torsdag 30 november 2023

Dödsdansen

Den här boken bygger på sägnen om Hårgadansen, den där djävulen utklädd till speleman lockade med sig ungdomar i dans upp på Hårgaberget där de inte kunde sluta dansa. De dansade sönder sina fötter och ben, och till sist säger sägnen att det bara var deras skallar kvar som fortsatte att hoppa runt i en ring.

Läser man hela trilogin "Bloksberg" så får man veta mer om den där Hårgadansen, nämligen det att den gick totalt fel för spelmannen. Det var inte alls meningen att ungdomarna skulle fortsätta så där länge på Hårgaberget. Nej, tanken var en helt annan... som jag inte kommer spoila här. Jag har läst hela trilogin, men tyckte inte att bok 2 (Spiritus) och bok 3 (Halvling) var lika bra som Dödsdansen, så jag nöjer mig med att skriva om den. För Dödsdansen tyckte jag väldigt mycket om!

Det är midsommar i Ytterby (kanske tio mil från Hårgaberget?), det är nutid, och det ska som varje år bli dans nere på bryggan vid sjön. Ett liveband har hyrts in, och de spelar förvånansvärt bra musik. Det festas, och dansas. Och senare, när det nästan börjar bli dags att avsluta, så ansluter det sig ytterligare en musiker till bandet. En kille helt klädd i svart, med svart hår, som spelar fiol. Och som han spelar fiol... fantastiskt bra! Det går inte att låta bli att dansa när han spelar. Så alla kommer upp på bryggan, alla dansar. Och dansar. Och dansar. Det går inte att sluta. De kommer som i ett rus, vet inte om något annat än att de bara vill och fortsätter att dansa. Efter en stund, när alla ungdomarna är helt inne i dansruset, så börjar den svartklädde spelmannen att gå iväg, fortsatt spelande. Han går längs sjön, och vidare in i det träsk som alla som bor i Ytterby vet att dit får man inte gå, för då kommer man inte tillbaka. Och de dansande ungdomarna följer honom. När midsommardagen gryr är Ytterbys ungdomar försvunna.

Bokens huvudpersoner är Heddy och hennes vänner Rachel och Eli, och deras vänskapsrelation är en viktig del av handlingen. Heddy anses av många som lite konstig - bara en sån sak som att det bästa hon vet är att gå ut i skogen, ställa sig på en fin plats där och spela fiol. Ensam. Mitt i natten. Eli förstår sig inte på Heddy men vill vara med Rachel, och då följer Heddy liksom med. Och Rachel... hon är en av dem som försvann på midsommardansen.

Det jag älskar allra mest i den här boken när när Heddy möter Arve. De dras oemotståndligt till varandra, trots att de bägge begriper att det inte går, att de inte får, att det är livsfarligt. Jag älskar att läsa deras dialoger, men ännu mer när de låter sina fioler tala med varandra. Jo, för Arve spelar också fiol. Det är nämligen han som är den svartklädde spelmannen som förde ut alla ungdomarna i träsket. Han och Heddy möts. Varför kommer han tillbaka? Och varför, varför, påverkades inte Heddy av musiken när han spelade på midsommarkvällen? För hon var ju där. Hon stod i skogskanten, men hörde musiken och såg Arve. Hur kunde hon stå emot?

Titel: Dödsdansen
Serie: Bloksberg #1
Författare: Linda Åkerström
Utg år: 2021
Förlag: Bonnier Carlsen

onsdag 8 november 2023

Imorgon och imorgon och imorgon

Den här var det en god vän som hade läst och gillat (och "Carolina, du gillar nog den, det är mycket referenser till datorspel i den") och när jag såg den på bibliotekets nyhetshylla så fick den följa med hem. Jag sögs in i den rätt snabbt - men ju längre jag läste, desto mer ledsnade jag faktiskt.

Sam och Sadie träffas första gången som barn på ett sjukhus - han är där efter en bilolycka som i princip krossat hans fot och hon är där eftersom hennes syster behandlas för cancer. Och de börjar spela tv-spel tillsammans, och går liksom helt in i det, men pratet runt och i spelet leder till att de pratar med varandra om annat och blir vänner. Grejen är att Sam inte pratat alls sedan olyckan - men med Sadie pratar han. 

Sedan händer något som gör att de två blir ovänner, och träffas inte igen förrän de är vuxna i tjugoårsåldern. Sadie ger Sam ett datorspel hon själv designat, och han spelar och blir djupt imponerad, och lyckas (efter några månader, Sadie genomgår här en livskris) övertyga henne om att de två ska skapa spel tillsammans. Vilket de gör, och vilket de lyckas med så väl att de blir typ världskändisar i spelvärlden. Men deras vänskap gnisslar och skramlar, går sönder, lappas ihop och går sönder igen - och det är deras vänskap som är bokens kärna. 

Det som får mig att sakta ledsna (men jag läste ut hela boken, vilket ju är en liten bedrift av mig eftersom jag annars är inne i en period av pallar-inte-läsa-mer-än-en-fjärdedel-av-böcker-pga-äh-orkar-inte-den-här-just-nu-vill-nog-ha-något-annat) är att jag liksom inte riktigt får grepp om deras vänskap som ska vara så djup och villkorslös och allomfattande och livsviktig. De är nämligen osams större delen av boken. De missförstår varandra eller missunnar varandra saker, gör varandra svartsjuka, sviker varandra. Det går månader och år utan att de talar med varandra. Och jag väntar och väntar på att de liksom ska reda ut alla missförstånd och åter hitta varandra, men det är hela tiden något som står i vägen för dem, och jag blir mer och mer besviken. 

Och lite på samma sätt som med en annan bok jag läste av samma författare, Livet enligt Fikry, så har jag ganska snart efter avslutad läsning glömt bort de flesta i boken, minns inte ens vad Sams andra vän hette, han som blev deras producent i spelutvecklandet och en hyfsat viktig huvudperson ändå. Jag minns bara Sam och Sadie och hur de mest är sura på varandra. I alldeles för många sidor.

Titel: Imorgon och imorgon och imorgon
Författare: Gabrielle Zevin
Originaltitel: Tomorrow, and tomorrow, and tomorrow
Översättning: Niclas Nilsson
Utg år: 2023
Förlag: Albert Bonniers förlag