Jävla karlar

Den här boken var så bra att jag längtade till bilkörandet till och från jobbet så jag kunde få fortsätta lyssna på den. (har börjat lyssna på ljudbok under pendlandet igen)

Andrev Walden har skrivit en självbiografisk roman om sin uppväxt, eller om de sju år av uppväxten då han hade sju olika pappor. Raden av pappor börjar med Växtmagikern, som Andrev när han är sju år får veta inte är hans riktiga pappa. (vilket han tycker är skönt, och övar sig i några veckor på att hata honom även de gånger då han faktiskt är snäll) I stället får han veta att hans riktiga pappa är indian. (eller, nja, mamman försöker beskriva hans utseende, och då med "har långt svart hår, som en indian" vilket Andrev fattar som att han ÄR indian, bor på prärien, rider hästar och lever ett typiskt indianer-i-äventyrsböcker-liv) Coolt! En indian! Som kanske kommer och hämtar Andrev till ett annt liv? Nope. I stället följer andra pappor när mamma ganska snart lämnar Växtmagikern. Ingen av dem är någon särskilt bra pappa, och det här är egentligen en väldigt svart bok. Ändå känns det inte som det när jag läser, tvärtom sitter jag och fnissar en hel del när jag lyssnar. Vad Andrev Walden verkligen kan, eller faktiskt är helt oslagbar i, är konsten att skriva om det svåraste med enkla ord och med humor. Han skriver alldeles fantastiskt, med formuleringar jag skulle vilja citera varendaste en för de är så infernaliskt bra. Och sedan håller han fast vid sina "uppfunna" formuleringar så att boken känns som skriven på ett eget språk - ta till exempel det här med att ordentliga familjer kör till jobbet i "raka bilar" (och vi som läser vet vad en rak bil är, och vad som inte är en rak bil, och vad det säger om dess ägare), eller det här med att vissa människor "har egenskaper" och är det nu en populär kille i klassen så blir det bara för mycket när han både ser bra ut och "har egenskaper". Andrev själv har inga egenskaper. (och detta kan alltså vara allt möjligt, typ kunna spela piano, springa snabbast, våga göra saker ingen annan vågar...) Dyker det senare i boken upp någon som beskrivs som att "ha egenskaper" så begripar jag som läsare hur begåvad eller lyckad den här personen är.

Jag har inte läst något liknande förut, och är djupt imponerad, och vill läsa mer. Jag har också läst Andrev Waldens krönikesamling Ditt lilla mörker i ljuset och gillade, men när han skriver i romanform blir det otroligt bra. Läs!

Titel: Jävla karlar
Författare: Andrev Walden
Ljudbok - uppläsare: Gerhard Hoberstorfer
Utg år: 2023
Förlag: Polaris

Thunder and Roses

Mary Jo Putney har jag inte läst något av tidigare, och nu hittade jag en bok av henne (Shattered Rainbows) i något erbjudande på Amazon för typ 0.99 dollar så jag klickade hem den till min Kindle. Bara för att upptäcka att fasen också - den var bok 5 i en serie som heter Fallen Angels. Och att börja på bok 5 i en serie klarar inte en Carolina av, ordningssinnet kräver strikt ordningsläsning av serier, så det var bara att klicka hem bok 1 i serien också. Den kostade INTE 0.99 dollar. 

Nu har jag läst denna första bok i Fallen Angels, alltså Thunder and Roses. Och jag vet egentligen inte vad jag tycker om den. Vissa delar av den var väldigt bra och då kände jag att "wow, härligt, ny serie, ny författare, hurra hurra här ska läsas" - men så segade det till sig och jag störde mig på både huvudpersoner och allt möjligt och höll på att ge upp - när det plötsligt vände och blev väldigt bra igen. Men det som var bra var oftast inte de romantiska delarna utan allt det andra. Miljön, inramningen och "bakgrundshändelserna" eller vad jag ska säga. Som att jag mest blir irriterad när Han och Hon cirklar runt varandra och Han bara: "låt oss hoppa i säng, jag vill ha dig" och Hon: "håll inte på, du vet att jag aldrig skulle drömma om sex om vi inte gifter oss först och det kommer vi aldrig att göra för du är en earl och jag är dotter till en nobody i gruvarbetarbyn" och så känner Hon ändå hur det pirrar i hela kroppen för Han äääär ju så snygg och bra och ... Men sen? När de besöker en kolgruva och vi får följa med dem ner i de mörka gångarna där och se hur gruvarbetarna har det (och barnen...!) och det blir ett gruvras och livsfarligt... då! Då kan jag inte sluta läsa! Eller när Han och Hon ger sig ut på en Väldigt Romantisk Ridtur så är det ointressant ända tills de börjar undersöka ett nedlagt stenbrott och skifferstenen som finns i den - då blir det intressant. Och då undrar jag: är detta en bra romance? Eller är det en författare som skriver bra men kanske inte är bäst på romance-biten? Eller kommer hon att bättra på den biten och bli helt oslagbart bra senare i Fallen Angels-serien? Det är det jag inte vet, och det är därför jag nog tänker läsa vidare i den.

Och herregud, Carolina, nu har du ÅTERIGEN skrivit nästan ett helt inlägg utan att skriva något om handlingen. Skäms. 

OK. Ungefär så här: Nicholas Davies, "the Demon Earl" pga har ett förfärligt rykte, har återvänt till hembygden (i Wales) och sitt arv. Han verkar ha mycket på sitt samvete. Kanske till och med mord? Men snygg är han. Och rik. Till honom kommer Clare Morgan, ogift lärare som bor i byn i närheten. I denna by livnär sig de flesta av traktens kolgruva. Ett hårt liv, och farligt, och gruvans tillsynsman snor åt sig pengar genom att spara in på säkerheten. Nu vill Clare att earlen Nicholas ska ta sitt ansvar som godsherre och sörja för traktens folk, se till att gruvans säkerhet förbättras och att byns befolkning ska få det bättre i allmänhet.
Nähänä, tycker demon-earlen, jag kunde inte strunta mer i denna dal och denna bygd och detta folks elände. Jag hatar förre earlen (hans farfar) och därför ska jag aldrig lyfta ett finger för detta folk. Jag vill leva livet, festa och ligga runt, förstöra mitt arv och på så sätt hämnas förbannade farfar som jag hatar. Hatade. Han är ju död nu, som väl är. 
Fy dig, tycker Clare då. Kan du inte tänka om? Jag tror att du är god innerst inne. Nope, svarar demon-earlen. Men... om du ligger med mig, så kanske? Absolut inte, säger Clare, tillika metodispastorns dotter. OK, tycker earlen, men om du bor hos mig tre månader ensam utan förkläde, och alla i byn alltså kommer tro att vi ligger fast vi inte gör det (och fast jag kommer att försöka övertala dig 24/7 under dessa tre månader), och du får ditt rykte förstört men offrar det för sakens goda? Då kan jag tänka mig att försöka hjälpa till lite. Deal? Deal, säger Clare, och flyttar in hos earlen och orsakar omgående skandal. 

Ja. Det är handlingen. Tillkommer sedan gruvor och familjehemligheter och så småningom även Nicholas gamla kompisar (de andra "fallen angels"). Och pingviner, som direktimporterats att simma runt i en damm på engelska landsbygden eftersom de bara är sååå mycket coolare att ha än tråkiga påfåglar. 

Alltså, jo. Jag läser nog vidare ändå. Jag har ju redan köpt bok 5 i serien (om än för 0.99 dollar).

Titel: Thunder and Roses
Serie: Fallen Angels #1
Författare: Mary Jo Putney
Utg år: 1993

En svärm av tusen bin

Dryga niohundra sidor om...ja, livet på landet i 1700-talets Amerika. Vi har Claire och Jamie, vi har Brianna och Roger och deras barn, vi har lord John Grey och William och så har vi mängder och åter mängder av människor i dessa huvudpersoners närhet. Det händer egentligen inget överdramatiskt på dessa niohundra sidor - ändå läste jag igenom dem och trivdes utmärkt i Claire och Jamie och Brianna och... alla de andras sällskap. Det är vardag och orosmoment och rädsla för ett stundande krig, det är en björn som anfaller och det är fulla soldater som överfaller och det är sår som måste rotas i (om man är Claire) och saker som ska konstrueras (om man är Brianna), det är sjukdomar och kärlek och mobbning och nattliga bränder och smuggling och egentligen...? Egentligen händer det massor. Men inga stora grejer, liksom? Det är som att läsa en säsong till av en serie man älskar och aldrig vill sluta

att befinna sig i, aldrig vill säga adjö till karaktärerna i.

Allra mest gillar jag att läsa om William och Lord John (och hans bror Hal), och om när Claire rotar runt i sår. Minst gillar jag att läsa om när Roger funderar över religion och filosofi (och det gör han rätt mycket i den här boken). Och så är Gabaldon väldigt duktig på att skriva om krig och stridscener så att de känns verkliga. Det lär bli mer av det i nästa bok, för nu är det nog dags för amerikanska revolutionen. Och det måste bli en bok till, för här är (trots de niohundra sidorna...) saker som inte fått sitt avslut. Upprörande saker. Så kan vi inte ha det. (men fasen, så länge jag lär få vänta innan jag vet hur det går)

(När Go Tell the Bees That I Am Gone gavs ut på svenska valde man att göra det i två böcker, del 1 och del 2. Det här inlägget är om bägge delarna tillsammans.)

Titel: En svärm av tusen bin (del 1 och 2)
Serie: Outlander #9
Författare: Diana Gabaldon
Originaltitel: Go Tell the Bees That I Am Gone
Översättning: Lisbet Holst
Utg år: 2022
Förlag: Bookmark

Fourth Wing

Alltså, den här boken... jag vet knappt vad jag ska skriva om den så ni förstår i vilken grad jag älskade den. Den blev till mer än en "bra-bok-måste-läsa-vidare" - den blev till en drog. Jag kunde för det första inte sluta läsa - jag älskade varenda av de 528 sidorna - utan mer: jag kunde inte sluta tänka på den. Och när boken var slut var det enda jag ville att direkt börja om från början och läsa den igen, det kändes som ett stort tomt hål i mig att den var slut. (och som en eon av tid tills sent i höst när bok 2 i serien ska komma)(vilken LYCKA att det är en serie!!!) Istället för att direkt börja om från början fick jag tvinga mig att läsa någon annan bok för att liksom bryta beroendet... men det tog ett bra tag, och inget annat jag läste kändes bra. Och nu, när jag flera veckor efter läsningen ska skriva om Fourth Wing? Då kommer suget tillbaka! Jag skulle lätt bara kunna strunta i jobb, sömn och allt annat och börja om från början, läsa de underbara 528 sidorna igen. 

(och ni skulle bara höra mitt tjat på min dotter, nu 22 år: "du MÅSTE läsa den här boken, du bara MÅSTE, har du inte börjat än?" och hon: "men mamma, lugn, jag har ett liv, jag har skolarbete, jag har andra böcker jag måste läsa" och jag: "men släpp dem för höge farao, LÄS DEN HÄR. NU.")

OK. Nu har jag redan skrivit ett halvt inlägg och bara hunnit beskriva hur jag tokälskar den här boken på ett i det närmaste ohälsosamt vis. Borde jag kanske nämna något om vad den handlar om? Kan jag nämna något om vad den handlar om utan att återigen bara gå igång med okontrollerad lovsång? Det är högst oklart. Men jag får väl försöka:

Violet är tjugo år, liten till växten och dessutom med en kropp som lätt blir skadad, lätt får frakturer och blåmärken, och hon är så van att hantera smärta av olika slag att det är en del av henne själv. Det hon vill mest här i världen är att jobba i ett arkiv - ett lugnt och stillsamt liv, omgiven av böcker och gamla pergamentrullar, begrava sig i vetande och historia. Det var vad hennes far sysslade med, och såklart ska hon gå i pappas fotspår? Nej. Det får hon inte. För hennes mamma råkar vara general och överbefälhavare och den som bestämmer över liv och död - och nu har hon bestämt att Violet ska in på drakryttarskolan, den tuffaste utbildningen som finns, där det bara är en bråkdel av de antagna som någonsin går ut skolan som färdiga drakryttare. Många dör redan första dagen, för att ens ta sig till skolan är livsfarligt. Sedan är själva utbildningen farlig, med elever som konkurrerar mot varandra när de tävlar om vem som så småningom ska paras ihop med en drake (för det finns inte lika många drakar som elever), och såklart är utbildningen farlig också eftersom... ja, drakar. Som sprutar eld. Och som man ska sitta på när de flyger. Och som har dåligt humör och om en människa känns jobbig så eldar vi upp den människan. Eller hugger huvudet av den. 

Hit ska alltså Violet. Som hon själv säger på bokens första sida: "I'm so fucked."

Hennes storasyster och storebror har bägge gått samma skola. Storebror har nyligen dött i strid, storasyster kommer nu med goda råd inför "skolstarten": ha bra skor på dig när du ska till skolan, särskilt om det regnar och blåser (och ja, givetvis kommer det att regna och blåsa när det är dags) - annars fixar du aldrig att gå över bron. Trillar du är du död. Undvik att bli vän med någon - antingen sviker de dig eller så dör de. Och, vad du än gör, håll dig så långt borta från Xaden Riorsen som du någonsin kan. Det är inte lätt, eftersom han är wingleader (typ hög gruppledare) - men han hatar hela vår familj så kommer garanterat att försöka ha ihjäl dig så fort han bara kan.

Xaden, ja. Han är livsfarlig. Och snygg. Men livsfarlig, och tillhör definitivt fiendelaget, och den som en sån som Violet absolut ska hålla sig borta ifrån. Fast... det slår bokstavligen gnistor när de är i samma rum. 

(och ja, jo, den här bloggaren har ju såklart kärat ner sig i denne Xaden som bara finns i en bokserie, och hehe, hon är 55-årig bibliotekarie och borde verkligen veta bättre och uppföra sig mer vuxet)

Och nu får jag banne mig sluta skriva om denna älskade bok innan jag faller för frestelsen och börjar läsa om den igen.

Men jag har ju inte ens hunnit skriva något om drakarna! Åh, drakarna...! Jag älskade alltså boken redan från början - men så kom drakarna med på riktigt, och då skruvades den där kärleken upp ännu mer. Dessa drakar - det är som att få med underbare Temeraire och hans kollegor från Noviks böcker i en ny bokserie, och de fick alltså den här boken att gå från perfekt till oslagbar.

(OK, nu ska jag sluta skriva.) 

(Älskar den här boken.)

Titel: Fourth Wing
Serie: The Empyrean #1
Författare: Rebecca Yarros
Utg år: 2023
Förlag: Entangled Publishing

Vargens krig

Elfte boken om Uhtred, det är ju egentligen inte klokt att serien bara fortsätter och fortsätter, och att jag fortsätter att läsa den - och att den fortsätter att vara bra!

Och att Uhtred själv fortsätter att leva vidare, kriga och häckla präster är inte heller riktigt klokt - karln är ju över 60 nu, och vid den här tiden (800-talets England, alltså) är det ju vääldigt gammalt. Men stoppar det honom? Nope. Hur skulle det blivande England klara sig utan honom, va? Som nu, när kung Edward börjar bli mer än lovligt krasslig och skraltig (trots att han är bra mycket yngre än Uhtred ju) och nog inte kommer leva mycket längre till. Vem efterträder honom? Bråk inom kungafamiljen, och hur skulle de bara styra upp det om inte Uhtred fanns och försiktigt men bestämt styrde allt åt rätta hållet, det vill säga mot prins Aethelstan (Edwards oäkte men ändå äkte son (det är komplicerat)).

Och så kommer det förstås en ny tuff och stursk vikingahövding som tror han ska ta över delar av det som ska bli England. Nu är det en norsk en, Skoll heter han, som siktar på att bli kung av Northumbria. Till sin hjälp har han en rätt läskig besvärjare som kallas Snorri, och som kommer med allehanda profetior som alla går ut på att vikingarna ska ta över för så har gudarna sagt. Ungefär. Uhtred måste stoppa detta. Dessutom håller de där eländiga skoterna i norr också på med lömska krigsplaner och vill ta över både det ena och det andra. Det är ett evigt jobb, så hur skulle någonsin Uhtred kunna lägga ner sitt svärd och gå i pension?

Jag läser på, och förundras alltså över hur jag dras in i Uhtreds värld i bok efter bok, och att det är fortsatt bra. Här kommer dock en helt onödig och elak död som gör mig rätt irriterad - var det nödvändigt? (och jo, tydligen, författaren Cornwell förklarar i ett efterord varför det var nödvändigt att ha ihjäl just den här karaktären)(men ändå...fasen alltså)

Titel: Vargens krig
Serie: Uhtred #11
Författare: Bernard Cornwell
Originaltitel: War of the Wolf
Översättning: Leif Jacobsen
Utg år: 2019
Förlag: Bazar

Natriumklorid

Här kommer då nästa bok som jag läste någon gång i somras och nu på ett helt orättvis sätt ska försöka skriva om när jag egentligen inte minns mycket mer än att det var Carl och de andra i avdelning Q som utredde något som snart visade sig vara seriemord och att det vid varje mordplats låg en liten hög salt (därav bokens titel). 

Allra tydligast minns jag bokens allra sista meningar, som jag inte ens får viska om här eftersom det skulle vara världens spoiler - men som alltså är en cliff-hanger. Något sker först lite i bakgrunden i den här boken men blir viktigare och viktigare och inverkar snart stort på utredningsarbetet för Carl, Rose, Assad och Gordon - och så exploderar det i detta avslut som såklart tvingar en att läsa bok 10 (som väl måste vara den sista i serien?) när den nu kommer. Jag vet inte vad jag gillar detta, jag blev helt "men...va??" när jag läste sista sidan. På ett "men vad fasen??" sätt alltså.

Det här minns jag också: att det som gör boken spännande mot slutet är att en av avdelning Q's medarbetare hamnar i en farlig situation - men att hela det upplägget påminde så mycket om första boken i serien, Kvinnan i rummet, att jag nästan blev irriterad. Det var ju liksom samma idé igen om ensam, lidande människa i ett helt isolerat rum?

Och det här: coronarestriktioner och pandemi - hela Natriumklorid utspelar sig under pandemin med ökande restriktioner och lockdown, vilket såklart också ställer till det för avdelning Qs utredning - och jag fascinerades av hur snabbt alla dessa restriktioner och mötesregler känns främmande och konstiga att läsa om. Undras hur det känns att läsa om den här coronamiljön om sisådär tio år? 

Titel: Natriumklorid
Serie: Avdelning Q #9
Författare: Jussi Adler-Olsen
Originaltitel: Natrium Chlorid
Översättning: Helena Hansson, Djordje Zarkovic
Utg år: 2022
Förlag: Albert Bonniers förlag

Med hjärtat som insats

Gah! Jag har sackat efter med mina blogginlägg om det jag läst igen! Och det jobbiga med det är att jag glömmer böckerna - inte direkt handlingen i dem, men mer vad jag hade tänkt skriva om dem. 

Här har vi nu en sån stackars bok som jag läste någon gång under sommarsemestern. Jag vet att jag läste igenom den rätt snabbt och gillade den en hel del på vägen, men vad hade jag tänkt skriva om den, då? Hmm... var det inte så att jag inte riktigt begrep varför det först bara var "nej, nej, nej!" från henne och sen bara: OK då, let's hoppa i säng och hej och hå så bra sex vi har? Och jo! så var det det här med att huvudpersonerna både hatar och älskar varandra, har varit ihop och himlastormande kära en gång när de var mycket yngre, men att det hände något då som gjorde att de bägge kände sig sårade och förstörda och aldrig ville se varandra igen, och jag tyckte att "men PRATA om vad som hände då"? Och ja, så var det slutet på boken, som jag väl tyckte var väl dramatiskt, och med rätt långsökta kopplingar. 

Men ändå. Jag trivdes under läsningen. Jag gillar att det är hon, alltså Dessie, som får vara den tuffa och erfarna livvakten som med blixtsnabb reaktionsförmåga avvärjer farliga situationer. Det är Dessie jag minns mest efter läsningen. Sam, stormrik och framgångsrik hotellkung, minns jag mer som "jättesnygg man som känns lite för bra för att vara sann".

Och handlingen, då? Jo, Sam, hotellkungen, har haft en period där han fått ta emot hotelser och motvilligt inser att han behöver se över sin personliga säkerhet. Han anlitar en livvakt. Det blir Dessie. Och ögonblicket Sam och Dessie träffar varandra så är det för bägge: Nej! Ja! Det är hon! Nej! Ja! Det är han! Jag vill springa åt andra hållet och gömma mig! Jag vill omgående hoppa i säng med henom! Äntligen! Var har du varit? Jag hatar dig, hur kunde du göra mig så illa den gången?

Ungefär så. Och vidare genom boken, alltså.

Titel: Med hjärtat som insats
Författare: Simona Ahrnstedt
Utg år: 2020
Förlag: Forum