Gömställen

Ollie är en läsande person, och blir klart upprörd när hon upptäcker en kvinna vid floden i färd med att gråta och kasta en bok i vattnet. 1. det är Ollies plats vid floden, hennes vara-ifred-ställe dit hon längtat hela, långa, jobbiga skoldagen, och 2. vadå slänga en bok? No way! Ollie försöker övertala kvinnan att inte slänga boken i vattnet medan kvinnan ylar om att "han" har sagt att hon måste göra det. Det slutar med att Ollie tar boken ifrån henne, sticker därifrån medan kvinnan ropar att hon får skylla sig själv, att hon åtminstone måste se till att hitta bra gömställen. Särskilt när det blir mörkt.

Klart Ollie sätter igång med läsning av boken omedelbums? Så klart. Den är urgammal, från 1870 eller så, och handlar om några som bor på en bondgård, och där det verkar försvinna folk  på mystiska vis. Ollie läser vidare och tar boken med till skolan, och på bussen som just denna dag ska ta hela klassen med på utflykt till en bondgård. Det ska mjölkas kossor, föreläsas om jordbruk och sånt. Busschauffören är inte den vanliga, och kvinnan som tar emot skolklassen på gården är ägaren - och samma kvinna som igår skulle dränka bok.

För mig tar det noll sidor att förstå att bondgården så klart är samma som den Ollie läser om i boken, för Ollie tar det märkligt nog minst halva den här boken att göra samma koppling. ("det är ju bara en påhittad bok, och allt är säkert sammanträffanden") Men när skolbussen på vägen tillbaka plötsligt får ett mystiskt motorstopp, allt blir mörkt, vägen har förvandlats till en stig och busschaufförens ögon har blivit till vita glober och hans aptit ökat katastrofalt... ja, då känner Ollie att det här nog inte är helt OK. Kanske, kanske skulle hon också följa den mystiska uppmaningen klockan ger henne, alltså hennes gamla ärvda armbandsklocka som plötsligt fått spader, påbörjat någon typ av nedräkning och med uppmaningar av arten "göm dig". Hur den nu kan göra det. Jodå. Kanske. Hon ska bara ställa sig och se sig omkring en stund, tänka att allt är mörkt och läskigt och låta klockan ticka ner lite till tills det nästan är försent.

Jag vet inte. Jag gillade den här boken ungefär halvvägs. Jag gillar att läsa om Ollies liv, hennes pappa och den mamma som inte bor hos dem längre. Jag gillar när boken hon läser verkar ha verklig grund. Men sen blir jag så duktigt irriterad när hon och alla de andra går rätt dit där det typ står skyltat "Fara! Fälla!", och trött när hela bokens upplägg är att jag ska tycka det är läskigt med fågelskrämmor. Jag tycker inte det är läskigt med fågelskrämmor. Kanske bokens målgrupp, 9-12 år, tycker det är läskigt med fågelskrämmor. Bra, i så fall. Då tycker de nog om den här boken. Tyvärr får de inget riktigt svar på varför de där fågelskrämmorna ska marschera runt och vara läskiga, bara att de gör det. Och vem som gör det, fast vi får inte veta dennes motiv.

Det känns som att det behöver komma en fortsättning på den här, det är mycket som inte får sin förklaring och många trådar (alltför många) som lämnas lösa.

Titel: Gömställen
Författare: Katherine Arden
Originaltitel: Small Spaces
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år

The Son

Jag gav mig på en episk Texas-historia-berättad-genom-en-familj-i-flera-generationer eftersom jag läst om den på flera ställen som "bästa boken på länge", och jag blev nyfiken.

Vi följer alltså tre personer ur familjen McCollough: Eli på 1840-talet och framåt, hans son Peter runt ca 1915 och så Peters barnbarn Jeanne Anne som i nutid (2012) som gammal minns tillbaka på sin barndom och sitt liv.

Elis föräldrar är nybyggare, och hans historia börjar när comanche-indianer överfaller deras lilla gård, dödar Elis mamma och syster och tar med sig Eli och hans bror som fångar. Broren överlever inte, men Eli lär sig comanchernas sätt att leva och blir till och med adopterad av dem. Efter några år måste han återvända till sitt eget folk, har svårt att anpassa sig men lyckas komma över pengar och kan köpa en egen gård. Under årens lopp och med brutala metoder får han gården att växa, och blir rik.

Sonen Peter är inte som Eli (som boken igenom kallas "The Colonel" och är så frustande He-Man att Zeb Macahan kan gå och dra något gammalt hästtäcke över sig) utan vill ta en mer fredlig väg. Det går inte och han blir helt utstött och avskydd, och försvinner från familjen, känd som den-vi-inte-talar-om ungefär.
Jeanne Anne är nog lika tuff som farfarsfar The Colonel, men är tjej, och de är nog kul men inte lika bra på att samla in och märka kreatur (eller, jo, det är hon men det är det ingen som vill bry sig om). JA (som hon kallas) för familjen in i framtiden och så kommer oljan, och så får hon barn (som, likt Peter, inte är så där himla mycket att hänga i julgran enligt henne själv), och så småningom knyts allt ihop när saker som hände när Eli skaffade gården och saker som hände 1915 när Peter inte tyckte som alla andra får konsekvenser i nutid.

Ovanstående är en kort och rätt usel sammanfattning av 600 sidor och 170 års händelser, och alla de våldsamma och vidriga saker som alla dessa människor kan hitta på att göra med varandra orkar jag inte ta upp i detalj. För det är mycket våld, det är det. Med eller utan vapen, med eller utan bundna offer, med eller utan eld, med eller utan hånskrattande publik i bakgrunden.

Och jag kan inte tycka om det här. Storyn är säkert bra, och det är intressant att läsa om nybyggartiden och comanchernas matvanor (strösslad märg ovanpå blodiga saker är en favorit), och fundera över allt detta spanska och mexikanska som är så djupt intrasslat i Texas helt utöver indianerna och allt det andra. Men jag klarar inte av sättet det berättas på. Det är nämligen så totalt avskalat, så neutralt rapporterande även när de vidrigaste övergreppen begås. Ja, jag fattar att det är så det är tänkt, att jag själv ska fylla i alla känslor och läsa mellan raderna och alltihop. Men jag tycker inte om det. Jag kommer inte personerna nära, och allt detta uppräknade, rapporterade våld gör mig trött och ledsen.
Det finns andra författare som skriver så här (jag kommer på Hemingway, som jag för mitt liv aldrig kunnat ta mig igenom någon bok av pga precis det där rapporterande sättet, isbergstekniken, men det finns flera) och gillar man det sättet att skriva så är detta säkert en fantastisk bok. Mig passade den inte.


Titel: The Son
Författare: Philipp Meyer
Utg år: 2013
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

All the Crooked Saints

Jag tror jag har läst det mesta Maggie Stiefvater har skrivit, och tyckt mycket om. Det här är säkert när man öppnar en Stiefvater-bok: språket kommer att vara alldeles fantastiskt, och boken leverera hur många fina formuleringar och meningar som helst man egentligen vill skriva ner i en fin anteckningsbok eller så. Det kommer också att finnas magi på något sätt. För övrigt kan man inte vara säker på någonting alls.

All the Crooked Saints visste jag ingenting om, förutom ovanstående. Och jadå, språket är infernaliskt bra, och jadå, det finns magi, här i form av mirakel. Alltså den där sortens mirakel som utförs av helgon. Men vad den handlar om.... det tog det en lång, lång stund innan jag begrep.

I Colorados öken ligger Bicho Raro, och där bor familjen Soria, och de utför mirakel. Det finns alltid ett särskilt helgon hos dem som utför miraklen, men även de andra kan göra dem ifall det behövs. Miraklen utförs i två steg: först manifesteras den sökande pilgrimens inre mörker på ett fysiskt sätt, olika beroende på vad det handlar om (ens huvud förvandlas till ett coytehuvud, eller du och din tvillingsyster blir sammankedjade av en orm, eller det regnar alltid på dig samtidigt som du är täckt av stora fjärilar, eller så blir du helt enkelt fyra gånger så stor som en vanlig människa)(ja, ja, det är helt knäppt men det är Maggie Stiefvater). I andra steget ska pilgrimen liksom bota sig själv från sitt inre mörker/problem och då försvinner den fysiska manifestationen. Det här har pilgrimerna de senaste åren misslyckats med, alltså är Bicho Raro smockfullt av pilgrimer som är märkliga på alla möjliga sätt.
I centrum står kusinerna Daniel Soria (det är han som är helgonet just nu), Beatriz Soria och Joaquin Soria. Tillsammans driver de en piratradiostation. Och hit kommer Pete, inte som pilgrim utan för att han vill jobba i Bicho Raro och i utbyte få den lastbil som kusinerna har byggt sin radiostation i. Och så inträffar kärlek, och mörker, och god mat, och ömt vårdade frisyrer och en man som det växer mossa på och lite annat smått och gott.

Det man också vet när man tar sig an en Stiefvater-bok, och som jag glömde skriva i inledningen, det är att hon alldeles säkert kommer att balansera på gränsen mellan fantastiskt och urflippat konstigt. Ganska länge tyckte jag att den här boken mest gick över den gränsen och var för konstig även för mig, och att det var såååå många människor att hålla reda på, och jag fattade inte hur de där miraklen gick till eller varför folk bar sig så konstigt åt. Men jag kämpade på, och så småningom blev det bättre, jag lärde känna personerna, fick orsaker till varför de uppförde sig som de gjorde, fattade handlingen och började tycka om. Mot slutet var jag helt engagerad i Daniel, Beatrice och de andra, och hade fått läsa precis lika många fina och filosofiska meningar om livet och människorna som jag brukar få när jag läser Stiefvater.

Men det jag grubblar över är: hur kommer man ens på något sånt här? HUR?? Det är så himla knäppt att jag var tvungen att googla författaren, kolla på bilder och fundera över hur man ser ut och vem man är om man kommer på en handling där en piratsänd late-night-radioshow som spelar 60-talsmusik kan hänga ihop med mirakler av utflippade typen "får folks hårväxt så riklig att de lindar in sig i sitt eget skägg när de ska sova"? (Jadå, tro mig...) Och Maggie Stiefvater är 38, mörkhårig, ser helt normal ut, kan tydligen spela flera instrument och inledde sin karriär som tecknare. Jahaja. Men ett rikt inre liv har hon uppenbarligen. Undras vad hon hittar på härnäst? Själv ska jag snart läsa Call Down the Hawk som är en slags fortsättning på The Raven Cycle och handlar om Ronan.

(förresten, bara detta också: boken innehåller även någon som blir kär i en öken. Alltså, inte att han blir kär i någon medan han befinner sig i öknen. Nej, han blir kär i själva öknen. Och... kärleken blir besvarad.)

Titel: All the Crooked Saints
Författare: Maggie Stiefvater
Utg år: 2017
Förlag: Scholastic
Köp den till exempel här, här eller via Omnible