tisdag 18 december 2018

Historieläraren

Tom Hazard, drygt 40 år, blir anställd som historielärare på en skola i London. Det borde egentligen funka alldeles fantastiskt, eftersom Tom egentligen inte alls är 40 år gammal som han säger utan i verkligheten är drygt 400 år. Han har anageria, vilket innebär att han åldras mycket långsammare än normalt. Och är man 400 år gammal har man varit med om en hel del, som att ha varit anställd av Shakespeare, åkt fartyg med James Cook, varit pianist i Paris på 1920-talet, hängt med i dagstidningarna åren före andra världskriget... ja, väldigt, väldigt många års erfarenheter att dela med sig av. Men tyvärr: han får för det första inte berätta för någon hur gammal han egentligen är pga de regler det überhemliga albatross-samfundet (de är fler som har anageria, och de brukar kalla sig själva för albatrosser, eller albor) ställt upp. Och för det andra: ungdomarna sitter lik förbannat mest och kollar på sina mobiler, fast Tom står där och undervisar om till exempel häxprocesser på ett vis endast den som varit med kan göra.

Det är lite detta som är bokens kärna: att vi människor inte lär oss av historien, trots allt vi vet har hänt och kan hända igen. Och att allt går i cykler, att ingenting egentligen är nytt utan har hänt förr bara i lite annorlunda skepnad. Och att om man lever i många sekler kan man bli rätt less på det där.

Vi får läsa om Toms nuet som historielärare, med nyanskaffad hund och moraliska funderingar om alba-samfundet - och så får vi hans långa liv i tillbakablickar med de där häxprocesserna (han åldrades ju inte - måste vara häxkonster inblandade!), med hans livs kärlek Rose, med de ständiga uppbrotten för att inte bli upptäckt som anageria, och med ensamheten och utanförskapet.

Jag läste Människorna av Matt Haig när den kom för två år sedan, och tycket väldigt mycket om dess blandning av humor och filosofi. Den här boken vill också skildra människorna, men med hjälp av ett långt tidsperspektiv i stället. Jag tycker inte den lyckas lika bra. Den är OK, men inte mer, och blir egentligen ganska långsam trots de många återblickarna till Toms långa liv och olika historiska miljöer. Han ältar sin ensamhet och sitt utanförskap, och tycker det är rätt eländigt att leva när de man älskade inte finns kvar, och jag kan inte riktigt gå med på att han lever århundrade efter århundrade utan att finna nya människor att ha ett sammanhang med.

Så i stort ungefär samma tankar som i Människorna fast utan samma spänst och humor som i den. Vill du äntligen veta om Shakespeare hade dålig andedräkt, och vad Charlie Chaplin helst åt till lunch (jadå, här namedroppas vilt), och få ännu en skildring av skyldig-häxa-flyter-oskyldig-häxa-sjunker-och-dör, så läs för all del den här. Annars tycker jag du ska ta och läsa Människorna i stället.


Titel: Historieläraren
Författare: Matt Haig
Originaltitel: How to Stop Time
Översättning: Karin Andrae
Utg år: 2018
Förlag: Polaris
Köp den till exempel här eller här

fredag 14 december 2018

Rivers of London

Peter Grant ska precis få sin placering på Metropolitan Police i London efter att ha genomgått något som jag förstår som praktikperiod. Han vill förstås till den coola mordutredningsavdelningen - men hamnar på tråk-avdelningen Case Progression Unit som mest tar hand om andras pappersarbete. Inte kul. Men han hinner faktiskt aldrig börja där, för när han är med till en mordplats som någon slags extra-hang-around så blir han tilltalad av en person som bevittnat hela mordet, och som berättar att mördaren för det första brutalt slog av huvudet på den mördade, och för det andra hade något allvarligt fel på sitt ansikte.

Detta vittne kan dock inte tas med till någon polisstation för förhör - för det är ett spöke. Och en inspektor Nightingale får reda på att Peter Grant kan prata med spöken, och tar honom till sin lärling, både som polis och magiker. De har att göra, för precis som i annan urban fantasy visar det sig att London fullständigt kryllar av ting som egentligen inte borde finnas. Inte minst den där mördaren med ansiktet som inte bara har något fel utan som faktiskt exploderar utåt och lämnar en köttig ruin och en utbränd (bokstavligen) hjärna bakom sig.

Rivers of London är Ben Aaronovitchs första bok, och första boken i en lång serie som heter just Rivers of London. Peter Grant kommer att jobba vidare som magipolis knuten till Metropolitan och troligen bli alltmer luttrad, och jag kommer nog att läsa fler böcker om honom för det är en hel del i den här jag tycker mycket om. Miljön! allra mest. Författaren har bott i London i hela sitt liv, och verkar kunna varenda gata och gränd på sina fem fingrar, och får dessutom läsaren att följa med dit och se det framför sig. Humorn gillar jag också - hur konstig storyn än är (och den ÄR konstig, jag får inte ihop vad det egentligen är som händer där med någon typ av magisugande vampyr-hämnd-spöke som får sina offers ansikten att fullständigt demoleras) så har Peter Grant ett högst praktiskt sätt att se på tingen och det är roligt att läsa om honom och hans vedermödor. Sedan är det märkligt - det här är i mycket en polisroman, där polisarbetets vardag skildras med många rutindetaljer, och i vanliga fall är det precis det som brukar få mig att tycka polisromaner är rätt trista. Men här blir det tvärtom - det blir så knäppt när rutinerna, rapporterna och ansökningarna som måste fyllas i gäller helt overkliga saker. Häktningsorder på ett spöke? Måste göras av ett annat spöke, förstås, även om pappret ifråga sedan bara ser ut som ett blankt dokument.

Titeln, då? Jo, alla floder i London har som mänskliga alter egon, eller personifikationer. Themsen är delad i två, och fru Thames är en bastant och bestämd nigeriansk dam med ett antal mycket moderna döttrar (Tyburn, Fleet m fl). Herr Thames är äldre och verkar gilla att festa och ta det lugnare med formerna, och han har söner och manliga undersåtar som bråkar med de kvinnliga floderna. Men alla har moderna kläder, bilar, telefoner och gillar att kolla en bra film en lördagskväll, liksom. Förvirrande men kul.

Så trots att jag inte jättemycket gillar storyn (eller det här som många andra urban fantasy-författare gärna gör: att trycka in alldeles för många övernaturliga väsen och fenomen i sin stad pga överdos kreativitet?) så tycker jag så pass mycket om miljön, polisarbetet och humorn att jag nog läser vidare någon eller några böcker i den här serien.



Titel: Rivers of London
Serie: Rivers of London #1
Författare: Ben Aaronovitch
Utg år: 2011
Förlag: Gollancz
Köp den till exempel här eller här

tisdag 11 december 2018

Pappaklausulen

Jag slukade den här boken. Allra mest tyckte jag om att läsa om föräldralediga pappans dagar och nätter - vilken lysande skildring av en vardag! Nu har jag själv småbarnsåren på ganska långt avstånd, men kan fortfarande relatera och känna igen mig. Hur nätterna blir ett maraton där ingen får sova, hur det kan ta löjligt lång tid att få ihop sig själv och två barn till en så egentligen enkel grej som en käck utflykt i skogen. Eller hur man får in ett besök på ett lekland i vardagsrutinerna. Eller hur man plötsligt befinner sig i situationer som att vara tvungen att fiska upp ett penntroll ur en toalett...
Men inte bara äktheten i alla de där detaljerna, utan tankarna kring dem också - när pappan liksom vill få till Den Perfekta Dagislämningen, för att få beröm av... ja vem? De andra föräldrarna? Den osynliga publiken? och irriterar sig över sin egen prestationsångest som aldrig kan släppa ens när det gäller vardagsdetaljerna.

Men "pappan som är en son" är bara en av personerna i den här relationsromanen (där ingen benämns vid namn utan bara vilken relation de har till de andra, "pappan som är en farfar", "systern som är en mamma" och så vidare - jag hade svårt för det först men vande mig snabbt) - och det som gör den intressant för mig är hur allas vardag, liv, tankar och drömmar bryter mot varandra, och hur vi får läsa om de olika perspektiven. Hur den där dagen på leklandet med farfar, pappa och barn ter sig för pappan och sedan för farfar, hur mamman-på-jobbet tänker på pappan-hemma-med-barnen, hur farfar inte begriper sig på sin son som inte verkar fatta det här med affärsuppgörelser fast han borde tränats till det sedan barnsben och resväskeförsäljandet på Drottninggatan, och hur sonen är otacksam fast han fått överta pappans lägenhet och allt. Och hur vi sedan får förstå hur sonen uppfattat det hela med en pappa som ständigt varit någon annanstans, som är vresig, gnällig och snål, som kräver uppassning och uppmärksamhet men aldrig gett beröm eller bekräftelse tillbaka.

Hur blir pappan-som-är-en-son sedan sedd av sina egna barn? Tänker de på alla timmarna pappan lade ner på att reka fram bästa bilbarnstolsköpet, och ger de betyg åt bästa-dagishämtningarna... eller minns de annat? Tiden går och våra minnen av det som skett skiljer sig.

Det är en roande och oroande och tankeväckande och alldeles lysande bok om familjers och människors relationer till varandra, om föräldrar och barn och sedan deras barn. Och om livet. Jag älskar den.


Titel: Pappaklausulen
Författare: Jonas Hassen Khemiri
Utg år: 2018
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

söndag 2 december 2018

A Kiss at Midnight

Jag har läst en bok tidigare av Eloisa James, When Beauty Tamed The Beast, andra boken i Fairy Tales-serien där klassiska sagor skruvas till med romantisk touch. Den gillade jag så mycket att jag skröt om hur jag skulle läsa resten av böckerna i sagoserien, och mycket mer av Eloisa James också. Sen vet jag inte vad som hände, för jag har inte läst något av henne sedan dess. Nu så!

A Kiss at Midnight är första boken i Fairy Tales (men man kan läsa dem helt fristående), och förstås handlar det om Askungen. Kate Daltry lever med sin styvmor, som sedan Kates far gick bort för sju år sedan missköter godset, säger upp anställda och kör ut hyresgäster från stugor och gårdar. Och så använder hon alla pengar på att köpa klänningar åt sig och sin dotter (Kates styvsyster alltså). Kate försöker täcka upp förvaltarens (och några andras) jobb sedan denne sagts upp, och har inte fått några nya kläder på många år.

Nu ska styvsystern gifta sig, och det är rätt akut eftersom hon redan är gravid. Först måste de dock ha sin vigsel godkänd av en prins, som också är släkt med blivande brudgummen, och ska för detta fara iväg till prinsens slott där det ska bli förlovningsbal. Det är prinsen som ska gifta sig, med en rysk prinsessa som har mycket pengar. Styvsystern har dock blivit hundbiten i läppen och känner sig ful - därför kräver styvmamman att Kate ska hoppa in, fara med styvsysterns brudgum till prinsens förlovningsbal och låtsas vara sin styvsyster. Går säkert bra, bara hon ständigt har med sig styvsysterns fjolliga hundar samt bär peruk.

Alltså. Läs igenom stycket ovan igen. Känns det tillkrånglat? Hehe. Än värre blir det när ungefär hälften av gästerna där ser att det inte alls är rätta styvsystern som kommit, och när Kates gudmor är där, och kallar Kate vid rätt namn, och när styvsystern själv blir kurerad från sitt hundbett och också dyker upp och... ja. Låt oss säga så här: storyn är svag. Och mitt i alltihop blir förstås prinsen och Kate kära i varandra, trots peruker, hundar och annalkande rysk prinsessa.

Det blir rätt fånigt, och trots att dialogerna mellan prinsen och Kate är rätt kul så håller inte deras romans så där värst - prinsen verkar mest bli kär i det faktum att Kate vägrar behandla honom som prins utan pratar med honom som om han vore en vanlig människa. Och så tycker de om att kyssas. Och prinsen luktar gott. Äsch, jag vet inte, det är väl OK men jag blir så trött på onödiga peruk-klä-sig-till-syster-grejen, fattar inte riktigt vitsen med den. Slutet är rätt kul och Kates gudmor har sina poänger. Jag ger Eloisa James några chanser till.


Titel: A Kiss at Midnight
Serie: Fairy Tales #1
Författare: Eloisa James
Utg år: 2010
Förlag: Avon Books
Köp den till exempel här eller här

torsdag 29 november 2018

Comedy queen

Jag är lite ledsen att jag har läst den här boken på det sättet jag gjorde: lite då och då som e-bok i telefonen. Det var dumt av mig, och gjorde att det tog ganska länge innan jag kom in i läsandet. När jag sedan väl gjorde det, under en tågresa i en fullsatt vagn full av främmande människor... alltså, wow. Och det här med att läsa stark, berörande bok, förklädd till en Iphone, med strömmande tårar bredvid människor man inte känner.... lite jobbig situation ändå. Men det var den värd, boken.

Sasha har gjort en lista för att överleva. Listan handlar om att undvika mamma-grejer som att läsa böcker eller gå ut i skogen men också att aldrig ta hand om något levande. Och att aldrig få andra att gråta (som mamma gjorde och gör) - så i stället ska Sasha få andra att skratta. För gråten där inne får inte komma ut, då kan Sasha också bli som sin mamma som var så ledsen att hon inte längre klarade av att bli glad igen. Eller att leva.

Så vi får läsa om hur Sasha lär sig hantera livet. Hur hon kommer på och skriver ned skämt för att öva in dem till stand-up. Hur hon sitter på BUP och leende, leende förklarar hur hon är glad och normal och glad och normal tills pappa blir helt darrig. Hur hon klipper av sig håret så intensivt att örat håller på att ryka med, och hur hon säger nej tack till den hundvalp hon önskat sig varje jul och födelsedag och alla dagar däremellan ända sedan hon var liten.

Det här är en bok om en mamma som har dött, och trots att det borde vara nattsvart sorg sida upp och sida ned så är det roligt att läsa, för Sasha är rolig. Men den där nattsvarta sorgen anas förstås igenom allt Sasha gör med sån frenesi, och till sist sitter jag alltså där och gråter. Men på det där bra sättet?

En bra, bra bok om sorg, vardag, sorgvardag och psykisk ohälsa.

Titel: Comedy queen
Författare: Jenny Jägerfeld
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

onsdag 28 november 2018

Min bästis målvakten

Ungefär samtidigt som jag började jobba som bibliotekarie kom Maria Parrs Våffelhjärtat (2007). Jag läste den, och älskade den högt. Vilken fantastisk bok, rolig och sorglig om vänskap och barnavardag, och med ett fullständigt glimrande språk! Sedan dess har jag alltid, alltid rekommenderat den som bästa högläsningsboken till alla möjliga olika åldrar, och den är, tillsammans med Tonje och det hemliga brevet (som kom 2010, också av Maria Parr), en av mina absoluta favoritböcker för barn och lyckliga högläsande vuxna. Sedan gick åren, och det kom inga fler böcker av Maria Parr. Jag väntade, och väntade, och hoppades.

Men så nu! Badang! Här är Min bästis målvakten, som är en fristående fortsättning på Våffelhjärtat. Vilken glad överraskning! Vi får återvända till den lilla norska byn Dunk-Mathilde, och träffa Trille och Lena igen. Det har hunnit gå några år även i deras värld, och de är numera på gränsen till tonåringar (och boken har följaktligen också tagit steget från Hcf till Hcg) och det ryktas att en av deras klasskompisar till och med har fått mörkare röst under sommarlovet. Och jadå, det har han. Den jobbiga attityden är dock samma, om inte värre nu när hans pappa har blivit tränare för byns fotbollslag. Lena är målvakt i det där laget (medan Trille hoppar av fotbollen nu när den helt plötsligt blir av den hårdsatsande, blodsmakande sorten) och hon får en hel del att kämpa mot nu när nya tränaren med gamla åsikterna kommit.

Precis som i Våffelhjärtat får vi följa Trille, Lena och de andra i Dunk-Mathilde under ett år. Och det året går verkligen upp och ned med fantastiska saker man blir hisnande lycklig av att läsa om, och med blodiga katastrofer som är jobbiga. Här finns storasyskon som hånskrattar åt ens flotte (som i och för sig sjunker så fort den sjösätts men det är ändå taskigt att hånskratta), här finns en Birgitte som kommer från Holland, ser ut som en ängel och som också är överjordiskt bra på att spela piano. Snäll är hon också. Här finns möjligen en gigantisk hälleflundra som skulle kunna fångas av en erfaren fiskare, här finns längtan efter ett syskon, här finns ensamhet, och trängsel, och oroliga föräldrar (de har all anledning, kan jag säga) och nothäften som kastas i diken.

Det är jobbigt när kroppen och själen ska till att bli tonåriga, och det är jobbigt att bli gammal när kroppen sviker, och det är jobbigt det där med vänskap och kärlek. Vi får läsa om allt det, men på ett sätt så att ens egen själ mår fantastiskt bra hela tiden. Detta är, återigen, den bästa sortens bok som förstås passar till 9-12-åringar, men också till många, många fler, både äldre och yngre. Läs den!

(och har du ännu inte läst Våffelhjärtat och Tonje och det hemliga brevet tycker jag verkligen att det är hög tid att du gör det. Även om du råkar vara 23 eller 14 eller 56 år gammal. OK?)

(och det här: Att Tonje och det hemliga brevet är årets julkalender på Sveriges Radio, Tonje i Glimmerdalen! Något att vara väldigt lycklig över!)

Titel: Min bästis målvakten
Författare: Maria Parr
Originaltitel: Keeperen og havet
Översättning: Karin Nyman
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här



tisdag 27 november 2018

Three parts dead

Inledningsvis gillade jag den här boken skarpt, trots att jag egentligen inte begrep vad som pågick. Vi har Tara, som när boken börjar faller från himlen och dråsar ner på marken mitt i någon typ av öken. Hon har blivit utkickad (bokstavligen) från skolan, förstår man (eller inte), skolan som tydligen finns däruppe i skyarna och som lär ut the Craft som är som magi, eller nekromanti, eller bara hokuspokus. Efter att ha överlevt (lite the Craft, lite jävlaranamma och lite "boken-kan-ju-inte-ta-slut-på-sidan-2-va?") tar sig Tara till sina föräldrars by där hon deltar i det allmänna arbetet och den allmänna halvsvälten. Tills tre bybor dör, och hon tycker att det vore bra med lite extra arbetskraft och via sin the Craft återupplivar dem till högkvalitativ zombisk muskelstyrka. Varpå hela byn blir skogstokiga och vill ha ihjäl Tara medelst högafflar och eld.

Då anländer en högdragen kvinna i kritstrecksrandig kostym och anställer Tara i den anrika firman Kelethres, Albrecht & Ao, som någon typ av påläggskalv i the Craft. De flyger iväg från den lätt uppretade bybefolkningen och flyger nästan till den stora staden Alt Coulumb. "Nästan" som i att deras farkost kapsejsar några hundra meter utanför stan och de handlöst faller i vattnet.

De överlever, och strax är Tara igång med sitt första jobb för firman. Det är ett stort jobb. Det är en gud som har dött, och som borde återupplivas. Till sin hjälp har hon en av gudens präster, en ganska nybliven sådan, som ärar sin gud (det var någon typ av eld- rök- och ångkraftsgud) genom att kedjeröka så intensivt att jag själv får rökhosta av att läsa om honom.

Fine. Hit är jag med. Eller nästan. Jag fattar inte guden, eller the Craft, eller Taras anställningsformer och några andra små detaljer. Eller storyn. Men sen... sen tappar boken mig, eftersom den nu övergår från att vara obegriplig men ändå rätt festlig urban fantasy till att vara juridik-porn, upphetsande för kanske advokater? Tänk kontrakts-fantasy?

Hur DÅ?? Jo. Med reservation för att jag KAN ha missuppfattat något här. Eller typ allt. Men Tara och prästen ska läsa in sig på fallet och ta reda på vad som kan ha haft ihjäl guden. De tar sig till biblioteket. Via the Craft tar de sig till bibliotekets innersta kärna i ett parallellt universum, där de kan promenera runt på gudens kropp för att på så sätt kunna tolka och bedöma kontrakten som utgjorde grunden för gudens existens. Affärsavtal, upphandlingsavtal, optioner, tull och skatter och sånt. Som vi alla vet (eller inte) är gudars kroppar byggda av detta. Den här guden samtidigt då av eld och värme och kedjerökningsalstrande faktorer.

Jahaja. Halvvägs i boken kommer en stor uppgörelse mellan Taras sida och motståndarnas sida (och ingen aning om vilken som är något god eller ond eller så där, det står väl i någon kontraktsklausul) som försiggår i en rättssal. Taras motståndare är för övrigt den lärare på osynliga skolan i himlen som kastade ut henne. Och striden är att de bägge förflyttas till en annan dimension där de kastar olika kontraktstolkningar mot varandra, i form av blixtar, aggressiva slingerväxter och typ tsunamis. Allt detta eftersom gudens död troligen orsakades av ett kryphål i något avtal någonstans. Och det är där, i rättssalen med kontraktstvisten, jag lämnar Tara att hantera sin Craft bäst hon vill. Detta är inte för mig.

Titel: Three Parts Dead
Serie: Craft Sequence #1
Författare: Max Gladstone
Utg år: 2012
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här