Wolf Hall

Det har tagit sin tid, men nu har jag lyssnat igenom Wolf Hall som ljudbok. Och jag har haft det ganska trevligt under tiden - att uppleva England under 1500-tal utifrån detta här-och-nu-perspektiv jag får i den här boken är intressant. Allt som händer, alla kungliga och politiska krumbukter, upplever jag alltså helt ur Thomas Cromwells perspektiv. Och historien får liv - människorna känns verkliga, livet och vardagen känns riktiga, och jag är liksom där. Samtidigt är jag utanför och har kunskapen om vad som hände sen med kung Henrik, Anne Boleyn, religionsutbrytningen och allt det där.

Men det jag får nu, och det jag gillar, är detaljerna, känslan, färgerna. Och jag får veta saker jag inte visste, och måste googla. Sjukdomen "engelska svetten" till exempel. Herregud, så fasansfullt - den dödade ofta inom ett dygn från att en människa hade varit fullt frisk! Skräcken att försöka leva vidare i sina liv och ha ett sånt hot över sig! (jämte alla de andra som fattigdom, krig och svält)

Jag är inte helt positiv - ganska ofta sitter jag och märker hur tankarna har vandrat iväg när jag blir helt översköljd av alla dessa namn på hertigar, hovmänniskor och stormän i England, Frankrike, Spanien och halva Europa. Jag mäktar inte hålla isär dem (och hälften av dem heter banne mig Thomas) och politiskt intrigerande har aldrig varit min grej. Så kommer det någon detalj igen som fångar mig och jag lyssnar vidare - men för mig är den här boken på tok för lång och tjock, när det långa och tjocka så fylls av namn på mäktiga personer. Hade det skalats ner och jag fått mer av att få stiga in i 1500-talet så hade jag älskat den. Nu blir det mer ett "äntligen färdig". Läser jag vidare i trilogin så blir det som vanliga pappersböcker där jag kan styra lästempot själv.

Titel: Wolf Hall
Serie: Wolf Hall #1
Författare: Hilary Mantel
Originaltitel: Wolf Hall
Översättning: Jesper Högström
Ljudbok - uppläsning: Angela Kovács
Hitta den på ditt bibliotek, i din närmaste bokhandel eller via Omnible

Systerklockorna

Kyrkklockorna som kallas systerklockorna hänger i en urgammal stavkyrka i byn Butangen, och är döpta efter de två systrarna Halfrid och Gunhild som dels var kända för att väva så vackra vävar att de medverkade till gården Heknes välstånd, dels var födda sammanvuxna. Och så kunde de tydligen se in i framtiden, sägs det. Kanske är det därför kyrkklockorna sedan genom tiderna varslat om ofärd genom att då och då ringa helt av sig själva. Stark och vacker klang har de hursomhelst, även om kyrkan i sig är trång och mörk och kall hur vacker den än är.

Kai Schweigard, byns nye präst, vill förändra och få bygden med i framtiden, utbilda och utveckla. Och även om kyrkan är vacker så vill han bygga en ny, en där folk inte fryser ihjäl och en där alla får plats. För att finansiera detta har han sålt den gamla kyrkan till Tyskland. Den ska rivas försiktigt för att sedan byggas upp igen i Dresden. Och det kommer en tysk man, en ung arkitekturstudent, en Gerard Schönauer, till Butangen för att göra skisser av kyrkan och övervaka rivningen, märka delarna och se till att allt går som det ska. Även om både Gerard och Kai bägge vill det här med kyrkflyttandet så är de konkurrenter. De är nämligen bägge kära i Astrid Hekne, dotter på Heknegården där de bägge siamesiska tvillingarna vävde för så många år sedan.

Jag tyckte mycket om Systerklockorna, lyssnade på den som ljudbok men var inte jätteglad över inläsningen så flippade en hel del till textversionen på telefonen (älskar den funktionen). Givetvis var jag tvungen att googla bilder på stavkyrkor också. Jag gillade inte triangeldramat med Astrid-Kai-Gerard, gillar aldrig trianglar, och kände redan på förhand att det aldrig skulle gå väl. Men jag tyckte väldigt mycket om att läsa om mötet mellan den gamla världen och gamla folktron med det nya, ostoppbara, nytt tänk och ny teknik. Och jag blev väldigt sugen på att åka till Norge, även om byn Butangen är påhittad.


Titel: Systerklockorna
Författare: Lars Mytting
Originaltitel: Sösterklokkene
Översättning: Lotta Eklund
Ljudbok - uppläsning: Kerstin Andersson
Utg år: 2019
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

The Gentleman's Guide to Vice and Virtue

Det är 1700-tal, och Henry "Monty" Montague ska tillsammans med sin bäste vän Percy göra sin "Grand Tour" i Europa under ett års tid. Tyvärr får de släpa med sig Montys jobbiga lillasyster Felicity åtminstone en bit på resan (sedan ska hon dumpas på någon skola i södra Frankrike). De måste också ha med sitt "förkläde", en mr Lockwood som har koll på resplan, biljetter, kunskap om platser de bör besöka och stenkoll på att de inte smiter ut på kvällarna för dåligheter.

För dåligheter är särskilt Monty väldigt duktig på. Han har lyckats med konststycket att bli utslängd från Eton. Han är sällan nykter efter lunchtid. Och detta år ska bli det sista året i frihet innan han tvingas hem och in i plikten, nämligen att sätta sig in i och så småningom ta över skötseln av gods och gård. Pappa Montague är en earl, och är högst missnöjd med sin son och hans leverne, så nu tänker han att det här året möjligen ska medverka till att få honom att växa upp och skärpa till sig.

Det är inte Montys plan. Nej, han ska festa alla dagar, strunta i Lockwood, uppsöka dåligheter så mycket han kan - och vara så mycket han bara kan med Percy eftersom de kommer att skiljas åt när året är slut och Percy ska gå på "law school" i Holland någonstans. Vad vi också får veta från början är att Monty är vansinnigt kär i Percy, och inte vet vad han ska göra eftersom Percy inte får veta detta men ändå vill han på något sätt att det alltid ska vara de två.

De historiska miljöerna och detaljerna är fantastiska, uppläsaren Christian Coulson en av de bättre jag någonsin hört, och jag har enormt trevligt tillsammans med Monty, Percy och Felicity på deras resa, skrattar åt Monty när han bara är en vandrande katastrof i etikettsbrott och dåligheter. Sedan, efter ungefär en tredjedel av boken, så ändrar den karaktär. The Grand Tour, Lockwood och de fina salarna lämnas och det blir ett äventyr med action, hemligheter, lite alkemi och övernaturlighet, till och med pirater och lite annat smått och gott. Jag tycker fortfarande om personerna, men storyn tappar mig och blir lite fånig, och mot slutet lyssnade jag mer bara för att få höra boken till slut mer än att jag brydde mig.
Dock kommer jag absolut att lyssna på den lilla fortsättnings-novellan, The Montague Siblings 1,5, om Monty och Percy, The Gentleman's Guide to Getting Lucky. Och så har det kommit en hel bok som är bara Felicitys: The Lady's Guide to Petticoats and Piracy. Den ska jag läsa! Felicity är bara så tuff! (hon vill och ska bli läkare, trots att hon som kvinna inte får studera) Det lär också komma en tredje bok i serien, om lillebror Montague som i den här boken ännu bara är en skrikig bebis som Monty kallar för "krypet" eller något sånt.


Titel: The Gentleman's Guide to Vice and Virtue
Serie: The Montague Siblings #1
Författare: Mackenzi Lee
Utg år: 2017
Förlag: Katherine Tegen Books
Ljudbok - uppläsning: Christian Coulson
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

The Son

Jag gav mig på en episk Texas-historia-berättad-genom-en-familj-i-flera-generationer eftersom jag läst om den på flera ställen som "bästa boken på länge", och jag blev nyfiken.

Vi följer alltså tre personer ur familjen McCollough: Eli på 1840-talet och framåt, hans son Peter runt ca 1915 och så Peters barnbarn Jeanne Anne som i nutid (2012) som gammal minns tillbaka på sin barndom och sitt liv.

Elis föräldrar är nybyggare, och hans historia börjar när comanche-indianer överfaller deras lilla gård, dödar Elis mamma och syster och tar med sig Eli och hans bror som fångar. Broren överlever inte, men Eli lär sig comanchernas sätt att leva och blir till och med adopterad av dem. Efter några år måste han återvända till sitt eget folk, har svårt att anpassa sig men lyckas komma över pengar och kan köpa en egen gård. Under årens lopp och med brutala metoder får han gården att växa, och blir rik.

Sonen Peter är inte som Eli (som boken igenom kallas "The Colonel" och är så frustande He-Man att Zeb Macahan kan gå och dra något gammalt hästtäcke över sig) utan vill ta en mer fredlig väg. Det går inte och han blir helt utstött och avskydd, och försvinner från familjen, känd som den-vi-inte-talar-om ungefär.
Jeanne Anne är nog lika tuff som farfarsfar The Colonel, men är tjej, och de är nog kul men inte lika bra på att samla in och märka kreatur (eller, jo, det är hon men det är det ingen som vill bry sig om). JA (som hon kallas) för familjen in i framtiden och så kommer oljan, och så får hon barn (som, likt Peter, inte är så där himla mycket att hänga i julgran enligt henne själv), och så småningom knyts allt ihop när saker som hände när Eli skaffade gården och saker som hände 1915 när Peter inte tyckte som alla andra får konsekvenser i nutid.

Ovanstående är en kort och rätt usel sammanfattning av 600 sidor och 170 års händelser, och alla de våldsamma och vidriga saker som alla dessa människor kan hitta på att göra med varandra orkar jag inte ta upp i detalj. För det är mycket våld, det är det. Med eller utan vapen, med eller utan bundna offer, med eller utan eld, med eller utan hånskrattande publik i bakgrunden.

Och jag kan inte tycka om det här. Storyn är säkert bra, och det är intressant att läsa om nybyggartiden och comanchernas matvanor (strösslad märg ovanpå blodiga saker är en favorit), och fundera över allt detta spanska och mexikanska som är så djupt intrasslat i Texas helt utöver indianerna och allt det andra. Men jag klarar inte av sättet det berättas på. Det är nämligen så totalt avskalat, så neutralt rapporterande även när de vidrigaste övergreppen begås. Ja, jag fattar att det är så det är tänkt, att jag själv ska fylla i alla känslor och läsa mellan raderna och alltihop. Men jag tycker inte om det. Jag kommer inte personerna nära, och allt detta uppräknade, rapporterade våld gör mig trött och ledsen.
Det finns andra författare som skriver så här (jag kommer på Hemingway, som jag för mitt liv aldrig kunnat ta mig igenom någon bok av pga precis det där rapporterande sättet, isbergstekniken, men det finns flera) och gillar man det sättet att skriva så är detta säkert en fantastisk bok. Mig passade den inte.


Titel: The Son
Författare: Philipp Meyer
Utg år: 2013
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Max och miniriddarna

Detta är en väldigt lyckad blandning av text och seriestrippar, en grafisk riddarroman. Det går snabbt att läsa och det är väldigt roligt. Och är det någon bok som kvalar in som "i samma stil som dagbok-för-alla-mina-fans" så är det denna. Fast den är bättre.

Max måste åka runt på vägarna med sin morbror som är trubadur. En usel trubadur, måste sägas, som aldrig drar någon publik så de har nästan inget att äta och vagnen de åker och bor i är inget lyxhotell direkt. Och som Max så insiktsfullt påpekar: detta är dessutom medeltiden, så bekvämligheter som asfalterade vägar, vattentoaletter och tandborstar har inte ens uppfunnits än, så livet på vägarna är hårt, hungrigt och tråkigt.

Det blir ändring när de kommer till kungariket Mysanien och dess huvudstad. Det borde blivit bättre, för så som morbror Torulf minns det (han är född och uppvuxen i Mysanien) var det en trevlig stad med snälla och gästfria människor, fint styrda av kung Konrad den snälle. Men de har inte hunnit vara i staden många boksidor förrän morbror Torulf har tagits till fånga och Max jagas av soldater för misstänkt lösdriveri, och folk i allmänhet verkar ha en helt annan attityd till besökare, trubadurer och allting. Vad har hänt? Jo - snälle kung Konrad har dött och efterträtts av sin bror, kung Ryslig. Kung Ryslig tror på fängelse, disciplin och halshuggning, och hans undersåtar verkar stödja honom helt och fullt.

Som väl är hittar Max andra barn att bli vän med, och tillsammans med en trollkarl (som bokstavligen dyker upp från tomma intet)(och vars trollspö har sett bättre dagar)(det har förresten trollkarlen också) utvecklar de en ytterst listig plan för att ta sig in i slottet och befria morbror Torulf. Den går mest ut på att... eh... gå in och... improvisera? Jonglera? I vilket fall som helst är detta bara början på äventyret som sedan vandrar vidare i fantasy- och sagoland.

Roligt, ja, på så många sätt! Ta bara det här med att berättelsen driver med det faktum att det är medeltid, och de som lever i den vet vad det är som inte är uppfunnet ännu och saknar det de aldrig har haft. I andra böcker funkar det här greppet ibland, ibland inte, men här är det väldigt bra gjort och mycket roligt. Ta till exempel en bild i slutet där två barn jublande slår ihop händerna, och där kommentaren är ungefär "såg ni det där? Vi uppfann just high-five, och vi ansträngde oss inte ens". (jag vill inte visa bilden pga att den spoilar handlingen)

Eller bilderna, som är enkla, lite kantiga och fulsnygga och funkar fantastiskt med den lite lakoniska berättarstilen. Särskilt har jag suttit och fnissat över hur djuren ritas. Alla tar sig fram i stelbent passgång. (alltså, när benen på samma sida lyfts samtidigt) När hästarna också närmast ser ut som en blandning av krokodiler och Skogaholmslimpor i ansiktets mul-parti så blir det bara.... hehe, ja. Fult. Men snyggt. (och undantag: när hästarna springer sitt fortaste? Då överger de passgången för total haren-skuttar-snabbt-stil)

Lägger vi till detta en berättelse som överraskar en hel del längs med vägen, och som ifrågasätter könsroller och tänkande som så-här-har-vi-alltid-gjort, så kan det bara bli bra.


Titel: Max & miniriddarna
Författare: Lincoln Peirce
Illustrationer:  Lincoln Peirce
Originaltitel: Max & the Midknights
Översättning: Caroline Bruce
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-15 år

Den hemliga resan

Ni vet Taubevisan Där byggdes ett skepp uti Norden; Albertina, så var det skeppets namn... (ja, den där med "pumpa läns!"). Den här boken är om det skeppet. Huvudperson är Albertina, den Albertina skeppet enligt boken döptes efter, dotter till den kapten Albertsson som seglade skeppet Albertina på dess sista och enda resa. Och Albertina är den enda överlevande från den resan, eftersom det var en resa som "inte var hennes", och som hon aldrig skulle varit med på egentligen. Men det var hon.

Vi är någonstans förr-i-tiden, oklart när men jag gissar på 150 år sen? Albertina bor med pappa sjökaptenen som gått i land och inte gjort några resor sedan Albertinas mamma dog i ett skeppsbrott. Då var Albertina 2 år gammal. Nu är hon 9 år, och det är bara hon och pappa.
På kvällarna är de ofta på krogen Gryningen, det är där sjömännen finns. Pappa dricker inte mycket, men tycker om att vara med dem, och Albertina får sitta med och höra alla historier från sjön, resor som gjorts, äventyr som upplevts, och om alla de väsen som finns till havs. Skeppsrået, sjöjungfrur, sjöormen och andra.

En kväll kommer en främling till krogen, och Albertina märker hur hennes pappa stelnar till i hela kroppen när han kommer in. Och det konstiga är att det liksom inte går att se ansiktet på den där främlingen, eller att det inte verkar vara någon annan i lokalen som lägger märke till honom. Främlingen pratar med pappa ett tag, och när han gått därifrån får Albertina veta att det handlar om ett skepp. Kapten Albertsson ska segla främlingens skepp, fast han varit ifrån sjön så många år, och Albertina ska under tiden bo hos faster. Det vill hon inte. Hon vill följa med! Hur skulle hon kunna vara utan pappa så länge?
Så - hon smiter med på resan. Gömmer sig i en av livbåtarna, och träffar ganska omgående på det där skeppsrået som normalt aldrig visar sig för besättningen. Det ser ut som en arg liten farbror, som förvisso ger Albertina mat, men som skäller på henne för att hon är ombord på skeppet överhuvudtaget. För det är inte hennes resa, det här, får hon veta.

Riktigt fin och spännande berättelse som jag gillar mycket. Och trots att här finns läskigheter med som Havsvandraren (förebådar olyckor) och spöken så blir det inte otäckt. Det är mer annat, lite sorg men mest frid och försoning.

Titel: Den hemliga resan
Författare: Lowe Aspviken
Illustrationer: Peter Bergting
Utg år: 2019
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-12 år, eller som högläsning från ca 6 år

Kod: Orestes

Det börjar inte bra mellan Malin och Orestes. Hon fick en vinterkväll ett brev, ett urgammalt, gulnat och skört brev, av en mystisk man som hoppade ut ur buskarna vid gatan därhemma. Mannen sade att hon inte skulle vara rädd (men hallå, klart hon var) och att det var viktigt, det han ville, att det gällde livet och framtiden och... Och sedan frågade han om hon var fisk. Eh... va? Jo, Malin är född i fiskarnas tecken. Bra, sade mannen, ta då det här brevet och ge det till någon du kommer träffa här om hundra dagar. Ge inte brevet till någon annan, berätta inte om det för någon annan utan ge det till rutbarnet som ska komma.

Så Malin tog brevet, gömde det, och väntade i hundra dagar. Då hade det oväntat flyttat in en ny familj i grannhuset, med en pojke i hennes egen ålder, Orestes som börjar i hennes klass och dessutom är väldigt duktig i matte. Klart det är han som är "rutbarnet" som ska ha brevet? Jodå. Men... när Malin ger det till honom och berättar hur hon fick det så väser han "är du helt dum i huvudet" åt henne, och river brevet i små, små bitar. 

Jahaja. Hur ska det nu gå med livet och framtiden och alltihop?

Alltså, det blir bättre. De blir till och med vänner, Malin och Orestes, även om de är oense om mycket och bråkar en hel del. Och det är fint att läsa om hur deras vänskap utvecklas. Det är en viktig del av den här boken, men den stora grejen är förstås: brevet. Och hemligheten. Och alla kodade budskap. Orestes och Malin är smarta - de knäcker koderna, gissar rätt på gåtorna, och får veta mer och mer om hemligheterna som är från mer än hundra år sedan. Och vi som läser får veta mer om hur det var i Lerum då (för ja, bokens miljö är Lerum utanför Göteborg) för länge sedan när järnvägen och de stora bilvägarna byggdes.

Riktigt spännande läsning, och jag älskar när det finns hemligheter, koder och gåtor, och ännu mer när de jag läser om löser dem på egen hand. För det gör de alltså.
Det finns en fortsättning på boken: Kod Elektra. Jag får ta och läsa den, för ännu är det många frågor som väntar på svar.

Titel: Kod: Orestes
Författare: Maria Engstrand
Illustrationer: Lotta Geffenblad
Utg år: 2018
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år

På plats i tiden

På plats i tiden är en serie lättlästa böcker för historieintresserade barn. De är helt fristående, det som är gemensamt är att vi får läsa om vardagen (om än med spännande inslag) för barn som befinner sig på olika, intressanta platser i historien.

Jag har läst tre av dem:

I Vide i Lund är det år 1126, och den stora domkyrkan i Lund håller på att byggas. Jag hade nog inte känt igen något annat än just den om jag kommit dit då, för här i brytningstiden mellan vikingatid och medeltid bestod staden Lund av låga trähus. (detta och annat kan jag läsa längst bak i boken, de har alla en kort faktadel) Vides pappa jobbar som bildhuggare på kyrkobygget, och Vide träffar på en hemlös, trasig, smutsig flicka som heter Ylva som han vill hjälpa. Han gömmer henne i kyrkans krypta (den där jätten Finn står och kramar en pelare).
Intressant här är perspektivet man får på de stora katedralsbyggena

i Europa under denna tid - att de tog så många år att bygga, och att det var så många som arbetade med detta, under många generationer.

I Pablo på Galápagos ska Pablo som bor på ön Floreana smuggla iväg ett brev från en av fångarna som finns på ön (som är någon typ av livstidsfängelse) men håller på att bli upptäckt. Han kommer undan men råkar då bli fripassagerare på en båt - och i den båten sitter också en viss herr Charles Darwin, ute på sin långa resa för att studera olika djur och fundera över det här med arternas uppkomst. På Pablos ö har han tydligen fått se hur olika sköldpaddsskal kan vara beroende på var sköldpaddan lever, men annars genomlider han tydligen sina resor under ständig sjösjuka.

Lin vid muren tar oss till Ming-dynastins Kina, år 1560, och till en liten by nära kinesiska muren som håller på att byggas. Lins pappa var förut en av mästarna som kunde räkna ut hur många stenar som

behövdes för ett visst parti av muren, men efter att han sagt emot en av förmännen har han degraderats till att transportera stenen i stället. Ett tungt arbete som sliter hårt på honom. Förutom det hårda arbetet lever byborna nu i ständig skräck för de nattliga attacker som sker av banditer från norr. Hur de kommer över muren är ett mysterium (som Lin hjälper till att lösa).

Jag tycker mycket om böcker som får oss att se alla de människor som funnits före oss, och fundera över hur deras liv var. Detta är sådana böcker - dessutom på en bra nivå för barn.


Titlar: Vide i Lund + Pablo på Galápagos + Lin vid muren
Serie: På plats i tiden
Författare: Åsa Storck
Illustrationer: Anders Végh Blidlöv
Utg år: 2018-2019
Förlag: Hegas
Köp till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år

Enola Holmes och kidnappningsmysteriet

Den här boken blev en glad överraskning, för den var inte vad jag väntat mig. Jag tänkte något lite halvfånigt, att Sherlock Holmes lillasyster (som Enola alltså är även om det skiljer sisådär 20 år mellan dem) skulle lösa lite harmlösa LasseMaja-mysterier, och så skulle Sherlock puffa på sin pipa i bakgrunden och ge goda råd och tips, och kanske rycka in när det blev för farligt. Så är det inte alls, verkligen inte. När boken börjar har Enola inte ens träffat sin berömde bror på tio år, och större delen av boken (och serien) försöker hon hålla sig undan honom eftersom han och deras storebror Mycroft tycker att enda rätta platsen för Enola är på internatskola.

Enola Holmes mamma försvinner spårlöst på Enolas fjortonårsdag, och det är då hon telegraferar efter sina bröder för råd och stöd. Bröderna ångar in medelst tåg från sina viktiga liv i London, och blir helt viktorianskt förfasade över Enolas uppenbarelse, kläder, uttalanden, uppväxt och ungefär allt (också det faktum att godset är statt i förfall och de tjänare Mycroft i alla år skickat pengar för att avlöna inte finns i verkligheten). Nu bestämmer familjeöverhuvudet Mycroft med stor pondus och klokhet att medan storebror Sherlock tar reda på var mamman försvunnit och han själv återtar sitt viktiga Londoliv så måste Enola givetvis sättas i internatskola för att få någon hyfs. Det är inte lönt att hon försöker bry sin outvecklade lilla kvinnohjärna med saker hon inte begriper sig på, anser han, bättre att hon ser till att förfina sitt bordsskick, förbättra sin hållning och lära sig konversera. Enola, som uppfostrats av sin fritänkande mamma att tänka själv och ta ansvar för sitt eget liv, vägrar dock allt sådant och rymmer i stället till London för att på egen hand hitta sin mamma. Det är på vägen dit hon blir indragen i det där kidnappningsmysteriet som inte alls är det viktigaste i den här boken även om det får Enola att sväva i livsfara. Men det får henne att förstå vad hon vill ägna sitt liv åt: att hitta försvunna personer.

Och det är alltså det hon gör i fortsättningen, i det som är en ganska lång serie böcker. De två första finns översatta till svenska, men jag hoppas på fler för jag tycker verkligen om det här. Jag tycker först och främst om att Enola är smart, har egna planer, ifrågasätter vad kvinnor och flickor får och inte får säga och göra, och klarar sig på egen hand. Och så tycker jag väldigt mycket om miljön, ett England mot slutet av 1800-talet. Jag kommer att läsa vidare om Enola, och ser särskilt fram emot den bok där hon tydligen ska jobba med dr Watson som uppdragsgivare, för att hitta en försvunnen tonåring. Tonåringen är hon själv, och den som egentligen söker henne är oh-så-skärpte storebror Sherlock Holmes.

Vad jag förstår kommer det redan i år en film om Enola Holmes, med sådana som Henry Cavill, Millie Bobby Brown och Helena Bonham Carter i huvudrollerna. Det låter ju alldeles fantastiskt!


Titel: Enola Holmes och kidnappningsmysteriet
Serie: Enola Holmes #1
Författare: Nancy Springer
Originaltitel: Enola Holmes and the Case of the Missing Marquess
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2018
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-15 år

Jakten på hwitrerna

Så efter att ha avslutat och gillat bok 1 i den här serien (Slaget om Salajak) fortsatte jag med bok 2, Jakten på hwitrerna. Och hwitrerna som jagas är dels de som överlevde slaget vid Salajak och gömde sig nere i grottgångarna under borgen Salajak, dels marhwitran Risti som lyckades rädda den nerdrogade prins Dhor fast samtidigt rasade ner i själva Jarmaland.

De som jagar är bröderna från Småland, som ska ha tag på Risti för att hämnas det hon gjorde med deras storebror. Jagar gör även en hord riddare och knektar eftersom... ja, det minns jag inte helt klart men tror de måste försäkra sig om att den där prinsen inte kommer undan. Och så har vi Lovisa, fogdedottern som jagar medelst lindorm.

Och så jagar de, och så jagar de, och så klättrar de och så faller de och så jagar de. De jagar ute på de branta klipporna. De jagar på isiga avsatser. De jagar i isrännor. De jagar inne i grottgångar. Och så klättrar de upp lite, jagar lite längre till höger på den där branten. Och så jagar de i Jarmaland, som tydligen börjar precis nedanför borgen Salajak, eller om det börjar lite längre ner, och möjligen är i vi i Jarmaland hela boken igenom och lika möjligen börjar själva Jarmland lite längre ner. Kartan på pärmens insida visar Jarmaland, och jag försöker många gånger kolla på den för att se var våra jägare och de jagade befinner sig, men blir inte klok på avstånd eller förhållanden eller nånting. Så de jagar vidare. Marhwitran Risti tar sig neråt, men den hon skyddar vill bara ha knark, så han smyger in i grottgångarna i stället, och så jagar han lite på egen hand där. Småländska bröderna jagar först tillsammans, sedan skiljs de åt, sedan hänger större brodern med de tuffa knektarna och den lille brodern hänger löst. Och så kommer det monster - men de klarar sig. Och så kommer det monster - men de klarar sig. Och så kommer det banne mig monster igen - men de klarar sig. Och så jagar de.

Hörni - om det inte riktigt har framgått av ovan skrivna så är jag lätt besviken på den här boken. Det jag gillade med den första boken - att det utspelade sig i Sverige på 1300-talet, och med en rätt komplex handling som lovade hemligheter och avslöjanden - det har försvunnit här. Man är hela tiden i Salajak/Jarmaland, vilket alltså har blivit till fantasymiljö vilken som helst, och som fantasy sett så är det här inte bra. Det är ett evigt zappande mellan olika berättarperspektiv och parallellhandlingar, tror vi har en 7-8 på gång samtidigt, och perspektiv växlar alltså för varje kapitel. Kapitlen är mycket korta, och slutar alla i en cliffhanger (hence: "och så kommer det monster - men de klarar sig" eftersom de i nästan samtliga fall är i total dödsfara i kapitelslutet men när vi 3-4 kapitel senare återvänder till just den situationen så har den löst sig liksom av sig självt). Jag hinner aldrig komma in i de olika handlingarna, känna något för de olika personerna, blandar ihop riddare och knektar och drivkrafter och vem som jagar vem.

Det jagas, alltså. Jag får inte många svar på mina varför, och de svar jag får är inte jätteupphetsande. Inte heller känner jag något större sug efter att fortsätta läsa den här serien när/om bok 3 och 4 kommer.


Titel: Jakten på hwitrerna
Serie: Krönikan om Jarmaland #2
Författare: Johan Theorin
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år

Slaget om Salajak

Det tog ett tag innan jag hittade till den här boken, och bok 2 i serien finns redan. Jag hoppas att även bok 3 snart är på gång (det ska bli 4) för det här gillar jag! Jag hade väl egentligen inga förväntningar alls på den när jag började, mer än fantasy-av-svensk-författare-som-tidigare-skrivit-deckare-för-vuxna och tänkte att det skulle handla om ett världsbygge att sätta sig in i som det brukar. Men jag blev överraskad alldeles när jag öppnade boken, och såg närmare på den obligatoriska fantasy-kartan: det är ju Sverige! Och på 1300-talet, såg jag när jag kollade närmare. Nämen? Kul!

Och i denna svenska 1300-talsmiljö (dessutom strax efter digerdöden med övergivna pestgårdar) finns riddare och nymodigheter som kanoner och krut - men också lindormar, feer, troll eller vittror. Eller hwitrer som de får heta. Och magi. Och bortom de jämtländska fjäll där borgen Salajak ligger så finns då det där Jarmaland som vi ännu så länge inte får veta så mycket mer om än att det är mörkt, djupt, förfärligt, kallt och säkert fullt av diverse ondskheter.

Hwitrerna kom en gång från Jarmaland, men bor nu i Salajak. Fast de nöjer sig inte med det utan tränger sig allt längre in i människornas land på jakt efter föda. Och det är människorna som är födan. Det finns hwitrer som går, hwitrer som gräver (efter silver) och hwitrer som flyger. Det finns dessutom hwitrer som sjunger och hwitrer som går på tunga droger, men det där får vi veta lite senare. Först får vi veta att människorna har fått nog av att bli uppätna - nu ska en krigshär samlas som ska tåga mot Salajak för att besegra de där vidriga hwitrerna en gång för alla. Och vi får, på väldigt typiskt fantasyvis, följa tre unga gossar när de lämnar bondgården i Småland för att nästla sig med den där krigshären trots att de är alldeles för ovuxna för det. Men det är ju så spännande med riddare och svärd och ära och allt det där.

Samtidigt får vi å andra sidan läsa om Risti, en marhwitra (den flygande sorten) som vaknar efter sin vinterdvala i borgen Salajak och är hungrig. Hon behöver föda, nu, och vill att de hundra hwiterkrigarna som skickats ut för att skaffa kött ska komma tillbaka med fyllda korgar. Och ju mer vi får läsa om Risti, hennes liv och vad hon drömmer om och är rädd för... ja, ju mer förstår vi att det här med vem som är ond eller god inte är helt lätt att bestämma. Och när jag läst boken slut och bokstavligen halkat ner i Jarmaland, så är jag väldigt sugen på att direkt fortsätta med bok 2: Jakten på hwitrerna. Återkommer snart om den, men sedan hittar jag ingen info alls om när bok 3 och 4 kan tänkas komma så det är rätt oroväckande.


Titel: Slaget om Salajak
Serie: Krönikan om Jarmaland
Författare: Johan Theorin
Utg år: 2018
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 11-16 år (Förlag och klassificering på bibliotek föreslår Hcg/9-12 år för den här boken. Jag håller inte med, utan rekommenderar ca 11-16 i stället om det inte är väldigt duktiga läsare. Den är rätt svår att komma in i med ett flertal parallellhandlingar och perspektiv, och med ganska många personer att hålla reda på.)

Blodbadet + Gudarnas krig

Blodbadet och Gudarnas krig ingår bägge i något som förlaget Liber kallar "Svenska med SO" och ska kombinera skönlitteratur med centralt innehåll i SO-ämnena. Jag läste dem för att testa om de kunde rekommenderas till SO-lärare på mellanstadiet, och hade väl inga större förväntningar på innehållet egentligen. Men faktum är att jag blev överraskad över hur mycket jag gillade dem, och hur de lyckades med att få historien att vakna till liv.

I Blodbadet vandrar Olof och hans storebror från Brännkyrka (som är landsbygd långt från staden) in till Stockholm för att skaffa extraarbete. Olof är bara 12 och får en hel del törnar, råkar ut för en gniden skomakare som lurar honom på lönen och blir retad för sin bonnighet (töntiga kläder och skor som ingen i stan har nuförtiden). Och så står han i folkmassan på Stortorget under Stockholms blodbad.

Gudarnas krig handlar om brytningstiden mellan asatro och kristen tro, och vi får läsa om trälflickan Astrid som först jobbar åt Ragnar (som håller sig till de gamla gudarna) och sedan åt Ragnars bror Torbjörn (som har gått över till Jesus eftersom det är mer lukrativt för affärerna med folk söderifrån). Astrid drömmer om att rymma och bli fri, så hon kan låta håret växa långt och få sova längre om morgnarna.

Och bägge böckerna fick mig att känna för personerna i dem, att kunna tänka mig in i hur vardagen var för dem där på Stockholms gator eller trälhusets golv, hur det var att äta maten då (och det svindlande i att blåbär smakade likadant då som nu...), tänka mig lukterna och det andra. Men inte nog med det - bägge böckerna fick mig att fundera vidare och vilja ta reda på mer. När det gällde Stockholms blodbad hade jag glömt bort det mesta utom just årtalet när det skedde och så några namn som var inblandade. Nu blev jag så nyfiken att jag pausade boken för att leta mer information, och satt ganska länge och läste om Gustav Trolle, kung Kristian, om kätterianklagelser och politik, och det var intressant. Lika intressant var det att läsa om hur litet Stockholm stad faktiskt var på 1500-talet, var stadsgränserna gick, och att det som idag räknas som rätt centralt då var långt ute på landet. Och när jag läste den andra boken satt jag snart och letade info om urgamla träluppror som var dimmig historia redan på Astrids vikingatid.

Så jag slog upp saker, och lärde mig mer om historien, och funderade på hur det kunde vara att leva där och då - och då tycker jag absolut att de här böckerna har lyckats. Bra!


Titel: Blodbadet - Olofs äventyr i Stockholm + Gudarnas krig
Serie: Svenska med SO
Författare: Kalle Holmqvist
Utg år: 2018
Förlag: Liber
Köp dem till exempel här, här eller via Omnible