Tack till Atrium Förlag för recensionsexemplar!
Alldeles i början på den här boken var det ingenting som lockade mig att läsa vidare egentligen. Omslaget var ganska platt, gult och tråkigt och inledningen består i att Sam berättar att han har stuckit hemifrån (vi får inte veta varför) och rymt till London, att han där mest av en slump hamnar i Camden och att han egentligen inte verkar bry sig om någonting bara han får smälta in i mängden av människor. Det känns så ödsligt och tråkigt och meningslöst - men så börjar kapitel två och då övertar Bohemia berättandet (de två kommer att fortsätta berätta i vartannat kapitel) och jag blir genast berörd.
Den här boken växer och blir bara bättre ju längre man läser i den. Precis som Valentines Hitta Violet Park som egentligen också började ganska slätstruket och vardagligt ända tills det påstods att Violet pratade med huvudpersonens faster (och klagade på TV-programmen har jag för mig) fast hon låg som aska i en urna. Och sedan blev den boken bara bättre och bättre och allt fick ett samband. I den här boken blir det inget samband av det slaget - däremot får vi veta varför Sam har flyttat till London och varför han där vill vara ensam och inte ha kontakt med någon helst.
Men: när jag menar att jag blir berörd av att läsa om Bohemia så menar jag att jag far riktigt illa av att läsa vissa partier av den här boken - man får inte behandla barn så här! De får inte ha det så utan att någon ingriper! Jag tycker det är riktigt jobbigt att läsa om Bohemia som är 10 år och som överlever på chips och kex och någon macka när mamma kommer ihåg att ta med någon hem till henne om hon råkar jobba på en pub eller nåt. Som aldrig går i skola - mamma säger att de har "hemundervisning" och kommer undan med det. Det enda mamma undervisar i är hur man sover länge på dagarna och festar på nätterna. Om hon är hemma, vill säga. Bohemia går i smutsiga urvuxna kläder och får sin dag att gå genom att umgås med de människor hon råkar ha omkring sig där hon och mamman för tillfället bor.
Beröringspunkten mellan Sam och Bohemia är att de råkar bosätta sig i samma hus, Georgiana Street 33. Bohemia och hennes mamma byter bostad så ofta så att Bohemia kallar sin resväska för "Mary-Poppins-resväskan" - hon kan trolla upp alla saker ur den som gör ett trist rum till ett hem. Prydnadssaker, lampor, bilder att hänga på väggarna... Nu har mamman (Cherry) blivit utkastad av sin pojkvän/chef och så blir det ett rum på Georgiana Street och ett nytt jobb på puben längre ner på gatan. Sam har först hittat ett jobb som uppackare i en liten mataffär och sedan hittat ett uppnålat vykort där det står att ett rum uthyres. Visst, rum som rum, och han flyttar in och plockar upp det lilla han har i ryggsäcken direkt på golvet (ingen Mary Poppins-väska här inte). Vi får också träffa de andra invånarna i huset: Steve, som är hyresvärd, Mick, som har skägg, Isabel som har hund och är nyfiken. Så här har vi ett antal slumpmässigt utvalda människor i ett slumpmässigt utvalt hus i en storstad och nu kan vi börja studera dem - liksom man kan studera några fåtal myror i en myrstack.
För bokens titel, Myrstacken, är viktig. Det talas mycket om myror och myrstackar. Max, som bor kvar där Sam växte upp, är riktigt nördigt intresserad av myror och deras samhällen. När Sam och Max var små studerade de myror. Eller Max studerade och Sam var liksom bara med.
Myrorna blir här i boken till en bild av människorna - men jag håller inte med baksidans text om att huvudpersonerna och personerna kring dem på Georgiana Street liknar en myrstack i det att de rör sig om varandra och lever på med sina liv helt omedvetna om varandra. Nä, för i stället verkar de ganska medvetna om och inblandade i varandras liv ganska direkt. Däremot är bilden av myrstacken bra för att titta på en storstad. Sam går ju ut från Camden Towns tunnelbanestation "och försvinner spårlöst". Han blir en i mängden, en av alla miljoner myllrande människor. Att han hamnar just i Camden och just på Georgiana Street 33 är mest en slump. Så vad jag som läsare får se är först en bild av folkmyllret i London (alla myror) och sedan en närbild av några stycken få myror som kämpar på med sitt liv (invånarna på Georgiana Street 33) och får ta del av deras liv och vedermödor - och sen lyfter jag blicken igen till myrmyllret och inser att alla, alla där i staden, och i världen, har likadana komplexa liv med glädjer, oro och sorger. Jag tittar sällan på film men har sett Love actually och där är det precis samma grepp i slutet på filmen. Man får först se de människor man lärt känna i filmen säga adjö eller återförenas på en flygplats. Sedan lyfts perspektivet och man får se ett stort antal okända människor till göra samma sak, för att sedan se ett myrmyller av bilder där massor av människor tar farväl av eller återförenas med sina kära. Så många liv det finns! Jag gillar den här boken för att den får mig att se det, och för att den berör mig, och för att jag får perspektiv på min egen tillvaro så mycket mer.
För vem? 14 år och uppåt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar