Långt ifrån slut

Långt ifrån slut av Ingrid Olsson

Detta är fjärde boken om Linnéa, och nog den jag tycker minst om, tyvärr. Den första, Långt ifrån cool, var så eländig och gnällig tyckte jag då, om en så trulig och låst tjej som det inte var lätt för men som jag inte kände någon sympati för eftersom hon liksom var så "vill-inte-låt-mig-vara-ifred-det-är-synd-om-mig-men-jag-vill-inte-prata-med-någon-och-min-lillasyster-är-dum". Och så kände jag dåligt samvete för att jag tyckte så. Det var ju synd om tjejen. Den boken slutade dessutom så fånigt med att allt i Linneas värld löste sig och blev bättre när hon hjälpte till med att lösa något brott av något slag så jag blev irriterad. Men av olika anledningar så läste jag även nästa bok om Linnéa: Långt ifrån kär. Och den tyckte jag om. Linnéa hade blivit en mer vanlig tjej i femman med kompisproblem. Vilmer kom in i bilden, Vilmer med den rockiga pappan, Vilmer som gör uppror genom att klä sig i kostym-aktiga kläder och ha portfölj, Vilmer som vill vara kompis medan Vanessa och Linnéa tär på sin vänskap genom att båda vara lite kära i Vilmer. Tredje boken om Linnéa, Långt ifrån liten tyckte jag riktigt mycket om. Den handlar om hur det är att vara 11 år och snart ska börja sexan, om hur det är att vara för liten för vissa saker (hänga på stan) men att vara stor och duktig i andra lägen (hjälpa till hemma och vara snäll mot lillasyster). Den är så på pricken och den har jag mer eller mindre tvingat på ganska många barn i femman.

Men den här boken då? Den hittar återigen den tillknäppta och otillgängliga tjejen från första boken, hon som försöker lösa alla problem genom att stänga dörren om sig och tycka synd om sig själv och blunda hårt och hoppas att allt ska lösa sig av sig självt. Den här boken fortsätter egentligen problemet som uppstod när både Vanessa och Linnéa var kära i Vilmer. Fast Vilmer byts ut mot Tor. Och det blir tråkigt för det här har vi redan läst och vi har redan förstått att Vanessa och Linnéa inte är särskilt bra kompisar när det kniper.

Femman har precis slutat men Linnéa ser inte fram mot sommarlovet. Vanessa ska nämligen åka till sin pappa i New York i fyra veckor, Vilmer ska åka med sin pappa på turné och vem ska Linnéa vara med då? Sin flåshurtigt vuxenförståndiga familj eller sin gapiga lillasyster? Nä, sommarlovet kommer garanterat att bli en pest och ett evigt maskrosrensande. Blä. Tjurigt följer Linnéa ändå med familjen till badet - och där kommer överraskande nog Tor fram till henne och vill prata, bada och så småningom pussas och hålla handen. Det hade väl kunnat vara kul och spännande om det inte vore så att Vanessa var ihop med Tor i våras, förvisso gjorde slut men nog är kär i honom igen och vill bli ihop med Tor när hon kommer tillbaka. Så visst har Vanessa förstatjing på honom därför? Fast det är ju rätt mysigt att vara med Tor...

Saker och ting trasslar till sig och sen går hela boken i stå. Linnea är med Tor, ångrar sig, chattar med Vanessa men säger inget om att hon är med Tor, har ångest för det, försöker undvika Tor, försöker undvika Vanessa, försöker låtsas som att allt ska lösa sig av sig självt, är ändå med Tor, ångrar sig, ältar, ältar, ältar... Jag skumläser irriterat framåt och undrar om Tor själv inte ska ha något att säga till om. Det har han faktiskt. Men inte förrän långt om länge. Vanessa reagerar ungefär som man kan tänka sig och så är det synd om Linnéa igen. Man kan hoppas att hon nu lär sig att säga ifrån och stå för vad hon tycker och vad hon gör (fast vad vet jag? det gör inte vissa människor ens när de är vuxna) och så hoppas jag också att nästa bok om Linnéa inte handlar om kärlekstrassel den också för nu kan det räcka.

För vem? 9 - 12 år