Jag är lite kluven till den här. På många sätt är det en enormt bra bok och första halvan av den slukade jag mer eller mindre. Men sen stannar boken upp i andra halvan och jag blev rätt besviken, väntade liksom på "den stora slutstriden" som jag blev snuvad på i ett ganska tråkigt antiklimax. Det är dock svårt att beskriva vad jag blev besviken på utan att spoila för mycket av handlingen.
Men som sagt om jag bortser från att jag anser mig snuvad på en bra avslutning så är det en bra och väldigt annorlunda bok om vampyrer. Det är absolut inga vampyrer som de man brukar läsa om och det är absolut ingen vampyr-människa-kärlekssaga à la Twilight - nä, det hela drar mer åt att måla upp ett alternativt samhälle som har funnits på jorden minst lika länge som människorna. Och det är inte en snygg, stark, cynisk vampyrkille i centrum utan en vampyrtjej. Ja, egentligen är hon ännu bara barn men med "människoerfarenhetsår" är hon 53 år. Och hon är ingen liten timid, ömtålig blomma som behöver kärlek och omvårdnad, precis. Nä, hon tar vad hon behöver av dem omkring sig, av ren nödvändighet och utan att be om ursäkt.
Men från början så vet vi lika lite som Shori om henne, vampyrsamhället och världen överhuvudtaget. Hon vaknar till medvetande i mörker, hunger och smärta och vet inte vad hon är eller var hon är eller någonting, bara att hon har ont och är hungrig. Efter några sidor förstår vi och hon att hon har blivit brutalt misshandlad av någon eller något, att hon har varit ytterst nära att dö men att hon nu börjar läkas. Men fortfarande har hon inga minnen av vem hon är eller livet innan uppvaknandet. Hon lär sig allt på nytt. Det kommer blött från himlen...hon minns att det kallas regn. Hon möter en människa som talar till henne...hon minns språk och upptäcker att hon själv kan tala och har ord. Samtidigt som Shori "återlär" sig världen och livet så får vi som läsare upptäcka den med henne.
Hon är alltså en vampyr. I vampyrsamhället är hon bara ett barn, som hittills levt med sina "mammor". Jag begriper inte hur själva tillblivelsen funkar för vampyrbarnen har alltid "mammor" och "pappor" och bor i kollektiv med kvinnor och män var för sig. Det kan väl ändå bara varit en av mammorna som varit havande? Ändå är det kollektivet som är "mammor". Nåväl. Shori har levt med sina mammor och systrar (och bröderna innan de kom upp i "parningsålder") i en liten by som för några dagar sen blivit överfallen, nerbränd och totalt utplånad. Shori är den enda som har överlevt. Hon träffar på en man, en människa - Wright - som plockar upp henne från vägen mitt i natten i tron att hon är en liten flicka som gått vilse i regnet. Hon biter honom i handen och suger hans blod - och istället för att skräckslaget kasta ut henne ur bilen så blir han helt lycksalig och tar med henne hem. Där biter hon honom ännu mer (eufori) och de har dessutom sex ("jag vet att jag ser ut att vara ett barn i dina ögon men jag tror att jag egentligen är mogen för sex rent fysiskt för även om jag inte vet hur gammal jag är så vet jag att jag inte är en vanlig människa på insidan"). Det där stör mig. Visst, hon ska vara 53 år egentligen och inte funka som en människa - men jag ser ändå bilden framför mig av en vuxen man som har sex med en tioårig flicka och det vänder sig i mig, jag fixar inte det.
Det där bitandet är centralt i boken. Vampyrerna det här handlar om behöver ha människor omkring sig som de får föda av, cirka 7-8 st "symbionts". Men dessa gör det av fri vilja eftersom de blir totalt beroende av bitandet och älskar "sin" vampyr högre än allt annat. Det låter lite som drogberoende. Vampyrerna och deras symbionter bildar små samhällen där livet är både väldigt likt - och väldigt olikt - människornas i den övriga världen. Vi får tillsammans med Shori reda på hur det fungerar, hur symbiosen vampyr/människa fungerar och det är mycket detta som är så bra med boken. Det som triggar igång handlingen, förändringen, våldet och Shoris inledande katastrof är det att Shori inte liknar andra vampyrer. Via genetiska experiment har hon en liten del människa i sig också. Hon har brun hy och hon klarar av att vara vaken på dagen. Och ja, det finns rasism och skräckslagen konservatism i vampyrvärlden också.
En upplevelse att läsa. Men fantasy-verklighetsflykt-spänningsmänniskan i mig vill ha ett annorlunda slut. Mindre civiliserat, liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar