fredag 31 augusti 2012

Fint grönt bokstöd!

Kolla vad jag köpte när jag var i fiolaffären med min dotter! Perfekt till middagsläsningen!

Myrstacken

Myrstacken av Jenny Valentine

Tack till Atrium Förlag för recensionsexemplar!

Alldeles i början på den här boken var det ingenting som lockade mig att läsa vidare egentligen. Omslaget var ganska platt, gult och tråkigt och inledningen består i att Sam berättar att han har stuckit hemifrån (vi får inte veta varför) och rymt till London, att han där mest av en slump hamnar i Camden och att han egentligen inte verkar bry sig om någonting bara han får smälta in i mängden av människor. Det känns så ödsligt och tråkigt och meningslöst - men så börjar kapitel två och då övertar Bohemia berättandet (de två kommer att fortsätta berätta i vartannat kapitel) och jag blir genast berörd.
Den här boken växer och blir bara bättre ju längre man läser i den. Precis som Valentines Hitta Violet Park som egentligen också började ganska slätstruket och vardagligt ända tills det påstods att Violet pratade med huvudpersonens faster (och klagade på TV-programmen har jag för mig) fast hon låg som aska i en urna. Och sedan blev den boken bara bättre och bättre och allt fick ett samband. I den här boken blir det inget samband av det slaget - däremot får vi veta varför Sam har flyttat till London och varför han där vill vara ensam och inte ha kontakt med någon helst.

Men: när jag menar att jag blir berörd av att läsa om Bohemia så menar jag att jag far riktigt illa av att läsa vissa partier av den här boken - man får inte behandla barn så här! De får inte ha det så utan att någon ingriper! Jag tycker det är riktigt jobbigt att läsa om Bohemia som är 10 år och som överlever på chips och kex och någon macka när mamma kommer ihåg att ta med någon hem till henne om hon råkar jobba på en pub eller nåt. Som aldrig går i skola - mamma säger att de har "hemundervisning" och kommer undan med det. Det enda mamma undervisar i är hur man sover länge på dagarna och festar på nätterna. Om hon är hemma, vill säga. Bohemia går i smutsiga urvuxna kläder och får sin dag att gå genom att umgås med de människor hon råkar ha omkring sig där hon och mamman för tillfället bor.

Beröringspunkten mellan Sam och Bohemia är att de råkar bosätta sig i samma hus, Georgiana Street 33. Bohemia och hennes mamma byter bostad så ofta så att Bohemia kallar sin resväska för "Mary-Poppins-resväskan" - hon kan trolla upp alla saker ur den som gör ett trist rum till ett hem. Prydnadssaker, lampor, bilder att hänga på väggarna... Nu har mamman (Cherry) blivit utkastad av sin pojkvän/chef och så blir det ett rum på Georgiana Street och ett nytt jobb på puben längre ner på gatan. Sam har först hittat ett jobb som uppackare i en liten mataffär och sedan hittat ett uppnålat vykort där det står att ett rum uthyres. Visst, rum som rum, och han flyttar in och plockar upp det lilla han har i ryggsäcken direkt på golvet (ingen Mary Poppins-väska här inte). Vi får också träffa de andra invånarna i huset: Steve, som är hyresvärd, Mick, som har skägg, Isabel som har hund och är nyfiken. Så här har vi ett antal slumpmässigt utvalda människor i ett slumpmässigt utvalt hus i en storstad och nu kan vi börja studera dem - liksom man kan studera några fåtal myror i en myrstack.

För bokens titel, Myrstacken, är viktig. Det talas mycket om myror och myrstackar. Max, som bor kvar där Sam växte upp, är riktigt nördigt intresserad av myror och deras samhällen. När Sam och Max  var små studerade de myror. Eller Max studerade och Sam var liksom bara med.
Myrorna blir här i boken till en bild av människorna - men jag håller inte med baksidans text om att huvudpersonerna och personerna kring dem på Georgiana Street liknar en myrstack i det att de rör sig om varandra och lever på med sina liv helt omedvetna om varandra. Nä, för i stället verkar de ganska medvetna om och inblandade i varandras liv ganska direkt. Däremot är bilden av myrstacken bra för att titta på en storstad. Sam går ju ut från Camden Towns tunnelbanestation "och försvinner spårlöst". Han blir en i mängden, en av alla miljoner myllrande människor. Att han hamnar just i Camden och just på Georgiana Street 33 är mest en slump. Så vad jag som läsare får se är först en bild av folkmyllret i London (alla myror) och sedan en närbild av några stycken få myror som kämpar på med sitt liv (invånarna på Georgiana Street 33) och får ta del av deras liv och vedermödor - och sen lyfter jag blicken igen till myrmyllret och inser att alla, alla där i staden, och i världen, har likadana komplexa liv med glädjer, oro och sorger. Jag tittar sällan på film men har sett Love actually och där är det precis samma grepp i slutet på filmen. Man får först se de människor man lärt känna i filmen säga adjö eller återförenas på en flygplats. Sedan lyfts perspektivet och man får se ett stort antal okända människor till göra samma sak, för att sedan se ett myrmyller av bilder där massor av människor tar farväl av eller återförenas med sina kära. Så många liv det finns! Jag gillar den här boken för att den får mig att se det, och för att den berör mig, och för att jag får perspektiv på min egen tillvaro så mycket mer.

För vem? 14 år och uppåt

torsdag 30 augusti 2012

Torsdagsbarn

Torsdagsbarn av Sonya Hartnett

Tack till Atrium Förlag för recensionsexemplar!

Jag har läst att Hartnett säger att hon skriver för unga intelligenta ensamvargar. Jag är inte så ung och mer åt det bokslukande hållet även om jag trivs med ensamhet då och då och själv tycker att jag är rätt intelligent. Så Hartnetts böcker borde nog inte vara för mig - jag har i alla fall inte lockats av dem. Jag orkar sällan jobba med böcker - antingen är det något som talar till mig i dem och då läser jag dem, eller också är de stängda för mig och då slutar jag läsa. Den här boken gör mig alldeles grå och mörbultad redan från början - det är elände, elände, elände - men konstigt nog läser jag den till slut. Det är något som drar mig in i den ändå, trots allt elände. Och det är den där barn-Gollum som krälar runt i sina underjordiska gångar utan att någonsin (eller mycket sällan) se dagsljus. Det är det enda inslaget i boken som inte är hyper-realistiskt elände och grå fattigdom och egentligen sticker det ut alldeles förfärligt och hör inte dit (jag menar - ungen blir till och med förvandlad till något inte helt mänskligt när han växer upp, med större ögon, naglar som klor, öron som kan vikas ner för att stoppa jorden, och vaxartad fuktavstötande hy) - men det är alltså detta som håller mig kvar i denna ofruktbara, förtvivlade, karga miljö där alla människor bara verkar framlida sina liv, inte leva dem.

Familjen Flute har liksom hamnat på landet. Det är en lång orsaksräcka av ogina fäder, saker som inte gick som man tänkte sig, barnafödande och så första världskriget som Court Flute trots allt överlevde. För detta får han ett stycke mark som tack för hjälpen. Här bygger familjen ett skjul att leva i och fler barn föds. Men marken odlas aldrig upp. Berättaren, flickan Harper, har alltid hört att det är för att marken är ofruktsam och att det är därför familjen i stället lever på att snara kaniner.

Men snart förstår man genom den rike grisbonden Cables ständiga råd och vilja att få folk att göra som de borde i stället för det de tror att de vill att marken inte alls är ofruktsam. Det är Courts ovilja att odla "jag är liksom ingen bonde" som är orsak. Grannarna runt omkring har ju faktiskt odlat sin mark så det borde ju inte vara någon omöjlighet. Men det är som att allt som Court och familjen Flute någonsin tar i går sönder. Marken odlas inte upp. Kaninernas skinn får inga köpare. Tins tunnlar gör så att huset (skjulet) rasar. Arvet de räknade med efter farfar visar sig vara nästintill ingenting. De få pengar de ändå får skulle kunnat gå till typ klädtyg, nya kängor, redskap och frön för att odla upp jorden. Men för pengarna köps en häst åt sonen och så tre biffkor. Tre kvigor, ingen tjur, på en plats där det är ont om bete och ingen efterfrågan på kött. Detta påpekar grisbonden Cable för dem och liksom bara för att bevisa att de ändå kan så fortsätter de att lägga de sista pengarna på inhägnad åt korna och brunnsborrning. De lever liksom utan smart planering, och att de överhuvudtaget överlever är ett under och att de finner vilja att leva vidare i allt detta gråa elände är ett ännu större under.

Och mitt i allt detta så har vi då Tin. Vid fyra års ålder blir han närapå kvävd av ett ras av jord och lera nere vid ån men lyckas gräva sig ut (ja, pappa och storebror gräver från andra hållet). Tydligen så har han sen fått smak på att gräva så han gräver sig ett hål under golvet på skjulet och så ligger han där och bara tittar och kommer upp alltmer sällan. Så småningom räcker inte det utan han börjar gräva långa tunnlar som sträcker sig långt från huset och kommer inte ut nästan någonsin. I början diskuterar familj och grannar detta och undrar om de ska locka eller tvinga ut honom men de låter honom hållas eftersom han verkar lycklig med det han håller på med. Pappan verkar också märkligt stolt - i skyttegravarna kunde förmågan att gräva snabbt och bra vara skillnaden mellan liv och död. Och Tin kan gräva, han. "Alla vet att Tin var född till att gräva sig fram, han var född till uppgiften likt en hare eller en av de där vita blinda hårlösa mullvadarna som kommer till världen med klor som kliar efter att få borra sig ned i markens trygghet." Med tiden så bara är det så att Tin är i sina tunnlar och aldrig kommer fram och ingen verkar tycka det är särskilt konstigt. Han dyker upp ibland i boken, alltid i väldigt avgörande skeden. Det känns lite som att Tin trots sitt märkliga orealistiska liv i tunnlarna är den som står för familjens hopp. Han går sin egen väg, han, vad än grisbonden säger, och han gör vad han vill och överlever ändå.

Jag läste slut, och kommer att minnas Tin, men det här är trots allt inte en bok som tilltalar mig även om jag gillar delar av den. Det är bara för mycket elände och hopplöshet och jag blir helt grå hela jag av att läsa den.

För vem? 15 och uppåt

onsdag 29 augusti 2012

Det mörka tornet 2: De tre blir dragna

Det mörka tornet 2: De tre blir dragna av Stephen King

Jag fortsätter med att läsa Kings magnum opus lite så där parallellt med annat jag läser. Fast den här blev lite mer än parallell för vissa stunder tog den över all min lästid - så mycket bättre än Det mörka tornet 1: Revolvermannen (läs här vad jag skrev om den)! Det är spännande och det är intressanta karaktärer (ja utom Roland för honom har jag lite svårt för. Han är lite för hjältemässig, för snabb, för modig, för odödlig...).

Vi träffar Roland precis där vi lämnade honom när första boken slutade - på en drömlik strand där havet börjar. Men där stranden i första boken inte känns riktigt verklig - så förvandlas den här raskt till en mycket verklig strand med tidvatten som rullar över Roland och dränker hans patroner (fasa!). Dessutom lockar skymningen fram märkliga varelser som ser ut som förväxta humrar och som pratar något obegripligt språk som låter som om de hela tiden ställer förvirrade frågor. En av dem hoppar på och anfaller Roland och sliter helt sonika av honom ett par fingrar på högerhanden (hans bästa revolverhand - dubbelfasa!) Här duger det inte att drömskt ligga och sova och fundera över vart han ska ta vägen för då kommer han att dö. Så han vandrar vidare, norrut, för det känns rätt. Efter ett antal dagar där han kämpar mot vätske- och näringsbrist och dessutom en begynnande blodförgiftning efter monstrets gift (den som högg av honom fingrarna under en spärreld av förvirrade frågeljud) så kommer han fram till en dörr. En stor tung dörr som står mitt på stranden utan något som håller upp den.

Det är den första av tre dörrar. På dörren står det "Fången". Och Roland går igenom dörren och hamnar "i själen" på en annan människa: Eddie. Eddie lever i vår värld, nutid (ja 1980-tal...) och i New York, och han är ute på fisens moss. Nämligen försöker han smuggla in ett stort parti kokain men flygvärdinnan har fått syn på honom och tror att det är något som inte står rätt till. Här kommer Roland indundrande i hans huvud och de måste samarbeta för att rädda varandra. Eddie från tullpolisen och Roland från sin blodförgiftning i kroppen som ligger kvar utanför den där dörren.

Detta är nog den delen av boken jag gillar mest. Eddie är heroinist och Roland är totalt främmande i vår värld (jag menar - flygplan....) och kombinationen blir väldigt bra och spännande.

De andra två dörrarna är något mer märkliga. Bakom den andra dörren träffar Roland två kvinnor som samsas om en kropp. Eddie blir kär i den ena kvinnan, Odetta, medan den andra kvinnan, Detta, försöker ha ihjäl både honom och Roland. Den tredje dörren är helt märklig och döljer ett totalt monster.

Nu har verkligen storyn i Det mörka tornet kommit igång och jag ser riktigt mycket fram emot att läsa kommande delar.

tisdag 28 augusti 2012

Djuren flyttar in

Djuren flyttar in av Lin Hallberg

Syskonen Levi och Lo är bästa kompisar (really??) och bor på landet (aha - förklarar saken...man tager vad man haver). Livet på landet blir oerhört mycket mer spännande när det flyttar in en ny granne i huset intill Levis och Los. Levi och Lo springer hem från skolan för att kolla vad som händer i grannhuset. De ser inga barn – men de ser en papegoja i en bur. Och så en galen hund. Papegojan skriker ”Äsch då!” och ser arg ut och hunden sitter i bilen och trycker med tassen på tutan… Vi verkar ha fått helt knäppa grannar, tycker Lo.
Den nya grannen ifråga är Tiger Andersson som verkar ha ovanligt god hand med djur. Inte nog med att han har papegoja och hund som bägge följer honom överallt - han har dessutom ladan full med sjuka djur. En hackspett som verkar ha brutit vingen, en hare med bandage på örat och lammungar. Åååhhh –Lo och Levi skulle gärna vilja hjälpa Tiger med att sköta djuren...och åååh vad säkert alla unga läsare skulle vilja det också.


Detta är en börja läsa-bok av Lin Hallberg som ju annars skriver lite tjockare kapitelböcker. Det är en bra börja läsa-bok men ingen kioskvältare à la Min vän Boris direkt, åtminstone inte den här första boken. Bilderna är fina, och roliga eftersom även djuren visar ansiktsuttryck (hundens skräckslagna min när han råkar trycka på biltutan med tassen...) Hallbergs ton känns igen direkt igen, bara mycket nedskalad. Hon skriver som hon brukar bra om barn och djur. Det är både vanliga djur som den fnattiga, glada och galna hunden och de små lammen och så lite mer ovanliga djur som en argsint papegoja, en sjuk hare och sånt.

Det är inte den lättaste nivån på språket – en del svårare ord letar sig in, t ex ordleken med att Levi och Lo gärna vill bli ”assister” till Tiger Andersson och hans djur. Då bör man som läsare veta att det egentligen heter assistenter och att ”assists” är något man gör i fotboll för att förstå det hela och att det är något kul.

Jag tror att barnen kommer att gilla den här: hela idén med att sköta om sjuka djur och en människa som verkar förstå sig på djur lite bättre än andra eftersom han har haft diverse djur omkring sig hela livet. Han föddes nämligen i en djurpark (förhoppningsvis hemma hos någon som arbetade där och inte i en av burarna – det låter lite roligt med ”föddes i”). "Åh, vad mysigt!", tycker Levi och Lo. Nja, tydligen hade de ”krokodiler i badkaret, älgungar i trädgården och ödlor i byrålådorna” så Tiger själv tycker att det väl var ”så där”. Själv blev jag alltså inte överväldigad men tror att serien kan ta sig framöver.

För vem? 7-9 år

måndag 27 augusti 2012

Valarnas sång

Valarnas sång av Jacqueline Wilson

Inte en av Wilsons bästa. Faktiskt blir den emellanåt riktigt långtråkig, speciellt när Ella börjar tjata igång om sina eviga valar - ett intresse som blir som en besatthet. Val-nörderiet är hennes sätt att tackla en jobbig situation - men för mig som läsare blir det bara för många detaljer om knölvalars kärleksliv eller blåvalars utseende och matvanor. Och även om storyn om Ella och Jack berör mig så blir det för segt. Och för många valar.

Som vanligt i Wilsons böcker handlar det om en trasig familj, eller om en familj i en jobbig situation. Här är det Ella, som hela sitt liv bott ensam med sin mamma. Pappan stack ifrån dem när Ella var bebis, och lika bra var väl det, tyckte mamman. Mamma och Ella har haft det bra tillsammans.
Men så för en tid sedan så träffade mamma Jack. Han är också lärare, precis som mamma, och de träffades på skolan där båda jobbar. Efter bara ett kort tag så blev mamma gravid och då flyttade hon och Jack ihop i ett nytt hus, ganska långt ifrån där Ella och mamma bodde förr. Utan att fråga Ella vad hon ville - och det ville hon verkligen inte för nu kan hon inte längre träffa sin bästis Sally varje dag, även om de fortfarande ses i skolan där Ella går kvar även om det blivit jättelångt att köra dit.

Jack är hopplös och fel och fattar ingenting, och Ella förstår inte hur mamma kan vara kär i honom. Ingenting hemma är som det borde. Och så ska hon alltså få ett halvsyskon  också, och hon är inte riktigt säker på vad hon tycker om det. Ännu en som tävlar om mammas uppmärksamhet?

Förlossningen går inte som den ska. Lille Samson föds men mamma hamnar i koma. Nu är Ella och Jack utlämnade till varandra samtidigt som de förstås är förtvivlat oroliga för mamma och sitter hos henne på sjukhuset varje dag och försöker få henne att vakna. Deras liv blir ett enda stort kaos där de inte orkar gå till skolan eller till jobbet, där allting hemma ligger i högar av smutstvätt, disk och ledsen oreda. Jack försöker vara pappa åt Ella som bara fräser åt honom att det är hans fel att mamma är sjuk. Och efter några dagar får de förstås hem lille Samson också som ännu mer vänder uppochned på deras värld med nattskrik, blöjbyten och välling. Faktiskt tillökas familjen även med Smörkolan - ett marsvin Ella får av sin mestadels frånvarande riktige pappa på ett "dåligt-samvete-besök" som inte alls slutar som Ella tänkt sig.

Dessutom har Ella problem med kompisar i skolan. Sally, som hon alltid varit bästis med, har under de få dagarna Ella varit borta från skolan och suttit på sjukhuset med mamma, blivit kompis med Dory i stället. Ella känner sig sviken och vet inte var hon ska bli av. Hemma är det jobbigt. Jack är dum. Pappa kommer aldrig att bli en riktig pappa. Och hon vill, vill, vill att mamma ska vakna -hon behöver mamma. Men mamma vaknar inte.

Det är en bra story, det är det, och väldigt Wilsonsk. Och huvudpersonen är, som så många andra huvudpersoner i hennes böcker, duktig på att rita och man blir sugen på att se allt hon ritar. Och det  känns bra att läsa om hur relationen mellan Ella och hennes styvfar växer från att vara två personer som inte tycker om varandra men som är tvingade att bo under samma tak till att vara en familj.
Men.
Det blir ändå tråkigt längs vägen. Efter inledningen segar sig berättelsen framåt och alltför många gånger ser vi Ella och Jack sitta vid mamman och klappa henne på kinden, och på tok för många gånger drar Ella upp de där eländiga valarna.

Så - Jacqueline Wilson har skrivit mycket som är bra. Den här är faktiskt bara sådär och jag rekommenderar hellre andra av hennes böcker.

För vem? 10 - 16 år

fredag 24 augusti 2012

Jellicoe road


 
Jag ställer mig faktiskt tillsammans med alla andra i hyllningskören för den här boken – men det trodde jag vid läsningen ganska länge att jag inte skulle göra. För oj vad jag hade svårt att ta mig in i den. Jag hade läst mycket om boken innan på olika bloggar och blivit sugen, och alla hade skrivit ungefär samma sak – svår att ta sig in i men ge boken 50 sidor eller så och du kan inte släppa den. Jag blev så nyfiken och var tvungen att prova vad jag tyckte. Och jag läste…50 sidor…75 sidor…höll på att suckande slänga boken i väggen vid 100 sidor. Vad var detta?? Märkliga drömbilder, onåbara stängda tonåringar som verkade vuxna och som lekte territoriekrig och fjantade med gränser och tillåtna områden. Böneträdet är vårt. Den här stigen är vår. Att cykla till stan var jobbigt för vi fick ta en enorm omväg för att undvika kadetternas territorium. Invasioner, sammanbrott, spridda minnesbilder och ännu mer territoriekrig, vuxenintriger om något sånt som att välja något som motsvarar att vara elevkårsordförande, skolmiljö som inte tilltalar mig, personer som alla verkade vara konstiga eller jobbiga på något sätt, ännu fler minnesbilder av en vänskap från länge sen…Jag tyckte jag fattade hur allt hängde ihop och vad som hänt och vad som skulle hända, tyckte bara inte om sättet det var skrivet på: otillgängligt och snårigt. Mer än halva boken gick och jag undrade vad alla i bokbloggarna pratat om…

 Men Sen Så Öppnade Sig Boken… Bara på några sidor någonstans efter halva boken så blev alla konstiga typer till riktiga människor. Riktiga människor med mer eller mindre trasiga barndomar och hemska upplevelser bakom sig. Minnesbilderna från förr knöts ihop med personerna och händelserna nu. Allt började förklaras. Huvudpersonen blev sympatisk, förståelig och jag började tycka om henne. Och om ledarna för de övriga grupperna. Och om miljön. Och om minnena från förr. Och jag fullständigt slök resten av boken. Aha! Aha! Aha! Var det hon? Var det därför? Åh herregud hur kan man utsätta ett barn för något sånt? Åh vad fint skrivet! Ja, sätt dit honom, säg honom ett sanningens ord! Nej! Boken kan väl inte ta slut nu!!??

Och så förstod jag äntligen vad alla menat som sagt att de skulle läsa om boken. Jag läser nästan aldrig om böcker – men faktiskt ska jag nog göra det. För med andra halvan på boken läst så vill man läsa om allt det svårtillgängliga i början med ny förståelse.

Jag vill knappt säga något om handlingen i boken (och det kan man läsa om på många andra ställen) – det gör inte boken rättvisa att berätta om den egentligen. Man behöver göra alltihop – vara  förbryllad, förbannad, uttråkad…och sen fatta, fatta, fatta. Men det hela utspelar sig i Jellicoe där det finns tre olika skolor: internatskolan, den kommunala skolan och kadettskolan (eller den ligger egentligen i Sydney, men några månader om året har de fältövningar i Jellicoe). Mellan dessa tre råder ett territoriekrig. Huvudpersonen bor på ett elevhem på internatskolan, och blev helt sonika lämnad av sin mamma på SevenEleven i Jellicoe när hon var 11 år – innan dess har hon få minnen av sitt liv. För tjugotvå år sedan hände en bilolycka på Jellicoe Road. Personerna som överlevde den och som bevittnade den har också sin historia berättad här – och den hänger ihop med nutidens händelser. På alla sätt. Allt som verkar mystiskt när man läser kommer att få sin förklaring.

Till och med tunneln…

 Läs den här boken! Och ge inte upp – läs längre och längre tills du fattar varför du inte skulle sluta.
 
För vem? 15 år och uppåt

tisdag 14 augusti 2012

Långt ifrån slut

Långt ifrån slut av Ingrid Olsson

Detta är fjärde boken om Linnéa, och nog den jag tycker minst om, tyvärr. Den första, Långt ifrån cool, var så eländig och gnällig tyckte jag då, om en så trulig och låst tjej som det inte var lätt för men som jag inte kände någon sympati för eftersom hon liksom var så "vill-inte-låt-mig-vara-ifred-det-är-synd-om-mig-men-jag-vill-inte-prata-med-någon-och-min-lillasyster-är-dum". Och så kände jag dåligt samvete för att jag tyckte så. Det var ju synd om tjejen. Den boken slutade dessutom så fånigt med att allt i Linneas värld löste sig och blev bättre när hon hjälpte till med att lösa något brott av något slag så jag blev irriterad. Men av olika anledningar så läste jag även nästa bok om Linnéa: Långt ifrån kär. Och den tyckte jag om. Linnéa hade blivit en mer vanlig tjej i femman med kompisproblem. Vilmer kom in i bilden, Vilmer med den rockiga pappan, Vilmer som gör uppror genom att klä sig i kostym-aktiga kläder och ha portfölj, Vilmer som vill vara kompis medan Vanessa och Linnéa tär på sin vänskap genom att båda vara lite kära i Vilmer. Tredje boken om Linnéa, Långt ifrån liten tyckte jag riktigt mycket om. Den handlar om hur det är att vara 11 år och snart ska börja sexan, om hur det är att vara för liten för vissa saker (hänga på stan) men att vara stor och duktig i andra lägen (hjälpa till hemma och vara snäll mot lillasyster). Den är så på pricken och den har jag mer eller mindre tvingat på ganska många barn i femman.

Men den här boken då? Den hittar återigen den tillknäppta och otillgängliga tjejen från första boken, hon som försöker lösa alla problem genom att stänga dörren om sig och tycka synd om sig själv och blunda hårt och hoppas att allt ska lösa sig av sig självt. Den här boken fortsätter egentligen problemet som uppstod när både Vanessa och Linnéa var kära i Vilmer. Fast Vilmer byts ut mot Tor. Och det blir tråkigt för det här har vi redan läst och vi har redan förstått att Vanessa och Linnéa inte är särskilt bra kompisar när det kniper.

Femman har precis slutat men Linnéa ser inte fram mot sommarlovet. Vanessa ska nämligen åka till sin pappa i New York i fyra veckor, Vilmer ska åka med sin pappa på turné och vem ska Linnéa vara med då? Sin flåshurtigt vuxenförståndiga familj eller sin gapiga lillasyster? Nä, sommarlovet kommer garanterat att bli en pest och ett evigt maskrosrensande. Blä. Tjurigt följer Linnéa ändå med familjen till badet - och där kommer överraskande nog Tor fram till henne och vill prata, bada och så småningom pussas och hålla handen. Det hade väl kunnat vara kul och spännande om det inte vore så att Vanessa var ihop med Tor i våras, förvisso gjorde slut men nog är kär i honom igen och vill bli ihop med Tor när hon kommer tillbaka. Så visst har Vanessa förstatjing på honom därför? Fast det är ju rätt mysigt att vara med Tor...

Saker och ting trasslar till sig och sen går hela boken i stå. Linnea är med Tor, ångrar sig, chattar med Vanessa men säger inget om att hon är med Tor, har ångest för det, försöker undvika Tor, försöker undvika Vanessa, försöker låtsas som att allt ska lösa sig av sig självt, är ändå med Tor, ångrar sig, ältar, ältar, ältar... Jag skumläser irriterat framåt och undrar om Tor själv inte ska ha något att säga till om. Det har han faktiskt. Men inte förrän långt om länge. Vanessa reagerar ungefär som man kan tänka sig och så är det synd om Linnéa igen. Man kan hoppas att hon nu lär sig att säga ifrån och stå för vad hon tycker och vad hon gör (fast vad vet jag? det gör inte vissa människor ens när de är vuxna) och så hoppas jag också att nästa bok om Linnéa inte handlar om kärlekstrassel den också för nu kan det räcka.

För vem? 9 - 12 år

Fledgling

Fledgling av Octavia Butler

Jag är lite kluven till den här. På många sätt är det en enormt bra bok och första halvan av den slukade jag mer eller mindre. Men sen stannar boken upp i andra halvan och jag blev rätt besviken, väntade liksom på "den stora slutstriden" som jag blev snuvad på i ett ganska tråkigt antiklimax. Det är dock svårt att beskriva vad jag blev besviken på utan att spoila för mycket av handlingen.
Men som sagt om jag bortser från att jag anser mig snuvad på en bra avslutning så är det en bra och väldigt annorlunda bok om vampyrer. Det är absolut inga vampyrer som de man brukar läsa om och det är absolut ingen vampyr-människa-kärlekssaga à la Twilight - nä, det hela drar mer åt att måla upp ett alternativt samhälle som har funnits på jorden minst lika länge som människorna. Och det är inte en snygg, stark, cynisk vampyrkille i centrum utan en vampyrtjej. Ja, egentligen är hon ännu bara barn men med "människoerfarenhetsår" är hon 53 år. Och hon är ingen liten timid, ömtålig blomma som behöver kärlek och omvårdnad, precis. Nä, hon tar vad hon behöver av dem omkring sig, av ren nödvändighet och utan att be om ursäkt.
Men från början så vet vi lika lite som Shori om henne, vampyrsamhället och världen överhuvudtaget. Hon vaknar till medvetande i mörker, hunger och smärta och vet inte vad hon är eller var hon är eller någonting, bara att hon har ont och är hungrig. Efter några sidor förstår vi och hon att hon har blivit brutalt misshandlad av någon eller något, att hon har varit ytterst nära att dö men att hon nu börjar läkas. Men fortfarande har hon inga minnen av vem hon är eller livet innan uppvaknandet. Hon lär sig allt på nytt. Det kommer blött från  himlen...hon minns att det kallas regn. Hon möter en människa som talar till henne...hon minns språk och upptäcker att hon själv kan tala och har ord. Samtidigt som Shori "återlär" sig världen och livet så får vi som läsare upptäcka den med henne.

Hon är alltså en vampyr. I vampyrsamhället är hon bara ett barn, som hittills levt med sina "mammor". Jag begriper inte hur själva tillblivelsen funkar för vampyrbarnen har alltid "mammor" och "pappor" och bor i kollektiv med kvinnor och män var för sig. Det kan väl ändå bara varit en av mammorna som varit havande? Ändå är det kollektivet som är "mammor". Nåväl. Shori har levt med sina mammor och systrar (och bröderna innan de kom upp i "parningsålder") i en liten by som för några dagar sen blivit överfallen, nerbränd och totalt utplånad. Shori är den enda som har överlevt. Hon träffar på en man, en människa - Wright - som plockar upp henne från vägen mitt i natten i tron att hon är en liten flicka som gått vilse i regnet. Hon biter honom i handen och suger hans blod - och istället för att skräckslaget kasta ut henne ur bilen så blir han helt lycksalig och tar med henne hem. Där biter hon honom ännu mer (eufori) och de har dessutom sex ("jag vet att jag ser ut att vara ett barn i dina ögon men jag tror att jag egentligen är mogen för sex rent fysiskt för även om jag inte vet hur gammal jag är så vet jag att jag inte är en vanlig människa på insidan"). Det där stör mig. Visst, hon ska vara 53 år egentligen och inte funka som en människa - men jag ser ändå bilden framför mig av en vuxen man som har sex med en tioårig flicka och det vänder sig i mig, jag fixar inte det.
Det där bitandet är centralt i boken. Vampyrerna det här handlar om behöver ha människor omkring sig som de får föda av, cirka 7-8 st "symbionts". Men dessa gör det av fri vilja eftersom de blir totalt beroende av bitandet och älskar "sin" vampyr högre än allt annat. Det låter lite som drogberoende. Vampyrerna och deras symbionter bildar små samhällen där livet är både väldigt likt - och väldigt olikt - människornas i den övriga världen. Vi får tillsammans med Shori reda på hur det fungerar, hur symbiosen vampyr/människa fungerar och det är mycket detta som är så bra med boken. Det som triggar igång handlingen, förändringen, våldet och Shoris inledande katastrof är det att Shori inte liknar andra vampyrer. Via genetiska experiment har hon en liten del människa i sig också. Hon har brun hy och hon klarar av att vara vaken på dagen. Och ja, det finns rasism och skräckslagen konservatism i vampyrvärlden också.

En upplevelse att läsa. Men fantasy-verklighetsflykt-spänningsmänniskan i mig vill ha ett annorlunda slut. Mindre civiliserat, liksom.

torsdag 9 augusti 2012

Besökarens skugga

Besökarens skugga av Lena Ollmark och Mats Wänblad

Detta är den femte boken om Karl i Krabbsjögrund. Det är inte ofta jag läser hela serier med barnböcker - ofta räcker det med att ha läst den första boken i serien och så kan man visa resten av böckerna ändå. Läser jag flera böcker i en serie så är det för mitt eget höga nöjes skull och inte för att jag behöver. Men böckerna om Krabbsjögrund har jag läst allihop och tycker bara att de blir bättre och bättre.

Det är rysare för barn. Det spökar ordentligt i varendaste bok - men det är originella spökerier och miljöerna skiftar (fast havet alltid finns med) och varje bok behandlar nya slags spökerier: ett hus som gömmer på läskiga hemligheter, en ö där det förr fanns smugglare som gick en ond bråd död till mötes, tjock dimma där de drunknade fortfarande hörs klaga. I varje bok finns också insprängt fristående spökhistorier (markerade med grå ram på boksidorna). Det är avslutade episoder som berättas av någon i Karl och Saras närhet - men ofta hänger spökhistorien ändå ihop med det som händer i boken.

I den här boken rör vi oss mest inne i själva Krabbsjögrund. Det är höst och det är skola. I Karls och Saras klass börjar en ny tjej: Agnes. Eller egentligen är hon inte ny, för hon har bott i Krabbsjögrund förr och varit Saras bästis, men de senaste åren har hon bott utomlands. Redan efter någon dag märker alla i Agnes omgivning att hon inte är som andra. Hon ser saker andra inte ser, kan veta saker om personer i klassen som hon egentligen inte borde kunna veta. Och hon har problem med hälsan - ofta får hon springa iväg till skolsyster för att hon har ont i huvudet eller mår illa eller något. Agnes och Sara verkar ta upp sin vänskap från förr och Karl känner sig utanför. Han blir dessutom osams med Sara och livet är trist.

Men så efter ett tag så söker Agnes upp Karl och vill umgås med honom. Hemma hos Agnes ser Karl ett bräde fullskrivet med stora bokstäver. Det är ett oujia-bräde, alltså samma sak som anden i glaset fast utan själva glaset. Agnes undrar om Karl vill testa det och det vill han. Sara kommer också med och de sätter sig på den kvällstomma skolan av alla ställen, släcker ner och tänder stearinljus...och sedan tar handlingen fart i den här boken. För den här ouija-seansen går inte som de tänkt sig.

Om de andra böckerna om Karl och Sara och Krabbsjögrund kanske mer handlar om sånt som har hänt förr och där spöken från våldsamma händelser går igen nu så utspelar sig den här i nutid och handlar om besatthet, andar och om poltergeistar. Det jag gillar allra bäst i boken är just när de använder oujia-brädet, och så att det finns en fristående spökhistoria om några ungdomar som gör anden i glaset. Det är läskigt och det är stor igenkänning. Man har ju suttit där med fladdrande stearinljus och ett glas som vandrar över bokstäverna och undrat vad det är som händer och om det finns några av alla de där historierna om anden i glaset som är sanna...

För vem? 10 - 15 år

tisdag 7 augusti 2012

Flyga högt

Flyga högt av Katarina von Bredow

Katarina von Bredow är en av mina absoluta favoritförfattare av ungdomsböcker. Som hon kan skriva om hur det är att vara helt yr och konstig av kärlek! Och om hur det är i skolan! Och om livet när man precis börjar lära känna sig själv! Jag har hittills aldrig blivit besviken när jag läst någon av hennes böcker, och det blev jag inte av den här heller.
Även här blir det kärleksrus (och annat rus) fast det kommer från ett helt oväntat håll och är inte det centrala i boken egentligen. Men det är härligt att läsa om. Bara den här så på pricken-beskrivningen: att Vendela känner sig helt upp och ner, förvirrad och så har hon glömt bort hur man gör när man sover. Hela natten ligger hon vaken och när väckarklockan ringer så stiger hon ut helt utvilad och full av energi. Och så kan hon inte äta. Och så när personen ifråga, orsaken till kärleksruset, råkar närma sig så tar liksom luften slut bara så där - hon måste djupandas. Åh - det låter så underbart så jag nästan skulle vilja råka ut för det där igen, den där första himlastormande känslan.

Men, som sagt, det är faktiskt inte kärleken som står i centrum på den här boken. Det är de roller som alla faller in i i skolan (och faktiskt om roller även i övriga livet). Vem som självklart är drottning i klassen, vilka som är hennes hov, vilka som är wannabees, tuffaste killen, tönten, den mobbade, clownen. Grupperingar, rangordningar, oskrivna regler... Om hur något som egentligen är en väldigt liten sak (att någon hälsar på någon annan i skolkorridoren) kan bli en snackis beroende på vem det var som hälsade på vem. Visst, det här finns ju mer eller mindre med i alla ungdomsböcker, och alla känner igen det mesta från sitt eget liv vare sig man går i skolan eller har blivit vuxen. Men jag har aldrig förut sett någon lyfta fram det så tydligt som von Bredow gör här. Rollerna diskuteras öppet. Huvudpersonen Vendela och hennes kompisgäng gör upp en lista på olika grupper i klassen, rangordning och roller. Små vardagshändelser beskrivs för att illustrera det hela. Och så, framförallt, tydliggörs dessa roller av att någon kommer till klassen som bryter mot mönstret. Silja. Hon bryr sig inte om hur det ska vara, hur det alltid har varit och vem som ska vara med vem - hon liksom bara klampar på. Sätter sig på "drottningens plats" i klassrummet, pratar först med tuffaste/snyggaste killen på skolan precis som om det inte vore något konstigt att prata med honom, för att sedan slå följe med den mobbade tjejen utan att vara rädd för att "smittas" av hennes utanförskap. Silja trampar rakt fram över alla osynliga gränsdragningar - och Vendelas värld drar efter andan. Så kan man väl inte göra? Men jo, det kan man. Silja tydliggör och Silja överskrider - men det är inte Silja som förändrar. Hon är egentligen bara katalysator. Förändringarna sker runt om henne, och i slutet på boken är den där listan över klasskompisarnas inbördes placering och rangordning helt inaktuell.

Jag var inte så sugen på att läsa om tonårsliv egentligen när jag började på den här boken, och kände lite i början när Vendelas vänskap med Tove beskrevs, och när Tove och Vendela började hänga med Nils och Loke och det blev lite vardagskärlek där, att nä jag ska nog bryta av med någon annan bok här. Hade precis läst om tonårsliv i Var är Alaska? och kände för att vara mer vuxen, liksom. Men...så bestämde sig Vendela för att hon skulle flyga högt. Högt,högt skulle hon flyga...och så blir det katastrof, och så förändras allt, och rollerna bryts...och så kommer den där himlastormande kärleken, och ja, klockan var väl 2 på natten när jag nöjt och lyckligt la boken färdigläst ifrån mig på nattygsbordet. Inte gick det att bryta av med något annat och vuxet, inte.

För vem? 13 år och uppåt

måndag 6 augusti 2012

Suldrun's Garden

Suldrun's Garden av Jack Vance (bok 1 i The Complete Lyonesse)

Den här har jag nu läst under ett par veckor parallellt med andra böcker. Den fångade mig nämligen aldrig riktigt för en sträckläsning. Utom möjligen i slutet där allt faktiskt som väl var knöts ihop rätt väl. Suldrun's Garden är den första boken i Lyonesse-trilogin av Jack Vance - de andra böckerna är The Green Pearl och Madouc. Alla tre ingår i den utgåva jag har köpt: The Complete Lyonesse vilken alltså är ett riktigt monster till bok. Jag var yr av fröjd när jag köpte den eftersom jag såg framför mig ett antal dagars fantasy-frossande. Men nu kommer jag att låta bok 2 och 3 vila lite eftersom jag blev ganska matt av att läsa den här.

Den är nämligen inte lätt. Man måste hålla uppmärksamheten uppe varje mening, för dels så är språket rätt komplicerat och meningarna ofta långa med en hel del svåra ord. Dels så kan man inte slappna av för varje mening innehåller liksom så mycket information. Antingen är det något som är roligt (en slags ganska torr och intelligent humor), eller så fäller någon en listig kommentar med betydelsefull undermening, eller så är det någon person som omtalas i någon bisats och som sedan har stor betydelse senare i berättelsen. Eller så är det någon viktig person som helt plötsligt dör - den här författaren drar sig inte alls för att skriva ut även huvudpersoner. Eller så når någons äventyr en väldigt snabb lösning, typ att någon förföljer någon annan under dagar och veckor med stor spänning och många faror och så vips, i en bisats så får den förfölje magisk olja på vagnshjulen och flyger iväg till andra sidan världen... Det går inte att skumläsa partier om det skulle vara tråkigt någonstans för försöker man sig på det så har man garanterat missat något viktigt och får läsa om. Och ibland ÄR det tråkigt. Politiska intriger mellan alla kungarna i Lyonesse t ex. Eller när pojken Dhrun ska ta sig igenom Tantrevelle-skogen och träffar på diverse väsen i korta episoder som mest liknar folksagor. Jag vill köra på fast forward vissa partier - men si det går inte för sig. Och alltså har jag bara orkat läsa boken i småportioner. Och eftersom jag inte orkat sträckläsa utan läst i omgångar och läst andra böcker i mellan - så har jag mellan varven glömt vilka alla var, får bläddra tillbaka till den eller den intrigen eller det samtalet, får återgå till någon av alla dessa sido-episoder som inte verkar viktiga men som visade sig vara det ibland i alla fall.

Det som utgör inledningen till denna komplexa berättelse och detaljerade värld är just Suldrun och hennes trädgård och hennes möte med Aillas. Suldrun är prinsessa - men det skulle hon helst slippa. Hennes far gör nämligen klart för henne när hon bara är liten att hon aldrig kommer att få leva som hon vill, att meningen med hennes liv är att vara en bricka i det politiska spelet och att hon ska göra som hon är tillsagd. Suldrun vill bara vara ifred och leva sitt liv. Så småningom har detta lett till att hon måste framleva sina dagar i sin lilla trädgård utanför slottet (hon har nämligen inte gjort som hon är tillsagd utan faktiskt varit rätt egensinnig). Tvärtemot vad hennes far tror så är hon rätt lycklig där i trädgården. Enter Aillas. Han är prins och har blivit iknuffad i havet av sin elake kusin som gärna vill ärva tronen i Aillas land. Aillas och Suldrun blir kära. Och om man tror att man förstår hur den här boken ska fortsätta (klart som korvspad att A och S flyr från den där trädgården och drar ut i Lyonesse på äventyr och så småningom tar över världen?)...så tror man helt fel. Vill inte spoila, men ett tag ville jag lägga den här boken ifrån mig för att det kändes rätt hopplöst. Allt gick liksom åt skogen och de dumma och elaka vann. Gång på gång.

Men. I småportioner tog jag mig vidare (fast de sista hundra sidorna läste jag i ett svep för nu började det hela lösa sig lite mer). Och jag läste om elaka trollkarlar, om ogres (jamen hitta någon bra svensk översättning då, "träsktroll" köper jag inte) som förslavade och åt upp barn och valde ut en ny liten flicka till sin säng varje natt (nej, det här är definitivt ingen barnbok), om älvor (absolut inte alver, utan de mer fåniga älvorna som ju håller sig undan i skogen och mest är elaka mot människor om de träffas), om portaler till andra världar där bergen själva kan prata (väldigt rolig episod), om tjuvar, om en häxa som tvingat till sig en yngre kvinnas kropp via något slags ondskefullt själsbyte men behållit den andra kvinnan i den nu avlagda egna kroppen som tjänarinna, om belägringar av slott, om hur man flyr ur en oubliette, om trollkarlars interna stridigheter, om det krigshungriga Ska-folket som är allas fiender och hur det är att vara deras slav, om magiska speglar, om en kvinna som vaktar ett vad och som har kvinnokropp, rävansikte och fågelfötter (med giftiga taggar) (för att besegra henne måste hon huggas itu fast sen bygger hon liksom ihop sig igen och vaktar vidare), till och med om en sliskig munk som kommit för att sprida kristendom till Lyonesse. Allt! Det är fullpackat! Ibland händer det för mycket - många små episoder kunde gott tagits bort för att lugna ner intrycket lite - men ibland blir det väldigt bra. Fast, som sagt, jobbigt att läsa. Nu vilar jag lite för att om några månader ta mig an bok 2 och 3.

söndag 5 augusti 2012

Var är Alaska?

Var är Alaska? av John Green

Jag har läst en hel del om The Fault in Our Stars av Green och vill gärna läsa den men har ännu inte fått tag på. Så jag tog i stället tag i att läsa den här som jag hört om och läst om innan men aldrig riktigt velat läsa av outgrundlig anledning. Den står helt outlånad på biblioteket där jag jobbar så jag tänkte lite att det är ju synd om nu den här Green faktiskt skriver så bra som det verkar.

Problemet är att den nog kommer att fortsätta stå outlånad. Och det är inte för att den är dålig - nej, jag tyckte om den på många sätt och vis - utan för att det är en sån där bok som är så jämrans svår att prata om när man ska sälja in den till andra. "Den här är bra. Den har ett underbart språk och så händer det många små saker som är roliga att läsa om. Eller sorgliga ibland. Fast ibland blir man irriterad. Men den är skriven på ett bra sätt." "OK. Vad handlar den om, då?" "Eh, ja, det är en kille som är 15 och som börjar på internatskola i Alabama. Och så lär han känna sin rumskompis och rumskompisens bästa vänner Alaska och Takumi. Och så går de på skolan och pluggar och så bara för att man inte får så går de ofta undan och röker. Och så gillar de att göra hyss. Typ practical jokes. Gärna mot de elever som är "snobbar" dvs har rika föräldrar. Ja, och så händer en katastrof och efter det så kommer Miles på en hel del sanningar om sig själv och om livet. Och döden.".
Eller helt ärligt: så här skulle jag aldrig stå och säga för det blir ju bara platt fall. Istället skulle jag nog lyfta fram internatskolemiljön, alla förbjudna saker eleverna gör och hur de irriterar mig (jag är för gammal för att fascineras av att göra dumma och förbjudna saker bara för att testa om det går) och hur de faktiskt så småningom leder fram till en katastrof. Jag skulle också visa hur boken är indelad i två delar: "före" och "efter" och att "före"-delens kapitel hela tiden räknar ner dagarna: "etthundratjugosju dagar före", "fyrtioåtta dagar före" och att man mer och mer undrar vad det är som ska hända dag 0 fast man fattar att det har med Alaska att göra. Kanske skulle jag göra så och kanske de kommer att läsa den?

Själv gillade jag vissa saker i den men inte andra. Jag gillade humorn som liksom lyser fram i bisatser i meningar och att man ibland liksom frustar till av road förvåning när man läser ("what?!"). Jag gillar tankarna om livet och döden, meningen med livet och alla tankarna om att vi alla en gång ska dö och vad detta innebär för mänskligheten och dess olika gudstroer (vad heter tro i plural?? trosatser låter porrigt när man säger det högt). Men sen är det sånt som får det att krypa under skinnet på mig: Jag gillar inte miljön. Den är fint beskriven och man ser allt framför sig men jag har nog personliga problem eftersom jag älskar att läsa om skolmiljöer i England, Sverige, Frankrike...men inte USA. Vet inte varför. Vill inte gräva djupare i varför heller, bara att jag hellre läser om annat. Jag gillar, som sagt ovan, inte heller att läsa om "hyssen" de gör (gah! "hyss"! Låter som Emil i Lönneberga. Finns det verkligen inget bättre svenskt uttryck?) för jag blir bara så irriterad av folk som ska förstöra och bråka utan större anledning än att det är kul, eller att det brukar vara så. Fast den med talaren/manliga strippan är rätt kul. Och så gillar jag inte Alaska. Och det är ju ett problem eftersom alla andra i boken gör det. Har svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag inte gillar henne. Den självklara placeringen i centrum kanske?
Sen skulle jag själv vilja sitta med på doktor Hydes föreläsningar i religion (fast slippa skriva uppsatserna...). Jag skulle vilja smaka bufriedo lagad av tjocka Maureen i skolcafeterian (eller något annat av hennes friterade mästerverk).

På tal om uppsatser - hur kan det vara så att man kan skriva långa uppsatser om svåra frågor så som hur livet och döden och livets mening speglade i olika religioner - men sen inte vet att rumänska är ett språk (och blandar ihop Ryssland/Ungern/Rumänien trots irriterade kommentarer av rumänskan ifråga). Det stör mig. Det stör mig också att den här stackars rumänskans repliker konstant skrivs som hon talar med k i stället g och o istället för u, typ "jak tycker do är dom" - medan japanske Takumi som ju också bör ha någon slags accent när han talar får sina repliker återgivna som vanligt. Och så undrar jag varför det är förbjudet enligt lag att röka innan man är 19 - men köra bil får man? Även om man har druckit sprit???

Det låter som att jag är irriterad på boken rätt igenom men det är jag faktiskt inte. Språket och humorn håller den uppe. Och frågorna om livet och döden. Så i det stora hela så gillade jag den ganska mycket. Jag bara funderar på hur jag ska förmedla detta till andra (jag menar - se bara på det här utlåtandet; hur förvirrat och osammanhängande är inte det??)

För vem: 14 år och uppåt

lördag 4 augusti 2012

Tistelblomman

Tistelblomman av Amanda Hellberg

Detta är den tredje boken om Maja Grå. De andra två, Styggelsen (här kan du läsa vad jag skrev om den) och Döden på en blek häst (här kan du läsa vad jag skrev om den) skiljde sig ganska mycket från varandra. Den här är inte lik någon av de andra vilket är bra tycker jag. Alltså, jag tyckte mycket om både Styggelsen och Döden... men jag gillar det faktum att "Maja Grå" inte blir någon färdig form för hur en sådan bok ska se ut. Styggelsen var två berättelser i olika tider med vissa beröringspunkter, och handlade mycket om ondska. Döden... drog mer åt deckar-hållet fast med väldigt tydliga och många spök-inslag. Det var verkligen tjong-pang med lik som vandrade in till Maja redan på sidan 10 ungefär och så fortsatte det i den stilen. Hur Maja kunde gå ur den skräck- och spökkavalkaden med förnuftet i behåll begriper jag inte - men här är hon alltså igen, nu på det skotska höglandet. Och nu blir det mer krypande skräck, spökhusskräck, ödslig landsbygd-skräck.

(Här kommer en irriterad parentes: Återigen blir jag omåttligt störd på en kass baksidestext. Jag får inte ihop det som står i baksidestexten på Tistelblomman på något vis. Det är inte så det händer i boken, inte i den ordningen och inte med de följderna heller. Åååh - varför gör förlagen så här? Visst, det här kanske ser mer spännande ut och lockar till läsning, men det blir ju så fel! Morr...)

Maja är färdig med utbildningen i Oxford och ska flytta ihop med Jack i ett hus på skotska höglandet. Huset heter Tistelblomman och har stått obebott en längre tid. Jack har ägnat ett par månader åt att rusta upp det (Maja har varit i Sverige under den tiden). Huset har vacker utsikt och ligger mycket ensligt, en bra bit utanför en by. Alla i byn känner till Tistelblomman - men ganska direkt förstår Maja och Jack att det berättas förfärliga historier om huset. Vad det är som berättas får de inte höra - ingen vill berätta för dem. Men tydligen är det både sånt som verkar höra ihop med gamla spökberättelser och mytiska väsen och sånt som har hänt relativt nyligen i huset.
Det är inte så många rena spökeribeskrivningar och möten med vålnader som i de tidigare Maja Grå-böckerna utan mer känslor och aningar. "Ensam-ung-kvinna-i-läskigt-hus-på-obygden som inte bör öppna dörren för då blir det riktigt otäckt"-stämning. Fast Maja Grå vill konfrontera spökena, hon vill gå utanför dörren, hon vill att byborna berättar sanningen om huset hon bor i så att hon vet vad det är hon har att göra med. Och det är det som blir så läskigt och jobbigt i den här boken: hon får inte veta vad det är som är så fel med huset, vad som har hänt och varför det känns obehagligt. För ingen enda människa vill eller vågar tala om det för henne. De vågar inte ens komma till huset. Taxichauffören stannar hundra meter nedanför huset och vägrar köra längre. När strömmen går så får Maja ingen hjälp för det är ingen hantverkare eller någon annan heller som vill komma till Tistelblomman.

Det är - precis som i Hellbergs övriga böcker - fantastiska miljöbeskrivningar. Man ser huset framför sig, känner doften av vinden, av sensommarblommorna, går gatorna fram i den lilla skotska byn... Men den här boken har mer fokus på känslor och människor än på miljö och skräck: Skottland och läskiga huset är en fond åt Majas och Jacks förhållande och hur det utvecklas. De är fantastiskt kära, visst, men det är inte helt lätt. Jack har redan gjort sig ett namn som konstnär och sålt tavlor så bra att hans pengar kommer att räcka ett bra tag. Men just nu har han tydligen lite skaparvånda och målar inte alls. Maja vill försöka försörja sig på att göra barnböcker men har ännu inte sålt något eller fått någon bok antagen och Jack verkar tycka att det inte är så viktigt - hans pengar räcker ju? Detta känner Maja att det skulle kunna bli ett stort problem. Fast ännu mer oroar hon sig för att hon inte kan berätta för Jack vem och vad hon är - alltså det att hon kan se och förnimma sådant som andra människor inte kan. För Jack hatar allt vad medier och klärvoajans heter, menar att allt sådant är lurendrejeri och utnyttjande av människors sorg och ångest. Så nu när Maja upplever saker i huset som inte borde gå att uppleva, ser sånt som inte finns och känner att något är fel - så vågar hon inte säga det till Jack.

Jag blir lite frustrerad - både på Jack och Maja (snälla människor - prata med varandra! Red ut era problem i tid innan de blir oöverstigliga!) och på byborna som mest verkar vilja gå runt och ruva över hemligheter (jamen om nu Maja verkligen BER om att få höra om vad som hänt i Tistelblomman - berätta för henne, då!). Ändå kan jag inte sluta läsa för jag bara måste få veta vad det är som har hänt i huset. Och när jag fått veta det - ja då får det korta och lätt obegripliga inledningskapitlet om Kaleb en helt annan betydelse.

fredag 3 augusti 2012

Bokbloggsjerka 3-6 aug - vill ha!

Dags för bokbloggsjerka igen - den här gången frågar Annika Vilken bokrelaterad pryl står högst upp på din önskelista just nu?

För en gångs skull blir det ett lätt svar, och ett kort svar från mig. Jag vill ha den här klockan!
Det var Anna som hade en bild på den i sin blogg i början på sommaren, och jag bara måste ha den. Har ännu inte kommit till skott och köpt den men jag ska! Det blir nog också så att jag köper en eller annan klocka till biblioteket jag jobbar på - stället som säljer bokklockan nedan har massor, massor och åter massor med fantastiska klockor. Kolla här!

onsdag 1 augusti 2012

Delirium

Delirium av Lauren Oliver

Jag gillar den här. Det är en dystopi i ett samhälle där man har funnit en lösning på samhällets alla problem - nämligen att via hjärnkirurgi ta bort alla starka känslor. Ingen som blir farligt arg, ingen som sörjer eller blir deprimerad, ingen som blir omdömeslös av kärlek, ingen som blir galet glad, ingen som drömmer...alla dagar ser likadana ut och alla är tryggare än tryggast och därför lyckliga. Eller?

Det finns många dystopier nu och jag har läst en hel del. Själva storyn i den här är förstås ganska förutsägbar med en kille och en tjej som blir kära trots att det är förbjudet, och som ska ta sig ifrån det stängda och kontrollerade samhället ut till friheten. Men den här boken fördjupar sig ordentligt i beskrivandet av samhället de lever i - hur det funkar, hur det blev som det blev och allteftersom boken framskrider förstår man mer och mer hur fruktansvärt vidrigt det är. Jag är sån att om jag läser en dystopi så vill jag liksom vältra mig i hur hemskt det är, förfasa mig över hur det kunde bli som det blev och gotta mig i vedervärdiga detaljer. Och det ska växa fram genom boken, så att jag anar hur det är i början och förstår mer och mer allteftersom jag läser. Visst behövs det en bra story men i den här genren vill jag främst ha en tydlig bild av det läskiga framtidsscenariot. Och det tycker jag att jag får i Delirium.

Alla genomgår Behandlingen när de har blivit 18 år. Får man Behandlingen tidigare kan det gå fel (man vet inte riktigt varför) och man kan bli galen, eller helt katatonisk, eller hamna i koma eller faktiskt dö. Efter behandlingen blir man alltså trygg - man slipper uppröras av känslor och är nöjd med sin tillvaro hur den än ter sig. Man tilldelas ett jobb och en livspartner efter att ha genomgått Utvärderingen något år innan Behandlingen. Vid Utvärderingen fastställs ens karaktär, eller vad man ska säga: hur duktig man varit i skolan, begåvningar, intressen, favoritfärg, utseende... Fast eftersom alla övar in "de rätta svaren" inför sin Utvärdering så är det väl lite si och så med vad den ger egentligen.

När boken börjar ska Lena snart sluta high school och hon är på väg till sin Utvärdering. Hon räknar dagarna till sin Behandling för hon är så fruktansvärt rädd att hon ska drabbas av det värsta av allt: amor deliria nervosa. Kärlek, alltså. Det är en vedervärdig sjukdom som via lidande och svält så småningom leder till döden om man inte hinner få sin behandling i tid. Lena har sett på nära håll vad det leder till - hennes mamma led av deliria. Behandlingen hjälpte inte, så hon fick en behandling till - som inte hjälpte den heller. Hon fick en tredje behandling - den här gången utan narkos eftersom narkosen kanske förhindrade behandlingen att fungera som den skulle. (hjärnkirurgi utan narkos...gah!) När inte den heller fungerade och en fjärde behandling var på gång så tog mamman sitt liv genom att hoppa nerför ett stup. Sedan dess bor Lena hos sin morbror och moster som är Behandlade, trygga och lugna...och fullständigt, fullständigt vedervärdiga att läsa om. Det är som två robotar vars liv går ut på att jobba, äta, sova utan att ha några större glädjeämnen eller sorger. Inget verkligt liv. Sån vill alltså Lena bli - då kan hon slappna av och bli trygg, tror hon.

Och ju mer man läser, desto fasansfullare förstår man att samhället är. Folk skaffar barn eftersom de är tillsagda att skaffa barn (antal bestäms också av staten, beroende på vad Utvärderingen har sagt och andra förutsättningar typ vilket jobb man har och var man bor). Men eftersom de inte har starka känslor så är det svårt för dem att knyta an till sina barn. Ingen tar upp ett barn som gråter. Ingen tröstar ett barn som slagit sig. Ingen bryr sig om något överhuvudtaget, egentligen - Lenas grannar får vid ett tillfälle sin hund ihjälslagen vid en razzia men de låter den bara ligga och förblöda ute i trädgården för att de inte bryr sig så värst mycket om den.

Och razziorna, ja. De genomförs med jämna mellanrum. Det är stora grupper med kontrollanter och hundar som genomsöker husen på jakt efter otillåtna handlingar typ att någon dansar, eller skrattar, eller verkar trivas mer än tillbörligt. Kontrollanterna slår sönder saker i husen, de tar folk med sig för förhör och annat värre, de är vedervärdiga men människorna, medborgarna, känner på sin höjd en svag irritation eller oro inför razziorna eftersom de ju inte har några starkare känslor kvar.

Och förhören...det finns något som heter Kryptorna, som från början var något slags sinnessjukhus där de låstes in som Behandlingen inte fungerat på. Nu låser man också in såna som verkar vara motståndare till samhället (fast oftast avrättas motståndare förstås direkt, utan rättegång), såna med obotlig deliria och kanske såna som spelat otillåten musik hemma (lågt, med fördragna fönster, men ändå upptäckta av kontrollanter...). Och beskrivningen av Kryptorna är riktigt otäck.

Lena träffar Alex. Tycke uppstår, fast det är förbjudet, och ja...hur bra kan det där gå egentligen i ett sånt här samhälle? Jag väntar med spänning på Pandemonium och Requiem som är de två återstående delarna i trilogin.

För vem? 13 och uppåt.