torsdag 19 september 2019

Morris Mohlin på iskallt uppdrag

Morris är sjukt störig samtidigt som han är väldigt rolig och jag befinner mig hela tiden i något mellanting mellan fniss och irritation när jag läser den här. Rappt går det, och knäppt är det och när jag har läst ett tag så kan jag liksom komma innanför jobbiga skalet på killen och hitta den som blir glad över att få en vän och den som är så sårbart kär i en påhittad bild av en tjej (han har aldrig pratat med henne men tycker han känner henne väl eftersom han följer henne på instagram...).

Och så har vi då katten, den påkörda katten som ligger undangömd i en frys. Det var (precis som det mesta Morris trasslar in sig i) inte riktigt meningen men nu råkar Morris ha kört på en katt och nu råkar den ha hamnat i en frys och nu måste han snart göra något åt det där innan det inträffar en katastrof. Det är så himla makabert, och jag grunnar på hur de 9-12-åringar som är tänkta att läsa det här faktiskt reagerar på kattgrejen. Zombies - ja, påkörda katter i frys - nja? Eller det är en del av Morris-paketet? Han är såklart väldigt ledsen för katten - men ber inte någon om hjälp utan den får ligga där den ligger som ett sorgligt paket bredvid Findus ärtor.

Böckerna om Morris tar ut svängarna. Ge dem till mellanstadiebarn som frågar efter roliga böcker, och som vill ha böcker som "dagbokförallaminafans" men med mer text.

Titel: Morris Mohlin på iskallt uppdrag
Serie: Morris #1
Författare: Maria Frensborg
Illustrationer: Kalle Landegren
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

söndag 15 september 2019

A Duty to the Dead

Bess Crawford arbetar som sjuksköterska under första världskriget. I bokens början tjänstgör hon på sjukhusskeppet Britannic (systerskepp till Titannic) när det går på en tysk mina i Medelhavet och sjunker. (en verklig händelse, även om Bess är påhittad) Vid katastrofen blir dock de flesta ombord räddade, men Bess bryter sin arm illa och måste åka hem på konvalescens. Då tänker hon ta tillfället i akt och äntligen åka till familjen Graham i Kent för att där lämna ett meddelande till Jonathan Graham från hans bror Arthur.

Löjtnant Arthur Graham vårdades för några månader sedan ombord på Britannic, och han och Bess kom varandra nära. Han avled dock av sina skador, men på sin dödsbädd fick han Bess att lova att muntligen och personligen framföra ett meddelande till brodern Jonathan: "Tell my brother Jonathan that I lied. I did it for Mother's sake. But it has to be set right."

När nu Bess Crawford anländer till the Graham House (jadå, det är upper class med tjänstefolk och allt) så framför hon sitt meddelande. Men varken Jonathan, eller hans mamma (som han direkt berättar det för) eller den tredje brodern i familjen verkar förstå vad Arthur kan ha menat. Bess kommer av lite olika anledningar (hennes sjuksköterskekunskaper) att stanna kvar hos Grahams ett tag, och det hela verkar mer och mer mystiskt.

Det här är en deckare i engelsk miljö under första världskriget. Trots att det är brinnande krig utspelar sig större delen av boken i Kent och London, och jag får mycket Downton-Abbey och Maisie-Dobbs-feeling. Tempot är ofta ganska lågt, men trivsamt, och precis som Jacqueline Winspear väver Charles Todd (som är författarnamn för mor och son Todd) in mycket vetande om första världskriget, om medicin från den tiden och annat, och det är de bitarna jag gillar mest. Det går ganska långt in i boken innan man ens förstår vad brottet består i, men jag valde inte boken för deckarspänningen utan just för miljön och tiden, och jag blir helt nöjd. Det blir nog fler böcker i serien för mig.

Och så blir jag påmind om att jag aldrig läst fler än de tre böcker om Maisie Dobbs (Winspear) som getts ut på svenska och som jag tyckte väldigt mycket om. Dags att ta tag i den läsningen nu, alltså, jag har säkert fler än tio böcker om henne kvar att läsa.


Titel: A Duty to the Dead
Serie: Bess Crawford #1
Författare: Charles Todd
Utg år: 2010
Förlag: William Morrow Company
Köp den t ex här eller här

måndag 9 september 2019

Är det nu allt börjar?

Tilda bor i ett litet samhälle där alla känner alla och har gått i samma klass sedan de var små. Hon tillhör inte de populära i klassen, har vänner men går ofta och längtar efter något annat, att allt det där som verkar hända andra ska hända henne också. Hon drömmer ihop som filmer i huvudet, dagdrömmar där hon och killen hon just nu är kär i träffas, dansar, håller om varandra, håller varandra i handen, gör allt det där som Tilda också vill uppleva. Oftast blir hon besviken på festerna och utekvällarna som aldrig verkar vara då när "det" ska börja och killarna hon är kär i blir alltid tillsammans med någon annan.

Så skönt att hon har Emmy ändå, Emmy som hon aldrig har träffat IRL men som hon chattar med och är soul-mate med, Emmy förstår henne. Och nu: Emmy vill att de ska träffas på riktigt. Att de ska åka till Brighton på språkresa!

Tilda lyckas övertala sina föräldrar som egentligen inte har råd att låta henne åka, och hon kommer iväg. Större delen av boken utspelar sig i Brighton på språkresan, som förstås för Tilda ska vara startskottet för "allt som ska börja". Nu ska hon äntligen få bli den som får göra allt det hon drömmer om, som att gå hand i hand på stranden med någon snygg kille. Fast... redan efter några timmar är det helt uppenbart hur det inte går att fly ifrån sig själv. Tilda har exakt samma roll i språkresesammanhanget som hemma: inte bland de populära, killarna blir ihop med andra och filmarna/dagdrömmarna i huvudet blir inte sanna. Emmy är förresten inte alls som hon verkat i chatten. Och det där med pengar är jobbigt - alla andra verkar ha gott om pengar men Tilda måste hela tiden spara och snåla med sin lilla reskassa.

Alltså: jag känner igen mig något så vansinnigt hos Tilda! Jag var precis så där hela högstadiet och hela gymnasiet. Samma roll i de sociala sammanhangen, samma dagdrömmar om killarna som sen alltid blev ihop med andra, samma ständiga längtan efter att också få ha någon som var ihop med mig. Samma besvikelse. Författaren Siri Spont har fångat alltihop, språk, tonårslängtan, ilska och frustration. Det är så bra!

Och bara en liten bit in i boken förstod jag att Tilda är precis den Tilda som var huvudperson i Siri Sponts böcker för mellanstadiet: Utan djur så dör jag, Bara jag vågar m fl, då även illustrerade med Jonna Björnstjernas fantastiska bilder. (och på den tiden dagdrömde Tilda om att få bli ihop med Edward Cullen, eller möjligen Ulrik Munther) Så roligt att få läsa om Tilda, Thea, Tildas storasyster och alla de andra nu när de blivit äldre!


Titel: Är det nu allt börjar?
Författare: Siri Spont
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

torsdag 5 september 2019

Take a Thief

Det var ett tag sedan jag besökte Mercedes Lackeys värld, Valdemar och de krispigt vitklädda (de sköter oftast inte tvätten själva) heralderna på sina lika krispigt vita, vackra och blåögda hästar. De senaste två böckerna jag läste (Exile's Valor och Exile's Honor) om vapenmästaren Alberich fick mig lite avskräckt. Men dessa två hade jag i en omnibus-utgåva tillsammans med en tredje bok: Take a Thief, och denna påkallade nu min uppmärksamhet där den låg oläst och bortglömd i min Kindle. White-Horseland-Revisited alltså:

The Thief ifråga är Skif, och vi får följa honom från det att han är väldigt liten och bor i någon Harry-Potter-liknande skrubb hos sin morbror som utnyttjar honom hårt i sin sunkiga krog. Snart kan Skif rädda sig själv från det livet till ett mycket bättre som en i ett tjuvpojksgäng, ledda av en invalidiserad man som bor i en källare. Skif lär sig de ädla konsterna inbrott och ficktjuveri, och är rätt nöjd med allting tills den dag han kommer hem från ett lyckat "heist" och finner hela kvarteret (ovanpå källaren där de bor) i ljusan låga. Allt brinner ner och ingen kunde rädda hans mentor och de övriga som var hemma av tjuvpojksligan. Därefter går Skifs liv ut på en sak: hämnd. Den som anstiftade branden ska dö. Långsamt. Och det är när han jobbar på för att luska ut hur hämnandet ska gå till (och vem det är han jagar) som han stöter på Alberich, allas vår baklängestalande herald som är ute på något av sina mystiska klä-ut-sig-i-olika-förklädnader-och-hänga-på-stadens-krogar-uppdrag. Det visar sig att de nog jagar samma person. Men det tar ett tag innan de börjar samarbeta. Först ska det komma en vit häst trippande, en vit häst som faktiskt sonika kidnappar Skif och drar iväg med honom ut i skogen. Väl där slänger hon av honom, och berättar för honom (jo, de talar ju via telepati, de där) att Han Är Utvald Och Nu Är Han Hennes Herald. Sedan bär hon honom tillbaka till Herald-akademin där han får lära sig att tala fint och bära vita kläder.

Den här är helt OK. Jag gillar att läsa om Skifs liv. Men allt det kring hans hämnande, och lösandet av vem-som-gjorde-det är lite tråkigare att läsa om (och symtomatiskt nog är det också där Alberich smyger in i en listig förklädnad). Jag gillar ändå det hela så pass mycket att jag kommer väljer att glömma Exile-böckerna och kommer att läsa mer Lackey snart.


Titel: Take a Thief
Serie: jo, den ingår någonstans i Mercedes Lackeys serie-universum, men liksom lite här och lite där och med en ordning som är allt annat än överblickbar. Den är typ fristående, men behöver ändå läsas efter Heralds of Valdemar-trilogin och efter de två böckerna om vapenmästaren Alberich-som-talar-baklänges (Exiles-böckerna).
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2002
Förlag: Daw
Köp den till exempel här eller här

onsdag 4 september 2019

Agnes Grey

Agnes växer upp som yngsta barn i en prästfamilj. När de får ont om pengar vill hon hjälpa till med försörjningen, genom att arbeta som guvernant. Hon har inte själv gått i skola men blivit undervisad av sin mor i hemmet, och tänker sig att hon nu ska ge små barn samma fina bildning, uppfostran och moral som hon själv fått och har. Hon ser framför sig stillsamma, trevliga samtal med artigt lyssnande barn, för hur svårt kan det bli? Om hon bara vill väl? Hennes mamma och storasyster tycker att hon själv inte är mer än ett barn (hon är väl i 18-årsåldern) och nog inte riktigt redo ännu, men Agnes framhärdar. Hon vill klara sig själv, hon vill vara nyttig och hon vill undervisa.

Så hon får tjänst och ger sig iväg. Men barnen... gör inte som hon säger? Hennes tid får till stor del ägnas åt att överhuvudtaget få dem att sitta still i skolrummet och göra ens något av det Agnes säger till dem? Och inte får hon slå dem heller, eller ens säga till dem på skarpen, för då blir barnens föräldrar arga. Arga blir de i vilket fall som helst, för de tycker inte Agnes har någon särskild ordning eller koll på ungarna och efter ett år får hon sparken. Men hon ger inte upp, utan får tjänst i en annan familj där det finns äldre barn, tonårstjejer inte mycket yngre än henne själv. Dem ska det väl gå att prata med, i alla fall? Det går sådär bra, kan jag säga.

Anne Brontë var yngsta systern i prästfamiljen Brontë, och hon arbetade som guvernant några år som ung vuxen. Agnes Grey ska basera sig en hel del på erfarenheterna hon fick då. Och jag tror det är därför det blir så bra, och känns så äkta. Agnes frustration är så mästerligt beskriven, personerna hon jobbar för och med likaså och jag kan ofta se dem framför mig. (ta bara farmor till barnen i första familjen som Agnes på ett ställe beskriver hur hon pratar, utvikningar hon gör, huvudrörelser och gester och andra detaljer som är väldigt tydliga. Det känns faktiskt som om hela den beskrivningen skulle kunna vara väldigt självupplevd och skriven i stor irritation precis efter att författaren precis gått ifrån ett samtal med personen ifråga)
Det är en märklig känsla att läsa Agnes Grey - för miljö och samhälle är det viktorianska England, men språket och berättandet gör människorna levande på ett sätt som ändå känns nu fast de så tydligt hör hemma i då. Jag gillar det väldigt mycket.

Titel: Agnes Grey
Författare: Anne Brontë
Originaltitel: Agnes Grey
Översättning: Maria Ekman
Utg år: original 1847, den här utgåvan 2009
Förlag: Norstedts (den här utgåvan)

söndag 1 september 2019

Someone to Honor

Och jadå, jag hann med den sjätte boken i Westcott-serien på min gångna semester också:

Den här gången är det Abigail Westcott som får hitta sin ende och rätte. Abby är lillasyster till Camille i Someone to Hold, och därför förstås också ett av syskonen som i första boken befanns vara födda utom äktenskapet och numera utan arv och titel, och ute i kylan överhuvudtaget vad gäller sällskapsliv och alltihop. Abby har hittills varit rätt mycket i skymundan och inte gjort mycket väsen av sig, och tagit det faktum att hon inte fick sin "debutsäsong" (pga skandalen) ganska lugnt ändå.

Nu kommer hon hem till sin bror Harry, han som inte längre är earl utan istället officer. Han är skadad, och hon ska bo hos honom ett tag för att göra honom sällskap, och vila lite från det sällskapsliv hon trots allt fortfarande är en del av. En av de första hon möter är en ohyfsad karl som i bar överkropp står och hugger ved. Hur vågar han?! Där ladies som hon själv skulle kunna få (och får) syn på honom? Bar överkropp. Så skandalöst. (och så.... läckert)(fast det erkänner hon inte ens för sig själv) Hon stegar fram till honom och skäller ut honom efter noter. En ful hund har han också. Fy.

Nå, det där är inte den obildade dräng Abby tar honom för. Nej, det är överstelöjtnant Gilbert Bennington, Harrys överordnade som följt med honom hem till England. Och givetvis är det Glbert Abby kommer att vara gift med innan boken är slut. Fast det skulle man inte kunna tro - han fullkomligt avskyr fisförnäma ladies som tror de är bättre än alla andra, och som har mage att skälla ut någon de inte ens vet vem det är bara för att de råkar uppröras av lite bar överkroppshud. (och muskler)(och hunden är förvisso ful, men världens bästa) Gil har rätt svårt för överklass - han är själv inte född "gentleman" utan kommer från enkla förhållanden och har stigit i graderna i armén mestadels på egna meriter, och har fått lära sig etikettsregler, snyggt uttal och sånt på vägen.

Men gifta blir de, och kära i varandra också så småningom - men faktiskt är det högst oklart varför. Jag vet inte vad Abby ser hos honom mer än hans mörka röst och snygga överkropp, och det han verkar falla för hos henne är just hennes lady-grejer: att hon gillar att brodera, arrangera blommor i vaser, kan konversera och är en Behaglig Person.

Av de sex Westcott-böcker jag nu läst är denna den avgjort svagaste. Främst eftersom det är så beige med hela kärleksstoryn - den tänder aldrig till och jag ser inte varför de skulle passa ihop. Men också eftersom det är ett evigt tjatande och ältande hos denne Gil hur annorlunda han är eftersom han kommer från enkla förhållanden, och hur han inte tror på sig själv, och hur alla i Abbys familj säkert tycker illa om honom egentligen eftersom han inte är en gentleman på riktigt. Jag blir trött. Dessutom börjar serien bli lite lidande av det här med att Mary Balogh älskar sina förra kärlekspar, och vill följa upp dem med hur de har det nu, vilka barn de har, och hur de umgås med varandra. Jag gillar det för det mesta, eftersom jag gärna vill veta hur det gått för alla, men här tenderar det att bli ett evigt listande av namn: vilka som kommer till te, vilka som kommer på middagen och hur de sitter vid bordet, vilka som har träffat Gil och vad de tycker om honom, vilka barn som leker med vilka... det blir faktiskt lite tjatigt ibland.

Men jag släpper Gil och Abby och längtar i stället efter att få läsa nästa bok i serien, bok 7. Den vet jag nämligen ska handla om den ogifta äldre släktingen Matilda, som är kanske 55-60 år eller nåt, och som serien igenom har förlöjligats eftersom hon alltid springer efter sin mamma the dowager countess Westcott eller vad hon kallas, och ska tvinga på henne luktsalt och sjalar och grejer. Nu ska denna Matilda få en egen bok i serien. Heja Mary Balogh! Hur många romance-böcker har en kvinnlig huvudperson som är 50+??


Titel: Someone to Honor
Serie: The Westcott Series #6
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2019
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

lördag 31 augusti 2019

Nörd

Maries klass har får en uppgift i SO: försöka göra något som kan bli viralt på sociala medier. De får själva välja vilken kanal de ska ha. (läraren pratar inget om nätetik eller så, bara om hur viktigt det är att inför den digitala framtiden bli någon på nätet) Heddy räcker upp handen och menar att det hela kan bli lite orättvist. Själv har hon ”sjukt många följare” på sin egna kanal, flera fansidor och har vunnit priser. Hon har ju redan lyckats med det uppgiften går ut på? Hon får ändå samma uppgift som de andra, göra det hon redan gör men på något annorlunda sätt. Så Heddy startar ett instagramkonto åt sitt hår och där lägger hon upp olika frisyrer. Givetvis med hundratals, eller rentav tusentals, likes direkt, och beundrande kommentarer.

Men vad ska Marie göra? Hon är liksom inte duktig på något, vad hon än tar sig för blir det fel. Bad hair-day alla dagar, fel kläder, hon snubblar, spiller, får fläckar på kläderna… Hennes bäste vän Espen, som hon alltid hänger med, säger att det är just detta som gör henne unik: att hon är en sådan nörd. Och att det är det hon ska lägga upp på nätet.
Så det gör hon. Espen filmar när hon ska sminka sig och det (som vanligt) blir ren katastrof. Mascaran klumpar sig, hon får mascara i ögat och allt blir kladdigt och jobbigt och fel som det brukar bli. Men när hon lägger upp mascara-filmen och andra liknande på sin kanal "Nörd"? Succé! Filmerna får hur många visningar som helst, massor av människor kommenterar att de älskar att hon är så rolig och nördig. (till och med Heddy ger henne hjärtan i kommentarsfälten) Det kommer också fram folk i skolan, även sådana hon inte känner, och kommenterar hennes nördighet. Även Maries mamma, som tydligen livnär sig på sitt eget, glamorösa, bloggande, jublar: "så roligt att du har hittat en egen uttrycksform!" Skoluppgiften i hamn alltså, Maries nördighet har blivit viral, och visst borde det kännas bra? 

Det gör det inte.

Jag tyckte först inte om den här boken när jag läste den, för jag blev så arg. Hur kan Marie få göra så här mot sig själv? De vuxna i hennes liv som borde stöttat och kommit med goda råd - det är de som pushar iväg henne åt helt fel håll! Men sen tänkte jag: det här kanske är en bok som fler borde läsa och bli arga av? Och sedan, tillsammans med andra, tänka efter varför? 


Titel: Nörd
Författare: Mina Lystad
Originaltitel: Nørd
Översättning (från norska): Carina Gabrielson Edling
Utg år: 2018
Förlag: ABC forlag
Köp den till exempel här eller här