fredag 2 december 2016

Armada

Jag gillade Ready Player One så pass mycket att jag ganska raskt tog mig an den här boken också. Fler referenser till filmer och spel från min uppväxt? Urflippad story om invaderande aliens? Vad kunde possibly go wrong?

Zack sitter och slöar i klassrummet när han helt plötsligt ser ett rymdskepp flyga runt i omöjliga krumbukter i himlen utanför fönstret. Och inte bara ett rymdskepp (eller, det är inte så där himla "bara" förstås...) utan dessutom ett exakt likadant skepp som fiendeskeppen han själv brukar ägna timmar, nätter och all sin fritid åt att skjuta ned i datorspelet Armada. What? liksom. Har han spelat för mycket och börjat få hallucinationer?

Tydlingen inte, eftersom han lite senare blir upphämtad av en flygfarkost som också bara finns i det där spelet, fast en farkost som används av den superhemliga organisation som i Armada är de som ger uppdragen för att bekämpa de där slemma, invaderande rymdvarelserna. Det visar sig alltså att Superhemliga Organisationen finns på riktigt. Dess rymdskepp, vapen och övrig teknik i spelet finns också. Och rymdisarna. Rymdisarna är för övrigt helt inställda på Utrotning Av Jordens Befolkning och måste stoppas. Vem kan vara bättre på det än Zack och alla andra som har high-score i Armada-spelet?

Jodå, här kryllar av referenser till framförallt sci-fi-film och spel, och jag älskar det där med att det är så självklart att läsaren ska känna till sånt som att stormtroopers är usla skyttar och hur dörrar på standardrymdskepp fungerar. Det finns en hel del som är roligt i Armada.

Men tyvärr gillar jag den inte alls lika mycket som Ready Player One. Grunden i storyn är precis samma: "tänk om det vore så att alla de där timmarna jag lägger ner på datorspelande och filmtittande faktiskt vore till nytta, eller till och med kunde hjälpa till med att rädda världen, vad skulle ni säga då?!" och jag älskar idén. Men där det i Ready Player One funkar slår det här över och blir fånigt. Inte så lite fånigt heller när hela vår världs framtid hänger på att en tonåring kan besegra en slags slutboss i en rymdstrid. Eller, jo, jag hade kunnat köpa även det i den här sortens bok, men hela vägen fram till slutstriden är alldeles för mycket några-tonåringar-som-spelar-datorspel-tillsammans (tänk kommenterade inspelade spelsekvenser på youtube) och så slängs det in en eller annan mening som antyder att i världen i övrigt dör det några miljoner människor här och där i strider mot aliens. Det tappar mig och jag sitter mest bara och gäspar över luftstriderna och irriterar mig på orimligheterna och det blir så dumt eftersom hela handlingen bygger på att det SKA vara orimligt så jag ska liksom egentligen bara köpa det och åka med. Men det funkar inte.


Titel: Armada
Författare: Ernest Cline
Utg år: 2015
Förlag: Crown Publishing Group
Köp den till exempel här eller här

torsdag 1 december 2016

En ung kulturman

På mitt andra hem Kulturkollo är det den här veckan jag som basar över veckans tema: Kroppen, och alltså därför jag som har hittat på veckans utmaning som handlar om att bygga sin egen kulturman (eller - kvinna förstås) av olika bok-, film-, spel- eller sångtitlar. Därför tycker jag att det vore snällt och trevligt mot mig själv att svara på min egen utmaning, så det gör jag nu.

Här är min kulturman:



Som ni kanske ser är det en ganska ung person - nämligen sammansatt av endast barn- och ungdomsböcker. (har jag nämnt att jag jobbar som skolbibliotekarie, förresten...?) I ungdomsbokshyllan är det en viss övervikt åt titlar med hjärtan i, kan jag säga. Och ögon. Jag fick faktiskt sålla. Här är titlarna:

Kaos i skallen av Kerstin L Hahn

Rälständer och lösgommar av Sita Brahmachari

Vilda gröna ögon av Joyce Carol Oates

Tvillingsjälar av Jacqueline Wilson (och ja, nu räknas själen som en kroppsdel, OK?)

De mystiska huggtänderna av Anders Jacobsson

Genom märg och ben av Chris Mould

Ljudet av ditt hjärta av Stephenie Meyer

Varma händer frusna hjärtan (Klass 7B) av Pernilla Gesén

Pirr i magen klump i halsen av Annika Thor

måndag 28 november 2016

Ingenting och allting

Maddy har en ovanlig sjukdom som gör att hon är allergisk mot ungefär allting, och därför måste leva sitt liv inomhus med ständiga kontroller av hjärta och andning. Hon får undervisning via Skype, och bara undantagsvis gör lärarna besök hemma hos henne. Då måste de passera en slags luftsluss som gör dem helt bakteriefria. De enda människor Maddy egentligen träffar är sin mamma, och sin heltidsanställda sjuksköterska. Hon läser böcker, och läser böcker, och läser om böckerna igen.

Nu flyttar det in en ny familj i grannhuset, och i den familjen bor Olly. Olly har alltid svarta kläder, kan aldrig sitta stilla, har snygg kropp, bråkar ofta med sin pappa och försvinner långa stunder upp på hustaket. Och han när han väl sett Maddy genom fönstret nöjer han sig inte med att bli avvisad vid dörren av Maddys mamma utan försöker gång på gång ta direkt kontakt med Maddy (alltså - uppfinningsrikedomen här med Olly, bundtkakan och dess dödslängtan... det var det som fick mig fast i boken).

När han väl lyckas med det övergår boken ganska länge till att bestå av sms- och mailkonversationer mellan Olly och Maddy. Dem gillar jag! Massor av humor, plus att det ganska direkt känns som att Olly och Maddy måste vara något mer än vänner. Så småningom får de faktiskt träffas också, och klart de redan är ordentligt kära i varandra! Fast de inte ens får röra vid varandra pga Maddys sjukdom. Men hur funkar det där? Går det att vara kär i någon utan att någonsin kunna lämna sitt hus och inte ens kunna ta i den personen?

Jag gillar den här boken. Mycket! Det jag gillar mest är dialogerna mellan Olly och Maddy. Och pirret, den där förbjudna kärleken som inte går att motstå trots att den kan vara livsfarlig. Däremot tycker jag inte om Maddys mamma med alla dessa inbokade mamma-dotter-kvällar som verkar helt kvävande. Inte heller blir jag jätteförvånad över hur handlingen vänder rätt tvärt mot slutet av boken - jag anade det där. Men det spelar faktiskt ingen roll, jag blev glad av att läsa! Dessutom går det snabbt att läsa med all dialog och många korta kapitel - en bra ungdomsbok med perfekt kärlekspirr som dessutom är snabbläst är hur välkommen som helst.


Titel: Ingenting och allting
Författare: Nicola Yoon
Originaltitel: Everything, everything
Översättning: Ylva Stålmarck
Utg år: 2016
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? 13 och uppåt

fredag 25 november 2016

Jakten på julen

Den här är så fin på framsidan! Jag älskar Chris Moulds illustrationer, och jag läste nyligen en bok av Matt Haig som jag tyckte om så den här boken plockade jag bums med mig hem från jobbet när jag packade upp den ur lådan med nya böcker förra veckan.

Men tyvärr blev jag rätt så rejält besviken på den. För det första förvandlas Matt Haig från den smarte och rolige författaren som skrev filosofiska funderingar om oss människor för vuxna i den boken jag läste av honom till en så typisk Nu-Ska-Jag-Skriva-För-Barn-Och-Då-Måste-Jag-Anlägga-Ett-Hurtigt-Och-Åh-Så-Roligt-Tilltal-författare. Det blir så flåshurtigt ansträngt att jag blir helt trött efter bara några kapitel. Fånigt blir det också. Varför tror en del att de måste skriva på det här sättet för att det ska kunna tilltala barn?

Inte gillar jag storyn särskilt mycket heller. Nikolas fattiga pappa skogshuggaren ger sig av mot den kalla norden för att skaffa bevis för att det finns alver. Gör han (och sällskapet han färdas med) det så väntar en belöning. Pappan kommer inte tillbaka, och Nikolas ger sig ensam i väg för att hitta honom. På vägen och genom boken kommer han att på olika sätt plocka upp alla attribut som den typiske Father Christmas omger sig med: flygande renar (varav en med röd mule), en släde, en röd mössa och så vidare. Så småningom är det alltså Nikolas som blir Father Christmas (nä, skriver inte jultomten, för det är alltså den där glittriga killen i Cocacolareklamen han blir. Typ. )

Tyvärr är det inte ens Nikolas utveckling till tomte som tar mest plats i boken (det sker lite summariskt i slutkapitlen som mest är som en epilog), utan det faktum att han hittar alverna och hjälper dem att förändra sitt samhälle som har drivits in i något väldigt marknadsstyrt, framgångsinriktat och egoistiskt. Ganska mycket av det som händer hos alverna känns mest som att det är kul för vuxna i stället för de barn som väl målgruppen ändå är tänkt att vara. Visst - man kan tänka sig att läsa den här som högläsning och då kunna förklara alvernas liv och samhälle - men jag tycker inte den håller som högläsning heller pga för tunn story.

Så, nej. Trots fin framsida faller Jakten på julen platt för mig.

Titel: Jakten på julen
Författare: Matt Haig
Illustrationer: Chris Mould
Utg år: 2016
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

torsdag 24 november 2016

The Invasion of the Tearling

Så mycket tyckte jag om första boken i den här trilogin, The Queen of the Tearling, att jag direkt gav mig i kast med andra boken. Och jag gillar fortfarande! När jag avslutat den här är det fortfarande mycket som är oförklarat och många problem som är kvar att lösa, och just nu sitter drottningen av Tearling i knipa ganska ordentligt. Så himlans bra då att den tredje boken, The Fate of the Tearling, släpps bara om några dagar - min Kindle ligger och väntar på den!

The Invasion of the Tearling gör just det som gör att jag älskar fantasygenren över allt annat: låter vad som helst vara möjligt. Utan att avslöja alltför mycket av första bokens handling är det nu så att Kelsea är drottning i Tearling, och som sådan har varit tvungen att förändra sig en hel del. Besluten hon tog precis när hon äntrade tronen gör att landet ligger i krig med grannlandet Mortmesne, och med dess Red Queen (som är rätt lurkig, kan magi och har levt i över hundra år). Nu invaderar Mortmesne Tearling som inte har mycket att sätta emot eftersom deras armé är mycket mindre och deras vapen mycket sämre.

Nu kunde man ju tänka sig att det här skulle handla om krigande i ett Fantasyland modell 1A, och heroiska hjältedåd och magiska insatser som driver handlingen framåt som någon deus ex machina? Nä nä. Glöm det. Visst, den där invasionen håller på lite grann i bakgrunden, och några krigsbilder får vi. Men den här boken drar ganska omgående iväg åt ett håll jag inte alls väntade mig. Kelsea förändras, som sagt (börjar till exempel praktisera någon slags avancerad metod att skära sig själv i armarna och på benen). Och så får vi börja läsa om Lily.

Lily bor i New England, i ett muromgärdat samhälle. Hon är helt olycklig, vill inte ha barn och har en man som misshandlar henne.

Eeehhh... va?

Just så.

Det knyts ihop i slutet av boken. Och nu sitter alltså Kelsea i klistret, fader Tyler är borta, Rowland Finn är också borta (och fri), Pen är kärlekskrank, och jag väntar på att det ska bli den 29 november så att jag kan få ladda ner sista boken i trilogin till min läsplatta.


Titel: The Invasion of the Tearling
Serie: The Queen of the Tearling #2
Författare: Erika Johansen
Utg år: 2015
Förlag: Harper
Köp den till exempel här eller här

måndag 21 november 2016

Vilket var värst?

Alltså, denna dag...

Jag visste att det skulle stå en skolklass vid dörren när jag kom till jobbet eftersom de hade bokat tid (ändå kom jag inte iväg i tid hemifrån utan fick djupandas när det var köer och traktorer och annat kul på vägen som en landsbygdspendlare ändå bör räkna med). Så när jag då med andan i halsen öppnade biblioteket och bara skulle sätta igång datorn för att kunna dra böcker på återlämning och låna ut blev jag lätt irriterad när den bara uppvisade någon slags svart skärm och ett felmeddelande om att den inte hittade rätt "disk". Äsch, tänkte jag, den behöver säkert bara startas om.

Nope. Den hade datorernas motsvarighet till härdsmälta. Jag kom inte åt något - bibliotekssystem, mail, dokument, omvärld, windows...nada. Nåväl. Det går ju att kreativt skriva upp barnens namn och streckkodsetiketterna på böckerna de lånar. Det går att tipsa om böcker till dem också utan dator. Dock blir det lite stressigt när nästa skolklass också kommer. Och ännu lite stressigare blir faktiskt bibliotekariens liv när hon öppnar bokskåpet för de återlämnade böckerna och det också är fullt.

Nämnde jag att jag jobbar helt ensam på mitt bibliotek? Och att den där datorn som döden dött är den enda datorn jag har?
Kan ni förstå att min måndag blev något helt annat än jag kanske hade tänkt mig från början? Att den var fylld av frustration och långa samtal med IT-avdelningen och andra kunniga människor?

Men vet ni vilket som ändå var värst den här dagen? Det var när jag skulle gå på lunch, och som belöning äntligen få läsa de sista kapitlen i The Invasion of the Tearling som är så grymspännande. (och OK OK, kan väl medge att det kanske möjligen var just det som gjorde att jag blev lite sen i morse? kunde inte slita mig från boken när jag åt frukost...) Och upptäcker att jag har glömt min Kindle hemma... 

The horror.

Nä, det är inte som jag hade sinnesnärvaro att ta en skärmdump på eländet - jag hittade en bild på nätet från någon dator som led av samma åkomma som min.

fredag 18 november 2016

The Queen of the Tearling

Kelsea fyller 19, och det innebär att hon blir hämtad av en grupp rätt så råbarkade soldater (de sitter och skrålar runt elden varje kväll så att Kelsea inte kan sova) och förd till slottet. Nu ska hon inta sin plats som drottning. Hela sitt liv fram tills nu har hon bott med och blivit uppfostrad av ett äldre par i en enslig stuga i skogen. Inga vänner har hon haft, inte heller har hon någonsin fått resa iväg någonstans. Hennes liv har bestått av undervisning, och som belöning: att läsa böcker.

Hurra för det där! Vår hjältinna är en läsande person! En av hennes första åtgärder när hon efter mycket om och men kommit fram till sitt slott och upptäckt att dess bokhyllor står tomma (the horror...) är att skicka efter de där böckerna som står kvar i stugan. (paret som bodde där har varit tvungna att fly) Att rädda de böckerna är viktigt - även om hennes rike Tearling hotas av alla möjliga katastrofer.

Men det är inte bara Kelseas kärlek till böcker som gör att jag tycker mycket om den här boken. Det finns mycket annat som är bra med den. Det första jag gillar är att jag som läsare vet precis lika lite om tingens tillstånd som Kelsea då i början när hon ligger där i tältet och inte kan sova. Hon är på väg för att bli drottning, ja, men varför har hon varit tvungen att leva i den där stugan fram tills nu? Varför har hon inte fått ha några vänner? Varför lämnade hennes mamma drottningen henne ifrån sig? Visst var hennes mamma en fin och bra person, som fick till fred till stånd mellan Tearling och Mortmesne, riket i öster son styrs av the Red Queen? Varför får alla människor något jagat i blicken när Kelsea pratar om sin mamma?

Allt detta får jag veta i samma takt som Kelsea får veta det. Och det finns en hel del att rätta till i Tearling, det gör det. Ju längre jag läser i den här boken, desto mer tycker jag om den - komplexiteten ökar och när boken är slut är det långtifrån allt som fått sin förklaring. Snarare tvärtom - jag har redan börjat läsa nästa bok som heter The Invasion of  the Tearling och i den börjar jag ana hela Tearlingvärldens ursprung och hur allt blev som det blev, och jag kan knappt släppa den nu.

Alldeles i början var jag lite tveksam dock. Då, när Kelsea för första gången råkade se sin spegelbild i en vattensamling och insåg att hon var ful fast hon var prinsessa. Va? liksom? Ful?? Hur kan hon ens bedöma det eftersom hon aldrig har träffat någon förutom sina fosterföräldrar? Möjligen sett andra människor som illustrationer i böckerna hon läser? Och varför skulle hon haka upp sig på det - hon är ju inte van vid att träffa andra människor och se hur de reagerar på utseenden? Dessutom har Kelsea en irriterande vana att senare kunna bedöma människors karaktär bara genom att kasta en blick på dem - också HUR kan hon det när hon aldrig fått träffa människor förr? (fast just det där kan möjligen ha en slags förklaring i det halssmycke hon burit sedan födelsen, en safir som är magisk och får större och större betydelse ju längre i boken vi kommer).

Men sedan blev allt annat så bra att jag inte orkade störa mig på de här detaljerna längre. Här kryllar av intressanta karaktärer, och världen som först verkar vara en Fantasyvärld modell 1A visar sig ha intressanta kopplingar bakåt i historien.

Som sagt - bra bok, jag är redan igång med tvåan - och det verkar trevligt nog som att det ska göras film om the Queen of Tearling. Med ingen mindre än Emma Watson i huvudrollen. Det ni! Skynda er och läs!


Titel: The Queen of the Tearling
Serie: The Queen of the Tearling #1
Författare: Erika Johansen
Utg år: 2014
Förlag: Harper Collins
Köp den till exempel här eller här