Familjen

Ella bor på Gården, och när boken börjar är hon hungrig. Det har regnat i många dagar, och maten i förråden har tagit slut. Det brukar vara jobbigt att vara hungrig när man vet hur mycket mat som finns ute på fälten, och i jorden, och på bärbuskarna och allt det där, men att man måste vänta på att solen kommer tillbaka så att maten kan välsignas ordentligt. När Ella var mindre kunde hon i smyg ta något bett av ett äpple eller så när hon var så här hungrig, men nu är hon stor nog att veta bättre. Maten måste ju så klart välsignas av Far och solen innan man äter den, annars blir man sjuk och ruttnar inifrån.

Eh, va?

Jodå, detta är Ellas sanning. Och det är Ellas perspektiv vi får på livet "Familjen" lever på det här "Gården". Här finns bara vuxna, och barn, utan att man vet vem som är förälder till vilket barn för det är inte viktigt. Och så har vi då Far, som bestämmer över dem alla. Far är den ende som får ha egna saker, ha ett eget rum, ha en dörr att stänga om sig så att han kan få tänka ifred. Alla andra måste dela allt med varandra, och har inget privatliv.
Och utanför Gårdens höga staket finns den vanliga världen, men människorna som bor där är det väldigt synd om för de kommer alla att dö snart i den stora Kollapsen. De äter giftig mat, all växtlighet dör, det föds inga barn längre och alla skolor har stängt. Det har Far sagt. Och Far är den ende som får lämna Gården då och då för att köra in till stan och köpa de få saker Familjen inte själva kan producera. Varje gång återvänder han och har nya skräckhistorier att berätta om hur förfärlig världen har blivit.
Så när Ella en dag ser, och så småningom pratar med, en pojke i sin egen ålder utanför staketet så är hon fullständigt övertygad om att han ljuger när han pratar om att han går i skolan. De är ju stängda, det har Far sagt! Eller att pojken ljuger om att det fortfarande föds barn. Det är så synd om honom, men Ella kommer på att hon själv skulle kunna rädda den här pojken - hon kan omvända honom så att han förstår hur fel han har, och kommer till Familjen och räddas undan Kollapsen! Då kommer Far att tycka att hon är duktig, hon kanske till och med får en uppskattande klapp på kinden?

Det är otäckt, men bra, att läsa Ellas egen uppfattning om sitt liv i den här sekten "Familjen". Hon vet inget annat, och tycker allt är som det ska vara, har sina egna glädjeämnen och drömmar. Och så händer det flera saker som får henne att tvivla på allt det hon tidigare tagit för sanning - det är intressant att läsa om, och sorgligt också, det som händer. Jag gillar det här väldigt mycket, men hade absolut velat läsa mer om hur det blir efteråt, känner att jag hade velat följa med Ella ut i den vanliga världen. Det känns inte som att det kommer en fortsättning på den här boken, men om det hade gjort det så hade jag läst den bums.

Titel: Familjen
Författare: Cecilia Lidbeck
Utg år: 2020
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år

En egen häst

Ja, detta är en bok där hästar och livet i stallet är viktigt, och ja, Pia Hagmar har skrivit väldigt bra om det där livet i stallet, slitet och gratisjobbet tjejerna gör för chansen till en eller annan gratis ridtur utöver de betalda lektionerna. Och som hästbok rekommenderar jag den starkt.

Men det som gör detta till en av de bästa barnböckerna jag läst på senaste tiden är Julis övriga liv, hur hon har det hemma, familjen och familjerelationer. Det som jag tror är själva "två världar" i serietiteln. Eller om det kan handla om "två världar" som i "hemma" och "i stallet". Jag vet inte, men jag kommer absolut att läsa vidare om Juli. För det här är verkligen en bra beskrivning av hur det kan kännas och skulle kunna vara precis när ens föräldrar ska skiljas. Det är så bra att jag får ont i magen av det.

Världen kraschar nämligen för Juli en helt vanlig kväll när hon fått skjuts hem från stallet av en kompis och dennes pappa. (för även om Julis egen pappa någon gång säger att han kan hämta henne i stallet så går det inte att lita på eftersom jobbet ofta - alltid - prioriteras före familjen och Juli många gånger har fått stå och vänta på en pappa som inte kommer) Då får Juli (och kompisen, och kompisens pappa, mycket pinsamt) stå och se på när mamma vrålar (hon vrålar aldrig annars) att pappa är ett as och så slänger hon in sin resväska i bilen och kör därifrån. Hon kommer inte tillbaka. Varken pappa eller mamma svarar Juli när hon frågar vad det är som händer. Mamma svarar inte i telefon, och pappa svarar inte alls. När Juli till sist skriker åt honom att han måste berätta vad som händer så säger han vagt "ingenting, vi bråkade bara lite". Juli frågar vad de bråkade om, och då svarar pappa att det fattar inte han heller, det där får Juli ta med mamma. Som alltså inte svarar i telefon.
Och det är så här Julis liv blir ganska länge: världen har rasat och bägge hennes föräldrar sviker och tycker att ansvaret för att trösta och förklara för dottern helt klart borde ligga på den andre. Det är inte heller någon av dem som tycker att vardag, middag, matinköp och annat sånt är deras ansvar, så Juli går runt ett par dagar och får inte ens middag. Situationen stabiliseras så småningom något, men till och med det här med "egen häst" som ju är det som Juli drömmer om över allt annat, till och med det blir ett vapen och tillhygge i striden mellan föräldrarna mer än något för Juli att bli helhjärtat glad över.

Ja, så klart jag tycker att alla hästintresserade ska läsa den här boken eftersom de alldeles säkert kommer att känna igen sig i Julis hästliv och egen-häst-drömmar. Men jag vill också att boken ska nå fler än hästboksläsarna - det är så många fler som jag tror kan ha bråkande föräldrar hemma som skulle känna igen sig i detta och hämta någon slags tröst i det. Bra, bra relationsroman för barn, helt enkelt.


Titel: En egen häst
Serie: Två världar #1
Författare: Pia Hagmar
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år

Gömställen

Ollie är en läsande person, och blir klart upprörd när hon upptäcker en kvinna vid floden i färd med att gråta och kasta en bok i vattnet. 1. det är Ollies plats vid floden, hennes vara-ifred-ställe dit hon längtat hela, långa, jobbiga skoldagen, och 2. vadå slänga en bok? No way! Ollie försöker övertala kvinnan att inte slänga boken i vattnet medan kvinnan ylar om att "han" har sagt att hon måste göra det. Det slutar med att Ollie tar boken ifrån henne, sticker därifrån medan kvinnan ropar att hon får skylla sig själv, att hon åtminstone måste se till att hitta bra gömställen. Särskilt när det blir mörkt.

Klart Ollie sätter igång med läsning av boken omedelbums? Så klart. Den är urgammal, från 1870 eller så, och handlar om några som bor på en bondgård, och där det verkar försvinna folk  på mystiska vis. Ollie läser vidare och tar boken med till skolan, och på bussen som just denna dag ska ta hela klassen med på utflykt till en bondgård. Det ska mjölkas kossor, föreläsas om jordbruk och sånt. Busschauffören är inte den vanliga, och kvinnan som tar emot skolklassen på gården är ägaren - och samma kvinna som igår skulle dränka bok.

För mig tar det noll sidor att förstå att bondgården så klart är samma som den Ollie läser om i boken, för Ollie tar det märkligt nog minst halva den här boken att göra samma koppling. ("det är ju bara en påhittad bok, och allt är säkert sammanträffanden") Men när skolbussen på vägen tillbaka plötsligt får ett mystiskt motorstopp, allt blir mörkt, vägen har förvandlats till en stig och busschaufförens ögon har blivit till vita glober och hans aptit ökat katastrofalt... ja, då känner Ollie att det här nog inte är helt OK. Kanske, kanske skulle hon också följa den mystiska uppmaningen klockan ger henne, alltså hennes gamla ärvda armbandsklocka som plötsligt fått spader, påbörjat någon typ av nedräkning och med uppmaningar av arten "göm dig". Hur den nu kan göra det. Jodå. Kanske. Hon ska bara ställa sig och se sig omkring en stund, tänka att allt är mörkt och läskigt och låta klockan ticka ner lite till tills det nästan är försent.

Jag vet inte. Jag gillade den här boken ungefär halvvägs. Jag gillar att läsa om Ollies liv, hennes pappa och den mamma som inte bor hos dem längre. Jag gillar när boken hon läser verkar ha verklig grund. Men sen blir jag så duktigt irriterad när hon och alla de andra går rätt dit där det typ står skyltat "Fara! Fälla!", och trött när hela bokens upplägg är att jag ska tycka det är läskigt med fågelskrämmor. Jag tycker inte det är läskigt med fågelskrämmor. Kanske bokens målgrupp, 9-12 år, tycker det är läskigt med fågelskrämmor. Bra, i så fall. Då tycker de nog om den här boken. Tyvärr får de inget riktigt svar på varför de där fågelskrämmorna ska marschera runt och vara läskiga, bara att de gör det. Och vem som gör det, fast vi får inte veta dennes motiv.

Det känns som att det behöver komma en fortsättning på den här, det är mycket som inte får sin förklaring och många trådar (alltför många) som lämnas lösa.

Titel: Gömställen
Författare: Katherine Arden
Originaltitel: Small Spaces
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år

Thornhill

Thornhill var förut ett barnhem men är nu stängt sedan länge. Huset står kvar, förfallet i en igenvuxen stor trädgård, med murar och taggtråd runt om, helt otillgängligt, dystert och hotande.

Vi får läsa om Mary, som bodde på Thornhill på 1980-talet, och om Ella som i nutid flyttar in i ett hus intill det nedlagda Thornhill.

Marys berättande sker genom dagboksutdrag, och redan i det första förstår vi att hennes liv inte är bra. Hon har haft det lugnt en tid, men nu har "Hon" kommit tillbaka, och Mary är så fruktansvärt rädd för att allt ska börja igen. Vem "Hon" är och vad det är som ska börja igen förstår vi så småningom. Och Mary gör rätt i att vara rädd, för vi läsare förstår också redan från början att det inte går bra för Mary.
Hon är annorlunda, och har aldrig varit en i kompisgänget bland flickorna på barnhemmet. Hon pratar inte. Hon är inte fysiskt stum, utan det är "självvald" stumhet som de vuxna i hennes närhet pratar om det som, och att hon ju borde skärpa till sig så att hennes liv blev lite lättare. Hon kan prata, det är bara det att orden sällan vill komma ut. Och är det något som skär i hjärtat när man läser den här boken så är det hur lite de vuxna står på Marys sida.

Ellas berättelse, som växlar med Marys i vartannat kapitel, får vi helt i svartvita bilder. Det gör att boken är ganska tjock, för det krävs en hel del bildserier (det är helsidesbilder, inte "serierutor") för att berätta vad som händer med henne. Ella och hennes pappa flyttar in i ett grannhus till Thornhill, och Ella ser ut genom sitt fönster på det igenbommade huset och den vildvuxna trädgården - och hon ser en flicka där. Vem är det som är inne i en avspärrad trädgård? Ella klurar ut sätt att ta sig in på det förbjudna området, och letar efter flickan utan att hitta henne. Vad hon i stället hittar är spår efter henne: dockor i rätt så risigt skick. Dessa tar hon med sig, lagar och gör fina igen.
Vad man också förstår är att Ella är ett mycket ensamt barn. Pappa är nästan aldrig hemma, och mamman är inte kvar i deras liv (men saknad). Det framgår inte var hon är, om hon lever eller ej.

Det här är så snyggt gjort! Och jag tycker mycket om berättelsen också, hur dåtid och nutid kopplas ihop. För mig är det absolut inte en skräckbok även om det alldeles tydligt finns ett spöke med - det otäcka här är barnens ensamhet och utsatthet vilket i och för sig är nog så otäckt att läsa om. Men bra läsning!

Titel: Thornhill
Författare: Pam Smy
Illustrationer: Pam Smy
Originaltitel: Thornhill
Översättning: Caroline Bruce
Utg år: 2019
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 12-15 år