måndag 11 januari 2021

En fot i Roshar och en fot i Egypten - jodå, här är jag!

 Vi är nästan halvvägs genom januari, och jag har inte skrivit något här förutom en snutt idag om den isfolksbok jag läste före jul. Vad händer, Carolina, är böckerna slut?

Nej, nej, men jag är djupt begravd i fjärde boken i Brandon Sandersons Stormlight Archives-serie: The Rhythm of War. Jag önskade mig den i julklapp, fick den, och hade rensat i läshögarna för att bereda väg för herren. Sedan har det varit den sedan dess, och det går alltså inte fort. Jag är på sidan 850-ish av 1300-ish eller vad det nu är. Isfolket har nog också börjat efterlysa mig, har inte läst någon bok om dem sedan bok 38 av 47 i min omläsning. 

Men ändå? Nog brukar jag klara även en mastodonthistoria som Rhythm of War utan att det ska dröja så många veckor? 

Nja. Jo. Men stora delar av julledighet och annan ledighet har den senaste tiden gått åt datorspelande också, något jag tappat de senaste åren och känt att jag saknat. Nu sögs jag in i spelandet igen. Jag har varit i Egypten tillsammans med genialiskt begåvade herr Bayek i Assassin's Creed Origins. Alltså, ni skulle bara se så himla duktig karln är på att klättra, och hoppa, och skjuta med pilbåge! Just nu är jag i sluttampen på spelet och springer runt i Kungarnas dal och förpassar odöda faraoner till en evigare vila än de sysslat med hittills. Men jag är helt vild på det här klättrandet och mördandet, och tänker söka mig tillbaka i Assassin's Creed-serien, och kommer därför snart att klänga på hustaken i Florens under renässanstid tillsammans med en viss Ezio.

Kanske jag ska starta en underavdelning till den här sidan som heter Carolina spelar...???

Men var så lugna. 2021 kommer säkert att fyllas av böcker, det också. I morgon ska jag låna hem Ester Blenda Nordströms böcker om "rackarungen", sekelgamla är de men jag ska se om de håller än. Plus att min Kindle håller på att sprängas av olästa böcker. Samt det faktum att min oäkte make fick Där kräftorna sjunger i julklapp - han som aldrig läser något där inte någon ondsint skurk planerar världsherravälde av något terroraktigt slag, och om inte skjutvapen förekommer senast på sidan 3. Den boken vandrade ganska raskt över till min läshög i stället, kan jag säga.



Sagan om Isfolket 38: Små män kastar långa skuggor

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Nu rasar andra världskriget, och precis som med det första världskriget får vi veta att den onde Tengel lyckats med konststycket att ta sig upp ur sin hundraåriga magiska dvala för att få vara med om det. Inför första världskriget fick vi veta att det faktiskt var han som var den tändande gnistan - här nu under andra världskriget lyckas han färdas många mil och ända till Berlin där han på något obegripligt magiskt sätt tar en människa i besittning och får utföra mycket onda ting utan att bli upptäckt. 

I Norge är det tre unga syskon Volden vi får följa ur Isfolksätten, och de (eller mest Jonathan) är med den norska motståndsrörelsen, ända tills det går åt skogen och Jonathan tillfångatas och skickas till Tyskland. Först kommer han till något vansinnigt avelsprogram för den ariska rasen (han är lång och blond) men vägrar ställa upp så skickas till koncentrationsläger där han dock överlever, för att så småningom stöta på den höge officer som härjar runt som maktmänniska av något slag i Tjeckoslovakien, men som inom sig bär på Tengel den onde. När Tengel avslöjats kommer alla de döda isfolkssläktingarna sättandes och ska fixa situationen med hjälp av Vandrarens pipa, men så klart behöver de Gand (alltså Marco slash Imre slash Gand) som i vanlig ordning susar in på de sista sidorna och ställer allt till rätta. Samt flyger hem med Jonathan. 

Titel: Små män kastar långa skuggor
Serie: Sagan om Isfolket #38
Författare: Margit Sandemo

måndag 28 december 2020

Offer 2117

Så var det dags för mig att läsa den åttonde boken om avdelning Q, en bok jag längtat efter att läsa eftersom jag visste att vi nu äntligen skulle få veta mer om Assad. Trots längtan har boken ändå fått ligga i bokhyllan ganska länge innan jag tyckte jag hade deckarhumör nog att läsa den. Men nu! 

Och ja, nu får vi veta mer om Assad. Vi får veta hur det kom sig att han började jobba på avdelning Q, vad och vem han gömmer sig för och vad han jagar. Vi får också veta mer om hans familj, och vad han jobbat med tidigare, och varför han kan så många språk och stridstekniker. Nu kraschar nämligen hans liv, och han behöver hjälp. 

Vi får också träffa en katalansk journalist som är rätt misslyckad, men som kommer på hur hans lycka kan vara gjord om han gör bra reportage med bilder om flyktingkatastrofen, genom att försöka lyfta ett offer med bild och livshistoria. Det går väl sådär bra - och leder till att journalisten mot sin vilja blir indragen i terroristattacker i Europa. Och bilden han tar, den på "offer 2117" är vad som får Assads liv att braka ihop. Han vet nämligen vem den äldre kvinnan på bilden är. Och han känner igen människorna i bakgrunden också. Väldigt väl känner han dem.

Och i Danmark kopplar en ung man, vars hela liv består av att sitta på sitt rum och spela datorspel, ihop flyktingkatastrofen och den där bilden på "offer 2117" med sin egen familj och sin barndom och sitt liv. Nu ska han bara "komma till 2117" och sen ska hela världen få sitt straff. Han ska börja med mamma och pappa.

Det är spännande och välskrivet, och trots att de olika bitarna spretar iväg ganska ordentligt så får författaren ihop det rätt bra ändå i slutet. Och så klart jag förstod att Assads liv hade innehållit mycket vedervärdiga ting, men nu fick jag läsa om vad och hur, och jag tyckte inte om att läsa om det. Så mycket utstuderat våld, så mycket tortyr, så många onda ting som människor kan tänka ut att göra mot andra människor. Jag vet och förstår att det finns, men jag mår så dåligt av att läsa om det att jag oftast väljer bort böcker som vältrar sig i våldsdetaljer. Den här balanserar farligt nära gränsen för mig, och jag får skumläsa en del. Men jag håller mig kvar eftersom jag tycker om avdelning Q-medarbetarna.


Titel: Offer 2117
Serie: Avdelning Q
Författare: Jussi Adler-Olsen
Originaltitel: Offer 2117
Översättning: Helena Hansson
Utg år: 2019
Förlag: Albert Bonniers förlag
Hitta den hos din lokala bokhandel, på ditt bibliotek eller via Omnible

måndag 21 december 2020

Sagan om Isfolket 37: Stad i skräck

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Staden i skräck är Halden, och det de är rädda för är att få smittkoppor. Mannen på framsidan ovan är en hemvändande man, uppvuxen i Halden men som varit ute på sjön i många år. Nu kommer han hem, men har tyvärr smittkoppsvirus med sig. Han dör inom något dygn, och har på den tiden hunnit träffa nio personer eller vad det är, och dessa i sin tur har träffat flera, bland annat en hel sekt som låst in sig i en gruva och väntar på Undergången (som är satt till ett datum senare samma vecka av deras pastor som är en lurendrejare av rang).

Boken handlar i princip om hur dessa människor ska letas upp och flyttas in på isoleringsavdelning på sjukhus. Och eftersom det är flera av dem som inte har smittkoppsvaccin så är det några som dör.

Hur kommer då Isfolket in i allt detta? Jo, unge Rikard Brink jobbar som polis i Halden, och det är hans jobb att detektiva fram de smittade. Några går lätt, men någon har hamnat i isolering på en ö i skärgården, och den där sekten som väntar på Undergången är väldigt hemliga av sig så att de sitter där i gruvan är en Stor Och Hemlig Hemlighet. 

Och på vägen träffar Rikard Vinnie Dahlen, först med i undergångsgruvan men sedan utsparkad därifrån eftersom hon är en av de två kvinnorna som stöttade smittkoppsmannen ut till en båt och alldeles säkert har fått viruset.

Lite annorlunda Isfolksbok, som såklart känns märklig att läsa mitt i corona-pandemin.

Titel: Stad i skräck
Serie: Sagan om Isfolket #37
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 36: Trollmåne

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Christa Lind är dotter till Vanja och nattdemonen Tamlin, vilket ju är en helt fantastisk grej egentligen med tanke på att Tamlin var just... demon. Men, OK, allt kan hända i böcker. Och Christa är hyfsat normal som människa sett, förutom att hennes tunga är delad längst fram, och att hon kan flyga (eller sväva) lite grann om hon anstränger sig. Hon bor med den som tror att han är hennes far, Frank Monsen, och han är en otroligt gnällig och krävande typ. Frank vill nu att Christa ska gifta sig med en man i samma frikyrka som han är med i. Då blir hon kvar i närheten och kan hjälpa Frank med allt han behöver även sedan hon gift sig har han räknat ut. Men Christa är betänksam - förvisso är Abel trevlig på många sätt, men han är 34 år, änkeman och far till sju pojkar. Så hon skulle bara gå från ett slit till ett annat. 

Och här kommer då Lindelo in i bilden. Först är Lindelo bara "huvudpersonen" i ett skillingtryck, en visa som är populär och sjungs överallt, och handlar om elände, blod och död som så vanligt i de där sångerna. Men så träffar Christa en ung man som ser ut precis som den där Lindelo kunde ha gjort - och det visar sig att det är han, att han varit med om allt det där i visan med en elak bonde som har ihjäl hans små syskon och allt vad det är. De blir kära i varandra, men kan inte få varandra pga två tungt vägande skäl: 1. han är död. Det är hans spöke hon, och bara hon, ser. (eftersom hon har det arv hon har efter nattdemon och Lucifer och allt vad det är) och 2. det visar sig att de är släkt, att han också är av Isfolket och dessutom hennes egen halvmorbror. Så ett absolut no-no på detta på många sätt. 

Det slutar ändå med att Christa gifter sig med den där Abel med barnaskaran, och får sonen Nataniel med honom. Det är Nataniel som är Den Utvalde som Isfolket väntat på i hundratals år, och nu får han Linde-Lou (som han befinns heta) som sin alldeles egen skyddsängel.

Titel: Trollmåne
Serie: Sagan om Isfolket #36
Författare: Margit Sandemo

söndag 13 december 2020

A Memory Called Empire

Mahit reser från sin lilla rymdstation till hjärtat av det stora imperiet Teixcalaan. Hon ska vara stationens ambassadör, och det är hennes drömjobb. Hela sitt liv har hon utbildat sig i teixcalaansk kultur, språk, politik, och på fritiden läser och lyssnar hon helst på den senaste poesin från imperiets huvudstad (eller huvudplanet). Nu ska hon resa dit, och bo där! 

Och till sin hjälp ska hon ha förre ambassadören, Yskandr, med sig. Fast bara en liten AI-variant av honom eller vad man ska säga. Bak i nacken har Mahit (och alla på hennes station) en liten dosa som kallas imago. I den sparas en sådan minnesbild av personen de efterträder, som i sin tur har minnen och erfarenheter med sig från sin föregångare, upp till flera generationer. Och så ska minnena och den förra personen smälta ihop med den "nuvarande" personen till en och samma personlighet fast med en sjujäkla erfarenhet att luta sig tillbaka på. 

Problemet är bara att hennes imago-Yskandr är "nedladdad" för femton år sedan och inte från den "nuvarande" Yskandr som precis blivit mördad efter tjugo års ambassadörstjänst. Varför blev han mördad och vad hade han gjort? Det vet inte "yngre" Yskandr hur mycket han än kan lotsa Mahit runt i den teixcalaanska kulturen. Och den som hade ihjäl förre ambassadören verkar nu vilja ha ihjäl även Mahit.

Jag gillar delar av den här boken, och det är just delarna som har med den här "imago"-grejen att göra, att bära med sig någon annan persons minnen i sig själv. Tyvärr försvinner detta i ett hav av detaljerade beskrivningar av Teixcalaankulturen, som förvisso är fascinerande på många sätt (poesi är alltså "hett" och poeter är denna världens kändisar, samt att poesi används för att koda hemliga meddelanden) men att bygga upp en värld räcker inte. Det behövs handling och karaktärer också. Och jag blandar hela, hela tiden ihop karaktärerna i den här boken vilket inte är ett bra tecken, samt kommer aldrig huvudpersonen Mahit nära. Det fina världsbygget (alltså, ja, det ÄR bra) kryddas med en mängd politiska intriger som utgörs av Mystiskt-namn-på-ena-sidan som nog inte är ense med Mystiskt-namn-på-andra-sidan plus att vi har en arvsföljd efter den åldrande kejsaren som känns oroande. Men jag gäspar käkarna ur led över politiska intriger, och slöläser tills boken hettar till då och då. Och då handlar det alltid om dessa imagos, om olika personer som är döda eller inte döda eller i olika versioner av sig själva, som ska samarbeta. Helt fascinerande, och jag önskar så mycket att författaren kunde låtit detta bre ut sig mer i boken. Vi har också en antydan om att den gigantiska staden styrs av en komplicerad AI som styr mycket mer än man först förstår, och jag hoppas i det längsta att detta också ska lyftas till att vara en viktig del av handlingen (för vilka möjligheter!). Men jag väntar förgäves, och bokens avslut är inte alls tillfredsställande. 

Kanske jag möjligen läser bok 2 i serien som ska komma till våren, för då ska Mahit och hennes teixcalaanska vän Three Seafrass ut i rymden och kämpa mot aliens med onda planer om jag förstår det hela rätt. De där aliens har figurerat som ett stort hot även i denna första bok, men har inte alls fått ta särskilt mycket plats. 


Titel: A Memory Called Empire
Serie: Teixcalaan #1
Författare: Arkady Martine
Utg år: 2019
Förlag: Tor
Hitta den hos din lokala bokhandel, på biblioteket, eller via Omnible

lördag 12 december 2020

Sagan om Isfolket 35: Vandring i mörkret

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 


Här får vi lite överraskande veta att första världskriget faktiskt var Tengel den ondes fel. Alltså, jo, det var ju upplagt för krig med spänningar mellan de olika nationerna, det kan erkännas. Men det utlösande var att Tengel den onde vaknade till ur sin djupa dvala, svävade iväg i ett moln av stank, råkade sväva till just den plats där Gavrilo Princip och hans lilla band av Svarta handen-anhängare satt och planerade lite ofog under ärkehertigen Frans Ferdinand kommande Sarajevo-besök. Och Tengel tankepåverkade dem till att inte bara vilja skrika slagord och tända fyrverkerier utan i stället använda riktiga vapen. Varpå han själv bokstavligen flöjtades ner i sin sömn igen och första världskriget satte igång som Tengels verk. 

Jahaja. Anledningen till att han vaknade till för detta katastrofala inhopp i historien var att en borgherre och misslyckad amatörmusiker i en träskmark i Spanien själv komponerat ett stycke för flöjt, och börjat spela på det. Precis de toner som behövdes för att väcka Tengel ur dvalan (ja, ja, det där är komplicerat men har man läst alla isfolksböckerna så vet man varför flöjter är rätt fasansväckande ting). Men han blev avbruten. Och nu måste notpappret:

1. förstöras, enligt Isfolkets andliga styrgrupp (de flesta av dem är ju döda, men det har aldrig hindrat dem). Och bäst lämpad för det är ju helt klart Vetle av Isfolket. Att han bara är fjorton år, bor i Norge och ensam ska ta sig igenom det Europa där det råder ett världskrig, kan väl ses som petitesser.

2. räddas och spelas upp, enligt Tengel den onde (som ju egentligen ligger nedsänkt i månghundraårig dvala, men det har inte hindrat honom från att fjärrstyra en hel del genom åren). Och bäst lämpad för det är att skicka en tidigare okänd "drabbad" isfolksättling vars intelligens inte når några större höjder.

Nå. Vetle tar sig till borgen i träsklandet. Det onda "det" gör det också. De träffas. Självklart avgår Vetle med segern, flyger hem (ja, bokstavligen) med hjälp av den mystiske Vandraren i mörkret som nu åter dyker upp samt har på resan träffat sin blivande fru som på norska kommer heta Hanne. Hon får dock sitta ett par år i kloster och vänta på dels att Vetle växer till sig, dels att världskriget tar slut. Sen ansluter hon till Isfolket på Lindallén, och hon och Vetle får tre barn. 

Titel: Vandring i mörkret
Serie: Sagan om Isfolket #35
Författare: Margit Sandemo