torsdag 21 juni 2018

Tales from the Kingdoms

I Tales from the Kingdoms återberättar Sarah Pinborough tre klassiska sagor på sitt alldeles egna sätt. I den första, Poison som alltså är Snövit, var jag först lite avvaktande och tyckte att det mest var en kul variant på Snövitsagan fast med sex och mänsklighet också. Men sedan lade Pinborough till en ganska rejäl twist på det hela (som jag såklart inte kan avslöja), avslutade Snövitsagan ganska abrupt och kastade mig in i Charm som är Askungen. Och nu började jag ana att de tre separata sagorna/delarna i boken hängde ihop. "The Kingdoms" är små och ligger i samma värld, centrerade runt ett stort berg, och kungarna i rikena krigar alltid med varandra för det är sånt som kungar tycker om att göra som tidsfördriv, liksom. Och prinsar ska skickas ut på lite lagom stora äventyr innan de gifter sig och blir kungar de med. Det är de där äventyren som är de klassiska sagorna, och det görs en hel del referenser till mängder av sagor, och det är väldigt kul att läsa.

Sedan avslutades Askungesagan i en ännu större twist som jag fullständigt älskade, och som alltså hängde ihop med Snövitsagan, innan vi i Beauty (som är Törnrosa) backar tillbaka i tiden och får veta vad den rosenkindade prinsen i Snövit hittade på innan han stöter på sörjande dvärgar kring en glaskista med en sovande eller möjligen död prinsessa i. Han har ju varit ute på sitt egna coming-of-age-äventyr, och i det alltså hanterat den där ogenomträngliga häcken med det sovande kungariket bakom.

Men inget eller ingen är alltså som man tror att det eller de ska vara. Den där prinsen är... ja, en bortskämd slashas som blir insta-kär i ungefär allt som rör sig. Ibland eftersom han blir förtrollad till att göra det, ibland för att han är full och kåt, och ibland eftersom han blir tillsagd att göra det. Han behöver en fast hand i tillvaron (läs barnvakt) och reser alltså inte utan sällskap. Nog sagt om det.

Men vi har inte bara principlösa prinsar här - vi har skönsjungande dvärgar (som vid ett tillfälle gör mänsklig-pyramid-grejen med tre pers ovanpå varandra iförda en lång rock, ni vet: direkt taget från disneyfilmens kändaste scen...), vi har en prinsessa som gillar att se på när andra har sex, vi får läsa om problematiken med att rida i vanlig sadel fast i klänning och hårt åtsnört livstycke, vi får en hel del fan-girlande (ni vet det där "vad-är-väl-en-bal-på-slottet-suckandet, fast på helt nya nivåer) och så får vi veta vad man kan hitta på om man är ensam vaken i ett kungarike där alla andra har sovit i typ hundra år.

Och så får vi alltså gästspel från en mängd andra sagor utöver de tre "huvud"-sagorna: häxan i Hans och Greta, Rapunzel, Rumplestiltskin, Skönheten och odjuret, Rödluvan (och most definitely vargen också), och till och med Aladdin från Tusen och en natt gör ett kort inhopp. Han är sur och har ett tråkigt jobb, men han är helt enkelt tvungen att göra som hans ägare säger åt honom.

Är du minsta intresserad av folksagor får du inte missa den här boken!


Titel: Tales from the Kingdoms
Författare: Sarah Pinborough
Utg år: 2016
Förlag: Gollancz
Köp den till exempel här eller här

onsdag 20 juni 2018

All the Birds in the Sky

Patricia inleder den här boken med att rädda en fågel som skadat vingen. När hon kånkat runt på fågeln ett tag så visar det sig att hon förstår vad den säger, och kan prata med den. Och med katten, som tycker sig vilja äta skadad fågel till middag, och med de andra fåglarna i skogen. Sedan blir hon inlåst på sitt rum av totalt oförstående föräldrar, och vi hoppar till bokens andra berättarperspektiv: Laurence. Han är av den sanslöst smarta typen som lyckats bygga en egen liten armbands-tidsmaskin och som har ett långtidsprojekt gömt längst bak i sin garderob: en superdator med gryende AI.

Laurence och Patricia möts i mellanstadiet där de båda är mobbade, och hjälper varandra så gott de kan, och blir vänner. Efter dem smyger en lönnmördare som inte är nöjd om han inte får mörda sisådär 2-3 pers i veckan, men som nu har som mål att ha ihjäl både Laurence och Patricia eftersom han i någon orakelsyn i lönnmördartemplet sett att de två kommer att orsaka världens undergång. Ganska snart är han anställd som skolans studievägledare.

Ja. Alltså. Mer än knäppt, och roligt, och smart. Men sen går tiden, Laurence växer upp till känd och framgångsrik programmerare-forskare-allmän rymdfärdsnörd och Patricia utbildar sig på ett hemligt universitet till heltidsnaturhäxa med healing som specialkunskap. Och så möts de igen, i San Fransisco. Och den här boken, och historien, bara dör. Konstigt nog, eftersom de fascinerande förutsättningarna fortfarande är där med magi som möter/konkurrerar med/samarbetar med teknologi och två huvudpersoner som står på varsin sida. Men det är som att energin och glädjen från bokens början liksom tappats bort. Det är fortfarande en OK bok, men inte wow, och sista delen ledsnade jag så mycket på San Franciscokrumbukterna och världshoten som inte engagerade mig att jag mest skumläste lite håglöst.

Ojämn bok, alltså, och jag är rätt besviken.


Titel: All the Birds in the Sky
Författare: Charlie Jane Anders
Utg år: 2016
Förlag: Tor
Köp den till exempel här eller här

tisdag 19 juni 2018

Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande

Jag har lyssnat på Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande, en serie på tio delar skriven av Moa Eriksson Sandberg direkt för ljudboksformatet. De här ljudboksserierna går bra (jag gillar dem också, det här med "avsnitt" känns bra vid ljudbokslyssning, känns som att man bara måste lyssna vidare på nästa, och nästa avsnitt...) och nu satsar Storytel på digital originalutgivning för barn och ungdom i Storytel Kids vilket alltså den här serien ingår som en del i.

Julia går estetprogrammet med teaterinriktning, först i Stockholm men har nu fått flytta till en mindre stad och därför fått fortsätta samma program där. På den nya skolans teaterprogram regerar dramaläraren Rafael, som hyllar Shakespeare och därför låter klassen sätta upp Hamlet. Julia känner direkt att det inte är samma anda i vare sig undervisningssätt eller klassgemenskap på nya skolan, men blir ändå ganska direkt indragen i Rafaels virvelvind och karisma.

Ester Gråberg går i Julias klass, och är tillsammans med några andra killar och tjejer de där som de andra ser upp till, perfekta och bäst. Julia försöker (trots nya kompisen Agnes varningar) prata med Ester men får bara överlägsenhet till svar. Och Ester är bara så självklart valet till att få spela Ofelia när Hamlet-rollerna ska besättas... men till allas överraskning så ger Rafael den rollen till Julia. Den nya, oprövade! Ester blir skogstokig och rusar ut från klassrummet för att inte mer ses till.

Och det är alltså detta som är "försvinnandet" i serietiteln. Ester är puts väck, hennes cykel hittas dagen därpå kastad i ett dike, och polisen kopplas in. Och Julia, som känner sig skuldmedveten för att hon liksom tog Esters plats fast hon själv inte hade något att säga till om i rollbesättningen, försöker på egen hand undersöka var Ester tagit vägen. Och hon får reda på saker om Ester, som vem hon var ihop med, hennes bakgrund, hennes tydliga fasad...

Det är lite deckare, lite tonårsliv, lite skräck, och givetvis får jag vibbar av Norra Latin även om Julia ju faktiskt flyttade ifrån teaterprogrammet i Stockholm. Det är spännande, men precis som när jag läste Norra Latin så får jag en lätt överdos av teatergrejen. Och Shakespeare. Det känns så... "jamen-självklart-ska-det-spelas-hamlet-eller-annat-shakespeare" så fort det ska skrivas om teater, eller har jag bara läst fel böcker? Men om man nu struntar i mitt drama-gnäll och är på jakt efter bra ljudboksserier så bör man testa den här.

Titel: Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande
Författare: Moa Eriksson Sandberg
Ljudbok - uppläsning: Philomène Grandin
Utg år: 2018
Förlag: Storytel Kids
Här hittar du serien
För vem? ca 15 - 25


måndag 18 juni 2018

Det finns alltid förlåtelse

Jag läste Ragdes trilogi om Neshov-släkten för några år sedan, och tyckte väldigt mycket om den. De hör till böckerna jag brukar komma dragande med när andra ber mig om lite allmänna tips på "bra böcker", och pratar mig varm för dem.
Så därför var jag nyfiken på hur Ragde skulle fortsätta berättandet - för mig kändes allt ganska avslutat när jag lade ned Vila på gröna ängar. 

Grejen är att jag efter avslutad läsning av Det finns alltid förlåtelse fortfarande tycker att det var färdigberättat om Neshovs efter de första tre böckerna. För mig blir det här ett enda långt "vad hände sen" med alla inblandade, men utan att tillföra något egentligen nytt. Krumme och Erlend skaffade barn (och det visade sig bli tre på en gång) med sina väninnor - men det stora och fantastiska med det hade jag redan läst om tyckte jag. Nu fick jag veta detaljerna: mer om hur Erlend tyckte det kvinnokroppsliga var jobbigt under graviditeterna, hur himla många prylar de kände att de var tvungna att köpa med sina tydligen oändliga pengaresurser, hur trevligt det är med den där storfamiljen med alla barnen...

Torunn drog ju iväg från det tunga arbetet och ensamma ansvaret på gården Neshov i slutet på trilogin, men har inte riktigt hittat sin plats i tillvaron. och nu bestämmer hon sig för att flytta till Neshov igen. Och så städar hon. Och så städar hon. Och så städar hon. Och så städar hon. Och alla små och stora problem löser sig snabbt eftersom hon, liksom Krumme och Erlend, verkar ha oändligt med pengar som snabbt fixar allt från ny bil till storstädning till... ja allt, utom sin egen ensamhet som hon gnäller över sida upp och sida ned.

Margido är också ensam, men har väl mer vant sig vid det. Han funderar över Gud och järntillskott och slappnar av i sin enmansbastu och ondgör sig över en av sina anställda på begravningsbyrån som tar sovmorgnar och semesterdagar lite som han vill. Nu ringer Torunn på dörren och Margido blir helt perplex men sedan väldigt glad.

Och inget av det här känns egentligen särskilt upphetsande att läsa om utan mer som fördjupningsläsning för dem som tyckte om Neshovstrilogin. Eller som att författaren skrivit fanfiction åt sig själv. Det hade behövts något nytt för att ruska liv i den här storyn, någon ny person eller vändning eller.... ja, mer än att städa Neshov, i alla fall.


Titel: Det finns alltid förlåtelse
Författare: Anne B. Ragde
Originaltitel: Alltid tilgivelse
Översättning: Margareta Järnebrand
Ljudbok - uppläsning: Kerstin Andersson
Utg år: 2017
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

onsdag 13 juni 2018

Muralgranskaren

Muralgranskaren är ett twitterkonto  (som jag inte upptäckt förrän nu, jag är usel på twitter-hängning) där David Nessle har kombinerat medeltida (och renässans-) konst med helt egna bildtexter. Det är inlägg därifrån som nu har blivit en bok - och en bok som har roat mig enormt. Det här är precis min sorts humor, och jag har jublat och fnissat och visat familjen (som lett artigt och typ "ja, mamma, lite kul är det allt, men du behöver kanske inte trilla av stolen...?") den ena bilden efter den andra för sånt här måste skrattas åt tillsammans med någon.

Medeltids- och renässanskonst är så full av symbolik, av bildspråk den tidens människor läste av och förstod men som blir rätt underligt om man tittar på det med nutida ögon och liksom bara ser vad det är på bilderna rätt upp och ned. Perspektiven är märkliga, händer pekar på saker, döden dyker upp både här och där, människor är fulla av sår, har märkliga kläder och hattar på sig, bakgrunderna är fulla av grälla färger eller blommor eller folk som flyger på moln... Det Muralgranskaren gör är att han skriver bildtexter som helt galet felaktigt beskriver det som finns i bilderna i stället för det bilderna betyder - och resultatet blir alltså alldeles fantastiskt. Knäppt, utflippat, anakronistiskt, fel.... och väldigt roligt. 

Han har dessutom bemödat sig om att skriva alla bildtexter i någon slags så-här-himla-märkligt-stavade-vi-på-medeltiden-svenska, och då blir resultatet... ja, så där så att en sån som jag trillar av stolen. Eller letar efter någon att sitta och fnissa över bilder ihop med.

Här är några exempel:





Titel: Muralgranskaren
Författare: David Nessle
Illustrationer: David Nessle
Utg år: 2018
Förlag: Kartago
Köp den till exempel här eller här

torsdag 7 juni 2018

The King's Blood

Jag läser vidare i serien The Dagger and the Coin, och tycker fortfarande i denna andra bok att karaktärerna är riktigt intressanta att läsa om, och att världsbygget med de sedan länge försvunna drakarna vars arv fortfarande styr människorna och världen är fascinerade.

Geder är den unge mannen som allra helst skulle vilja sitta med gamla manuskript, göra översättningar och jämförelser och forska i myter och legender. Men han hamnar märkligt nog alltid i tingens centrum, och får mer och mer makt. Makt som han fullständigt missbrukar, och han gör vidriga ting. Samtidigt skulle han mest vilja vara ifred, och möjligen bara vara kompis med prins Aster, sin myndling. Geder är oerhört komplex, och jag gillar honom inte det minsta, men han är något av den intressantaste karaktär jag läst om i någon fantasy.

Och så har vi Cithrin, ung men redan mycket kunnig i finanser och handel och bankväsende. Och därför också i politik, eftersom den styr pengar och handel. Hon nöjer sig inte med en du-är-ung-och-får-lära-dig-lite-mer-position i någon bortglömd bankbransch i en mindre stad, utan nästlar sig in i de högsta kretsarna. Och så råkar hon vara på plats när det blir som allra mest dramatiskt i imperiet med hot om inbördeskrig och kaos, och får mitt i allt detta möta Geder. Bankiren och den maktmissbrukande boklärde - jo, det blir intressant.

Läskige översteprästen från spindelgudsdyrkarna är fortfarande med, likaså avhopparen från samma kult som trots att det var ett helt liv sedan han rymde fortfarande bokstavligen har spindlar i blodet. Marcus Wester, f.d general numera legosoldat vill fortfarande ägna sitt liv åt att skydda Cithrin, men får en livskris när han inser att hon varken kan eller vill bli beskyddad utan klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.

Som sagt - karaktärsdriven fantasy med en intressant story. Trots det har det tagit mig sju svåra år att ta mig igenom den här boken. Den är seg, det är många namn, det händer egentligen inte så mycket utom i några koncentrerade partier, och jag skulle vilja ha mer spindelpräster och drakar och läskigheter. Jag ska ändå läsa vidare i serien, trots segheten, eftersom Geder och Cithrin och de andra är så pass intressanta att läsa om. Måste veta hur de utvecklas.


Titel: The King's Blood
Serie: The Dagger and the Coin #2
Författare: Daniel Abraham
Utg år: 2012
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här




fredag 25 maj 2018

Nevermoor - Morrigan Crows magiska förbannelse

Den "magiska förbannelsen" Morrigan har är det där att allt är hennes fel. Och det är ingen måtta på hur mycket det är som anses vara hennes fel där hon bor och alla vet att hon har den där förbannelsen - jag älskar den här sortens vansinniga överdrifter som påminner mycket om Roald Dahls sätt att skriva. Skador på ett växthus från en hagelskur? Morrigans fel eftersom hon råkade säga att vädret var fint. Trädgårdsmästaren död i en hjärtattack? Morrigans fel eftersom hon fällt en kommentar om trädgårdsrabatterna. Och eftersom det är hennes fel så måste hennes far punga ut med begravningskostnader OCH betala för trädgårdsmästarens barnbarns universitetsstudier. Josåatte...

Så jag älskar inledningen på den här boken. Sedan får Morrigan genom mycket action och dramatik och magi komma till Nevermoor, ett ställe hon inte visste fanns, och dessutom befinna sig vara en av kandidaterna till att få komma med i Wundersamfundet. Det är inte lätt - det är många hundra som söker men bara nio som antas, och det är prövningar som ska genomgås, och resten av boken handlar om detta och är i Nevermoor. Jag tycker fortfarande om, men kan bli lite trött av alla beskrivningar av allt fantastiskt som finns i detta Nevermoor. Samtidigt så är det mycket av allt det som är kul att läsa om, så jag är lite kluven. Ta bara hotellet som Morrigan får bo på, hotellet som ägs av hennes mecenat Jupiter North och består av mängder av märkliga rum som dessutom förändras, och bebos av mycket märkliga personer och djur. Helt underbart! Eller transportsystemen i Nevermoor (haka fast med sitt paraply i någon slags linbana? varför inte?) som inte är helt ofarliga men väldigt roliga att läsa om. Eller hur festerna går till, paraderna, hur folk (och fä) ser ut, vilka egenskaper/begåvningar de andra kandidaterna har som söker till wundersamfundet... det är ett myller att drunkna i och jag får lite samma känsla som när jag läser Frances Hardinges böcker: en författare med så enorm fantasi och uppfinningsrikedom att den hade behövts hållas i lite stramare tyglar.

Så: kanske lite överlastat men fortfarande roligt och bra och jag tycker om det.

Eller, OK. Jag hade gärna varit utan de talande djuren. Jag vet inte vad det är mig och talande djur, men jag fixar dem inte. När här nu kommer inklampandes en gigantisk, talande katt som dessutom basar över hotellets städpersonal blir jag.... eh nej. Gillar karaktären, gillar inte att karaktären är katt. 

Men jag får lugna mig, och ger Nevermoor tummen upp.


Titel: Nevermoor - Morrigan Crows magiska förbannelse
Författare: Jessica Townsend
Originaltitel: Nevermoor - The Trials of Morrigan Crow
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2018
Förlag: Semic
Köp den till exempel här eller här