onsdag 13 juni 2018

Muralgranskaren

Muralgranskaren är ett twitterkonto  (som jag inte upptäckt förrän nu, jag är usel på twitter-hängning) där David Nessle har kombinerat medeltida (och renässans-) konst med helt egna bildtexter. Det är inlägg därifrån som nu har blivit en bok - och en bok som har roat mig enormt. Det här är precis min sorts humor, och jag har jublat och fnissat och visat familjen (som lett artigt och typ "ja, mamma, lite kul är det allt, men du behöver kanske inte trilla av stolen...?") den ena bilden efter den andra för sånt här måste skrattas åt tillsammans med någon.

Medeltids- och renässanskonst är så full av symbolik, av bildspråk den tidens människor läste av och förstod men som blir rätt underligt om man tittar på det med nutida ögon och liksom bara ser vad det är på bilderna rätt upp och ned. Perspektiven är märkliga, händer pekar på saker, döden dyker upp både här och där, människor är fulla av sår, har märkliga kläder och hattar på sig, bakgrunderna är fulla av grälla färger eller blommor eller folk som flyger på moln... Det Muralgranskaren gör är att han skriver bildtexter som helt galet felaktigt beskriver det som finns i bilderna i stället för det bilderna betyder - och resultatet blir alltså alldeles fantastiskt. Knäppt, utflippat, anakronistiskt, fel.... och väldigt roligt. 

Han har dessutom bemödat sig om att skriva alla bildtexter i någon slags så-här-himla-märkligt-stavade-vi-på-medeltiden-svenska, och då blir resultatet... ja, så där så att en sån som jag trillar av stolen. Eller letar efter någon att sitta och fnissa över bilder ihop med.

Här är några exempel:





Titel: Muralgranskaren
Författare: David Nessle
Illustrationer: David Nessle
Utg år: 2018
Förlag: Kartago
Köp den till exempel här eller här

torsdag 7 juni 2018

The King's Blood

Jag läser vidare i serien The Dagger and the Coin, och tycker fortfarande i denna andra bok att karaktärerna är riktigt intressanta att läsa om, och att världsbygget med de sedan länge försvunna drakarna vars arv fortfarande styr människorna och världen är fascinerade.

Geder är den unge mannen som allra helst skulle vilja sitta med gamla manuskript, göra översättningar och jämförelser och forska i myter och legender. Men han hamnar märkligt nog alltid i tingens centrum, och får mer och mer makt. Makt som han fullständigt missbrukar, och han gör vidriga ting. Samtidigt skulle han mest vilja vara ifred, och möjligen bara vara kompis med prins Aster, sin myndling. Geder är oerhört komplex, och jag gillar honom inte det minsta, men han är något av den intressantaste karaktär jag läst om i någon fantasy.

Och så har vi Cithrin, ung men redan mycket kunnig i finanser och handel och bankväsende. Och därför också i politik, eftersom den styr pengar och handel. Hon nöjer sig inte med en du-är-ung-och-får-lära-dig-lite-mer-position i någon bortglömd bankbransch i en mindre stad, utan nästlar sig in i de högsta kretsarna. Och så råkar hon vara på plats när det blir som allra mest dramatiskt i imperiet med hot om inbördeskrig och kaos, och får mitt i allt detta möta Geder. Bankiren och den maktmissbrukande boklärde - jo, det blir intressant.

Läskige översteprästen från spindelgudsdyrkarna är fortfarande med, likaså avhopparen från samma kult som trots att det var ett helt liv sedan han rymde fortfarande bokstavligen har spindlar i blodet. Marcus Wester, f.d general numera legosoldat vill fortfarande ägna sitt liv åt att skydda Cithrin, men får en livskris när han inser att hon varken kan eller vill bli beskyddad utan klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.

Som sagt - karaktärsdriven fantasy med en intressant story. Trots det har det tagit mig sju svåra år att ta mig igenom den här boken. Den är seg, det är många namn, det händer egentligen inte så mycket utom i några koncentrerade partier, och jag skulle vilja ha mer spindelpräster och drakar och läskigheter. Jag ska ändå läsa vidare i serien, trots segheten, eftersom Geder och Cithrin och de andra är så pass intressanta att läsa om. Måste veta hur de utvecklas.


Titel: The King's Blood
Serie: The Dagger and the Coin #2
Författare: Daniel Abraham
Utg år: 2012
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här




fredag 25 maj 2018

Nevermoor - Morrigan Crows magiska förbannelse

Den "magiska förbannelsen" Morrigan har är det där att allt är hennes fel. Och det är ingen måtta på hur mycket det är som anses vara hennes fel där hon bor och alla vet att hon har den där förbannelsen - jag älskar den här sortens vansinniga överdrifter som påminner mycket om Roald Dahls sätt att skriva. Skador på ett växthus från en hagelskur? Morrigans fel eftersom hon råkade säga att vädret var fint. Trädgårdsmästaren död i en hjärtattack? Morrigans fel eftersom hon fällt en kommentar om trädgårdsrabatterna. Och eftersom det är hennes fel så måste hennes far punga ut med begravningskostnader OCH betala för trädgårdsmästarens barnbarns universitetsstudier. Josåatte...

Så jag älskar inledningen på den här boken. Sedan får Morrigan genom mycket action och dramatik och magi komma till Nevermoor, ett ställe hon inte visste fanns, och dessutom befinna sig vara en av kandidaterna till att få komma med i Wundersamfundet. Det är inte lätt - det är många hundra som söker men bara nio som antas, och det är prövningar som ska genomgås, och resten av boken handlar om detta och är i Nevermoor. Jag tycker fortfarande om, men kan bli lite trött av alla beskrivningar av allt fantastiskt som finns i detta Nevermoor. Samtidigt så är det mycket av allt det som är kul att läsa om, så jag är lite kluven. Ta bara hotellet som Morrigan får bo på, hotellet som ägs av hennes mecenat Jupiter North och består av mängder av märkliga rum som dessutom förändras, och bebos av mycket märkliga personer och djur. Helt underbart! Eller transportsystemen i Nevermoor (haka fast med sitt paraply i någon slags linbana? varför inte?) som inte är helt ofarliga men väldigt roliga att läsa om. Eller hur festerna går till, paraderna, hur folk (och fä) ser ut, vilka egenskaper/begåvningar de andra kandidaterna har som söker till wundersamfundet... det är ett myller att drunkna i och jag får lite samma känsla som när jag läser Frances Hardinges böcker: en författare med så enorm fantasi och uppfinningsrikedom att den hade behövts hållas i lite stramare tyglar.

Så: kanske lite överlastat men fortfarande roligt och bra och jag tycker om det.

Eller, OK. Jag hade gärna varit utan de talande djuren. Jag vet inte vad det är mig och talande djur, men jag fixar dem inte. När här nu kommer inklampandes en gigantisk, talande katt som dessutom basar över hotellets städpersonal blir jag.... eh nej. Gillar karaktären, gillar inte att karaktären är katt. 

Men jag får lugna mig, och ger Nevermoor tummen upp.


Titel: Nevermoor - Morrigan Crows magiska förbannelse
Författare: Jessica Townsend
Originaltitel: Nevermoor - The Trials of Morrigan Crow
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2018
Förlag: Semic
Köp den till exempel här eller här

måndag 21 maj 2018

The Next Together

Jag har varit nyfiken på den här ett tag eftersom den skulle handla om ett och samma par som reinkarnerades genom århundradena, alltid blev kära i varandra men alltid fick skiljas åt pga diverse dramatiska omständigheter. Jag tänkte att det kunde vara ungefär som i de fyra första böckerna av Katherine Kerr Deverry-serier (alltså Daggerspell, Darkspell, Dawnspell och Dragonspell) där karaktärerna återföds tills de kan få göra det de var menade att göra i sina första liv. Ungefär. Tidsresor, olika tidsåldrar, reinkarnationer och sånt där brukar bli lite komplicerat, och ibland älskar jag det och ibland blir jag bara helt knas och trött.

I The Next Together har vi Matthew och Katherine som blir kära i varandra, blir ihop och skiljs åt gång på gång genom olika liv. Vi får läsa om dem 1745 när jakobiterna med Bonnie Prince Charlie i spetsen belägrar Carlisle där Matthew och Katherine befinner sig. Krig, kanoner och dramatik. Vi får läsa om dem 1854 när de befinner sig på engelska sidan i krimkriget, i ett arméläger. Krig, kanoner och dramatik. Och så har vi 2019 där vi faktiskt aldrig får "träffa" dem utan bara följa deras liv när de som gifta kommunicerar via lappar på kylskåpet, mail och sms. Det är inte krig ännu men snart (England mot resten av Europa i den här historieversionen), det är inte kanoner men väl biologiska vapen, och det är mycket dramatik. De är väldigt kära. Och så till sist har vi framtids-Matt-och-Katy 2039 som blir kära i varandra när de på samma universitet studerar kemi. Det skulle kunna bli krig (England och Europa är inte riktigt sams än) och dramatik - om inte Matt och Katy listar ut varför 2019-års Matt och Katy blev skjutna och vad de upptäckte då.

Krig, kärlek och dramatik och många roliga lappar. Jag borde, borde verkligen gilla det här. Men jag gör inte det - jag väntar och väntar boken igenom på att jag ska börja åh-jag-gillar-så-spännande-vill-läsa-läsa-läsa! men det kommer aldrig och det har tagit mig evigheter att ta igenom pga att jag aldrig blev särskilt intresserad. Jag blandar hela tiden ihop kärleksparen i de olika tidsåldrarna (fast, ja, de är ju liksom samma fast ändå inte), jag tycker att alla fyra paren tenderar att allihopa låta och bära sig åt som två tonåringar från sisådär 2015, jag känner inte det där pirret i en riktigt bra kärleksroman eller spänningen i en det-är-krig-och-dramatik-roman, jag ser inte de historiska miljöerna framför mig och ... ja, så blir jag duktigt irriterad när boken är slut och jag inte har fått svar på den viktigaste frågan av alla: varför? Eller så tycker jag inte att jag får ett tillräckligt bra svar på den, i alla fall.

Alltså: det borde ha klickat mellan mig och den här boken. Det gjorde det inte. Så är det ibland.


Titel: The Next Together
Författare: Lauren James
Utg år: 2015
Förlag: Walker Books
Köp den till exempel här eller här

onsdag 16 maj 2018

High Fidelity

Det här är väl något av en modern klassiker jag har tänkt läsa väldigt länge. Jag har lyssnat på den som ljudbok, inläst på väldigt njutbar engelska. Inte vet jag hur karln ser ut som läst in, men jag ser liksom Hugh Grant framför mig, så förstår ni ungefär hur han låter. (eller? det kanske bara är min hjärna som funkar på märkliga vis?)

Well. Det handlar alltså om Rob, som är 30-plus-nånting och som (knappt) livnär sig på sin skivbutik i norra London. Jag begriper dock inte hur han får det hela att gå ihop ens till existensminimum, eftersom han inte jobbar ensam i den där butiken utan har två anställda också. Och det är en butik av modellen liten, trång, och mycket specialiserad. (läs: hade du gått in dit för att fråga efter senaste Absolute Music-samlingen eller någon listpopartist så hade du blivit både utskrattad och hånad) Kunderna verkar inte trängas med varandra, direkt (nähä, inte så konstigt kanske när de som jobbar där ifrågasätter din mentala hälsa när du vill ha ha-ha-ha-lyssnar-du-på-sån-musik-din-loser-musik).

(OK, nu låter det som att jag förfasas över skivbutikens anställda, och ja, det gör jag ur ren herregud-så-här-får-man-väl-inte-bedriva-ett-serviceyrke-synvinkel... men det jag gillar allra, allra bäst med den här boken är just partierna där de skivbutiksanställda Dick och Barry får tjafsa med varandra, Rob och eventuella modiga kunder, får göra listor, får vara konstiga i allmänhet...)(och alla musikreferenser till slutet av 80-talet början på 90-talet som finns)

OK 2. Jag kanske skulle sluta missbruka parenteser nu och skriva på riktigt??

Rob själv hamnar definitivt inte på någon av mina topp-5-bästa-huvudpersoner-i-böcker-listor (den här boken kryllar av slika listor så jag drabbades av andan) för attans vad han velar och ältar och tycker synd om sig själv... Det är ju det som är hela grejen med boken: Robs flickvän Laura har lämnat honom, och nu går han igenom sig själv, sitt liv och alla sina f.d flickvänner för att liksom förklara varför detta kunde hända, och om han bryr sig, och varför han gör det eller inte gör det (och har hon bättre sex med killen hon flyttade in till nu?) och varför han jobbar i skivbutik i stället för att vara tjusig advokat i fina kläder och... massor av andra varför.

Men även om jag inte gillar Rob så där värst så tycker jag mycket om den här boken. Absolut för skivbutiks-, Dick-, och Barrybitarna, men också för att Hornby är så infernaliskt skicklig på att fånga det sociala spelet. Detaljer som blickar, repliker, exakt hur "ta en öl på puben" går till, pinsamma föräldrar (åh, dem fångar han på pricken), vad man tänker medan signalerna går fram när man ringt upp någon, om man ska lägga sig under täcket eller inte när tjejen strax-före-vi-kommer-nog-ligga går på toaletten... alla dessa detaljer som finns i allas liv och i relationer med andra människor. Hornby får med alltihop utan att det känns överlastat eller jobbigt utan bara smart.

Listorna, ja. De är många. Men när Rob äntligen får frågan om den viktigaste listan av alla, frågan han drömmer om att få besvara med tyngd, expertis och finess: "Vilka är dina 5 bästa låtar genom tiderna?"  - så blir han så överväldigad att hans hjärna går i strejk och vägrar leverera något alls. Heh.

Det blir fler böcker av Nick Hornby för mig. Vilken får jag inte missa?

Titel: High Fidelity
Författare: Nick Hornby
Ljudbok - uppläsning: Russell Tovey
Utg år: 1995
Förlag: Victor Gollancz
Köp den till exempel här eller här

tisdag 15 maj 2018

The Innocent Mage

"The Innocent Mage" ifråga är en viss ung fiskare vid namn Asher. Han kommer i början på boken till staden Dorana där han på ett år tänker sig tjäna ihop så mycket pengar att han har råd att köpa en egen fiskebåt att sedan bräcka sina äldre och jobbiga bröder hemma i byn med. Magi är verkligen inget han sysslar med - han är en olken, folket som bodde i landet Lur först innan ett annat folk, doranerna, invaderade dem norrifrån, slog sig ned för gott samt byggde en rejäl, magisk mur som gräns norrut för att skydda sig själva (och, OK då, olkenmänniskorna också) mot de med-doraner som blev kvar där hemma och krigade ihjäl sig mot varandra.
Och doranerna har magi. Det är liksom en del av dem och något de har och gör lika naturligt som att andas. Men det är, tycker de, deras grej, och olken får vid dödsstraff inte prova på någon slags magi alls. Doranerna bestämmer, kungafamiljen är doraner, doranerna har magin - och olkenfolket jobbar på ungefär som de alltid har gjort.

Well. Asher kommer alltså till Dorana för att tjäna pengar. Av en händelse råkar han hamna i prins Gars väg, och blir sedan raskt anställd av denne för en rejäl lön. Trots att Asher vare sig har utbildning, vana, hyfs eller fina referenser. Framför allt har han ingen hyfs.

I landet Lur finns en super-super-duper-jätte-mega-hemlig cirkel av olken-magiker. Jodå, för visst fanns det magi i landet Lur innan doranerna kom dit. Men nu är det ju bara doranernas magi som gäller, alltså fick olken-magikerna under gångna århundraden gömma sig och utöva sin magi i yttersta hemlighet (dödsstraff och allt det där...). Deras rättesnöre är en gammal profetia, som säger att landet Lur i de yttersta dagarna ska räddas av en viss innocent mage som ska komma till Dorana, ovetandes om sitt öde. (Ja, ja, guess who...?) Deras orakel, Dathne, har till och med drömt om Asher, så hon vet hur han ser ut. Så när Asher nu kommer trampandes på sitt lantliga innocent-vis på stadens gator så har jättejätte-hemliga-magikercirkeln fullständig koll på honom.

Det här är en bok på dryga 500 sidor, och ovanstående är ungefär hela bokens handling i ett sammandrag. Asher kommer till stan, blir anställd av prins Gar, bär sig illa åt men blir ändå kompis med Gar, bevakas av hemliga magikerna, och så får vi lära känna kungafamiljen. Och Ashers häst. Och mycket mer händer faktiskt inte. Inte egentligen. Asher får inte ens uttala en endaste innocent spell  i hela boken (men ett antal svordomar, eftersom han är så himla oskyldigt ohyfsad). Och det borde ju vara rätt trist, det hela. Och ja, ganska segt är det ibland - ändå gillar jag boken. Jag gillar människorna som är med, kan inte släppa Asher och Gar (eller hästen). Så jag ska fortsätta med seriens avslutande del The Awakened Mage ganska omgående (det är bara två delar i serien). Särskilt mycket måste jag det eftersom författaren har gjort ett absolut no-no-fy-skäms-så-där-får-du-INTE-göra slut på den här boken. Ett slut som är så onödigt abrupt att jag blir förbannad. Och som alltså gör att jag definitivt måste fortsätta läsningen riktigt snart.


Titel: The Innocent Mage
Serie: Kingmaker, Kingbreaker #1
Författare: Karen Miller
Utg år: 2007
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

måndag 14 maj 2018

Osynliga Emmie

Åh, vad jag gillar den här boken! Den är så vansinnigt snygg och smart gjord, plus att jag tycker väldigt mycket om själva storyn. Jag slukade den i en enda sittning, och vill ha mer!

Osynliga Emmie handlar om två tjejer i tidiga tonåren: Emmie är den tysta tjejen som inte märks, som knappt hittar rösten när hon väl måste prata, som hukar sig när hon går igenom skolkorridoren för att inte behöva stöta på någon, inte behöva be någon gå ur vägen, inte behöva möta någons blick. Hon har inte alltid varit tyst - när hon var mindre var hon tydligen världens pratkvarn enligt sina föräldrar, och när hon är med sin bästis Brianna har hon heller inga problem att prata om allt möjligt.
Och så har vi Katie, som står i alltings centrum. Hon bereds plats vid lunchbordet, hon är den alla vill veta vad hon har gjort i helgen, hon är duktig på idrott, hon är smart, hon är den de andra väntar på när lektionen är slut. Hon är glad, självklar och givetvis också försedd med coola föräldrar som gärna bjuder till fest och ser till att ha nybakade kakor en masse när kompisarna kommer på besök (som de alltid vill göra, varje dag).

Katie och Emmie skulle kunna leva i varsitt universum, så olika är de. Men de går på samma skola, delar de flesta lektionerna, och är kära i samma kille. I den här boken får de vartannat kapitel - och det är stor skillnad på hur de ser ut: Emmies kapitel är mer av en grafisk roman, eller text med många illustrationer som även får bära en del av berättelsen. Illustrationerna är lite gråtonade färger. Katies kapitel är rena seriestrippar, med glada, klara färger och stor, tydlig text.



Nu skriver Emmie och Brianna på kul hysteriskt smöriga kärleksbrev till killarna de är kära i. Breven ska förstås aldrig skickas på riktigt - det är bara en kul grej. Men... Emmie råkar tappa sitt brev, och någon annan hittar det. Värsta, värsta mardrömmen, alltså, och det som slutligen tar kål på Emmie? Hehe... nej. Läs den här boken - det är en sådan där bok som inte får missas!

Titel: Osynliga Emmie
Författare: Terri Libenson
Illustrationer: Terri Libenson
Originaltitel: Invisible Emmie
Översättning: Elin Nilsson
Utg år: 2018
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här