fredag 26 maj 2017

Anne på Grönkulla

Det har aldrig blivit av att jag har läst Anne på Grönkulla, så därför kändes det som mycket hög tid att göra det nu, som väldigt vuxen. Och lite synd är det att jag inte läste den när jag var barn, för då tror jag att jag hade tyckt mycket om den, på ungefär samma sätt som jag älskade att läsa Fem-böckerna, och min mammas flickböcker från 50-talet. Det är så redigt och äppelkindat och flätigt och fullt av regler, bredda smörgåsar och vädrande av sängkläder, liksom? Och saker och ting är gräsliga och rysliga. 

När jag nu läser den här kan jag ledsna lite på alla Annes drömmerier och mångordiga dyrkan av blommande körsbärsträd och mossiga skogsbackar - men barnet Carolina hade nog älskat just det där. Jag var en Anne då och kunde förlora mig hur länge som helst i funderingar som kanske uppstod när jag såg en liten sjö i skogen. OK, OK, de som känner mig vet att jag fortfarande är sådan - men nuförtiden är jag något mer lättväckt, och orkar inte riktigt med att namnge allt vackert till typ Mörka Speglande Vågen eller Skira blommornas dal...

Men att läsa Anne på Grönkulla får mig helt klart att vilja gå ut i skogen och bara vara. Eller, ännu hellre, åka till den där Prins Edwards ö och vandra runt i naturen där. Det är en bra bit dit, förstås... så kanske nöjer mig med Mörka Speglande Vågen som vardagligt heter Eksholmssjön och ligger några kilometer hemifrån.

Det jag tänkte på när jag läste (förutom att väcka min egen Inre Snödrottningskärlek) var hur mycket av det Anne på Grönkulla är och gör som jag känner igen från barnböcker av senare datum, men som jag inte visste kom härifrån då när jag läste dem. Återigen - jag önskar att jag hade läst om Anne för 30-40 år sedan. Men bättre sent än aldrig? Tror dock jag nöjer mig med första boken i serien. Däremot ska jag försöka få tag på tv-serien från 1985 och se den.


Titel: Anne på Grönkulla
Författare: L.M. Montgomery
Originaltitel: Anne of Green Gables
Översättning: Karin Lidforss Jensen
Utg år: 1908 (original), 2003 (den här utgåvan)
Förlag: Rabén & Sjögren (den här utgåvan)
Köp den till exempel här eller här

tisdag 23 maj 2017

Svart stjärna säsong 2

Jag har lyssnat vidare på Svart stjärna på Storytel, nu de tio avsnitten i "säsong 2". Det är fortfarande lika spännande och jag trivs fortfarande bra med formatet med cirka en timmes långa "avsnitt".

Handlingen ska jag inte skriva så mycket om mer än att miljön nu inte längre är någon annan planet utan vi är på hemmaplan, i Sverige. Det är Karolinska i Stockholm, Arlanda, Muskö, vägkrogar och stugor i Dalarna och bussar i rusningstrafiken runt Slussen en vanlig sketen vardagsmorgon. Jag gillar det, och märkligt nog funkar det när allt det här vardagliga krockar med det ytterst främmande från någon annanstans.

Och så att de första avsnitten är frustration för huvudpersonerna. Här har de varit med om något sanslöst, något de måste få informera alla människor om så fort som möjligt, och så blir det så här? Utomjordingar finns ju inte. Vet ju alla. Så om det har försvunnit ett NASA-plan och skjutits ner någon mystisk sond i ett berg i Dalarna, så måste det ju vara... eh... ryssarna som ligger bakom? Så är det! Ryska spioner!

Men hallå!? Avslutet? Avslutet?? Om jag säger att "många saker fortfarande inte är uppklarade" så är det ungefär årets underdrift. Samtliga inblandade personer sitter i knipa. Hela mänskligheten är långt ute på fisens mosse (va? inte hört det uttrycket förut? kan vara väldigt lokalt sydskånskt, jag vet inte... men älskar att använda det)

Jag gillar alltså att lyssna - men är inte lika golvad som av säsong 1. Säsong 2 innehåller trots allt en hel del dödtid när det skulle funderas över livsfrågor, familj och mänsklighet, och det blir bara platt och trist här. Herrar Ersgård är duktiga på att leverera action, bra miljöbeskrivningar och så att snabbt teckna karaktärer så att de får liv (för att ofta sedan raskt ta livet av dem med eller utan blodiga inslag)(ofta med) - men livsbetraktelserna och filosofin kan de gärna lämna åt någon annan, i någon annan bok.

Några gnäll:
- Det finns synonymer till ordet "stirra" (se, titta, betrakta, glo, plira, kolla, beskåda, iaktta, observera...) Ett tag trodde jag att serien hette Svart Stirra eftersom det ordet användes så många gånger, och jag fick bilder i huvudet av glosögda, ständigt stirrande människor...
- Sauk läser bra, utom när han ger sig på dialekter. När han till exempel skulle prata skånska blev det så pinsamt att jag höll på att krypa ut ur bilen (där jag satt och lyssnade) Det behövs inte, det blir så bra ändå.

Ja, klart jag måste lyssna på säsong 3 (avslutande, va?) när den kommer. För, hallå, slutet...??


Titel: Svart stjärna - säsong 2 (episod 1-10)
Författare: Jesper Ersgård & Joakim Ersgård
Ljudbok - uppläsning: Stefan Sauk
Utg år: 2016
Här hittar du den, Storytel original.

måndag 22 maj 2017

Tell Me Three Things

Jag tyckte mycket om att läsa den här. Visst fanns det sorg och ilska och tonårshimlaproblem (men DEN finnen just IDAG? och mina kläder är fel och vad tror nu han om mig när jag sa DET och...) men ändå sitter jag mest och småler när jag läser. Det är roligt, dialogerna är så bra och jag tycker så mycket om personerna som är med! Och sen efter slutet? Åh, då lade jag ner boken och satt med ett saligt och ganska fånigt leende länge i ansiktet och bara mådde bra. Precis så där skulle den sluta! Ja!

Jessie börjar på en ny skola, Wood Valley High School i LA som är svindyr och fullsmockad med tonåringar som kör egna Teslor, BMW och allt annat som glänser. Hon känner sig väldigt ensam, väldigt annorlunda och väldigt, väldigt inte hemma som tills nu varit Chicago, med bästisen Scarlett. Men - för två år sedan dog Jessies mamma. Och nu har hennes pappa blivit kär i, och gift sig med, en kvinna vars stora hus de nu alltså flyttat in i. Förutom Rachel, pappans fru (the stepmonster) har Jessie fått en bonusbror: Theo. Men tro inte att han känns vid henne i skolan eller ens kan köra i samma bil som henne dit? Nope.

Livet är alltså kaos, elände och sorg. Och när Jessie redan efter första dagen får ett mail från någon anonym som kallar sig Somebody/Nobody, som säger sig också gå på Wood Valley och vill hjälpa Jessie med praktiska råd för att överleva skolvardagen, så tror hon direkt att det är någon som vill skämta med henne. Men hon svarar Somebody/Nobody, eller SN som hen förkortas till och snart pratar de med varandra via mail och chatt varje dag. Dock utan att Jessie får veta vem SN är. Livet är fortfarande kaos, elände och sorg, men hon har i alla fall någon som ser henne och som hon kan prata med.

Dialogerna med SN är fina, och det som direkt drar in mig i boken. Men vad jag inte hade väntat mig var hur väldigt berörd jag skulle bli av läsningen, för det blir jag. Det är inte SN eller kärlekspirret i boken - nej, det är Jessie och hennes mamma som för mig ändå blir bokens kärna. Jag kan inte värja mig - jag är ju själv mamma åt en sextonårig tjej, och mitt värsta är att någon av oss skulle dö och lämna den andra kvar. Det är inte att stå ut med. Och Jessie lever det. Författaren Julie Buxbaums mamma dog när hon var i Jessies ålder, och det här är på något sätt hennes bok till sig själv som tonåring. Jag tror det är därför den känns. Funderingarna om att mamman inte får vara med om när Jessie växer upp, inte får veta vem hon blir... som sagt, det där är mitt värsta.

Något jag tycker mycket om med Jessie är att hon så mycket är någon annan när hon skriver. Känner igen mig mycket i det! Att hon aldrig kommer på rätta replikerna när det väl gäller, inte kan formulera sig mer än i två-ordsmeningar ungefär när det är personer hon verkligen skulle vilja göra ett gott intryck på, inte kan ge svar på tal eller visa sin intelligens och humor när det ska pratas - men när hon får skriva? Då! Då får hon den den extra sekunden på sig att tänka, eller att formulera om innan hon skickar iväg... Jag Kan Relatera även om mitt och Jessies liv i övrigt är sååå långt ifrån varandra. Helt förutom miljön, pengarna, mammasorgen och skolan så har Jessie en tumme som bara kan spruta fram snabba sms-konversationer, även under tiden som hon pratar med någon annan - jag har ett pinsamt långsamt pekfinger som s-t-a-v-a-r fram mina sms, och dessutom är jag tydligen så helt ute att jag pryder dem med allehanda e-mojis. (älskar hur Jessie och Scarlett bara: "don't you e-moji me")

Fint, snabbt, roligt... och med ett innehåll, med tankar och funderingar som verkligen berör. Jag tycker mycket om.

Titel: Tell Me Three Things
Författare: Julie Buxbaum
Utg år: 2016
Förlag: Delacorte Press
Köp den till exempel här eller här
Utgiven på svenska: Tre saker jag inte vet om dig

torsdag 18 maj 2017

A Gathering of Shadows

Jag läser vidare i Shades of Magic-trilogin, och gillar. I den här delen är det inte längre världsbygget som fascinerar mest - det lärde jag ju känna i första boken, dessutom rör de sig mest i Röda London i den här. Nä, nu är det personerna som fascinerar.

Kell lider kval, känner sig styrd och fastlåst, vid slottet, Röda London och kungafamiljen (och mest Rhy, förstås). Han behöver utlopp för all magi och angst och får fantasyvärldens motsvarighet till myrkrypningar i benen och koncentrationssvårigheter. Rhy känner (ja, bokstavligen) det och vill att Kell ska få avreagera sig lite, och trixar med honom i den här världens och bokens stora event: the Element Games.

Lila kände sig i slutet på förra boken äventyrlig, och har dragit ut på haven på ett piratskepp. Jag hade onda aningar om just det här pirateriet, men i onödan eftersom det, och piratkaptenen (eller, "privateer" tack så mycket) Alucard är det jag gillar mest med den här världen. Alucard påminner inte så lite om Jack Sparrow och visar sig ha många kvaliteter (och elaka hemligheter också för den delen). Han lär Lila att använda magi. Bland annat. Och Lila - hon bara dundrar på och gör saker. Stjäl, framkallar eld, tar över piratskepp på egen hand, skär av strupar, klär upp sig till bal (och gömmer knivar i dolda fickor)... och krånglar sig till en plats i the Element Games även hon. Hon är rå energi och rolig att läsa om.

Dessa Element Games gillar jag inte. Mest av allt liknar de tävlingen i Harry Potter och den flammande bägaren fast tråkigare, och går mest ut på att två magiker står och attackerar varandra medelst olika elementattacker (istappsspjut, jordkocksattack, vattenfallsdränkning... ja ni fattar). Efter att ha läst om bara en av de där matcherna ledsnade jag totalt på hela grejen och skummade mig igenom de partierna. Var ju ändå tvungen att hålla koll på vad som skedde eftersom nu Kell, Lila och Alucard var med i tävlingen, men min läsning störtade i stället hela tiden fram till ställena när de fyra huvudpersonerna interagerade med varandra. Då var det bra! Kell och Lila! (mmmm....) Lila och Alucard! (witty dialoger) Rhy och Alucard! Kell och Rhy!

Och så hade boken den makalösa fräckheten att sluta i en cliffhanger. What?! Vilken tur jag har som läser serien när alla tre delarna redan har kommit ut - jag kan sätta igång med läsningen av avslutande A Conjuring of Light precis när jag vill.


Titel: A Gathering of Shadows
Serie: Shades of Magic #2
Författare: V.E. Schwab
Utg år: 2016
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här

onsdag 17 maj 2017

Barnen på Svartbäckens sanatorium

Jag gillar verkligen framsidan på den här - och om nutidens barn inte vet vad ett "sanatorium" är för något så framgår det ju verkligen av de stela, vita sjukhussängarna. Mina läskighetsvibbar kommer av tankar på sjukhus förr med barn som låg inlagda ensamma (och föräldrarna fick stanna hemma), strikta rangordningar och sängar bäddade hårt utan minsta veck - men den här bildens skuggor och ödslighet pratar ju läskighet på ett helt annat sätt. Övernaturliga ting i övergivna byggnader.

Och det är precis det Svartbäckens sanatorium är. Ett sedan länge nedlagt sjukhus en bit utanför byn Svartbäcken (som i sig blir mer och mer avfolkad och öde), ett sjukhus som ingen vill prata om när Saga frågar dem, som tycker att ju mindre de där gamla minnena kommer upp desto bättre.

Saga är bokens huvudperson, och hon kommer för att bo hos sin farfar som hon inte tidigare har lärt känna. Han har bott i London och möjligen skickat ett eller annat halvhjärtat gratulationskort på Sagas födelsedagar men annars inte brytt sig om henne. Nu måste Sagas mamma jobba på semestern, och Saga får alltså bo hos farfar i dennes stora och gamla hus i Svartbäcken som han återvänt till.

Saga och farfar går inte alls ihop. Han är inte duktig på människor, som han själv säger, och vill vara ensam och skriva böcker (han är en berömd författare). Saga är inte duktig på ensamliv och att sysselsätta sig själv, och är rädd för mörker och ödslighet och allt möjligt. Och denne farfar både lämnar henne i sticket, lagar äcklig mat åt henne och tycker att hon ska hjälpa till med att diska efter maten. Huga. Och när hon ringer till sin mamma för att få lite stöd och tröst verkar hon mest trött på Sagas gnäll - även när Saga berättar om hur konstig farfar är och om hur mörkt det är i källaren.
Det ÄR mörkt i källaren, och inte nog med det: Saga drömmer konstiga, verkliga drömmar om en liten tunn ledsen pojke med resväska. Varför är det ingen som ser hur jobbigt Saga har det?

OK - jag är inte överförtjust i huvudpersonen och tycker att hon är en mer än lovligt självupptagen och gnällig tolvåring eller vad hon är. Och ja, hon känns mycket trovärdig, men för den skull måste jag ju inte gilla henne. Alla är dumma, all mat är äcklig och varför ska HON behöva diska? Och hon har ju inget att göööööra.....? Däremot gillar jag farfar (fast det borde jag nog inte, men kan relatera mycket mer till honom i både ålder och kynne...), och miljöerna de rör sig i, och så gillar jag när Saga och Teo bryter sig in i Svartbäckens sanatorium och storögt tassar runt i de öde gamla sjukhussalarna.

Detta är inte action-läskigt, utan mer stämnings-läskigt, och det osäkra i om det är fantasi/dröm eller om det är verklighet, det som händer. Jag gillar det, och ödsliga stämningen - även om jag inte gillar huvudpersonen. Teo (och Teos pappa) är intressanta personer jag gärna hade läst lite mer om också. Samla på ödsliga platser som gemensam hobby? Jamen, absolut!


Titel: Barnen på Svartbäckens sanatorium
Författare: Janina Kastevik
Utg år: 2017
Förlag: Hippo Bokförlag
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

tisdag 16 maj 2017

Monsternannyn

Det här är en bok jag kommer att tycka mycket om att bokprata om på jobbet - det finns massor av roliga detaljer att berätta om, och fantastiska bilder att visa. Men själva läsandet av boken gjorde mig inte helt överväldigad även om det finns mycket som är roligt och bra med den - jag tror barnen gillar det här och att jag helt enkelt inte befinner mig i målgruppen. Ta bara det här med att monsternannyn i fråga måste få rulla sig i lera, grus och löv för att må bra, och att all denna lera torkar in på dess kropp och sedan trillar av i jordkokor, grus och damm överallt där monstret befinner sig? Grushögar i soffan, jordkokor på golvet, ett ständigt damm i luften som ganska snabbt lägger sig på lägenhetens väggar, hyllor och alla ytor så att allt blir grått, grusigt och dammigt? Alltså, jag får panik och obehagskänslor och vill bara skrika åt det där monstret att ge sig iväg ut i skogen och aldrig mer komma igen så att jag får städa, dammsuga, sanera och kunna gå barfota på mina golv igen. (lite som när vi passat grannarnas lurviga samojed en vårvinterhelg när det är lerigt ute på vägarna...) Men jag tror säkert att min vuxna och trista reaktion på lerinpackat monster inte är så som barnen kommer att reagera.

Nå. Mamma har alltså vunnit en två veckors avkopplingsresa till Lappland. Pappa är alltid borta. (De tre barnen Hilda, Kalle och Majken kallar honom alltid för Osynliga rösten just därför att de aldrig får se honom, bara höra honom i telefonen. Det ger onekligen en del svärta till berättelsen men fint nog lämnar författaren detta till läsaren att förstå och fundera vidare över själv, jag gillar det.) Alltså måste barnen ha barnvakt. Som väl är ingår det faktiskt barnvakt i vinsten - dock inte någon mänsklig barnvakt. Det som dyker upp är alltså ett otroligt smutsigt, hårigt monster med viss social träning. (gillar att titta på tv och håller strängt på mattider)

Allra helst vill detta monster vistas i den trånga garderoben i hallen (och bilderna på monstret Grah när hen trycker ihop sig i garderoben är faktiskt obetalbara), åtminstone till en början. Och hur lätt är det för de tre barnen att lägga sig och försöka somna när de vet att det finns ett monster i garderoben?

Jag gillar alltså roliga detaljer men tröttnar lite när berättelsen drar ut i skogen och börjar involvera fler monster på ett för mig ganska komplicerat sätt. Men, som sagt, jag tror att barnen kommer att gilla det här mycket mer än jag gör. Och böcker med bilder på håriga monster som sitter i en soffa och glor på tv tycker jag alltid har sin plats i bokhyllan.
Och högläsning! Det tror jag blir alldeles utmärkt med den här!

Titel: Monsternannyn
Författare: Tuutikki Tolonen
Originaltitel: Mörkövahti
Översättning: Bo Samuelsson
Illustrationer: Pasi Pitkänen
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år, eller säkert fint som högläsning från ca 7 år.

måndag 15 maj 2017

After-Supper Ghost Stories and Other Tales

För evigheters jättelänge sedan läste jag Tre män i en båt av Jerome K. Jerome, och minns att jag tyckte den var rolig då men minns absolut ingenting mer om vare sig handling, personer eller bok. Nu när jag strosade runt på Waterstones i London låg en liten svart sak på ett bord och berättade att den innehöll spökhistorier, skrivna av Jerome K. Jerome. Va? Skrev karln spökhistorier också? tänkte jag, och lastade med boken i min ska-köpa-hög (ja, om jag köpte sju eller åtta böcker kunde väl kvitta, liksom?)

Nu har jag läst, och kan konstatera att just spökhistorier inte var Jeromes starka sida. Egentligen är titel och omslag helt missvisande, för det är bara de första 45 sidorna av boken som innehåller de där spökhistorierna - resten är andra noveller. Och av de 45 sidorna är det kanske 15 som är själva spökhistorierna som berättas - resten är kringprat och återgivandet av situationen historierna berättas i. Två av historierna får vi inte ens höra mer än som "ja, och så berättade doktorn sin historia om spöket efter en av hans patienter, men jag kan inte återberätta den även om de andra sade att det var en av de bästa historierna. Den började, och sedan hände något, och sedan tog historien slut."

Men rolig är han! Förvisso drar han allt som oftast iväg i långa, filosofiska utläggningar om storvulna ting typ Livet, Tiden Och Döden och då märks det väldigt mycket att det här är skrivet för över hundra hår sedan. Men när han skriver om människor och vardagliga funderingar? Åh, han gör det så infernaliskt bra, och med ett språk som fångar mig direkt! Jag skummar helt enkelt igenom de där högtravande utläggningarna och hoppar till sånt som hur han köpte en farfarsklocka och hade stora problem att få in den i sitt hus, och sedan fick binda upp den:
"At first it exhibited a strong desire to topple over and fall on people, but by the liberal use of nails and screws and bits of firewood, I made life in the same room with it possible, and then, being exhausted, I had my wounds dressed and went to bed."
Och spökhistorierna (de få som finns...) är ju inte läskiga men mer väldigt Jeromeska, och får spökena att vara väldigt praktiska varelser. Inledningskapitlet på boken funderar över det faktum att alla spöken i alla böcker någonsin äntligen ska spöka loss på julaftonsnatten:
"'Christmas Eve Parade' - as I expect they themselves term it - is a function, doubtless, eagerly prepared for and looked forward to throughout Ghostland, especially by the swagger set, such as the murdered barons, the crime-stained countesses and the earls who came over with the Conqueror and assassinated their relatives, and died raving mad."
Och så får vi höra hur alla spöken förbereder sig inför detta event, med att prova ut kläder och öva in rätta skriket, och så vidare.
Avslutningsknorren i en av spökhistorierna är hur spöket ifråga fortfarande kan ses:
"There still? Oh yes. I'll take you fellows down and show you it, next time you come to our place: ten p.m. to four a.m. are its general hours, ten to two on Saturdays."
Jag har alltså mycket blandade intryck av den här boken. När Jerome K. Jerome är rolig, så är han väldigt rolig - men stundom är han så himla högtravande och trist att det bara inte är att stå ut med så jag måste skumma långa stycken. Fast... ställena jag tycker om får mig ändå att vilja söka upp mer av det han skrivit, för så bra tycker jag att det är.

Titel: After-Supper Ghost Stories and Other Tales
Författare: Jerome K. Jerome
Utg år: 1891 (original), 2016 (den här utgåvan)
Förlag: Alma Classics (den här utgåvan)
Köp den till exempel här eller här

fredag 12 maj 2017

Den mörkaste delen av skogen

Ibland gillar jag Holly Blacks böcker, ibland inte när jag tycker hon krånglar till det för mycket för mig (som i vampyrpartyt i Coldtown). Jag har inte läst några av hennes faerieböcker, så var lätt avvaktande när jag gav mig på Den mörkaste delen av skogen. 

Men den här tycker jag mycket om, och i princip sträckläste jag hela. Här är något i kombinationen folktro kring älvor och vanligt vardagsliv i en liten stad som tilltalar mig väldigt i all sin knasighet.

Som det här med att ungdomarna i Fairfold gärna samlas för fest i en glänta i skogen där det sedan så länge någon kan minnas står en glaskista med en sovande alvprins i? Glaskistan använder de som sittbänk, eller så dansar de ovanpå den, och alla ölflaskor och burkar ligger sedan kvar i gläntan som ser rätt risig ut egentligen. Alvprinsen (med horn och spetsiga öron) sover vidare och vaknar inte av någon musik eller av den livligaste dans. Inte heller går kistan sönder om någon försöker slå itu den med en slägga (vilket någon nämligen har försökt). Ungdomarna har alltid festat här. Deras föräldrar gjorde det också.

Och i Fairfold vet alla att älvorna finns i skogen. De har träffat på dem, och vet alla regler som gäller för umgänge med älvor (ät inte deras mat, var artig, säg aldrig tack...). De bofasta i Fairfold råkar aldrig illa ut. Värre är det med alla dessa dumma turister som kommer till stan för älvspotting eller vad man ska kalla det (selfies vid glaskisteprinsen...). Av dem brukar det stryka med en eller ett par om året, och det är liksom svinn man får räkna med.

Ben och Hazel är syskon, och det finns hur mycket som helst att säga om dem (gillar karaktärerna i den här boken!) men nöjer mig med att de länge jagat elaka väsen i skogen, och att de ännu längre bägge varit kära i alvprinsen i glaskistan. Bens bästa kompis är Jack, och Jack är min absoluta favoritperson här. Han är (och detta får man reda på tidigt i boken, så ingen spoiler) en bortbyting. Älvorna tog ett litet barn, Carter, och lämnade Jack i dennes ställe, men Carters mamma visste hur man togs med älvor och lyckades raskt ta Carter tillbaka. Jack behöll hon också, som straff liksom. Så nu har Jack och Carter vuxit upp som bröder, och de är lika som tvillingar förutom det att Jack har spetsiga öron och inte är riktigt mänsklig. Men... han går på highschool precis som alla andra och har stränga föräldrar som propsar på läxläsning och att aldrig missa lektioner.

Jack är så intressant att helst skulle jag vilja läsa en hel bok om bara honom!

Nå. Nu blir det action och livat och glatt i Fairfold, för någon har nu äntligen lyckats krossa alvprinsens glaskista, som står tom. Vem? Och var är hornprydde prinsen??

Titel: Den mörkaste delen av skogen
Författare: Holly Black
Originaltitel: The Darkest Part of the Forest
Översättning: Ingela Jernberg
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

torsdag 11 maj 2017

Sixth of the Dusk

Den här novellan av Brandon Sanderson har jag haft liggande ett tag i min Kindle, och liksom sugit på. (jag går och väntar på tredje megaheffategelstenen i Stormlight Archives, Oathbringer, som ska komma till hösten, och får portionera ut det jag ännu inte läst av Sanderson lite sparsamt fram tills dess) Nu kunde jag inte hålla mig, utan slukade den häromkvällen. Och den var bra på precis det Sandersonska vis jag tycker så mycket om. Han överraskar, han trollbinder, och han får ihop allt på slutet (även om det alltså är en kortroman).

Jag visste ingenting alls om Sixth of the Dusk innan jag började läsa, mer än att den skulle utspela sig någonstans i Sandersons Cosmere-universum, och alltså kunna vara precis vad som helst. Och jag blev ganska paff när det redan efter några rader visade sig handla om en tuff, ensam man i en kanot, paddlandes på ett mycket he-man-like vis in i en arkipelag där han och några andra utvalda män var förtrogna med och förberedda på alla faror som där fanns.

Eh? Sanderson goes 30-tal? Sanderson goes Burroughs??? Sanderson goes indianböcker...??

Alltså. Nej. Sanderson goes Sanderson. Raskt slänger han in viss modern teknologi, eftersom det är en tydligen rätt modern värld men med vissa folk som envist håller kvar vid gamla traditioner. Han slänger också in några mystiska "the Ones Above" som ger antydningar om utomjordingar som lägger sig i den här planetens göranden och låtanden. Förutom dessa finns här ett antal djur slash monster som bor på öarna och som innebär ständig dödsfara genom giftstick eller huggtandstuggande. Och upprörande nog får det också trampa runt en kvinna mitt i allt detta farliga. Forskare, dessutom. Hallå! Mitt i he-man-djungeln??!

Och så har vi då dessa två fåglar som ständigt kretsar kring He-man: Kokerlii och Sak. Fåglarna med alldeles särskilda egenskaper, och fåglarna som snart blir berättelsens nav.

Vad är då själva "Sixth of the Dusk" i titeln? Jo, det är huvudpersonen, He-man själv! Född i skymningen, och det sjätte barnet i ordningen. Redigt, förklarande och bra. (om än något fantasilöst?)

Fortfarande min favoritfantasyförfattare!

(Är du sugen på att läsa Brandon Sanderson men vet inte var du ska börja? Här skriver han själv om vilken bok du kan tänkas vilja testa först, och jag håller med honom men vill särskilt lyfta The Emperor's Soul som bra start eftersom det är en snabbläst novella som är fullständigt fantastisk.)

Titel: Sixth of the Dusk
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2014
Förlag: Dragonsteel Entertainment
Köp den? Finns inte som pappersbok, men länkar till e-boken finns här

måndag 8 maj 2017

Blybröllop

Den här gillade jag att lyssna på! Bitsk humor, blandad med svärta och rätt mycket kloka saker om livet och om att kunna leva tillsammans med en annan människa, och så mitt i alltihop en bibliotekarie som är rätt bitter och redan i början på boken förklarar att hon inte tycker särskilt mycket om andra människor (förutom sina barn).

Vissa dagar kan jag väldigt mycket känna mig som denna bibliotekarie, Irene Hussvig. Fast... jag tar inte livet av min oäkte make. Det gör hon. Efter att i alla år ha krympt och krympt och liksom bleknat bort från sig själv, sitt liv och allt det hon tycker om så får hon nog och matar maken med blysocker i allt han äter. Det är en storståtlig död han får, tycker hon, eftersom hon läst sig till att blyförgiftning var vanligt hos till exempel romarna. Horst, maken (burdus kabeldragare med smalt men exklusivt musikintresse), får den typiska blå blyranden på tandköttet efter ett tag, och då tycker Irene att det är rätt fint att han har samma symtom som vissa kända romare från historieböckerna hon räddar undan från biblioteket.

Jo, klart man kan fråga sig varför hon inte bara skiljer sig från sin make om han nu är så vidrig och dominerande? Det framkommer så småningom, men går ungefär ut på att skilsmässa skulle vara för lätt för Horst, att han skulle slippa undan lidandet han gjort sig förtjänt av. Det låter nästan läskigt och som utstuderad ondska när jag skriver om det så här, men det är inte känslan boken ger. Den tar förgiftandet till en väldigt praktisk nivå, med syltburkar och köksfläktar och blysocker på skinkmackan. Och ju mer jag får veta om Irenes och Horsts gemensamma liv, desto mer applåderar jag Irene när hon äntligen tar tillbaka sitt liv. Horst tog över allt, och förvisade Irene till ett undanskymt hörn av både huset och sig själv.

Och åh, vad jag älskar att läsa om hur hon har det i nuet! Huset hon bor i, hennes bok- och trädgårdsfyllda dagar i livet som pensionär, hur hon inrett sitt hus, trivseln hon har i sitt egenstyrda och självvalda liv.

Och så gillar jag förstås att läsa om livet på biblioteket, nymodigheterna som Irene stoiskt står ut med (lyrikhyllorna utgår till förmån för bland annat karaokemaskin, de egna arbetsplatserna slopas för att i stället vara "allas" platser och egna tillhörigheterna får man ha i en liten korg...) men i smyg protesterar hon genom att skriva in i böcker vad hon egentligen tycker om dem ("skräp") och fina böcker bär hon hem till sig själv i stället för att slänga dem när de gallras.

Som sagt - humor och svärta i en fin blandning, samtidigt som boken ger tankar om det svåra med att dela varandras liv så att bägge får plats.


Titel: Blybröllop
Författare: Sara Paborn
Ljudbok - uppläsning: Anna Godenius
Utg år: 2017
Förlag: Brombergs
Köp den till exempel här eller här

torsdag 4 maj 2017

Only Enchanting

Fjärde boken i the Survivors' Club handlar om Flavian, viscount Ponsonby, som återvände från Napoleonkrigen med ett huvud som inte funkade som det skulle. Egentligen skulle han väl inte överlevt - han blev först skjuten i huvudet, sedan föll han av hästen och slog sitt sönderskjutna huvud hårt i marken, och sedan blev han väl till råga på allt överkörd (ja, överriden men det låter ju direkt fånigt) av ett antal hästar som befann sig där på slagfältet.

Nå - han överlevde, men kunde länge inte förstå tal, än mindre tala själv. När han långsamt blivit så bra att han förstod vad andra sa till honom men inte själv kunde forma ord och meningar så kom kvinnan han var förlovad med och meddelade att "eftersom du aldrig blir bättre än så här så gör jag slut och kommer strax att gifta mig med din bästa vän, och så ska vi sörja dig och ditt spillda liv tillsammans" ungefär. Varpå Flavian försökte protestera, inte lyckades få fram mer än ett "haaargl-arrrgle-dreggel", slog sönder ett helt rum i frustration och skickades iväg till ett hem i Cornwall där han skulle "tas om hand".

Nå. Det där stället i Cornwall var lyckligtvis just det slott där de sju medlemmarna i Survivors' Club tillsammans läkte kroppar och själar och blev vänner för livet, och nu kan Flavian prata igen (dock med en lätt stamning) men är lätt bitter på sin familj och sin f.d flickvän.

Vem är det han ska träffa och förklara sin kärlek på bokens sista sidor, då? Jo, en viss mrs Keeping, änka sedan något år och som numera bor tillsammans med sin storasyster pianolärarinnan i en liten by på landet. Nöjd, trygg och gillar att måla påskliljor.

(men med en undanstoppad och förträngd Het Passion I Sin Kropp Och Egentlig Längtan Efter Spänning)(ja, ni fattar?)

Flavian är rätt kul att läsa om, han har en krass humor och många bitska repliker. Agnes är inte en av Mary Baloghs festligaste hjältinnor, hon är lite för präktig och trist, men Flavian gör att jag gillar det hela.

Titel: Only Enchanting
Serie: The Survivors' Club #4
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2014
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

tisdag 2 maj 2017

Harry Potter and the Order of the Phoenix

Den tjockaste av Harry Potter-böckerna (och då förstås längsta som ljudbok, dryga 29 timmar...) är detta nog min minsta favorit i serien. Den knyter ihop och vidareutvecklar kriget-mot-Voldemort-storyn, ger bakgrund och introducerar Dödsätarna mer handgripligen... men egentligen händer det inte så där jättemycket på alla dessa sidor? Inget så där världsomstörtande? Inget Sirius-är-egentligen-snäll, inget Voldemort-är-tillbaka, inget du-är-faktiskt-en-trollkarl-Harry-Potter. Njae. Största avslöjandet är väl att Harry Potter visar sig vara en duktig pedagog, när han lär Dumbledores armé lite schyssta försvarstekniker. Detta eftersom Dolores Umbridge visar sig vara sämsta läraren evur i Försvar mot svartkonster som hon tycker ska läras ut medelst läsning i bok.

Professor Dolores Umbridge, ja! Om det är något jag gillar med HP and the Order of the Phoenix så är det denna kvinna! Eller...tvärtom egentligen. Hon är så underbart vedervärdig att jag bara älskar att hata henne. Den sockersöta rösten, den lilla försynta harklingen, de vedervärdiga straffen och alla dessa regler och förordningar... ryyys och myyyys. Bästa ställena i boken är när hon och professor McGonagall mäter sina viljor på ett utstuderat, brittiskt artigt vis (och Stephen Fry läser det... mmmm).

Sen kan jag bli tokig på det här med att Harry Potter & Co så som varande Barn ska skyddas och lämnas utanför och bara delges de nyheter de kan tänkas tåla att höra. Varför inte tala klarspråk med dem? Isåfall hade den här boken klarats av på max tvåhundra sidor? (och hur kul hade det varit, Carolina? Egentligen??) "Hördu, Harry, det här med att Voldemort och du delar tankar och drömmar? Gå inte på det han drömmer ihop åt dig, vet du. Han kan luras. " i stället för "Det är Så Himla Viktigt att du går på på dina occlumency-lektioner med professor Snape som avskyr dig och som du avskyr vilket gör att hela lektionerna blir pannkaka och agony, men fortsätt nu med dem för att vi säger det åt dig utan att förklara varför."

Hursomhelst - även om det är långt och sanslöst mycket Harry-har-angst och Harry-är-arg-på-allt-och-alla så är det fortfarande storartad underhållning att lyssna på. Lägstanivån för HP-serien är ändå mycket hög, särskilt i uppläsning av Stephen Fry.

Titel: Harry Potter and Order of the Phoenix
Serie: Harry Potter #5
Författare: J.K. Rowling
Ljudbok - uppläsning: Stephen Fry
Utg år: 2016
Förlag: Bloomsbury Publishing PLC
Köp den till exempel här eller här