onsdag 14 november 2018

Hilda och årets kalas

Nästa gång jag träffar ett barn som vill ha en bok som "handlar om sånt som är på riktigt" - då ska jag ge det barnet boken om Hilda. För Hilda känns så riktig att jag nästan får ont i magen av att läsa om henne - precis så här är det ju att känna sig utanför! (jepp, jag var rätt mycket en Hilda när jag var liten...)

Hilda brukar vara med sina bästisar Bella och Henning som både bor i samma hus som hon och går i samma klass. Nu börjar de plötsligt prata om vad de ska ge Wilma i present när hon fyller år, när hon ska ha kalas i bowlinghallen, "årets kalas". Både Bella och Henning är bjudna. Och alla andra i klassen också, verkar det som. Men Hilda har inte fått någon inbjudan...? Har Wilma något emot henne? Varför då?
Och nu trasslar allt till sig mer och mer, samtidigt som Hilda kollar brevlådan varje dag för att se så att inte det där inbjudningskortet trillar in ändå. Bella och Henning verkar vilja vara med Wilma i stället för med Hilda, det känns inte som att Hilda kan sitta med dem hon brukar i matsalen, och på rasten får hon stå och fippla med sitt hopprep och när någon frågar henne om hon vill vara med så är det bara för att stå och slå repet, inte för att hoppa och ... ja, massor av perfekt fångade detaljer som den.

Och hemma är det också jobbigt på det där egentligen inte jättedramatiska sättet men precis så där som det skulle kunna vara: när Hilda går in till storebror Rasmus för att prata av sig så vill han vara ifred med sitt datorspel och säger åt henne att gå ut från hans rum. Plus att mamma oroar sig för att bilen som är på verkstad kommer att kosta så mycket pengar att de inte kan hyra stugan i Skåne som de tänkt på sommarlovet, så nu kanske sommaren också blir förstörd. Blöh, liksom.

Ont-i-magen-bra, alltså. Vardag, känslor och problem jag tror att många barn känner igen sig i, skrivet på ett lättläst, bra språk som snabbt drar in läsaren. Jag gillar verkligen Hilda!

Titel: Hilda och årets kalas
Författare: Christina Lindström
Illustrationer: Annika Lundholm Moberg
Utg år: 2018
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

söndag 11 november 2018

PAX - Draugen

Ett helt år är det sedan jag läste nionde boken i PAX-serien - men jag kom raskt in i handlingen ändå: Alrik och Viggo ska ju inte få stanna kvar i Mariefred. De ska inte ens få bo tillsammans längre. Väskorna ska packas och de ska säga hejdå till Anders och Laylah. Och det är så jobbigt, så jobbigt att läsa.

(Och värre ska det bli. Mycket värre. Jag har inte riktigt kommit över det än...)

Men i allt detta får Alrik, Viggo, Iris och de andra veta vad det är som hotar att vakna under det hemliga bibliotekets golv: en draug! Och vad som hände förra gången den hotade världen, och hur den då begravdes. Det är kodade gåtor som avslöjar urgamla texter och dolda dörrar, och hela tiden är det en kamp mot tiden och att hinna före Svarthäxan och hennes allierade som ju vill väcka upp draugen och bli onda på heltid.

Det är galet spännande, och galet bra. Precis som hela serien, som är något av det bästa som hänt bok-Sverige någonsin, tycker jag. Så många barn (och vuxna) som kastat sig över varje del när de kommit, och läst och läst och läst....!

Just denna sista del påbörjade jag som ljudbok, mycket bra inläst av Morgan Alling. Men efter ungefär halva kände jag att det ändå inte riktigt var samma sak utan Henrik Jonssons fantastiska illustrationer, så jag gick över till pappersboken. Vilken tur! Annars hade jag inte fått se bilden alldeles i början, den när Viggo och Alrik inte kan somna pga all oro för vad som nu kommer att ske när de inte ska få vara tillsammans längre. Den är bara så... åh! För att inte tala om att jag kanske hade missat att se bilderna som är på bakre pärmens insida. Ett vad-hände-sen-collage som också är bara så... åh!

Alltså. Hela serien är bara så... åh! Och har du ännu inte läst? Då är du att lyckönska. Sätt igång nu. Börja med den röda Nidstången och fortsätt sedan med den rosa, den blå, den turkosa, och resten av färgerna. Du kommer inte att kunna sluta förrän du stänger igen Draugen med en suck som är både ledsen och glad. Lyckliga du!


Titel: Draugen
Serie: PAX #10
Författare: Ingela Korsell & Åsa Larsson
Illustrationer: Henrik Jonsson
Ljudbok - uppläsning: Morgan Alling
Utg år: 2018
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här

torsdag 8 november 2018

Sorcerer to the Crown

Detta är ett alternativt England där magi finns, där fairies finns i ett eget land och som en maktfaktor, där drakar finns och där det är helt OK att dra till med en liten trollformel för att soppan inte ska koka över. Det är dessutom ungefär regency-tid, med baler, herrklubbar, dueller och åkturer med häst och vagn i Hyde Park. Dock är magin förbehållen män. Det är stora krafter, och inte kan man förvänta sig av ömtåliga kvinnors svaga kroppar och hjärnor att de ska klara av något sånt? Oh no. (men de kan få använda sig av lite enkel husmagi till matlagning och sårvård, men inte gå i skola för att lära sig, och helst inte ens kalla den för magi) Och, ja just det ja: det är den övre klassen som håller på med magi. Inte arbetarna. De behöver ju arbeta, liksom. Hur skulle det annars se ut?

I detta England har Zacharias precis tagit över titeln "Sorcerer Royal" efter sin gamle läromästare Stephen, som hastigt avlidit. (eller mördats??) Det är oro i magikerkretsar eftersom det verkar som magin håller på att ta slut i landet, och det är Zacharias som borde reda ut det där. Så han har absolut inte tid för den lärling han nu plötsligt får på halsen: Prunella.

Den här boken började oerhört lovande. Engelska regencymiljön, och så med magi - bara det, liksom! Lägg sen till det här med att Prunella går på en skola där överklassflickor får lära sig att undertrycka sin magi, men tar sig därifrån för att bli lärling hos Zacharias och öppet utöva magi fast hon är kvinna? Och att de två ska förändra världen? Och hur extra svårt det är för Zacharias, så som varande född av afrikanska föräldrar och en gång köpt som slavpojke av sin läromästare, f. d. Sorcerer Royal, sedan frigiven och dessutom arvtagare till titeln. Alla de andra magikerna i England är 1. män och 2. vita.
Och lägg sen dessutom till detta att Zacharias verkar ha något märkligt fel med sin kropp, att han får någon slags (hemlig) värk i den varje natt vid midnatt. Och att han har sin gamle läromästare vid sin sida fortfarande, fast han är död. Och att Prunella hittar sju små stenar på skolans vind, stenar som är magiska och är värda ungefär lika mycket som hela Englands samlade förmögenheter?

Jo. Det är bra. Ett tag. Sedan blir det... liksom ingenting av allt det där lovande? Halvtrista lösningar, inga wow-avslöjanden, och ganska händelsefattigt... ända tills det i slutet blir extremhändelserikt, dessutom av arten deus-ex-machina eller som-av-en-händelse-träffa-en-kinesisk-trollkarl-som-lär-dig-flyga-på-ett-moln eller helt-plötsligt-kan-du-frammana-en-åskgud-som-kan-slåss-mot-halvguden-som-plötsligt-framträdde och allt mest blir löjeväckande i stället för spännande.

Idén alltså toppen. Utförandet icke så.

Titel: Sorcerer to the Crown
Författare: Zen Cho
Utg år: 2015
Förlag: Macmillan
Köp den till exempel här eller här

tisdag 6 november 2018

Viggo och rädslolistan

Viggo är sju år, och har en hemlig lista som han gömmer under huvudkudden när han inte skriver på den. Eller, skriver och skriver, förresten. Han tycker det där med bokstäver och ord är onödigt jobbigt när man klarar sig så bra med bilder? SMS och sånt till mamma (som bor i Danmark) går ju utmärkt bra att fylla med långa rader av e-mojis som blir som meddelanden som alla förstår. Och den hemliga listan, rädslolistan, är alltså full av bilder på allt det som Viggo är rädd för. Det är såklart sånt som monster och spöken och mördare, men också sånt som skulle kunna hända: att mamma skadar sig i en tågkrasch, att någon kommer in i huset på natten och tar pappa, eller Nils (Viggos lillebror). Eller bägge. Och mörker! Mörker är läskigt.

Och den där listan måste hela tiden fyllas på när Viggo kommer på allt fler saker att vara rädd för. Eld. Eldgafflar! Och nu också det här: bus eller godis.

Jo, för den här nye killen i klassen, Malte, som Viggo har börjat vara med på rasterna? Han kommer på en hel del att göra. En del av det är kul. En del av det är rätt läskigt, men Viggo gör det ändå fast han är rädd. Men nu vill alltså Malte att de två ska gå bus eller godis på Halloween. Klä ut sig och gå ut i mörkret, dessutom bland andra barn som är utklädda till spöken och monster och sånt - och hur ska man kunna veta att det är barn som klätt ut sig, då? Egentligen? Hur lätt som helst för den äkta varan att trampa runt där i mörkret och bara vara sig själva, liksom. I mörkret.

Ingen får veta om rädslolistan. Särskilt inte pappa. För då kommer han att börja skratta så där som han gjort flera gånger när han fått veta andra saker som Viggo är rädd för. "Spöken finns ju inte på riktigt..."-skrattet.

Jag älskar Viggo. Fullständigt älskar. Dels för att det här är en vansinnigt bra bok som perfekt skildrar en helt vanlig barnavardag med tiokompisar, tandborstning, skypesamtal på Ipad med en frånvarande mamma och rastlekar. Dels för att jag själv har två barn som bägge har varit (är?) viggosar. Åh, som jag kan relatera till alla dessa rädslor! Att inte förminska att de är rädda samtidigt som jag måste ge dem lugn och trygghet... och så vara förtvivlad med dem när de vill halloweena men inte törs, och när skolan ibland förvandlas till rena gravkammaren fylld med läskig musik och utklädda barn och vuxna. Eller (true story) när hela klassen på lektionstid skulle kolla på film och det var skräckfilm. Förvisso på högstadiet - men är man rädd för spöken och mörker är det inte alls säkert att det har gått över bara för att man råkat bli sisådär tretton eller fjorton. Snarare tvärtom? Barnet ifråga hade dock modet att säga ifrån, och fick gå ut från lektionen med skräckfilm och göra annat.

Jag tror det kommer fler böcker om Viggo. Bra! Dem ser jag fram emot!


Titel: Viggo och rädslolistan
Författare: Lisa Bjärbo
Illustrationer: Johanna Magoria
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Läser Carolina barnböcker fortfarande....? Ja!

När jag startade den här bloggen 2012 var tanken att jag bara skulle skriva om barn- och ungdomsböcker i den - lite som ett verktyg för mig själv i mitt arbete som barn- och skolbibliotekarie, och så förstås som tips för andra som också jobbade med barn och barns läsning som råkade hitta hit.

Ganska snart skenade jag dock iväg och började skriva om en eller annan vuxenbok också som jag tyckte var för bra för att inte få vara med här, och sedan dröjde det inte länge tills bloggen fullständigt dränktes i inlägg om tunga fantasytegelstenar och smäktande romanceböcker, med eller utan bara bringor på framsidan. Jo, för det är ju mycket sånt som fyller mitt läsliv.

Men barnboksinläggen droppade ändå in då och då, liksom inläggen om ungdomsböcker. Och om högläsning.

Nu känner jag att det där har börjat tyna bort alldeles förfärligt. Särskilt senaste tiden, och det har att göra med att jag har bytt jobb. Jag är fortfarande bibliotekarie, men nu i en mer samordnande roll, och just nu har jag inte hand om några bokinköp och håller inte några bokprat (men kommer nog att ha igen om något år, förhoppningsvis). Och när jag nu inte längre läser utgivningslistor eller packar upp några lådor med nya böcker så känner jag hur min koll på vad som händer i barnboksutgivningen raskt håller på att bli direkt usel.

Så kan vi INTE ha det. Min arbetsplats är fortfarande på ett stort bibliotek, så häromdagen gjorde jag en raid inne hos barnbibliotekarierna, hittade en bokvagn full av "nya böcker" och försåg mig med tre stycken av mina bästa författare. Det kommer att bli fler - jag förstår inte hur jag kunnat tappa det här? Det finns ju så vansinnigt många bra barnböcker att läsa, och dessutom finns det inget bättre än att läsa någon snabbläst Hcf eller Hcg mellan de lite tyngre och mer långsamlästa vuxenböckerna.

Inlägg om de tre kommer snarast (ett av dem redan idag). Vilka är det då, undrar ni otroligt nyfiket??
Jo:
Viggo och rädslolistan av Lisa Bjärbo
Hilda och årets kalas av Christina Lindström
Isdrottningen av Mårten Melin

måndag 5 november 2018

Slutet

Slutet i titeln är slutet på allting - boken handlar om några människor de sista veckorna innan jorden blir träffad av en komet ("Foxworth") och förintas på bara några ögonblick. Det finns ingen räddning, inget att göra, ingen rymdexpedition som i sista stund kommer lyckas att få kometen att ta en annan bana eller något sånt (de tittar till och med på någon undergångsfilm i boken, Armageddon (?) och är överseende bittra över hur det där inte kommer att hända i verkligheten. Nej - alla vet datum och klockslag för jordens förintelse, och frågan är nu hur livet ska levas fram tills dess.

Och det är det som gör den här boken till en av de bästa i år för mig. Människorna, och vad de väljer att göra med sina liv när de vet att de kommer att ta slut om några veckor. Klart jag engagerar mig i huvudpersonernas liv, känslor och val - men eftersom Mats Strandberg är så infernaliskt duktig på att fånga vardag mitt i en värld som inväntar katastrof så kan jag så lätt sätta mig in i hur det skulle kunna vara. Och det är... skitläskigt helt enkelt. Ransoneringskort på mat. Svårigheterna att ta sig någonstans - för vem vill jobba med att köra tågen eller bussarna? (och bensin är förstås snordyrt och ransonerat). Eller... vem vill jobba överhuvudtaget? Några gör det, som de som jobbar inom sjukvården och polisen, men vad driver dem? Pliktkänsla? (Och skulle jag jobba om jorden skulle gå under om några veckor? Nope.) Skolorna håller stängt. Det blir inget studentfirande för huvudpersonerna Simon, Lucinda, Tilda och de andra. Lucindas lillasyster får inte ens börja gymnasiet. Det festas vilt (för det finns ju ingen morgondag) och testas (för det är ju sista chansen att testa allt möjligt), det sägs sanningar. Eller, ja, så finns det ju de som inte tror på kometen alls. Kometförnekarna, som överlägset skrattar åt alla dessa oroliga människor som gått på alla lögnerna. En del hittar tröst i kyrkan medan andra vägrar leva i den där trista verkligheten som ska ta slut och begraver sig i Skyrim. Och hela tiden jämför jag med mig själv: skulle jag ha gjort så där om jag visste att jorden skulle gå under? Vad hade jag gjort? Hade mina barn velat vara med mig varenda sekund eller hade de velat dra iväg och vara med andra - och vad hade det gjort med mig?

Jadå, jag sällar mig helt klart till kören som lovsjunger den här boken - den är fullständigt lysande. Idén, genomförandet, människorna, relaterandet till deras liv - och också därför ångesten i att läsa och känna att sådär skulle det kunna kännas om jag fick veta att jorden skulle gå under om några månader. Så bra!

Vi är flera på Kulturkollo som läst boken, och igår diskuterade vi den i ett inlägg som du kan läsa här, hoppa genast över dit och läs mer!

Titel: Slutet
Författare: Mats Strandberg
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

fredag 2 november 2018

Att kommentera den här bloggen...

... kommer tyvärr att bli krångligt framöver. Jag är väldigt ledsen för det. Gå gärna in på min facebooksida (länk till höger) och prata med mig där om inläggen!

Jag har tyvärr behövt ta bort inställningen att anonyma användare kan kommentera, och då är det numera så i Blogger att enbart alternativen "har Googlekonto" och "medlemmar i den här bloggen" kan väljas att kommentera. Jo, för den senaste tiden har jag nämligen helt dränkts i spamkommentarer.

Och lite vill jag slå mitt huvud i väggen för detta pga att jag var så hiiiimla dum för någon dryg vecka sedan att jag råkade svara på en ganska uppenbar spamkommentar. Någon hjärtesnäll person fällde en kort kommentar att "this is such a nice blog, I have bookmarked it" eller något liknande, och jag blev så glad att jag skrev "thanks". Varpå alla lömska spionprogram och spamkoder hoppade högt av lycka pga NAPP! och började ansätta den här bloggen en masse.

Blöh.

Jag har haft mycket spamkommentarer förr, och nej, jag svarar aldrig utan plockar alltid bara bort dem. Sedan hade Blogger någon förändring i våras med kommenterandet som dels gjorde att jag ett tag inte fick notiser när någon kommenterat, dels tydligen stoppade skräpkommentarerna för ett antal månader nu har jag nästan inte fått några kommentarer alls på bloggen, vare sig skräp eller riktiga. Så jag är inte van. OK? Därför gick jag i fällan och blev glad för den där kärvänligt omtänksamma som hade "bookmarked my blog" och svarade. Känner mig urbota korkad nu efteråt.

Så. Jag skriver inläggen. Ni hoppar över till facebook och kommenterar. (Ja! jag älskar att få kommentarer!) Om ni nu inte har ett google-konto, förstås.

(och detta gäller enbart Carolina läser... på min andra blogg Carolina lever... har jag inte svarat på utländska rosenkindade oskyldiga kommentarer om erbjudanden om lån. Än.)