Detta är den tredje boken om Maja Grå. De andra två, Styggelsen (här kan du läsa vad jag skrev om den) och Döden på en blek häst (här kan du läsa vad jag skrev om den) skiljde sig ganska mycket från varandra. Den här är inte lik någon av de andra vilket är bra tycker jag. Alltså, jag tyckte mycket om både Styggelsen och Döden... men jag gillar det faktum att "Maja Grå" inte blir någon färdig form för hur en sådan bok ska se ut. Styggelsen var två berättelser i olika tider med vissa beröringspunkter, och handlade mycket om ondska. Döden... drog mer åt deckar-hållet fast med väldigt tydliga och många spök-inslag. Det var verkligen tjong-pang med lik som vandrade in till Maja redan på sidan 10 ungefär och så fortsatte det i den stilen. Hur Maja kunde gå ur den skräck- och spökkavalkaden med förnuftet i behåll begriper jag inte - men här är hon alltså igen, nu på det skotska höglandet. Och nu blir det mer krypande skräck, spökhusskräck, ödslig landsbygd-skräck.
(Här kommer en irriterad parentes: Återigen blir jag omåttligt störd på en kass baksidestext. Jag får inte ihop det som står i baksidestexten på Tistelblomman på något vis. Det är inte så det händer i boken, inte i den ordningen och inte med de följderna heller. Åååh - varför gör förlagen så här? Visst, det här kanske ser mer spännande ut och lockar till läsning, men det blir ju så fel! Morr...)
Maja är färdig med utbildningen i Oxford och ska flytta ihop med Jack i ett hus på skotska höglandet. Huset heter Tistelblomman och har stått obebott en längre tid. Jack har ägnat ett par månader åt att rusta upp det (Maja har varit i Sverige under den tiden). Huset har vacker utsikt och ligger mycket ensligt, en bra bit utanför en by. Alla i byn känner till Tistelblomman - men ganska direkt förstår Maja och Jack att det berättas förfärliga historier om huset. Vad det är som berättas får de inte höra - ingen vill berätta för dem. Men tydligen är det både sånt som verkar höra ihop med gamla spökberättelser och mytiska väsen och sånt som har hänt relativt nyligen i huset.
Det är inte så många rena spökeribeskrivningar och möten med vålnader som i de tidigare Maja Grå-böckerna utan mer känslor och aningar. "Ensam-ung-kvinna-i-läskigt-hus-på-obygden som inte bör öppna dörren för då blir det riktigt otäckt"-stämning. Fast Maja Grå vill konfrontera spökena, hon vill gå utanför dörren, hon vill att byborna berättar sanningen om huset hon bor i så att hon vet vad det är hon har att göra med. Och det är det som blir så läskigt och jobbigt i den här boken: hon får inte veta vad det är som är så fel med huset, vad som har hänt och varför det känns obehagligt. För ingen enda människa vill eller vågar tala om det för henne. De vågar inte ens komma till huset. Taxichauffören stannar hundra meter nedanför huset och vägrar köra längre. När strömmen går så får Maja ingen hjälp för det är ingen hantverkare eller någon annan heller som vill komma till Tistelblomman.
Det är - precis som i Hellbergs övriga böcker - fantastiska miljöbeskrivningar. Man ser huset framför sig, känner doften av vinden, av sensommarblommorna, går gatorna fram i den lilla skotska byn... Men den här boken har mer fokus på känslor och människor än på miljö och skräck: Skottland och läskiga huset är en fond åt Majas och Jacks förhållande och hur det utvecklas. De är fantastiskt kära, visst, men det är inte helt lätt. Jack har redan gjort sig ett namn som konstnär och sålt tavlor så bra att hans pengar kommer att räcka ett bra tag. Men just nu har han tydligen lite skaparvånda och målar inte alls. Maja vill försöka försörja sig på att göra barnböcker men har ännu inte sålt något eller fått någon bok antagen och Jack verkar tycka att det inte är så viktigt - hans pengar räcker ju? Detta känner Maja att det skulle kunna bli ett stort problem. Fast ännu mer oroar hon sig för att hon inte kan berätta för Jack vem och vad hon är - alltså det att hon kan se och förnimma sådant som andra människor inte kan. För Jack hatar allt vad medier och klärvoajans heter, menar att allt sådant är lurendrejeri och utnyttjande av människors sorg och ångest. Så nu när Maja upplever saker i huset som inte borde gå att uppleva, ser sånt som inte finns och känner att något är fel - så vågar hon inte säga det till Jack.
Jag blir lite frustrerad - både på Jack och Maja (snälla människor - prata med varandra! Red ut era problem i tid innan de blir oöverstigliga!) och på byborna som mest verkar vilja gå runt och ruva över hemligheter (jamen om nu Maja verkligen BER om att få höra om vad som hänt i Tistelblomman - berätta för henne, då!). Ändå kan jag inte sluta läsa för jag bara måste få veta vad det är som har hänt i huset. Och när jag fått veta det - ja då får det korta och lätt obegripliga inledningskapitlet om Kaleb en helt annan betydelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar