Prince of Thorns

Om jag börjar med huvudpersonen? Det är han på den (snygga! gillar!) framsidan, alltså Prince of Thorns själv. Kollar man in ansiktet nära kan man ana (fantisera, sånt är jag mycket duktig på) ett ungt ansikte med en blick som inte missar någonting där under huvan. Som står på högvis med döda men inte verkar bry sig det minsta utan bara "jaha? nu då?"

Det där är Jorg Ancrath. Han är fjorton år, och prins, och jag-berättare i boken. Och om du tänker ett litet "hu..!" när du ser honom på bilden så tänker du rätt. Han kan vara en av de otrevligaste huvudpersoner jag har läst om. Han får Joffrey Baratheon i Game of Thrones att framstå som en hyvens och hjärtego kille. Han är ledare för ett gäng skurkar och råskinn av värsta sorten, som rider landet runt för att bränna byar, ha ihjäl folk och ta det de vill ha. Och Jorg är deras ledare fast han bara är fjorton, och det är inte för att han råkar vara prins och de vill hålla sig väl med honom. Nä, när boken börjar har skurkgänget (ett fyrtiotal, som kallar varandra för bröder) inte ens reda på att Jorg är en prins. Han leder dem helt enkelt eftersom han har mördat, hotat och huggit sig till ledarpositionen.

Varför är han då så vedervärdig? Jo, det är det där med en taskig barndom. Han och hans pappa kungen hade (eller har, för de träffas igen) inget så där värst hjärtligt förhållande. Och när Jorg var sådär tio år blev han vittne till hur hans mamma och lillebror blev överfallna och ihjälslagna. Själv blev han kastad ut i ett törnrossnår och höll på att förblöda på taggarna, men hittades inte av mördarna. Det finns andra orsaker till Jorgs iskalla inställning och onaturliga skickligheter, men de avslöjas allteftersom i boken. Det han nu drivs av är hämndlystnad. Ja, plus det att han tänker sig bli kung innan han är femton. Gärna kejsare innan han är tjugo också. (och... fortsättningsböckerna i trilogin heter King of Thorns och Emperor of Thorns så kanske?)

Det är inte lätt att läsa om Jorg - han är så himla obehaglig. Jovisst, jag förstår varför, men han är det ändå. Plus att han lite väl mycket av allting. För smart, för livserfaren, för skicklig, för cynisk... för att bara vara fjorton. Det finns anledningar till det också, men det spelar ingen roll för han är så motbjudande. Samtidigt... fascinerande. Han är ju smart, killen, och har en plan. Han lyckas med det han föresätter sig. Och så fuskar han. Han struntar högaktningsfullt i sånt där som spelregler och etikettsregler och sånt som förväntas, och därför vinner han.

Och fuskar - det gör författaren också! På ungefär samma sätt som Jorg - han struntar i reglerna för fantasyvärldar och kör sitt eget race. Jorg når framgång på sätt som inte följer fantasyregler, och jag kan inte säga hur eftersom det spoilar boken för mycket.

Miljön är märklig, men fascinerande, eftersom det efter ett tag börjar anas att det är vår egen värld fast det först bara verkar som vilken standard-fantasy-medeltidsvärld som helst. Men det är ett Europa fast långt in i en postapokalyptisk framtid. Det finns magi, men den uppstod tydligen då när allt gick åt fanders och alldeles för många människor dog på en gång. Då blev väggen mellan världarna för tunn, liksom.

Jag gillar inte Jorg. Men jag gillar fuskandet och de fullständigt oväntade sätten att lösa både strider och bokhandling. Jag måste läsa hela trilogin, det är helt klart.

Ha, när jag bildgooglade Prince of Thorns hittade jag den här bilden. Någon annan tycker uppenbarligen precis som jag!

Titel: Prince of Thorns
Serie: Broken Empire #1
Författare: Mark Lawrence
Utg år: 2012
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här