fredag 26 augusti 2016

Glasblåsarens barn

Den här boken läste jag när jag var barn - man kunde inte vara ett läsande barn på 70-talet utan att ha läst ett ganska stort antal av Maria Gripes böcker, så var det bara. Men mina minnen av den var ytterst vaga: sorglig och underlig och fattigt var väl det jag mindes ungefär.

Nu trillade den, tillsammans med Pappa Pellerins dotter, ner i min brevlåda i fina nyutgåvor. Jag läste om den. Och banne mig om inte mina intryck från barndomsläsningen kvarstår: sorglig och underlig och fattigt... Fast som vuxen läsare uppfattade jag ett helt annat djup än jag nog gjorde när jag läste som barn. "Härskaren" som helt sonika tar glasblåsarparets barn eftersom Härskarinnan har önskat sig barn och tyckt att glasblåsarbarnen såg näpna ut - både härskaren och härskarinnan verkar så olyckliga. Och den där staden de bor i är underlig och skrämmande - en stad som aldrig blev av, förutom gatorna och lyktorna.

Här finns magi, och så finns det ganska mycket som förblir oförklarat, och det är nog det som bidrar till det där sorgliga och underliga. Jag vet inte om jag tycker om det. Jag gillar magi, övernaturligheter och gåtor, men jag vill ändå veta varför och få någon slags samband. Här har vi en gigantisk kvinna som är onyanserat ondskefull, som på något sätt hör ihop med en annan kvinna som väver och i väven ser framtiden, vi har en mycket liten skäggig gubbe som mest ser ut som ett troll, och som försvinner spårlöst när han sålt en ring till Sofia, glasblåsaren Alberts hustru. Vi har en talande fågel, vi har ett stort och mörkt hus, vi har en å som tar minnena ifrån dem som ror över den... och alltihop blir vagt, mystiskt, mardrömslikt och jag tror jag har landat i att jag inte tycker om det.

Titel: Glasblåsarns barn
Författare: Maria Gripe
Illustrationer: Harald Gripe
Utg år: 2016 (original 1964)
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här

torsdag 25 augusti 2016

Störst av allt

Mina förväntningar var skyhöga, för jag hade bara läst hyllningar av den här... och höga förväntningar är rätt läskigt.

Men - den här boken är värd precis all hyllning. Den Är Så Bra. Troligen går den direkt till min topp-5 för 2016. Eller för de senaste fem åren eller nåt. Läs! Eller lyssna! som jag gjorde - uppläsaren Lo Kauppi läser mycket bra och med exakt den bitande ilskan i rösten när det behövs.

Det behövs nämligen. I början tyckte jag inte om huvudpersonen Maja, där hon sitter på häktet och i rättegångssalen och beskriver allt och alla runt sig med avståndstagande förakt. Åklagaren "Fula Lena", "medhjälparadvokaterna" Pannkakan och Ferdinand, hennes egna föräldrar med alla deras brister, den sensationslystna publiken. Maja är anklagad för mord och medhjälp till mord, och hela boken inleds med att hon sitter i ett klassrum på Djursholms gymnasium där alla utom hon själv är skjutna.

Men även om boken kallas för en "rättegångsthriller" och nuet är Maja där i Sveriges största rättegångssal eller i det trista rummet på häktet så består större delen av boken av det som ledde fram till skolskjutningen. Om hur Maja och Sebastian Fagerman, son till Sveriges rikaste man Claes Fagerman, träffades. Om Samir, som pendlar från Tensta till Djursholm varje dag för att gå på ett gymnasium i en annan värld än sin egen. Om föräldrar och barn. Och det är skrämmande, upprörande, inkännande och så gruvligt bra att min uppfattning om Maja förändras, och förändras igen. Flera gånger under lyssnandet satt jag och småmuttrade för mig själv när jag blev arg på vissa personer i boken, eller på vissa förhållanden. Och när domen föll i den där rättegången? Åh, trots en hel genomlyssnad rättegångsthriller var jag inte beredd. Jag satt och fulgrät där i bilen. Länge.

Jepp. Den ÄR precis så där bra.


Titel: Störst av allt
Författare: Malin Persson Giolito
Ljudbok - uppläsning: Lo Kauppi
Utg år: 2016
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här

fredag 19 augusti 2016

When a Scot Ties the Knot

Det var alltså den här boken som fick mig att läsa om lajvande riddare i Romancing the Duke eftersom jag trodde jag behövde läsa serien Castles Ever After från början. Det behövde jag inte, visade det sig. Tartan-Tarzan här på bilden och Maddie har inget alls med personerna i seriens bok 1 att göra - det enda som binder samman är väl att huvudpersonen ärver ett slott.

Det är alltså Maddie som blir med slott, och det blir hon eftersom hennes gudfar (eller vad han nu var, han är inte med i boken så har glömt) tycker synd om henne när hennes trolovade skotske kapten MacKenzie aldrig återvänder från kriget i Europa. (varför har inte JAG gudfäder som skänker mig slott när det är synd om mig? va? vavava??) Grejen är att hela Maddies slottsliv och tillvaro bygger på en lögn - den där kapten MacKenzie finns inte på riktigt.

När Maddie var sexton och skulle debutera i sällskapslivet så fick hon nämligen stora skälvan (hon får panikångest av folksamlingar, även små folksamlingar så socialt liv är rena mardrömmen för henne). För att komma undan hittade hon på att hon träffat en kapten MacKenzie och förlovat sig med honom, men att han sedan försvunnit ut i kriget med sitt högländarregemente. För att det hela skulle vara trovärdigt skickade hon regelbundet brev till denne skotske kapten som inte fanns på riktigt, brev som blev lite som en dagbok för henne själv och där hon avslöjade ungefär allting i sitt liv.

Nu knackar det på dörren till det där slottet (beläget i Skottland, förstås). Det är kapten MacKenzie. I full högländarutstyrsel med kilt och allt. Han finns! På riktigt! Och eftersom han finns så är det han som fått alla Maddies brev som hon trott aldrig kom fram till någon. Denne ståtlige, långe skotte med ögon blå som en loch viftar nu med Maddies pinsamma brev och hotar att avslöja allt hon skrivit om hon inte delar med sig av slott och ägor till honom (och hans män). Fast hur burdus och otrevligt det än verkar så har han sina skäl, och är förstås en fin och mjuk kille på insidan, och så lite ömtålig också så där gulligt fint.

Det är småroligt, det här, särskilt när Logan och Maddie pratar med varandra. Men precis som i Romancing the Duke så tenderar det ganska ofta att falla över fånighetens gräns och kännas som komedi i kostym. Jag får aldrig något romance-pirr, liksom, även om det är helt OK underhållning.


Titel: When a Scot Ties the Knot
Serie: Castles Ever After
Författare: Tessa Dare
Utg år: 2015
Förlag: Avon Books
Köp den till exempel här eller här

onsdag 17 augusti 2016

Min bästa danska...

Nu är sommarlovet på Kulturkollo över, och vi har börjat med veckoteman igen. Och veckoutmaningar! Denna första veckan handlar det om Danmark, och att lista danska favoriter:

  1. Min bästa danska författare/bok
  2. Min bästa danska film
  3. Min bästa danska TV-serie
  4. Mitt bästa danska kulturtips (kan vara vad som helst som du gillar, t ex musik, mat, konst, en plats, en person)
1. Författare:
Svårt att välja, ju! Men får nog bli Jussi Adler-Olsen och böckerna om Avdelning Q och Carl Mörck. Vresige Mörck i sin källare, munhuggandes med Rose och med en kopp av Assads megasöta te i handen... ja!

2. Film:
Det allra första som poppar upp i mitt huvud är en scen från en jämra dansk porrfilm, en av de där stjärnteckenfilmerna som gjordes på 70-talet eller nåt. Mellan sexscenerna förekommer det ju någon slags handling, och det jag minns är när några i filmen febrilt sliter ut mängder och åter mängder med grönsaker ur väskor eller kassar i jakt på något som gömts. Detta sker i en fin restaurang med vita dukar på borden (tror banne mig det är restaurangvagnen på ett tåg), och så kommer en uppklädd och snobbig servitör fram, betraktar förödelsen och säger på den allra mest högdragna och knastertorra danska: "Önsker I en skål till saladen?" Jag kan fortfarande börja skratta när jag tänker på det.

3. TV-serie:
En av de få serier jag faktiskt lyckats med konststycket att se alla avsnitt av är Matador. Älskade den! och har många gånger tänkt att jag ska se om. En annan jag också sett alla avsnitt av (fast de var inte lika många) är Riget. Märklig serie, men hemma hos oss har vi vissa standardrepliker/interna skämt som härstammar från den.

4. Kulturtips:
En av mina favoritplatser på jorden är Lökken på Jylland. Stränderna där! Solnedgångarna! Och, framför allt, Bolcheriet inne vid torget i stan, karamellkokeriet där det går att köpa de allra godaste karamellerna i världen i lösvikt. Mmmm.... så gott! (Och så livsfarligt för tänderna.)

Jamen bara KOLLA!! Nyhet för i år... jojo!

tisdag 16 augusti 2016

The Winner's Kiss

Detta är sista boken i The Winner's Trilogy, och innehåller spoilers för de två första böckerna. Läs alltså inte vidare om du har tänkt läsa trilogin från början!

Andra boken, The Winner's Crime, slutade alltså i katastrof och elände, och även om jag vid det laget var lite less på Arins och Kestrels ständiga oförmåga att prata ut med varandra och reda ut alla missförstånd så var jag tvungen att direkt läsa vidare i The Winner's Kiss för att se vad som hände nu, då???

Jo. Kestrel bär sten och hugger svavel i ett fångläger på tundran. Och ganska snabbt är hon så tungt drogad (fångarna drogas ner genom maten och vattnet, något som gör dem pigga och överstarka på dagarna och något som söver dem på nätterna) att hon glömmer allt. Vem hon är, vad som har hänt henne, kejsaren, Arin.... allt. Hon bara bär sten och längtar efter nästa gång hon får dricka drogvatten.

Och Arin? Han vet inte att hon är där. Han tror fortfarande att hon ska gifta sig med prinsen och bli nästa kejsarinna, och att hon har valt bort honom själv, och har blivit förändrad till en kall och otäck person. Han jobbar hårt på att glömma henne, via krigande och dödande.

Den här boken är riktigt bra i början och jag får igen känslan från The Winner's Curse. Tyvärr håller den inte riktigt hela vägen - när det är dags att följa det där kriget mellan öst och väst på lite närmare håll för att närma sig alltings lösning och slut så blir det mer än segt. Jag har oftast inget emot att läsa om krig och slag - om det görs bra. Men här blir det så taffligt på något sätt, och känns som att kriget mest kretsar kring fem, sex nyckelpersoner.
Fast Roshar hjälper upp det hela väldigt mycket förstås. Har jag skrivit om Roshar? Inte? Åh, fantastisk kille, intelligent, sarkastisk och med massor av rätt elak humor. Samt att han saknar näsa och öron. Men äger en tiger, en tiger som också heter Arin. Roshar dök upp redan i andra boken i trilogin och blev ganska snabbt viktig för handlingen, och i denna tredje bok blir allt faktiskt mycket roligare i de partierna där han är med. Bra, för Arin och Kestrel kan banne mig behöva en eller annan knuff i rätt riktning.


Titel: The Winner's Kiss
Serie: The Winner's Trilogy #3
Författare: Marie Rutkoski
Utg år: 2016
Förlag: Farrar, Straus and Giroux
Köp den till exempel här eller här

måndag 15 augusti 2016

Poppy Pym och Faraos förbannelse

Poppy blev som liten bebis lämnad på en cirkus. Hon vet inte vilka hennes riktiga föräldrar är, men det gör ingenting för de som bor och jobbar på madame Pyms cirkus har blivit hennes familj. I hela sitt liv har hon hittills bott på cirkusen, och lärt sig det hon kan av sin cirkusfamilj, men nu är det dags att hon får börja på en riktig skola och lära sig sånt där märkligt som att skriva, läsa, räkna och hur man uppför sig bland vanliga människor. Det är minsann tufft, och Poppy ser storögt hur det till frukost dukas upp märkliga ting så som flingor med mjölk och rostat bröd. Själv är hon mer van vid karameller och spunnet socker. Och vad är det för konstigt med att klättra upp i ett träd och därifrån komma ned i en tredubbel baklängesvolt? Hennes kemilärare verkar tycka det. Poppy fattar ingenting.
Nya vänner får hon i alla fall, och så dras hon i ett mysterium med en rubin som bär på en förbannelse, och som blir stulen.

Det jag gillar i den här boken är internatskolemiljön. Älskar internatskolemiljöer! Jag hade för mitt liv inte själv velat gå på internatskola, men att läsa om det är fint. Men sedan är det då det här med cirkus. Utan någon som helst vettig anledning ogillar jag allt som har med cirkus att göra, och hela cirkusgrejen fick mig att skjuta upp läsandet av den här boken gång på gång. Jag har läst en bok som utspelade sig i cirkusmiljö som jag gillade (Camilla Lagerqvists Cirkusflickan) - men i den fick de som jobbade på cirkusen vara riktiga människor med fel och brister, och cirkusarbetet fick vara grå vardag och ständiga repetitioner. I den här är de som bor och jobbar på cirkusen sina roller, de så trötta stereotyperna med starke mannen, clownerna (en ledsen och en glad), lejontämjaren och så vidare och så vidare, alla givetvis med någon käck brytning när de talar. Lite roligt blir det när Poppy Pym ringer "hem" eller får brev från sin cirkusfamilj och det som då försiggår i bakgrunden (lejonet blir utklätt till spöklejon, cirkusartisterna som småbråkar med varandra...) - men allra mest blir det klämtjäck-cirkus-i-barnbok-med-doft-av-sågspån-och-oh-vad-vi-är-spännande-och-annorlunda och jag klarar inte av det.

Annan grej jag har lite svårt med är det nästan överkäcka tilltalet till läsaren från jagberättaren Poppy. Lite kul i början men ganska snart alldeles för pratigt, omständligt och flåshurtigt. Jag vet inte - bara för att det är en barnbok måste väl inte läsaren liksom lirkas med? Kolla här nu, så kul allt är! Och så annorlunda jag är? Och så himla späääännande det är med en cirkus!

Så - småkul ibland men lite övertydligt kul ganska snart.

Titel: Poppy Pym & Faraos förbannelse
Författare: Laura Wood
Originaltitel: Poppy Pym & the Pharaoh's Curse
Översättning: Lena Karlin
Utg år: 2016
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år


fredag 12 augusti 2016

De dödas röster



Under mina kvällspromenader den senaste veckan har jag lyssnat igenom alla åtta avsnitten av podden De dödas röster av Sara Bergmark Elfgren (på Sveriges radio - P3 serie). Alltså - så galet bra!

Storyn drar en hel del åt det övernaturligt läskiga, och att gå där i totalmörkret (jo, jag bor på landet, och går gärna sena promenader längs med landsvägen där det bara är mörkret och jag. Ingen ficklampa, bara månen och landsvägens vita streck - det brukar räcka för att hitta...) alldeles ensam och lyssna på hur någon annan i mörker smyger runt stugan där Jessica Lundh mördades för att kanske få höra hennes röst... det är rätt stämningsskapande kan jag säga!

Emma börjar rota i händelserna för tjugo år sedan, då när hennes bästa vän Jessica hittades död i en kolonistuga. Det hela är gjort som en dokumentär, med intervjuer av olika personer, telefonsamtal, nyhetsuppläsningar, musiksnuttar. Lite i taget får vi veta vilka Emmas och Jessicas vänner var, vad de höll på med, mer om polisens utredningsarbete (och vad de missade), misstankar och alibin på deckarvis.

Det jag hela tiden får påminna mig själv är att det är påhittat, för det låter det nämligen inte som. Skådespelarna som spelar de olika personerna gör det så ruggigt bra! Allt det de säger känns så äkta att det känns helt otroligt att de ens följer ett manus, och personerna i den där kompiskretsen blir till helt riktiga personer för mig. Musiken är bra, och storyn spännande, och.... jag vill bara ha mer av det här!!

Här hittar du De dödas röster. Lyssna, om du inte redan gjort det. Det är i princip en order!