torsdag 9 augusti 2018

Verdigris Deep

Det här är magisk realism - Verdigris Deep utspelar sig i vår egen värld, i ungefärlig nutid, men med magiska inslag. Jag tror att det är så jag gillar Frances Hardinge bäst (eller som i Lögnernas träd när det var vår värld fast för ca 150 år sedan). Hennes språk är hursomhelst som i alla hennes böcker alldeles fantastiskt. Hon får det enkla att bli fantastiskt, och kan i några meningar få en trist allmänning bakom en parkeringsplats att bli en spännande plats där vanliga sketna kundvagnar blir lurande, mystiska ting.

Ryan, Chelle och Josh har missat sista bussen deras ordinarie busskort gällde på, och de saknar pengar att betala biljetterna på nästa. Att ringa föräldrarna är inte aktuellt eftersom de är ute på olovandes äventyr, och framför allt Chelle vill inte hamna i problem (=få en utskällning), så Josh bestämmer (det är alltid han som bestämmer) att de ska gå in på den där allmänningen vid parkeringen eftersom han har en idé.

De kommer med bussen, fulla av lera och med svartnade, kladdiga mynt att betala med. Mynten kommer från önskebrunnen på den där ödetomten, och ....uh-oh, dem skulle de aldrig tagit. Det finns ett urgammalt väsen som bor i önskebrunnen, och när Ryan & Co tagit mynten andra människor kastat i samtidigt som de önskat sig något så blir det nu så att det är de tre som måste få önskningarna att inträffa. "Brunnshäxan" är dock inte så himla tydlig i sin kommunikation, så det tar ett tag innan Ryan förstår varför han nu har fått små ögon på sina händer, och innan Chelle förstår varför hon utan att kunna hjälpa det pratar andra, helt främmande människors tankar, och innan Josh begriper att det faktum att han får all elektricitet att gå åt fanders och explodera ska vara till någon hjälp för någon.

Ja, ja, det är rätt långsökt och komplicerat, det hela, och brunnshäxan kan dessutom tydligen bara prata samtidigt som det rinner vatten ur hennes mun (arble-garble-skvätt skvätt liksom), men det ger sig så småningom, och de tre brunnshäxetjänarna har ganska snart lyckats med att få en önskare att få den Harley Davidson han alltid velat ha, och med att få en misslyckad mim-artist på ett tivoli att få rätt mycket uppmärksamhet. Dock kör motorcyklisten och krockar, och mim-artistens tivoli blir helt demolerat, så alltihop drar ganska snabbt åt det där med "var försiktig med vad du önskar dig, rätt vad det är får du det" på ett dåligt sätt.

Äh, jag märker att hela boken låter totalt urflippad. Men den är bra, och handlar egentligen mer om vänskap och familjer och vad som egentligen är viktigt för människor som önskar sig saker, än om häxor och magi och allt det där. Även om det alldeles i början drar lite åt skräck med de där jämra ögonen som öppnar sig på Ryans händer, och en spegelbild i ett immigt badrum som visar något annat än hans eget ansikte.


Titel: Verdigris Deep
Författare: Frances Hardinge
Utg år: 2007
Förlag: Macmillan
Köp den till exempel här eller här

måndag 6 augusti 2018

The Blinding Knife

Det tog mig ett tag att ta mig igenom andra boken i Lightbringer-serien - den är tjock, omständlig, full med personer och platser och beskrivningar plus att livet kastade distraktioner i ansiktet på mig så som semesteraktiviteter, gulliga småbarn och värme, värme, värme. Trots allt detta läste jag vidare, och ville läsa vidare, för det är fortfarande en intressant story, färgrik värld och komplexa karaktärer här och jag måste vidare, måste få veta.

En obligatorisk spoilervarning, dock. Har du inte läst bok 1 i Lightbringer men vill göra det, så sluta läs inlägget här eftersom det är svårt att skriva om bok 2 utan att avslöja viktigheter från bok 1.

Fortfarande är Gavin Guile (the prism) och hans son Kip de viktigaste och intressantaste karaktärerna. Gavin har precis förlorat en hel stad i kriget och har nu en sisådär 50 000 flyktingar på diverse olika båtar att ta hand om och hitta en plats för. Det är jobbigt. Ännu jobbigare är det när det under vattnet börjar röra på sig och ett havsvidunder tycker det är läge att lyfta huvudet och flexa sina muskler lite. Men, nåja, Gavin är duktig på det där med strid och att drafta färger, så han räddar alla flyktingarna undan monster och hittar en ö de kan bo på. (ön är redan befolkad av oerhört hemliga och undandragna seers, men skit i det, Gavin ler sitt sneda och charmiga leende och snackar omkull dem, så det fixar sig). Det som är riktigt jobbigt i Gavins liv är detta: han har tappat blått. Alltså, tappat som i att han inte längre kan se blått, eller "drafta" det eller någonting. Ingen kan få veta det, eftersom han är "the prism" och världen går åt fanders om han håller på att bli färgblind.

Kip har typ baksmälla, eller den motsvarighet till baksmälla man får när man sysslat lite för mycket med färgmagi och inte varit tränad för det. Omtöcknad tas han till huvudstaden och får genomgå "testet som avgör hur många färger han kan drafta och alltså avgör hans sociala status", som dock blir manipulerat av både en av dem som monitorerar det och av pappa Gavin som vill dölja testresultatet för omvärlden. Fortfarande förvirrad försöker Kip bli en av elitsoldaterna i the Black Guard, men blir mest bara slagen gul och blå. Det håller han på med boken igenom, men det är absolut intressantare än vad jag får det att framstå som. Dessutom är det Kip som har den där "blinding knife" i titeln, och han har listigt gömt den i ett oanvänt skåp i sovsalen för trettio black-guard-lärlingar. Idiotsäkert gömställe.

Och Karris då, Gavins ex? Hon följer med Gavin ut på havet bland havsmonster och flyktingar, för någon måste ju skydda karln. Men hon har listat ut något som han håller ytterst hemligt: hans bror Dazen dog inte då i kriget för 16 år sedan. Nej, Gavin håller honom fången i ett specialbyggt fängelse bara han själv känner till. Dazen har suttit ensam i ett rum som består av nakna, blå väggar. I sexton år. Har han gett upp än? Nejdå, han försöker fortfarande rymma. Är det detta som Karris har kommit på? Nej - det hon grunnar på är detta: är Gavin egentligen Gavin? Eller är han Dazen?

Bok tre heter The Broken Eye, och jag vet nu efter att ha läst bok 1 och 2 att det också är namnet på en urgammal lönnmördarsekt, som alla tror är utdöda sedan länge. Det är de inte, det vet jag och Kip och några till efter händelserna i bok 2. Jag läser vidare, och återkommer.

Titel: The Blinding Knife
Serie: Lightbringer #2
Författare: Brent Weeks
Utg år: 2012
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

fredag 3 augusti 2018

Vända hem

Wow! Carolina dyker tillfälligt upp ur fantasy-oceanen hon tycks ha försjunkit i för gott, och tar sig an en roman som handlar om vår egen världs Ghana och USA och slavhandel och familjehistorier och piskrapp och förnedring och smuts och elände och lite, lite kärlek mitt i alltihop också? Ja, minsann!

Fast ibland känns miljön i den här boken och det människorna gör mot varandra så främmande och så grymt att jag nästan tror att jag tagit mig an ännu en tjock fantasybok. Det enda som saknas är drakarna och de namngivna svärden.

Nå. Vi börjar på 1700-talet, i Fanteland (eller Guldkusten, eller så småningom Ghana). Effia och Esi är halvsystrar, men vet inte om att den andra finns. Effia blir gift med den engelska guvernören, och hennes kommande ättlingar stannar kvar i Ghana. Esi är tagen som slav, och förs över till Amerika, och hennes ättlingar lever där. Vi får följa en Effia-ättling och en Esi-ättling per generation, och alltså göra nedslag genom historien fram till våra dagar.

Det är lite som att läsa en novellsamling med en ramberättelse (den om systrarna), och varje persons berättelse känns ganska avslutad även om följande berättelser alltid på något sätt berättar om hur det gick för personen/släktingen i föregående kapitel. Jag tycker sällan att jag kommer någon av personerna särskilt nära - men jag får en bra inblick i slavhandeln och dess konsekvenser, och det är fascinerande läsning även om det förstås är tungt och jobbigt och vedervärdigt att försöka förstå och sätta sig in i hur vardagen och verkligheten för alla dessa människor var.

Det har gått ett par veckor mellan det att jag läste och det att jag nu skriver om boken (skyller allt på värmen och candycrush), och jag märker hur jag nu när jag tänker tillbaka på boken ser något annat som var viktigt i den som jag nog inte tänkte lika mycket på under läsningens upptagenhet med slavhandel, krig och vinsthunger: all denna kärlek som ändå finns. Den till sina egna (och andras) barn, den till en förälder, den till en syster eller bror, den till en plats och kanske den till någon annan människa som hjälp i en svår verklighet.


Titel: Vända hem
Författare: Yaa Gyasi
Originaltitel: Homegoing
Översättning: Inger Johansson
Utg år: 2017
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

torsdag 2 augusti 2018

The Black Prism

Det tog ett tag innan jag kom in i den här bokens magisystem, och det var lite besvärligt eftersom världsbygget mycket hängde ihop med det. Men personerna jag läste om var intressanta, så jag kämpade vidare.

Magin handlar om hur ljus bryts upp i olika färger. En del människor, drafters, har egenskapen att de kan förvandla en särskild färg i spektrat till materia. Vissa drafters kan förvandla två färger, och några mycket sällsynta drafters kan förvandla fler eller alla färger. Med denna "färgmateria" kan nästan allt göras: hus kan byggas, svärd skapas i en strid, saker göras hala, båtar eller flottar snabbt skapas, eller fallskärmar. Eller eld av infrarött, eller osynliga skärmar av ultraviolett. Komplicerat, som sagt, och ofta mycket svårt att se framför sig. Men makten i världen handlar om de olika färgerna, religionen baserar sig på dem, och mitt i alltihop har vi the Prism, en person som i sig själv kan bryta vanligt ljus till alla färger och av dem skapa ungefär vad som helst. Den som är prism lever i 7, 14 eller 21 år, och den nuvarande prism är Gavin Guile, som varit prisma/religiös galjonsfigur/kejsare i 16 år och alltså borde ha 5 år kvar att leva.

Boken börjar med att vi får träffa Kip, överviktig tonåring med få vänner och en mor som är drogberoende och mer borta än närvarande i Kips liv. Kips stad blir attackerad, och i attacken upptäcker han att han kan "drafta" grönt, och alltså har ihjäl ett antal människor med gröna spjut han inte riktig själv har koll på hur han gjort.

OK. Det här låter som inledningen på vilken standard-fantasy-bok som helst, låt vara med ett ovanligt färgrikt magisystem. Kip ska alltså upptäcka sina otroliga egenskaper, utvecklas och sedan utmana den onde prisma-figuren Gavin Guile??

Nä.

OK. Han upptäcker att han är Gavin Guiles förlorade son, och ska genom många äventyr i slutet på boken nå denne och försonas eller hämnas?

Ja, ja, jag har läst många fantasyböcker, det har jag.

Men nä. Nästan rätt. Kip är Gavins utomäktenskaplige son. Typ. Fast inget är som det verkar. Och det tar inte hela boken att få reda på detta, eller att de två träffas - allt det händer redan i inledningskapitlen. (och jag ba: men va? Vad ska nu resten av boken handla om??) Gavin Guile bygger raskt en båt av... eh, blått, och reser över havet för att träffa denne son. Med sig har han sitt ex, Karris. Hon är elitsoldat, och kan drafta rött och grönt, och hatar Gavin eftersom han gjorde slut för 16 år sedan, och när hon får veta att han har en son han inte visste om blir hon skogstokig och hoppar av båten.

Resten av boken, och serien, handlar inte alls om en Kip som sakta upptäcker sina krafter och utvecklas (även det faktiskt också händer). Nä, det handlar om hur hela det här färgbaserade samhället börjar knaka i fogarna. Det handlar om Gavin och hans bror Dazen, och det krig de orsakade för 16 år sedan. Om länder som förlorade då och som gör uppror nu. Och ju längre jag läser desto mer komplicerad bakgrundshistoria anar jag. Sånt gillar jag! Ännu mer gillar jag hur det här inte finns något ont eller gott, utan allt är mycket mer komplext. Det finns ingen god eller ond sida - strikta "färgsamhället" har slavar och stora klasskillnader medan de som revolterar i sin revolt är orsak till mängder av människors död.

I vanlig ordning skumläser jag strids- och actionscener som bara är helt förvirrande, och koncentrerar mig på hemligheter och karaktärsutveckling. När denna första bok är klar har det ännu bara skrapats på ytan av allt det som känns som att det ska komma, och jag läser vidare.


Titel: The Black Prism
Serie: Lightbringer #1
Författare: Brent Weeks
Utg år: 2010
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

fredag 13 juli 2018

The Spook's Curse

Jag fortsätter i min omläsning/lyssning av böckerna i serien om Väktaren, "the Spook", och hans lärling Tom Ward.

Här måste väktaren och hans lärling ta sig till Priestown för att vara med på en begravning. När de ändå är där ska väktaren ta hand om lite oavslutade affärer. Det handlar om en demon som härjar i katakomberna under katedralen, och som väktaren fajtades mot för ganska många år sedan men som han inte lyckades ta kål på då. Nu är det alltså dags. Lite trist då att the Bane som demonen kallas har vuxit sig mycket starkare än senast, och nu roar sig med att ta över människornas (särskilt prästernas) vilja och göra elaka saker och sprida elände omkring sig. Och att väktaren dessutom har legat sjuk en längre tid och förvisso är på bättringsvägen, men fortfarande blir andfådd av att gå längre sträckor och verkligen inte är sitt vanliga, starka jag.
Men han har ju en lärling! Sedan några månader tillbaka, bara, men ändå!

Saker och ting går givetvis omgående åt skogen. Det pågår nämligen häxprocesser i Priestown, och högste inkvisitorn är på plats för att peka ut, döma och elda häxor. En av de infångade är Alice, Toms vän från förra boken. Hon som har spetsiga skor och tvivelaktiga släktingar och som redan halvvägs själv är över på den mörka, häxiga sidan. En annan av de infångade är strax väktaren själv, angiven av sin egen kusin (som är präst och troligen lyssnat lite för mycket på the Bane). Så nu får Tom lösa alltihop själv. En demon att besegra, en inkvisitor med storhetsvansinne, en vän och en läromästare på väg upp på bålet.... tja, what could possibly go wrong? (spoiler alert: det här är bok 2 av mååånga i serien, så utsikterna är helt OK. Faktiskt. )

Titel: The Spook's Curse
Serie: The Wardstone Chronicles
Författare: Joseph Delaney
Ljudbok - uppläsning: Will Thorp
Utg år: 2005 (originalet)
Förlag: Bodley Head
Köp den till exempel här eller här

onsdag 11 juli 2018

These Broken Stars

Nu är det dags att utforska vad Amie Kaufman skrivit, alltså hon som tillsammans med Jay Kristoff skapat fantastiska Illuminae files-trilogin. Även denna The Starbound Trilogy har hon skrivit tillsammans med en annan författare, Meagan Spooner, och tydligen skrev de varsin huvudperson, alltså vartannat kapitel var och mailade det hela mellan sig.

Det är nämligen så boken är uppbyggd: vartannat kapitel berättas av Lilac LaRoux, dotter till galaxens rikaste och mäktigaste man, och vartannat berättas av Tarver Berendsen, major i armén redan vid 18 års ålder pga tydligen hjältemodiga insatser på slagfältet men annars utan särskilt fin bakgrund.

Hon är skyddad, berömd, vacker och iförd balklänning och svindyra skor. Han fyller ut sin skjorta på ett trevligt sätt och har livserfarenhet motsvarande vilken pigg 93-åring som helst, och så störtar det stora rymdskeppet de befinner sig på. De bägge överlever mirakulöst och befinner sig plötsligt på en planet mitt ute i ingenstans. Luften går att andas, träden är trassliga, Lilacs höga klackar sjunker ner i jorden och det finns läskiga kattdjur som lämnar stora fotspår - men inga människor syns till. De är helt ensamma. Nu måste de ta sig till någon slags kolonisation för att hitta andra människor, eller åtminstone dit där det stora rymdskeppet (som hette Icarus...) kraschade.

Och när jag läst hit, och ett stycke till när Lilac och Tarver vandrar genom skogen, och hon fortfarande envisas med att ha sin jämra gröna balklänning på sig och han är den som vet allt om att överleva i naturen och hon bara är gnällig på ett ytterst jobbigt vis? Då var jag väldigt, väldigt nära att slänga boken i väggen och skriva ett riktigt surt inlägg om hur Amie Kaufman verkligen inte hade hittat till sina kick-ass-kvinnliga-karaktärer än, hur besviken jag var och hur himla mycket det här liknade Indiana Jones med en damsel in distress i släptåg.

Men.

Men!!

Sedan började Lilac höra röster. Och sedan ändrade hela boken karaktär. Obs! Det är INTE stark man skyddar svag kvinna i balklänning och högklackade skor på resa genom okänd terräng och läskiga faror som är bokens grej. Det finns något annat där på planeten. Och det här är en faktiskt helt fantastisk story med ett antal twister och hemligheter. Och i slutändan tyckte jag väldigt, väldigt mycket om både Lilac och Tarver, lika mycket som jag gillar karaktärerna i Illuminae files faktiskt. Så mycket gillar jag dem att jag redan är lite ledsen att andra boken i trilogin, This Shattered World, har två andra huvudpersoner. Men jag tänker absolut läsa vidare så fort jag kan i serien, eftersom jag har många frågor som behöver svar.

Det här är skitbra.


Titel: These Broken Stars
Serie: The Starbound Trilogy #1
Författare: Amie Kaufman & Meagan Spooner
Utg år: 2013
Förlag: Hyperion
Köp den till exempel här eller här

måndag 9 juli 2018

Written in Red (The Others)

Jag har läst bland annat The Black Jewels Trilogy av Anne Bishop, och gillat, och har sett den här serien om "The Others" glimta förbi ett par gånger. Nu var det dags att testa. Anne Bishop goes urban fantasy?

I ett slags alternativt Amerika (kallat Thaisia) lever vanliga människor och the terra indigene, alltså "the Others" som är ungefär allt som är övernaturligt: varulvar och andra hamnskiftare (korpar, ugglor, hökar...), vampyrer, elementarer som Vinter, Vår eller Luft och Eld och lite andra odefinierade typer. Lite översiktligt är det så att människorna bor i städerna och terra indigene i vildmarken, men sedan finns det i de större städerna särskilda områden, "Courtyards", där terra indigene bor. Där gäller inte människornas lagar. Terra indigene ser människor som kött att jaga och äta, men tycker det är helt OK att använda valda delar av deras teknologi. Film (och popcorn), kaffebryggare och diverse gym-maskiner till exempel. Människorna tycker att ungefär allt med terra indigene är läskigt och de flesta håller sig så långt ifrån alla Courtyards de bara kan.

Till en sådan Courtyard kommer Meg Corbyn. Hon är dåligt klädd, rädd och ute i snöstormen, och så ser hon att Lakeside Courtyard har ett jobb ledigt som "liaison officer", alltså en slags kontaktperson mellan människor och terra indigene. Huttrande av köld knackar hon på, söker jobbet, får det + lägenhet + trygghet i denna Courtyard där människornas lagar inte gäller. Hon är efterlyst, nämligen. Hon är ingen vanlig människa, precis, och hon är värd en förmögenhet.

Nå. Hon sätter igång med sitt liaison-jobb, som allra mest går ut på att ta emot, sortera och leverera post och paket. Hon bråkar med sin chef, som heter Simon och är ledarvarg för hela stället samt ägare av en bokhandel. Hon klurar ut hur en mikrovågsugn funkar, hon köper tuggben till en liten pojk-wolf som fastnat i vargform, hon vågar leverera dvd-filmer till gamle över-vampyr-farfar och hon blir kompis med Tess som driver caféet som ligger vägg i vägg med bokhandeln. Tess är en av de där terra indigene som är så farlig och mystisk att vi knappt får veta vad hon är. Men när hon blir arg eller upprörd blir hennes hår lockigare. Och först grönt, sedan rött, sedan svart och när det är svart tar alla betäckning.

Och så har vi Asia, som är människa men gärna besöker den där bokhandeln, för hon har gigantiskt stora och lömska planer på att bli tv-stjärna. (eh? hur hänger det ihop??)(alltså, det är en låååång story men typ om hon infiltrerar the Courtyard så blir hon belönad med framgång i Sparkletown/Hollywood)(det är en så vansinnigt svag story kring Asia, och hon är så vansinnigt dum i huvudet, och så framställs hon dessutom som en Bad Person bara för att hon gillar det där med sex så jag blir rätt vansinnigt arg av alltihop).

Egentligen? Egentligen?? så är det här en rätt usel story. Inte bara Asia, utan alltihop. Ung kvinna utan livs- eller världserfarenhet kör postrundor och blir kompis med diverse vargar och korpar och elementarer, i ett världsbygge som är svagare än svagast (om nu människor och terra indigene har levt i samma värld i hundratals år... hur kan de inte känna till varandra bättre?)

Ändå gillar jag det. Och det har med Bishops sätt att skriva att göra. Hon ger mig mys-stämning och hon har humor, och jag blir så haha-det-här-är-så-himla-fånigt-glad av att läsa om hur varulvar mot sin vilja kan tilltalas av att få en alldeles egen hundbädd att ligga och vila i på kontoret när de måste få vara i vargform en stund. Eller det där med att "stjäl du böcker i den här affären så äter vi upp din hand, och gör du det en gång till så äter vi upp dig". Eller hur hamnskiftarna som är korpar/människor är helt galna i allt som är shiny och inte kan tillåtas ha ansvaret för kassahantering i affärerna. Eller mängder av andra detaljer som egentligen är alldeles utomordentligt fåniga, men som får mig att le och läsa vidare.


Titel: Written in Red
Serie: The Others #1
Författare: Anne Bishop
Utg år: 2013
Förlag: Roc
Köp den till exempel här eller här