tisdag 30 oktober 2018

Seven Stones to Stand or Fall

Detta är en samling av noveller och novellas (längre noveller/korta böcker) ur Diana Gabaldons Outlanderuniversum. Det är en tjock bok (ja, så klart, det står ju Gabaldon på den?) och innehåller de här:

The Custom of the Army - om Lord John. Jag har läst den tidigare och skrivit om den här.
The Space Between
A Plague of Zombies - om Lord John. Jag har läst den tidigare och skrivit om den här.
A Leaf on the Wind All Hallows
Virgins
A Fugitive Green
Besieged

Även om jag alltså läst två av dem, de om Lord John, tidigare, så läste jag om dem nu pga tycker väldigt, väldigt mycket om Lord John. Och om hans äldre bror, Hal, eller the Duke of Pardloe. Därför blev jag väldigt glad när jag upptäckte att A Fugitive Green hoppade tillbaka i tiden och handlade om hur Hal och hans fru Minnie första gången träffades. Det är nog det längsta avsnittet i boken - bra, för det var också det jag tyckte allra mest om. Minnie är bara sjutton, men en mycket kapabel ung dam som bedriver ett företag med sin far (de köper och säljer böcker, men håller också på med lite under-bordet-affärer typ förfalskning). Hal är nybliven hertig, men vägrar ta titeln och är helt knäckt av sin fars nyliga död och ännu mer av sin frus alldeles nyliga död. Han äter inte, sover inte men försöker förtvivlat utåt vara den strame och korrekte officeren som ska rädda ett regemente.

Virgins är rätt kul - handlar om Jamie Fraser och Ian Murray före allt det som händer i första Outlander-boken. De reser runt i Frankrike, löser något mysterium (storyn är rätt svag, men det är inte därför jag gillar den här) och har rätt mycket funderingar kring det här med brudar och sex. Ja, och så det att Jamies rygg är helt trasig pga har ju precis kommit ifrån den där första pisk-omgången med kapten Randall, den när hans far blev vittne till det hela och dog av brustet hjärta.

Både The Space Between och A Leaf on the Wind All Hallows handlar om tidsresegrejer, och är inte mina favoriter pga att de flummar iväg en hel del. A Leaf... handlar om Rogers pappa, och är sorglig och otillfredsställande, och The Space Between utspelar sig i Paris under ungefär samma tid som An Echo in the Bone tror jag. Handlar om Michael Murray (Ians son) och Joan MacKenzie (Laoghaires dotter) och så den där mystiske greven St Germain som dök upp i Dragonfly in Amber som var så länge sedan jag läste att jag glömt det mesta.

Besieged slutligen handlar om Lord John, hans valet Tom Byrd och så Lord Johns mamma och kusin. Personer från både The Custom of the Army och A Plague of Zombies dyker upp eftersom miljön är Jamaica och Cuba, så tur jag läste om dem. Annars är detta en rätt intetsägande story och inte någon av mina Lord John-favoriter.

Titel: Seven Stones to Stand or Fall : A Collection of Outlander Short Stories
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 2017
Förlag: Century
Köp den till exempel här eller här

måndag 29 oktober 2018

Flygfärdig

Under en längre tid har jag då och då läst Flygfärdig av Linda Skugge. Det är bra läsning, lite som en blandning mellan tankebok, blogg och krönika. Jag känner igen mig i en hel del av tankarna och våndan Skugge har - särskilt när hon skriver om hur svårt hon har att umgås med folk, sin egen redighet och hur hon aldrig kan vara så där charmigt spontant slarvig, och allt hon oroar sig för.

Flygfärdig ska ju enligt både undertiteln "om när barnen lämnar boet" och baksidestexten handla om just det där svåra och slitiga: när barnen släpper en och börjar leva sina egna liv. Att det är så fruktansvärt dubbelt, det där känslotrasslet: att vara stolt över att de lyckas leva själva, har lärt sig saker, har blivit sina egna - samtidigt som det blir så tomt utan dem, att centrum i tillvaron rycks bort från en och måste bli något annat. Linda Skugge fångar det i detaljerna: att handfatet är rent fast det var flera dagar sedan hon skrubbade det.
Och så detta, som jag känner igen så väl: att nu när man äntligen får sova om nätterna och har tid och ork att vara tålmodiga toppenföräldern som vill pyssla och läsa högt och lyssna på hur barnets dag har varit? Då har barnet vuxit ifrån det. Har inte tid. Eller lust. Gått till eget liv. Och hur himla osynkad naturen är som ger oss vaknätter och ständig trötthet när barnen är små och vi skulle velat göra så mycket med dem - men inte orkar.

Ja, jag känner igen mycket. Men jag hade väntat mig ännu mer av just det där barnen-lämnar-boet, eftersom det är där jag precis är i mitt liv och behöver tröst och igenkänning och stöd och... den här boken drar iväg åt så många andra håll och blir så mycket Linda Skugge själv och egentligen väldigt lite om den där svåra separationen. Så: bra bok, men inte riktigt det jag väntade mig och ville ha.

(egentligen vill jag mest att barnen stannar hemma, alltid)
(fast... alltså.... nä. Jag begriper ju att de inte kan det, inte ska det, jag måste släppa)
(jag vill läsa en bok om det här som lindar in mig som i en tjock filt och tröstar mig - du är inte ensam)

Titel: Flygfärdig
Författare: Linda Skugge
Utg år: 2018
Förlag: Volante
Köp den till exempel här eller här

tisdag 23 oktober 2018

Stanna hos mig

Yejide och Akin träffas och blir kära när de bägge går på universitetet. Efter en studentdemonstration som slutar i ett upplopp med flera döda (hela boken igenom finns flera sådana här dramatiska och/eller politiska händelser med, men alltid mer som en bakgrund till det som händer med huvudpersonerna) gifter de sig nästan i en annars-kan-det-vara-försent-anda. De är lyckliga, bägge är jämbördiga, bägge arbetar efter studierna, och Yejide känner dessutom att hon äntligen har fått en familj (hennes mamma dog när hon föddes och hennes förhållande till pappan och hans övriga fruar är komplicerat, eller... ja, man får veta mer om det när man läser).

Men hur modernt deras förhållande än är så knakar det, och äktenskapet, när Yejide inte blir gravid. Släkten trycker på, Akin är äldst och barn (helst söner) måste komma. När det inte verkar bli barn så blir Akin övertalad att ta sig en fru till fast han själv inte vill.

Yejide blir rasande, vägrar leva med denna andra fru. Hur bara kan Akin gå med på familjens krav, undrar hon? Samtidigt blir hon själv så desperat i sin måste-bli-gravid-längtan att hon gör någon märklig pilgrimsvandring med bärande av get, dansande, sjungande och ammande av get och sen är helt övertygad om att hon nu kommer att bli gravid.

De nya sätten att tänka möter de gamla: traditioner, förväntningar och folktro lever kvar och jag tycker Adebayo fångar det så bra. Sedan är det ju så mycket annat som sliter itu Yejide och Akin - en del får vi som läsare inte veta förrän så småningom. Här finns många lager, och Adebayo är en mycket skicklig berättare. Att det här är hennes debut?! Jag är mycket imponerad.

Det är inte bara fascination jag känner - det här är en jobbig bok som gör ont att läsa också. Här finns så mycket sorg och desperation, och det skär i mig när jag läser om hur Yejide och Akin blir bemötta på sjukhusen. Medicinsk hjälp får de, så långt det nu räcker. Men själens omvårdnad, liksom? Stöttande samtal? Uppföljande vård, psykologer, terapi?? De är så fruktansvärt utlämnade åt sig själva, och jag förstår inte hur de håller ihop över huvudtaget.

En riktigt bra bok, missa den inte.


Titel: Stanna hos mig
Författare: Ayòbámi Adébáyò
Originaltitel: Stay with me
Översättning: Erik MacQueen
Utg år: 2017
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

lördag 20 oktober 2018

Breven från Maresi

Jag tycker så mycket om det Maria Turtschaninoff skriver, och blev väldigt glad när hon låter Maresi få berätta vad som hände sen, efter det att de där männen kom till Röda klostret på ön Menos. (här har jag skrivit om Maresi, och här om Naondel, andra boken i serien men i tid långt före det som hände i Maresi)

Maresi reser nu tillbaka till sitt hemland Rovas. Det är en lång, lång resa, men hon klarar både den och att bära med sig en liten säck med silver utan att bli bestulen. Silvret ska gå till att starta en skola för flickor, är det tänkt.

Men det går inte riktigt som Maresi vill med någonting, egentligen. Klart det är himla fint att få komma hem till mamma och pappa igen - men (och det här är så bra beskrivet) det är inte lätt att bara börja leva med dem igen när hon bott så många år någon annanstans, när hon har lärt sig saker som att skriva, räkna, läsa, när hon kan örtmedicin, när hon kan laga mat. När hon egentligen kan mer om världen än sina föräldrar, har pengar och en fin röd mantel och inte bär håret som det brukar bäras av kvinnorna i byn. Mamma kan inte riktigt komma till rätta med det här, att dottern som reste bort kommer tillbaka och är självständig. Lagar Maresi maten vill mamma gärna krydda den lite till så att det blir rätt. Spinner Maresi ull vill mamma gärna kolla så att det görs på rätt (hennes) sätt. Och... hur många vuxna döttrar känner inte igen sig i det här?

Värre är det dock med skolan. Människorna i hembygden förstår inte riktigt vad deras flickor ska med skola till? Vad ska de med läsa och skriva? När maten inte räcker till? När livet handlar om att arbeta för att överleva? Maresi kämpar, men känner hopplösheten växa. Särskilt när hon ändå till sist blir av med den där silversäcken hon lyckats bära ända till Rovas. Och hon längtar tillbaka till sitt kloster, till systrarna och vännerna där.

Det är så vi får läsa om Maresis liv i Rovas - genom hur hon berättar om det för dem som är kvar i Röda klostret. Genom breven hon skickar till dem. Jag gillar det - det blir så personligt samtidigt som läsaren får förstå mycket själv genom att läsa mellan raderna. Allt det som inte sägs eller beskrivs.

Alldeles just idag intervjuar Kulturkollos Ulrica Maria Turtschaninoff om skrivandet av Breven från Maresi och varför hon valde att låta den bli en brevroman. Gå genast in dit och läs!

Titel: Breven från Maresi
Serie: Röda klostret #3
Författare: Maria Turtschaninoff
Utg år: 2018
Förlag: Förlaget
Köp den till exempel här eller här

tisdag 16 oktober 2018

The Devil’s Web

Men vad hände här nu, Mary Balogh? I Web-trilogin fick vi först storebror earlen av Amberleys story när han blev kär i Alexandra, och den gillade jag. Sedan fick vi i andra boken läsa om lillebror Dominics vedermödor i kriget på ett väldigt bra sätt, och jag hyllade Balogh så som förutom varande bäst-romance-författare också väldigt bra på krigsskildring. Och så skulle jag nu läsa sista boken i trilogin, The Devil's Web, i vilken Dominics tvillingsyster Madeline skulle bli kär i svägerskan Alexandras bror, något som varit på gång genom hela trilogin.

Men jag gillar den inte. Det enda som är bra i den är hur man får veta hur lyckliga paren från de första böckerna är, hur de får barn och är gullifnuttiga mot varandra. Men Madeline och James Purnell är bara arga på varandra, eller ignorerar varandra, ända tills de efter ungefär en tredjedel av boken helt obegripligt har gift sig med varandra. Det är som att delar av boken saknas, inte bara för att det där bröllopet kommer hastigt på utan också för att det på många ställen byggs upp mot diverse konfrontationer och jag tänker att "nu blir det kul dialog" eller att det ska bli situationer som är bra och roliga att läsa om. Men så har handlingen hoppat några dagar vidare och jag som läsare får inte vara med om det som var viktigt. Det finns stora hål.

Och dessutom är förhållandet mellan James och Madeline av ett slag jag inte tycker om. De grälar, är oense men så ska man liksom förstå att de ändå älskar varandra med någon slags hatkärlek jag inte begriper, och så är det så att Madeline ska gilla att ta en strid, ska bli kär av att bli ordentligt bestämd över, och också gilla hårda tag när det handlar om sex, gilla att bli tvingad. Och då blir jag bara ett enda stort NEJ. Det här gillar jag inte att läsa om. Alls. Om Balogh ska beskriva ett stormigt förhållande så misslyckas hon, för det här känns bara snett. Och det är det här som känns så konstigt eftersom det just hos Balogh brukar vara väldigt rosenrött med snälla och fina människor till höger och vänster och försoningar i gamla familjegräl och oväntad vänskap och sånt. Inte sånt här!

Jag gillar alltså inte förhållandet, jag gillar inte James Purnell, jag gillar inte storyn som har luckor, och tycker ungefär så här om alltihop:



(kommer jag sluta läsa Mary Balogh nu då? Åh, nej då. Inte bara för en enda miss, inte.)

Titel: The Devil's Web
Serie: The Web Trilogy #3
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1990
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

söndag 14 oktober 2018

1793

Det är en deckarhistoria - fast för mig är det inte själva mordet och uppklarandet av det som är det intressanta. Det är just det där med att det är 1793, i Stockholm, som jag gillar. För Niklas Natt och Dag tar mig verkligen med dit.

Det hittas ett gruvligt stympat lik i Fatburen, någon slags sjö mitt i på Söder som mest verkar full av bajs och äckliga saker. Mickel Cardell (som är den som klafsar ner i "vattnet" och hämtar upp kroppen, som alltså är utan ögon, utan tunga, utan armar och utan ben, och sedan får tvätta sig ordentligt)(med kallt vatten i en balja utomhus i snön tror jag, det där var i början av boken så har glömt, men tror det var en mindre mysig stund) och Cecil Winge (som borde dött flera gånger under bokens gång pga långt gången tuberkulos eller vad det nu är för allvarlig lungåkomma karln har som får honom att hosta blod och lämna sin fru) försöker ta reda på vem som dödat och stympat liket.

Vi får veta, men det är inte det som är det viktiga, utan det är personerna vi får läsa om på vägen som är intressanta. Och så miljön, då. Detta sena 1700-tal där ungefär alla verkar ta sig igenom sina dagar mer eller mindre berusade. Attans, vad det dricks sprit! Morgon, middag, kväll, till maten och i stället för maten, och av hög och låg, gammal och ung. Och vad eländigt allt är - detta är det smutsiga Stockholm vi får läsa om. Och det elaka. Och fattiga. Det är slagsmål, det är piskor, det är blod, det är spyor, det är våldtäkter, det är oskyldigt dömda människor, det är död, det är krig, det är korruption, det är svineri, det är ocker, det är slaveri... det är så vansinnigt mörkt och svart. Det är så eländigt att jag blir rätt missmodig - kunde inte människorna vara lite glada och fanns det verkligen inte några blommande syrener även 1793?

Allt elände och all elakhet till trots läser jag dock vidare, och får veta vem som mördade vem och varför. Och hur det var att sitta på spinnhus. Eller att fuska som fältskär. Och en hel del annat. Och allt elände och all elakhet till trots så gillar jag alltihop.
(Utom möjligen att språket ibland kan kännas lite onödigt historiskt skruvat med ålderdomliga ord och vändningar som känns väl stela och konstruerade. Dock störde detta mest när jag lyssnade på ljudboken - inte så mycket när jag växlade till pappersbok, så ingen jättegrej.)


Titel: 1793
Författare: Niklas Natt och Dag
Ljudbok - uppläsning: Martin Wallström
Utg år: 2017
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

söndag 7 oktober 2018

Red Sister

Red Sister har av outgrundliga anledningar legat och bidat sin tid i min bokhylla i ett år nu, och det hann banne mig ges ut en Grey Sister (andra boken i serien) innan jag tog tag i läsandet. Men nu så! En bok som inleds med meningen "It is important, when killing a nun, to ensure that you bring an army of sufficient size." måste väl vara bra?

Det handlar inte om vilka nunnor som helst. Nunnorna på Sweet Mercy Convent utbildas som noviser inte bara i religiöst vetande kring "the Ancestor" utan också i att blanda gift, slåss med eller utan vapen som kniv, svärd och kaststjärnor, smälta in i skuggor och hämta magisk energi från "the path".

Hit kommer Nona när hon bara är åtta år. Abbedissan har själv varit i stan och hämtat henne, räddat henne från att hängas eftersom hon är anklagad för att ha haft ihjäl en man, en professionell slagskämpe (tänk gladiator) på över två meter, muskulös och elak. Hur lyckades hon med det? Och varför?

Vi får veta. Och vi får följa Nona när hon lär sig skriva, läsa, be böner, följa klockringningar, få kompisar och sånt där. Vi får också veta mer om den intressanta värld Mark Lawrence har placerat nunneklostret i: en planet där solen blivit så svag att hela planeten utom en smal korridor vid ekvatorn är istäckt. Tydligen lever det mystiska ting under isen - men de får vi ännu inte veta något om. Och så finns det en ytterligt märkligt "måne" som varje natt når fokus som strålar ut värme och är det som gör att den där ekvatorkorridoren ännu inte frusits - men vi får inte veta jättemycket om den heller. Än?

Däremot får vi alltså läsa om hur Nona lär sig slåss, lär sig ännu mer att slåss, slåss i parti och minut på klostret och inne i stan när noviserna utmanar gladiatorlärlingarna, slåss mot elaka klasskamrater och mot elaka fiendesoldater, slåss slåss slåss. Och bli slagen. Attans vad stryk hon får ta emot. Och pisk. Och pilar. Och... ja, någon av hennes vänner påpekar till och med att hon borde få ha sin säng konstant inne på sjukavdelningen på klostret, så mycket tid som hon ändå tillbringar där.

Jag älskade den här boken i... de kanske 50 första sidorna? Sedan svalnade jag, och sedan ledsnade jag rätt ordentligt. Det händer ju ingenting? Mer än att Nona slåss och blir slagen? Det utlovas liksom så mycket och världen är så intressant, och Nona själv är intressant - men det blir inget av det? Ärligt talat är boken skitseg och det tog mig lång tid att ta mig igenom, och när den slutar är inte ens Nona & Co klara med sin novistid (och när jag läste att nästa bok Grey Sister fortfarande rör sig på klostret med Nona som novis... då tappade jag lusten att läsa vidare i serien).

Men jag hade kunnat ta långsamhet - om själva storyn ändå hade varit intressant. Men jag blir duktigt störd på det här: Nona och hennes kompisar (de är ju ungefär 10-12 när det mesta händer) upptäcker att det försiggår något skumt på klostret. Frågar de då den eminenta abbedissan om råd? Nej. Frågar de de utexaminerade, dödligt farliga, listiga och världserfarna nunnorna på klostret om hjälp? Nej. De försöker lösa det själva. Går det bra, då? Inte särskilt.
Jag hade kunnat ta fåniga storyn också, om det gjorts med humor och om boken faktiskt varit skriven till barn (det är ju en slags Harry Potter på ninjanunneklostret, va?) - men hinkvis med blod och våld och elakhet dränker alla tendenser till det.
Så det blir tyvärr inte mycket kvar för mig att gilla förutom det intressanta världsbygget - och jag kan inte läsa en hel bokserie bara för det.

Mark Lawrence - vad hände?? Var tog intressanta karaktärerna från Broken Empire och Red Queen's War vägen?


Titel: Red Sister
Serie: Book of the Ancestor #1
Författare: Mark Lawrence
Utg år: 2017
Förlag: Harpercollins/Ace
Köp den till exempel här eller här

måndag 1 oktober 2018

Web of Love

Jag fortsätter läsa Mary Baloghs Web-trilogi - detta är andra boken. I första boken tog Lord Eden, Dominic (lillebror till förra bokens earl), tag i sitt liv, köpte sig en offiersgrad och drog ut i Napoleonkriget.
Sedan dess har det nu gått tre år och han har hunnit se lera och blod och elände, inte skördat särskilt mycket ära men känner sig ändå rätt nöjd med sig själv för att "han slåss för det som är rätt och riktigt". Vi är i Belgien (i alla fall i början på boken) och det är dags för slaget vid Waterloo.

Jag har läst någon annan bok av Mary Balogh där hon skrev om just det, och blev imponerad redan då av hur bra hon gjorde det. Det blir jag nu också - attans vad bra hon skildrar ett krig och ett slag ur de enskilda soldaternas synvinkel. Förvirringen ("vet någon om vi vann?") och det lilla i det stora (att slaget vid Waterloo för en stor grupp människor kan innebära att slåss om en liten bondgård) och så förstås det här: ena sekunden vara någon som lever och tänker och springer framåt i en attack, för att nästa sekund vara någon som ligger och vrålar på marken eftersom magen inte längre håller inälvorna på plats, eller vara den som försöker trösta och lindra, eller vara den som springer vidare för att det inte finns tid att stanna.

Ja, om nu inte Balogh vore så rasandes skicklig på att skriva romance så borde hon nog gett sig på historiska krigsromaner.

I alla fall: Dominic blir allvarligt skadad i kriget, ungefär samtidigt som hans kapten och närmaste vän Charlie träffas av en kula och dör. Dominic tas hjälpligt om hand av någon fältskär som gräver ut en gevärskula ur hans bröstben, lindar om honom och sätter honom på en häst för att rida in till Bryssel. Det enda han har i huvudet är att nå hem till kapten Charlies hem, och hans fru Ellen, för att berätta för henne att hennes make är död. Han lyckas, och rasar sedan ned i en säng där hon vårdar honom i ett antal veckor medan sårfebern rasar och han är nära att dö.

Han överlever förstås. Det vore en tråkig romance annars. Och de blir kära förstås. Det vore en väldigt tråkig romance annars. Hinder uppstår förstås (typ: hennes man dog för några veckor sedan så det är inte läge att bara sätta igång att vara kär i näste karl även om han är snygg och lord och allt det där) - men om inte hinder uppstod i romance vore alla dessa böcker cirka 20 sidor långa. Så: kär-kära i varandra som i for-ever-after får de inte bli förrän på de allra sista sidorna. Som det ska vara.

Tredje boken i trilogin handlar om Dominics tvillingsyster Madeline, som har varit med en hel del även i den här boken och varit kär i "fel" person. Nu ska vi få se det rättas till, och jag läser nog vidare ganska snart.


Titel: Web of Love
Serie: The Web Trilogy #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1990
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här