fredag 16 februari 2018

Älskaren från huvudkontoret

En ung kvinna hittas mördad i huset som tillhör VDn för ett stort klädföretag. Hallen badar i blod, och kvinnan är halshuggen. Klart att polisen söker VDn, som heter Jesper Orre, men han är också försvunnen.

Vi får följa handlingen ur tre olika berättarperspektiv: Peter, som är polis och del av gruppen som utreder mordet på den unga kvinnan. Hanne, forskare i beteendevetenskap men som ibland anlitats av polisen i olika brottsutredningar. Och så Emma, vars berättande sker i återblickar till ett par månader före mordet. Hon jobbar i en av det där klädföretagets affärer som butiksbiträde, och en dag kommer självaste VDn Jesper Orre in och vill snabbt ha hjälp att hitta en ny skjorta eftersom han ska på viktigt möte och på lunchen råkat få en fläck på skjortan. Emma hjälper honom, och sedan berättar hon om hur hon och Jesper fortsätter träffas. I största hemlighet, eftersom det inte är riktigt OK att högste chefen dejtar en av de anställda plus att han hela tiden är jagad av pressen. Men när det börjar bli dags för förlovning tycker Emma att de faktiskt ska börja leva ett vanligt liv, visa öppet att de är ihop. Men till förlovningsmiddagen dyker Jesper aldrig upp. Skickar inga sms, svarar inte i telefon eller på mail.

Det märkliga är att fast jag inte tyckte om någon av huvudpersonerna (Peter tyckte jag särskilt illa om, jag vill bara kliva in i boken och ge karln en rejäl spark) - så gillade jag boken väldigt mycket. Det är komplexa karaktärer och en handling som överraskade mig en hel del, och får mig att fundera över människor och levnadsöden.

Jag kommer säkert att lyssna vidare på nästa bok om Peter och Hanne (även om jag önskar att de bägge kunde ha lite rakare kurs i sina liv och säga ifrån (gäller henne) eller våga ta ansvar för sitt liv (gäller honom).

Titel: Älskaren från huvudkontoret
Författare: Camilla Grebe
Ljudbok - uppläsning: Katarina Ewerlöf
Utg år: 2015
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här

torsdag 15 februari 2018

Bara tre ord (som snart blir "Love, Simon"!)

Jag har haft Simon v/s the Homo Sapiens Agenda på min vill-läsa-lista ett bra tag nu, men det är ju mycket som trängs på den så det har inte blivit av. Det jag helt har missat är att den under tiden ju har getts ut på svenska! (Trots att jag jobbar med ungdomslitteratur om dagarna. Shame on me.) Grejen är att den fått en helt annan titel i den svenska översättningen: Bara tre ord, samt annan framsida (som jag tyvärr inte blev särskilt lockad av) och den gick alltså helt under min radar.

Nå - nu är skadan reparerad och boken genomläst, och jag gillade den mycket. Det är en sån där bok man blir glad av att läsa, och fortfarande nu några dagar efter att jag läst ut den så känner jag mig lite så där pirrigt lycklig inombords och skulle gärna velat fortsatt umgås med Simon och hans kompisar lite till.

Därför blev jag nu riktigt glad när jag såg att den här boken har blivit film, och då heter Love, Simon. Kommer till Sverige framåt sommaren! Kolla trailern nedan!

Boken, då? Jo, inledningsvis föll jag inte direkt eftersom jag höll på att drunkna lite i alla-saker-som-händer-i-en-highschool-vardag-på-en-gång och inte fick rätt på Simon och hans vänner. Men sedan lärde jag känna Simon, och hans humor, och vad han funderade på här i livet, och blev duktigt avundsjuk på hans vänskap med Nick, Leah och Abby, och började tycka väldigt mycket om dem allihop. Och så har vi då Simons mailande med Blue, killen som går på Simons skola men som han inte vet vem det är. Blue vet inte vem Simon är heller, bägge skriver under pseudonymer. Och de skriver om allt, från hur en diet baserad på Oreos kan se ut till hur jobbigt det är när ens föräldrar ens antyder att de har ett eget sexliv. Och så skriver de om det här med att komma ut. De är bägge gay, men har inte berättat om det för någon (ja, utom för varandra, då).

Och det är det här som är viktigt. Det görs inte till ett problem att Simon är homosexuell. Det som i stället är problemet är att hela omvärlden gör det till en alldeles för stor grej när det bara är något han är. Simon är helt säker på att hans föräldrar och vänner kommer att vara helt lugna med att han är gay - men han känner att det där att säga att han är det blir så stort, att alla ska överdriva sitt varma förstående liksom, börja springa på pridefestivaler och sånt bara för att visa det. Och varför ska det behöva vara så? Varför är det inte en lika stor grej för en heterokille att "avslöja" att han gillar tjejer? Varför ska de där tre små futtiga orden "jag är bög" behöva vara så svåra att säga och betyda så mycket? (Egentligen är den svenska titeln på boken faktiskt bättre än originaltiteln, nu när jag tänker efter...)

Jag älskar att läsa Blues och Simons mail till varandra! Och så älskar jag Simons familj, hur de verkar ha det hemma hos honom (han har mamma, pappa och två systrar). Skattjakt på Facebook som sällskapslek, till exempel...?
Och så älskar jag hur boken slutar. Lyckopirr!

Titel: Bara tre ord
Författare: Becky Albertalli
Originaltitel: Simon v/s the Homo Sapiens Agenda
Översättning: Ylva Kempe & Åsa Kempe
Utg år: 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här


onsdag 14 februari 2018

Tooth and Claw

Boken inleds med att ett familjeöverhuvud dör, och hans barn blir lurade på sitt arv av en girig, ingift släkting. Deras hem och familjens ägor kommer att förvaltas av just denne girige släkting, för äldste sonen gör karriär i huvudstaden och är inte mäktig nog att kunna ta över ännu. Näst äldste sonen har valt prästbanan, och döttrarna ska helst hitta bra giften och tills dess får de bo hos släktingar. Familjen splittras alltså i de inledande kapitlen. Sedan får vi följa dem en och en i sina nya sammanhang, och lära känna dem bättre.

Den ena dottern, Selendra, flyttar med storebror Penn, prästen, till hans familj med fru och barn i beskydd av en mycket förnäm adelsfamilj (där änkemodern påminner mycket om lady Catherine De Burgh...). Den andra dottern, Haner, måste i stället följa med storasyster och den där eländige maken hon har som snodde åt sig för mycket av arvet och är allmänt otrevlig mot tjänstefolket och andra lägre stående varelser. Äldste sonen Avan reser tillbaka till huvudstaden, återupptar karriären men går också till advokat för att dra igång en rättsprocess för att få tillbaka sitt förlorade arv.

Tänk er allt det här i typisk engelsk 1800-talsmiljö, med herrklubbar, kvinnor som inte har något att säga till om, vackra hattar, tågresor, dinner parties och afternoon tea. Sociala regler, politik, traditioner och ett avlägset krig mot en urgammal fiende.

Ja, och så byter ni ut alla personerna mot drakar.

Heh.

När en drake dör äter släktingarna upp den. När en drakunge i syskonskaran kläcks och befinnes var för svag blir den uppäten. När underlydande på godsets ägor blir sjuka och äldre så äter godsherren upp dem. När det är tvister på kontoret, eller i rätten, så slåss motparterna till döds och den som förlorar blir uppäten. Istället för att ta morgonritter i det vackra landskapet så flyger man. Bara hannarna har klor, så de jagar. Honorna får jaga med spjut. Eller gevär. Och deras dinner parties... ja, det är ett antal kossor och får och sånt där som langas upp på borden, och så slaskas det loss. I golvet finns rännor där blodet ska rinna iväg, och efter maten, i stället för det vanliga portvinet, så ingår alltid det obligatoriska tvättandet när drakfjällen ska torkas rena från blod med svampar. Det görs av tjänstefolket medan herrskapsdrakarna för en förfinad konversation.

Alltså. De första kapitlen hade jag fullt sjå att kombinera det viktorianska och väldigt mänskliga beteendet med drakgrejen. Men sedan? Sedan märkte jag ju att det var en fantastisk story också. Som vilken älskad engelsk 1800-talsroman som helst, tänk Trollope, Thackeray, Austen... Det är inte en spin-off på någon Austenroman - nejdå, det här är helt eget. Och välskrivet - jag lär känna alla intressanta karaktärer, och på slutet när alla trådar knyts ihop och alla i familjen återförenas i en fantastisk final är jag väldigt nöjd.

Jag tror inte man ska läsa den här boken om man vill ha episk drakfantasy. Inte heller ska man läsa den om man bara vill läsa engelsk 1800-talsroman. Men, för en sån som mig, som älskar både fantasy och de där engelska romanerna, och romance, och regency, och... ja, det är som om den vore skräddarsydd för mig.

Jo Walton är en ny bekantskap för mig. Hon har skrivit mycket annat - dock inget mer i just den här stilen utan i väldigt skilda genrer alltifrån fantasy till sci-fi och magisk realism. Jag ska testa mer!

Titel: Tooth and Claw
Författare: Jo Walton
Utg år: 2003
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här

måndag 12 februari 2018

Gökungen

Tris vaknar upp och vet inte riktigt var hon är, eller vem hon är, eller vad som har hänt henne. Så småningom kommer minnet tillbaka - men det är fortfarande en hel del som känns fel. Hon har tydligen nästan drunknat, och får ligga som sjuk - fast hon brukar ofta vara sjuk så det är ingen större skillnad. Det står massor av mediciner vid hennes säng, och hon måste som alltid skyddas från starka sinnesrörelser och oro. Men... hon är så hungrig. Hon blir inte mätt hur mycket hon än trycker i sig. (och nu pratar vi om mat för många personer) Inte förrän hon äter upp en av sina dockor tystnar magen något.

Men det är inte bara det. Annat känns också fel, eller ovant. Det ligger hela tiden pinnar och små löv i hennes säng. Och när hennes lillasyster ser henne så skriker hon rätt ut och springer och gömmer sig. Vägrar vara i samma rum som henne överhuvudtaget, och skriker "Ser ni inte att det inte är Tris?".

När man läser baksidan på boken och inledningen så känns det som att detta ska vara en skräckbok. Jo, det är lite läskigt i början, men det är mer stämningen. Ganska snart kommer Tris underfund med vad hon själv är, och det är ju inte Tris. Sedan drar boken iväg till att handla om mer saker än att vilja äta upp allt och gråta spindelväv.

Frances Hardinge tar de gamla myterna om bortbytingar, changelings, och om "det andra folket" som lever i det vilda, inte kan hantera järn eller saxar och som inte vill människor väl eller helt enkelt håller sig gömda ifrån dem. Och så kombinerar hon allt det med engelsk miljö, tiden precis efter första världskriget. Det är alltså 1920-tal i boken, familjer sörjer sina döda män, fäder och söner, världen är ett stort sår, mat är fortfarande inte helt självklar att få tag på, och kvinnorna som under kriget tagit plats i fabrikerna och på hemmaplan, kört ambulanser och bilar och fått stiga fram - de vill inte förlora det nu. Tris och Pens faster Violet klär sig i byxor, röker, kör motorcykel och struntar i alla konventioner (och säger till Tris att hon inte behöver vara så där sjuk om hon inte vill)(typ)(fast det är lite komplicerat). Och så spelas det jazz. Vild jazz, oborstad jazz, eller mer städad jazz. Det byggs nytt, framtidstron har vaknat - samtidigt som sorgen bor kvar och många av de som trots allt har återvänt från kriget är trasiga i både kroppen och själen.

Där har ni det: changelings, krig, familjehemligheter och tjugotal. Och, ja just det ja, doktorer som fortfarande bläddrar i sina handböcker om "hysteri" som svaret på allehanda åkommor för unga kvinnor.
Det är spännande, och oväntat, och jag beundrar Frances Hardinges fantasi och kreativitet enormt. Men grejen är att den kan dra iväg med henne alldeles för mycket om hon inte håller den hårt i tyglarna. I Lögnernas träd blev det bra, i A Face Like Glass också även om det var på gränsen. I Mosca Mye blev det för mycket och förvirrat, och i Gökungen har Hardinge så många idéer att det hela skenar iväg och blir lite onödigt invecklat och långdraget på sina håll. Och knäppt. Men jag tog mig igenom, och gillar boken i det stora hela.


Titel: Gökungen
Författare: Frances Hardinge
Originaltitel: Cuckoo Song
Översättning: Ylva Kempe
Utg år: 2018
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

lördag 10 februari 2018

Kort tillägg till mitt jag-mot-listan-inlägg igår

Jo, en av de där böckerna från vill-läsa-listan på amazon jag skrev om igår hade jag redan hemma och tog omgående tag i. Det är Tooth and Claw av Jo Walton och är något så knäppt som ett viktorianskt relationsdrama med drakar i huvudrollerna, och när jag kommit över det här med att huvud"personerna" äter upp varandra och bär huvudbonader (ja!) så upptäckte jag ju hur himla välskrivet det hela är, med intressanta karaktärer och bra intrig (jag återkommer med mer i ett senare inlägg). Och gick ut på nätet och läste mer om författaren Jo Walton och vad hon har skrivit.

Samt lade raskt till tre titlar till av henne på nämnda lista.

Sisyfos - du hade ett lätt arbete, du.

fredag 9 februari 2018

Carolina v/s vill-läsa-listan 1-0 (eller... I wish)

Jag har drunknat ett tag nu. Ja, jag vet att det här är ett vanligt förekommande fenomen bland mina fellow bokbloggare, bokbloggsläsare och bok-knasar i allmänhet, men: alla dessa vill-läsa-listor. Alla dessa olästa böcker som ligger i hyllan (och i badrummet och på nattduksbordet och...). Alla dessa påbörjade serier. Och så har författarna och förlagen fräckheten att hela, hela tiden skriva och ge ut fler böcker??! Jag hinner inte med. Jag drunknar.

Nu har jag ett tag försökt att läsa böcker från min låååånga wish-list på amazon.com - fast eftersom jag ju jobbar på ett bibliotek (som att låta en alkoholist jobba på Bordershop) kan jag ju ändå inte låta bli att låna hem nya och lockande böcker som på intet vis står med på någon läslista eller har någon köplats i hyllvärmargänget eller nånting. Så... jag kommer liksom ingenvart.

Jepp. Jag vet att ni vet hur jag menar.

Nu fick jag fnatt. Nu kollade jag igenom min amazon-lista efter vilka böcker som finns att låna på biblioteken här i närheten (ett stort bibliotekssamarbete med gemensam katalog) eftersom det ändå brukar vara så att fysiska böcker jag lånar brukar komma före egna böckerna i bokhyllan och e-böckerna i Kindlen. Det fanns en del (fast långt ifrån alla...). Jag har nu reserverat tjugo böcker vilka förstås lär dyka upp allihop på en gång. Jag får lägga ner det här med att jobba. Och sova.

Nu.
Ska.
Jag.
Beta.
Av.
I.
Min.
Att-läsa-lista.

Grejen är ju att jag VILL läsa alla böckerna på den. Jag har ju blivit sugen på dem när jag läst om dem, eller gått och längtat efter seriefortsättningar (som jag sedan glömt bort att jag håller på med), velat upptäcka nya författare...
När alla böckerna har kommit ska jag lägga upp lockande-boktrave-bild här så ni förstår hur himla bra det kommer att bli.

När jag ändå höll på?
Så tog jag tag i att skriva ned alla serier jag påbörjat men inte avslutat ännu.

Det ska bli struktur på mitt läsliv nu.


(hahahahahaha.......)
(hohohoho....)
(heh)

onsdag 7 februari 2018

Som ett träd i skogen

Sjätte boken om Bricken, som inleds med att hon dukar till sitt eget 50-årskalas. Första världskriget har precis slutat, det är fortfarande brist på många matvaror men nog kan Bricken bjuda på kalas och hon är stolt över det. Hon är så glad över att alla hennes barn kommer till henne, även de som nu bor långt borta med egna familjer (fast blir irriterad när de inte behagar bo hemma hos henne utan äntligen måste vara "stora på sig" och bo på pensionat). Hon är stolt över sina barn, och över sitt fina hem med kök och rum, denna ofattbara lyx, välordnat, rent, snyggt.

Sedan kommer det ett antal katastrofer. Det gör ju det i Brickens liv - men som alltid gör hon det bästa av situationen och ser till att klara av det ändå, med mindre medel, och försöker vara tacksam för det hon ändå har kvar. "Vi lär hjälpas åt" är en återkommande, typisk Bricken-replik, och det handlar om att skaffa mat, att passa barn, att dela rum. För snart har hon inte kvar det där lyxboendet med bara fyra personer på ett rum och kök - nä, det blir tillbaka till som det var förr med ett rum och ingen kakelugn. Och spanska sjukan skördar offer i Svartvik som på andra ställen.

Livet går vidare och Bricken kämpar med sin vardag, och Vibeke Olsson skildrar den så bra att jag är där, ser, luktar, känner. Och jag känner med Bricken, delar hennes tankar, även om jag ganska sällan håller med henne. Hon blir så arg och ledsen när hennes barn och andra tycker att de vill mer än att bara leva sågverkslivet. Dottern Hella säger att hon "vill vidare", och Bricken förstår inte varför. Vad är det för fel på det liv hon själv levt och lever? Hon har ju mat för dagen och är stolt över att hon orkar arbeta och aldrig har legat någon till last? Skulle hon själv och allt det hon står för inte duga längre?

Något annat Bricken bekymrar sig för är det här med att barnen nu tillåts springa runt och leka så länge som de gör. De behöver inte börja arbeta förrän de är tolv. Det kan aldrig vara bra att låta barnen vänta med arbetet ända tills dess? Hur ska de då kunna vänja sig vid hårt arbete? Och vad gäller vuxna sen, att bara ha åtta timmars arbetsdag - vad ska alla göra med all denna fritid? (och fyra dagars semester mitt i sommaren, vilket påfund!) Och hur ska familjer kunna försörjas på bara åtta timmars arbete?

Men allra mest, genom hela boken, oroar sig Bricken för sina barn. Mest de vuxna. Citatet från bokens början är centralt:
"När de är små och behöver passas och matas, vyssjas och sytas och få rena blöjor och sättas på pottan och får feber och ramlar och slår sig... då kan man inte förstå att fullvuxna ungar som sedan länge försörjer sig kan vålla lika många orostankar.
Vet skäms, skulle mamma säga. Var tacksam att de lever."
Hon oroar sig för Nikanor som har stora planer på att bygga eget, och fortfarande har revolutionära idéer och kamrater, hon oroar sig för Frida som blivit fin faktorfru, hon oroar sig för Hella som hellre vill jobba på konditori än att ha någon tryggare plats, hon oroar sig för Elias som behagar lägga fritid på att sparka boll... hon oroar sig och hon ältar och återupplever gamla minnen. Och alla dessa Brickens inre tankar är en viktig del av den här boken, liksom i hela serien, och gör att jag kommer henne nära och känner med henne. Samtidigt använder sig Vibeke Olsson fortfarande av en mängd omkväden här, tankar som kommer igen och igen, och precis som jag skrev om förra boken så börjar det där bli himla tjatigt. Det är samma som i alla de andra böckerna, och så läggs det på ytterligare någon tankegång och minne för varje bok. Men eftersom detta nu är sjätte boken så är det så många gamla upprepningar, omkväden och minnen från det som hänt att det nästan tränger ut det som händer nu med Bricken.

Fast... precis när jag skriver det här så känner jag att "jo, det är ju så det är". Jag är ju också femtio, och ägnar en stor del av mitt eget tankeliv till minnen och återkommande tankar från det som hänt mig och mina barn genom åren. Så det är ju en del av Bricken, det där ältandet. Trots det: det blir tjatigt att läsa alla upprepningar.

Nu går jag och hoppas på att det blir en sjunde bok om Bricken. Att det ska bli lite mer vila för henne, och lugn i själen.


Titel: Som ett träd i skogen
Serie: Bricken #6
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2017
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här