torsdag 14 mars 2019

Lifelike

Eve är vass på det här med att bygga jättelika robotar man sätter sig i och styr inifrån, robotar som kan slåss. Nu har hon byggt ihop en egen, och med den vunnit åtta raka segrar i Stora-Robotar-Slåss-arenan. Klart hon ska vinna även striden i den här bokens inledning? Fast den andra roboten ser väääldigt stor och tuff ut? Klart hon ska! Hon satsar alla sina pengar på sig själv, och striden är igång. Fast... hon förlorar. Hennes robot blir sorgligt sönderslagen i smådelar. Fast... när allt verkar kört? Då sträcker Eve ut handen och skriker frustrerat, och då rasar motståndarroboten ihop. Alla robotar i närheten också. Och arenans elektronik. Ooops... har Eve helt plötsligt utvecklat övernaturliga egenskaper? Det händer nuförtiden att människor gör det, påverkade av all kvardröjande strålning från världskrigens alla bomber.

Så - allt borde vara frid och fröjd, Eve vinnare och dessutom innehavare av superkrafter?
Nej. För 1. hennes robot blev nedslagen först, så hon räknas ändå som förlorare, så 2. hon har just blivit av med ALLA sina pengar (som hon tänkte köpa mediciner till sin sjuka morfar för), och 3. hon har ju också blivit av med sin stridsrobot, medlet att tjäna mer pengar med, och 4. det finns fanatiska människor organiserade i sekter som tycker sådana här övernaturliga egenskaper är av ondo, och att de människor som utvecklar dem borde dö, avrättas, försvinna, expedieras, fimpas, och 5. hon borde sticka hem fort som attan innan Fanatiska Sekterna hittar henne (arenafighterna med robot direktsänds på TV och "alla" ser) men 6. hon har fan inte ens pengar till bussen hem.

Dålig dag för Eve. Men den blir värre. För det är inte bara Fanatiska Sekterna som via TV sett Eve förstöra elektronik och robotar medelst handutsträckning och skrik - nej, det har även de här lifelikes i bokens titel. De vill också ha tag på Eve. (Varför? Ja, det är komplicerat, men vi får så småningom veta.)
En av dem kraschlandar nu med sin flygfarkost, kastas ut (så hårt att ena armen slits av) och landar en bra bit bort, i en sophög, och borde enligt alla konstens regler vara död. Eve och hennes kompisar Lemon, Cricket och Kayser (bara en av dem är mänsklig) hittar lifelike-vraket och bär det med sig (är ju värt massvis med pengar!) och får då förutom alla de andra som redan jagar dem också lokala skurkgänget efter sig eftersom lokala skurkgänget också vill tjäna pengar på att sälja lifelike-kropp.

Men en lifelike kan inte dö. Den är en maskin som lagar sig själv - men är samtidigt så nära mänsklighet med känslor, tänkande och allt att det är svårt att se någon skillnad. Nu öppnar den ögonen, reser på sig, och vill också vara med och göra Eves liv krångligt. Den börjar med att säga "Det är ju du!" till Eve, som om de träffats förut.

Allt detta på bokens första sidor!! Och om ni tycker det verkar komplicerat: lägg då till språket, som är någon slags framtids-street-smart-slang med ord som väl egentligen inte finns, och super-coola-framtids-omskrivningar typ "get a one-way-ticket to coffin road" för att dö och liknande. Det fortsätter i den här stilen, och händer saker sida upp och sida ned, och jag kan ärligt erkänna att det tog ett tag innan jag fattade vad som hände, vem det hände med och varför.

Men i stort sett gillar jag boken, även om jag gärna sett att Kristoff växlat ned lite här och var för att få en trög läsare som mig att hänga med i svängarna.
Detta är första boken i en serie (trilogi?), nästa bok heter Deviate och kommer ut i augusti i år.



Titel: Lifelike
Författare: Jay Kristoff
Utg år: 2018
Förlag: Alfred A. Knopf
Köp den till exempel här eller här

onsdag 13 mars 2019

Victory of Eagles

En av orsakerna till att jag återvände till böckerna om Temeraire och gav mig på att läsa om dem för att den här gången läsa hela serien till slut var att jag inte kunde glömma bort ett särskilt ställe i första boken: när Laurence fråntagits Temeraire och denne tror att Laurence övergivit honom för att han hellre vill gå tillbaka till flottan och sitt skepp. Och så ligger han stilla och tyst och klappar guldkedjan han fått av Laurence, och det sliter i min tycka-synd-om-drakar-del av hjärtat.

När jag nu börjar läsningen av Victory of Eagles, då håller den där delen av mitt hjärta att fullständigt gå i itu. För nu har Laurence och Temeraire verkligen skilts åt. Händelserna i slutet av Empire of Ivory har gjort att Laurence är i fångenskap och väntar på krigsrätt, för att sedan troligen bli avrättad som landsförrädare. Och Temerarie, som var med på det de gjorde, har förvisats till drakarnas "breeding grounds" där äldre drakar, eller tillfångatagna vilda drakar som inte ingår i flygvapnet, hålls fångna i ett liv som består av att äta, sova och befrukta varandra enligt schema (detta är skrivet ur Temeraires vinkel, och han verkligen avskyr kvällarna han får särskilt saftiga tjurar och blir ihopföst med en drakhona för att prestera utan att de ens känner varandra sedan tidigare). Han vet inget om vad som händer med Laurence, men tänker att om han sköter sig så håller de åtminstone Laurence vid liv för hans skull. Så han försöker städa sin fuktiga grotta, renovera den, hänga upp lite fina grejer på väggarna, äta de råa kossorna det bjuds till middag (han har ju lärt sig tycka om vällagad mat med kryddor, gjord av hans egen kinesiske kock) och stå ut utan böcker, utan intelligenta samtalspartners, stå ut, stå ut, stå ut och vara tapper för Laurence skull. Men en drake lever ju i många hundra år, och ska hans liv vara så här nu? (tänk en intelligent, levnadsglad 18-åring med hela livet framför sig, inlåst på ett äldreboende utan möjlighet att beklaga sig eller komma i kontakt med omvärlden eller sina vänner eller sin familj...)

Det är så synd om honom...! Fast så småningom får han de andra drakarna omkring sig att bete sig mindre som trötta djur och mer som intelligenta varelser, och sedan börjar det hända saker. Samtidigt blir fartyget Laurence sitter fängslad på sänkt i ett sjöslag, så han kommer tillbaka till England. Och så drar femte boken om Temeraire och Laurence igång. De "örnar" som segrar är Napoleons armé, som utan större motstånd invaderar England. Det kan de ju inte få hålla på med?


Titel: Victory of Eagles
Serie: Temeraire #5
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2008
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här eller här

måndag 11 mars 2019

Ord i djupaste blått

Den här boken har legat ett tag hemma i min bokhylla. Jag fick den i brevlådan, men var inte sugen. Dottern sög i stället tag i den, läste och meddelade att "det var en bra bok, fin, och man blev glad av den, och med många bokreferenser så du ska nog läsa den, mamma" varpå hon raskt lånade ut den till en kompis som också läste och gillade.

Och så gick månaderna. Den fina framsidan ropade på mig, det skulle ju handla om kärlek och bokhandel och annat fint, de översvallande positiva blogginläggen invaderade mitt flöde, men jag sköt upp läsningen.

NU har jag tagit tag i det här (och tack så väldigt mycket för en lång och meningslös inledning på ett blogginlägg, Carolina, tack tack) och läst. Gillar jag?

Nja. Jag blir så mäkta irriterad på grundidén för boken att jag inte riktigt kommer förbi den, och det blir aldrig feel-good för mig, blir mest bara feel-irriterad-letar-fel, och jag kanske skulle nöjt mig med min inledning och det att min dotter, hennes kompis och mängder av andra människor gillar Ord i djupaste blått.

Men det här är min blogg, och här gnäller jag så mycket jag vill. Så här:
Rachel och Henry var bästisar, pratade om allt, hängde jämt med varandra, gärna i hans familjs antikvariat eftersom de bägge var läsande personer. Rachel blev kär i Henry, och sedan flyttade hennes familj till en annan stad. Trist på alla sätt. Särskilt som hon precis innan hon flyttade faktiskt tog mod till sig och berättade för honom att hon var kär i honom - men att han sedan inte låtsades om det utan bara gick på i mail om sitt vanliga liv, och om tjejen han var kär i (som inte var Rachel). Klart Rachel härsknade till och inte ens svarade på hans mail då? Klart hon gjorde.
Grejen var dock att hon inte berättade för Henry att hon var kär i honom direkt i dialog. Eller ens i mail. Eller i sms. Eller via en vän. Eller ens med tankeöverföring. Nejdå, hon valde att skriva det i ett brev som hon sedan stack in i en bok i antikvariatet. Henrys favoritbok, förvisso, och hon lade en lapp till honom på hans rum om att han borde gå och kolla i sin favoritbok i antikvariatet. What could possibly go wrong?

I tre år har nu Rachel och hennes familj bott i den andra staden, vid havet, och nu har de flyttat tillbaka. I tre år har Rachel varit arg på Henry för att han inte svarat på hennes kärleksförklaring (och  hon har inte ens övervägt tanken att han kanske inte fick den, att kommunikationsvägen inte var direkt idiotsäker). Nu är hon inte kär i honom längre, har hon bestämt, vill inte se honom längre, och dessutom är hennes bror död. Det är hemskt sorgligt och vidrigt, förstås, men Rachel väljer att inte berätta det här för någon alls utan i stället bara vara ledsen och arg på allt och alla (och i synnerhet Henry som inte fattar nånting).

Så, ja, det ska vara en feel-good, och visst reds allt ut så småningom, men det är så onödigt trassligt fram tills dess, och Rachel så väldigt det-är-synd-om-mig-ingen-fattar-hur-illa-jag-mår-men-jag-tänker-fan-inte-berätta-för-någon-varför-det-är-synd-om-mig så jag blir trött av alltihop. Och irriterad.
Men framsidan är fin, det ger jag den.

Titel: Ord i djupaste blått
Författare: Cath Crowley
Originaltitel: Words in Deep Blue
Översättning: Ylva Spångberg
Utg år: 2018
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här

lördag 9 mars 2019

Exile’s Valor

Jag var ju rätt gnällig och besviken över den förra Lackey-boken jag läste, den första av två om weaponsmaster Alberich från Karse, mannen som talar baklänges men är duktig på svärdspedagogik? Och så muttrade jag att jag ju skulle ta mig an bok 2 om Alberich, eftersom jag köpte en omnibus-edition med dessa två + en tredje (Take a thief) i samma och var för snål för att inte läsa, men att om den var lika trist som bok 1 så skulle jag mest skumma?

Jag började läsningen av Exile's Valor, och liksom för att få mig att skämmas så inledde Lackey sitt berättande på det glimrande sätt jag i Herald Mage-böckerna lärde mig att hon kan. Alberich har lektion med en klass av lite duktigare elever, sätter några på plats, uppmuntrar andra, sliter sitt hår när en olyckshändelse gör att en av träningshallens oskattbara speglar går i tusen bitar, och ... ja, det låter inte jätteupphetsande men är ändå så där Lackey-bra som jag gillar. Och jag tänkte att wow, nu händer det igen...!

Men sen? Sen rasar bokeländet och blir ännu tristare än bok 1. Vad gör du, Mercedes Lackey? När du kan? Vad boken sägs handla om, och borde handla om, är händelserna i Valdemar som kommer direkt före Heralds of Valdemar-trilogin, alltså hur Selenay precis blivit drottning, borde gifta sig med lämplig grannprins men i stället blir kär i Olämplig Man (ja, han är prins, men av en dålig sort, plus att han inte alls vill Selenay något väl), och hur Alberich har en ganska betydande roll i allt det. Men det boken i stället fokuserar på? Jamen, först har vi vinterkarnevalen. Selenay tycker det är trist att regera, så hon ordnar en vinterkarneval på floden som har frusit till is, och så får vi läsa om hur denna karneval planeras, genomförs, vilka marknadsstånd som finns och hur de ser ut, vilka spel och lekar som planeras, hur de genomförs, vilka som vinner dem och varför, och .... blöh. För att inte tala om att Alberich som ett litet alternativt inslag på vapenträningen hittar på en slags sport som är något mellanting mellan ishockey, fotboll och bandy, och hans elever blir eld och lågor och börjar spela denna sport hela tiden, bildar lag, serier, har sportstjärnor och skytteligor.

Och så har vi den totalt mystiska prylen att Alberich inte bara är weapons master med lektioner och undervisning hela dagarna - nej, på nätterna springer han ned i huvudstaden och är spion åt heralderna. Exakt vad det är han spionerar efter är inte helt klart, men vi får läsa om alla de olika förklädnader han har, olika personas. Extra fånigt blir det eftersom 1. karln talar baklänges med så mycket karse-accent att alla direkt kan känna igen honom som heraldernas weapons-master, och 2. karln i första boken blev oerhört brännskadad så att han fortfarande är mycket ärrad, särskilt i ansiktet. Nu står det att han använder lite smink i ansiktet för att ändra sitt utseende, men det känns ju inte så där himla effektivt. Och varför ska han ut på stan och ränna? När sover han? Och meningen med alltihop?

Vänta! Jag har inte fått med det fånigaste! Att Mercedes Lackey har skrivit in sig själv i handlingen, som en glasögonprydd herald vid namn Myste som inte är så duktig på att slåss, men som kan skriva (och är heraldernas krönikör) och prata många språk. Myste blir en av bokens hjältar, och dessutom blir Alberich kär i henne.

Sorry, Ms Myste Lackey, jag skumläste alla de delar av din bok när Alberich klär ut sig och hänger på barer och är Mystisk Spion. Jag skumläste alla delar när det spelas bandy. Jag skumläste alla delarna av vinterkarnevalen. Jag skumläste mer och mer, och rätt vad det var hade Olämpliga Prinsen försvunnit och bandyklubborna använts för att avvärja en attack och ett hot mot riket.

Jag vet helt ärligt inte om jag läser fler Mercedes Lackey. Jag vill ju hitta fler som är så bra som Last Herald Mage-böckerna, men pallar inte mer vinterkarnevalsbandy-listig-spion-som-talar-baklänges-böcker.

Titel: Exile's Valor
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2003
Förlag: Daw
Köp den till exempel här eller här

torsdag 7 mars 2019

Empire of Ivory

Äntligen har Laurence och Temeraire kommit tillbaka från sin långa Kinaturné, med avslutning i Europa och krig, och med en lång, lång flygning till Skottland. Tas de emot med ett varmt välkomnande då? Nope. De får knappt landa. Och de får inte träffa sina drakkollegor med besättningar. Allt är lerigt, eländigt och kallt

Det visar sig att den där förkylningen som alla drakarna blev smittade av i bok två, Throne of Jade, och som Temeraire också fick under Kinaresan (och som jag hånfullt kallade "mancold")? De andra drakarna blev inte friska från den, som Temeraire blev. Hostan blev värre och värre, gick ned i lungorna, och så började de dö. Och sjukan är mycket smittsam också. Nu ligger alltså Englands samlade flygvapen, drakarna, på sjuksängen, en del av dem nära döden. Om fransmännen med Napoleon i spetsen får reda på det skulle de förstås invadera England direkt, så det hålls hemligt och det är därför Temeraire och Laurence inte fått veta något.

Nu råkar Temeraire av misstag kraschlanda mitt i ett område där några av de sjuka drakarna vistas, och trampar i deras snor, och blir nyst i ansiktet, och nu borde allt vara kört. Laurence har några dagars kval när han fasar för att Temeraire ska bli sjuk och dö han också. Men... han blir inte sjuk? Det verkar som att han blivit immun från sjukdomen sedan han blev frisk från den då på Kinaresan? Och om han kunde bli frisk och sedan immun - så borde de andra drakarna också kunna bli det, om de bara kan lista ut vad det var som gjorde att Temeraire tillfrisknade då på båtresan. Det var när de seglade förbi Afrikas kust, så vad blev han frisk av? Vädret? Havsvattnet? Något han åt??

Finns det bot att hitta ska den hittas, så Temeraire och Laurence får ge sig ut på resan igen. Nu tar de sina rote-kollegor med sig, sjuka och eländiga som de är, för hittar de bot ska de få den först (plus att de förstås måste ha några drakar att testa den på). Mot Afrika, alltså!

Titel: Empire of Ivory
Serie: Temeraire 4
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2007
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här eller här

onsdag 6 mars 2019

Spionen i äppelträdet

Första gången vi får träffa Esther är hon gammal, bor i Jerusalem och sitter och berättar om sin barndom för sitt barnbarn, om åren under andra världskriget när hon var tvungen att gömma sig.

Sedan får vi läsa om flickan Esther, den judiska flickan Esther som bor tillsammans med sin familj i en liten stad i Holland. De bor i ett stort fint hus, och har förut haft det bra, förstår man. Men sedan tyskarna ockuperade Holland har allting blivit gradvis sämre och nu är det riktigt illa. Esther får inte gå i sin vanliga skola, hon får inte leka med sin bästis Wim, inte spela boll med honom och de andra barnen i parken, det kommer inte längre kunder till pappas affär - men värst av allt är skräcken för att det försvinner människor och hela familjer. Judar, alltså. De förs till särskilda uppsamlingsläger och sedan vidare, ingen vet riktigt vart men de kommer inte tillbaka. Pappa och mamma har börjat prata om att hela familjen borde gå under jorden, gömma sig för tyskarna innan det är försent. Men det är inte lätt, det där. Lämna huset, lämna allt de äger, lämna sina liv?

Esther och hennes familj umgås mycket med Esthers kusiner och faster och farbror, och Esthers favorit är Sjef. Sjef är bara sex år men är redan väldigt duktig på matte - han kan redan "roten ur" och andra matematiska konstigheter. Faster tycker Esthers föräldrar är överdrivet ängsliga - det är nog inte så farligt, det här med tyskarna, tycker hon. Fast... en morgon är faster borta, och farbror, och alla deras barn. Sjef med. Ingen vet var. Och det är då Esthers föräldrar bestämmer sig - nu ska de gömma sig. Så en morgon kommer en bil för att hämta Esther, bara Esther. Familjen ska gömma sig på olika ställen, och Esther får komma till en bondgård där hon ska kallas Eva. Men hon har det inte bra alls. Hon får sova i ett rum i hönshuset, jobba hårt, äta dåligt, och allt är väldigt smutsigt. Och hon längtar förfärligt mycket efter mamma och pappa och sina syskon, och sina kusiner, och Sjef, och Wim, och.... och det är inte ens någon som bryr sig om henne på hennes födelsedag.

En bra bok om hur det är att leva gömd, eller i flykt.


Titel: Spionen i äppelträdet
Författare: Christina Wahldén
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

måndag 4 mars 2019

Silent Melody

Detta är fortsättningen på Heartless jag läste för några veckor sedan, och är alltså som den förlagd under engelskt 1700-tal i stället för det 1800-tal Balogh brukar skriva om. I Heartless har manliga huvudpersonen en yngre, rätt ansvarslös, bror som i slutet på boken drar till Indien för att skapa sig ett eget liv och en egen förmögenhet. Redan före han gör det har det anats en romans mellan honom och den kvinnliga huvudpersonens yngre syster, som då endast är 15, och när lillebroren drar till Indien sticker hon ut i skogen och är Olyckligast Av Alla For Ever And Ever på bästa tonårsvis.

I Silent Melody har det hunnit gå sju år. Emily, som lillasystern heter, bor fortfarande med storasyster Anna och hennes hertig Harndon, kärleksparet från Heartless, och har haft ett antal lämpliga friare. Hon nekar dem alla, för hon är fortfarande kär i lillebror Harndon, han som flyttade till Indien. Denne lillebror, Ashley, verkar inte komma ihåg henne alls, utan har förutom karriär och förmögenhet också skaffat sig fru och barn, så det verkar helt kört för Emily.

Nu kommer Ashley hem - samma kväll som Emily förväntas tacka ja till ett bra äktenskapserbjudande. Ashley ser mager och trött ut - resan var jobbig men man förstår raskt att det är mer som tynger honom. Hans fru och son är inte med honom när han - mitt i en pågående bal - anländer till storebrors gods, direkt byter om till finstassen och trots att han ser ut att inte ha sovit eller ätit ordentligt på flera veckor genast kastar sig ut i dansens virvlar och är en av dem som är kvar och festar längst. Vad har hänt honom? Vad har hänt med hans familj? Och kommer han inte ens ihåg Emily?

Det alldeles speciella med Emily själv är att hon är dövstum, och inte heller har lärt sig att kommunicera via skrift förrän i relativt vuxen ålder. Det är mycket talande ögon och dunkande mot bröst - men Ashley, han förstår henne bra, han.


Titel: Silent Melody
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1997/2015
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här