Arlo Finch vid Månsjön, och Arlo Finch in the Kingdom of Shadows

Jo, jag läste alltså raskt vidare om Arlo Finch, i bok 2 Arlo Finch vid Månsjön. Och den gillade jag så mycket att jag inte kunde bärga mig tills den avslutande och tredje boken Arlo Finch in the Kingdom of Shadows skulle översättas till svenska, utan jag ställde mig i kö till bibliotekets engelska utgåva som jag läste så fort den kom dit.

Och hur gillade jag det här, då? Bok 2 väldigt mycket, som sagt. Bok 3? Oh no. Inte alls. Den kraschade och blev en jättebesvikelse.

I Arlo Finch vid Månsjön får vi följa med Arlo och hans Blå scoutpatrull till ett sommarläger. Allt det magiska och mystiska som finns i Långskogen där hemma i Pine Mountain finns här också, fast i andra former. Och scouterna är fortfarande den fascinerande kombination av friluftsliv, märkestagning och hantering av magiska varelser och försvar mot övernaturliga farligheter som det var i den första boken. Det är lägerliv med indelning i arbetslag kring diskande, hämtande av mat, och olika lägergemensamma aktiviteter, och alla som har varit på ett stort sommarläger med scouterna kommer att känna igen sig. Fast här kan en aktivitet vara "att kalla på en luftande med hjälp av egentillverkade leksaker luftandar kan tänkas tycka om", eller kanske "barkläsning" där man lär sig tyda vad det står i insekternas gångar i gammal trädbark. Profetior om framtiden, till exempel.

Och så blir allt ännu konstigare, trassligare och intressantare när det blandas in tidsresor i det hela också. Arlo färdas bakåt i tiden, och får vara med på den tiden hans morbror var med i scouterna, och får uppleva det som hände den gula patrullen. Den patrull som (enligt de vuxna) aldrig har funnits. Morbror själv minns knappt att han var med i scouterna. Men gula patrullen fanns, och delar av lägret som fanns då finns inte ens med på kartorna i nutid pga det som Arlo får (fick? det där med tidsresor är klurigt) uppleva. Och som alltid när det är tidsresande inblandat blir det omöjligheter och tidsparadoxer och halsbrytande krumbukter, och jag tycker så mycket om att läsa det.

Så därför slet jag alltså tag i bok 3, Arlo Finch in the Kingdom of Shadows, där Arlo tydligen skulle ta sig ända till Kina, via Långskogens parallelldimension, för att hämta hem sin pappa som fortfarande lever i landsflykt där som efterspanad datorbrottsling.
Men... vad hände här? Bok 3 är inte ens i närheten av att vara lika bra som bok 1 och 2. Den är inte ens bra. Det är som om att allt som var viktigt och spännande redan har hänt, och detta är någon slags lam epilog. Allt som planterats ut i bok 1 och 2 för att bygga upp spänning men som ännu inte fått svar - får förvisso svar i bok 3, men det är så fantasilösa och besvikna svar. Jag kan inte riktigt skriva ut vad som händer pga att jag då spoilar precis allting. Men: att hämta hem pappa är det inga större bekymmer med, kan jag säga. De tar sig dit, hämtar honom, tar sig hem igen. Typ. Och varenda gång i boken när förutsättningar ges för någon riktigt kul det-trodde-ni-inte-lösning som i bok 1 och 2... så blir det aldrig något av det. Saker och ting ÄR som de verkar vara och inga hemligheter avslöjas. Och så tröttnar uppenbarligen författaren på superdupermegaskurken från den ena sidan till den andra och låter honom dö genom att falla ner på en sten med huvudet före. Oups, nu spoilade jag allt ändå. Men jag blev så sur. Om "antiklimax" hade fått ett ansikte så är det Arlo Finch in the Kingdom of Shadows. 

Titel: Arlo Finch vid Månsjön
Serie: Arlo Finch #2
Författare: John August
Originaltitel: Arlo Finch in the Lake of the Moon
Översättning: Helena Hansson
Utg år: 2019
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-15 år

Titel: Arlo Finch in the Kingdom of Shadows
Serie: Arlo Finch #3
Författare: John August
Utg år: 2020
Förlag: Roaring Brook Press
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-15 år

Högläsningstips: Nelson Tigertass + Hemligheternas bok

Jag har läst två böcker, som är tänkta för barn 6-9 år (Hcf), och som jag tycker mycket om bägge två. De har bägge en bra och spännande story på lite olika vis - den ena i en påhittad värld där det också finns talande djur, den andra i vår värld men i större delen av boken i andra världskrigstid. Det som gör att jag skriver om bägge på en gång är detta: jag gillar dem, men tänker att de kan vara lite komplicerade att förstå för målgruppen 6-9 år om de ska läsa själva. Därför tror jag att de är alldeles utmärkta för högläsning, där en vuxen kan pausa läsandet och förklara lite, eller den vuxne och barnet tillsammans kan fundera över vad som händer. De är nämligen bägge så pass bra att många borde få uppleva äventyren i dem.

Nelson är sex, och när hans äventyr börjar sitter han ensam på en tågstation och väntar på att bli upphittad. Han vet vad regeln är: ett borttappat barn ska inte leta, barnet ska sitta still och vänta på att de vuxna letar upp honom. Men ingen kommer ju? Grejen är att den vuxne som hade hand om honom, hans morfar som han bott hos under sommaren, helt plötsligt inte fick tid att ha Nelson hos sig längre eftersom hans kärlek dök upp efter en längre utlandsvistelse. Så morfar bytte kläder, kammade håret och begav sig över till henne - men först dumpade han Nelson på tåget, som ett ekonomipaket med en adresslapp. Nu är Nelson alltså avlastad, men tågpersonalen hade inte tid att kolla upp om någon hämtade honom eftersom de hade en tidtabell att hålla.

Och snart lär han känna någon, någon som sitter i parken utanför stationen, spelar munspel och har en mugg märkt "Hungrig" framför sig. Det är Zamba, som inte känner sig hemma någonstans. Inte konstigt kanske, eftersom Zamba är en tiger (som inte längre hör hemma i djungeln men som inte heller blir särskilt accepterad hos människorna). Nelson är med Zamba, får höra om de farliga "skymmarna", träffar andra människor, får vänner, blir sviken, hamnar i fängelse (fast han bara är sex år) och får så småningom lära sig det som är det viktigaste i den här boken: Tänk själv och var snäll.

Det tog mig en stund att komma in i boken, och det var en del personer att hålla reda på, och en del märkliga ord - men när jag väl fastnade så fastnade jag rejält och tyckte alltså väldigt mycket om.

Titel: Nelson Tigertass
Författare: Lena Frölander-Ulf
Illustrationer: Lena Frölander-Ulf
Utg år: 2019
Förlag: Förlaget M
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 6-9 år

Fia är med sina föräldrar och sin alldeles nye lillebror i stugan vid havet. Men allt är fel. Bästisen Yasmin är inte på plats, och bebisen skriker och tar all uppmärksamhet där hemma. Så Fia går ner till bryggan - och hittar ett helt litet skepp där. På skeppet står en gammal man som försöker fånga upp en bok som trillat ner på bryggan med hjälp av en håv. Det ser krångligt ut, och Fia hjälper honom. Inte för att han verkar så himla glad för det. Tydligen är det så att han inte kan komma av båten, hur det nu kan komma sig? Fia är nyfiken, klättrar så småningom ombord och hittar den där boken igen, och läser i den. Fast det står ingen text i, sidorna är helt tomma. När hon lyfter blicken igen är skeppet till havs, den gamle mannen syns inte till och boken är också helt plötsligt borta. I stället är skeppet fullt av en besättning som är i arbete, men som inte verkar se Fia. Vad har hänt? Var är hon? Hur kom hon dit och hur ska hon komma hem igen?

Det är nu det blir klurigt (och bra). Hon är inte bara ute på havet - hon har också hamnat bakåt i tiden och det är 1945 och fortfarande krig i världen. Skeppet är på väg till Sydamerika. Så småningom lär hon känna skeppspojken, som också rest i tiden - men bara några månader. Grejen med honom är att han är son till skeppsredaren som äger skeppet, men har ställt till det så att nämnda skepp har brunnit upp och allt förstås är katastrof. När han läste hemligheternas bok (boken utan text) så förflyttades han på något magiskt sätt till skeppet i en parallell framtid där det inte bränts upp, men har glömt bort sitt eget namn och kan inte gå av skeppet. (Jepp, det är samma kille som Fia träffar i framtiden)

Det är tidsresornas vanliga paradoxer - men ett rasande spännande äventyr till havs också. Så jag gillar, men tänker att det är det där tidsresandet och vad det leder till som högläsaren och den som blir högläst för nog får prata lite mer om. Jag blir själv lätt snurrig i huvudet när jag ska få ihop bokens slut med bokens början... ändå är jag helt nöjd när boken är slut.

Titel: Hemligheternas bok
Författare: Maria Nygren
Illustrationer: Staffan Larsson
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Acceleratitrilogin

Jag läste nyligen Arc of a Scythe-trilogin av Neal Shusterman, som jag tyckte väldigt mycket om (åtminstone bok 1 och 2). Och då påmindes jag om att jag för några år läste Teslas vind av samme författare tillsammans med Eric Elfman. Jag gillade Teslas vind för den var så smart gjord, med humor i precis min smak kombinerad med kul referenser och så en hel del vetenskapshistoria insprängt i det. Jag skrev ett inlägg om boken här på bloggen, där jag minsann också skrev att jag nog borde kolla upp den här Neal Shusterman lite mer, särskilt hans Unwind-serie. Det gjorde jag ju aldrig. Inte heller läste jag färdigt Accelerati-trilogin. Förrän nu, alltså.

Jag fick förstås läsa om Teslas vind för jag kom inte ihåg den så bra. Jag tyckte fortfarande om den, för precis samma saker: humorn, de knäppa uppfinningarna som Nick Slate först säljer på en fullständigt obegripligt framgångsrik loppmarknad, sedan inser att

uh-oh 1: borde nog inte ha sålt de där prylarna pga är ovärderliga uppfinningar av en viss Nikola Tesla, och uh-oh 2: de behövs för att rädda världen, och uh-oh 3: de kan vara fullständigt livsfarliga i fel händer, och uh-oh 4: de måste absolut räddas undan Accelerati-sällskapets kriminellt långa fingrar. Och sedan får Nick, hans familj och hans vänner rädda världen undan förstörelse och undergång i slutet av bok 1 för att ganska omgående...

... i bok 2, Edisons källare, fortsätta med att samla in de Tesliska uppfinningarna. Bok 2 är väldigt mycket en typisk mellanbok i en trilogi, och inte alls lika bra som vare sig första eller sista boken. Det som händer är egentligen bara att uppfinningarna samlas in, och vi får veta mer om varje uppfinning och vilka galna eller smarta saker den kan göra (alltid så skruvat vetenskapligt att det blir magiskt overkligt). Vi får också veta mer om det där Accelerati-sällskapet, vad de vill (tjäna pengar och inneha makt) och vem som står bakom dem (bokens titel kan vara en avslöjande ledtråd, även om personen ifråga borde vara väldigt död).
Teslas uppfinningar måste samlas in, eftersom de tydligen allihop hänger ihop i en jättestor och jättesmart super-uppfinning som också ska användas för... ja, att rädda världen. Igen. Fast på ett annat sätt den här gången.
Inte lika bra som de andra, alltså, men jag läste vidare mest pga humorn. Och så kom jag då till...

... bok 3, Hawkings korridor. Och om jag gillade bok 1 så älskade jag den här. Den är galet bra! Jag kunde absolut inte släppa den (och vilken tur att jag läste den när det var jul och ledigt från jobbet...)! Det är precis som om författarna tog ett djupt andetag under skrivandet av bok 2, samlade all humor, alla idéer och all spänning och bara lät det explodera i bok 3. Det är smarta referenser till allt möjligt, det är så mycket underbar humor (jag satt och fnissade ungefär på varje sida) och storyn... ja, nu blandas tidsresor in i det hela. Och en tidstelefon. Det blir omöjligheter och paradoxer och ännu mer vetenskapshistoria, och så ska då banne mig världen räddas ännu en gång. När det bara var några kapitel kvar av boken läste jag så ögonen gjorde ont, för hur skulle författarna få ihop allt det här? Det får de. Inga trådar lämnas lösa, och jag älskar när författare verkligen har en plan för sina kluriga stories.

Nu har jag läst hela trilogin, och jag är så glad att jag kom ihåg att göra det. Jag kommer nog att le varenda gång jag ser namnet Nikola Tesla och tänka att "hehe, om ni bara visste...". OK, jag vet att detta bara är ihopfantiserat av herrarna Shusterman och Elfman, men det är så himla bra ihopfantiserat...


Titel: Teslas vind + Edisons källare + Hawkings korridor
Serie: Acceleratitrilogin
Författare: Neal Shusterman & Eric Elfman
Originaltitel: Tesla's Attic + Edison's Alley + Hawking's Hallway
Översättning: Jan Risheden
Utg år: 2014 + 2015 + 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den via Omnible