lördag 20 oktober 2018

Breven från Maresi

Jag tycker så mycket om det Maria Turtschaninoff skriver, och blev väldigt glad när hon låter Maresi få berätta vad som hände sen, efter det att de där männen kom till Röda klostret på ön Menos. (här har jag skrivit om Maresi, och här om Naondel, andra boken i serien men i tid långt före det som hände i Maresi)

Maresi reser nu tillbaka till sitt hemland Rovas. Det är en lång, lång resa, men hon klarar både den och att bära med sig en liten säck med silver utan att bli bestulen. Silvret ska gå till att starta en skola för flickor, är det tänkt.

Men det går inte riktigt som Maresi vill med någonting, egentligen. Klart det är himla fint att få komma hem till mamma och pappa igen - men (och det här är så bra beskrivet) det är inte lätt att bara börja leva med dem igen när hon bott så många år någon annanstans, när hon har lärt sig saker som att skriva, räkna, läsa, när hon kan örtmedicin, när hon kan laga mat. När hon egentligen kan mer om världen än sina föräldrar, har pengar och en fin röd mantel och inte bär håret som det brukar bäras av kvinnorna i byn. Mamma kan inte riktigt komma till rätta med det här, att dottern som reste bort kommer tillbaka och är självständig. Lagar Maresi maten vill mamma gärna krydda den lite till så att det blir rätt. Spinner Maresi ull vill mamma gärna kolla så att det görs på rätt (hennes) sätt. Och... hur många vuxna döttrar känner inte igen sig i det här?

Värre är det dock med skolan. Människorna i hembygden förstår inte riktigt vad deras flickor ska med skola till? Vad ska de med läsa och skriva? När maten inte räcker till? När livet handlar om att arbeta för att överleva? Maresi kämpar, men känner hopplösheten växa. Särskilt när hon ändå till sist blir av med den där silversäcken hon lyckats bära ända till Rovas. Och hon längtar tillbaka till sitt kloster, till systrarna och vännerna där.

Det är så vi får läsa om Maresis liv i Rovas - genom hur hon berättar om det för dem som är kvar i Röda klostret. Genom breven hon skickar till dem. Jag gillar det - det blir så personligt samtidigt som läsaren får förstå mycket själv genom att läsa mellan raderna. Allt det som inte sägs eller beskrivs.

Alldeles just idag intervjuar Kulturkollos Ulrica Maria Turtschaninoff om skrivandet av Breven från Maresi och varför hon valde att låta den bli en brevroman. Gå genast in dit och läs!

Titel: Breven från Maresi
Serie: Röda klostret #3
Författare: Maria Turtschaninoff
Utg år: 2018
Förlag: Förlaget
Köp den till exempel här eller här

tisdag 16 oktober 2018

The Devil’s Web

Men vad hände här nu, Mary Balogh? I Web-trilogin fick vi först storebror earlen av Amberleys story när han blev kär i Alexandra, och den gillade jag. Sedan fick vi i andra boken läsa om lillebror Dominics vedermödor i kriget på ett väldigt bra sätt, och jag hyllade Balogh så som förutom varande bäst-romance-författare också väldigt bra på krigsskildring. Och så skulle jag nu läsa sista boken i trilogin, The Devil's Web, i vilken Dominics tvillingsyster Madeline skulle bli kär i svägerskan Alexandras bror, något som varit på gång genom hela trilogin.

Men jag gillar den inte. Det enda som är bra i den är hur man får veta hur lyckliga paren från de första böckerna är, hur de får barn och är gullifnuttiga mot varandra. Men Madeline och James Purnell är bara arga på varandra, eller ignorerar varandra, ända tills de efter ungefär en tredjedel av boken helt obegripligt har gift sig med varandra. Det är som att delar av boken saknas, inte bara för att det där bröllopet kommer hastigt på utan också för att det på många ställen byggs upp mot diverse konfrontationer och jag tänker att "nu blir det kul dialog" eller att det ska bli situationer som är bra och roliga att läsa om. Men så har handlingen hoppat några dagar vidare och jag som läsare får inte vara med om det som var viktigt. Det finns stora hål.

Och dessutom är förhållandet mellan James och Madeline av ett slag jag inte tycker om. De grälar, är oense men så ska man liksom förstå att de ändå älskar varandra med någon slags hatkärlek jag inte begriper, och så är det så att Madeline ska gilla att ta en strid, ska bli kär av att bli ordentligt bestämd över, och också gilla hårda tag när det handlar om sex, gilla att bli tvingad. Och då blir jag bara ett enda stort NEJ. Det här gillar jag inte att läsa om. Alls. Om Balogh ska beskriva ett stormigt förhållande så misslyckas hon, för det här känns bara snett. Och det är det här som känns så konstigt eftersom det just hos Balogh brukar vara väldigt rosenrött med snälla och fina människor till höger och vänster och försoningar i gamla familjegräl och oväntad vänskap och sånt. Inte sånt här!

Jag gillar alltså inte förhållandet, jag gillar inte James Purnell, jag gillar inte storyn som har luckor, och tycker ungefär så här om alltihop:



(kommer jag sluta läsa Mary Balogh nu då? Åh, nej då. Inte bara för en enda miss, inte.)

Titel: The Devil's Web
Serie: The Web Trilogy #3
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1990
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

söndag 14 oktober 2018

1793

Det är en deckarhistoria - fast för mig är det inte själva mordet och uppklarandet av det som är det intressanta. Det är just det där med att det är 1793, i Stockholm, som jag gillar. För Niklas Natt och Dag tar mig verkligen med dit.

Det hittas ett gruvligt stympat lik i Fatburen, någon slags sjö mitt i på Söder som mest verkar full av bajs och äckliga saker. Mickel Cardell (som är den som klafsar ner i "vattnet" och hämtar upp kroppen, som alltså är utan ögon, utan tunga, utan armar och utan ben, och sedan får tvätta sig ordentligt)(med kallt vatten i en balja utomhus i snön tror jag, det där var i början av boken så har glömt, men tror det var en mindre mysig stund) och Cecil Winge (som borde dött flera gånger under bokens gång pga långt gången tuberkulos eller vad det nu är för allvarlig lungåkomma karln har som får honom att hosta blod och lämna sin fru) försöker ta reda på vem som dödat och stympat liket.

Vi får veta, men det är inte det som är det viktiga, utan det är personerna vi får läsa om på vägen som är intressanta. Och så miljön, då. Detta sena 1700-tal där ungefär alla verkar ta sig igenom sina dagar mer eller mindre berusade. Attans, vad det dricks sprit! Morgon, middag, kväll, till maten och i stället för maten, och av hög och låg, gammal och ung. Och vad eländigt allt är - detta är det smutsiga Stockholm vi får läsa om. Och det elaka. Och fattiga. Det är slagsmål, det är piskor, det är blod, det är spyor, det är våldtäkter, det är oskyldigt dömda människor, det är död, det är krig, det är korruption, det är svineri, det är ocker, det är slaveri... det är så vansinnigt mörkt och svart. Det är så eländigt att jag blir rätt missmodig - kunde inte människorna vara lite glada och fanns det verkligen inte några blommande syrener även 1793?

Allt elände och all elakhet till trots läser jag dock vidare, och får veta vem som mördade vem och varför. Och hur det var att sitta på spinnhus. Eller att fuska som fältskär. Och en hel del annat. Och allt elände och all elakhet till trots så gillar jag alltihop.
(Utom möjligen att språket ibland kan kännas lite onödigt historiskt skruvat med ålderdomliga ord och vändningar som känns väl stela och konstruerade. Dock störde detta mest när jag lyssnade på ljudboken - inte så mycket när jag växlade till pappersbok, så ingen jättegrej.)


Titel: 1793
Författare: Niklas Natt och Dag
Ljudbok - uppläsning: Martin Wallström
Utg år: 2017
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

söndag 7 oktober 2018

Red Sister

Red Sister har av outgrundliga anledningar legat och bidat sin tid i min bokhylla i ett år nu, och det hann banne mig ges ut en Grey Sister (andra boken i serien) innan jag tog tag i läsandet. Men nu så! En bok som inleds med meningen "It is important, when killing a nun, to ensure that you bring an army of sufficient size." måste väl vara bra?

Det handlar inte om vilka nunnor som helst. Nunnorna på Sweet Mercy Convent utbildas som noviser inte bara i religiöst vetande kring "the Ancestor" utan också i att blanda gift, slåss med eller utan vapen som kniv, svärd och kaststjärnor, smälta in i skuggor och hämta magisk energi från "the path".

Hit kommer Nona när hon bara är åtta år. Abbedissan har själv varit i stan och hämtat henne, räddat henne från att hängas eftersom hon är anklagad för att ha haft ihjäl en man, en professionell slagskämpe (tänk gladiator) på över två meter, muskulös och elak. Hur lyckades hon med det? Och varför?

Vi får veta. Och vi får följa Nona när hon lär sig skriva, läsa, be böner, följa klockringningar, få kompisar och sånt där. Vi får också veta mer om den intressanta värld Mark Lawrence har placerat nunneklostret i: en planet där solen blivit så svag att hela planeten utom en smal korridor vid ekvatorn är istäckt. Tydligen lever det mystiska ting under isen - men de får vi ännu inte veta något om. Och så finns det en ytterligt märkligt "måne" som varje natt når fokus som strålar ut värme och är det som gör att den där ekvatorkorridoren ännu inte frusits - men vi får inte veta jättemycket om den heller. Än?

Däremot får vi alltså läsa om hur Nona lär sig slåss, lär sig ännu mer att slåss, slåss i parti och minut på klostret och inne i stan när noviserna utmanar gladiatorlärlingarna, slåss mot elaka klasskamrater och mot elaka fiendesoldater, slåss slåss slåss. Och bli slagen. Attans vad stryk hon får ta emot. Och pisk. Och pilar. Och... ja, någon av hennes vänner påpekar till och med att hon borde få ha sin säng konstant inne på sjukavdelningen på klostret, så mycket tid som hon ändå tillbringar där.

Jag älskade den här boken i... de kanske 50 första sidorna? Sedan svalnade jag, och sedan ledsnade jag rätt ordentligt. Det händer ju ingenting? Mer än att Nona slåss och blir slagen? Det utlovas liksom så mycket och världen är så intressant, och Nona själv är intressant - men det blir inget av det? Ärligt talat är boken skitseg och det tog mig lång tid att ta mig igenom, och när den slutar är inte ens Nona & Co klara med sin novistid (och när jag läste att nästa bok Grey Sister fortfarande rör sig på klostret med Nona som novis... då tappade jag lusten att läsa vidare i serien).

Men jag hade kunnat ta långsamhet - om själva storyn ändå hade varit intressant. Men jag blir duktigt störd på det här: Nona och hennes kompisar (de är ju ungefär 10-12 när det mesta händer) upptäcker att det försiggår något skumt på klostret. Frågar de då den eminenta abbedissan om råd? Nej. Frågar de de utexaminerade, dödligt farliga, listiga och världserfarna nunnorna på klostret om hjälp? Nej. De försöker lösa det själva. Går det bra, då? Inte särskilt.
Jag hade kunnat ta fåniga storyn också, om det gjorts med humor och om boken faktiskt varit skriven till barn (det är ju en slags Harry Potter på ninjanunneklostret, va?) - men hinkvis med blod och våld och elakhet dränker alla tendenser till det.
Så det blir tyvärr inte mycket kvar för mig att gilla förutom det intressanta världsbygget - och jag kan inte läsa en hel bokserie bara för det.

Mark Lawrence - vad hände?? Var tog intressanta karaktärerna från Broken Empire och Red Queen's War vägen?


Titel: Red Sister
Serie: Book of the Ancestor #1
Författare: Mark Lawrence
Utg år: 2017
Förlag: Harpercollins/Ace
Köp den till exempel här eller här

måndag 1 oktober 2018

Web of Love

Jag fortsätter läsa Mary Baloghs Web-trilogi - detta är andra boken. I första boken tog Lord Eden, Dominic (lillebror till förra bokens earl), tag i sitt liv, köpte sig en offiersgrad och drog ut i Napoleonkriget.
Sedan dess har det nu gått tre år och han har hunnit se lera och blod och elände, inte skördat särskilt mycket ära men känner sig ändå rätt nöjd med sig själv för att "han slåss för det som är rätt och riktigt". Vi är i Belgien (i alla fall i början på boken) och det är dags för slaget vid Waterloo.

Jag har läst någon annan bok av Mary Balogh där hon skrev om just det, och blev imponerad redan då av hur bra hon gjorde det. Det blir jag nu också - attans vad bra hon skildrar ett krig och ett slag ur de enskilda soldaternas synvinkel. Förvirringen ("vet någon om vi vann?") och det lilla i det stora (att slaget vid Waterloo för en stor grupp människor kan innebära att slåss om en liten bondgård) och så förstås det här: ena sekunden vara någon som lever och tänker och springer framåt i en attack, för att nästa sekund vara någon som ligger och vrålar på marken eftersom magen inte längre håller inälvorna på plats, eller vara den som försöker trösta och lindra, eller vara den som springer vidare för att det inte finns tid att stanna.

Ja, om nu inte Balogh vore så rasandes skicklig på att skriva romance så borde hon nog gett sig på historiska krigsromaner.

I alla fall: Dominic blir allvarligt skadad i kriget, ungefär samtidigt som hans kapten och närmaste vän Charlie träffas av en kula och dör. Dominic tas hjälpligt om hand av någon fältskär som gräver ut en gevärskula ur hans bröstben, lindar om honom och sätter honom på en häst för att rida in till Bryssel. Det enda han har i huvudet är att nå hem till kapten Charlies hem, och hans fru Ellen, för att berätta för henne att hennes make är död. Han lyckas, och rasar sedan ned i en säng där hon vårdar honom i ett antal veckor medan sårfebern rasar och han är nära att dö.

Han överlever förstås. Det vore en tråkig romance annars. Och de blir kära förstås. Det vore en väldigt tråkig romance annars. Hinder uppstår förstås (typ: hennes man dog för några veckor sedan så det är inte läge att bara sätta igång att vara kär i näste karl även om han är snygg och lord och allt det där) - men om inte hinder uppstod i romance vore alla dessa böcker cirka 20 sidor långa. Så: kär-kära i varandra som i for-ever-after får de inte bli förrän på de allra sista sidorna. Som det ska vara.

Tredje boken i trilogin handlar om Dominics tvillingsyster Madeline, som har varit med en hel del även i den här boken och varit kär i "fel" person. Nu ska vi få se det rättas till, och jag läser nog vidare ganska snart.


Titel: Web of Love
Serie: The Web Trilogy #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1990
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

fredag 28 september 2018

Half A War

Jag blev så avskräckt av det myckna roendet i andra boken i den här trilogin Shattered Sea (Half the World) att det har tagit mig en stund att ta mig an Half a War, tredje och sista boken. En "stund" som i drygt tre år... Men jag gillade ju första boken (Half a King) mycket, så jag fick ju ge den här en chans i alla fall?

Yarvi från första boken är fortfarande med. Han är nu Father Yarvi och smider fler planer än vad som kan vara nyttigt för någon. Han är fortfarande ute efter hämnd på sin fars mördare, kosta vad det kosta vill. Thorn från andra boken är också med, och hon vill fortfarande lösa alla världens problem genom att ge någon en rak höger, eller puckla på någon med ett svärd, och genom att muttra och vara på dåligt humör under tiden hon gör det.

Men i Half a War får de lämna över huvudpersons-skapet till en prinsessa. Hon är väluppfostrad, rätt liten och mager (och har ständiga problem med magen) och får i bokens inledning se sin far halshuggen och inkastad i en eld, sitt hem slottet plundrat, sin stad brinna och sitt land bli taget av Fienden. (De där tre åren mellan jag läste bok 2 och bok 3 gjorde att jag hade glömt det mesta, och i synnerhet hade jag noll koll på vilka som var fiender och varför - men det gav sig så småningom.)

Skara (prinsessan-utan-land alltså) flyr nu i båt (föredömligt kort båtresa på max en halv sida och ingen rodd beskriven) till Gettland där hon begär hjälp av både kungen där, och kungen i intilliggande rike, alltså de bägge kungar som borde hjälpt hennes egen pappa kungen mot Fienden men som aldrig kom. Hon är nämligen liten och tunn och bara sjutton år - men hon är väldigt duktig på att övertyga. Och det är i detta bokens titel ligger (det upprepas ungefär 43 gånger så det är inte lätt att missa): Det är bara halva kriget som utkämpas med svärd - andra halvan vinner man med list och talets gåva. Typ.

Och sen?

Ja, sen krigar de. Sida upp och sida ner gör de det, och det sprutar mer blod och tarmar än vad som egentligen är särskilt kul att läsa om i längden. Father Yarvi kommer på Smartaste Planen Av Alla (och den påminner mycket om lösningarna Mark Lawrence har för Jorg Ancrath i Broken Empire-serien, men nog sagt om det nu...)

Half a War är bättre än Half the World, men jag blir rätt less på krigandet, det blir jag. Jag har avslutat en serie, i alla fall!



Titel: Half A War
Serie: Shattered Sea #3
Författare: Joe Abercrombie
Utg år: 2015
Förlag: Harper Voyager
Köp den till exempel här eller här

tisdag 25 september 2018

Främlingen på Wildfell Hall

Gilbert Markham skriver brev till en vän som tydligen tjatat om att få höra mer om Markhams förflutna och hemligheter. Nu får han veta allt och lite till, om hur det (när Markham alltså var mycket yngre) på det närliggande men förfallna godset Wildfell Hall flyttar in en änka med en liten son. Mrs Graham, som hon heter, är väldigt osällskaplig och vill helst inte umgås med folket i trakten alls utan få vara ifred med sin son och sitt målande. Hon försörjer sig tydligen på att måla tavlor? Hm. Skumt. Och hon verkar klema bort den lille gossen. Och hur är det med hennes förflutna? Vem var mr Graham? Skvallret går snart igång, och även om Gilbert Markham (som blivit god vän med mrs Graham trots hennes första kantighet) inte tror på allt han får höra så kan han inte låta bli att undra. Hur var den där mr Graham? Hur dog han? Varför låtsas mrs Graham och mr Lawrence, hyresvärden som äger Wildfell Hall, som att de inte känner varandra sedan tidigare? Fast alla kan se hur lik lille Arthur (mrs Grahams son) är honom till utseendet??

Vi får veta. Bokens andra del utgörs av Helen Grahams dagbok, och nu får vi i jag-perspektiv höra hennes berättelse om hur hon träffar, blir kär i och gifter sig med Arthur Huntingdon. Kul och snygg och skrattar mycket och ofta. Tar gärna en drink med kompisarna. Eller två. Eller fyra. Eller varför inte hela flaskan? Gillar god mat och gott liv och att ligga med kvinnor vare sig de är hans fru, någon annans fru eller inte fru alls. Ganska snart får Helen onda aningar om hur himla kul det egentligen är att höra det där asgarvet från Arthur hela tiden, om vad han gör när han allt längre perioder inte ens kommer hem. Och när hon (ett antal år senare) får se hur lille sonen sitter på pappas knä och dricker grogg och lär sig fula visor - då får hon nog. Det är då hon blir Mrs Graham på Wildfell Hall.

När den här boken kom ut första gången 1848 var den förstås helt chockerande som faktiskt beskrev alkoholism och våld i hemmet. Som något som alla vet men som ingen pratar om eller ens nämner. Vid ett tillfälle i boken är en av Arthurs "glada" vänner helt vedervärdig både mot en annan "vän" i kretsen (som inte dricker och släpper loss som de andra och därför ska typ tvångsfyllas) och mot sin fru när hon bara så mycket som visar en liten tendens åt att vara ledsen. Han vill gräla där, på plats i salongen, och hon bara: det här pratar vi om sen, i avskildhet. Och alla andra i rummet tycker det är så himla pinsamt och jobbigt att det ens antyds om något gräl makarna emellan - trots att det så uppenbart inte står rätt till.
Och att sedan mrs Huntingdon lämnar sin man för att leva själv, för att försörja sig själv, är förstås inget mindre än skandal. Och bara modigt och starkt.

Jag tycker väldigt mycket om den här boken. Berättaren Gilbert Markham gillar jag inte så där värst mycket, men mrs Graham! Klart att den blir en hel del religiöst pratande (för det är så hon står ut) som är ganska trist, men helt förutom själva fru-får-nog-och-lämnar-man-grejen så är det så mycket annat som är bra. Språket och vardagsfunderingarna (kan nästan inte fatta att den snart är 200 år gammal) och alltihop.

Dock kommer jag nu inte att kunna läsa alla mina älskade romanceböcker, med Mary Balogh i spetsen, utan att liksom se och höra allt det där som försiggår utanför salongerna. Höra skrålet av herrarna som sitter kvar efter middagen och fyllnar till medan damerna dragit sig till salongen för att medan de låtsas som ingenting sitter och väntar timme efter timme på att de där herrarna ska svälja det sista av groggen och komma in och sluddra lite tillsammans med damerna. Klart jag visste hur lite mina romanceböcker har med verkligheten att göra förut också, men jag fick liksom nya bilder i huvudet nu. Och, när jag tänker vidare, finns det någon samtida som skrev ens antydningar om kvinnor som dricker för mycket? I Främlingen på Wildfell Hall är det, hur frispråkig och chockerande den än är, bara herrarna som gör det.


Titel: Främlingen på Wildfell Hall
Författare: Anne Brontë
Originaltitel: The Tenant of Wildfell Hall
Översättning: Maria Ekman
Utg år: 1848 (original), 2004 (den här utgåvan)
Förlag: Norstedts (den här utgåvan)
Köp den - den här svenska översättningen går inte längre att köpa, men du hittar den på biblioteken. Vill du läsa på engelska finns den att köpa till exempel här eller här