hon då var tvungen att hålla sin identitet hemlig. Men som tur är lyssnar Benedict på sin kloka mammas råd, och det blir giftermål och happily ever after, och tänk så trist om boken hade tagit slut redan efter kapitel 3 om Benedict hittat Sophia redan hemma hos styvmodern med putstrasan i hand och gift sig med henne på fläcken? 

Titel: An Offer from a Gentleman
Serie: Bridgerton series #3
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2001
Förlag: Avon

tisdag 8 februari 2022

The Viscount Who Loved Me

2016 läste jag första boken i Bridgertonserien, tyckte både bra och dåligt om den men tänkte att jag skulle läsa vidare. Det hände inte. Sedan dess har följande hänt:

  • dottern fick, läste och tokälskade alla böckerna i serien, tjatade att "du måste ge dem en chans till, mamma"
  • jag: ja, jo, ok, snart.. (*tiden går*)(*tiden går lite till*)
  • jag tog äntligen tag och läste om första boken i serien för att hämta upp alla trådar, lyssnade dock på den som ljudbok den här gången och höll på att avlida av skäms när uppläsaren (jag lyssnade på engelska) dramatiserade för mycket och gav alla inblandade egna röster, även männen. Då gjorde hon rösten lite mörkare. I de heta sexscenerna kändes detta mer än olidligt att lyssna på. Till sist stod jag inte ut längre utan avslutade läsningen med vanlig pappersbok, men gillade fortfarande serien och familjen rätt bra och tänkte att ja, ja, jag ska fortsätta med resten av böckerna.
  • tiden gick och tiden gick och tiden gick. Som tid plägar göra. 
  • Dottern kollade på Bridgertonserien på Netflix, tokälskade och påbörjade övertalningskrig igen: "du måste bara se serien, mamma, den ÄR bra, kom igen nu, du kommer älska den"
  • tiden gick... osv
  • Julledighet inträffade. Och se: här satt nu Carolina i tv-soffan och såg på Bridgerton (tillsammans med dottern som helt osjälviskt och stödjande såg om hela första säsongen för min skull, eller i alla fall nästan bara för min skull)
  • Och i saknaden som uppstod när denna utmärkta serie tog slut (ja, jag vet att säsong 2 kommer i mars) så läste jag då äntligen bok 2 i serien, The Viscount Who Loved me, och tyckte väldigt mycket om. Mer än om första boken.
  • Jag har till och med raskt hunnit läsa även bok 3, men det får jag skriva mer om i ett senare inlägg.
(Carolina, nu har du skrivit text som räcker till ett helt inlägg utan att ens komma fram till vad boken du har läst handlar om eller nånting. Skäms, och skärp dig!)
(sorry, jag skriver så sällan inlägg här på bokbloggen nu så jag knappt vet hur man gör)

The Viscount Who Loved Me handlar om Anthony Bridgerton, äldste brodern i syskonskaran, skitjobbig och överbeskyddande storebrorsa i första boken och här inledningsvis fortfarande rätt skitjobbig och överlägsen. Men nu ska han träffa en viss Kate Sheffield och vad han än förutsatt sig själv här i livet och tror om sig själv så ska han bli kär. Kate kommer också att bli kär, i den viscount Bridgerton som hon inledningsvis avskyr som pesten.

Kate är i London tillsammans med sin yngre halvsyster Edwina, båda som debutanter i årets säsong, och med stora förväntningar på att lillasyster ska rädda hela familjens ekonomi med ett bra äktenskap. Edwina är nämligen den vackra som männen flockas runt, och Kate blir mer känd som "och det här är Edwinas syster Kate" "jaha, trevligt att träffas, miss Sheffield, men var tog nu miss Edwina vägen?". Edwina får alla blommorna dagen efter baler, Edwina är den som har danskortet fulltecknat, medan Kate blir känd som "den man måste hålla sig väl med annars får man inte prata med hennes syster". Ungefär. Kate tar för givet att det här med lyckligt äktenskap, eller äktenskap överhuvudtaget, inte kommer bli hennes grej, men hon ska banne mig se till att lillasyster Edwina gifter sig helst rikt men framför allt lyckligt. Och så kommer då den där eländige äldste Bridgerton, viscounten med dåligt rykte som rake och womanizer, och tror att han ska kunna uppvakta Edwina. Aldrig! Över Kates döda kropp!

Anthony, då? Jo, han har insett att det är dags att gifta sig och producera arvingar, viscount och familjeöverhuvud som han ju är. Men eftersom han vet att han aldrig kommer att bli gammal (det där är komplicerat) så har han bestämt att han inte får vara kär i den han gifter sig med. Helst inte bli kär alls, faktiskt. Sen gör det ju inget om blivande frun ser bra ut. Därför kollar han in utbudet av fru-ämnen på årets äktenskapsmarknad alltså säsongen, konstaterar att den som anses vackrast och mest populär är miss Edwina Sheffield, och att det därför är hon som ska bli hans fru. Logiskt och praktiskt och bra. Bara att sätta igång med uppvaktningen, alltså, själv är han ju snygg och rik och populär så det ska inte vara några problem.

Men. Edwina har en syster: Kate. Och Kate gillar inte Anthony. Anthony gillar inte Kate heller. Och så grälar de boken igenom, och i slutet gifter de sig och är hur kära i varandra som helst. Jodå. Things happen. Och jag gillar att läsa när de ger varandra svar på tal och tvingas ändra uppfattning om varandra. 

Titel: The Viscount Who Loved me
Serie: Bridgerton series #2
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2000
Förlag: Avon