Lycka är för losers

Trots att den här är ganska tjock så läste jag den på en dag, och förvisso har jag semester och har lyckats få min hjärna i koncentrerat läs-mode, men det är en lättläst bok pga många korta kapitel och luftig text. Men mest gick det så snabbt för den är så infernaliskt bra att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Bra innehåll, underbart språk och dessutom väldigt, väldigt rolig. Det var flera ställen jag skrattade rakt ut (för man är inte beredd på Phoebes repliker och åsikter även om man borde blivit det). Till exempel när Phoebe är på jobbintervju på den där affärskedjan där man själv tillverkar nallar. Eller när hon ska ge sin kompis (egentligen bästa vän men just nu är det "f.d" och är lite komplicerat) goda råd om sexlivet.

Egentligen egentligen så är det här ganska svart och jobbigt med en frånvarande mamma, en pappa som är död, en huvudperson med stora sociala svårigheter (människor är skitjobbiga och rätt så dumma de flesta av dem), en bästis som sviker och den jobbigaste tiden i grundskolan, den med alla slutproven. (det här är i England, och Phoebe har 27 prov under tre veckors tid tror jag det är, och det är dessa proven som avgör slutbetygen. Det är helt hysteriskt och det är inte bara hon som mår riktigt dåligt inför och under de här veckorna).

Men trots allt det här - så är det alltså en feel-good-bok, en man läser och blir glad av, och jag vill verkligen läsa mer av den här författaren. Roligt, rappt och så lyckas hon få Phoebe och de andra att på pricken låta som vilka 15-16-åringar som helst. (och alltså en eloge till översättare Amanda Svensson eftersom de när jag läser låter som vilka svenska 15-16-åringar som helst...)

Vad den handlar om då? (borde jag ju skrivit först, men ibland funkar inte mina skrivarfingrar på det sättet) Jo, halvåret när Phoebes mamma, läkare på Läkare Utan Gränser, jobbar i Syrien och Phoebe får bo hos sin gudmor Katy (alltså, denna underbara, underbara karaktär... älskar henne så mycket). Boken börjar också med att Phoebes bästa vän Polly blir ihop med Tristan och därmed försvinner från Phoebes liv in i någon sammanvuxen livsform som kallas PollyTristan och hela tiden är slaskar i något hångel. Phoebe kommer aldrig att bli kär själv och bli sån där, aldrig någonsin. Och för att tjäna pengar så börjar hon jobba extra i Katys välgörenhetsaffär (tänk Myrorna) och får nya vänner där. Ungefär så. I femhundra sidor som du inte kan släppa.

Titel: Lycka är för losers
Författare: Wibke Brueggemann
Originaltitel: Love is for losers
Översättning: Amanda Svensson
Utg år: 2020
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Bara David

Ida är elva och bor med sina föräldrar och hund i ett rätt så vanligt hus, och lever ett rätt så vanligt liv med kompisar, basketspel, skrålsång när hon är ensam i huset, skola och läxor och kolla på datorn och sånt där. Men nu när hon ska börja femte klass så blir allt väldigt annorlunda. Hennes föräldrar har bestämt att de ska ta emot ett fosterbarn, bli familjehem. Visst, det hade ju varit kul, om det hade varit en tjej i ungefär Idas egen ålder? Men nädå. det är en kille som ska flytta in hos dem. David, 15 år. Hans liv har varit väldigt struligt på sistone, och kanske han till och med får gå om åttan, och då på samma skola som Ida. Han kommer alltså hem till dem med några väskor, hänger upp fotbollsaffischer på väggarna, stänger dörren och säger inte mycket alls. Inte till Ida, i alla fall. Däremot pratar han en hel del med hennes föräldrar, senare på kvällen när de sitter och dricker te och Ida redan har fått gå och lägga sig.

Först är det som att ha någon på besök, men sedan stannar ju denne någon kvar, använder datorn när Ida hade tänkt ha den, låter hunden komma upp i sängen, går och smygröker bakom garaget. Skapar oro. Och Ida känner sig undanträngd. Ska det vara så här nu? Varför får David göra saker utan att föräldrarna säger till honom?

Jag tycker mycket om den här boken, kom snabbt in i den och tyckte om människorna i den. De känns äkta. Ida är så precis rätt blandning barn/snart-tonåring som vill sova mellan mamma och pappa ibland, testa mammas smink i smyg ibland, vara både liten och stor - och så kommer det någon in i hennes liv som inte alls fått samma skyddade liv som hon. David vill och försöker, men det är inte lätt för honom. Och föräldrarna känns också äkta, med lagom mycket regler och prat men utan att bli för felfria. (när det strular med David så blir de liksom "jaha, vad gör vi nu då?")


Titel: Bara David
Författare: Lina Stoltz
Utg år: 2020
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Jordens största kalashatare

"Med kompisar kan man göra en massa saker. Man kan leka och prata och skämta med varandra. Det tycker jag om.
Men ibland vill jag bara vara ensam. Vissa saker kan man faktiskt bara göra för sig själv. Ibland finns det sånt jag bara MÅSTE sitta och tänka på en stund."

Det här är Freja som tycker, och Frejas bok - men det hade precis lika gärna kunnat vara jag. Boken igenom sitter jag och nickar, och håller med, och relaterar. Så bra att det finns en bok för barn (och vuxna) som är som Freja!

Freja tycker alltså om att leka till exempel med Elsa som alltid har så många bra idéer - men sedan behövs ensamhet och lugn ett tag, tysthet att få tänka tankarna klart. Och Freja tycker själva skolan är helt OK (utom när det ska väljas partner för skolarbeten och sånt eftersom hon då ofta blir utanför eftersom hon inte har någon bästis) - men att rasterna och fritids är helt tärande jobbiga. För henne känns det som att alla barn skriker på en gång i ett himla oväsen, att det springs, stojas, kastas och allt plötsligt är tillåtet. Och om hon då går undan och vill vara själv så är det alltid någon vuxen som kommer och antingen är arg för att hon smitit undan, eller bekymrad för att hon inte får vara med de andra och leka:

"I skolan brukar de vuxna jämt säga att alla ska få bara med och leka. Det tycker jag låter bra. Men jag tycker faktiskt inte att alla MÅSTE vara med hela tiden!"

Freja vill allra helst ha alltihop - en bästis, och kompisar, när hon behöver det, men också ensamhet och tysthet när hon behöver det. Och jag blir så glad när hon faktiskt får det - hon hittar ju någon som hon liksom kan vara ensam med tillsammans. Boken slutar så här:

"Vissa lekar kan  man bara leka själv. Men det känns bra att inte alltid vara ensam.
Ibland kan man vara för sig själv, fast tillsammans."

Jag älskar den formuleringen, och håller med alldeles totalt.


Titel: Jordens största kalashatare
Författare: Ellen Greider
Illustrationer: Ellen Greider
Utg år: 2020
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-9 år

Min bror heter Jessica

När Jessica berättar att hon föddes med fel kropp, som kille i stället för den flicka hon är, så blir hennes lillebror Sam arg. Han vill inte ha en storasyster, han vill fortsätta ha sin storebror Jason som det alltid varit. Och det är ur Sams perspektiv vi får läsa om hur Jessica kämpar för att få vara den hon är. Och Sam förstår inte. Inte först. Det tar tid, och det är just genom hans funderingar och hans ilska vi läsare förstår hur Jessica har det, och vilka fördomar hon får möta. Det är bra gjort, och jag tycker mycket om den här boken.

Sedan är det märkligt hur en bok om ett så pass svårt ämne kan vara så rolig som den här boken är - men det är den. Och det är Sams och Jessicas föräldrar som står för det. De har så många fördomar om allt och alla samtidigt som de är hysteriskt måna om att alltid framstå i rätt ljus eftersom de är politiker som vill skicka rätt signaler till sina väljare. Det borde vara helt tragiskt men är skruvat och roligt skrivet. Ta bara den flera sidor långa diskussionen om vart familjen bör bege sig på sin semester för att inte semestern ska uppfattas på fel sätt. Städer och hela länder döms ut på alla möjliga stereotypt fördomsfulla vis tills resmålet till sist blir något helt harmlöst (tror det blir Lake District) som inte kan missuppfattas hur man än anstränger sig.
De Viktiga Föräldrarna (mamma är minister och aspirerar på premiärministerposten, pappa är hennes assistent och högra hand) lever och andas alltså politik och politiska intriger - och deras sorgliga reaktion på när Jessica berättar om sig själv är att egentligen inte reagera alls, inte prata om det, inte låtsas om det. Vilket inte fungerar, och Jessica mår mycket dåligt.

Viktig, bra och rolig bok om syskonkärlek, könstillhörighet, familj och fördomar.


Titel: Min bror heter Jessica
Författare: John Boyne
Originaltitel: My Brother's Name is Jessica
Översättning: Anna Thuresson
Utg år: 2020
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? 12-15 år

Snösystern

Jag vet redan: orden kommer inte att räcka till för att skriva om den här boken. Jag vill att ni upplever den. Den är helt fantastisk.

Till att börja med detta: jag har försökt beställa en av illustrationerna ur den från illustratören Lisa Aisatos nätbutik . Det gick inte att beställa till Sverige tydligen, men jag har mailat och bett att "snälla, snälla kan jag få göra det ändå" eftersom jag måste ha den där bilden på min vägg. Måste. När jag läste boken hemma så satt jag länge med varje illustration och bara suckade av lycka. De är otroligt fina, färgsprakande, fulla av liv (utom de som är grå och tömda på liv men det hänger ihop med Julians berättelse). Och så mot slutet av boken kom då illustrationen. Den, som jag bara måste beställa. Den överväldigade mig totalt, och jag började gråta där jag satt vid frukostbordet. Att man kan fånga ett ögonblick så! Det är en bild på Julian och Augusta, på syskonkärlek och tillit och närhet och tröst. Och den drabbar alltså läsaren, som just då vet hur förtvivlad Julian är.

Men det är inte Augusta som är "snösystern" i bokens titel. Det är Hedvig. Julian träffar Hedvig en snöig dag bara några dagar före julafton, och hon blir så "utomordentligt, hjärtskärande" glad att se honom och vill absolut att han ska följa med hem till henne för att dricka varm choklad. Och Hedvig är en explosion i röda färger, glädje, leende och sprittande liv (bilden på henne är nästan tredimensionell och stiger liksom upp mot en från boksidan), hennes hem Villa Kvisten är som en sagobok med julpynt, glitter, trevnad och värme. Precis allt det som Julians eget hem och eget liv inte är, fast det bara är några dagar för julafton. I vanliga fall är detta bästa tiden på året, och julafton bästa dagen (och hans födelsedag) - men i år är inget som vanligt. Hela hans familj går runt och liksom slokar grått som kopior på sig själva sedan i somras när Julians storasyster Juni dog bara några dagar före hon skulle fyllt 16 år.

Detta är en bok om sorg, och liv, och om att få sörja, och om syskon och familj. Den är så infernaliskt bra. Ja, så klart att det passar bra att ha den som högläsning inför jul - det är en 24-kapitels-bok och marknadsförs som en "julberättelse". Men jag vill så gärna att ungefär alla hittar till den, läser och älskar den, alla årets 12 månader och absolut inte bara till jul. Den funkar definitivt att läsa när som helst på året. För mig är det en "måste-äga" bok.

Titel: Snösystern
Författare: Maja Lunde
Illustrationer: Lisa Aisato
Originaltitel: Snøsøsteren
Översättning: Barbro Lagergren
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? egen läsning ca 9 år och uppåt (ja, vuxna också), högläsning från ca 6 år (det kan vara lite klurigt för yngre egenläsare att reda ut vad som är verkligt och inte, högläsning hjälper till här)

Familjen

Ella bor på Gården, och när boken börjar är hon hungrig. Det har regnat i många dagar, och maten i förråden har tagit slut. Det brukar vara jobbigt att vara hungrig när man vet hur mycket mat som finns ute på fälten, och i jorden, och på bärbuskarna och allt det där, men att man måste vänta på att solen kommer tillbaka så att maten kan välsignas ordentligt. När Ella var mindre kunde hon i smyg ta något bett av ett äpple eller så när hon var så här hungrig, men nu är hon stor nog att veta bättre. Maten måste ju så klart välsignas av Far och solen innan man äter den, annars blir man sjuk och ruttnar inifrån.

Eh, va?

Jodå, detta är Ellas sanning. Och det är Ellas perspektiv vi får på livet "Familjen" lever på det här "Gården". Här finns bara vuxna, och barn, utan att man vet vem som är förälder till vilket barn för det är inte viktigt. Och så har vi då Far, som bestämmer över dem alla. Far är den ende som får ha egna saker, ha ett eget rum, ha en dörr att stänga om sig så att han kan få tänka ifred. Alla andra måste dela allt med varandra, och har inget privatliv.
Och utanför Gårdens höga staket finns den vanliga världen, men människorna som bor där är det väldigt synd om för de kommer alla att dö snart i den stora Kollapsen. De äter giftig mat, all växtlighet dör, det föds inga barn längre och alla skolor har stängt. Det har Far sagt. Och Far är den ende som får lämna Gården då och då för att köra in till stan och köpa de få saker Familjen inte själva kan producera. Varje gång återvänder han och har nya skräckhistorier att berätta om hur förfärlig världen har blivit.
Så när Ella en dag ser, och så småningom pratar med, en pojke i sin egen ålder utanför staketet så är hon fullständigt övertygad om att han ljuger när han pratar om att han går i skolan. De är ju stängda, det har Far sagt! Eller att pojken ljuger om att det fortfarande föds barn. Det är så synd om honom, men Ella kommer på att hon själv skulle kunna rädda den här pojken - hon kan omvända honom så att han förstår hur fel han har, och kommer till Familjen och räddas undan Kollapsen! Då kommer Far att tycka att hon är duktig, hon kanske till och med får en uppskattande klapp på kinden?

Det är otäckt, men bra, att läsa Ellas egen uppfattning om sitt liv i den här sekten "Familjen". Hon vet inget annat, och tycker allt är som det ska vara, har sina egna glädjeämnen och drömmar. Och så händer det flera saker som får henne att tvivla på allt det hon tidigare tagit för sanning - det är intressant att läsa om, och sorgligt också, det som händer. Jag gillar det här väldigt mycket, men hade absolut velat läsa mer om hur det blir efteråt, känner att jag hade velat följa med Ella ut i den vanliga världen. Det känns inte som att det kommer en fortsättning på den här boken, men om det hade gjort det så hade jag läst den bums.

Titel: Familjen
Författare: Cecilia Lidbeck
Utg år: 2020
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år

Hålsjön

Det är sommar, och John och hans lillebror Martin bor hos farmor vars stuga ligger precis invid Stora Hålsjön, med egen badbrygga och allt. Deras kusiner Julia och Nova är också där, och John är väl inte så himla glad för det eftersom Nova bara är 6 år och Julia aldrig varit någon han haft så där värst mycket att prata om med på släktkalasen som är de tillfällen de annars träffas. Men bada går ju alltid att göra.

Och det är när de badar som de hittar den där konstiga grejen i sjön, precis nere vid bryggan. Det är en stor, svart klump, slemmig och rätt tung, men Martin och John lyckas fiska upp den ur vattnet med hjälp av en håv. När den dunsat ner på bryggan kommer Nova och hon ska så klart snubbla på klumpen och få svart slem på tårna. Och när alla barnen går upp till stugan för att mormor/farmor kallat till fika så lägger John klumpen i vassen så länge, och gör rent håven från det svarta slemmet.

Sedan börjar konstigheterna. Från en dag till en annan blir mormor/farmor sjuk och måste åka in till sjukhus, och det är andra vuxna som passar barnen - en granne och en inhyrd barnvakt  - med blandad framgång (de verkar inte helt engagerade). Och när John och Julia börjar märka att småsyskonen bär sig konstigt åt så är det ingen vuxen som tar dem på allvar. Alltså, på allvar konstigt: de får episoder då de pratar annorlunda, och när de minns saker tydligt som de inte kan minnas eftersom de aldrig varit med om dem. Kan det vara borrelia som orsakar sånt här? Andra insektsstick? Giftiga växter? Det måste ju kollas! Men hur få de vuxna att fatta det, när de inte känner småsyskonen och inte vet hur de brukar uppföra sig?

Detta är ett riktigt spännande science fiction-betonat sommarlovsäventyr för barn. Eller, inte de yngsta barnen precis, utan mer kanske från 11 år eller så för det är inte helt lätt läsning. Men belönande! Jag gillar verkligen storyn med vad det är som finns i Hålsjön, barnens utsatthet men handlingskraftighet, och inte minst miljöbeskrivningarna: Stora Hålsjön finns på riktigt. "Ättestupan" barnen besöker ser åtminstone på kartan ut att verkligen finnas, och naturen Maria Engstrand beskriver känns som om jag skulle kunna gå rätt in i den, känna lukterna och gå på vandring kring sjön med den där fantastiska utsikten. Sen vill jag förstås kanske inte uppleva de nattliga ljusfenomenen från sjön eller vara med om det som barnen i boken får vara med om...

Titel: Hålsjön
Författare: Maria Engstrand
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 11-16 år

En egen häst

Ja, detta är en bok där hästar och livet i stallet är viktigt, och ja, Pia Hagmar har skrivit väldigt bra om det där livet i stallet, slitet och gratisjobbet tjejerna gör för chansen till en eller annan gratis ridtur utöver de betalda lektionerna. Och som hästbok rekommenderar jag den starkt.

Men det som gör detta till en av de bästa barnböckerna jag läst på senaste tiden är Julis övriga liv, hur hon har det hemma, familjen och familjerelationer. Det som jag tror är själva "två världar" i serietiteln. Eller om det kan handla om "två världar" som i "hemma" och "i stallet". Jag vet inte, men jag kommer absolut att läsa vidare om Juli. För det här är verkligen en bra beskrivning av hur det kan kännas och skulle kunna vara precis när ens föräldrar ska skiljas. Det är så bra att jag får ont i magen av det.

Världen kraschar nämligen för Juli en helt vanlig kväll när hon fått skjuts hem från stallet av en kompis och dennes pappa. (för även om Julis egen pappa någon gång säger att han kan hämta henne i stallet så går det inte att lita på eftersom jobbet ofta - alltid - prioriteras före familjen och Juli många gånger har fått stå och vänta på en pappa som inte kommer) Då får Juli (och kompisen, och kompisens pappa, mycket pinsamt) stå och se på när mamma vrålar (hon vrålar aldrig annars) att pappa är ett as och så slänger hon in sin resväska i bilen och kör därifrån. Hon kommer inte tillbaka. Varken pappa eller mamma svarar Juli när hon frågar vad det är som händer. Mamma svarar inte i telefon, och pappa svarar inte alls. När Juli till sist skriker åt honom att han måste berätta vad som händer så säger han vagt "ingenting, vi bråkade bara lite". Juli frågar vad de bråkade om, och då svarar pappa att det fattar inte han heller, det där får Juli ta med mamma. Som alltså inte svarar i telefon.
Och det är så här Julis liv blir ganska länge: världen har rasat och bägge hennes föräldrar sviker och tycker att ansvaret för att trösta och förklara för dottern helt klart borde ligga på den andre. Det är inte heller någon av dem som tycker att vardag, middag, matinköp och annat sånt är deras ansvar, så Juli går runt ett par dagar och får inte ens middag. Situationen stabiliseras så småningom något, men till och med det här med "egen häst" som ju är det som Juli drömmer om över allt annat, till och med det blir ett vapen och tillhygge i striden mellan föräldrarna mer än något för Juli att bli helhjärtat glad över.

Ja, så klart jag tycker att alla hästintresserade ska läsa den här boken eftersom de alldeles säkert kommer att känna igen sig i Julis hästliv och egen-häst-drömmar. Men jag vill också att boken ska nå fler än hästboksläsarna - det är så många fler som jag tror kan ha bråkande föräldrar hemma som skulle känna igen sig i detta och hämta någon slags tröst i det. Bra, bra relationsroman för barn, helt enkelt.


Titel: En egen häst
Serie: Två världar #1
Författare: Pia Hagmar
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år

En bästis, tack! - Kompisar online - Vänner för alltid

Jag skriver om tre böcker på en gång: En bästis, tack!, Kompisar online och Vänner för alltid? av Emma Askling, eftersom det var så jag läste dem, tillsammans i ett svep. De hänger ihop, och var så bra att jag var helt tvungen att plocka upp nästa bok när jag avslutat förra. De är nämligen skrivna på ett sätt jag tycker mycket om: vi får olika berättarperspektiv när tre personer i samma klass får varsin bok.

En bästis, tack! är Lunas bok. Det är vårterminen i åk 5, och Lunas bästis Hanna som hon alltid, alltid hängt med, har flyttat till Norge. Vem ska Luna vara med nu? I klassen regerar Cleo, som alla tjejer vill vara med, och hon väljer ut vilka hon vill vara med vissa dagar. Det kan vara Luna, det kan vara någon annan, men nästa dag är det någon ny. Luna vill ha någon som är hennes bästis. Det ska börja en ny tjej i klassen, Bella, kanske hon? Men nope. Redan från typ rast 1 är det helt tydligt att Bella är stöpt i exakt samma form som Cleo,

och nu blir det Cleo och Bella som är BFF och centrum i allting tillsammans.

Kompisar online är Melvins bok. I första boken visste vi att Luna i jättejättehemlighet var kär i Melvin, men eftersom Cleo också var det så var det förstås kört för Lunas del. Här är Melvin och Cleo ihop, fast Melvin vet egentligen inte varför eftersom de har noll gemensamt. Han vill göra slut men vet inte hur. Dessutom har han en del problem hemma han inte vill prata med någon utomstående om (en pappa som stuckit), och hade behövt någon att prata med. Någon som inte är kurator på skolan. Och det dyker upp en "någon", en som kallar sig Ztarkiller, är grym på att skjuta fiender och ny i Melvins kompisgängs team i onlinespelet de ägnar många kvällstimmar åt. Ztarkiller ger råd om hur man gör slut, och har annat klokt att säga också.

Vänner för alltid? är Zoronas bok. Zorona har mycket stor del i de två första böckerna, bland annat som den vän Luna äntligen får. Nu börjar klassen åk 6, och Zorona ser fram emot att äntligen ha kul i skolan, nu när hon har Luna. Men! Då kommer Hanna tillbaka. Hanna, Lunas gamla bästis som nu inte längre ska bo i Norge utan bo här igen, och som gör mycket tydligt att Luna är hennes bästis.

Det är såååå mycket igenkänning i de här böckerna, så mycket äkta mellanstadieliv! Det är den totala dramatiken på liv och död med sprutande tårar ena dagen, och fniss över att äta upp en hel kladdkaka till eftermiddagsfika den andra dagen. Hela tiden är det "andra" livet, det digitala livet, närvarande med sociala media och spelvärlden som självklara kontaktytor och arenor. Böckernas handling drar inte iväg och blir för dramatisk: det mesta går över genom att man pratar om det (med vuxenstöd), kärleken är på mellanstadienivån hålla handen och puss på munnen, hem och föräldraregler styr. Det här är barn och vuxna som känns som helt vanliga personer, som dem vi har runt oss och som oss själva. Jag hoppas att många hittar till de här böckerna.


Titel: En bästis, tack! + Kompisar online + Vänner för alltid?
Författare: Emma Askling
Utg år: 2017 + 2018 + 2019
Förlag: Ordalaget
Köp dem till exempel här, här eller via Omnible (En bästis, tack!), här, här eller via Omnible (Kompisar online), här, här eller via Omnible (Vänner för alltid?)
För vem? ca 9-12 år

Prästgårdens hemlighet

Vanessa ska tillsammans med Martin och Abbe ta sig in i ökända, spökiga prästgården i Borgvattnet, för att när det blivit mörkt spela in så läskiga filmklipp de bara kan till hennes vlogg. De tror förstås inte på spöken, men med rätt klippning, musik och bra effekter kan det bli riktigt läskigt och få många visningar.
När de väl tagit sig in (två gem funkar inte för att mickla upp lås även om Vanessa har sett ett antal youtubeklipp i ämnet för att öva - men ett öppet fönster på andra våningen med en brandstege utanför funkar fint), tassat runt lite och filmat alla rum där det sägs spöka? Ja, då packar Vanessa upp glas, stearinljus och annat ur ryggsäcken, för nu ska de göra Anden i glaset. Utmärkt idé, tycker Vanessa (och jag bara: "Nej! Dålig idé! Dålig, dålig idé!")

Och allt detta är ändå bara inledningen på det läskiga i denna bok som jag hade ytterligt svårt att släppa ifrån mig. Tobias Söderlund håller inte igen bara för futtigheten att den här boken vänder sig till 9-12-åringar. Nädå, här finns tillfällen när jag som vuxen vill blunda och snabbspola lite så det värsta går över, som när Vanessa är så ytterligt ensam om det som sker henne, hemma hos henne, och den vuxne som borde hjälpt henne är den hon minst av alla kan fråga. Och vadå hemma hos? Jo, för när Vanessa och de andra får nog av prästgården (det är mycket som händer där, men när de hör ljudet av barngråt från bottenvåningen där det inte finns några människor så flyr de hals över huvud därifrån) och cyklar hem så har de filmkameran med sig. Filmkameran, som hela tiden varit igång, och som nu visar upp det spöke de inte själva såg när de rusade nerför trappan och ut ur huset. Det spöket har nu lämnat prästgården och är med Vanessa. Hemma hos henne. Och det lämnar henne inte ifred.

Svårt att släppa boken, alltså. Grymt spännande, och nästan väl läskigt, och med ett rappt och bra språk som känns äkta, och så tycker jag om att det inte bara är det spökiga som är spännande. Nej, det är kompisrelationer också (mitt i allt måste Vanessa våndas över det svåra med att inte kunna vara samma person beroende på om hon är med sina oh-så-coola-tjejkompisar eller om hon är med de trygga-men-nog-förskräckande-töntiga killkompisarna), och föräldrar som är skilda och bär sig konstigt åt.

Stackars Vanessa som tror hon rett ut allt i slutet på den här boken - nejdå, det här är första boken i en serie, och hennes problem har tydligen bara börjat. Och jag ser fram emot att få läsa mer om henne, hennes vlogg, kompisar och den där jämra filmkameran hon omedelbums borde göra sig av med.

Titel: Prästgårdens hemlighet
Författare: Tobias Söderlund
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

All the Crooked Saints

Jag tror jag har läst det mesta Maggie Stiefvater har skrivit, och tyckt mycket om. Det här är säkert när man öppnar en Stiefvater-bok: språket kommer att vara alldeles fantastiskt, och boken leverera hur många fina formuleringar och meningar som helst man egentligen vill skriva ner i en fin anteckningsbok eller så. Det kommer också att finnas magi på något sätt. För övrigt kan man inte vara säker på någonting alls.

All the Crooked Saints visste jag ingenting om, förutom ovanstående. Och jadå, språket är infernaliskt bra, och jadå, det finns magi, här i form av mirakel. Alltså den där sortens mirakel som utförs av helgon. Men vad den handlar om.... det tog det en lång, lång stund innan jag begrep.

I Colorados öken ligger Bicho Raro, och där bor familjen Soria, och de utför mirakel. Det finns alltid ett särskilt helgon hos dem som utför miraklen, men även de andra kan göra dem ifall det behövs. Miraklen utförs i två steg: först manifesteras den sökande pilgrimens inre mörker på ett fysiskt sätt, olika beroende på vad det handlar om (ens huvud förvandlas till ett coytehuvud, eller du och din tvillingsyster blir sammankedjade av en orm, eller det regnar alltid på dig samtidigt som du är täckt av stora fjärilar, eller så blir du helt enkelt fyra gånger så stor som en vanlig människa)(ja, ja, det är helt knäppt men det är Maggie Stiefvater). I andra steget ska pilgrimen liksom bota sig själv från sitt inre mörker/problem och då försvinner den fysiska manifestationen. Det här har pilgrimerna de senaste åren misslyckats med, alltså är Bicho Raro smockfullt av pilgrimer som är märkliga på alla möjliga sätt.
I centrum står kusinerna Daniel Soria (det är han som är helgonet just nu), Beatriz Soria och Joaquin Soria. Tillsammans driver de en piratradiostation. Och hit kommer Pete, inte som pilgrim utan för att han vill jobba i Bicho Raro och i utbyte få den lastbil som kusinerna har byggt sin radiostation i. Och så inträffar kärlek, och mörker, och god mat, och ömt vårdade frisyrer och en man som det växer mossa på och lite annat smått och gott.

Det man också vet när man tar sig an en Stiefvater-bok, och som jag glömde skriva i inledningen, det är att hon alldeles säkert kommer att balansera på gränsen mellan fantastiskt och urflippat konstigt. Ganska länge tyckte jag att den här boken mest gick över den gränsen och var för konstig även för mig, och att det var såååå många människor att hålla reda på, och jag fattade inte hur de där miraklen gick till eller varför folk bar sig så konstigt åt. Men jag kämpade på, och så småningom blev det bättre, jag lärde känna personerna, fick orsaker till varför de uppförde sig som de gjorde, fattade handlingen och började tycka om. Mot slutet var jag helt engagerad i Daniel, Beatrice och de andra, och hade fått läsa precis lika många fina och filosofiska meningar om livet och människorna som jag brukar få när jag läser Stiefvater.

Men det jag grubblar över är: hur kommer man ens på något sånt här? HUR?? Det är så himla knäppt att jag var tvungen att googla författaren, kolla på bilder och fundera över hur man ser ut och vem man är om man kommer på en handling där en piratsänd late-night-radioshow som spelar 60-talsmusik kan hänga ihop med mirakler av utflippade typen "får folks hårväxt så riklig att de lindar in sig i sitt eget skägg när de ska sova"? (Jadå, tro mig...) Och Maggie Stiefvater är 38, mörkhårig, ser helt normal ut, kan tydligen spela flera instrument och inledde sin karriär som tecknare. Jahaja. Men ett rikt inre liv har hon uppenbarligen. Undras vad hon hittar på härnäst? Själv ska jag snart läsa Call Down the Hawk som är en slags fortsättning på The Raven Cycle och handlar om Ronan.

(förresten, bara detta också: boken innehåller även någon som blir kär i en öken. Alltså, inte att han blir kär i någon medan han befinner sig i öknen. Nej, han blir kär i själva öknen. Och... kärleken blir besvarad.)

Titel: All the Crooked Saints
Författare: Maggie Stiefvater
Utg år: 2017
Förlag: Scholastic
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Witchboy

Witchboy är serier för ungefär samma målgrupp som Amulett, alltså ungefär 8 år och uppåt. Och de är väldigt bra, jag slukade totalt! Det finns två i serien utgivna på svenska, och en tredje är på gång i år så den längtar jag mycket efter.

Det är Aster som är Witchboy, och han tillhör en stor familj där alla använder magi. (det finns ett släktträd på insidan av pärmen, med många familjemedlemmar att hålla reda på, och jag hade lite problem i början och tänker att det kan ställa till det för målgruppen också - men det var bara i början för sedan tar storyn över)
Grejen är att det finns två olika sorters magi: männen är hamnbytare, och väljer/blir utvalda till ett särskilt djur redan när de är pojkar, och så kan de sedan förvandla sig till det djuret. Djurformen används till att försvara familjen och människorna mot demoner och andra faror.
Kvinnorna använder trollformelsmagi, lite mer så där jag tänker mig magi, med att få saker att växa, läka sår och sjukdomar, förbannelser och att öppna dörrlås och mängder av annat.

Aster har ännu inte funnit "sitt" djur och har inte lyckas förvandla sig fast han är flera år äldre än när det normalt brukar hända. Alla kusinerna är redan hamnbytare, och det är en del tjat från dem och familjen att han ska träna och koncentrera sig. Men... Aster är bara intresserad av kvinnornas magi. Han smyger sig till att lyssna på lektionerna som tjejkusinerna får, och så tränar han i skymundan på de där trollformlerna. Han kan göra dem, fast det inte borde funka, och fast det är förbjudet.

I första boken händer nu främst två saker: Aster får en vän i "vanliga" människornas samhälle, en väldigt tuff och utåtriktad tjej som kallas Charlie. Och så är det flera av killkusinerna som försvinner helt spårlöst när de är i sin djurform. Vad har hänt dem?
I andra boken börjar det en ny tjej på Charlies skola, och Charlie blir vän med henne. Det är tydligt att den här nya tjejen har en hel del med sig i bagaget, att hon drar sig undan sällskap och vänskap och har svårt att lita på någon. Asters släktingar anar att hon kan vara en häxa, en sådan som dem fast utan att ha fått växa upp med en familjs stöd och med bara sig själv att lära sig hantera sin magi.

Det som är så bra med de här böckerna är att de förutom att vara lättlästa, fina och ha en väldigt spännande story med överraskande vändningar får in så många bra teman (utan att det någonsin blir sökt): familj och familjerelationer, vänskap, utsatta barn, ensamhet, könsroller... Riktigt, riktigt bra serier!



Titel: Witchboy + Witchboy - Den hemliga häxan
Författare: Molly Knox Ostertag
Illustrationer: Molly Knox Ostertag
Originaltitel: Witchboy + Witchboy - The Hidden Witch
Översättning: Marie Helleday Ekwurtzel
Utg år: 2018 + 2019
Förlag: Hegas
Köp till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-15 år

Kod: Orestes

Det börjar inte bra mellan Malin och Orestes. Hon fick en vinterkväll ett brev, ett urgammalt, gulnat och skört brev, av en mystisk man som hoppade ut ur buskarna vid gatan därhemma. Mannen sade att hon inte skulle vara rädd (men hallå, klart hon var) och att det var viktigt, det han ville, att det gällde livet och framtiden och... Och sedan frågade han om hon var fisk. Eh... va? Jo, Malin är född i fiskarnas tecken. Bra, sade mannen, ta då det här brevet och ge det till någon du kommer träffa här om hundra dagar. Ge inte brevet till någon annan, berätta inte om det för någon annan utan ge det till rutbarnet som ska komma.

Så Malin tog brevet, gömde det, och väntade i hundra dagar. Då hade det oväntat flyttat in en ny familj i grannhuset, med en pojke i hennes egen ålder, Orestes som börjar i hennes klass och dessutom är väldigt duktig i matte. Klart det är han som är "rutbarnet" som ska ha brevet? Jodå. Men... när Malin ger det till honom och berättar hur hon fick det så väser han "är du helt dum i huvudet" åt henne, och river brevet i små, små bitar. 

Jahaja. Hur ska det nu gå med livet och framtiden och alltihop?

Alltså, det blir bättre. De blir till och med vänner, Malin och Orestes, även om de är oense om mycket och bråkar en hel del. Och det är fint att läsa om hur deras vänskap utvecklas. Det är en viktig del av den här boken, men den stora grejen är förstås: brevet. Och hemligheten. Och alla kodade budskap. Orestes och Malin är smarta - de knäcker koderna, gissar rätt på gåtorna, och får veta mer och mer om hemligheterna som är från mer än hundra år sedan. Och vi som läser får veta mer om hur det var i Lerum då (för ja, bokens miljö är Lerum utanför Göteborg) för länge sedan när järnvägen och de stora bilvägarna byggdes.

Riktigt spännande läsning, och jag älskar när det finns hemligheter, koder och gåtor, och ännu mer när de jag läser om löser dem på egen hand. För det gör de alltså.
Det finns en fortsättning på boken: Kod Elektra. Jag får ta och läsa den, för ännu är det många frågor som väntar på svar.

Titel: Kod: Orestes
Författare: Maria Engstrand
Illustrationer: Lotta Geffenblad
Utg år: 2018
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år

Hjärtat är en knuten hand

Aline är den nya, tysta tjejen i Olivers klass som ingen vet så där jättemycket om. Oliver vet de mer om, han och hans kompisar som åker sparkcykel överallt, ända in i klassrummet, tjatas på, och så nu att Oliver rätt ofta somnar på lektionerna.

Han har det jobbigt hemma nu, får vi veta eftersom Oliver är den som berättar i vartannat kapitel på boken (omväxlande med Aline). Boken börjar med att Olivers mamma flyttar ut för att flytta ihop med en ny man. Och Olivers pappa blir så ledsen att han inte riktigt klarar av livet längre, faktiskt så dåligt att hans hjärta brister. Och Oliver får ta hand om mycket av hemmalivet medan pappa bor i sin pyjamas och gråter över att mamma tog deras gemensamma bonsaiträd med sig.

Aline är inte tyst. Inte egentligen, men nu har hon bestämt sig för att hon inte på något sätt ska anpassa sig till det nya liv hon och föräldrarna har flyttat till. Hon ska inte skaffa nya vänner, hon ska inte bli en del av klassen, hon ska inte bli kär eller något annat lika dumt. Och därför måste hon förstås vara tyst så att ingen lär känna henne. Familjen har nämligen flyttat hit på prov - och Aline vill att de flyttar tillbaka igen.

Och så träffas Aline och Oliver på ett oväntat ställe: kardiologen på sjukhuset. Hon för att göra research för ett skolarbete, han för att hans pappa blivit inlagd där med akuta hjärtproblem. Och nu pratar Aline - fast bara med Oliver, och inte när de är på skolan.

Det här är en egentligen ganska vanlig ung tonårs-bok med en kille och en tjej som blir kära i varandra i centrum av kompisliv och familjeliv och skolliv. Det som gör den extra bra är att Oliver och Aline turas om att berätta i jag-perspektiv, i rätt korta och lättlästa kapitel som byter perspektiv precis när man tycker att det är rätt läge att få den andres syn på det hela. Och här är gott om den rätta sortens fingertoppar-som-nuddar-varandra-kärleks-pirr, sånt som jag älskar att läsa!

Extra mycket gillar jag faktiskt det där skolarbetet de gör, det som gör att Aline måste till kardiologen för att göra research. Det är faktiskt en viktig del av boken, och jag älskar presentationerna eleverna så småningom gör av sina tvärvetenskapligt instuderade kroppsorgan. Det låter väl inte så upphetsande, men det är det faktiskt. Det är nog skolbibliotekarien i mig som går igång på sånt här :)


Titel: Hjärtat är en knuten hand
Författare: Ingrid Ovedie Volden
Originaltitel: Hjertet er en knyttneve
Översättning: Mats Kempe
Utg år: 2018
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år

Ensamma hemma

Anna-Klara är åtta, och har precis fått en ny bänkkompis i skolan: Herman. En dag är han tyst och orolig och pladdrar inte alls på om insekter som han annars brukar göra, och efter ett tag får Anna-Klara veta att han idag ska gå hem ensam efter fritids, och det är första gången. Han måste larma av själv där hemma, och vara ensam tills mamma kommer med flyget hem från Malmö. Kom med mig i stället! tycker Anna-Klara, så det gör han. Men hos Anna-Klara är det till och med mer kaos än det brukar - hon, mamma, Mikko, storebror Ville och lillasyster Lisen bor i en lägenhet som inte verkar särskilt stor. Och idag har storebror två kompisar med hem. De tre sitter och spelar TV-spel under mycket oväsen. Dessutom är lillasyster Lisen, som bara är en bebis, gnällig och kinkig och skriker och har sig. När hon dessutom kräks över hela diskbänken samtidigt som alla tonåringar och åttaåringar äter mellis vid köksbordet så tycker Anna-Klara att hon och Herman kanske kan gå hem till honom i stället?

Det gör de. Och det är helt annorlunda hemma hos Herman. Det är ett hus, ett stort hus, med soffor man sjunker in i, och med ismaskin i kylskåpet. Fast alltså ett hus helt tomt på föräldrar eller syskon. Mamma kommer inte fast det börjar bli middagsdags, och när det knorrar i Anna-Klaras och Hermans magar föreslår Anna-Klara att de två kan steka pannkakor på egen hand, för hon vet precis hur man gör. Jodå. Det gör de så att stekoset lägger sig i hela köket och brandlarmet går, golfklubbor svingas, katter flyr och lågor flammar.

Jag gillar det här, det är vardagsdramatik med mycket igenkänning både för barn i små, trånga lägenheter och barn i stora hus, för barn med väldigt närvarande och påträngande familjer och för barn med väldigt frånvarande familjer.

Titel: Ensamma hemma
Författare: Kajsa Gordan & Sofia Nordin
Illustrationer: Matilda Salmén
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-9 år och som högläsning från ca 5 år.