onsdag 15 februari 2017

Lily och bläckfisken

Lily är Teds allt. Hur mycket "allt" hon faktiskt är för honom förstår jag ju mer jag läser om dem - när de träffades och det blev kärlek vid första ögonkastet, hur Lily flyttade in i Teds liv och blev viktigare än allt annat, nog också än Jeffrey som dittills varit en viktig del. Så småningom flyttar Jeffrey ut och det är bara Lily och Ted. De kan prata om allt med varandra, tycker om att göra samma saker. Tycker inte alltid lika om saker och ting men älskar att gnabbas med varandra om det de är oense om: snyggaste såpaskådisarna, bästa filmerna och sånt där.

Lily är en tax. So? Ted har alltid kunnat prata med henne, ända sedan hon var en liten valp och upphetsat skällde fram alla ord med versaler och utropstecken. (DET! HÄR! ÄR! FANTASTISKT! VI! MÅSTE! SLICKA! SÅNT! HÄR! VARJE! DAG! om glass till exempel) Och hon kan spela Monopol, bara det att Ted får hjälpa henne att slå tärningar och så där.

Nu ser Ted plötsligt det han av någon anledning inte sett förut, fast det är hur tydligt som helst: Lily har en bläckfisk på huvudet. Där växer den, och när de besöker veterinären vill denne ta prover och kanske plocka bort delar av den, men Lily är tolv år och det är inte säkert hon klarar av någon operation. Hon får epileptiska anfall av bläckfisken, blir blind och har ont, och läsaren inser redan från ungefär rad 1 att det här är rätt så kört, och att det kommer att göra ont att läsa.

Det gör ont. Men jag gillar den här. I början tyckte jag den var ganska underlig, och jag retade mig en hel del på Ted som kändes väldigt självupptagen - men ju mer jag fick reda på honom, desto mer gillade jag honom. Det underliga blir mer och mer, och handlar om Teds kamp med bläckfisken. Ordet "tumör" nämns nog bara på ett ställe i boken - nej, det här ÄR en bläckfisk, som dessutom kan prata och är himla otrevlig på alla sätt.

Det värsta är den där oundvikliga scenen, den som jag själv har upplevt, och jag grät så att jag höll på att gå sönder. Både då, när det hände, och nu när jag läste om hur Ted upplevde det. Min katt Emma hade ingen bläckfisk, men hon var sjutton år gammal och sjuk, och jag fick till sist göra den där resan till veterinären som alla djurägare fasar för. Jag satt ensam med henne tills hon somnat in, och det kan vara en av de värsta saker jag har gjort i hela mitt liv.

Att ha ett älskat husdjur är fantastiskt, men att förstå att det älskade djuret lever kortare än en själv är svårt, och det är den resan Ted måste göra i den här boken.


Titel: Lily och bläckfisken
Författare: Steven Rowley
Originaltitel: Lily and the Octopus
Översättning: Emö Malmberg
Utg år: 2017
Förlag: LBförlag
Köp den till exempel här eller här

måndag 13 februari 2017

Anton och andra olyckor

Det är ett cykelhjul som får punktering som ses på den väldigt orange framsidan - en pyspunka. Och det är en genialisk framsida vet man när man läst Anton och andra olyckor eftersom Anton i första kapitlet får reda på att det är han själv som är en pyspunka. Det var inte meningen att han skulle blivit till, berättar hans pappa för honom efter en lång och möjligen pedagogisk inledning om solsystem, månar och meteoriter som gjort så att jorden kommit på sned. Anton är resultatet av en kondom med pyspunka.

Jaha. Ändå är han här. Bor tillsammans med sin pappa, och brukar vara med sin bästa kompis Ine. Hon är ingen olycka, hon. Hon får alltid genomtänkta luncher med sig till skolan (det här är Norge), där mamman har skrivit små peppande meddelanden med tuschpenna på bananskalen. Och när hon nu ska hjälpa Anton att i stället för att vara ett misstag och en olycka bli meningen med sin pappas liv - ja då kommer hon med den självklara lösningen att Anton ska hjälpa sin pappa att hitta en ny kvinna. Det är det som behövs. Pappan blir glad och Anton blir meningen.

Och hur hittar man lämpligen en trevlig kvinna åt sin pappa? Jo - man anmäler honom som en glad överraskning till en kurs i stickning och tovning. Pappan ser inte så där himla överlycklig ut när Anton och Ina smygtittar in i kurslokalens fönster där pappan sitter som ensam man tillsammans med ett antal kvinnor som alla är över femtio. Pappan sitter och fingrar på en tuss med grön ull och ser rätt hjälplös ut, faktiskt.

Ungefär så här fortsätter boken. Det är hjärtevarmt, det är roligt, det är fyndigt, och det är ett fantastiskt språk där allt som händer hänger ihop och plockas upp senare i boken på smarta vis. Det är fint skrivet om vänskapen mellan Anton och Ine, och om relationen mellan Anton och hans pappa, och Ines förtvivlan när hennes föräldrar inte verkar vara kära i varandra längre (och en hel del av boken ägnas åt Antons och Ines försök att få dem att bli kära igen).

Jag borde älska det här, men ändå var jag inte helt golvad och jag vet inte riktigt varför. Ibland kan det vara så att man är på fel humör när man läser, och jag var kanske inte på fyndiga-barnboks-nivån helt enkelt, utan tyckte att det blev lite för mycket och för pratigt för mig.

Titel: Anton och andra olyckor
Författare: Gudrun Skretting
Originaltitel: Anton og andre uhell
Översättning: Barbro Lagergren
Utg år: 2016
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? cirka 10-14 år

fredag 10 februari 2017

På en öde ö i havet - för koltrastens skull

Det här är mer en upplevelse än en ljudbok! På Storytel hittade jag en kortroman av Aino Trosell, inläst av Sven Wollter: På en öde ö i havet. På två timmar och trettionio minuter får vi uppleva livsöden och dramatik som känns helt äkta, och Sven Wollter gör en av de bästa uppläsningar jag har hört. Missa inte den här!

Det handlar om tre män som bor i ett ensligt hus i skogen - en far och hans två vuxna söner. De försörjer sig på skogsbruk, och eftersom det här är 50-tal använder de sig fortfarande av en häst som drar timret, och av vanliga sågar även om de är rätt sugna på att skaffa en sån där motorsåg. Alldeles nyligen dog mamma (det är en av sönerna som berättar), och även om karlarna klarar sig så är vardagen jobbig när de kommer hem hungriga från skogen och måste sätta igång med middagslagande och allt det där. Ganska snart anställer de en kocka, Gerda, som kommer med fart och fläkt, lagar mat och städar samtidigt som hon sjunger till musiken på radion. Men hon för inte bara med sig kålpudding till middag och stoppade strumpor - nej, hon för med sig oro och osämja också. Friden i huset försvinner samtidigt som friden i skogen också försvinner eftersom lillebror äntligen köper den där motorsågen och river sönder tystnaden med dess vrål.

Det hela inleds med att Bertil, den äldre sonen alltså, sitter på ålderdomshemmet och funderar kring livet och är rätt förnöjd egentligen verkar det som. Men så kommer det en kvinna rullandes i elrullstol, en ny kvinna som flyttar in på hemmet. Och mannen tycker att han känner igen henne. Är det inte Gerda? Han bryter ihop i en total kollaps, och sedan får vi följa med honom tillbaka till Berget i skogen på 1950-talet.

Mästerlig inläsning, som sagt, men det som gör att det blir en sådan total upplevelse är det att det finns ljudillustrationer med mycket tyst i bakgrunden. En klocka som tickar, en hästseles pingla, en eld som sprakar... och så ljudet av en ensam koltrast i vårkvällen. Det var när koltrasten sjöng jag bara smälte och tog den här boken, eller berättelsen, eller upplevelsen, till mitt hjärta och bara älskade den.

Lyssna!

Titel: På en öde ö i havet
(novellen är hämtad ur boken Isbränna utg år 2000)
Författare: Aino Trosell
Ljudbok - uppläsning: Sven Wollter
Utg år: 2014
Förlag: Storyside
Köp den till exempel här eller här eller på Storytel

onsdag 8 februari 2017

Prince of Fools

Hur otrevlig Jorg av Ancrath än var i the Broken Empire så gillade jag ju honom. Ännu mer gillade jag Mark Lawrence sätt att skriva, det här med att sakta dela med sig av ledtrådar och information och låta läsaren bara få aningar och fatta saker själv. Klart jag var tvungen att läsa trilogin Red Queen's War också, som utspelar sig i samma värld och i ungefär samma tid som the Broken Empire, men med andra personer.

Huvudpersonen här, prins Jalan Kendeth, är ungefär tvärtemot allt det Jorg är. Inte för att det gör honom till någon trevligare person på något sätt - men där Jorg går till attack springer Jalan raskt och gömmer sig om det går. Varför utsätta sig för fara i onödan? Den viktigaste personen för Jalan Kendeth är Jalan Kendeth, och hans liv ska helst bestå av nöjen, spel, kvinnor och sprit. Det har funkat rätt bra hittills, eftersom han som prins lever ett liv i sus och dus och inte är den sortens prins som måste lägga sig i politik och landets styre eftersom han bara är nummer tio i arvsordningen till tronen. Kort sagt är karln en ohängd tölp som mest verkar lämna arga människor efter sig - men precis som med Jorg anar man ju längre man läser att det faktiskt finns rätt mycket bra hos Jalan också fast han försöker dölja det så gott det går.

Det som nu sparkar ut Jalan från det susidusliga livet är att han råkar springa i vägen för en förbannelse. Farmor (The Red Queen alltså) har en skrämmande rådgivare: The Silent Sister, som de flesta inte ens kan se (men Jalan har kunnat se henne i hela sitt liv och hon skrämmer skiten ur honom) och denna Silent Sisters förbannelse far bokstavligen talat iväg och jagar Jalan. I sin flykt krockar han med nordmannen Snorri (ja, vikingen, fast jag fortfarande inte för mitt liv kan förstå varför alla vi nordbor i den postapokalyptiska värld detta utgör äntligen ska ha gått tillbaka till att åka långbåt, bära hjälm, slåss med yxa och yra om Tor och Oden...??? Ett stort NEJ på det, och jag störde mig boken igenom) och därefter kan dessa två inte skiljas åt men heller inte ta på varandra för då kommer förbannelsen att explodera.

Eh, ja. Självklart, eller hur?

Snorri ska resa hem till sin is för att ta en gruvlig hämnd på elaka människor och slåss mot en armé av odöda. Jalan... ja, han måste följa med Snorri, vare sig han vill eller inte. (Inte!! Inget vin, inga kvinnor, inga sovmorgnar, inget skönt alls) Och så far de, och träffar på diverse människor och monster på vägen. (och en fjortonårig Jorg och hans gäng, faktiskt, en scen ur Prince of Thorns fast nu upplevd ur Jalans ögon)

Jag gillar dialogerna, jag gillar världen, jag gillar Snorri och Jalan, och jag älskar ängeln och djävulen de bär på sina axlar (nej, jag förklarar inte för det spoilar). Jag gillar alltså inte vikinggrejen, och ibland tycker jag det där resandet drar ut på tiden - men i det stora hela är det här en bra bok och jag ska absolut läsa vidare om Jalan och Snorri i The Liar's Key.


Titel: Prince of Fools
Serie: Red Queen's War
Författare: Mark Lawrence
Utg år: 2015
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här

måndag 6 februari 2017

Harry Potter and the Chamber of Secrets

Jag fortsatte raskt med nästa Harry Potter-ljudbok, den engelska uppläst av Stephen Fry. Jag är fortfarande lika golvad av den ma-ka-löst bra uppläsningen som gör alltihop till något nytt. Harry Potter and the Chamber of Secrets hade jag nog bara läst en gång tidigare tror jag, så när jag lyssnade kom jag underfund med att det var en hel del jag hade glömt. Jag kom ihåg personerna, jag kom ihåg hur dramat nere i Hemligheternas kammare fick sin upplösning, jag kom ihåg Tom Riddle (eller Tom Dolder som han heter i svenska översättningen) och hur han var inblandad - men jag hade minsann glömt att lille Dobby kom in i handlingen redan här. Och vilken roll han hade. Underbart asjobbige Gilderoy Lockhart (Gyllenroy Lockman) hade jag också glömt allt om förutom namnet. (att höra Stephen Fry i Lockharts repliker... man ser karln framför sig!)

Nå. För den som eventuellt också har glömt vad just Harry Potter and the Chamber of Secrets handlar om så är det den som börjar med att Dursleys för att inte bli störda av Harry har låst in honom på hans rum (och inte tänker de att han ska kunna komma tillbaka till Hogwarts heller). Som väl är räddar bröderna Weasley Harry ut genom fönstret med hjälp av en flygande bil - och den bilen får Harry och Ron också köra (flyga!) till Hogwarts eftersom de inte lyckas ta sig till perrong 9 3/4 i tid. Bilen kraschlandar i ett mycket aggressivt träd utanför skolan, och alla vuxna är så upprörda över de rara gossarnas val av transportmedel att de tror att de ska bli relegerade från skolan innan terminen ens har börjat. Det slipper de dock, utan får sätta igång med att plantera om mandragoror och kånka alla sju eller åtta böckerna om Gilderoy Lockharts öden och äventyr, skrivna av Gilderoy Lockhart, till lektionerna i försvar mot svartkonster där... eh, Gilderoy Lockhart är den Oerhört Populäre, Snygge, Imponerande Läraren Som Kan Allt.

Det är också här Harry inser att det här med att han kan tala med ormar inte är något som de flesta trollkarlar och häxor kan - utan att det bara är han och att det gör honom till en skrämmande person. Möjligen till Slytherins arvtagare. Också att det möjligen gör honom till den som överfaller andra elever i övergivna korridorer och förstenar dem. Och det här Missnöjda Myrtle gråter inne på flickornas toalett, och Hagrid visar sig ha fler mystiska vänner slash husdjur i Den Förbjudna skogen. Och polyjuiceelixiret ska också kokas och användas, eftersom Harry och Ron måste bli Crabbe och Goyle för en kort stund.

Det bästa? Att jag fortfarande har fem böcker kvar att lyssna igenom!

Titel: Harry Potter and the Chamber of Secrets
Serie: Harry Potter #2
Författare: J.K. Rowling
Ljudbok - uppläsning: Stephen Fry
Utg år: 2016
Förlag: Bloomsbury Publishing PLC
Köp den till exempel här eller här


fredag 3 februari 2017

Boet

Krypande och kvävande läskig på ett mer mardrömsaktigt sätt än vanliga skräckböcker. Jag gillar den här, och kommer att tipsa om den till de som vill ha läskiga böcker men inte spökläskiga utan annat.

Steves lillebror, som bara är en nyfödd bebis, är sjuk. Ingen förstår riktigt på vilket sätt mer än att det är fel på honom och det inte är säkert om han kommer att leva eller hur han i så fall kommer att leva. Föräldrarna är förstås väldigt oroliga och tillbringar mycket tid på sjukhuset med bebisen. Under tiden försöker Steve leva vidare och kämpar med sina mardrömmar som han alltid har haft. Det är faktiskt ganska mycket, helt förutom bebisens sjukdom, som är jobbigt i Steves liv, och ju längre vi läser desto mer förstår vi hur han har det.

Nu förändras drömmarna till att i stället handla om änglar som bor i en ljus grotta och pratar med Steve, tröstar honom och lovar att han kommer att få det bättre. De förstår hur han har det, och det de ska hjälpa honom med nu direkt är att göra en ny bebis till familjen och byta ut den gamla defekta mot den här nybyggda och perfekta istället. Det där låter som en helt möjlig dröm för den som är orolig för någon hen älskar - men den här drömmen blir mer och mer verklig, och snart förstår Steve att änglarna inte är änglar utan i stället getingarna som bygger ett bo på baksidan av huset familjen bor i.

Boet  i titeln är alltså just det getingboet, men det är inte bara getingarna som är oerhört skrämmande i den här boken. Jag får också rysningar av knivmannen som så ofta kör förbi i sin bil och vill vässa familjens knivar. Och av telefonsamtalen Steves lillasyster får i sin leksakstelefon, telefonsamtalen av "herr Ingen"... som ju visar sig vara helt verkliga telefonsamtal.

Jag ska inte spoila, men under läsningen trodde jag att boken skulle sluta på ett mer... eh, psykologiskt sätt. Och att det i så fall skulle vara riktigt otäckt och jobbigt att läsa. Nu slutade det inte så som jag trodde, utan mer lättköpt eller vad jag ska säga, och kanske blev jag lite besviken. Men kanske ändå att det här slutet mer passar barn och tonåringar, och att det jag tänkte mig hade varit alltför nattsvart. Svårt att diskutera vettigt här eftersom jag inte vill avslöja, men hade gärna pratat med någon annan som läst om vad de tycker. Det är en sådan där bok som gärna vill pratas om efter läsning, och jag kan tänka mig att den därför hade varit alldeles perfekt som bokcirkelbok/läsgruppsbok. Den är klassad som Hcg, dvs för ca 9-12-åringar, men jag kan nog tycka att den passar högstadieelever mer.

Titel: Boet
Författare: Kenneth Oppel
Illustrationer: Jon Klassen
Originaltitel: The Nest
Översättning: Kristoffer Leandoer
Utg år: 2016
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 11 - 15 år, se texten ovan

torsdag 2 februari 2017

The Proposal

Jag hade så många böcker liggande i meh!-läs-oss-nu-nu-nu-högen så jag gjorde det enda raka: läste något helt annat. Bara för att jag kunde, liksom. Och då blev det romance, och då blev det Balogh, och då blev det första boken i en av Baloghs senaste sviter: The Survivors' Club. Storyn i den är att sex män och en kvinna under en lång period vistades hemma hos hertigen av Stanbrook för att läka sina olika skador (både fysiska och psykiska) efter Napoleonkrigen. Under läketiden kom de varandra mycket nära, och nu återvänder de till hertigens gods någon månad per år för att få vara med varandra igen, prata hela nätterna och fortsätta att försöka må bättre. De sju böckerna i serien ska givetvis handla om hur var och en av dessa sju hittar sin enda och rätta kärlek och därigenom helt läker sig själva och sina själar.

Först ut är Hugo Emes, Lord Trentham. Han kommer från andra förhållanden än de övriga sex, och adlades som belöning för ett genomfört hjältedåd under kriget. Det är också det hjältedådet (en självmordsattack där många dog men Hugo Emes själv överlevde utan en skråma) som fick honom att helt bryta ihop och lämna kriget. Nu har hans pappa affärsmannen dött och lämnat Hugo ordentligt rik, med ett affärsimperium att sköta, och med en postum önskan att Hugo gifter sig och skaffar arvíngar. Men det enda han hittills har förmått sig att göra är att bo i en liten stuga, odla blommor i trädgården och mata lamm. Typ.

Under den årliga Survivors-club-månaden hos hertigen av Stanbrook får övriga medlemmarna i klubben reda på att han borde ta tag i det där med att gifta sig, och tycker att "du som är rik och lord och kroppsligt frisk har väl bara att gå ner på stranden och kolla efter en lämplig fru - de lär står där drösvis och vilja gifta sig med dig". De kör alltså ner honom på stranden, lite på kul eftersom det normalt inte brukar vara mer än fiskmåsar där nere. Men just idag råkar Hugo stöta på...

... Gwen, Lady Muir, som ligger och har stukat foten och inte själv kan ta sig upp. När det kommer en storvuxen karl med rynkade ögonbryn som bistert lyfter upp henne och ska hjälpa henne fast hon säger att hon inte har lust blir hon skitförbannad. "Släpp ner mig!" beordrar hon på sitt allra bästa kalla lady-vis, varpå den ohyfsade karlen lyder, och Gwen rasar till marken eftersom foten inte bär henne.

Gwen har skymtat i mängder av tidigare Balogh-böcker eftersom hon är syster till earlen i "uppstartsboken" till Bedwynsagan. Frånskild, halt efter en ridolycka, och rätt fin i kanten av sig. Nu ska hon först bli irriterad på och så småningom kär i den jättelike Hugo som ständigt ser ut som att han planerar mord men egentligen är en sådan som bär ut spindlar i stället för att ha ihjäl dem. Grejen är att han kommer från En Lägre Klass där pengarna arbetats ihop, medan Gwen alltså är adlig och kommer från kretsar där pengar och arbete inte pratas om. Behållningen med boken är dialogerna mellan Hugo och Gwen. Annars är det inte någon av Baloghs bättre, eftersom det här med olika-klasser-problemet blir lite för uttjatat och åtminstone jag rätt fort ledsnar på Hugos ältande av hur han är så himla annorlunda från de där fina titelmänniskorna.

Men jag är inte den som är den - klart jag kommer att läsa vidare hela Survivors' Club-serien!


Titel: The Proposal
Serie: The Survivors' Club Septet #1
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2012
Förlag: Piatkus Books
Köp den till exempel här eller här