torsdag 14 november 2019

De dödas sjö

Det brukar bli roligt och bra när Paul Stewart och Chris Riddell samarbetar om en bok, och det blir det här också (plus att det förstås finns mängder av Chris Riddells väldigt typiska illustrationer). Fokus är egentligen inte på äventyret med "de dödas sjö" utan mer på riddaren själv och det faktum att han försörjer sig som frilansande riddare. (Engelska titeln är också Free Lance and the Lake of Skulls.)

Han har varit fast anställd som riddare hos en adelsman, och det var väl OK ända tills de kom i bråk (om adelsmannens fru som blev kär i riddaren i stället). Vår riddare sa då upp sig, och drog ut på vägarna som frilans. Normalt brukar det funka bra, och han kan leva på prispengar från diverse tornerspel. Men förra säsongen fick han avbryta pga en axelskada, och nu är han pank, eländig och på väg ut i värsta obygden.

Och här kommer han till en by, där invånarna först tvingar honom att vara med i någon typ av tvekamp/organiserat slagsmål, och sedan stämplar honom som bråkstake eftersom han ju (såklart) vinner den där striden och det kan byns lokala hjältar/råskinn inte tåla. Men den lokale godsherren, som boken igenom får heta "Herr Stornäsa", lockar med det eventuellt lukrativa uppdraget att från den närliggande "de dödas sjö" hämta hem en alldeles speciell kungakrona. Jomen, verkar ju som ett schysst standarduppdrag för en frilansande riddare? Han tackar ja, och rider iväg.

Det är inte många av bilderna som visar Ståtlig Riddare På Modigt Uppdrag. Nä, vi får se övervägande Drypande Blöt Och Miserabel Man, Ibland Även Loppbiten och förstår att det frilansande riddarlivet inte är särskilt glamoröst. Enda riktige vännen är hans häst...


Titel: De dödas sjö
Författare: Paul Stewart & Chris Riddell
Illustrationer: Chris Riddell
Originaltitel: Free Lance and the Lake of Skulls
Översättning: Helena Olsson
Utg år: 2019
Förlag: Argasso
Köp den till exempel här, här eller här

måndag 11 november 2019

Fool's Quest

Jag har läst bok 2 och 3 i den här trilogin i ett svep, och nu har jag stora problem med att komma ihåg vad som hände i den här, och vilket som kommer först i bok 3. Så går det när man ligger efter med bokbloggandet om det man läser.

Men jodå: jag vet att jag ganska länge, eller väääldigt länge faktiskt, var rätt frustrerad i den här eftersom de som verkligen behövde göra saker inte kom igång med att göra dem. Att ingenting hände fast det verkligen hade behövt hända och tas tag i. Och bara kolla som det gick också: i bok 3 är Bee i så himla dåligt skick och synd om så att... fast det ska jag skriva om i nästa inlägg.

Nå. Läs inte vidare om du inte läst bok 1, Fool's Assassin, SPOILERVARNING utfärdas. 
Men bok 1 slutade med att the Fool dök upp i ett uselt, nära-döden-torterat skick, som en illaluktande tiggare med typ dagar kvar att leva, och inte blev det så där himla mycket bättre av att Fitz högg honom ett antal gånger med sin kniv heller. När Fitz insett sitt misstag, och akut dragit iväg med the Fool till Buckkeep för att rädda vad som räddas kunde - ja, då attackerade de där eländiga och elaka Servants, alltså de som torterat the Fool, Withywoods. De bränner, har ihjäl, våldtar och är allmänt vidriga. Och så tar de Bee. Det är liksom det som är målet för all deras förstörelse - att kidnappa den de tror är "the Unexpected Son" och ta honom med sig till Clerres.

Och nu då? Blir Fitz skogstokig och drar ut med här och vapen och drakar och vargar för att återta sin kidnappade dotter? Nej! Han får ju inte veta att det hänt förrän en bra bit in i boken. Bee försvinner, och lider, och Fitz lägger allt krut på att försöka lappa ihop the Fool (går sådär halvbra, karln har inte ett helt ben i kroppen och är dessutom blind) samt att tassa runt på slottet Buckkeep och återuppliva gamla minnen och klä ut sig till någon tröttsam adelsman.

Och sen då? När Fitz får veta? Drar han då ut med här och vapen och drakar och vargar för att återta sin dotter? Nej! Då städar han upp på Withywoods ett tag, och återgår sedan till att trampa runt på Buckkeep, plåstra om the Fool (som det är Mycket Synd Om, faktiskt)(han är rätt gnällig hela trilogin igenom även om det Faktiskt Är Väldigt Synd Om Honom) och fortsätta med att tramsa runt utklädd som någon typ av adelsman. Jo, för han vet ju inte vart Bee har tagit vägen. Han anar vilka som tagit henne, men vart tog de vägen?

Och sen sen då? När Fitz får veta vilka, och vart de tog vägen, och att nu handlar det minsann om minutrar innan de drar till sjöss med hans dotter? Drar han då ut med här och vapen och drakar och vargar för att återta sin dotter? Nejdå. Då rider han listigt iväg ensam med en häst, och tänker att han reder sig bäst själv, mot ett okänt antal fiender + inhyrda soldater. Jo, för han var ju lönnmördare en gång då för länge sen i sin ungdom. Nu är han 60+, och måste äta carris-seed (Six Duchies variant av uppåttjack) för att orka. Han ger hästen carris-seed också, varpå hon nästan dör. Listigt där, Fitz.

Men, klart han måste förhala all action och trampa runt på slottet i Buckkeep - det här är ju en trilogi, och saker måste ju få hända i även den tredje boken? Jodå. Plus att det är så här med Robin Hobb: det kan rätt ofta vara segt, och många av hennes böcker är helt ärligt för tjocka och kunde skurits ned på i sidantal. Men när det sedan händer grejer - och det gör det mot slutet av även den här boken - då är det så GALET BRA. Det är det här också. Låt mig bara avslöja så här mycket: här knyts storyn ihop med det som hände i the Rain Wilds Chronicles. Hurra för det!


Titel: Fool's Quest
Serie: Fitz and the Fool #2
Författare: Robin Hobb
Utg år: 2015
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här, här eller jämför priser på Omnible

Pojken i graven

Mormor bor i ett eget litet hus i trädgården som hör till Malin och Bosses hus, och de tycker om att hon bor nära dem. Senaste tiden har dock mormor börjat bli lite förvirrad, glömmer saker och förväxlar saker. Allra värst är att hon de senaste nätterna verkar ha börjat gå i sömnen, eller så har hon något annat mystiskt för sig. Hon går ut, och kommer tillbaka med jord på stövlarna. Malin och Bosse håller sig nu vakna en natt och följer efter henne när hon går, för att se vart hon tar vägen.

De hittar henne vid familjegraven, som just nu står öppnad eftersom en äldre släkting ska begravas. När de frågar mormor varför hon är där så säger hon att hon måste få veta om "hennes pojke är där". Vilken pojke? undrar Malin och Bosse, eftersom deras mamma är enda barnet. Men mormor envisas, och kräver högljutt att Malin och Bosse ska hjälpa henne öppna den lilla barnkista som nu kan nås när graven är öppen.

Det är Lukas kista, enligt den lilla bortglömda gravstenen intill den stora familjestenen. Lukas, som föddes 1923 och dog 1936. Och när Malin och Bosse trots allt hoppar ner i graven och öppnar hans kista - så är han inte där. Kistan är fylld av tegelstenar.

Vem var Lukas? Varför säger mormor att han var hans lille pojke? Och vad hände med honom, om nu kroppen inte ligger i kistan?

Detta verkar allra först vara en skräckbok, med en tom grav och kistöppning mitt i natten. Det är det inte. Riktigt otäck är den förvisso, men det har inte ett dugg med spöken att göra. Malin och Bosse kommer Lukas och hans öde på spåren, och vi får följa med till ett mentalsjukhus och läsa om behandlingsmetoder för barn och vuxna där på 1930-talet. Den här boken utspelar sig 1965 (lite annorlunda att läsa om det, med namn på barn som "Bosse", att det inte är helt självklart att deras mamma har ett deltidsjobb och att en annan mamma har körkort och egen bil) och mentalsjukhuset i fråga är fortfarande i drift.

Jag känner igen både teman och personer från Camilla Lagerqvists tidigare Cirkusflickan och Den vita döden men den här boken är helt fristående. Jag gillar den, och både fascineras av och ryser av sjukhusbeskrivningarna.


Titel: Pojken i graven
Författare: Camilla Lagerqvist
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller här
För vem? ca 9-12 och som högläsning

söndag 3 november 2019

Skuggan

Mot sin brors vilja börjar Nuwa på drakberidarskolan. Hennes mamma gick också där för länge sedan, men slutade, och storebror Kim menar att där är farligt. Men Nuwa vill. Hon vill rida på en vattendrake, precis som mamma en gång gjorde, hon vill vara i kejsarens armé - men framför allt vill hon genom att själv gå på skolan ta reda på vad som hände mamma. Varför hon tog farväl av sin drake och slutade på skolan.

Drakberidarskolan är en internatskola, och elevernas dagar fylls av ridlektioner men också av teoretiska lektioner som historia, och av stridsteknik. Redan första dagen blir de nya eleverna tilldelade sina drakar - lite som på en ridskola, och precis som där (och i hästböcker) är det vissa drakar som anses lite bättre att rida, och vissa fina drakar som alla vill ha. Vattendrakarna, till exempel. Men de är inte så vanliga, och hur hett Nuwa än önskar sig en vattendrake så får hon Nook som sin. Nook, som är en ganska ful och svårriden ökendrake som mest ser ut som en stor ödla.

Det är bara flickor som kan rida drakarna - de tillåter helt enkelt inga män på sina ryggar. Männen får  stället bli skötare åt drakarna, och är det ofta från det att drakarna kläcks. Skötarna pysslar om drakarna, smörjer sadlar och remtyg men är också lite av personlig tränare för drakens ryttare. Eftersom det är en hel del nya elever, som alla får drakar och skötare tilldelade sig, och vi dessutom raskt får träffa elever (och drakar) (och skötare) från tidigare årskurser, och lärare, och skolpersonal... så är det vääääldigt många namn att hålla reda på. Det har jag lite svårt med, liksom jag har det lite svårt med att hålla intresset uppe för alla intriger mellan elever, mellan elever och skötare, vem som är kompis med vem eller konkurrerar med vem, vem som är kär i vem och så vidare.

Men det här tyckte jag om: miljön, som är tydligt asiatisk med pagoder och tempel, sovmattor och tunna pappersväggar. Jag tyckte också mycket om att ana att det fanns en gammal men tydligen förbjuden bakgrundshistoria med legendariska drakar som försvunnit, böcker som bränts eller gömts, en hel stad som övergivits eller förbjudits, gamla krig det inte ska pratas om. Och att Nuwa verkar ha någon märklig magisk förmåga, att när hon står nära en avbildning (tavla?) av drakar från legenden så verkar dessa nästan få liv, röra på sig och fästa blicken på henne? Sånt gillar jag, och bokens handling rör sig också mot just detta. Vi får veta mer - men inte allt, och det här är också första boken i en serie.


Titel: Skuggan
Serie: Drakberidaren #1
Författare: Helen Ekeroth
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller här

Avgrunden

Vad är Avgrunden? Ett hål fyllt av vatten som sakta virvlar runt, ett hål man direkt ser att det är bottenlöst och mörkt. Men ett vattenfyllt hål som det inte går att sluta tänka på. Och om man doppar en hand eller fot i? Då kommer vattnet upp och drar ner en i djupet. Fast man överlever (om än knappt), och spottas ut i en sjö i närheten, och känner det som att någon har läst alla ens tankar och drömmar. Och det har "någon", för strax efter materialiseras något från ens minnen och tankar. Det kan vara irriterande energiska små blå smurfar. Eller Godzilla.

Som om inte detta vore nog så ligger denna Avgrund, detta bottenlösa vattenfyllda hål, i källaren på en husbåt. Vilket ju förstås är omöjligt, men det gör det ändå. Och husbåten ligger mitt i en sjö, och sjön ligger på en ö, och ön ligger i den med höga klippor avskärmade och med tät dimma alltid fyllda Still Cove. Till Still Cove går ingen, alla vet att där är farligt, att saker och personer försvinner, att där sägs finnas en "Best" av något slag.

Och ned i Still Cove störtar först Nicos drönare, ditstyrd av värste mobbaren Logan som snott handkontrollen, och sedan störtar Nico själv när han försöker rädda sin drönare. Han överlever fallet, och tillsammans med sina kompisar som klättrat ned för att hitta honom och hjälpa honom så upptäcker de ön, och sjön, och husbåten, och så då Avgrunden.

Spännande läsning för mellanstadiet, och tydligen ska det komma en fortsättning också. Tyvärr blev jag inte så engagerad i den: karaktärerna förblev för mig märkligt platta och jag brydde mig inte så mycket om vad som hände med dem. Händelserna vid Avgrunden blev alldeles för många gånger hysteriskt omöjliga och livshotande - för att i nästa kapitel liksom svalnat av för ännu en dag i skolan. Det kände lite som att läsa en tv-serie med ett antal dramatiska avsnittsavslut, och jag tappade engagemanget efter typ händelseklimax nummer 3 eller 4.


Titel: Avgrunden
Författare: Ally Condie & Brendan Reichs
Originaltitel: The Darkdeep
Översättning: Sabina Söderlund
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller här

fredag 1 november 2019

Vi är superstars!

En bok med sporten i centrum - om att få pröva in i olika lag, om extra träning över sommaren, om vilka som är bäst och vilka som försöker men inte riktigt räcker till, om lojalitet och om vänskap som prövas när bästisen är lite bättre än en själv och får komma med i ett bättre lag, om att leva, andas och drömma sin sport. Det som lyfter den här boken och gör den speciell och annorlunda är att sporten det handlar om är cheerleading.

Jag har fått veta massor om cheerleading jag inte visste förut: att det krävs kondition, styrka men också vighet och rytmkänsla, att det är en kombination av akrobatik, volter, dans och hopp så träningen är stenhård med många tekniska moment att klara av (och våga).

Boken börjar med att bästisarna Gabbi och Ellen går på en s.k. tryout, alltså en provträning där tränarna kollar vad alla kan så att de kan göra gruppindelningen inför nästa år. Gabbi är så nervös, och hoppas innerligt att de bägge blir uppflyttade i Spotlights som är level 2. Men för att bli det behöver hon själv klara att göra "flickis", dvs en flick-flack-volt. (Det finns en ordlista i början av boken som förklarar alla cheerleading-termer) Ellen har inga problem med flickis, och drömmer egentligen om att redan få komma med i Stardust, gruppen som är level 3. Om hon kan göra en salto? Hon är duktig nog, väldigt duktig faktiskt. Men Gabbi hoppas alltså på att bägge ska flyttas upp i samma grupp, fortfarande träna och tävla tillsammans och vara best friends forever i allt.

Vänskap, skola, vardag, jobbiga syskon men framför allt: tävling och träning i sporten cheerleading.

Titel: Vi är superstars!
Författare: Malin Stehn
Illustrationer: Elin Jonsson
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller här

Det fina med Kerstin

Kerstin bor med sina föräldrar i ett hus som ligger ganska ensligt utanför ett litet samhälle. Bästa ställena att leka är skogen och trädgården till det obebodda torpet strax intill, och Kerstin tycker rätt mycket om att leka för sig själv.
Ändå måste hon för det mesta, både i skolan och efter, vara med Fatima. Fatima är hennes bästis sedan hur länge som helst, och Kerstin tycker det där är rätt jobbigt. Jo, för hon har det inte så kul ihop med Fatima. De vet aldrig vad de ska hitta på, så oftast slutar det med att de sitter och borstar Fatimas långluggade matta med sina hårborstar, eller att Fatima spelar datorspel och mobilspel och Kerstin tittar på och längtar efter att mamma eller pappa ska hämta hem henne så att hon äntligen kan få leka själv där hemma.

Därför blir Kerstin inte alls glad när det flyttar in några nya i granntorpet - en pojke och hans mamma. Ska hon inte få vara ifred hemma heller nu? Eller vara på sina bästa lekplatser längre?

Det är Gunnar som har flyttat in. Och en sak som faktiskt direkt är bra med Gunnar är det faktum att han också har långt, ostyrigt guldhår, precis som Kerstin. Inte nog med det - han samlar också på saker av guld, precis som Kerstin gör! Hon har över hundra saker i sin guldsamling, och han har nästan lika många. När Kerstin fått se Gunnars guldsamling så ger de sig ut på skattjakt efter flera - och rätt vad det är har många timmar gått och de har liksom bara... lekt? Bara så där? 
Men när Kerstin nästa dag ska gå över till Gunnar och fortsätta leken - så står Fatima där ute med sin cykel. Jo, för hon har nu fått lov att cykla hem till Kerstin på egen hand. Bra va? Nu kan de ju leka varje dag? 

Detta är en så väldigt bra bok om vänskap och bästisar, om lek och tråk, lögner och trolleri, om livet i sjuårsåldern med allt det som är bra eller jobbigt just då. En alldeles perfekt högläsningsbok för ca 5-7-åringar.


Titel: Det fina med Kerstin
Författare: Helena Hedlund
Illustrationer: Katarina Strömgård
Utg år: 2018
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller här