söndag 31 januari 2016

Änglafall

Jag blev rätt glatt överraskad av Änglafall - jag vet inte varför jag hade låga förväntningar på den, men det hade jag. Tur jag ändå läste, för jag hade alltså roligt på vägen.

Vi befinner oss på den amerikanska västkusten, och vad jag förstår har hela världen på mycket kort tid fallit omkull i ett antal katastrofer. Det har varit jordbävningar och stormar, eldar, tsunamis och annat elände. och som grädden på moset har horder av änglar nedstigit och visat sig vara allt annat än väna, goda och harpspelande typer. Lite hur allt har gått till är fortfarande mycket diffust, men änglarna använder sina överlägsna egenskaper till att ha ihjäl människor med, och i förlängningen till att ta över världen med och låta människorna vara någon slags tjänande slavar. Eller djur. "Aporna" kallar de dem och hånler åt deras havererade teknik och att de är så lågt stående att de  måste ta trappor eller hiss när de ska upp några våningar i ett hus.

(som sagt - det är lite diffust kring det här med exakt hur änglarna har varit elaka, och hur apokalypsen gick till, men jag återkommer till det nedan)

Penryn flyr från sitt hem tillsammans med sin rullstolsbundna lillasyster och sin psykiskt sjuka mamma - men de hinner inte långt innan de stöter på en grupp änglar i full färd med att såga vingarna av en annan ängel. I tumultet kring detta blir Penryns lillasyster tillfångatagen av änglarna och Penryn själv finner sig har räddat den där numera vinglöse och medvetslöse ängeln sittandes i systerns rullstol. Raffe heter han, och Penryn och han måste hålla ihop. Hon har nämligen hans vingar inlindade i en gammal filt och han är den som vet var de andra änglarna kan ha fört lillasystern. And off we go i sida upp och sida ner fyllda med action.

Lite konstigt är det hur änglarna, trots att de definitivt inte är människor, både pratar som människorna (samma språk dessutom!) och verkar ha samma kulturella referensramar som dem. Mitt sunda förnuft protesterar högljutt när Raffe och Penryn direkt verkar vara på samma våglängd - men samtidigt är det så pass underhållande att läsa att jag för det mesta lyckas koppla bort förnuftet och bara åka med. Njuter av dialoger som den här:
Vi går i ungefär en timme innan Raffe viskar: "Mår människor verkligen bättre av att tjura?"
"Jag tjurar inte" viskar jag tillbaka.
" Klart att du inte gör. En flicka som du, som får umgås med en krigarhalvgud som jag. Vad har du att tjura för?"
Jag snubblar nästan över en nedfallen gren. "Du måste skämta."
"Jag skämtar aldrig om min status som krigarhalvgud."
"Herregud." Jag glömmer att viska och sänker rösten. "Du är inget mer än en stöddig fågel. Okej, du har lite muskler, det medger jag. Men en fågel är bara en ödla som kommit en aning längre i evolutionen. Det är vad du är."
Eller det faktum att Raffe, en ängel, inte riktigt vet om han tror på Gud. En ängel som agnostiker!

Men här skriker mitt förnuft och låter sig inte kopplas bort: Det ska ha gått ynka sex veckor sedan alla katastroferna började. Sex veckor - och på den tiden ska alltså stora delar av världen ha förvandlats till ruiner, maten ha tagit slut, gatugäng tagit över och änglarna inrättat sig i nya maktcentrum med fungerande labb där de utför experiment, motståndsrörelser vuxit fram och all teknologi förstörts. No way. På sex år kanske. Men på sex veckor?

Och om jag fortsätter i avdelningen stör-mig-på kan jag inte komma över det faktum att denne hunk-ängel heter Raffe. Jag vet att det ska uttalas Raff-ee på engelska - men det går inte. Han är Raffe. Och Raffe för mig är sjuttiotal, polisonger, raggare i t-shirt och träskor och... nä. Bara... nej.

Men utöver de där sex veckorna, och "Raffe", så: läsvärt. Absolut. Och roligt. Och spännande. Och klart jag måste läsa nästa bok.

Titel: Änglafall
Serie: Penryn och tidernas slut #1
Författare: Susan Ee
Originaltitel: Angelfall
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2015
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här
För vem?  ca 13 och uppåt

torsdag 28 januari 2016

Slightly Dangerous

De senaste dagarna har jag haft separationsångest modell grande. Jag har nämligen läst ut Slightly Dangerous och därmed sagt hejdå till familjen Bedwyn som nu alla är lyckligt gifta. Åh, det är nästan så att jag vill börja om serien från början igen... så bra!

Och den här sista boken, där storebror Wulf, hertigen av Bewcastle, äntligen hittade sin Christine? Den var värd att vänta på. Lätt! Den hade precis allt jag hade hoppats och lite till. Denne extremt förnäme hertig, som var ökänd för sin iskyla och som aldrig skrattade eller log - skulle han visa sig vara människa han också? Absolut. Klart han skulle! Och klart att Mary Balogh låter den här boken blinka till alla Stolthet och fördom-älskare när det nu är just högdragne Wulfric som är huvudperson. Det är ingen Austen-kopia eller spinoff eller så - det är bara det att det finns åtskilliga scener eller repliker som en nörd som jag direkt känner igen fast med mr Darcy och Elizabeth Bennet i rollerna. Det är snyggt gjort, och jag gillar det mycket.

Hertigen av Bewcastle behöver strängt taget inte gifta sig egentligen, trots att han snart fyller 36 och kanske enligt alla hertigregler skulle behöva ha fru och små arvtagare på tillväxt i barnkammaren. Men han har ju fem yngre syskon som alla är gifta och som alla redan har fått flera barn, så arvsföljden är helt klart tryggad. Fast... det är ju lite ensamt på Lindsey Hall nu när inget av syskonen bor kvar där. Det är det ju. Ingen att med låg röst tillrättavisa, spänna sin iskalla blick i och lyfta monokeln halvvägs mot ögat åt. Så helt emot vad han normalt brukar göra så tackar han ja till ett houseparty (av typen fyrtio gäster eller så som bor på någons lantgods ett par veckor och umgås). Och till detta houseparty kommer Christine. Änka sedan två år tillbaka, dotter till en lärare, levnadsglad och en obotlig optimist, i princip helt utan pengar och inneboende hos sin mamma, aldrig svarslös, sanningssägare... och vet verkligen inte hur man uppför sig. Hon springer när det borde skridas, skrattar högt när det bara borde höjas på ett ögonbryn, klättrar i träd om det behövs, leker med barn fast de inte ens är hennes egna, bryr sig inte särskilt mycket om vett och etikett, utseende eller anseende.

Men det är väl så himla självklart att det är en sådan som Christine som Wulf ska bli kär i när det äntligen sker? Han, som alltid uppför sig helt perfekt och är en förebild för alla andra och som aldrig gör bort sig, som aldrig har en fläck på kläderna eller ens någonsin höjer rösten. Han, som inte vill ha någon fru. Och hon då, vill hon bli hertiginna? Nope. Hon vill aldrig mera gifta sig, och definitivt inte in i aristokratin. När Wulf friar till henne första gången säger hon blankt nej och skäller ut honom efter noter. (ja, det där är en av påminner-om-Stolthet-och-fördom-scenerna)

Åh, det finns så mycket i den här boken jag gillar! Ta till exempel det här med Wulfs eviga monokel? Monokel är egentligen ingen bra översättning, för en monokel är mer som några slags gammaldags glasögon på skaft. Det det handlar om är Wulfs quizzing glass som han bär runt halsen i ett sidenband, och använder liksom för att betrakta någon eller något på ett mer avståndstagande sätt. Mycket modernt på den tiden. Ni som har sett Anthony Andrews i The Scarlet Pimpernel vet vad jag menar - han är verkligen en mästare på att använda sitt quizzing glass på just det där sättet.

The Scarlet Pimpernel... eller Sir Percy Blakeney, baronet (med quizzing glass i högsta hugg)


Men Christine börjar störa sig på detta quizzing glass, och på Wulfs ovana att alltid lyfta det som något slags aristokratiskt vapen. Hon funderar flera gånger på att ta det ifrån honom och stoppa ner det i hans hals, eller att bryta itu det, eller bryta hans näsa med hjälp av det. Vid ett annat tillfälle när hon blir arg på sig själv eftersom hon har rusat ifrån Wulf frågar hon sig själv vad hon är rädd för? Att Wulf ska komma efter henne och "beat her into submission with his quizzing glass?"

Men nu är alltså alla Bedwyns i hamn. Och jag vet inte riktigt var jag ska bli av, eller vilken Balogh-svit jag ska ta mig an härnäst. Kanske jag i stället ska gå lite bakåt i hennes produktion och hitta några fristående böcker av det hon skrev långt före Bedwynsagan? Enligt bloggar jag har läst hittas några av Baloghs bästa titlar bland de första. Jag är inte så svår att övertala till att testa det.

Titel: Slightly Dangerous
Serie: The Bedwyn Saga #6
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2005
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här




tisdag 26 januari 2016

Livets outgrundliga mysterier


Jag har sett den här bli hyllad på åtskilliga bloggar, men blev aldrig särskilt sugen ändå. Hade inga som helst relevanta anledningar, bara ett "nej, framsidan är trist och känner inte för det.... eller vet inte". Däremot hade jag en bok sedan ett tag liggande på min wishlist på Amazon jag var verkligt sugen på: Aristotle and Dante Discovers the Secrets of the Universe, med en riktigt fin framsida:


Ja, ja, ni fattar hur förvånad jag blev när jag insåg att det där var samma bok som poolboken och töntige solbadande killen?

Nu har jag läst den. Och visst, jag gillar väl. Men jag är inte på något sätt golvad. Jag kan se hur finstämt vänskapen mellan Ari och Dante skildras, bli arg över hur det inte pratas om något i Aris familj men ändå uppskatta att föräldrarna får vara människor med fel och brister, kan förstå hur det här är en bra uppväxtskildring... men jag gör det liksom utifrån. Som om jag såg in någons hemtrevliga hus genom fönstret men inte är inbjuden och strax ska gå vidare och egentligen inte bryr mig. Jag blir aldrig berörd och dras aldrig in. Och varför, varför, varför när detta så tydligt är en bok som ska beröra, och som helt uppenbart har berört många andra?

Miljön är en sak, tror jag. Jag lockas noll av stekhet öken och amerikansk stad. Berättarstilen en annan - det är väldigt korthugget, väldigt isbergsaktigt och krasst skrivet egentligen. Jag vet inte men jag tycker det känns som att författaren inte heller riktigt är engagerad i sina två huvudpersoner, att han ska berätta om en fantastisk vänskap men mest rapporterar den med korthuggen dialog. Jag vill nog ha mer krusidull.

Åh, jag vet, jag är hemskt orättvis nu, men det här funkade helt enkelt inte för mig och jag försöker liksom peta i min läsupplevelse och förstå vad det är som inte tilltalar mig när jag objektivt ser att det borde vara något bra. Fast ibland är det så där - man klickar inte med böcker, och även om jag tycker mycket om slutet på den här (jag är en sucker för smöriga slut...) så blir resan dit aldrig mer än bara OK läsning om två amerikanska tonåringar som testar livet och lär känna sig själva lite bättre.

Titel: Livets outgrundliga mysterier
Författare: Benjamin Alire Sáenz
Originaltitel: Aristotle and Dante Discovers the Secrets of the Universe
Översättning: Emö Malmberg
Utg år: 2015
Förlag: Gilla Böcker
Köp den till exempel här eller här

lördag 23 januari 2016

Slightly Sinful

Jomen vi klämmer väl in ännu en Mary Balogh under januari? (blir nog en till om några dagar...) Det här är femte boken i serien om Bedwyn-familjen, och den hänger faktiskt lite mer än vanligt ihop med den föregående boken i serien, den om Morgan.

Det var ju så i den att Morgan befann sig i Bryssel, och det skulle till att bli slaget om Waterloo. Och helt parallellt med Morgans lovestory med earlen av Rosthorn så var det också tragik: Morgans älskade bror Alleyne var med i Bryssel och red i väg på ett diplomatiskt uppdrag, ett brev som skulle lämnas till hertigen av Wellington mitt i det där slaget. Grejen var ju att Alleyne aldrig kom tillbaka och så småningom förmodades död. Det var elände och tårar och en begravning (utan kropp, för den återfanns inte), jämmer och förskräckelse utan ände. Fast den hårdhjärtade läsare som var jag kunde inte riiiktigt uppamma den rätta sorgen och tårarna eftersom jag ju redan hade bok fem i serien nedladdad på min Kindle, bok fem som alltså tydligt och klart enligt alla varudeklarationer var "Alleynes bok". Och därför hade jag listigt nog kommit till slutsatsen att den där Alleyne inte kunde vara helt och hållet död hur mycket de än begrät honom.

Slightly Sinful kastar oss alltså tillbaka in i kanondånet, krutröken, förvirringen och skriken i slaget vid Waterloo. Alleyne blir träffad av en kula, faller av sin häst och slår huvudet i något hårt, förlorar medvetandet och håller på att förblöda. Men när han då ligger där (spritt språngande naken, ska tilläggas, eftersom någon har tagit alla hans kläder och tillhörigheter) så kommer Rachel och hittar honom. Hon upptäcker att han faktiskt ännu är vid liv, ropar på hjälp och lyckas forsla honom från slagfältet och till det hus hon bor i där hon medelst bandage, sval hand mot panna och god vilja lyckas rädda livet på honom.

Klappat och klart? Nej, givetvis inte. I så fall hade den här romanen varit trettio sidor lång eller så. Det hade inte varit så där himla rafflande att läsa. Nejdå, komplikationer måste till. De är:

1. det där huset Rachel tar honom till? Det är en bordell. Och Rachel själv? Hon förnekar inte att hon själv är en av de prostituerade som bor där (och precis så, "förnekar inte", så läge för diverse missförstånd förstås)
2. Rachel och hennes vänner (de prostituerade) har precis blivit svindlade på alla sina besparingar av en viss lömsk mr Crawley som utgett sig för att vara präst, men som stuckit med de senaste årens vinst från bordellverksamheten. De måste jaga efter honom, men för att få pengar att kunna resa för var tanken att gå ut på slagfältet och göra det många andra gjorde: plundra liken på kläder, pengar och värdesaker. Det var det Rachel egentligen skulle göra med Alleyne när hon hittade honom.
3. Alleyne hade väl lätt kunnat hjälpa dem med allt det där - han är ju bror till en hertig och rik som ett troll. Men - när han vaknar ur sin medvetslöshet så har han mer eller mindre total minnesförlust efter det där slaget  mot huvudet. Han vet inte vem han är. Alls. (och aha! därför familjen Bedwyn aldrig fick besked på vart han tagit vägen) Och han hittades ju naken, så har inga pengar eller överhuvudtaget någonting. Plus en skottskada i benet, plus feber och infektion (det var någon fältskär som skar ut den där kulan med troligen mindre än lindrigt rena instrument) och svävande mellan liv och död.

En bra bit in i boken befinner sig hela konkarongen i stället på den engelska landsbygden. Alleyne låtsas vara en sir Jonathan Smith (han vet fortfarande inte vem han själv egentligen är), Rachel låtsas vara hans fru, de fyra f.d. bordellägarna är numera respektabla damer som säger sig vara diverse släktingar och vänner till mrs Jonathan Smith... och allt detta för att kunna få tag på de smycken Rachel väntar på att få ärva av en ogin skrumpen släkting. Låter det icke-romance-mer-skröne-aktigt-inte-alls-Bedwyn-mässigt?? Jo. Är det bra? Ja! Det är faktiskt helt underbart bra! Till och med den hittills bästa i Bedwynserien tror jag!

Nu har jag bara en bok kvar om Bedwyns. Nu äntligen är det dags att få läsa om Wulf själv, hertigen av Bewcastle. Yes!!

Titel: Slightly Sinful
Serie: The Bedwyn Saga #5
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2004
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här


fredag 22 januari 2016

Legion - kortroman av Brandon Sanderson

Legion liknar verkligen inget annat Brandon Sanderson har skrivit. Det är definitivt overkligt - men är inte fantasy. Möjligen drar det åt sf-hållet (fast det utspelar sig i nutid), men mest är det bara knäppt och en fascinerande tankevurpa. Jag har roligt under tiden, och det är spännande, och det som går att förklaras får sin förklaring i slutändan... fast det som framstår som knäppast och mest mystiskt - huvudpersonen själv - ja, han finns ju kvar när boken slutar. Och gör mig väldigt sugen på att läsa den fortsättning som Sanderson inte kunde hålla sig från att skriva.

Huvudpersonen heter Stephen Leeds, och han är som han själv säger "helt normal". Det är hans hallucinationer som är galna. Och "hans hallucinationer", ja... de är delar av honom själv. Multipla personligheter - men de rör sig som fysiska personer runt honom, vill ha egna rum, har egna intressen, grälar med varandra och kräver egna flygplanssäten när de reser. Stephen för långa samtal med dem så det är liksom inte som att de "tar över" honom utan de är en del av hans verklighet. Fast det är ingen annan än Stephen själv som kan se dem, förstås, så andra människor känner sig aldrig särskilt väl till mods i hans sällskap när de inte får sätta sig "i den fåtöljen för där sitter ju den och den". Lite som när barn har låtsaskompisar.

Men de här hallucinationerna har alla någon särskild egenskap eller begåvning: någon är vapenexpert, någon är psykolog, någon är bibliotekarie, någon är datorexpert och så vidare och så vidare. Andra människor anlitar Stephen (eller Stephen och hans gäng, liksom) för att lösa olika problem. I den här boken handlar det om att återfinna en stulen kamera, som kan ta foton av det som har hänt förr bara fotot blir taget på samma plats där det som hände för ett, hundra eller tusen år sedan. Troligt är att kameran befinner sig i Jerusalem, för att den ska användas till att fota Jesus efter återuppståndelsen.

Ja, jag sa ju att den är knäpp men en fascinerande tankevurpa den här boken. Det är så mycket som bara inte kan gå ihop - men Sanderson får elegant ihop det ändå till en liten läsvärd story. Det är bara en s.k. novella, alltså kortroman på under hundra sidor. Klart jag strax läser Skin Deep som fortsättningen om Stephen "Legion" Leeds heter.

Titel: Legion
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2012
Förlag: Subterranean Press
Köp den till exempel här eller här

onsdag 20 januari 2016

Slightly Tempted

Just nu skulle jag möjligen kunna döpa om min blogg till "Carolina läser Balogh". Jag vill inte läsa annat nu verkar det som. Är helt fast i decennierna i början av 1800-talet, kärlek, baler och engelsk landsbygd och fortsätter att låta det vara min medicin för att klara mig igenom januari.

Slightly Tempted är fjärde boken i serien om familjen Bedwyn, och är yngsta syskonet Morgans historia. Och första delen på boken är rätt oväntad, för vi befinner oss i Bryssel. Det är dessutom dagarna före slaget vid Waterloo, och det är Balogh-goes-krig-och-historisk-roman minsann. Fast hon gör det på sitt eget vis - det är fortfarande engelsk aristokrati i centrum eftersom hela högsta-aristokrati-cirkusen när nu Napoleon ("Old Boney" kallar de honom) rymt från Elba och startat krig igen följt med armén och hertigen av Wellington till Bryssel. Det är ju the Season, och det SKA vara baler och middagar och allt det där. Men om det är i Bryssel all viktig action sker och inte i London - ja, då får väl the Season flytta till Bryssel i stället då. Det här är tydligen inget Balogh själv har hittat på för att kunna placera sina figurer i utkanten av Waterloo - nejdå, det var tydligen så det verkligen gick till. Till exempel höll hertiginnan av Richmond en bal kvällen före slaget vid Waterloo där hertigen av Wellington var med. En del officerare red till slaget fortfarande iförda dansskor...

The Duchess of Richmond's Ball av Robert Alexander Hillingford
Men, Morgan då. Hon blir uppraggad (ja, faktiskt rätt ordval) av en earl som i och för sig tycker hon är snygg och så där, men som allra mest vill använda sig av henne för att ordna lite skandal och dra familjen Bedwyns namn i smutsen. Han hatar nämligen Morgans äldste bror, hertig Bewcastle, för det denne gjorde mot honom för nio år sedan. Earlen heter Gervase Rosthorn (och hela boken igenom kan jag inte låta bli att läsa hans efternamn som Rost-horn vilket inte alls känns särskilt romantiskt) och är trots sina inledande lömska planer en otroligt hyvens man innerst inne. Innan vi och Morgan (och hertig Bewcastle!) kommer underfund med detta ska det alltså utkämpas ett historiskt slag, Morgan ska på ett inte-alls-för-en-ung-adelsfröken-OK-vis rulla bandage runt skadade armar och ben och lägga sin svala hand mot feberheta soldatpannor och (värst av allt) umgås med unga män utan att ha något som helst förkläde med sig. Megaskandal!! Ack!

(förvarning... jag är redan inne på de sista sidorna i femte boken om Bedwynfamiljen, så... fortsättning följer och stay tuned och allt det där)

Titel: Slightly Tempted
Serie: The Bedwyn Saga #4
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2003
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

måndag 18 januari 2016

The Perks of Undviking the Läsplans... eller Carolina blabbar om sin läshelg

Det är kul att Annikas bokbloggsjerka är igång igen! Jag har funderat på veckans fråga nu över helgen, eftersom min läsning just nu är så väldigt typisk mig. Annika frågar nämligen

Har du gjort upp några läsplaner för 2016, och hur väljer du i så fall ut vilka böcker du ska läsa och när?

och mitt korta svar är NEJ, jag har inte gjort upp några läsplaner för 2016. Jag är inte med på en endaste utmaning, ska inte döda några hyllvärmare, vill helst inte beställa några recex, vill inte ha några som helst måsten inblandade i min läsning om jag kan slippa. Det enda åt det hållet jag har är en lista på den närmaste tidens utgivning av barn- och ungdomsböcker jag är intresserad av och vill läsa både för skolbibliotekariejobbets och min egen skull. Men dem läser jag när jag råkar se att de är inne på biblioteket och blir sugen på något nytt.

Det är så med mig och läsplaner att jag om jag så mycket som tittar på en boktrave i hyllan med blandad tänkt läsning och tänker att "jag börjar med den så kan den där vara lagom att bryta av med sen, så kan vi ta den där tunna efter det, och sedan kanske en lite tjockare bok på engelska i Kindlen efter det?"... Ja, så fort jag har gjort upp någon liknande vag plan i huvudet så kommer direkt Carolina-med-auktoritetsproblem och sticker upp sitt huvud och säger att "jag gör väl som jag vill!" och plockar fram en helt annan bok. Eller så börjar jag läsa en bok, känner efter en tredjedel att "nääää.... inte just nu?" och börjar på något annat, helt ovidkommande. För att någon kväll senare dessutom sätta igång med en tredje bok, för att jag var på ett helt annat humör.

Helgen, ja, som ett väldigt typiskt exempel: Jag gick hem från jobbet på fredagen med Livets outgrundliga mysterier (Sáenz) och Änglafall (Ee) i väskan. De stod på hyllan för återlämnade böcker, och den ena har jag varit sugen på att läsa rätt länge, den andra kom upp på nya-ungdomsböcker-listan för bara någon vecka sedan. Först skulle jag bara avsluta Det mörka ödet (Half bad 2). Men när jag väl hade gjort det var jag kräktrött på allt vad ungdomsböcker hette och arga vargar i Europa i synnerhet, så både änglafallen och de outgrundliga mysterierna fick vänta. I stället kändes Mary Baloghs romanceserie om familjen Bedwyn oemotståndligt lockande, och alltså gav jag mig på bok fyra i den. Bara för att jag kunde, liksom. Lördagen ägnades åt den. Underbar dag, jag gick inte ut, satte inte på datorn, bara läste och läste och läste. (you know the feeling...) Och Morgan fick sin Gervase någonstans efter midnatt, och alltså borde söndagen kanske ha innehållit något änglafall eller några outgrundliga mysterier? Nope, för nu kom jag ju på att jag hade Omänniskor liggandes med snygg framsida och en känsla av lite skräckbok sådär. Hade inte så mycket koll på den mer än att den ena författaren, hon Nanna, väl var serieskapare också?


Fast söndagen försvann snabbt pga andra aktiviteter än läsning, och på kvällen försvann raskt även Omänniskor ur mitt liv (och ni kommer inte att få läsa mer om den på den här bloggen) efter kanske sjuttio lästa sidor eller så pga den gjorde mig riktigt förbannad på många sätt. Först blev jag alldeles väldigt störd över huvudpersonens extremt otrevlige pojkvän och ville bara skrika åt henne att varför finner du dig i det där!!?? och sedan fortsatte boken med att göra mig ännu argare eftersom den passerade töntgränsen med råge (den sortens urban fantasy som jag inte fixar, av samma art som Cirkeln: det blir så fånigt när det är miljöer jag känner igen och så blir det övernaturligt i dem. En äldre man med påsar under ögonen och mjäll på sin omoderna kostym, som blir förvandlad till en... igelkott? Nej. Bara... nej.) Sedan, när jag hade bestämt mig för att strunta i resten av boken eftersom den både störde mig och försökte få mig att bli rädd för vildsvin, så läste jag om den på nätet. Och DÅ upptäckte jag att det ju är Omänniskor som var upphov till "Kringlangate". Att den där K. Svensson som var medförfattare var Kristoffer "Kringlan" Svensson. Jag hade läst den debatten, och blivit arg, men fattade inte förrän nu att det var den här boken. Och sen? Sen blev jag ännu mer förbannad. På mig själv! Som är så himla kass på namn och kändisar och sammanhang och aktualiteter att jag verkligen inte såg den där Kringlanconnection förrän nu... jag är ju direkt pinsam!


Omänniskor fick alltså utgå. Jaha. Läsa vidare i The Perks of Being a Wallflower  (Chbosky) då, som har legat inne på toaletten sen jag fick den i julklapp av min son? Alltså, nej. Den är så tråkig att klockorna stannar. (vill ändå läsa ut den, för hur ofta får jag böcker i julklapp av min sextonårige son? va? vavava??) Fallande änglar eller outgrundliga mysterier, då? Nej, inte om jag akut skulle utveckla någon ungdomsboksallergi, tack så mycket. Något annat i bokhyllan? Mer om Bedwynfamiljen? Något från allt jag har på Kindlen? Från önskelistan på Amazon...?? Bokcirkelboken jag borde läsa i tid den här gången?
Nej! Något helt annat. Något kort, helt utflippat, och av Brandon Sanderson: Legion. Som inte fanns med på någon lista överhuvudtaget. Eller i någon som helst planering. Bara för att jag kunde.

Så, vi tar om det. Läsplaner för 2016? Nej. Inga. Frågor på det?




fredag 15 januari 2016

Half bad 2: Det mörka ödet (eller "Arg roadtrip i Europa")

Kolla! En arg hund som röker!
Den här boken är bara väldigt mycket en fortsättning på Half Bad - Ondskans son. (som jag gillade) Jamen, klart den är, det är ju del två i en planerad trilogi...? Jo, men den är liksom bara en fortsättning på det som hände i slutet på bok ett, ett slags knyta ihop lösa trådar och nu går vi vidare - fast vi går inte vidare. Det tillförs inget nytt. Den här boken blev mest ett enda stort blöh för mig. De personer som redan var arga på varandra  och hatade varandra i bok ett fortsätter med det nu ett tag till, och i sin ilska och sitt hat flår de runt i Europa en hel del. Planer görs upp. Planer spricker. Blod flyter. De vita häxorna är de onda häxorna, de svarta häxorna är nog onda de med fast lite mer snobbiga dessutom. Ännu noggrannare planer görs upp. Planer spricker. Blod flyter. Scenbyte, ny europeisk stad. Folk är arga. Nathan är arg. Nathan är sur. Gabriel är också sur. Annalise sover. Nathan är riktigt sur. Gabriel också. Många är arga. Planer görs upp, planer spricker, blod flyter. Många dör. Nathan har ihjäl ganska många av dem, för numera har han ett vilddjur inom sig (och ja, detta är faktiskt nytt från första boken, men hetsar inte upp mig så där värst). Person 1 ska sökas upp för att få upplysningar om vad person 2 kan finnas. Jägarna kommer. Person 1 dör. Person 2 upphittas. Jägarna kommer. Person 2 dör också. Många är arga. Nathan är sur. Gabriel är också sur. Nu är Annalise vaken, och sur hon också. Planer planeras. Planer spricker. Blod flyter. Många dör. Och så... kolla, boken är slut! Alla är arga på varandra! Nathan är sur, Gabriel är sur och Annalise är jättesur! 

Ärligt talat...varför jag läste slut den? Vet inte. Faktiskt. Jag vill nog hellre läsa en bok som handlar om Marcus, och när han blev kär i en vit häxa.

OK - det här KAN vara det sämsta inlägget jag har skrivit i bloggens historia. Skyller på en pissig vecka.

Titel: Det mörka ödet
Serie: Half bad #2
Författare: Sally Green
Originaltitel: Half Wild
Översättning: Carla Wiberg
Utg år: 2015
Förlag: Semic
Köp den till exempel här eller här

onsdag 13 januari 2016

Slightly Scandalous

Mitt behov av romance, lycka for ever after och förutsägbarhet parad med humor, klänningar och sex verkar vara oändligt just nu i januari. Vilken tur att jag har ett nästan outsinligt förråd av Mary Balogh-romaner att ösa ur...

Nu alltså dags för Bedwynfamiljen igen, och Freyjas tur att bli kär. Hon som bara vägrar att vara rädd för någonting, och som är i princip världsledande på att föraktfullt down her nose se ner på folk som inte faller henne i smaken. (en mycket präktig näsa, dessutom, en Bedwynnäsa... och här måste jag gnälla lite över ett evigt tjatande om att Freyja minsann inte är vacker, utan bara har ett "speciellt" utseende) Syster till en hertig, och vet exakt hur hon ska föra sig, konversera eller med ett ord eller en skiftning av ansiktsuttryck snoppa av någon. Kommer hon någonsin att hitta någon som hon tycker ens är värd hennes intresse?

Men jodå, klart hon gör. Denne någon brakar rätt in i hennes rum på ett värdshus en natt, och kräver att få gömma sig i hennes garderob eftersom han är "i lite trångmål". Dessutom flinar han åt henne och kallar henne lite nedlåtande gulligt så där "sweetheart". Ingen bra ingång för att lära känna Freyja Bedwyn, nej. Fast han har ju ingen aning om att hon är just Freyja Bedwyn, syster till en hertig och allt det där.
Det blir han varse några dagar senare, i det fashionabla Pump Room i Bath (jo, för en hel del av romanen utspelar sig för en gångs skull i Bath och inte i London, och en del dessutom i Cornwall). Där träffas de igen, varpå Freyja raskt stegar fram till honom, sticker fingret i hans bröst och högt så att alla hör kräver att den här mannen borde kastas ut och aldrig mer tillåtas komma tillbaka. Lätt skandal uppstår.

Den här mannen, aka denne någon, är Joshua Moore, markis av Hallmere. Fast det har ju förstås Freyja ingen aaaaning om. Än.

Det är minsann ett hektiskt år för syskonen Bedwyn, detta, och storebror hertig Bewcastle får höja både ögonbryn och monokel stup i kvarten och se svalt upprörd ut. Nästa bok är Morgan Bedwyns, och eftersom januari är långt ifrån slut är det ganska troligt att det dyker upp lite skrivande om henne också här på bloggen. Snart.

Titel: Slightly Scandalous
Serie: The Bedwyn Saga #3
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2003
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

tisdag 12 januari 2016

Uprooted

Var tionde år måste en av byarna i dalen låta draken ta en sjuttonårs flicka med sig. Låter som ungefär vilken klassisk saga som helst, eller hur? Men redan några meningar in i Uprooted får vi veta att det inte handlar om någon vanlig drake. Nej, det är en trollkarl som kallas för the Dragon. Inte heller käkar han upp den där förmodade jungfrun i ett härligt decennialt skrovmål heller - nejdå, han tar med henne till sitt torn i ena änden av dalen, och där lever hon sedan i tio år tills det är dags för nästa sjuttonåring att flytta in hos draken. Den frisläppta, numera 27-åringen, tenderar att bara återvända till sin hemby för att kort hälsa på sin familj, och sedan dra vidare från byn, från dalen och ut i världen för att aldrig mer komma tillbaka.

Så där har det hållit på i åtminstone hundra år om inte ännu längre. The Dragon ser möjligen ut som en tjugofemåring men är långt, långt äldre än så. Och vad gör han med de där tjejerna han tar till sig i sitt torn? Ingen vet. Men han brukar alltid ta de som är speciella: vackra, eller smarta, eller oerhört skickliga på något. I år är det ett draken-tar-flicka-år, och i år fyller Agnieszka sjutton. Men hon vet att draken inte kommer att välja henne. Nejdå, han kommer att ta hennes bästa vän, Kasia. Alla vet det. Kasia har inga fel. Hon är vacker och vänlig och vis och upptränad och lydig och.... ja, ni vet. Too good to be true. Själv är Agnieszka bara en mästare på att ha sönder sina kläder och få lera i ansiktet. Även på väg från dörren till sitt hus till brevlådan, typ.

Drake-hämta-flicka-dagen kommer. Och vem tar han? Vem? (andlös spänning...) Agnieszka förstås! Hon har inte ens packat sin väska! Och Kasia får en livskris av typen vad-ska-jag-NU-göra-med-mitt-liv...

Om du tror att det här är något Disneyartat Skönheten och Odjuret så tror du helt fel. Tror du att det är något sagoaktigt så är det också helt uppåt väggarna. Det här är fantasy. Riktigt bra fantasy dessutom. Mängder och åter mängder med magi - både som upprabblade trollformler ur tjocka böcker, som snabba gester med fingrarna, som trolldrycker med märkliga och dyra ingredienser och som ren, rå naturmagi. Här finns en dal, hotad av en fara, som snart kommer att uppsluka hela landet, och kanske världen. Här finns hovintriger, en karriärshungrig prins och också en annan, mer ansvarsfull familjefader till prins. Blodiga (nästan väl blodiga) slag utkämpas. Här finns en kung, och en drottning (fast hon har varit försvunnen i tjugo år). Sagotoner - men absolut fantasy med ett intressant världsbygge. Och intressantast av allt: skogen. The Woods. som växer invid dalen där Agnieszka och Kasia är uppvuxna. Skogen, som växer sig allt större, och som det inte går att gå in i ens korta stunder utan att komma ut och vara vansinnig och vilt ha ihjäl sin familj. Skogen, som då och då skickar ut varelser som bara genom att riva upp ett sår på någon ko eller så sätter hela dalen i livsfara.

Ja, den här boken tyckte jag om. Den är något så ovanligt som en fantasy där berättelsen avslutas efter endast en bok. Första halvan av boken var riktigt bra (det är då Agnieszka är hos the Dragon i tornet) - andra halvan möjligen alltför actionpackad. Det är inte särskilt likt Temeraireböckerna (som jag också gillade mycket) men en Novik som skriver om magi på det här sättet vill jag läsa mer av.

Titel: Uprooted
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2015
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här eller här

måndag 11 januari 2016

Doktor Glas + Historietter

Jag ville läsa om Doktor Glas - senaste gången jag läste den var när den var en måste-bok på gymnasiet, och då tyckte jag den var så tråkig att klockorna stannade. Det enda jag sedan dess har läst av Hjalmar Söderberg är novellen Pälsen, som är en av de bästa noveller jag har läst. Och det jag tänkte nu var att den där ekvationen går ju inte ihop - vilken Söderberg är den rätte? Pälsskrivaren eller tråkskrivaren??

Så gav jag den gode doktorn en chans igen. Och nu vet jag: det är Pälsskrivare Söderberg som är den äkte. Det är ju helt sanslöst vilket språk karln hade! Doktor Glas är en total njutning att läsa. Helt underbar, faktiskt! Och så annorlunda man läser böcker beroende på var i livet man befinner sig: det enda jag egentligen mindes från min gymnasiala läsning av boken var mordet på stackars pastor Gregorius. Men nu när jag läste om den som vuxen är det inte det som intresserar mig mest. Nej, det är doktor Glas själv! Hans funderingar över livet och över sig själv, hans funderingar över sin läkargärning (när han skulle kunna hjälpa någon men inte får, eller när han kan hjälpa någon och det ändå blir fel, funderingar över dödshjälp och abort). "Liv, jag förstår dig inte."

Och miljön! Det sommar-Stockholm han vandrar i! Och människorna han träffar och deras livshistorier!

Och så återigen: språket. Språket! Det är så... jamen kolla det här citatet. Finns det någon annan som kan gå i land med tilltaget att kalla den heliga skärgården för "kalops"???
"Egentligen var jag också bortbjuden till bekanta på en villa i skärgården; men jag kände ingen lust. Jag tycker inte så mycket om varken bekanta eller villor eller skärgården. Framför allt inte skärgården. Ett landskap hackat till kalops. Små holmar, små vatten, små bergknallar och små mariga träd. Ett blekt och fattigt landskap, kallt i färgen, mest grått och blått, och likväl inte fattigt nog att äga ödslighetens storhet."
I utgåvan av Doktor Glas jag äger finns även Söderbergs Historietter. Små pärlor är de. Ibland avgrundsdjupa, ibland bara träffsäkert roliga: att ha ett plank och en gammal rutten lyktstolpe att bli huvudpersoner i en berättelse på typ tre sidor... och få det att bli bra? Att i den även den ungefär tre sidor långa Spleen kunna beskriva meningen med livet??

Jag äger även Martin Bircks ungdom och Förvillelser, och nu ska jag jaga skärgårdskalops i dem också.

Titel: Doktor Glas + Historietter
Författare: Hjalmar Söderberg
Utg år: original 1905 + 1898, den här utgåvan 1991
Förlag: Bonniers (den här utgåvan)
Köp den till exempel här eller här

söndag 10 januari 2016

Nu ser du mig

Ganska länge har jag gått på mörka landsvägar om kvällarna och lyssnat på en deckare som utspelar sig på Londons mörka platser, som har handlat om mord och Jack the Ripper och gruppvåldtäkter och som har drypt av blod. Har jag varit rädd? Nä. Jag må vara naiv, men det kryllar inte av massmördare längs med landsvägarna där jag går. Och jag tyckte inte boken var särskilt läskig heller. Eller ens så där jättespännande. Jag borde nog sättas i deckarkarantän, tror jag, för just nu är det i det närmaste ingen deckare jag läser som faller mig i smaken. Den här har ändå hyllats av en hel del bokbloggare.

Boken börjar med att Lacey Flint står vid sin bil, med en döende kvinna i sin famn. Kvinnan har fått både strupe och mage uppskuren, och det är blod överallt. Ambulans hinner inte fram i tid, och kvinnan dör. Även om Lacey är polis så är hon nu ett vittne, eller till och med en del av brottsplatsen, så hon blir inte inblandad i utredningen. Eller skulle inte bli i alla fall, men det blir hon ändå. Det visar sig nämligen att mordet, och flera mord som följer efter det, har koppling till Jack the Ripper, och Lacey Flint är något av en specialist på Jack the Ripper.

Fast morden är inte bara kopplade till Jack the Ripper - de verkar märkligt sammanbundna med Lacey själv också, och med hennes tidigare liv som definitivt inte varit något ljust och lyckligt liv.

Jodå, jag tyckte det var intressant, och jag gillade Londonmiljöerna, och det om Laceys tidigare liv. Men jag störde mig hyfsat mycket på Lacey själv som envisades med att försätta sig själv i dödsfara gång på gång, och få bli räddad av den manlige polis hon anser är en skitstövel. (jag hänger inte med på det där skitstövelgrejset - jo, jag fattar att han ska vara otrevlig på alla sätt, men det jag hela tiden hör när jag lyssnar är att han bryr sig om huruvida Lacey har fått någon mat, har bra larm på sitt hus, utsätter sig för någon livsfara eller så och verkar helt OK trots att han har en överlägsen attityd och lägger sig i) Dessutom tröttnade jag ganska omgående på Jack the Ripper-tjatandet. Plus att uppläsaren av ljudboken hade en enormt entonig röst och uttalade många av de engelska platserna på väldigt kreativa sätt. Men det kan väl inte Sharon Bolton lastas för.

Nej, deckarkarantän nu ett antal månader. Eller mer.


Titel: Nu ser du mig
Serie: Lacey Flint #1
Författare: Sharon Bolton
Originaltitel: Now You See Me
Översättning: Lilian Fredriksson, Karl G Fredriksson
Ljudbok - uppläsare: Karin Lithman
Utg år: 2012
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här

lördag 9 januari 2016

Sju förtrollade kvällar

Den här slukade jag på några timmar och tyckte väldigt, väldigt mycket om. Nu när jag tänker tillbaka på den (var någon vecka sedan jag läste) så är det ganska mycket det handlar om och borde vara hyfsat spretigt - men det funkade, och när jag läste så kändes allt helt rätt. Det är en magisk realism som är en bra blandning.

Buster ska snart fylla tretton, och när han gör det så kan han få tävlingsboxas. Boxningen är livet för Buster och nog det enda han egentligen bryr sig om. Skolan är jobbig. Inte det sociala, för Buster är utan att han gör något för det klassens kung, den alla vill vara med. Men skolarbetet - hur han än pluggar och försöker så blir det aldrig särskilt bra. Annat var det för hans bror Jack, som var så duktig i skolan att han fick priser för det. Men Jack är död. Han dog i en bilolycka för sex år sen.

Det här är intressant nog, och väl egentligen kärnan i berättelsen. Men så lägger vi till massor av magi, och flera personer som är intressanta, till exempel Flickan-som-läser och vaktmästaren med smutsigt skägg. Vi lägger också till en miljö som fascinerar mig: hur kommer det sig att de delar av staden som verkar ligga mest centralt är övergivna och ödsliga? Med igenbommade affärer och en biograf som är stängd?

Buster får sju biobiljetter av vaktmästaren med smutsigt skägg. Biobiljetter till en biograf som är nedstängd. Han får ta med en vän om han vill.

Och allt det här handlar om vänskap, om sorg, om mobbning, kärlek och meningen med livet. Blandat med magi. Missa inte!

Titel: Sju förtrollade kvällar
Författare: Mårten Sandén
Utg år: 2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

fredag 8 januari 2016

Den glömda rosenträdgården

Jag var sugen på lite feelgood, och ville prova något av Marita Conlon-McKenna som jag inte läst tidigare. Fast jag valde kanske fel bok av henne, för det här var verkligen ingenting jag blev så där värst lycklig över. Mest uttråkad.

Molly har blivit änka, och bor nu ensam i det stora Mossbawn House. Det är för stort för henne nu när barnen är utflugna och det bara är hon och hunden kvar - dessutom är det mycket jobb med huset och framförallt den stora trädgården. Frågan är nu om hon måste sälja huset och flytta till något mindre? Hon gillar ju trädgården och huset, och det finns så många minnen där. Efter att hon satt sig och gått igenom alla viktiga papper, rådfrågat bankmän och en släkting som är revisor så kommer hon fram till att hon inte har några inkomster nu sedan maken gick bort. Hon jobbar nämligen inte. (det här kommer i början på boken, och jag höjde alla möjliga ögonbryn... ska man behöva revisor för att inse att 1. jag förvärvsarbetar inte, och har 2. därför ingen inkomst)

Ja. Det är väl ungefär det. Sälja hus eller inte sälja hus. Under tiden fortsätter livet, som raskt efter beskedet "har ingen inkomst" fylls av köp av en klänning, restaurangbesök, taxiåkande, öppnande av sparkonton med tillhörande litet startkapital för de bägge döttrarna samt arrangemanget av en 21-årsfest för ena dottern, med blygsamma 50 eller 75 gäster eller vad det nu är. Jag kan lugnt påstå att begreppet "ont om pengar" och "stå utan inkomst" inte riktigt har samma innebörd för Molly som för mig. Alls.

Det finns fler personer i trädgårdspåtandet och feel-goodandet också: Mollys systerdotter Kim som är arbetslös och som också precis blivit både pojkvänslös och bostadslös, Gina som jobbar på kaféet i byn där Mossbawn House ligger. De tre hittar tillsammans på en feelgood-lösning på Mossbawn House-problemet. Alla nöjda och glada. 
(och ja, glömde: Molly gräver fram några torra rosenbuskar i hörnan på trädgården där maken förvarat bra-att-ha-saker, gödslar dem lite och får dem att ta sig. Det är det som är "den glömda rosenträdgården")(och ja, jag är lätt besviken)

Som sagt - jag blev mest uttråkad. Och rätt irriterad, både på personerna i boken och på språket. Här förekommer ymniga upprepningar, till exempel alla de gånger några av personerna besöker någon restaurang, någon bar eller något fik "som var fullt med folk men de lyckades få ett stort tomt bord vid fönstret/längst in i lokalen/typbästaplatsensomavenhändelse", eller alla dessa eviga "skrattade hon", "fnissade hon" eller "skrockade han", som i "Vi ses säkert i morgon", skrattade hon. Avskyr den formuleringen. (för hur gör man rent praktiskt när man "skrattar" fram en hel mening??)

Sorry. Jag kanske inte var upplagd för den här sortens läsning, helt enkelt. (skrockade hon, innan hon gick in på det överfulla kaféet där hon ändå lyckades hitta ett tomt bord vid fönstret)


Titel: Den glömda rosenträdgården
Författare: Marita Conlon-McKenna
Originaltitel: The Rose Garden
Översättning: Lina Erkelius
Utg år: 2015
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

torsdag 7 januari 2016

Dödens bröder

Opus behöver hjälp med att laga skrivmaskinen han har hittat i förrådet (och den han skriver den här boken på), och hans lärare tycker han ska fråga Vaktis. Men Vaktis är inte på sitt rum eller någon annanstans heller. Det hänger en lapp på hans dörr om att han är "frånvarande" och ett telefonnummer att ringa vid nödsituationer. En helt vanlig lapp om något som de flesta inte verkar reagera så där nämnvärt på. ("han är väl sjuk, eller på semester eller nåt" tycker de vuxna) Men Opus känner på sig att det är något skumt med det hela. Att vaktmästaren är kidnappad, kanske?

Och så drar han igång en undersökning tillsammans med Mosse och Elena. Ni vet, undersökning av arten "detektivklubb på mellanstadiet", med högtidliga möten, anteckningar i en skrivbok och Sökandet Efter Ledtrådar. (jag var också med i en sån klubb när jag var i tioårsåldern...) Vaktis bil står kvar på skolgården! Mystiskt! Det ligger högar med reklam och post innanför Vaktis dörr! (när de här hemma hos honom och snokar) Mystiskt! Och de vuxna verkar inte bry sig...??

Det här är faktiskt en fantastiskt rolig och bra bok. Och det bästa av allt är att det FINNS ett mysterium bakom Vaktis försvinnande! Ett rätt oväntat mysterium också...

Jag tycker mycket om att läsa om Opus och Mosse, och smarta Elena, och jobbiga Gänget (som Opus vägrar ge alltför mycket utrymme i boken), morfar med korvkiosken. Och Dödens bröder. Opus är livrädd för Dödens bröder. De står bakom Opus i kassakön i affären och pratar om hur de ville strypa någon som heter Jeppson (som Vaktis heter i efternamn) med taggtråd. De är muskliga, långa typer som nu verkar vara på jakt efter Opus själv. Varför? Ska han också strypas med taggtråd?

Helt förutom en riktigt bra, rolig och spännande berättelse så är boken dessutom full av Johan Unenges perfekta illustrationer.


Titel: Dödens bröder
Författare: Åsa Lind
Illustrationer: Johan Unenge
Utg år: 2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år, och absolut som högläsning från ca 7 år.

tisdag 5 januari 2016

Slightly Wicked

Andra boken i The Bedwyn Saga, som totalt består av sex böcker, varsin för de sex syskonen i den väldigt speciella Bedwyn-familjen (med alldeles väldigt specielle Wulfric, hertig av Bewcastle, som äldst)(en stor del av nöjet med att läsa de här böckerna är att få läsa om Bewcastle och hans något höjda ögonbryn eller finlir med monokeln)(sista boken i serien handlar om hur han ska hitta sin enda och rätta. Jag längtar!)
Efter detta missbruk av parenteser återgår jag till Slightly Wicked, som handlar om hur Rannulf Bedwyn hittar Judith Law, kärlek for ever after och schysst sex.

När boken börjar är Judith på väg hem till sin faster och farbror. Hon ska bo där, som oavlönad sällskapsdam och mer eller mindre piga. Osynlig och oviktig kommer hon att vara för resten av sitt liv, sitta längst bak i sällskapsrummen och passa upp på gamla farmor, hämta stickningar, bära te, springa ärenden... och givetvis förbli ogift. Detta är inget hon vill, men av olika anledningar (till exempel den att hennes ohängde bror har förskingrat familjens besparingar) så måste hon. Nu sitter hon och dagdrömmer om att en ståtlig stråtrövare skulle överfalla diligensen där hon sitter och trängs med övriga passagerare. Stråtrövaren skulle kasta upp henne på hästen och galoppera bort mot ett äventyr, och visa sig vara både snygg och snäll längst inne och...

...tja. Inte som mannen med dålig andedräkt som sitter bredvid henne och tafsar på henne när han kommer åt, i alla fall.

Men....!

Diligensen slirar omkull i leran. Det kommer en snygg karl ridandes. (dock ej stråtrövare) Han tar med Judith på hästen, och hon bestämmer sig för att ha ett äventyr ändå. Ett enda. och ett sista, innan hon sätter igång med sitt tråkliv. Hon ljuger för karln och säger att hon är skådespelerska - han ljuger och säger att han heter Ralf Beddard (för det är förstås vår Rannulf). Sedan har de sex hela natten. Tjolahopp! Nu kan Judith sticka iväg till sitt trista sällskapsdamsliv, nu har hon åtminstone blivit av med oskulden och har något fint att minnas. Typ.

Jepp. Ända tills den där Ralf dyker upp hemma hos fastern, och visar sig vara en förnäm herre, bror till en hertig, dessutom tänkt friare till Judiths kusin som är vacker, arton år och helt tom i bollen.

Jag gillar verkligen Mary Baloghs historiska romance. Slukar hennes böcker. Nu ska jag strax ge mig på nästa Bedwynsyskons bok! (nu är det Freyja, kvinnan som bara kan rida på ett sätt (fort!), som svär och inte bär sig åt som någon syster till en hertig alls. Mjuka, väna och ömtåliga människor äter hon till frukost)

Titel: Slightly Wicked
Serie: The Bedwyn Saga #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2003
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här


måndag 4 januari 2016

Brännmärkta - Firnbarnen 2

Brännmärkta är fortsättningen på Inmurade och vi får träffa Leo, Natta och Teddy i Firnby igen.

Det har gått några veckor sedan ondskefulla lärarinnan från för länge sedan fördrevs från skolans källare, och Leo, Natta och Teddy drömmer fortfarande läskiga mardrömmar. Men stackars Firnby får ingen lugn och ro ändå. Nu är det i skogen det verkar hända märkliga grejer, särskilt vid kalhygget. Inledningsscenen på boken med en ensam man i en bil som tvingas stanna i skogen (vid kalhygget) är mer än läskig, men det är inte bara han som blir utsatt. Även de små barnen kommer tillbaka från skogen dit de smitit från skolan på rasterna, och pratar om att "hon i skogen" är sträng och otäck på olika vis.

Och det där kalhygget - det är dit Elin rider med sin häst en kväll. Fast bara hästen kommer tillbaka. Elin återfinns någon dag senare, med rivsår och blåmärken, men har glömt allt som hänt henne sedan hon fallit av hästen. När hon kommer till stallet igen så är hennes häst livrädd... för Elin!

Det är något i skogen. Och det verkar på något sätt ha samband med det som nyligen hände på skolan. Hur?

Jag vet inte - jag får faktiskt inte ihop spökerierna i den här. De spretar lite för mycket tycker jag. Det är skogen, lärarinnan, sägner om rotflickan, besatthet - men ondskan stannar inte där, det går on-line också: Teddy håller på att skapa ett datorspel där han använder sig av sin skräck från lärarinnespökerierna för att få riktigt läskig stämning, men hans spel verkar snart leva sitt eget liv och bära sig konstigt åt.
Det är otäckt, det är många riktigt krypande scener - men det är när allt ska knytas ihop jag inte riktigt hänger med. Det är för mycket, och för många personer inblandade.

Däremot tycker jag mycket om att läsa om Leo, Natta och Teddy, precis som jag gjorde i Inmurade. Deras vardagsliv, funderingar, bekymmer, relationer till föräldrar och kompisar och varandra... det är fint skrivet. Jag önskar att det hade fått råda mer, och det läskiga hade kammats lite, inte varit så spretigt som det är nu.


Titel: Brännmärkta
Serie: Firnbarnen #2
Författare: Lena Ollmark
Utg år: 2015
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

söndag 3 januari 2016

Evighetens långrandiga rand

Ett par veckor nu har jag haft Evighetens rand av Ken Follett i kindlen. Det är ju verkligen en tjockis som tar tid att läsa, men ännu längre tid tar det förstås om man hela tiden avbryter läsandet för att läsa andra böcker. Som jag har gjort. Gång på gång återvände jag till Kubakrisen och kalla kriget och Berlinmuren, läste lite men smet åter iväg till annat som romance och skräck för mellanstadiebarn, innan jag nu häromdagen insåg fakta: Evighetens rand är förbannat tråkig. Jag orkar inte läsa färdigt den. Ger upp efter lite mer än en tredjedel.

Och varför då, då? Jag gillade ju första boken i Folletts trilogi om 1900-talet: Giganternas fall, och tyckte om andra boken Världens vinter också

Det är flera saker. Främst är det nog att jag uppenbarligen inte finner den världshistoria som Follett väljer att ta upp som så där särskilt intressant. Klart jag fattar hur viktiga Kubakrisen, muren, kalla kriget och kampen för en medborgarrättslag var - men ligger nog för nära i tiden för att jag ska gå igång som jag kan göra på dammiga grejer som hände för flera hundra år sedan, eller på första världskriget. Jag vet inte, men Evighetens rand känns mest som en oerhört trist skollektion. Och där Giganternas fall säkert också var mycket skollektion men lyckades få liv ändå tack vare alla intressanta personer som Follett befolkade den med - där kraschlandar Evighetens rand. Karaktärerna är bara namn för mig, namn som råkar vara utplacerade i närheten av viktiga personer och händelsernas centrum, men som definitivt inte får liv. Inte heller vet jag vad som har hänt med berättandet - nu känns det mest som pliktskyldigt rapporterande.

Lite verkar det som att Folletts enda lösning på att få huvudpersonerna att leva upp lite är att låta dem ha sex - det trycks in hela tiden som någon slags försök att krydda all politik med lite hetta, men det blir så platt fall. För även här känns det som ett pliktskyldigt rapporterande, typ "X och Y lade sig på sängen, tog av kläderna, han kom in i henne. Det var skönt. De tog på kläderna igen och gick tillbaka till mötet (eller vad de nu gjorde innan). X undrade om han skulle få ligga med Y fler gånger." Och detta känslolösa alltså instoppat lite här och var utan att det tillför handlingen särskilt mycket. Möjligen kan jag få intrycket av att det första folk gjorde när de insåg att Kubakrisen skulle kunna störta världen i ett tredje världskrig var att hoppa i säng med varandra, så att de fick ha sex en sista gång i livet innan allt tog slut. Så var det kanske.

Sen är det så mycket som inte finns med i boken. Visst, en sådan här bok måste sålla i världshändelserna - men Europa bortom Berlin och muren finns knappt med. För att inte tala om andra kontinenter som Asien och Afrika. Det är amerikansk politik, amerikansk politik, rysk politik, amerikansk politik.... gääääsp. Dessutom hade jag gärna läst lite om vad som hände under de nästan tjugo år som gått från att Världens vinter slutade tills Evighetens rand börjar.

Nope, Evighetens rand, våra vägar skiljs här.

Titel: Evighetens rand
Serie: Århundradet #3
Författare: Ken Follett
Originaltitel: Edge of Eternity
Översättning: Peter Samuelsson, Lena Karlin
Utg år: 2014
Förlag: Albert Bonniers
Köp den till exempel här eller här