The Hidden Blade

När jag satt och läste recensioner på Goodreads så stötte jag på någon som skrev som sin nya favoritförfattare Sherry Thomas som hon nu läste allt av. Lite nyfiket klickade jag mig vidare till denna författare och läste att hon ville skriva inom sina egna favoritgenrer som bland annat var romance och fantasy. Som ju alltså råkar vara även mina, och jag blev ännu mer nyfiken och ville testa något Thomas skrivit. Och den här duologin (The Hidden Blade + My Beautiful Enemy) verkade som en helt osannolikt underbar kombination av allt möjligt: en huvudperson i engelsk överklassmiljö och en huvudperson i Kina, bägge under slutet av 1800-talet och så med inslag av martial arts... hur får man ihop det?? Jag läste någonstans nu efteråt att boken lite är som Crouching Tiger Hidden Dragon möter Downton Abbey - och fast jag inte brukar gilla sådana etiketter så stämmer det faktiskt här. Och grejen är: jag tyckte väldigt mycket om den här boken! Hade det inte varit för att jag tycker slutet blir lite väl dramatiskt och med en fruktansvärt onödig förlust så hade jag gett boken 5 i betyg på Goodreads. Så bra är den, och jag ska strax läsa vidare om Leighton och Ying-ying i My Beautiful Enemy. Och sen har jag en mängd böcker av Sherry Thomas att fortsätta med - älskar att hitta en ny författare jag gillar!

Vi får följa två personer: Leighton i England och Ying-ying i Peking. Bägge är i kanske 10-årsåldern när boken börjar men annars har de inget gemensamt - det är verkligen två olika världar. Leighton är uppvuxen på ett stort gods på landet i en rik familj. Hans bästa stunder är när han får vara med om diverse äventyr tillsammans med sin pappa och pappas bäste vän Herb. Men på bara en dag raseras hela hans tillvaro och han hamnar under förmyndarskap av sin farbror som är en riktigt vidrig karaktär. Mer eller mindre i fångenskap hos farbrodern drömmer och planerar Leighton för att kunna rymma och ta sig till Kina där han tror att vännen Herb nu finns. Men... han är ju bara barnet, så hur skulle detta kunna gå till?

Parallellt får vi läsa om Ying-ying som också lever ett privilegierat liv som dotter till en högt ansedd och uppsatt kurtisan i Peking. Hon får veta att hennes riktige far är en av de "utländska djävlarna", en engelsman, och vad ska det nu bli av henne i framtiden? Aldrig kommer ett fördelaktigt äktenskap kunna arrangeras för henne (alla äktenskap är arrangerade i Ying-yings värld, något annat är helt otänkbart). Ungefär samtidigt råkar hon avslöja en person i hushållet som något mer än bara tjänare, och eftersom hon nu vet om dennas hemlighet tvingas hon bli lärjunge och titulera tjänaren "mästare". Och så får hon lära sig att slåss - i största hemlighet. 

Jag tycker mycket om både Leighton och Ying-ying, och hur det hela än verkar spreta vid beskrivningen så får författaren ihop det bra, och jag tycker mycket om att växla mellan de olika miljöerna men allra mest fascineras jag att läsa om livet i Den förbjudna staden i Peking. 

The Hidden Blade skrevs som en prequel till My Beautiful Enemy, och jag gissar att det som händer i slutet på The Hidden Blade var lite tvunget för att allt skulle passa in till händelserna i My Beautiful Enemy som ju redan var skriven. Jag hoppas i alla fall det, annars har jag lite svårt att förlåta författaren det som händer, och som för mig blir så onödigt sorgligt och dumt att jag inte kan ge den här boken det toppbetyg jag annars hade gett den. Nu ska jag läsa fler böcker av min nya författar-bekantskap!

Titel: The Hidden Blade
Serie: The Heart of Blade Duology #1
Författare: Sherry Thomas
Utg år: 2014
Förlag: eget

Cytonic

Jag glömde av att läsa tredje boken i Skyward-serien när den kom 2021, trots att jag när jag läst ut andra boken Starsight skrev ungefär "hur ska jag bara kunna vänta på nästa bok?". Och det var dumt, för nu när jag äntligen tog tag i Cytonic så hade jag glömt det mesta som hänt i Spensas värld. Jag läste några summeringar på nätet, men hade liksom tappat känslan...? Tänkte att om jag bara läser vidare så löser det sig.

Men nja. Det blev inte samma. Jag har fått följa med Spensa och (en något reviderad kan man väl säga) M-bot på ett äventyr, men blev faktiskt aldrig så där överdrivet engagerad. Och det i det närmaste otroliga hände: jag tyckte att en bok av Brandon Sanderson bara var "rätt OK men egentligen rätt meh...". Och då kan man undra vart världen är på väg. Eller åtminstone min egen läslivsvärld. 

Spensa har genom en portal hamnat i en annan dimension som kallas the Nowhere och som består av ett antal fragment som svävar runt i någon typ av rymd. Fragementen är alla stora nog att vara en liten värld i sig, med olika miljöer: ett fragment består av en ocean, ett annat av en djungel, ett tredje av stenbumlingar, och så vidare. Målet för Spensa är nu att ta sig till centrum av detta Nowhere och på vägen "läsa av" de minnesfragment som ska finnas, och som kommer berätta för henne sanningen om och bakgrunden till de fruktansvärda delvers som är The Oerhört Hemska Enemies i galaxen. Får hon veta det kanske hon kan rädda nämnda galax. Vilket vore bra. Så hon reser över fragmenten, med M-bot och en annan reskamrat som det är något mystiskt med. Han heter Chet, anländer i historien på en dinosaurie samt bär imponerande mustasch. 

Annan grej om the Nowhere: vistas du för länge här tappar du dina minnen. Om du inte hittar lite "minnesdamm" som kan stoppa processen något. Plus att i the Nowhere finns det pirater.

Det blir lite segt. Jag vill bara att Spensa ska komma fram. Och det blir lite för konstigt. Jag är van att bara släppa logik och sånt där när jag läser fantasy och sci-fi och bara godta (och fascineras över) det som händer. Men här: hjärnan greppar inte annan-dimension-grejen, inte heller the delvers-grejen. Och eftersom dessa är rätt avgörande för hela storyn så blir jag alltså aldrig så där värst engagerad.

Men. Såklart jag kommer läsa fjärde (och vad jag förstår sista) boken i Skyward-serien som jag tror är på gång kanske redan i år. Jag måste få veta, och få allt avslutat, och jag måste få se M-bot som sig själv igen.

Titel: Cytonic
Serie: Skyward #3
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2021
Förlag: Gollancz

Remember Love

Jag blir lite undrande i början på den här boken eftersom Mary Balogh inleder med ganska (eller väldigt) många sidors beskrivningar. Det är ingående beskrivningar av personerna i familjen Ware, och av godset Ravenswood som de bor på, både av byggnaderna och av trädgården och omgivningarna. Och också av det närliggande godset och familjen Rhys som bor där. Och av den lilla pittoreska byn som "hör till" godset Ravenswood. Och långa beskrivningar av alla lyckliga fester och tilldragelser som är tradition på Ravenswood. Allt är så bra, så bra, och alla är så lyckliga så det känns som att vi redan har hamnat i någons happily ever after. Och de bägge huvudpersonerna, Devlin Ware av Ravenswood och Gwyneth Rhys har känt varandra hela sina liv, varit kära i varandra i hemlighet de senaste åren och deklarar varandra sin kärlek redan direkt efter alla de där sidorna av beskrivningar. 

Hm. Vad gör hon, Mary Balogh? 

Jo. Sen fattar jag. För direkt efter den där kärleksförklaringen mellan de unga tu (han är 22, hon 18) så inträffar katastrofen. Jätteskandalen. Allt det där lyckliga och vackra faller ihop som ett korthus, och Devlin är strax efter på väg mot Napoleonkrigen. Han har sagt upp sig från sin familj och sitt arv och ska nu bli officer. Han har inte för avsikt att återvända. Och Gwyn avskedsord till honom är inte nådiga - hon avskyr honom för att han sticker. 

Ofta i Mary Baloghs böcker har någon av huvudpersonerna varit med om någon större skandal eller katastrof, och bär med sig minnena efter det, ofta i kombination med att helt ha tappat kontakten med sin familj. Och så blir det en del av storyn att utöver att hitta kärleken och den enda och rätta också komma tillrätta med sig själv och sin historia och återförenas med sin familj. Det är liksom ett "Balogh-kännetecken", det där upplägget. Vad hon gör här är en annorlunda take: vi får vara med om ursprunget, själva katastrofen och skandalen. Sen hoppar boken sex år framåt i tiden tills när Devlin kommer tillbaka från kriget, bitter och less, och intar Ravenswood som dess nye earl. Inte ett ord har han bytt med sin familj under dessa år. Inga brev har han skrivit, och han vet inget om Gwyn. De var ju i princip bara ihop en natt, och de var väldigt unga och oskyldiga då. Hon har säkert gift sig med någon annan nu, och good riddance, liksom, Devlin tänker ägna resten av sitt liv åt att göra sin plikt som godsherre, men glad kommer han aldrig mer att bli. Ingen lycka för honom, inte. 

Jag gillar upplägget av boken (även om beskrivningarna i början var rätt trista, faktiskt). Dock är detta ändå inte en av Baloghs bättre böcker - det blir lite för mycket ältande andra halvan av boken. Det är så många som är ledsna och bittra och orättvist behandlade och synd om, och jag saknar lite Baloghs vanliga sprudel och glöd. Och jag hade gärna läst lite mer om Devlin när han var ute i kriget.

Men - Balogh har en hög lägstanivå, och det här är ändå en bok jag gillar. Det är första boken i en ny serie, och här finns en hel del karaktärer i faggorna som man anar kommer få egna böcker om sig där de ska hitta sin lycka och sina happily ever after. Nästa bok kommer vara om Devlins syster.

Titel: Remember Love
Serie: Ravenswood #1
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2022
Förlag: Berkley

Death of Kings

Jag fortsätter i mitt nuvarande stim av böcker jag bara tycker är "OK men rätt meh..." och alltså tillhör tyvärr denna sjätte boken om Uhtred i 800-talets England en av dem. Kanske jag har umgåtts lite för mycket med Uhtred på sistone? Jag vet inte, men för mig blev den här boken bara ett evigt ridande hit och dit och diverse skärmytslingar mellan diverse arméer, och så som vanligt Uhtred i centrum missnöjd med tingens tillvaro. Jo, för om de som bestämde bara lyssnade på Uhtred och gjorde som han föreslog? Då hade allt blivit bättre. Nu envisas de med att tycka att de själva vet bäst, och så går allt åt fanders. 

Den kung som nu dör är Alfred den store, den kung som Uhtred varit edsvuren till under så många år och som tvingat honom att vara kvar i Wessex och slåss för saxarna. Uhtreds livsmål är ju annars att ta sig norrut och äntligen återta sitt arvegods Bebbanburgh från den farbror som orättvist tog det när Uhtred var ett barn. Och nu när Alfred dör borde väl eden äntligen lösas? 

Nej! Genom sina sista lister och planer och i princip med sitt sista andetag lyckas Alfred få Uhtred att ge en ed till blivande kung Edward, Alfreds son. Ska Edward kunna freda Wessex och få det att växa mot framtidsmålet "ett enat England" så behöver han Uhtred vid sin sida, det vet Alfred. Så Uhtred blir kvar i Wessex. Men lyssnar då Edward på vad Uhtred har att säga? Nope. Han lyssnar på prästerna. Och på sin mamma. Och så gör han dumma saker. Och Uhtred gnisslar tänder och försöker rädda vad som räddas kan. Det är ju så att death of kings leder till oro - här finns många som tycker de vore bättre kungar än just Edward. 

Även om jag tyckte att den här boken bara var rätt OK - så kommer jag ändå att läsa vidare om Uhtred. Karln börjar ju enligt den tidens mått bli gammal nu. När ska han få bege sig norrut och återta sitt arv?

Titel: Death of Kings
Serie: Uhtred #6
Författare: Bernard Cornwell
Utg år: 2011
Förlag: HarperCollins

Dancing at Midnight

Jag är tydligen inne i ett stim av böcker som jag bara tycker är "OK men rätt meh...". Denna andra bok i Splendid Trilogy av Julia Quinn (och den andra hon boken i hennes författarkarriär) är en av dem.

Lady Arabella, Bella, är kusin till Emma som i bok 1 Splendid hittade sig en engelsk hertig och lät bli att åka hem till Amerika. Bella är vacker, rik, har en trevlig familj, många vänner, är smart och tycker om att läsa böcker. Senaste projektet är alla Shakespeares verk från A till Ö. Men hon har inte hittat någon lämplig make - friare har funnits men de har varit av typen "OK, vi kan väl gifta oss trots att du är så där jobbigt smart och läser böcker, helst skulle jag vilja ha en rik fru utan egna åsikter men du kan väl duga". Bella har sagt nej till dem alla. 

Nu är hon ute på landet och bor en tid hos kusinen Emma. Fredligt sitter hon ute på någon äng och läser Shakespeare när en oartig typ kommer och dels påpekar att hon befinner sig på hans mark, dels har kommentarer på vad hon läser. Men eftersom hans kommentarer visar att han också läser mycket Shakespeare och annat så verkar han rätt kul. Snygg är han också. Så Bella blir omgående kär i karln. Honom ska hon ha!

Detta är Lord John. Han har mörka hemligheter. Han har varit ute i kriget, och det var så vidrigt att han ägnade varje kväll åt att supa sig full. Under en av dessa kvällar blev en ung flicka våldtagen av en av Johns underofficerer. Hade John varit nykter hade han kunnat stoppa detta - men nu var han full, och känner det som att det är hans fel. Och hans logik är nu att eftersom han inte stoppade den våldtäkten för några år sedan - så kan han inte gifta sig med Bella även om han snabbt blivit lika kär i henne som hon i honom. 

Jaha. Nähä. Resten av boken ska Bella försöka få honom att ändra sig, samt att det förekommer hot mot John från den där slemme f.d. officeren som var den som faktiskt genomförde våldtäkten. Jo, för han anser att hans liv är förstört. Och att det är Johns fel. Och Bella tycker att hon självklart ska hjälpa till med att skydda John från detta hot. När John tycker att "men vad ska du göra, tycker du?" så blir hon så lack att hon ger sig iväg "för hon behöver vara lite ensam". Rätt ut i London. En kväll i oktober, i mörkret. Skitsmart.

Rolig sak med denna bok: att Bella ber John skriva en dikt till henne, och han gång på gång läser upp dikter han påstår han skrivit, och hon varje gång känner igen dem och avslöjar att han snott någon annans verk. Hon har ju läst allt, och identifierar Wordsworth, Donne, Shakespeare...

Inte så rolig sak med denna bok: karaktärernas idioti och usla planer.

Men alltså "ok". Så jag lär väl läsa tredje delen i trilogin vad det lider.

Titel: Dancing at Midnight
Serie: The Splendid Trilogy #2
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2009
Förlag: Avon

Fjärilsrummet

Posy är i sjuttioårsåldern och bor i sitt barndomshem Admiral House, ett stort hus på engelska landsbygden. Hon är änka sedan många år, och har två vuxna söner. Den ene bor i närheten med fru och två barn, och den här sonen är av vill-inte-ha-ett-vanligt-jobb-vill-lyckas-med-smarta-affärer-istället-typen, fast han misslyckas alltid och familjens ekonomi är en katastrof. Den andre sonen jobbar med antikviteter och har under en del år bott i Australien men har nu precis kommit hem och ska starta en antikvitetsaffär i London. 
Posy själv lägger sin allra mesta tid på trädgården. Och att baka kakor och god mat och finnas till hands för dem som behöver henne. 

Myspys så långt. Det är nu hemligheterna kommer in i bilden. Jag brukar gilla hemligheter i böcker. När något anas, när jag som läsare får fundera och veta om jag anar rätt. Här finns många hemligheter - men här stör de mig istället för lockar mig. Det är konstigt, men jag tror det är för att jag som läsare hålls utanför hela, hela tiden ända tills på slutet av boken. Det är många scener där någon karaktär sätter sig ner för att "avslöja" någon av hemligheterna för någon annan, "nu ska du få höra", men där jag som läsare inte får veta utan handlingen hoppar till strax efter avslöjandet: typ "det han fick veta gjorde att han fick ta en extra konjak för att lugna ner sig". Och jag känner mig mest irriterad.

Vi har "hemligheten i Admiral House" - något hände här på 40-talet när Posy var barn som hon inte fick veta något om men som tydligen alla andra visste. Det hela har något med hennes mamma och pappa att göra. Och med "fjärilsrummet" i titeln. Och detta något gör att den Freddie som Posy var kär i och skulle gifta sig med som ung plötsligt gjorde slut då. Nu har han återkommit i Posys liv, men vill bara träffas som vänner, och bär sig allmänt konstigt åt pga den där hemligheten.

Vi har också hemligheten med Australien-sonen Nick som kommer hem till England, träffar en ny kvinna men börjar bära sig mer än konstigt åt fast han bara borde vara allmänt lycklig i sitt nya liv med kärlek och en perfekt lokal för antikviteterna. Vad är det han gör när han inte är där han sagt att han ska vara? Det är hemligt. 

Vad håller Sam på med, den där entreprenörssonen? Vilka mystiska bekantskaper har han nu? Och hur står hans fru Amy egentligen ut med honom? Varför åker Posys farmor (då på 40-talet) iväg i omgångar till London och verkar åldras flera år efter varje besök? Varför vill inte Nicks f.d anställda Evie prata eller ens vistas i samma rum som Posy nu när de var så goda vänner får några år sedan? 

Det är hemligt, hemligt, hemligt, och mycket hänger ihop med vartannat, och som sagt: jag borde gilla alltihop, särskilt med den här engelska på-landet-miljön med ett stort gammalt hus och en fantastisk trädgård. Men när jag väl får alla hemligheter avslöjade för mig blir de mest "jaha.. och?" och jag har liksom ledsnat långt tidigare. Synd. 

Titel: Fjärilsrummet
Författare: Lucinda Riley
Originaltitel: The Butterfly Room
Översättning: Johanna Svartström
Utg år: 2020
Förlag: Strawberry förlag

Sir Richards hemligheter

I fjärde och sista boken om Smythe-Smith-flickorna får vi läsa om Iris, hon som spelar cello i kvartetten och är den av dem som faktiskt kan spela sitt instrument. Iris är inte en av de strålande skönheterna som männen flockas runt, utan mer alldaglig och trivs bäst med att i bakgrunden iaktta andra och komma med smarta kommentarer.

Nu under den årliga konserten med kvartetten så märker hon hur en man i publiken sitter och tittar bara på henne. Det är hon inte van vid alls, och undrar varför. Efter konserten kommer han fram tillsammans med en gemensam bekant och vill absolut bli presenterad. Det är Sir Richard Kenworthy, baron i Yorkshire, och vad han behöver är en fru. Snarast. Helst inom en vecka. Och varför han behöver det är alltså den hemlighet som antyds i titeln, och som vi och Iris får undra över bra länge i boken. Han har alltså sett ut Iris som lämpligt fru-ämne, och börjar med intensiv-uppvaktning av henne. Under denna (vi pratar några dagar) känner både Iris och Richard att de nog är rätt intresserad av varandra, men när Rickard då väldigt snabbt friar till henne så svarar Iris att jo, det kan nog vara intressant, men hon behöver lite mer tid att tänka efter först.

Tid har alltså inte Richard. Så han ser till att kompromettera Iris så rejält (låter ju allvarligt, men översatt från historisk regency innebär det alltså att han kysser henne när de är ensamma utan förkläde och ser till att de blir påkomna...) att de tvingas gifta sig omgående. Och så är Iris på väg till Yorkshire som nybliven fru med onda aningar. Jo, för hur intresserad Richard än verkat så vill han inte fullfölja äktenskapet. Där ligger Iris i sina fina, nya underkläder och fattar ingenting.

Det är verkligen inte schysst, det Richard gör mot sin Iris. Han har (vad han tycker) en god anledning, avskyr sig själv för det han måste göra och hoppas att Iris kommer att förlåta honom i slutändan. Och det är ju romance, så ja, det gör hon. Efter hemligheters avslöjande och en del dramatik. Men jag är inte helt övertygad och tycker att Iris vore värd någon bättre kille. 

Titel: Sir Richards hemligheter
Serie: Smythe-Smith-kvartetten #4
Författare: Julia Quinn
Originaltitel: The Secrets of Sir Richard Kenworthy
Översättning: Anna Thuresson
Utg år: 2022
Förlag: Lovereads 

The Burning Land

Åter hos Uhtred i 800-talets England, och han är fortfarande hos kung Alfred, bunden av sin ed. Boken börjar med att ännu en dansk (eller om han är norsk?) krigarherre vill invadera Wessex med sin armé av vikingar. Denne gången är det Harald Bloodhair (jo, för karln tycker att det är skithäftigt att före ett slag ha ihjäl en häst och sedan stoppa in huvudet i dess uppskurna buk och gnugga in blod och annat mys i sitt hår, för att sedan gå ut och svinga sitt svärd och se oerhört blodig och skräckinjagande ut) som ska slåss. Och Uhtred (eller, kanske inte bara han men egentligen är det ju enbart tack vare honom och hans listiga krigsplaner) besegrar denne Harald med vidhängande vikingarmé i slaget vid Fearnham. Vilket sedan inte står i historieböckerna - för givetvis får inte Uhtred äran av segern utan den går till kung Alfreds son Edward, den blivande kungen, samt Alfreds svärson Aethelred. Fastän dessa två (enligt Uhtred) mest bara höll på och fjantade runt i bakgrunden.

Nå. Han har ju varit med förr, Uhtred, och van vid att äran går någon annanstans, och gillar fortfarande inte kung Alfred. Men strax efter slaget vid Fearnham så blir måttet rågat. Det har inte med slaget att göra, utan i stället med att en munk (påeldad av en biskop som hatar Uhtred) sätter igång med att grovt förolämpa Uhtreds fru. Uhtred försöker få tyst på munken, men råkar i sitt raseri ha ihjäl honom. Och Alfred, hovet, och alla kyrkans män vill nu straffa Uhtred för detta - så han flyr Wessex. Nu får det vara nog. Nu ska han dra till norr, återförenas med sin fosterbror Ragnar och bli viking igen. Alfred och eden till honom kan fara åt skogen. Uhtred ska slåss - men på andra sidan igen, i lag med Ragnar och också sin gamle fiende Hasting, och mot Wessex. 

Tror han ja. Vad han råkade glömma i alltihop är att han ju gett ännu en ed. Och den eden kan han inte bryta.

Man kunde tro att jag skulle ledsna på att läsa om svärdsvingande och shield walls mellan danskar och saxare sida upp och sida ner, och på denne Uhtred som kämpar med sina dubbla lojaliteter. Men icke - även denna bok drog in mig snabbt och jag kunde knappt slita mig loss från läsandet. Det är så bra skrivet, och jag gillar Uhtred (trots alla hans fel och brister) väldigt mycket. 

Titel: The Burning Land
Serie: Uhtred #5
Författare: Bernard Cornwell
Utg år: 2009
Förlag: HarperCollins