torsdag 21 september 2017

Illuminae

Samtal i ett visst kök i Skåne en vanlig sketen tisdagskväll i september:

Öm moder, tillika boknörd och bibliotekarie: Alltså, den här boken. Du som gillar bra sf, du bara måste läsa den.

Son, arton år, intresserad av fysikens djupare märkligheter men även viss skönlitteratur och har läst både Heechee-saga (Pohl) och Ready Player One (Cline) på inrådan av sagda moder: Ska jag? Vad handlar den om? *tar upp boken från bordet* Men hallå... nä, ska jag ju INTE. Mamma, den är ju säkert tusen sidor tjock.

Moder, upprörd: Nej! Kolla inuti! Det är inte vanlig text! Det är liksom intervjuer, chattar, protokoll, bilder... det är aldrig något vanligt berättande utan istället får den som läser pussla ihop vad som händer och lära känna personerna som är med utifrån allt det där andra. Och det funkar! Redan i första intervjuerna av huvudpersonerna fastnar man och lär känna dem.

Son, har lagt bok och tagit fram ingredienser till dagens sjuttonde mellanmål (jomen mackor med nutella, skinka och saltgurka är säkert helt normalt): Hm.

Moder, har gått igång i bibliotekariebokpratarmode: Och det hela börjar med att Kady och Ezra precis har gjort slut med varandra, Kady sitter i skolan och är arg när hon ser att det kommer ett antal rymdskepp till den lilla isplaneten där de bor, och att de inte bara ska landa vid gruvan utan NEJ de attackerar! Skjuter ner alla människor! Och Kady och Ezra lyckas fly men kommer iväg i varsitt rymdskepp, men de pratar fortfarande inte med varandra fast man fattar ju att de ändå är intresserade av varandra och så fattar man att det är något skumt på gång på något av de där rymdskeppen som flydde men att det mörkas. Ja, och så fattar man snart att AI:n som styr det största skeppet verkar ha blivit helt galen på något sätt.

Son, halvvägs genom första mackan redan: Sss, alla AI i alla sf blir galna förr eller senare. Det är det som är grejen med AI att de är läskiga när de börjar tänka efter.

Moder, bläddrar i boken: Och kolla! Här är det inte ens riktig text för här är det rymdfighter och då har de gjort så HÄR i boken. Och så HÄR. Och så är det plot-twists hela tiden, och det fortsätter liksom aldrig riktigt som man tänkt sig, och...

Son, tar resten av de fem mackorna, kaffet och bananen på en bricka och retirerar till sitt rum med ett: Ja, ja, mamma. (han har levt med en bibliotekarie till mamma i ganska många år nu)

Moder, ropar efter honom: Lova att du läser den? Du kommer älska den! Jag bara vet!

Dotter, 16, kommer in i köket. 

Öm moder: Du! Du bara måste läsa den här boken! När man läser den så är det hela tiden som att man säger "nämen... oj!" Och kolla i den. Kolla! Och man bara älskar Kady och Ezra. Och...

Dotter, med blicken på telefonen som sitter fastvuxen i handen som vanligt: Ja, ja, mamma. Jag läser en bra fanfiction nu. Men kanske sen. Kanske.

Moder, uppfylld av Illuminae: Du måste. Du MÅSTE läsa den.


OK. Behöver jag säga mer? Ni fattar? Jag älskar den här boken. Allt med den. Upplägget, personerna, berättelsen, slutet... allt. Nu sitter jag och väntar på att Gemina, som är fortsättningen, ska landa i min hand. Och sedan får jag vänta till i vår när tredje boken Obsidio ska komma ut.

Titel: Illuminae
Serie: The Illuminae Files #1
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Utg år: 2015
Förlag: Alfred A. Knopf
Köp den till exempel här eller här

onsdag 20 september 2017

Tjockdrottningen

Det har varit svårt för mig att skriva om den här boken. Jag har påbörjat ett antal inlägg som alla dragit iväg i långa och alldeles för privata haranger om mig själv och mitt förhållande till andra människor, och jag har strukit och börjat om, strukit och börjat om och försökt hålla mig till saken och boken.
Det som är så svårt för mig är när tv-redaktören Camilla för att få med Annie i programmet "Du är vad du väger" låtsas vara intresserad av henne som person och låtsas att hon vill vara hennes vän. Och att Annie tror henne, blir glad och tänker att hennes liv nu kommer att bli annorlunda. Nej, jag själv väger inte 200 kg, och nej, jag är inte lika ensam som Annie - men jag har väldigt, väldigt svårt för den sortens lögner och överhuvudtaget svårt för människor som säger saker de inte menar och utger sig att vara det de inte är.

Annie blir alltså övertalad att vara med i ett gå-ner-i-vikt-program på tv. Hon är störst av tävlingsdeltagarna, och är den som blir "tjockdrottningen" och kändis. Egentligen tar inte själva tävlingen och tv-programmet upp så mycket plats i boken även om de är det centrala - istället får vi läsa om alla människorna som är inblandade, och jag tycker inte särskilt mycket om någon av dem förutom Annie. Programledaren Johanna Broman blir jag bara arg på fast jag förstår att hon har gigantiska problem med sig själv. Den falska redaktören Camilla tycker jag ju då inte heller om, hur mycket hon än jobbar och sliter och har idéer och driv. Den som bestämmer och får äran fast han lägger över jobbet på Camilla är producenten, en Jarmo-Kan-Allt-Gjort-Allt som jag verkligen inte tycker om. De enda människor som verkar ha något som helst värde för honom är han själv, och hans dotter som han älskar så mycket han orkar varje torsdagskväll var tredje vecka när han har tid att vara med henne. Typ.

Även om det är så många personer jag inte tycker om så gillar jag att läsa den här boken. Det är klart att det är påhittat och skruvat och att karaktärerna inte finns på riktigt, men det känns ändå som att Herngren fångar det där falskt glättiga och pengahungrigt krassa, all yta och allt som måste se bra ut, och skapar karaktärer som får mig att sitta och nicka och tycka att "jahaja, har jag väl alltid vetat. Så där går det säkert till. Jajamen. Tur jag är bibliotekarie i Skåne och inte kändis i Stockholm. Kolla, så olyckliga de är allihop fast de har märkesväskor och får gå förbi köerna till coolställena. Jojo."

Och... så älskar jag framsidan.
Och... så gillar jag Annie.


Titel: Tjockdrottningen
Författare: Moa Herngren
Utg år: 2017
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

fredag 15 september 2017

The Wandering Fire (The Fionavar Tapestry 2)

Allra först: en spoilervarning. Läs inte detta om du tänker dig läsa bok 1 (The Summer Tree) i trilogin först. OK?

Även om jag kunde tycka att The Summer Tree, första boken i The Fionavar Tapestry, ganska ofta drog iväg mot det alldeles för storslagna (både i språk och Modiga Saker De Inblandade Personerna Gjorde) ville jag ändå veta hur det skulle gå med allt. Alltså tog jag ett djupt andetag och reste tillbaka till Fionavar igen. Man kunde ju tycka att de borde ha fått det lite bättre där efter att den evinnerliga torkan och alltför varma vädret ju hade fixats i bok 1? Även om nu Onde Halvguden Rakoth Maugrim fortfarande var helt obesegrad och samlade alla sina mörka krafter och underlings kring sig i sitt fort i norr?

Jo. Men är det inte det ena så är det det andra, och nu har Fionavar istället för torka fått en ständig vinter. När De Fem från vår egen värld återvänder till Fionavar så är det nästan midsommar, men snödrivorna ligger meterhöga och det är kallt som attan. (det är lite som i Sverige, faktiskt) Så uppdrag nummer 1A i The Wandering Fire måste vara att häva vintern, för så länge det är vinter går det inte att sätta igång det där kriget mot Onde Halvguden.

Även om De Fem är hur coola och duktiga som helst behöver de nu ha lite hjälp, och eftersom Kim numera är Fionavars Orakel och har en häftig ring med en häftig röd sten i (det är den som är "the wandering fire", förresten) så ordnar hon hjälp. Hjälp Totale Extraordinaire, faktiskt, eftersom hon (kvar i vår egen värld) lyckas åkalla först Uther Pendragon (på natten i Stonehenge... sååå cool!) och sedan dennes ytterst berömde son Arthur från de döda. Arthur är ju himla duktig på att kriga och vara Hjältekung, på svärd i stenar och sånt, så han följer med till Fionavar.

Helt ärligt vet jag ännu inte riktigt vad han ska vara bra för där, mer än att han Har Varit Med Förr och har kloka och visa ögon. Men det ger sig väl i tredje boken, kanske.

Nå, författaren nöjer sig inte med att dra in Arthursagan i sitt berättande. Nejdå, här finns fler myter och legender. Den om Den vilda jakten, till exempel. Här väcks Sovare och The Wild Hunt drar igång med buller och bång, och dessa borde ju också vara bra att ha när man ska kriga mot en ond halvgud? Jo, så länge som De Vilda Jägarna vet vilka de ska slåss mot, så. De är så vilda att de lätt kan hugga ner vem som helst - vänner som fiender.

Ja, och en annan viktig sak som sker ganska direkt i början på boken: Jennifer, en av De Fem, blev ju tillfångatagen av Rakoth Maugrim, Mr Ond Halvgud, i första boken. Och hon gick INTE helskinnad från detta. Nej, hon blev gravid. Och behåller barnet. Och det föds, och blir ett litet gossebarn som får heta Darien (ngn annan en jag som tänker på en viss Damien här?) Darien som ju en ngn slags kvartsgud fuskar sig igenom det här med blöjor, lära sig gå och att få tänder och blir onaturligt snabbt stor, vuxen och bitter. Oj, så bitter han är. Det bådar inte gott inför bok 3.

Som jag strax köper hem till min Kindle. Måste hålla koll på alla namn, och måste veta hur det går med allt. Trots att även The Wandering Fire är mer än pretentiös i språk och känslosvall och persongalleri. Jag måste få veta. 


Titel: The Wandering Fire
Serie: The Fionavar Tapestry #2
Författare: Guy Gavriel Kay
Utg år: 1986 (original), 2001 (mitt ex)
Förlag: Roc (mitt ex)
Köp den till exempel här eller här

onsdag 13 september 2017

Levande och döda i Winsford

Maria Anderson (som egentligen heter Holinek i efternamn) och hunden Castor kommer till den lilla byn Winsford på Exmoorheden i Somerset. De (eller, ja, Maria - Castor nickade mest och höll med) har hyrt en avsides belägen stuga över vintern och tänker sig att sitta där och skriva bok. Hon är författare, nämligen.

Säger hon. Egentligen är hon på flykt från sitt liv. Och vi får reda på vad det är som hänt och vad hon flyr från,  får veta mer om hennes liv, barn, man, jobb samtidigt som vi får läsa om hur hon och Castor går långa promenader på heden, äter middag på puben, hittar andra pubar i andra byar och lär känna några som bor i Winsford. Det händer lite oroande saker, men de ger mest lite skav i den där noggrant upplagda vardagen Maria och Castor annars upplever. Eller, ja, det är ett slags diffust hot som växer, och som Maria alltmer känner nog hör ihop med det som tidigare hänt i hennes liv. Alltihop tillsammans kan nog dra åt en thrillers uppbyggnad - men det här är ändå en mycket stillsam roman. Det är kvinnan, hunden, heden, återblickarna, ett glas vin framför brasan med dimma och mörker utanför huset.

Och det är det där jag gillar. Efter ungefär halva boken hade jag ett allvarligt samtal med min oäkte make om att vi definitivt kommer att förlägga någon av våra framtida semestrar med att vandra på Exmoorheden och bo på olika pubar/värdshus längs med vandringslederna. Han... ja, höll med. Framtiden är oskriven. Han är utlovad öl och whisky.

När jag avslutat läsningen tycker jag fortfarande om boken, just för stämningen. Däremot är jag lite irriterad - jag tycker det blev för många lösa trådar som förblev hängande. Jag har fortfarande alltför många varför. Och hela den här Samos-Marocko-historien som Maria läser om i makens anteckningar tillför inget för mig utan är bara helt trist och irriterande med namn på människor som för 30-40 år sedan suttit och haft VM i Intellektuella Samtal. Blöh.
Jag har tidigare bara läst Nortons filosofiska memoarer av Nesser (gillade!) men då tänkte jag inte alls på den här detaljen som i den här boken störde mig en hel del: vissa uttryck Nesser tycks älska. Tror jag märkte det extra tydligt eftersom jag lyssnade på boken (uppläst av Anna Maria Käll, mycket bra) men till exempel uttrycket "en smula"? Tror det användes 30-40 gånger??

Trots mina invändningar vill jag läsa mer av Nesser. Vilken får jag inte missa?

Titel: Levande och döda i Winsford
Författare: Håkan Nesser
Ljudbok - uppläsning: Anna Maria Käll
Utg år: 2013
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här

tisdag 12 september 2017

The Heiress Effect

Detta är andra boken i Courtney Milans Brothers Sinister-serie. Eller, enligt mig är det den fjärde, eftersom bok 0.5 och 1.5 i serien förvisso bara var novellas, men helt klart varit de jag gillat mest, så jag vill räkna med dem. Nå - The Heiress Effects sinister-bror är mr Oliver Marshall, son till kärleksparet i bok 0.5 och halvbror till hertigen i bok 1. Han är alltså själva "problemet" som skulle lösas i The Governess Affair (bok 0.5), resultatet av att en hertig "på lite kul" tvingade sig på en guvernant mitt i natten. Han har haft en fin barndom, och föräldrar som sparat och gnetat så att han kunnat gå på först Eton och sedan studerat i Cambridge, och han vill verkligen, verkligen utnyttja sina studier och bli någon. Bevisa för världen och alla de där rika barnen på skolorna han gått på att han är värd något i sig själv, trots sin "sämre" börd. Hela tiden sedan han skickades iväg till de där fina skolorna har han alltid varit utanför - utbölingen, oäktingen, uppvuxen på en bondgård och fått vara med de andra coola bara eftersom hans halvbror hertigen låtit honom.

Det är en synnerligen intressant huvudperson, denne Oliver Marshall. Och nu tar vi och parar ihop honom med bokens andra huvudperson, Jane Fairfield, hon som är titelns arvtagerska. Hon har ärvt så mycket pengar att hon är världens kap på äktenskapsmarknaden. Söt är hon också. Egentligen. Och smart. Egentligen. Men nu kommer vi till ett stort men: Hon VILL inte gifta sig. Vill inte bli bestämd över. Och hon passar definitivt inte heller in i de fina kretsarna (hon har inte fått den rätta uppfostran men jag går inte in på det här för då blir det här inlägget lika långt som romanen ifråga) - hon har fel stil. Hon väljer kläder som är rena katastrofen - hon gillar kilovis med överflödiga spetsar och skrikiga färger, så då har hon det på sig. Och hon använder sin smarta hjärna till att spela dum och ohyfsad, så varenda replik hon yttrar i de fina sällskapen är oartig, oanständig, och hon säger saker Man Verkligen Inte Får Säga. Kommer Jane Fairfield in i en sällskapssalong bävar gästerna eftersom nu kan vad som helst hända och vilka pinsamma situationer som helst kan uppstå (och gör det). Men... hon kommer undan med det. Och hon kallar detta just för "the heiress effect" - någon som är så rik och ogift kan göra vad som helst eftersom alla ändå bara vill åt hennes pengar.

Intressant huvudperson nummer 2, alltså.

Oliver och Jane träffas. Snärtiga dialoger uppstår. Han ser igenom hennes "spel" och ser den intelligenta kvinnan bakom. Hon blir kär i honom och blir helt förfärad för detta (hon ska ju aldrig gifta sig, right?) Han blir också ganska snart kär, men ska ju göra Den Där Viktiga Karriären och då vore en vulgär kvinna i skrikrosa med pinsamma fasoner rena katastrofen att gifta sig med. Alltså kan de inte bli ett par. Fast de vill det, innerst inne. Väldigt mycket.

Jag gillar den här boken riktigt mycket. Visst är det romance-pirr (men i det närmaste inget sex) men allra mest är det läsning om mycket intressanta personer, i en intressant tid och miljö. Vi får läsa om en gigantisk demonstration i Hyde Park för allmän rösträtt, som faktiskt fanns i verkligheten, och läsa om den tidens medicinska kurer för epilepsi, bland mycket annat. Courtney Milan gör ordentlig research inför sina böcker. I nästa bok kommer en av huvudpersonerna vara genetikforskare (va? naturen har utvecklat människan? Inte Gud? Blasphemy!!)

Titel: The Heiress Effect
Serie: The Brothers Sinister #2
Författare: Courtney Milan
Utg år: 2013
Förlag: Courtney Milan/Createspace Independent Publishing Platform
Köp den till exempel här eller här


måndag 11 september 2017

Saker ingen ser

Vääldigt lättläst, med ett sug i berättandet som bara får mig att vilja läsa "några sidor till" tills... ja, tills boken var utläst i ett nafs. Väääldigt välskrivet - älskar Anna Ahlunds språk med stuns och modernitet, och jadå, jag gillar dispositionen här med ett år och dess månader. Det funkar bra till det som ska berättas - om ett år i några gymnasieungdomars liv.
Och väääldigt trevliga karaktärer att läsa om, de där gymnasieungdomarna! Jag gillar dem så mycket, deras stil, deras intressen, att de läser, målar, spelar musik, bryr sig om varandra, har en gruppchatt som ständigt lever... och så blir de kära. I varandra och i andra.
Gymnasietiden var min bästa tid, och jag gick inte ens estet (som ju inte fanns då...) utan något med betydligt mer siffror och attacheväskor (ja, jag är lastgammal). När jag läser Saker ingen ser så kommer jag på något sätt tillbaka till allt det där, och jag tror att det är därför jag gillar den så mycket.

Annars kan jag tycka att den spretar en hel del, jämfört med Ahlunds debut Du, bara. Här är många människor, både dem man lär känna och alla de som myllrar kring dem. Och här är mångas berättelser som ryms inom ett år - inte en berättelse som driver framåt utan mer tv-serie-feeling med ett stort persongalleri. Och så är det mycket sex, bra sexskildringar utan att det någonsin blir för mycket. (fast jag får en viss lust att prata lite med Sebastian och fråga honom om han verkligen måste köra i 120 km/h från början med varje ny människa han träffar?) Och det är väldigt fint att det här är personer som blir kära i andra personer utan att det är viktigt om dessa är hon, han eller hen - det är så det ska och borde vara här i världen. Fast i den här boken kan jag nästan tycka att det så väldigt mycket Inte Ska Göras Till Ett Problem Och Stor Sak vilken sexuell läggning personerna har... att det nästan görs till en sak därför. Som att någon står och skriker på mig att "det här är INTE viktigt, tänk INTE på hur många av karaktärerna som är bi- hetero eller homosexuella, det ska INTE vara en grej, hör du? Tänk INTE på det!" Varpå jag tänker så mycket på det att det för mig nästan blir en bok om queer kärlek på gymnasiet.

Mina favoritpersoner är: Aron (för han är så väldigt mycket sig själv och dessutom himla rolig), Sebastian (för han är så sökande och känns mest mänsklig av dem alla), och nog också Linn (för att hon envisas med sin egen musik hur svår den än är).

Nu väntar jag med spänning och iver på mer skrivande från Anna Ahlund. Vad blir det härnäst?


Titel: Saker ingen ser
Författare: Anna Ahlund
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 13 och uppåt

lördag 9 september 2017

Pieces of Happiness

Jag fick en bok jag efter en stunds läsning tyckte mycket om. Det handlar om en norsk kvinna, Kat, som i hela sitt liv flackat runt världen tillsammans med sin man Niklas på diverse göra-världen-till-en-bättre-plats-projekt. Till sist hamnade de på Fiji, köpte en kakaoplantage och skulle slå sig till ro där, men då gick Niklas bort och Kat blev ensam kvar. Nu skriver hon brev till sina fyra barndomsvänner som alla bor kvar i Norge, har helt olika liv och egentligen ingen kontakt med varandra längre: Ingrid, Sina, Maya och Lisbeth. Och Kat ber dem i sitt brev att lämna Norge och vardagen och komma och bo hos henne på Fiji, så att de kan bli gamla tillsammans.

Jag gillar idén, och jag gillar det att alla huvudpersonerna alltså är en bra bit över sextio - men att deras liv därför inte på något sätt är slut utan nästan i stället börjar om. Lite märkligt är det att alla fyra vännerna faktiskt kan bryta upp, men annars hade boken blivit lite trist förstås. Så jepp, de kommer. Och även om de lämnar sina vardagar och familjer kvar i Norge så följer deras liv och problem ändå med dem till Fiji. Förstås. Det är det som ger boken dess spänning och mening.

Jag gillar dem - men det tar en ganska god stund innan jag kommer så långt. Berättarperspektivet växlar mellan de fem (plus Ateca som arbetar i Kats hus) och det är lite svårt att hålla isär de olika personerna. Dessutom består de inledande kapitlen av mycket beskrivning och lite handling och det blir rätt kompakt. Men snart landar de ordentligt både på Fiji och hos mig och jag tycker om läsningen.
Att de är på Fiji är fascinerande - det är så mycket som är annorlunda och de är ju inte bara turister utan ska bo där, så måste anpassa sig på olika sätt. Fiji-borna (heter det "fijianer???" på svenska? känns obekvämt så är nog fel) har andra sätt att tänka och uttrycka sig än de fem norskorna. Det blir inte direkta missförstånd, men obekväma situationer och funderingar från bägge håll, och jag gillar att läsa och fundera kring det där.

Jag har ett stort problem med boken, dock. Anne Ostby skriver på norska, som jag inte känner att jag behärskar så mycket att jag kan läsa det. Den här boken är översatt till engelska, som jag förvisso normalt är bekväm med - men här hela, hela tiden ändå ser igenom till den skandinaviska språkmelodin, ser de norska/svenska meningarna och orden och så hur de mer eller mindre rakt av har översatts till engelska (även idiomatiska uttryck). Det känns stelt och klumpigt även om det kanske är grammatiskt korrekt, och det ställde sig på många ställen i vägen för min läsupplevelse. Jag hade så mycket hellre velat läsa den här boken översatt till svenska, och hoppas att det kanske görs eftersom det helt klart är en bra bok och fem äldre kvinnor jag tror att många skulle gilla att läsa om.


Titel: Pieces of Happiness : A Novel of Friendship, Hope and Chocolate
Författare: Anne Ostby
Originaltitel: Biter av lykke
Översättning: Marie Ostby
Utg år: 2017
Förlag: Doubleday
Köp den till exempel här eller här