Snösystern

Jag vet redan: orden kommer inte att räcka till för att skriva om den här boken. Jag vill att ni upplever den. Den är helt fantastisk.

Till att börja med detta: jag har försökt beställa en av illustrationerna ur den från illustratören Lisa Aisatos nätbutik . Det gick inte att beställa till Sverige tydligen, men jag har mailat och bett att "snälla, snälla kan jag få göra det ändå" eftersom jag måste ha den där bilden på min vägg. Måste. När jag läste boken hemma så satt jag länge med varje illustration och bara suckade av lycka. De är otroligt fina, färgsprakande, fulla av liv (utom de som är grå och tömda på liv men det hänger ihop med Julians berättelse). Och så mot slutet av boken kom då illustrationen. Den, som jag bara måste beställa. Den överväldigade mig totalt, och jag började gråta där jag satt vid frukostbordet. Att man kan fånga ett ögonblick så! Det är en bild på Julian och Augusta, på syskonkärlek och tillit och närhet och tröst. Och den drabbar alltså läsaren, som just då vet hur förtvivlad Julian är.

Men det är inte Augusta som är "snösystern" i bokens titel. Det är Hedvig. Julian träffar Hedvig en snöig dag bara några dagar före julafton, och hon blir så "utomordentligt, hjärtskärande" glad att se honom och vill absolut att han ska följa med hem till henne för att dricka varm choklad. Och Hedvig är en explosion i röda färger, glädje, leende och sprittande liv (bilden på henne är nästan tredimensionell och stiger liksom upp mot en från boksidan), hennes hem Villa Kvisten är som en sagobok med julpynt, glitter, trevnad och värme. Precis allt det som Julians eget hem och eget liv inte är, fast det bara är några dagar för julafton. I vanliga fall är detta bästa tiden på året, och julafton bästa dagen (och hans födelsedag) - men i år är inget som vanligt. Hela hans familj går runt och liksom slokar grått som kopior på sig själva sedan i somras när Julians storasyster Juni dog bara några dagar före hon skulle fyllt 16 år.

Detta är en bok om sorg, och liv, och om att få sörja, och om syskon och familj. Den är så infernaliskt bra. Ja, så klart att det passar bra att ha den som högläsning inför jul - det är en 24-kapitels-bok och marknadsförs som en "julberättelse". Men jag vill så gärna att ungefär alla hittar till den, läser och älskar den, alla årets 12 månader och absolut inte bara till jul. Den funkar definitivt att läsa när som helst på året. För mig är det en "måste-äga" bok.

Titel: Snösystern
Författare: Maja Lunde
Illustrationer: Lisa Aisato
Originaltitel: Snøsøsteren
Översättning: Barbro Lagergren
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? egen läsning ca 9 år och uppåt (ja, vuxna också), högläsning från ca 6 år (det kan vara lite klurigt för yngre egenläsare att reda ut vad som är verkligt och inte, högläsning hjälper till här)

Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem

Ja, ja, jag vet att jag är sent på det. Att vi till och med har passerat tjugonde dagen och Knut, och att adventsljusstakarna borde packas ner och blicken höjas mot ljuset i slutet av tunneln (läs: våren).

Men den här adventskalenderboken skymtade ett antal gånger i mitt liv före jul, fast som utlånad till andra, och på andras bloggar, och på andra ställen, och jag förstod att den blandade in de klassiska sagornas figurer och hade rätt roligt på vägen med dem. Hur då? undrade jag, och fick alltså ta tag i att läsa boken själv för att veta.

Jo. Vi har alltså kentauren Ken Taur (förstås) som för några år sedan blev kidnappad från sitt hemliga hem vid Nordpolen, av inget mindre än en Ond Clown som färdades i en helikopter. (förstås. Det är väl så de plägar färdas, de där?) Denna Onda Clown har hållit kentauren fången på en cirkus några år, men nu har Ken flytt och vill galoppera hem genom snön för att hinna till sin familj på Nordpolen innan det blir julafton.

Han får snart sällskap på vägen av en eldflicka (som heter Gnista), en prinsessa som heter Acapella, (och som inte gillar att bli pussad av prinsar medan hon sover, tack så mycket), en häxa som avskyr alla barn eftersom de hon träffat envisats med att äta upp hennes hus så att hon nu är hemlös och rätt bitter. De träffar också en varg som trivs med att gå runt i nattlinne, och ett antal tomtenissar som alla heter Nisse. Hans och Greta är med, Rödluvan också (varpå Gnista blir helt starstruck). Och givetvis Tomten. Men vilka det är som är snälla och vilka som är elaka är inte helt självklart (ja, förutom Mr Ond Clown, men han får faktiskt inte vara med för han sitter i fängelse numera) och barnen som högläses för får förstå att det där som händer i sagorna bara är en sanning. Typ.

Om Ken Taur hinner hem till julafton, då? (Obs spoilervarning!) Jamen, klart han gör. Och Tomten finns. Och är snäll. Och dinosaurierna... finns också. Så det så.


Titel: Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem
Författare: Mats Strandberg
Illustrationer: Sofia Falkenhem
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? högläsning för ca 3-6 år