måndag 23 januari 2017

Sanning och skvaller

I början gick vi inte ihop, den här boken och jag. Jag krockade ganska omgående med systrarna Bennet i nutid, att mamma Bennet år 2013 har fem döttrar som måste giftas bort. Att det är ett problem som måste lösas. Och att äktenskapet på något sätt är biljetten ut från föräldrahemmet (även om de två äldsta Bennetflickorna sedan länge är utflugna och lever - ogifta - i New York). Förutsättningarna för familjens Bennets framtid och ekonomi, att räddas genom rika giften, hade ändrats på de där tvåhundra åren romanfigurerna färdats genom. och jag satt och letade fel.

Men sedan lät jag boken pausa några dagar, och när jag återvände fastnade jag. Och gillade. Ja, döttrarna ska giftas bort - men Sittenfeld hittar finurliga förklaringar på varför, och hur det räddar Bennetsituationen. I stället för att sitta och leta fel och orimligheter så började jag gilla romankaraktärerna i 2010-talets Cincinatti. Och roade mig högeligen med att i stället sitta och leta efter referenserna till ursprungs-Stolthet och fördom. Janes sjukdom, och hur Liz rätt solkig kommer för att besöka henne, kortspelskvällen hos moster nere i byn, rundvandringen på Pemberley... sånt. Och helt plötsligt upptäckte jag att jag ju älskade den här boken. Det krävdes att jag släppte lite rimlighetskrav och Austen-besser-wisser-attityd först bara.

Stolthet och fördom-galleriet har alltså förflyttats till amerikanska Cincinatti 2013. Alla systrarna Bennet har också blivit äldre än de är i ursprungsboken - Jane ska snart fylla 40 och Liz är 38. De två bor och jobbar i New York medan de yngre systrarna mest driver runt där hemma och tränar, målar naglarna eller läser universitetskurs efter universitetskurs. Mamma Bennet är ungefär lika hysterisk som hon var, men i stället för att yra om nerver och vara beroende av luktsalt (och opium? som det anas i Huset Longbourn) så köper hon nu grejer på postorder så pengarna skvätter. Pappa Bennet blundar för problem och Mary är precis lika jobbigt mästrande som hon ska vara. Och så kommer då mr Bingley och mr Darcy, i skepnaden av snygga doktorer, och rör om lite i grytan. Hela boken följer fint Stolthet och fördom i dramaturgin, så jag vet precis vad som kommer att hända. Bara inte hur det kommer att hända, hur Sittenfeld har löst det för den här upplagan av Bennetar och Darcies. Och det är det som gör det roligt att läsa!

Jag gillar alltså den här. Mycket! Dock kunde hela ståhejet med dokusåpan försvunnit för det blir mest trams. Och spindlarna? Hur och varför är de med? Någon som fattat - är det en referens jag inte förstår, eller vad??

Titel: Sanning och skvaller
Författare: Curtis Sittenfeld
Originaltitel: Eligible
Översättning: Molle Kanmert Sjölander
Utg år: 2017
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här

fredag 20 januari 2017

Världens mesta Ester

Var det inte väldigt länge sedan jag skrev om en barnbok här på bloggen? Det får jag göra något åt! Jag läste just en bra bok om vänskap, skriven för ungefär 7-10-åringar, som heter Världens mesta Ester, och den tycker jag att ni kan ta och sätta i händerna på barnen som "vill läsa om sånt som är på riktigt". Eller så tar ni och högläser den. Det här känns äkta, och som om det skulle kunna vara vilka barn som helst som finns på riktigt.

Och det är rätt så hjärtskärande om man tänker på hur Ester har det. Ester börjar som ny i Signes klass, och redan på första rasten frågar Ester om inte hon och Signe kan bli kompisar. Signe blir helt pirrig - hon har inte direkt några kompisar utan brukar mest vara för sig själv. Inte heller brukar hon följa med någon hem efter skolan, eller leka hemma hos någon annan när det är lördag om det inte är kalas. Och nu, med Ester, får hon allt det!

Ester är spännande, och det finns fler i klassen som vill vara med henne. Men det är Signe hon väljer, och det är till exempel Signe som får ett likadant halsband som Ester har, som Ester har gjort själv. Och Signe fortsätter att känna det där varma pirret, att just hon får ha Ester till vän. Men... det är en del bekymmer också, och sånt som gör ont i magen. Det blir mer och mer. Ester är spännande och hittar på roliga saker, ja, men en hel del av det Ester hittar på är sånt som Signe egentligen vet att man inte alls får göra. Gå in i lärarrummet under rasten och olovandes ta av deras fikabröd, till exempel. Eller smita hem från fritids utan att säga till. Och värre saker.

Boken är helt ur Signes perspektiv, och är absolut inte mästrande i sin ton utan bara berättar om vad Signe och Ester gör, och hur Ester har det i sitt liv och hemma. Jag som vuxen ser och förstår förstås mer än vad Signe gör, och bläddrar faktiskt vidare snabbare och snabbare i boken för att se hur det går (nå, lite bättre men inget avslut som klarar ut allt och gör alla lyckliga). Och det finns mycket att fundera på för den som läser, eller att prata om ifall den läses högt. Gör gärna det, det funkar den alldeles utmärkt till!

Titel: Världens mesta Ester
Författare: Anton Bergman
Illustrationer: Emma Adbåge
Utg år: 2016
Förlag: Hippo
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-11 år, eller som högläsning från ca 5 år

torsdag 19 januari 2017

Blå stjärnan

Det var ett tag sedan jag läste föregående bok i Guillous 1900-talsserie, Att inte vilja se, så därför gjorde det mig inget att den här behandlar precis samma tid, med ungefär samma händelser fast ur en annan persons synvinkel. Jag ville ju ha fördjupning av de andra familjemedlemmarnas krigstid.

Den förra boken följde äldste brodern Lauritz och hans dra-filten-över-huvudet-teknik för att hantera andra världskriget men nu är det alltså hans dotter Johanne vi får läsa om. Och hon vet allt om kriget - allt det som står eller sägs i nyheterna och så väldigt mycket utöver det eftersom hon jobbar "bakom kulisserna" med spioneri och motståndsverksamhet. Hennes lillasyster Rosa vet ännu mer eftersom hon har ett überdüberhemligt jobb inom svenska försvarsstaben. Med jämna mellanrum måste systrarna träffas för att prata av sig om allt de vet - utan att ändå säga något i klartext eftersom de då bryter mot regler.

Johanne är en av Guillous superhjältar. Hon kan allt. Hon talar flytande norska, tyska, svenska och är hygglig på engelska och franska också. Hon är disputerad doktor i litteraturvetenskap, hon kör lastbil, hon kan hantera vapen och radioutrustning, och hon är legitimerad, utbildad och diplomerad spion. Hon jobbar för flera länder samtidigt: norska motståndsrörelsen, svenska underrättelsen, engelska underrättelsen och banne mig också för Tyskland (men bara för att utnyttja systemet). Hon är också en hejare på vinsorter (förstås), kläder, etikett, konversation. Och ledarskap. Plus att hon är snygg och bra i sängen.

Jahapp. Kunde hon åtminstone inte ha haft något fel, typ alltid försovit sig och inte gillat att äta grönsaker?

Nå - hon är väldigt duktig på det här med spioners hantverk. Ni vet - åka spårvagn några hållplatser, byta till en annan linje, åka tillbaka, gå ett kvarter, smyga in i en gränd, ta en annan spårvagn, ringa tre signaler till ett telefonnummer, göra uppehåll, ringa två signaler till och sedan lägga på eftersom detta är kod för "kom ner till Café Ambrosia om 5 minuter jag har något viktigt att säga", psykologimetoder för att stå emot förhör av Gestapo... Det är rätt fascinerande om man gillar den sortens böcker. Jag gör det - till en viss gräns. Här blir det rätt överväldigande och jag ledsnar rätt snart på all spionomständlighet hur listig den än är.

Det är en annan synvinkel på kriget som skildras här, och det är bra. Det är det dolda arbetet, förberedelserna, intelligence, odlandet av kontakter och inhämtande av nödvändig information för att ligga steget före fienden. Det är också mer fokus på kvinnornas krigstjänstgöring, och det är också bra. (det här med Sekreterarklubben hade jag ingen aning om)

Trots alla hemliga operationer och världens brand är detta för mig en rätt seg bok med många militäriska titlar och många spårvagnsbyten. Jag kommer nog ändå att läsa Äkta amerikanska jeans så småningom.

Titel: Blå stjärnan
Författare: Jan Guillou
Serie: Det stora århundradet #5
Ljudbok - uppläsning: Tomas Bolme
Utg år: 2015
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

tisdag 17 januari 2017

Komsi, komsi, Selma...

Hemma hos oss finns det en rak vägg som duger att ställa en bokhylla vid. En. Rak. Vägg. (jo, vi bor på landet i något som en gång var en skånelänga, men som med åren blivit något slags sönderrenoverat hus med märkliga vinklar, snedtak och många fönster. Typ.) Den bokhyllan är, som alla kan förstå, full. Vi har ändå rensat bland böckerna där många gånger, så det som nu står där är mina bästa och mest älskade böcker, och oäkte makens oantastliga och långa serier om diverse alfa-räddar-världen.

Dessutom är bokhyllan en bra plats för sånt som jag vill ha ur vägen men som ändå måste finnas kvar, typ hörlurar, sladdar, små snapsflaskor (alltså...jo?), tuschpennor och målarböcker för vuxna (jomen kanske att jag någon kväll ändå tar fram dem?).

Dessutom är vår bokhylla egentligen en slags elefantkyrkogård. Det är nämligen dit alla barnens slöjdalster färdas för att dö. (man kan inte slänga saker som så många timmar lagts ned på, men som ändå liksom saknar direkt praktiskt eller estetiskt värde)

Ändå får jag infall när jag Bara Måste Äga Fler Böcker. Som när jag fick för mig att jag var tvungen att äga alla Brandon Sandersons böcker? De står vanskligt uppradade utanför ordinarie bokraden på en hylla. Eller den gången dottern antydde att hon nog ville läsa Outlanderböckerna? De står också vingligt uppställda där de egentligen inte får plats. Men längst fram i alla fall.

Nu är det så att jag hos Johannas deckarhörna fick nys om att Bonnier Pocket ger ut Selma Lagerlöfs böcker i nyutgåvor, med blommiga mönster. Detta måste ni veta om mig:

1. Jag älskar Selma Lagerlöf. Har alla hennes böcker, flera av dem dessutom i olika utgåvor.
2. Jag älskar bokserier där alla böckerna har matchande omslag. Då får jag begär.
3. Jag älskar böcker med blommiga omslag.

Alltså.

Ni ser varthän det barkar? Trots att jag i den där överfyllda bokhyllan redan har alla Selmas böcker?

Jepp. Måste Ha.



Frågor på det? Nej, tänkte väl. Ni förstår mig säkert.

fredag 13 januari 2017

Tio över ett

Maja känns så riktig, så äkta, så väldigt mycket en av tjejerna på högstadiet jag jobbar på varje dag, som dottern och hennes kompisar. Som jag när jag var i den åldern. OK - rädslan för gruvan och för att Kiruna ska falla ner i underjorden i ett nattligt gruvras är förstås väldigt knutet till just Maja och hennes miljö. Men vi kan byta gruvskräcken mot andra skräckar och så har vi dem/hon/vi/jag där.

Varje natt ställer Maja klockan på tio över ett för att vara beredd på att rädda sig och sin familj undan gruvraset som kanske kommer. Men det är inte bara den rädslan som finns i hennes liv - nej, hon är också rädd för baciller och tar aldrig i toalettens handtag med händerna direkt eller sätter sig på toaringen på offentliga toaletter. Och hon är så väldigt rädd för att bli helt ensam när bästa kompisen Julia flyttar till Luleå - vem har hon då? Hon är rädd, och inte alls den tuffa piraya-Maja hennes mormor tycker hon ska vara. Och hon är precis där i livet där hon insett att föräldrarna inte vet allt, inte kan allt, inte kan beskydda mot allt - att det i stället kanske är hon som måste beskydda dem. Att det är hon själv som måste ta befälet över sitt eget liv - och det är skrämmande. Alla måste gå igenom det, och det är en jobbig tid.

Maja har alltså fullt upp med sig själv, precis som alla andra tonåringar. Hon ser inte riktigt hur jobbigt bästa vännen Julia har det med den där flytten, eller hur kluven Albin är när det gäller gruvan, flytten och alltihop. Julia och Albin känns också helt riktiga och äkta. Och Alva! Precis som Majas föräldrar som jag tror gör så gott de kan. Hela boken kryllar med intressanta personer. Och så flytten då, Kirunaflytten som jag redan förut varit fascinerad av men som jag nu frenetiskt började googla fakta om. Gruvfakta och bilder på Bläckhornshusen, flytt av järnvägsstation och allt möjligt... jo. Jag gillar böcker som får mig nyfiken.

Jag sällar mig till hyllningskören - den här boken är så värd sitt Augustpris.


Titel: Tio över ett
Författare: Ann-Helén Laestadius
Utg år: 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 12-15 år

onsdag 11 januari 2017

Witch's Pyre

Hur onöjd jag än var med andra boken i Worldwalker Trilogy, Fire Walker, var ändå trilogin av den arten att den var tvungen att läsas slut pga måste veta hur det går med allting. Så det gjorde jag.

Och, ja. Angelini fick ihop det hela till ett rätt tillfredsställande slut, det tycker jag nog. Och Witch's Pyre var bättre än Fire Walker. Ännu kvarstår ganska mycket hanterande-av-Lily-som-praktisk-pryl-som-måste-beskyddas men hon återtog en hel del av initiativet hon hade i första boken.

Det jag gillar är att jag dels får reda på hur monstren woven kom till och hur de funkar, dels att de får en stor och viktig roll i hur det hela slutar. Jag gillar också att läsa om de olika versionerna av Lily, hur hon är lik sig själv men ändå inte beroende på vilken värld hon kommer ifrån. (ja, det verkar trassligt men ger sig när man läser trilogin...)

Dock är det trots att hela boken är actionfylld ganska segt att läsa. En del av det beror på allt detta uppräknande av var alla personer befinner sig och vad de gör, som oftast inte alls är viktigt för berättandet utan mest känns som ett märkligt tvångsredovisande. Ungefär att "Lily och Rowan gick iväg för att prata med Toshi. Tristan och Una gick för att äta medan Caleb och Breakfast satte sig för att laga ryggsäckarna." Jag är så helt ointresserad av allt detta och det stoppar upp läsningen gång på gång.

En annan grej jag inte gillar (som jag för övrigt känner igen från Nemesis, avslutande boken i Angelinis Starcrossedtrilogi) är hur huvudpersonen blir alltför allsmäktig. Visst, hon ska utvecklas och bli starkare i sin magi - men det blir lite overkill när hon kan teleportera hela arméer och ge övermänsklig styrka åt tusentals soldater åt gången.

Och det här med att hämta styrka genom att bli bränd på bål? Jag vet att det är bärande för hela storyn, men jag gillar det verkligen inte. Avskyr det, faktiskt. Kunde hon inte bara stå bredvid brasan och nöja sig med det? Gah!

Så, OK. Men inte mer.


Titel: Witch's Pyre
Serie: Worldwalker Trilogy #3
Författare: Josephine Angelini
Utg år: 2016
Förlag: Feiwel and Friends
Köp den till exempel här eller här

tisdag 10 januari 2017

A Christmas Bride

Trots att jag inte på något sätt gillade den där wimpy Gerald i A Precious Jewel var jag ändå tvungen att läsa denna A Christmas Bride. Tvungen som i "måste-läsa-alla-böcker-i-en-serie-och-i-ordning-vill-inte-tänka-på-vad-det-säger-om-mig-som-person" och tvungen som i "meh!-måste-ju-veta-hur-det-går-för-alla-kärleksparen-ju!". Ni hör - helt tvingande skäl. Och de som ska bli kära i varandra i julbrudsboken är storebror till rädda-pudel-tjejen i The Famous Heroine, och styvmor till gnäll-Gerald från A Precious Jewel.

Alla ni som läst A Precious Jewel (ja, ni är så många att ni får ställa upp er i kö, börja i hörnet där tack) vet att en stor del av Geralds lidanden hade sitt ursprung i att hans styvmor (som vid det tillfället var kanske 25? och Gerald själv var sisådär 18) visade brösten för honom. Denna otänkbart syndfulla kvinna har sedan dess levt i sus och dus ute i Europa, på numera avlidna makens pengar. Hon har en "throaty voice" och som alla vet innebär det en överväldigande begivenhet på sex. Hon har dessutom generösa former, och klänningar som gärna avslöjar dessa former. Hon heter Helena, och första gången hon träffar Edgar Downes drar hon raskt hem honom till sitt sovrum och har sex med honom hela natten.

Jaha. Hoppsan. Är inte det lite....eh, vågat för en rosenkindad romance av den här typen?

Jodå. Stämningen mellan de (inte helt, de är närmare 40 bägge två) unga tu är sedan lätt pinsam.

Och som det ska vara så finns det förstås en hel del hinder för att de sedan ska förklara varandra sin djupaste och äkta kärlek på juldagen med det perfekta snöfallet och allt. Helena har ju den där visat-bröst-grejen. Edgar har ett svårt underdog-komplex att slåss med. Det är ju så att hans pappa har tjänat ihop sin egen förmögenhet på affärer. Åh, the horror! Och själv är han utbildad till advokat, och har dessutom jobbat som det ett antal år innan han nu tagit över faderns affärsimperium. Det faktum att han jobbar, att han faktiskt ägnar veckodagarna åt att gå till jobbet är direkt löjeväckande i de fina salongerna i London där hans far tycker att han nu bör ta sig en fru. Han har välsittande kläder, rätt språk och uppför sig som han ska - men han kan aldrig bli helt rätt och aldrig En Av Dem. Det är jobbigt för honom.

Nå - pappsen har dock beordrat honom att hemföra en fru med någon slags adelstitel och gifta sig med henne helst före jul. Blir pappsen glad när Edgar kommer dragandes med en medelålders änka med throaty voice och urringade klänningar? Va?

Detta är inte heller en av Baloghs bättre - men avgjort mycket bättre än A Precious Jewel.


Titel: A Christmas Bride
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1997, nyutg 2012
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

Så här såg Signet-utgåvan från 1997 ut. Mer julig... !