Familjen

Ella bor på Gården, och när boken börjar är hon hungrig. Det har regnat i många dagar, och maten i förråden har tagit slut. Det brukar vara jobbigt att vara hungrig när man vet hur mycket mat som finns ute på fälten, och i jorden, och på bärbuskarna och allt det där, men att man måste vänta på att solen kommer tillbaka så att maten kan välsignas ordentligt. När Ella var mindre kunde hon i smyg ta något bett av ett äpple eller så när hon var så här hungrig, men nu är hon stor nog att veta bättre. Maten måste ju så klart välsignas av Far och solen innan man äter den, annars blir man sjuk och ruttnar inifrån.

Eh, va?

Jodå, detta är Ellas sanning. Och det är Ellas perspektiv vi får på livet "Familjen" lever på det här "Gården". Här finns bara vuxna, och barn, utan att man vet vem som är förälder till vilket barn för det är inte viktigt. Och så har vi då Far, som bestämmer över dem alla. Far är den ende som får ha egna saker, ha ett eget rum, ha en dörr att stänga om sig så att han kan få tänka ifred. Alla andra måste dela allt med varandra, och har inget privatliv.
Och utanför Gårdens höga staket finns den vanliga världen, men människorna som bor där är det väldigt synd om för de kommer alla att dö snart i den stora Kollapsen. De äter giftig mat, all växtlighet dör, det föds inga barn längre och alla skolor har stängt. Det har Far sagt. Och Far är den ende som får lämna Gården då och då för att köra in till stan och köpa de få saker Familjen inte själva kan producera. Varje gång återvänder han och har nya skräckhistorier att berätta om hur förfärlig världen har blivit.
Så när Ella en dag ser, och så småningom pratar med, en pojke i sin egen ålder utanför staketet så är hon fullständigt övertygad om att han ljuger när han pratar om att han går i skolan. De är ju stängda, det har Far sagt! Eller att pojken ljuger om att det fortfarande föds barn. Det är så synd om honom, men Ella kommer på att hon själv skulle kunna rädda den här pojken - hon kan omvända honom så att han förstår hur fel han har, och kommer till Familjen och räddas undan Kollapsen! Då kommer Far att tycka att hon är duktig, hon kanske till och med får en uppskattande klapp på kinden?

Det är otäckt, men bra, att läsa Ellas egen uppfattning om sitt liv i den här sekten "Familjen". Hon vet inget annat, och tycker allt är som det ska vara, har sina egna glädjeämnen och drömmar. Och så händer det flera saker som får henne att tvivla på allt det hon tidigare tagit för sanning - det är intressant att läsa om, och sorgligt också, det som händer. Jag gillar det här väldigt mycket, men hade absolut velat läsa mer om hur det blir efteråt, känner att jag hade velat följa med Ella ut i den vanliga världen. Det känns inte som att det kommer en fortsättning på den här boken, men om det hade gjort det så hade jag läst den bums.

Titel: Familjen
Författare: Cecilia Lidbeck
Utg år: 2020
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år

Thornhill

Thornhill var förut ett barnhem men är nu stängt sedan länge. Huset står kvar, förfallet i en igenvuxen stor trädgård, med murar och taggtråd runt om, helt otillgängligt, dystert och hotande.

Vi får läsa om Mary, som bodde på Thornhill på 1980-talet, och om Ella som i nutid flyttar in i ett hus intill det nedlagda Thornhill.

Marys berättande sker genom dagboksutdrag, och redan i det första förstår vi att hennes liv inte är bra. Hon har haft det lugnt en tid, men nu har "Hon" kommit tillbaka, och Mary är så fruktansvärt rädd för att allt ska börja igen. Vem "Hon" är och vad det är som ska börja igen förstår vi så småningom. Och Mary gör rätt i att vara rädd, för vi läsare förstår också redan från början att det inte går bra för Mary.
Hon är annorlunda, och har aldrig varit en i kompisgänget bland flickorna på barnhemmet. Hon pratar inte. Hon är inte fysiskt stum, utan det är "självvald" stumhet som de vuxna i hennes närhet pratar om det som, och att hon ju borde skärpa till sig så att hennes liv blev lite lättare. Hon kan prata, det är bara det att orden sällan vill komma ut. Och är det något som skär i hjärtat när man läser den här boken så är det hur lite de vuxna står på Marys sida.

Ellas berättelse, som växlar med Marys i vartannat kapitel, får vi helt i svartvita bilder. Det gör att boken är ganska tjock, för det krävs en hel del bildserier (det är helsidesbilder, inte "serierutor") för att berätta vad som händer med henne. Ella och hennes pappa flyttar in i ett grannhus till Thornhill, och Ella ser ut genom sitt fönster på det igenbommade huset och den vildvuxna trädgården - och hon ser en flicka där. Vem är det som är inne i en avspärrad trädgård? Ella klurar ut sätt att ta sig in på det förbjudna området, och letar efter flickan utan att hitta henne. Vad hon i stället hittar är spår efter henne: dockor i rätt så risigt skick. Dessa tar hon med sig, lagar och gör fina igen.
Vad man också förstår är att Ella är ett mycket ensamt barn. Pappa är nästan aldrig hemma, och mamman är inte kvar i deras liv (men saknad). Det framgår inte var hon är, om hon lever eller ej.

Det här är så snyggt gjort! Och jag tycker mycket om berättelsen också, hur dåtid och nutid kopplas ihop. För mig är det absolut inte en skräckbok även om det alldeles tydligt finns ett spöke med - det otäcka här är barnens ensamhet och utsatthet vilket i och för sig är nog så otäckt att läsa om. Men bra läsning!

Titel: Thornhill
Författare: Pam Smy
Illustrationer: Pam Smy
Originaltitel: Thornhill
Översättning: Caroline Bruce
Utg år: 2019
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 12-15 år