måndag 27 augusti 2012

Valarnas sång

Valarnas sång av Jacqueline Wilson

Inte en av Wilsons bästa. Faktiskt blir den emellanåt riktigt långtråkig, speciellt när Ella börjar tjata igång om sina eviga valar - ett intresse som blir som en besatthet. Val-nörderiet är hennes sätt att tackla en jobbig situation - men för mig som läsare blir det bara för många detaljer om knölvalars kärleksliv eller blåvalars utseende och matvanor. Och även om storyn om Ella och Jack berör mig så blir det för segt. Och för många valar.

Som vanligt i Wilsons böcker handlar det om en trasig familj, eller om en familj i en jobbig situation. Här är det Ella, som hela sitt liv bott ensam med sin mamma. Pappan stack ifrån dem när Ella var bebis, och lika bra var väl det, tyckte mamman. Mamma och Ella har haft det bra tillsammans.
Men så för en tid sedan så träffade mamma Jack. Han är också lärare, precis som mamma, och de träffades på skolan där båda jobbar. Efter bara ett kort tag så blev mamma gravid och då flyttade hon och Jack ihop i ett nytt hus, ganska långt ifrån där Ella och mamma bodde förr. Utan att fråga Ella vad hon ville - och det ville hon verkligen inte för nu kan hon inte längre träffa sin bästis Sally varje dag, även om de fortfarande ses i skolan där Ella går kvar även om det blivit jättelångt att köra dit.

Jack är hopplös och fel och fattar ingenting, och Ella förstår inte hur mamma kan vara kär i honom. Ingenting hemma är som det borde. Och så ska hon alltså få ett halvsyskon  också, och hon är inte riktigt säker på vad hon tycker om det. Ännu en som tävlar om mammas uppmärksamhet?

Förlossningen går inte som den ska. Lille Samson föds men mamma hamnar i koma. Nu är Ella och Jack utlämnade till varandra samtidigt som de förstås är förtvivlat oroliga för mamma och sitter hos henne på sjukhuset varje dag och försöker få henne att vakna. Deras liv blir ett enda stort kaos där de inte orkar gå till skolan eller till jobbet, där allting hemma ligger i högar av smutstvätt, disk och ledsen oreda. Jack försöker vara pappa åt Ella som bara fräser åt honom att det är hans fel att mamma är sjuk. Och efter några dagar får de förstås hem lille Samson också som ännu mer vänder uppochned på deras värld med nattskrik, blöjbyten och välling. Faktiskt tillökas familjen även med Smörkolan - ett marsvin Ella får av sin mestadels frånvarande riktige pappa på ett "dåligt-samvete-besök" som inte alls slutar som Ella tänkt sig.

Dessutom har Ella problem med kompisar i skolan. Sally, som hon alltid varit bästis med, har under de få dagarna Ella varit borta från skolan och suttit på sjukhuset med mamma, blivit kompis med Dory i stället. Ella känner sig sviken och vet inte var hon ska bli av. Hemma är det jobbigt. Jack är dum. Pappa kommer aldrig att bli en riktig pappa. Och hon vill, vill, vill att mamma ska vakna -hon behöver mamma. Men mamma vaknar inte.

Det är en bra story, det är det, och väldigt Wilsonsk. Och huvudpersonen är, som så många andra huvudpersoner i hennes böcker, duktig på att rita och man blir sugen på att se allt hon ritar. Och det  känns bra att läsa om hur relationen mellan Ella och hennes styvfar växer från att vara två personer som inte tycker om varandra men som är tvingade att bo under samma tak till att vara en familj.
Men.
Det blir ändå tråkigt längs vägen. Efter inledningen segar sig berättelsen framåt och alltför många gånger ser vi Ella och Jack sitta vid mamman och klappa henne på kinden, och på tok för många gånger drar Ella upp de där eländiga valarna.

Så - Jacqueline Wilson har skrivit mycket som är bra. Den här är faktiskt bara sådär och jag rekommenderar hellre andra av hennes böcker.

För vem? 10 - 16 år

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar